Monday 27 December 2010

Julens gudstjänster

Det har varit lite färre på julgudstjänsterna i Birgittakyrkan de senaste åren. Även detta år fortsatte den nedåtgående trenden. Men nu fanns det ju skäl. Annars brukar vi alltid skylla på vädret. Antingen är det för dåligt eller är det för bra. Det kan ju också vara så att folk inte har lust att gå i kyrkan. Med tanke på att det bor ca: 8 000 i det område som kallas S:ta Birgitta församling verkar det vara den rimligaste förklaringen. På julnatten var vi 120. Det tyckte jag var mycket bra med tanke på vädret. Men 120 av 8 000 möjliga känns inte så lysande. Allt är inte relativt men just gudstjänstsiffror är mycket relativa.
Kanske viktigare att även tänka på innehållet. Kvalitet i kombination med kvantitet. Den 22 december hade vi en helt vanlig veckomässa. Två dagar före julafton. Vi var 12, tror jag. Det var en underbar mässa. Stilla och eftertänksam. Kanske veckans höjdpunkt! Julaftonens morgon var vi 120 och efteråt dansade vi kring granen. Det var flera som knappt ville gå hem. Härligt! Julbönen levde farligt. Varken organist, diakon eller sångsolister kunde komma. Men Malin som är förlovad med Johan, vikarierande vaktmästare, var försångare och allt gick väl. På natten som sagt 120 personer med bl a Johan, Jesper, Sanna och Anton i processionen. Sanna läste text och Anton svängde rökelsen. Dessa fyra är mellan 15 och 25. Det fanns vuxna också. Även äldre! En härlig mässa, som avslutades med att vi alla sjöng: Nu tändas tusen juleljus med ljus i händerna och sedan ringdes julen in i bostadsområdet. Då tror jag nog alla 8 000 hörde och kanske störde det ingen denna natt, att klockorna berättade att Gud är med oss!
Att det sedan var 39 som firade högmässa på Juldagen och kanske 35 som möttes på Skogsråets äldreboende på Annandagen - vädret till trots - gör inte saken sämre. Vasd kan vi säga om detta? Kanske citera Karl-Bertil Jonssons mamma:
Det var väl en välsignad jul!

Wednesday 22 December 2010

Skolans julavslutning i kyrkan

Silent night, holy night
All is calm, all is bright
Round yon Virgin Mother and Child
Holy Infant so tender and mild
Sleep in heavenly peace
Sleep in heavenly peace

Silent night, holy night!
Shepherds quake at the sight
Glories stream from heaven afar
Heavenly hosts sing Alleluia!
Christ, the Saviour is born
Christ, the Saviour is born

Silent night, holy night
Son of God, love's pure light
Radiant beams from Thy holy face
With the dawn of redeeming grace
Jesus, Lord, at Thy birth
Jesus, Lord, at Thy birth.

Så sjöng en av eleverna på skolavslutningen i Birgittakyrkan idag. Det sker ett samtal om huruvida skolavslutningar kan vara i kyrkan, om prästen får uttala välsignelsen, be osv. Jag förstår diskussionen. Om skolan skulle välja annan lokal är det OK för mig. Men nu är det så att det som elever sjunger (utan att det blir särskilt mycket diskussion) är mer centralt kristet än mycket av det vi präster säger. Märkligt förhållande!
Christ, the Saviour is born!

Som jag ser det vore det mycket märkligt att helt ta bort kristet innehåll i skolavslutningen. Då skulle slutresultatet bli att kommunen lånar kyrkans lokaler gratis. Vi står för förberedelser och städning. Så kan man ju inte ha det! Men ett samarbete i respekt för varandra kanske ändå är möjligt!

Tuesday 21 December 2010

Johan bloggar igen

Min unge vän Johan, har en blogg, som ofta sover sött. Senaste gången var 22 maj men häromdagen var det dag igen. Jag tycker om Johans direkta och pang på beskrivning av det han är med om. Vi hade en ganska välbesökt högmässa i Birgittakyrkan där det var 25 barn som följde med ut på kyrkis. Johan skriver om detta:
Nu är man hemma efter en dag som började med kyrka och bli bombaderad av barn.

Skojigt. Att det var mycket barn i kyrkan och att Johan blev bombarderad av dem. Välkommen tillbaka i bloggsfären, Johan!

Sunday 19 December 2010

Willy vatten

I Birgittakyrkan har vi sedan ganska länge gudstjänstordningen, psalmer mm projicerade på väggen. Enkelt för oss alla att följa med i. Den som vill får traditionsenligt en psalmbok (som ju även innehåller noter). Men de flesta följer med på väggen.
Vi har en väggvärd också. Det kallas så. Han som sköter projiceringen heter Willy! Han har sedan ett år tillbaka uppgiften att skriva in psalmer mm i mallen. Det går så till att någon präst eller musiker mejlar Willy och sedan (med bistånd av Bitte) hamnar allt i rätt ordning i datorn.
Söndag morgon kommer Willy åkande i sin eldrivna rullstol. Projektorn (kanonen) står redan uppställd. Willy pluggar i kontakten till laptopen och så är vi igång. Jag tror Willy har missat två gudstjänster det senaste halvåret. Respekt!
Idag kom Willy med något mer än datorn. Ungefär ett ton snö, som satt fast under rullstolen. När jag predikat om vatten (eftersom vi ju varit utan vatten ett dygn) gick jag förbi Willy, som pekade på vattenpölen under sin rullstol och menade att det passade in i temat. Det kallar jag humor.
Men det finns fler som tar ansvar. Hanne, som bakat allt kaffebröd till kyrkkaffet, såg pölen och hämtade en svabb och fixade det hela. Men visst blev det en bra illustration till predikan om vatten.

Saturday 18 December 2010

Vattenbrist

Imorse kl 7.30 ringde telefonen. En av de engagerade i kyrkan ville meddela att vattnet skulle stängas av och göra mig medveten om att det måste ordnas innan söndag förmiddag och kyrkkaffedags. Jag hade varken hunnit läsa tidningen eller lyssna på radio (som jag aldrig gör, utom i bilen). Detta meddelande fick mig att tappa upp vatten i 3 dunkar à 10 liter, tre hinkar à 10 liter och ett antal grytor. Sedan tog jag en dusch och därefter åkte jag till kyrkan och fyllde ytterligare kärl med vatten. För säkerhets skull.
Nu är kl åtta och läckan är åtgärdad. På kommunens hemsida kan man läsa:
Men något vatten har vi ännu inte! Är detta ett stort problem? Nej, inte för oss. Men man kan förstå att det blir bökigt på många hålla. Sjukhus, vårdinrättningar, restauranger etc. Säkert till och med allvarligt för vissa.
För de flesta av oss blir det en påminnelse om att vi är oerhört privilegierade. Globalt sett. Varje dag har vi vatten. Rant och obemängt, som det heter. Om man inte just nu bor i Östersund. Och vi har det i stort sett gränslöst. En dags vattenbrist kan vara en nyttig påminnelse om hur världen ser ut.

Wednesday 15 December 2010

Julkortstider

Igår kom posten sent. Jag glömde ta in den, så det blev att öppna brev i samband med morgontidningsläsande och frukost. Det går ju också bra. Det var redan ett par julbrev med i högen. Sådant gillar jag. Ett av breven stod det tryckt GOD JUL utanpå. Mitt namn skrivet elektroniskt. Avsändare: Postkodlotteriet! Jag brukar riva dem och slänga direkt. Men ett julbrev är ju ändå ett julbrev. Jag öppnar det och Rickard Sjöberg tittar rakt in i mina ögon över filtallriken:
Hej Stig!
Ja, så stod det och jag insåg att något blivit fel i maskineriet. Det är grannen, som bor över gatan, som heter Stig. Fast det gör han nästan inte heller, för det är hans första-namn. Han har ett annat tilltalsnamn.
Som den gode samhällsmedborgare jag är ringer jag upp postkodlotteriets kundtjänst. Just nu, när jag skriver, har jag nummer 17 i kön.(Nu blev det 15). Jag betalar räkningar under tiden som jag väntar. Och ja – jag gör detta hemma och på min långlunch. (Nu har jag nummer 12).
Såja, nu har jag pratat med Oskar. En trevlig ung man i kundtjänsten. Han hade aldrig hört talas om att någon fått fel brev i postkodlotteriet. Så han var glad att jag ringde. Först frågade jag om jag kunde få prata med Rickard, men det kunde jag ju inte, förstås. Oskar var glad att jag hörde av mig och när jag sa att jag vanligen inte öppnar brev från postkodlotteriet, erbjöd han sig att lägga in en spärr på mitt namn. Försigkommet och artigt! Stjärna i boken! Sedan berättade jag att jag inte riktigt gillar deras marknadsföring. Särskilt inte när de skriver att man blir utan sin del om grannarna vinner:
Har du ingen lott om ditt postnummer vinner, blir du utan din del av vinsten.
Vadå min del? Jag är ju inte med i lotteriet? Korkat! (Men det sa jag inte till Oskar, som ändå – kanske just för att jag inte använde ordet korkat – menade att han förstod hur jag tänkte.) Dessutom sa Oskar att det är bra att jag har synpunkter! Tack och bock, tänkte jag! Innan jag la på bad jag Oskar hälsa till Rickard, att jag önskar honom en God jul tillbaka, eftersom han skrivit så i brevet.
Nåväl, nu har jag pratat färdigt med postkodlotterikundtjänsten och ska inte få mer brev (även om det kan komma något brev eftersläntrande, enligt Oskar). Det enda jag nu behöver göra, är att gå över med Stigs brev till min granne, som alltså inte heter Stig, egentligen. Han kanske blir glad ekker åtminstone road.
I så fall har ju postkodlotteriet bidragit till en slags grannyra!

Monday 13 December 2010

Luciamorgon

Det är Luciakväll. Jag sitter vid datorn och lyssnar på luciamorgon i repris. Vi såg det i morse. Traditionsenligt. Hustrun, hunden och jag. Eld i braskaminen, frukost, kaffe, lussekatt och pepparkaka. Just nu sjunger tonårsidolen Darin ”O, Helga Natt” fast på engelska. Jag har kollat på pianot. Samma tonart som Jussi men inte samma stil. Tur det! Han gör det i och för sig ganska bra. Bättre än de tre kvinnliga stjärnorna: Sanna, Sonja och Shirley. De tyckte jag faktiskt lät mindre bra. Dessutom störde det mig oerhört att just dessa fyra stjärnor fick applåder efter sina framträdanden medan luciatåget, från Södra Latins Kammarkör fick sjunga utan applåder. Helst inga applåder alls för mig men om man ska ha det ska det vara rättvist. Särskilt som skolungdomarna sjöng hundra gånger bättre än superstjärnorna. Faktiskt! Sången var oerhört balanserad och stundtals blev jag mycket imponerad. När tonårsidolerna sjöng skedde det dessutom med dåligt högtalarljud. Pie Jesu med en av dem var rent förskräckligt! Tyckte jag! Ända tills luciatåget tog över. Fast sedan skulle ju solisten in och meckla igen.
Lennart Jähkel fick vara med och berätta Lucialegenden och lite om vårt nordiska firande av årets mörkaste natt. Det var kort och informativt. Lennart Jähkel gjorde det bra! Hustrun menar att han kunde ersätta Arne Weise på julafton. (Ja, vi vet att Arne Weise slutat för länge sedan men under åren i Sydafrika hade vi en gammal videoinspelning på julafton, flera år efter Arne Weises pensionering).
Men det är ett tag kvar tills dess. Idag är det Lucia! Låt oss njuta av det! (Om vi kan!)
Ja, nu har jag väl gnällt färdigt för i år. Tänk om jag någon gång kunde sitta framför TV:n och bara njuta istället för att vara så infernaliskt kritisk. Men för den som eventuellt vill förkovra sig i vad jag gnällde om förra året och året dessförinnan presenteras här erforderliga länkar.
Förra årets gnäll.
Förrförra årets gnäll 1.
Förrförra årets gnäll 2.
Förrförra årets gnäll 3.

Monday 6 December 2010

Gerthie - min idol

Om nu inte alla bloggläsare har hittat Gerthies Allehanda, kommer länken här. Jo, alla fattar ju att det är för att hon skriver så trevliga saker om hustrun och mig. Men det är också så att Gerthie är en mycket trevlig bloggkollega (om det nu kan finnas något som heter så!) Därav länken till hennes blogg.

Thursday 2 December 2010

Kyrkokansliet 3

I Kyrkans Tidning nr 48 talar Ärkebiskopen ut.
Om arbetsutskottet hade sagt att de hade förtroende för Lars, då hade väl jag fått packa ihop.
Det är ju helt otroligt! Det är för enkelt! Att bara gå iväg.
Jag håller inte heller med Seglora Tankesmedja, som skriver:
Nu hoppas vi att julefriden kan lägra sig över Kyrkokansliet …
Visserligen hoppas den som skriver att
… både ledning och personal kan återfå sin energi och lust att verka som rikskyrka under det nya kyrkoår som just har börjat.
men jag tror inte på julefrid på kyrkokansliet. Jag hoppas att de anställda, både ledning och personal, får en fridfull jul i sina hem men för kyrkokansliet hoppas jag på försoning och vägen dit går genom sanning och sker genom hårt arbete.

Världsaidsdagen 2010

Som vanligt, nu sedan 4 år, samarbetade ett antal organisationer kring World Aids Day i Kalmar. Rädda Barnen, Röda Korset, Antidiskrimineringsbyrån och Svenska kyrkan. Vi samlade in pengar och delade ut kondomer på tre ställen. (Ja, trots att vi blivit lovade att vara på City Gross, blev vi ivägkörda. Förmodligen ett missförstånd.) Men på Kvasten och Giraffen gick det bra. På kvällen hade musik, ljuständning och mässa i Domkyrkan. Gymnasieskolans musiktillägg var med. När vi summerade hade vi fått in kring 3 500:- till ett projekt i Zambia, via rädda Rädda Barnen. Under dagen var jag intervjuad av Linneuniversitetets TV och Radio studenter. (När och hur detta sänds är inte helt enkelt att klura ut). Däremot deltog jag i Radio Kalmar mellan 16 och 16.30.
Färre personer smittas med HIV i världen. Det är gott! Vi är en del av den världsvida rörelse som arbetar mot smittspridningen. Som arbetar mot stigmatisering. Det är bra. Men fortfarande smittas alldeles för många. Fortfarande är mediciner för dyra och för svåra för flertalet att få tillgång till. Fortfarande stigmatiseras människor och framför allt: fortfarande blir många, alltför många, barn föräldralösa. Den problematiken har vi bara sett början på.
Därför behövs vårt engagemang. Det som skedde i Kalmar är en liten men viktig del av denna kamp!

Monday 29 November 2010

Gallring i advent

För ett tag sedan läste jag i en liten skrift av Peter Halldorf: En liten vägledning till fastan. Cordia förlag. Han jämförde fastan med att gallra. I ett trädgårdsland gallrar man t ex morötter. Det behöver inte vara något fel på de morötter man tar bort. Men alla plantor kan inte stå kvar. Då blir det inget av något. När man är inne i en fasteperiod handlar det om att avstå från viss mat, vissa saker. Inte för att det är något fel men för att ”de andra plantorna” ska få livskraft.
Nu är det advent. Julfastan. Det är en tid då budskapet snarare är: Skaffa mer! Du behöver även detta! Då kan det vara skönt med en motrörelse. Med gallring! Både inre och yttre!

Thursday 25 November 2010

Avtryck

Efter att ha skrivit en avhandling vill man ju (och även jag) att det ska ha gjort vissa avtryck. Jag är mitt inne i processen att få avhandlingen tryckt. Det blir en viktig milstolpe. Jag kommer förhoppningsvis att få berätta/föreläsa vid olika tillfällen och har redan några tillfällen inbokade.
Nätet är ett annat sådant område, där det är kul att ha gjort ett avtryck. Men söker man på min avhandlings titel blir det inget napp. Däremot kan man se mig och de andra sex som doktorerade i teologi vid University fo the Free State på teologiska fakultetens hemsida, i en slags e-newsletter. Länken tar en till en sida, där man får välja theology och sedan läsa oktobernumret. Sedan är det bara att bläddra. Med på bilden finns också kvinnan som var 93 år när hon blev doktor. Respekt!

Our Place 2

Nu är insamlingen till Our Place nästan klar. Jag har skickat det mesta idag. Om det blir mer går jag över med det till Två Systrars kapell på lördag. Det är den församling jag bor i. Från deras adventsbasar går pengarna också till Our Place. Med mångas hjälp och av Guds nåd har jag skickat 16 000:- till Our Place. Stort! (Kan det delvis vara ett svar på min förra bloggpost?

Men det finns fler saker att säga om detta. Deon, som förestår Our Place, har försett mig med bankuppgifter. Det är inte så enkelt detta med utlandsbetalningar. Det ska finnas en swiftcode och den vet jag hur den ser ut. För NEDBANK, som är den bank där Our Place har sitt konto, ser den ut såhär: NEDSZAJJ. Det tror jag inte Deon visste men det gick att googla fram det. Men sedan tog inte internetbanken emot mina idoga försök att skriva in siffrorna. Så jag ringde min egen bank, Swedbank. Budskapet var att jag måste ha en IBAN-kod. Så jag ringde till Nedbank i Bloemfontein och fick prata med Blanche. Jag kunde se hennes leende 9000 km bort när hon sa:
IBANkod har ni i Europa. Vi har inte sån't.
OK, tack för upplysningen. Så fick jag handfast hjälp och tror nu att pengarna både har kommit iväg från mitt konto (det ser så ut) och att de kommer fram.
Så säger Blanche:
Är det Deon Mulder som ska ha pengarna?
Otroligt! Är kvinnan en profet? Hur kan hon veta? Svaret var enkelt. Hon hade just pratat med Deon i telefon. Men det kändes häftigt. 9000 km och vi känner nästan varandra.
Men jag var ändå inte helt nöjd med min egen bank, som ligger högst 4,5 km bort. Så jag ringde upp Swedbank igen och fick naturligtvis inte prata med samme person men den som svarade tog mycket artigt emot min kritik och skulle föra den vidare i organisationen. Så jag är trots allt nöjd. Jag blev tagen på allvar. Men visst är det lite typiskt att en person som arbetar i bankens kundtjänst inte fått information om att de rutiner som gäller för betalning utanför Europa inte är de samma som de rutiner som gäller för betalning till andra länder i Europa? För världen är väl ändå större än Europa? Och verkar det inte som om vi får börja tänka att Europa inte längre är världsekonomins centrum? (Vilket Europa inte har varit på länge, tror jag!)

Ledig dag

Det är underbart. Ute snöar det. En hel dag. Utan förpliktelser. Hunden Ludde har inget emot att husse är hemma. Kanske lite snöskottning. En brasa i öppna spisen. Vilken nåd att få leva så.
Och vem har sagt att just du kom till världen
för att få lycka och solsken på färden?
Det är en svår sanning att alla inte har det så bra. Något att meditera över.

Wednesday 24 November 2010

Kyrkokansliet 2

I dagens nätupplaga av Kyrkans Tidning kan man läsa om vad Helén Ottosson Lovén, tillförordnad generalsekreterare, säger angående detta att nu även informationscehfen får lämna sin tjänst:
– För kyrkokansliets ledning är det som inträffat mycket beklagligt, säger Helén Ottosson Lovén. Trots det är jag övertygad om att verksamheten inom kort kommer kunna återgå till det normala.
Men det tror jag var ett naivt uttalande. Med tre toppchefer som på kort tid slutar i kyrkans hus kan väl inte saker och ting bara återgå till det normala? Om det inte är just detta som är det normala. Maktkamp och dimridåer.

Tuesday 23 November 2010

Kyrkokansliet

Nu läser vi i Kyrkans Tidning om Svenska kyrkans kansli i Uppsala. Vad händer? Generalsekreteraren har fått sluta. Personalchefen har fått sluta. Nu även informationschefen. Bryggubben bloggar om det. Dag Sandahl bloggar om det. Någon som heter Jerry bloggar om det. Helle Klein bloggar om det. Vad händer? Enligt SVT ska det ha handlat om sexuella trakasserier. Och budskapet är det vanliga. Svenska kyrkan sopar konflikter under mattan. När sedan Aktuellt försöker fråga Ärkebiskopen om vad som hänt gäller: Inga kommentarer. Ett pressmeddelande verkar ändå erkänna att det handlar om någon form av diskriminering. Men vad är det som händer?
För ett par veckor sedan sökte jag ett arbete på kyrkokansliet. Men det fick jag inte. Kanske ska jag vara lika glad för det. Men fortfarande undrar jag: vad händer? Det kan ju inte vara hela sanningen att en chef har betett sig klandervärt. Är hela kolossen i gungning? När jag läser i Daniels bok kapitel 2 vers 31-36 om kolossen på lerfötter tänker jag att det kanske är Svenska kyrkans situation. Den dröm som kung Nebudkadnessar hade:
Konung, du såg i din syn en väldig staty. Den stod där framför dig, mäktig och starkt glänsande, en förfärande anblick. Huvudet på statyn var av rent guld, bröstet och armarna av silver, buken och höfterna av koppar, benen av järn, fötterna delvis av järn, delvis av lera.
Medan du såg på den rycktes en sten loss, utan att någon hand rörde vid den, och träffade statyns fötter av järn och lera och krossade dem. Då krossades alltsammans, järn, lera, koppar, silver och guld. Det spreds som agnar från tröskplatserna om sommaren, fördes bort av vinden och stod ingenstans att finna. Men stenen som hade träffat statyn blev till ett stort berg, som uppfyllde hela jorden. Detta var drömmen. Nu vill vi tyda den för konungen.
Det är inget fel på lera. Felet med statyn är att leran inte kan bära upp överbyggnaden. Leran klarar sig. Den är formbar och förändringsbenägen. Leran är församlingarna. Men överbyggnaden är t ex koppar.


Jag är övertygad om att vi behöver biskopar och stift för att hålla ihop kyrkan men fler och mindre stift. På den nationella nivån behövs inte så stor apparat. Rädslan för att lerfötterna inte bär upp överbyggnaden tror jag gör kyrkoledningen räddhågad och trendkänslig. Jag hoppas jag har fel. Men frågorna kvarstår: Vad händer i kyrkokansliet?

Thursday 18 November 2010

Our Place

Idag är sista dagen av mina 50 första år. Igår inbjöd jag därför till tårtkalas efter mässan. Ett 70-tal personer kom. Jag uppskattade det varmt. Hustrun hade ordnat smörgåssnittar och tårtor i alla möjliga former. Själv hade jag bidragit med en tårta, som var glutenfri, sockerfri, mjölk- och laktosfri. (Tyvärr innehöll den ägg, så alla kunde ändå inte äta den! Kanske tur för dem, eftersom den var lite väl hård, för att gå under kategorin tårta.) Nåja, alla var glada och bäst av allt var insamlingen till Our Place. Vi gjorde en likadan, när hustrun fyllde 50 tidigare under året.
70 personer. Över 9 700:-. Fantastiskt! Jag är djupt rörd och berörd. Ännu mer berörd blev jag när jag fick mejl från Deon, som driver Our Place, detta hem eller hospice för människor som lever med HIV och AIDS. Han skrev idag:
We need to find additional donations immediately. Sorry again for being so “direct”. I don’t have the energy to do it any other way.
Jag kunde svara honom att pengar är på väg. Så underbart, när behov och hjälp möts. Jag är också oerhört tacksam att Två Systrars församling samlar in pengar till detta från sin basar på lördag 8-da'r. Det är långt från Kalmar till Bloemfontein men ändå oerhört nära.

Friday 12 November 2010

En vanlig onsdag

I onsdags var schemat relativt välfyllt. Efter morgonbön i kyrkan och sedvanligt kaffe (en given start på arbetsdagen med ungefär 15 min gemenskap i bön och 15 minuters gemenskap kring det som går under namnet varma drycker) hade jag en stund över till förberedelser. Halv elva var det dags för mässa på Riddaren, där det bor ca: 20 äldre systrar och bröder. Vi var många denna gång och det blev en förtätat gemenskap kring sakramentet. En kopp kaffe även här. Någon är en bit över hundra, en annan blind sedan länge. Men Jesus i enkelt vin och bröd känner inga gränser. Jag undrar hur länge vi kan fira denna typ av församlingsgudstjänster mitt i sällskapsrummet på ett kommunalt äldreboende. Personalen är positiv. `Just denna dag var det tandvård, så en efter en hämtades under mässan, för att få sina tänder i ordning. Det kändes bra även det. Lite ortodoxa kyrkan, på något sätt.
Hem och släppa ut hunden och få en bit mat. Sedan var det dags för konvent. Alla präster och diakoner på Öland och runt Kalmar (Norra Möre) samlades i Två Systrars kapell. Vi skulle dels prata om konfirmandarbetet, dels träffa vår blivande biskop, d v s biskop electus Jan-Olof Johansson. Det var väl inte så klurigt att prata konfirmandarbete med just präster oh diakoner. Det skulle varit bättre att samla alla som arbetar med konfirmander. D v s även församlingspedagogerna och kanske en och annan musiker eller vaktmästare. Dessutom hade föreläsaren först blivit lovad tre timmar, men p g a biskopsbesöket krympte det till 40 minuter. Det blev inte bra.
Biskopen talade mindre än 40 minuter och själv har jag svårt att få något grepp om hur vår nya biskop kommer att bli. Många tycker att det blir bra. De känner honom och känner sig trygga i det. Jag hade kanske hoppats på lite mer djärvhet. Men jag kommer att lägga honom och vårt stift i Guds händer i bön.
När konventet var slut var det dags för at åka hem och ta det lite lugnt innan kvällspasset. Först Gud och spagetti med barn, ungdomar, föräldrar och även några äldre församlingsbor. Kort gudstjänst i kyrkan. Vi hade med oss lera och funderade kring hur Gud kan forma och även omforma oss. Edvin som är i femårsåldern tyckte att den banan jag gjorde i lera var för platt. Jag lade undan den och tog en ny bit lera. Då sa Edvin att jag kunder använda den gamla biten och göra om den. Mycket bra. Hur gör jag då? Frågade jag och fick svaret: Banka till den. Ja, det är kanske så Gud gör med oss ibland. Bankar till oss. Det låter obehagligt. Och jag säger inte att detta är en genomtänkt teologi kring lidandets problematik. Men i stunden där på kyrkgolvet med barnen och lerklumparna kändes det OK att Gud skulle banka till mig i all ömhet om jag behöver omformas.
Efter gudstjänsten äter alla spagetti. Sedan var det dags att förbereda sig för mässan och därefter KU, som inleddes med ett kort bibelstudium om bibelns syn på alkohol och dryckenskap. Som en inledning på kvällens besök. Vi hade besök från Ung KRIS och det var spännande.
En fullmatad dag. Gamla, barn, unga. Fantastiskt att vara präst. Mässan i centrum. Bibeln i handen. Lera och spagetti med. Torsdagen blev lugnare och nu väntar tre dagars ledighet. Det är skönt det också!

Tuesday 9 November 2010

Internationella hjältar

Klockan 17 samlades gruppen som planerar manifestationen på Världsaidsdagen, den 1 december. Britt från Röda Korset, Ulla, Ami och Sven-Roland från Svenska kyrkan. Vi sammanträdde en halvtimme och löste det som skulle lösas. Sedan fick jag skjuts med Sven-Roland till Birgittakyrkan. Sammanträde med internationella gruppen. Agneta, Sven-Roland, Arne, Kristina och jag. Både Arne och Kristina har fyllt 80. Sven-Roland är yngre - bara 79. Ulla och Ami är pensionärer. Även Britt, tror jag! Agneta och jag arbetar. Hur kommer återväxten att se ut i det internationella arbetet?
Dessa vardagshjältar är sammantaget många i både Svenska kyrkans internationella arbete, Röda Korset, Rädda Barnen m fl organisationer. Hur många som engagerar sig ideellt i Plan Sverige vet jag inte men jag tror det är färre.
Att träffas en regnig, ruskig tisdagskväll i november och ge av sin tid, i engagemang för andra människor, kanske tusen mil bort, det är stort.

Tuesday 2 November 2010

IOGT-NTO och nattvarden

En god vän skickade en länk med orden:
Du är överallt du... :) hittat på iogt.se
När jag läser förstår jag att min roll är att vara en illustration. Nina Svensson, som bloggar, ifrågasätter Svenska kyrkans öppenhet. Det är en kommentar till kyrkomötets ovilja att uttala sig om huruvida det ska vara alkohol eller inte i nattvardsvinet. Kyrkomötet hade samtidigt förordat glutenfria oblater. Jag har kommenterat frågan i en tidigare bloggpost.
Bilden på mig kommer från Världens fest. Diskussionen kring alkohol eller inte i nattvardsvinet var mycket aktuell. Det fanns argument både för och emot och framför allt Svenska kyrkan Unga ansåg (utifrån sin alkoholpolicy) att det skulle vara enbart alkoholfritt. Nu blev det en kompromiss. Vid 4 stationer fanns vin med alkohol. Vid övriga 12 stationer fanns alkoholfritt vin. Man kan säga att de som önskade alkohol i vinet fick utmärka sig. Man kan säkert ha andra synpunkter på det. Det var i alla fall ett sätt att försöka lösa en fråga på ett sätt, så att många kunde känna sig hemma.
Vad hade bloggaren på IOGT-NTO tyckt om saken? Svårt att veta? Kan vi leva med olika sanningar? Kan vi hitta former, så att fler än en grupp får sin vilja igenom.
Första idén på världens fest var att det skulle finnas bara en kalk med alkoholhaltigt vin men det ändrades till några fler. Jag var emot idén att ha bara en. Som det nu blev fungerade det. Så vitt jag vet!

Sunday 31 October 2010

Söndag kväll

Höstmörkret sänker sig. Några löv är fortfarande kvar på träden. Promenad med hunden Ludde. Lämna in bilen för morgondagens service. Cykla hem i dunklet. In och elda i öppna spisen. Äta. Prata i telefon med en god vän. Kura skymning. Sova. Leva.

Thursday 21 October 2010

Någon gav mig kyrkans tidning

Kyrkans tidning läser jag på nätet eller på jobbet. Vi prenumererar inte. Har gjort men inte nu. I morse låg den i alla fall i brevlådan. Märkligt. (När våra barn bodde i en lägenhet nere i city kom varje vecka ett exemplar. Beställt av vem? Vi vet inte! Då brukade den hamna några dagar senare hemma hos oss.
Nu konstaterar prästen Mikael Bedrup enligt framsidan: "Kyrkan tar inte oss alkoholister på allvar". Jag reagerar på att en präst skiljer på "Kyrkan" och "oss" men kanske har han inte sagt exakt så.
Sakfrågan är dock mer komplicerad. Det handlar om nattvardsvinet. Alkohol eller ej. Jag har arbetat i församlingar med bara alkoholhaltigt nattvardsvin och i församlingar med bara druvjuice eller alkoholfritt vin. Jag har arbetat i församlingar med båda. Ja, vad ska man göra. Självklart ska varje människa tas på allvar. Men löses det genom att ändra former hit eller dit? Jo, ibland. Biskop Electus, Martin Modéus, säger i samma tidning (rent allmänt) att vi ofta tänker from i stället för relation. Vi letar på fel ställe. Kanske kan man tillämpa detta på nattvardsvinsfrågan. Själv lutar jag åt att det bör vara vin i nattvarden. Men man kan ju fråga om våra oblater verkligen är bröd? Visst är det bakat. Men det ter sig inte särkskilt likt vanligt bröd. Jag tror ändå att jag är öppen för att resonera i denna fråga. Men andra kyrkor. Med kristna i andra tider. Men vi ska inte tro att vi genom att enbart byta nattvardsvin har tagit människor som lider av alkoholism på allvar. Hur ställer vi oss till att det serveras alkohol i många kyrkliga sammanhang. Det undrar jag om det är nödvändigt.
I samma nummer av kyrkans tidning finns ett annat inslag som handlar om nattvarden. Sven Hillert menar att alla har rätt till nattvarden. Även de som inte är döpta bör vara välkomna. Ledstjärnan är: ingen ska vara utanför. Men är det inte viktigare att inbjuda till dop? Det stämmer ju att ingen som kommer fram till nattvardsbordet blir nekad. Men min fråga är: vad är det som en människa tar emot i nattvarden om den människan inte vill ta emot samma sak i dopet?
Sven Hillert skriver:
Vi kan skapa ordningar som avspeglar Jesu eget sätt att leva och lära om livet och om Gud. Vi kan börja dela måltid med Jesus på samma öppna sätt hans samtida fick göra.
Jag vänder mig starkt mot detta. Vi bör ju sträva mot detta mål men jag tror inte alls att vi, som är kristna i början av 2000-talet, har större förmåga att spegla hur Jesus var i mötet med andra än vad kristna i alla tider haft. Våra nutida ordningar är bara ordningar. Viktiga, javisst! Men bara ordningar. Vi kanske ska lyssna mer på Martin Modéus och tänka relation mer än form.
Dessutom firade Jesus nattvard en gång. Då var det inte alla som var med. Våra övriga måltider ska självklart präglas av öppenhet. Gör de det?
Nattvarden är en viktig del av kyrkans liv men min övertygelse är att det är mycket viktigare hur Gud får forma oss de andra delarna av veckan. Är vi öppna och inkluderande i våra relationer med våra medmänniskor, så kommer gudstjänsten att bli sådan också. Kanske leder det till att vi byter ut vinet mot druvsaft. Däremot tror jag att vi ska inbjuda mer till dop än nattvard utan att vara dop. Men viktigast är hur vi möter varandra. Där håller jag med Modéus.

Sunday 17 October 2010

Vem var Orpa?

Idag läste vi ur Ruts bok i högmässan. Rut, Orpa och deras svärmor Noomi. När Noomi blir änka och dessutom hennes två söner dör vill hon flytta hem till sitt hemland. Hon menar att Rut och Orpa ska stanna kvar och hitta nya män. Orpa gör det men Rut vill följa med sin svärmor. Hon yttrar de smått bevingade orden:
Tvinga mig inte att överge dig
och vända tillbaka.
Dit du går, går också jag,
och där du stannar, stannar jag.
Ditt folk är mitt folk,
och din Gud är min Gud.
Där du dör, vill jag dö,
och där vill jag bli begraven.
Herren må göra mig vad som helst -
endast döden skall skilja oss åt.
Katarina Jagellonica, som var gift med Johan III hade väl de sista orden i sin vigselring: Nemo nisi mors - ingen annan än döden (skall skilja oss åt). Hon dog också hon i ett främmande land (Sverige) efter en tids sjukdom.
Ruts och Noomis berättelse handlar om en relation som går utöver kulturella gränser. Så kan man också beskriva den världsvida kyrkan. Därför gjorde vi ett experiment vid kyrkkaffet idag. Vi hade sju bord som fått namn efter personer i de olika bibelläsningarna. (Orpa, Noomi, Rut, Jesus, Maria, Marta, Lasaros.) Vid ingången fick alla varsin lapp och så fick man sätta sig vid rätt bord. Med andra ord kanske man fick sitta med någon man i vanliga fall inte sitter med. Många kom efteråt och undrade om vi kunde göra om det! Roligt, tycker jag!
Men en fråga fanns ändå hängande i luften: Vem var Orpa?

Saturday 16 October 2010

Media igen

I dagens Östran kan man läsa både om fadren och äldsta dottern. Men när jag nu ska söka på nätet efter artiklarna är det bara dottern som fastnat. Med andra ord kan jag nu länka till dottern, som en enligt Östran, kan bli webbjoker. När det gäller min egen medverkan får man hålla sig till papperstidningen. Det hörs väl på namnet att det är där vi pappor (papper) hör hemma!

Thursday 14 October 2010

Media är kul

Efter att ha kommit hem från Sydafrika och disputationen, skrev jag en slags pressrelease till några tidningar (Östran, Barometern, Kyrkans Tidning och Dagen). Upprinnelsen var att jag blev uppringd av Sveriges Radio Kalmar p4, som gjorde en intervju i morgonprogrammet müsli förra veckan. Man kan lyssna på deras hemsida fram till den 6 november. Programmet sändes mellan 8.30 och 9.00.
Idag har jag fått veta att Kyrkans Tidning har inne en liten notis. Dessutom har jag haft besök av Östran och Barometern. Vi ska se om Dagen skriver något. Jag har även hört av mig till Svensk Kyrkotidning (SKT) och Svensk Pastoraltidskrift (SPT).
En av mina arbetskamrater, som är tjänstledig från sin tjänst som journalist, brukar säga att tidningarna gärna skriver om det som händer men att vi då måste berätta för tidningarna vad som händer. Det är ju inte så att det bara skrivs om det negativa. Mycket positivt står också att läsa. Ju mer vi berättar för tidningarna, desto mer positivt skriver de om. T ex att en präst från Kalmar lyckats doktorera i Sydafrika. Det tycker då jag är positivt i alla fall!
Jag återkommer eventuellt med länkar till fler publiceringar.

Wednesday 13 October 2010

Höstlöv, Gud och spagetti

I Birgittakyrkan har vi en samling varje månad som kallas "Gud och spagetti". Om jag förstår saken rätt kommer idén från Danmark. Många barnfamiljer har svårt att komma till gudstjänsten på söndagarna. Så har det varit länge. Det har lösts med aktiviteter som t ex Kyrkans barntimmar. Men nu är ju de flesta på dagis. (Inte alla. Det vet jag!) Kvällarna är dyrbara. Först ska många barn hämtas på dagis. Sedan ska det ätas. Vardagspusslet, ni vet.
Det ska ätas .... detta faktum är en del av själva idén. Om det finns spagetti i kyrkan, då kanske det blir en hjälp att gå dit och äta.
Vi börjar klockan fem. En kort gudstjänst i kyrkan. Organisten är med och spelar på kyrkorgeln. Vaktmästare på plats. Ordentligt ska det vara. Församlingsassistenterna är med. Prästen predikar. Full satsning. Idag ska vi gå ut och plocka höstlöv innan ett av barnen får trycka på kyrkklocksknappen. Vad föreställer höstlöven? Kanske en ängel. Vi sjunger Per Harlings höstpsalm:

I en värld full av kosmiska under
ser barnet det vi inte ser.
Ett löv som vindpust gjort sönder
blir en ängel som dansar och ler.

"Ser du änglarna, pappa, som dansar?
Hör vilken vacker musik!"
ropar barnet och spelar på harpan
med strängar av garn på en spik.

Men vi ser inte lekarnas mönster,
vi hör inte låtsasmusik.
Vi har bommat till våra fönster
mot glädjen som var så unik.

Så dansa med änglarna, dansa mitt barn.
Lek medan lekarna finns.
Sjung till din harpa av garn,
så länge du sångerna minns.

En dag skall du finna att alla är barn
i en större men klarare lek,
där alla får dansa bland änglar och garn,
där ingen har tid med nåt svek.

När gudstjänsten är slut, efter högst 20 minuter, går alla in i Ulfåsasalen och äter spagetti. Sen går vi hem. Kanske har några av ungdomarna kommit lagom till maten. De ska kanske vara med på mässan och stanna kvar efteråt, då kyrkans unga samlas.

Höstlöv, Gud och spagetti. Passar ganska bra ihop.

Monday 11 October 2010

Amanda och Predicament


Nu är det dags att skriva ett par rader om en av döttrarna. Hon har ställt upp i Melodifestivalens webbjoker. Den som vill kan rösta genom att sms:a 104 till 72211. Sången kan man se på och lyssna på här. Sången heter
A fist full of maybe
och är skriven av Staffan Bohman.

Tuesday 5 October 2010

Eva Brunne – en profetisk röst?

Vad ska vi säga om dagens händelse i Storkyrkan i Stockholm? Några frågor väcks hos mig:
- Är biskop Eva Brunne en profetisk röst?
- Var det rätt att säga det hon sa?
- Hade Sverigedemokraterna rätt att gå ut?
- Hur ser relationen kyrka – stat ut i ljuset av det som hände?
Jag ska försöka fundera kring dessa frågor.
Men först konstatera att jag saknar kommentarer från några av de bloggar jag ibland läser. Varken Helle Klein, Dag Sandahl eller Brygubben har kommenterat. Ännu! Däremot kommenteras det av Åke Bonnier och Karin Långström Vinge. De båda är mycket positiva till predikan. Det är även jag, i stort sett, trots att jag inte hörde den men jag har läst den.
Men till frågorna:
Är biskop Eva Brunne en profetisk röst? Jo, det tycker jag. Förmodligen hade jag sagt något liknande. Och jag håller med Åke Bonnier om att det var grundat i bibelordet. (Vilket i och för sig är ett problem, eftersom det bibelkapitel, som Karin Långström Vinge citerar (3 Mos 19) också förbjuder tatueringar. Men detta är en exegetisk fråga, som får behandlas vid ett annat tillfälle. Men jag menar att det är en grundtanke i kristendomen att alla människor har samma värde och det måste kunna sägas i en predikan!
Det som kanske var problemet, var att Eva Brunne hänvisade till de demonstrationer, som hållits.
Igår kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag.
Och de var ju uttalat riktade mot Sverigedemokraterna. Hade det inte blivit lika starkt även om hon utlämnat den raden? Jag tror det!
Jag menar dock att hon uttalat sig klokt genom att säga att man ska ropa ut sin avsky mot "det" som gör skillnad på människor. Bra att hon inte sa "den".
Var det då rätt av Sverigedemokraterna att gå ut? Jag har aldrig hindrat någon att gå ut från en gudstjänst. Det måste ju ändå få vara tillåtet. Visst kan det upplevas som en provokation. Men de är faktiskt i sin fulla rätt att göra just det de gjorde.
Relationen mellan kyrkan och staten är dock intressant. Eva Brunne står, vad jag förstår, på luthersk grund. Hon målar ut att de folkvalda har ett viktigt ansvar. Givet av Gud. Det är klassisk s k två-regementslära, vad jag kan förstå, utan att vara luther-forskare. De gamla vanliga partierna, de tog inte illa upp. De vaggades tvärtom in i en trygg förvissning om att de är på rätt väg. Kanske fyllde därför predikan en djupare uppgift: nämligen att kyrkan ska stryka staten medhårs. Sverigedemokraterna fick bli syndabockarna. Hon skulle t ex kunna sagt något om att det faktum att nästan 6 % röstat på Sverigedemokraterna, även säger något om de etablerade partierna. Säger något om den invandrings- och migrations-politik som de båda blocken i princip står bakom. Av reaktionerna att döma (enligt Aftonbladets TV-klipp) verkar ju de andra inte ha tagit åt sig. Det gör mig bekymrad. Det är ju faktiskt inte Sverigedemokraterna som regerar i landet. Det är de andra partierna, och alla de som röstat på dem, som bär ansvar för de motsättningar och den misär som finns just nu. En profetisk röst skulle kunna fångat upp det.

Men samtidigt kan man inte säga allt i en kort predikan (eller tal, som en del kallade det för i TV-klippet). Att en biskop lyckats tala på ett sätt, så att det blir reaktion, det är något positivt i sig. (Även om jag inte skulle tycka att vad som helst var OK att säga).

Sammantaget: I sak tycker jag att predikan håller. Det är en speciell situation vi hamnat i. Att ett uttalat främlingsfientligt parti kommit in i riksdagen. Det är allvarligt! Men meningen om demonstrationerna, kunde ha uteslutits. Poängen skulle ändå framgått! Dessutom har fler ansvar för att det finns motsättningar i vårt land. Det kunde också ha framgått!

Sunday 3 October 2010

Hemma i Kalmar

Sista etappen med Swebus gick bra men var långdragen. Nu är jag hemma. Skönt! Godnatt!

James J. Reynolds

Detta mejl fick jag efter att ha varit med på TSSA. James studerar i Sydafrika men är från Nigeria och han är lutheran. Finns visst många i Nigeria. Det visste jag inte. Kändes i alla fall mycket bra att få detta mejl. Hans och jag lyckades nå fram och viktiga frågor berördes. Härligt!
Dear Anders
It was such a great time we had together though brief. We were so thrilled by your paper as it was the major part of our discussion on our way back from the conference. To be very precise, Beverly Haddad was full of praise for your courage in addressing the issues objectively without any fear of intimidation. You really made us proud. Please find the photo we took. We will keep in touch. Thank you and remain blessed.

Hemkommen

Flygresan hem skedde utan missöden. Ethiopian airlines var en ganska intressant bekantskap. Inget fungerade dåligt men det är klart att det märktes i konforten att det var billigare än andra flygbolag. Lite trasiga, stängda toaletter, maten kanske inte var precis min smak, hörlurar som inte fungerar osv. Huvudsaken är ju dock flygsäkerheten. Och toaletterna räckte till i alla fall. Maten var på intet sätt dålig. Hörlurarna kvittar. Filmerna är ofta inte världsbäst ändå. Jag är nöjd!
Några reflektioner, dock: Varför hör man aldrig vad kaptenen säger? Om han (för det är ju nästan alltid en han) dessutom pratar på dålig engelska är det helt omöjligt. Vad är meningen?
En annan upplevelse: på första sträckan var det ganska varmt i planet. Då gick en hel hop människor fram och ställde sig i pentryt, eftersom det blåste kallt där. Jag trodde att personalen skulle ta illa upp. Men icke! Folk hällde upp dricka åt sig själva och personalen deltog i det allmänna samtalet. Överhuvudtaget är det inte så strikt med Ethiopian airlines. Med undantag av flygsäkerheten, alltså! I like!
När vi kom till Rom gjorde jag en annan iakttagelse. Sedan större delen av resenärerna klivit av var det i stort sett bara svarta kvar. Jag tror att vi var tre vita bland kanske 40 personer. Lite tvärtemot hotellet jag bodde på sista natten. Då kommer städpersonalen in. Det är bara vita! Så med andra ord kanske bilden inte är så solklar? Det kändes i alla fall som ett försonande drag. (Jag är medveten om att jag blivit lite fixerad vid detta med hudfärg efter en månad i Sydafrika. Men så blir det lätt!)
Sista biten (Rom-Stockholm) fick jag tre säten för mig själv och efter frukosten sov jag ganska gott.
Nu sitter jag på ett café på Arlanda och summerar: Jag är lycklig! Har varit med om en fantastisk upplevelse. Stor tacksamhet! Det blir temat i min egen morgonbön här på Arlanda, eftersom jag knappast kommer till någon gudstjänst denna söndag förmiddag. Tack, Gud, för denna fantastiska resa. Tack för familj, släkt och vänner (i Sverige, Afrika och på andra håll) som på olika sätt varit stöd. Tack för livet!
Så vänds ett blad i livsboken. Jag har tagit fram ett nytt dokument i min laptop. Det heter: Tryckningen av avhandlingen! Det blir nästa steg!

Saturday 2 October 2010

O. R. Tambo

Så heter flygplatsen. Sitter på News Cafe. Äter en macka och dricker en öl. Flyget är försenat. Det kan innebära att vi inte väntar 3 timmar i Addis Ababa ikväll. Eller att vi gör det och blir försenade till Arlanda och jag missar bussen osv. Jag tänker på det vi fick höra, när vi kom till gränsen mot Botswana för några år sedan:
Welcome to Botswana! If you are in a hurry, please come back tomorrow!
Med andra ord tar jag det lugnt. Hem kommer jag alltid. Nu ska njuta de sista skälvande timmarna av Afrika.

Tillbakablick från Johannesburg

Vi skriver 2 oktober 2010. För ungefär 30 år sedan, närmare bestämt i september 1981, kom jag första gången till Sydafrika. Då var jag snart 21 år och hade klarat av 2 år av mina teologistudier. Det året har påverkat mig enormt mycket. Flera av de personer som jag då lärde känna, är fortfarande nära vänner. Igår pratade jag en halvtimme i telefon med Randall, som jag då bodde ihop med, tillsammans med Hennie, Nomathemba och Pat.
För drygt 8 år sedan flyttade hela vår familj till Sydafrika, där vi bodde i 4 år. I sanning något som var omvälvande för oss alla.
För ca: 7 år sedan skrev jag in mig som Ph D student vid teologiska fakulteten i Bloemfontein. Det kändes då som ett hugskott. Nu, sju år senare, är jag Philosophiae Doctor.
För ungefär en månad sedan, den 8 september, anlände hustrun och jag till Johannesburg. Vi har träffat General Sekreteraren för SACC, otaliga vänner, varit med om en fantastisk högmässa i St. Johannes församling i Batho, disputation, en oförglömlig fest på kvällen, besök på Our Place och möte med en mängd medmänniskor som lever med HIV och AIDS, besök på Oelrietta och möte med bland annat en grupp bufflar, Graduation, Chancellor's dinner, valsafari i Hermanus, avkoppling i Capet Town och sedan hustrun åkt hem har jag varit med på TSSA's annual meeting i Bloemfontein, där jag bl a tillsammans med Hans fick lägga fram ett "paper".
Nu sitter jag på hotellrummet, efter att ha varit ute i solen en stund. Den är stark. Jag läser min bok om 50 år med självständighet i Afrika. Just nu handlar det om L'Afrique Noir, Frankrikes kolonier. Om hur de svarta skulle assimileras in i den franska stormakten. Det är skrämmande läsning. När Guinea röstade för självständighet den 28 september 1958 lämnade 3000 franska administratörer landet kort därefter. De tog med sig allt av värde. Brände alla arkiv. Krossade allt porslin och skruvade t o m ur alla glödlampor och tog med sig hem. Allt enligt Martin Meredith.
Jag sitter vid poolen. Solen skiner. Min kropp blir något litet mörkare. Jag är på väg hem från Afrika. Jag har inte med mig guld eller elfenben men ett diplom, som säger att jag doktorerat. Några meter bort arbetar två svarta arbetare med att fixa pumpen till poolen. Frukosten serverades av Solomon, från Zimbabwe. En ung, svart kvinna finns bland hotellets gäster. Resten är vita. De flesta verkar vara afrikander, utom en kvinna som kommer från Australien. Hon är märkligt nog Lutheran. Visste inte att det fanns lutheraner i Australien. Tydligen många i Adelaide. Hennes förmödrar och förfäder flydde från religionsförtryck i Preussen. Området hotellet ligger i är ruffigt. Vi omges av höga murar med elstängsel längst upp. Ägarinnan, som jag pratat med, sätter säkerheten högt. Men jag kan inte låta bli att tänka att steget från Frankrikes kolonier, L’Afrigue Noir, till detta vita reservat med svarta arbetare, inte är så långt.
Jag åker hem till Sverige. Är det bättre där? Vem städar våra offentliga toaletter? Och vi förfasar oss över Sverigedemokraternas framgång i valet. Egentligen är det mot oss själva kritiken i första hand bör riktas. Det är en lång väg kvar innan vi kan se varandra i ögonen och säga att alla människor är lika mycket värda. Oavsett hudfärg, kön, religion, ålder, sexuell läggning, politisk åsikt, grad av funktionshinder etc.
Det är snart 50 år sedan jag föddes. Det är 50 år sedan Afrikas länder fick befrielse. Jag är oerhört privilegierad som kan åka till Afrika och uppleva det jag fått uppleva. När jag nu åker hem tar jag med mig en fråga: Vad betyder det att jag är jämnårig med Afrikas självständighet?

Friday 1 October 2010

TSSA dag 3

Idag var morgonbönen annorlunda. Michelle Potgieter hade valt ett bibelord, som fick läsa enskilt samtidigt som meditativ musik spelades. Kändes bra!

Så var det dags för Hans och mitt ”paper”. Vi hade kommit överens om att börja med varsin kort berättelse. Det fungerade bra och uppskattades. Sedan pratade Hans 20 minuter och jag ca: 15. Efter det fanns det gott om tid för frågor. Och det blev det! Samt synpunkter! Förmodligen är jag jävig men det kändes faktiskt som om vårt ”paper” öppnade upp det livligaste samtalet. John de Gruchy var den som först pratade och menade att vi på vissa punkter hade fel. Detta gjorde att andra hängde på. Vi fick upp diskussion om sexualitet, som knappt berörts hittills och framför allt kändes det som om vi bidrog till att den historiska tillbakablicken vändes i framåtblickande. Det var roligt! Efteråt kom John de Gruchy, Eddy Van der Borght och Beverly Haddad fram till podiet och ville prata med mig. Men mesta pratade de med varandra. Det handlade bland annat om Frank Chikane och hans roll i SACC och ANC. Då berättade John att Frank Chikane 1993 hade bett John om att få studera för honom. John hade ordnat ett stipendium till US och tanken var att Chikane skulle slippa bli indragen i politiken. Men, när Chikane satt på Johns kontor ringde vem då? Mbeki! Så John kunde berätta om hur John blev indragen i det politiska. Beverly menade att detta var ett avgörande ögonblick, inte minst när det gällde Sydafrikas sätt att förhålla sig till HIV och AIDS. Mellan raderna kunde jag läsa att en av profeterna, en av de möjliga kritikerna i framtiden på detta sätt oskadliggjordes. Intressant att få höra från någon som var med när det hände. John de Gruchy tyckte absolut att vårt bidrag var bra. Kanske just därför gick det att kritisera och John var ju faktiskt med i SACC ända från starten, så han vet vad han talar om. Men han försvarar sig också.

Efter vårt anförande fick jag och lyssnade på Elize Julius som läste (!) ett ”paper” om hur svarta uteslutits från nattvarden i den reformerta traditionen. Skrämmande! Hon är själv svart (eller ”färgad”, om man vill använda apartheid-termer) och studerar vi Stellenbosh University utanför Kapstaden.

Allra sist var det en ”plenary” med en annan man från Nederländerna: Bram van de Beek. Han pratade om katolicitet, d v s att kyrkan alltid måste vara öppen för alla. Det var ett bra ”paper” som utmanade i den sydafrikanska kontexten. Men tyvärr hade många lämnat konferensen, eftersom de hade lång väg tillbaka hem. (Jag har inte riktigt varit med om detta i Afrika. Man brukar komma sent men stanna kvar till slutet. Förmodligen beror det på att konferensen var ganska västerländskt präglad.

Efter att allt var slut satte jag mig i bilen och åkte mot Johanneburg. Jag hade bokat ett hotell på nätet och sedan jag handlat lite godis mm på en shoppingmall letade jag mig fram till mitt hotell. Området är ganska nerslitet och jag var lite tveksam. När jag ringde på porttelefonen. Men det är helt OK. Rummet är bra och det finns wifi. Med andra ord kan jag blogga lite innan det är dags att knoppa in. Förhoppningsvis skiner solen imorgon och jag kan ligga ett par timmar vid polen innan det är dags att åka till flygplatsen.

TSSA dag 2

När man ska vara på en konferens en hel dag och höra en rad ”paper” läsas upp, för det är så det går till, känns det märkligt att morgonbönen i stort sett består av en predikan. Visserligen började den med en vers på psalmen ”Amazing grace” (kunde vi inte sjungit något mer afrikanskt?) men i övrigt pratade en av eleverna på UFS, John Letsie, i stort sett hela tiden. Märkligt!

Under dagen lyssnade jag på Eddy Van der Borght från VU University i Amsterdam, d v s det Fria Universitetet, som drivs av en av de reformerta kyrkorna. (Eller åtminstone har en koppling dit!) Han pratade om hur den internationella ekumeniska rörelsen bidragit i kampen mot apartheid. Det var bra men jag har svårt att säga vad hans poäng var. Jag reagerade på att han två gånger använde ordet ”non-white” när han pratade om svarta. Det är en fälla, som det är enkelt att gå i. Men ingen kallar vita för ”non-black”. Han fick presentera sitt ”paper” i en s k ”plenary” d v s för alla deltagare.

Därefter lyssnade jag på Beverly Haddad från University of KwaZulu Natal. Hon är anglikansk präst och pratade om hur ”the Ecumencial Advocacy Alliance” (en organisation, som står Kyrkornas Världsråd nära) har arbetat med HIV och AIDS. Hon var mycket bra och borde ha fått prata i plenum. Anser jag! Hennes poäng var egentligen självklar: arbetet med HIV och AIDS borde inte ha sitt centrum i Geneve utan i Syd. Men där pengarna finns, där fattas även besluten och därför är inte arbetet så imponerande.

Nästa parallellseminarium jag gick på var underligt. Janet Trisk, från St David’s i Pietermaritzburg, presenterade ett ”paper” med rubriken: Beauty for ashes: responding to violence. Grundtanken var att kyrkan ofta tagit sin utgångspunkt i döden, snarare än livet. Vi kallar oss för dödliga (mortals) istället för levande. På olika sätt gick hon igenom hur en teologi, som tog sin utgångspunkt i livet med begrepp som ”natality” och ”flourishing” som grund, skulle kunna leda till mindre våld. Därifrån kom hon in på begreppet skönhet. Där gick det kanske lite för långt. Ett medelklass-perspektiv. Men det väckte tankar i alla fall.

Före lunch skulle vi hört Russel Botman, den enda svarta personen, som hade fått möjlighet att tala i plenum. Först när vi satt i salen fick vi veta att han inte kunde komma. Dåligt! På sått sätt blev alla plenarsamlingar ledda av vita, medelålders män. De flesta från Europa! Trist och egentligen helt obegripligt! Istället för Russel Botmans ”paper” blev det årsmöte för TSSA och Hans föreslog mig som medlem, vilket accepterades. Vad nu det kommer att betyda! I mötet tog Beverly Haddad upp snedfördelningen när det gäller talare. Bra!

Efter lunch åkte jag och hyrde en bil och uträttade en del ärenden. Jag missade därmed en omgång seminarier men det gjorde inget. Efter fikat, som jag delade med professor Pieter Verster, som jag hjälpt med visum till Sverige i somras (det är inte så lätt att komma in i Sverige) lyssnade jag till konferensens enda katolik. En radikal nunna från St Joseph’s, som heter Sue Rakoczy. Hon pratade om ”Discernment” som på svenska betyder urskiljning. Vi använder inte det så ofta men det handlar om att urskilja Guds röst i sitt liv och hör hemma inom den mystika traditionen. Hon gav några feministiska perspektiv och pratade bland andra om Katarina av Sienna, Florence Nightingale och Dorothy Day. Jag var nog inte så motiverad men det fanns intressanta vinklingar!

Innan middagen åkte jag till Angels Haven och hämtade kläderna, som mina bröder lämnat kvar. Dessa och kläder de lämnat i Kapstaden körde jag sedan till Our Place, där de förhoppningsvis kom till nytta.

Middagen blev mycket trevlig. Jag satte mig vid samma bord som studenterna från UKZN. Det var postgraduate students från Kamerun, Nigeria, Zambia, Malawi, Zimbabwe och Tanzania samt deras lärare, Beverly Haddad. Äntligen en fläkt av det svarta Afrika i detta annars så vita sammanhang. Vi hade dessutom oerhört roligt. Skrattade mycket! Härligt!

När vi väl kommit hem till Sekhopi och Keitumetse satt Hans och jag och förberedde oss för vårt ”paper”. T ex genom att läsa igenom vissa delar och ta tid. Vi tyckte att det var viktigt. Att hålla tiden och ge utrymme för samtal!

Thursday 30 September 2010

TSSA dag 1

Kl 15 var det dags för registrering och kl 16 inleddes konferensen. Ernst Conradie, professor vid UWC, hälsade välkommen. Det var två föredrag som vi lyssnade till. Dels Keith Clements från Bristol, UK och dels John de Gruchy från UCT i Sydafrika. John har jag ju lyssnat till förut och han var bra. Han utgick en del från sin sons, Steve, tankar. Steve som ju dog tidigare i år. Det var starkt! Han talade annars om dilemmat att å ena sidan stå upp för sanning och rättvisa, även om det leder till att människor tar avstånd från en och å andra sidan kämpa för enhet, även om man har olika uppfattning. Under apartheidtiden i Sydafrika ställdes detta på sin spets. När delar av kristenheten tog avstånd från apartheid, innebar detta splittring i kristenheten, eftersom andra kristna stod bakom apartheid. Samma sak i Tyskland på 30-talet, när ” the Confessing Church” genom ”Barmen declaration” tog avstånd från Nazismen. Då innebar det att det blev en djup spricka mellan kristna i Tyskland. John har ju forskat mycket om detta och i synnerhet är han ledande när det gäller Bonhoeffer. Mycket att tänka på.
Det som Keith Clements talade över var Edingburgh Conference 1910. En av hans poänger handlade om att västerländsk kristenhet då var som starkast. Slagordet var: Hela världen skulle nås av evangeliet inom deras generation. Så blev det kanske inte. Sedan dess, inte minst genom 1:a Världskriget, som ju startade bara några år därefter, blev västerländsk kristenhet bara svagare och svagare. Men i denna ”disempowerment” ligger nyckeln till befrielse för västerländsk kristenhet, menade föredragshållaren. En god tanke. Samtidigt var det slående att två vita, äldre herrar får slå an tonen på denna konferens. Många deltagare var svarta afrikaner. Det var också många kvinnor, både vita och svarta. En liten detalj var presentationen. Några utländska gäster presenterade. Hans och jag, liksom Mavuto, som är från Zimbabwe och bor hos Ketu och Sekhopi även han. Men dessutom fanns det flera studenter från olika delar av Afrika. (T ex Kamerun, Malawi, Nigeria). De gicks förbi med tysthet. Skälet var att de bor och studerar i Sydafrika. Men det kan man ju säga att även Hans gör. Jag tog upp det med professor Ernst Conradie. Få se om han säger något imorgon. Han var lite trött, eftersom han bara är sekreterare i TSSA och ordföranden, Nico Koopman, blev sjuk på flyget till Bloemfontein och fick ta nästa flyg hem till Kapstaden.
Väl hemkomna, efter middag som bestod av en typisk sydafrikansk rätt, Bobotjie, åkte vi hem och satt en stund och utvärderade dagen. Mavuto, Hans och jag. Trevligt!

100 mil i halvöken och 2 timmars historielektion

Det var verkligen torrt. Inget regn har kommit. Det borde det ha gjort. Hans och jag åkte hemifrån efter 10 och ägnade sedan någon timme på UWC åt att kopiera 70 ex av vårt ”paper”. Före 12 var vi iväg från Kapstaden. Det är härligt att färdas N1 från Kapstaden till Bloemfontein. Vilka vidder. Det karga landskapet. Vi stannade 3 gånger för att äta och turas om vid ratten. Dessutom stannade vi 6-7 gånger vid rödljus! Vägarbeten och sträckor där trafiken släpps fram åt ett håll i taget. Man kan få vänta upp till 15 minuter. Inget att göra. Det sinkade oss en del men vi hann prata desto mer. Det blev en viktig resa. Både inåt och utåt. Före midnatt kom vi fram till Sekhopi. Resten av familjen låg och sov. Vi drack lite te och gick till sängs. Visst hade det varit smidigare att flyga men genom att färdas genom landskapet kunde vi liksom känna att vi nu hade förflyttat oss en bra bit in i landet. Hettan mitt på dagen (som inte var särskilt extrem såhär tidigt på våren), solnedgången bakom oss strax efter Three Sisters och det kompakta mörkret de sista 3-4 timmarna. Att sitta tyst med en god vän eller föra samtal, som sträcker sig från gemensamma upplevelser under 1980-talet, då apartheid-systemet pågick för fullt, fram till nutid och in mot framtiden känns också viktigt och omistligt.

Efter en stärkande natt och frukost tog Sekhopi med oss på en rundtur i den del av staden där han växt upp. Trots att jag bott här och kan en del fick jag lära mig mycket. T ex det bostadsområde som heter ”curtains” för att det byggdes lagom till kung George V skulle besöka Bloemfontein. Som ett slags draperi, för att dölja misären. Vi fick se alla de platser, där ANC bildades och hade sina första möten. Om knappt 2 år (2012) firas 100-årsjubileet och Sekhopi med flera hoppas att det kan ske en försoning i partiet och med de grupper som brutit sig ut, så att Sydafrika står bättre rustade att ta sig an de många utmaningar som finns. Sekhopi visade oss också den plats, som faktiskt heter Sekhopi Malebo square, trots att han motsatt sig detta. Han vill inte ha vare sig gator eller platser uppkallade efter sig. När vi åker runt i bostadsområdena inser jag att jag känner igen ett hus och en kvinna som sitter utanför. Jag ber Hans stanna, går ut och hälsar på en kvinna, som jag träffat många gånger, när jag varit hennes hem och gett nattvard till hennes mamma, som nu avlidit. Det var ett kort men viktigt möte.
Jag fick lära mig mycket nytt av Sekhopi denna morgon. Samtidigt känner jag mig oerhört hemma i Bochabela, Pahameng, Batho och på alla de andra platserna. Märkligt detta. Att vara hemma så långt hemifrån.

Bloemfontein igen

På något sätt reser jag nu tillbaka, samma väg som jag kom. Kalmar – Stockholm – Arlanda – Rom – Addis Ababa – Johannesburg – Bloemfontein – Kapstaden – Hermanus – Kapstaden – Port Elizabeth – Kapstaden – Bloemfontein. (På fredag blir det Johannesburg igen och sedan Addis Ababa – Rom – Arlanda – Stockholm – Kalmar. Med andra ord är jag mentalt på väg hem. Ändå återstår mycket och en viktig del av det jag varit med om har jag inte återgett. Två viktiga resor har jag varit med om det senaste dygnet. Återkommer till dessa.
Sista dagen i Kapstaden innebar vila och sol. På kvällen kom Nokothula förbi. Henne träffade jag för två år sedan. Hon är civilingenjör och arbetar för en organisation som ser till att det som byggs i materiellt fattiga områden håller en bra kvalitet. När jag träffar henne blir jag hopfull. Barbro och Hans kom också hem och vi drack te tillsammans. Då dök John upp. Han är också ingenjör men på väg att göra sin Ph D inom chemistry. Knappt 25 år kommer han att vara, när han kan kalla sig doktor. Imponerande. Det visade sig att Nokuthula, som kommer från Soweto och John, var föräldrar jag besökte i Port Elizabeth hade gemensamma bekanta på universitet. Härligt! Varje tecken på att Sydafrika är på rätt väg känns viktigt. Det finns så många mörka moln på himlen. Desto viktigare att ta vara på ljusglimtarna.

Monday 27 September 2010

Tillbaka i Cape Town

Det var två bra dagar i Port Elizabeth. Däremot var hemresa inte den mest bekväma. Jag trodde Greyhound stod för konfort men det visade sig att jag fick en plats i undervåningen i bussen. Klaustrofobiskt! Den man jag satt bredvid tog dessutom halva mitt benutrymme. Tur att jag fick en plats vid mittgången. Taket var så lågt att jag inte kunde stå upp, utan fick huka mig på väg till min plats. Utrymmet mellan sisten och framförvarande ryggstöd var ca: 15 cm. Det fanns ingen hatthylla att lägga handbagaget på så jag hade dessutom min ryggsäck och väskan med min laptop att trängas med. Utöver mannen i sätet bredvid! Airkonditionanläggningen fanns alldeles i närheten. Underbart? Nej, snacka om oväsen. Men med hjälp av öronproppar och med en filt över mig, när det blev kallt framåt småtimmarna lyckades jag ändå sova i stort sett hela resan och när jag kom fram till Kapstaden möttes jag av Hans. Hem till frukost, en dusch och solsken. Med andra ord är det inte ett dygg synd om mig, denna min sista dag i Kapstaden.
På resan läste jag den bok jag fick av Barbro och Hans, vid min disputation:
Martin Meredith. The State Of Africa. A History of Fifty Years of Independence. Johannesburg & Cape Town: Jonathan Ball Publishers. 2005.
Den handlar om hur Afrika, efter framför allt Ghanas självständighet 1957 under ledning av Kwame Nkrumah, lyckats eller inte lyckats. Jag har inte kommit så långt men jag förstår att det är en kritisk granskning, som kanske inte kommer att vara helt uppmuntrande. Tänkte jag, när jag satt där inklämd i bussen med en grannes ben bland mina ben och väskor. Ändå kände jag mig hemma i denna afrikanska smältdegel av kroppskontakt och ubuntu. En ung man serverade kaffe och balanserade en bricka med säkert 20 muggar på i den tränga gången och upp och nerför trappan. Det finns något motsägelsefullt i att skriva om självständighet i Afrika där allt verkar peka på beroende och samhörighet. Ska bli spännande att läsa mer.

Sunday 26 September 2010

Fler tankar i Port Elizabeth

Sov faktiskt till kvart över sex. En dusch. En kopp rooiboste och så vandrade jag iväg i blåsten till den St. Hugh’s church, där första gudstjänsten började kl 7.15, vilket är en ganska normal tid i Sydafrika för en tidig söndagsgudstjänst. Många medverkar. Procession, textläsare, nattvardsutdelare. Mycket liknar en svensk högmässa. En del var även väldigt likt Birgittakyrkan. Den procession, som sker när evangelietexten läses, såg likadan ut som hemma. Två ljusbärare på varsin sida om den s k ambon, som texten läses från. Under nattvardsgången fanns möjlighet att få personlig förbön. I St. Hugh’s är det den som predikar, som sitter i förbönshörnan. Men det finns också skillnader. En diakon eller ”lay-minister” leder större delen av högmässan. Bara vid vissa moment kommer prästen in och gör det som hon eller han ska göra. I morse var det en äldre kvinna, som celebrerade ( d v s höll i själva nattvardsdelen). Hon var, fick jag vet senare, 85 år. En annan kvinna predikade. Hon varpå väg att bli präst. Hennes predikan handlade om att vi alla har ”blind spots” – blinda fläckar och hon förklarade vad det kan betyda med hjälp av en powerpoint-presentation. Predikotexten handlade om Lasaros och den rike mannen. Han som inte brydde sig om den fattige tiggaren Lasaros, som varje dag låg vid hans port. Det var en bra predikan. Bland annat sa hon så här:
Om du tror att du är utan blinda fläckar har du förmodligen fler blinda fläckar än andra.
När jag gick ut från kyrkan satt en hel familj vid kyrkporten insvepta i filtar för att skydda sig mot blåsten. Bibeltexterna får ofta mycket radikala nedslag i den sydafrikanska verkligheten.
Efter denna gudstjänst fick jag skjuts till city och den stora lokal, som heter ”Feather market” eftersom den användes till att sälja strutsfjädrar, när det begav sig. En slags lokal, dåtida ”struts-börs”. Nu är det en konsertlokal. Där hölls en festival av en förening, som heter Evangelical Brass Band Association in Southern Africa. Det var drygt 200 blåsare på scen. Jag räknade till gott och väl 20 bas-tubor. Kanske 30. Vilket ös! Jag åkte dit, för jag trodde att Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA) som vi arbetade inom, skulle vara representerade men det var de inte. Det kanske inte finns några brass band i ELCSA. Annars var det lutheraner från Namibia (ELCN) och tysktalande lutheraner från Sydafrika samt Herrnhutare (som på engelska heter Moravian Church). Det var något så ovanligt som en luthersk gemenskap med män och kvinnor från alla möjliga befolkningsgrupper. Mycket positivt. Jag var bara ledsen att ”vår” kyrka inte var där. Den herrnhutiske biskopen Errol Moss, som vi träffat i Kapstaden en gång, predikade och jag hälsade på honom efteråt. Det var roligt att träffa en som var bekant.
Nu sitter jag hemma hos Mike och Lorna efter en enkel lunch och vinden tjuter runt huset. P E är en mycket blåsig stad, som ligger delvis på en udde, omgiven av havet. Men sydafrikaner gillar blåst (till en viss gräns) för blåst är ett förebud om regn, som alltid är välkommet.

Saturday 25 September 2010

Tankar i Port Elizabeth

Stadens namn har inget att göra med vare sig Elisabeth I eller Elisabeth II av Storbritannien. Den som anlade hamnen hade mist sin hustru Elizabeth och namngav hamnen efter henne. Just nu hälsar jag på Lorna och Mike McCoy. Mike är den som hjälpt mig med min engelska avhandlingstext. Nu ska han agera redaktör, när avhandlingen ska ges ut. Vi har suttit ett bra tag och vridit och vänt på olika typsnitt, ISBN-nummer, index osv. Det ska bli spännande och lärorikt även med denna process och jag är glad att få göra det efter avhandlingen är godkänd och klar.
Men just nu har vi varit ute på promenad i PE. Skönt väder och skönt att få röra på sig. Det fick jag i och för sig göra även igår. Barbro och jag gick en god stund ute på Rondebosch Common, som är ett grönområde i närheten av deras hus. Vegetationstypen påminner om Ölands Alvar. På eftermiddagen var Hans med och vi gick upp på Table Mountain. På framsida finns en klyfta, Platteklip Gorge, som gör att det tar enbart 2 timmar att gå upp. Men det är brant och inte så bra för knäna. Väl uppe blev det superkallt. Bara 7 grader. Vi tog linbanan ner och sedan åkte vi hem. I morse klev jag upp strax efter 5 och åkte med flyg till PE kl 7.00 men imorgon får jag nog sova till kl 6. Ska bli skönt. Sydafrika är ett morgonpiggt land. I gengäld går man och lägger sig något tidigare, så det fungerar bra.

Friday 24 September 2010

The Eagle has left …

Fredag morgon. ”The eagle has left the building!” D v s hustrun har nu lämnat Kapstaden och sitter på flyget mot Johannesburg. Tillsammans med Sven och Jouni. Samt ytterligare 10-15 kg AIDS-märken, från iThemba Labantu. I Johannesburg finns Elisabet och lördag f m är hela gänget hemma i Sverige.
Själv ska jag vara en dag till i Kapstaden. Lördag – söndag i Port Elizabeth, för att hälsa på Lorna och Mike McCoy. Mike har hjälpt mig oerhört mycket med avhandlingen och nu ska vi prata lite om hur den kan ges ut i bokform. Avhandlingen kommer att publiceras i Studia Missionalia Svecana, som utges av Swedish Institute of Mission Research. Finansieringen är i stort sett klar. Men det handlar om att den ska redigeras. Det finns ett antal stavfel, som ska rättas till mm. Av sådant här arbete har jag noll erfarenhet. Om den ska tryckas i Sydafrika eller annorstädes är en öppen fråga.
På måndag återvänder jag till Kapstaden och tisdag f m åker vi till Bloemfontein, igen!
Gårdagen var vilsam. Tidigt åkte vi till St. George’s Cathedral för att fira morgonmässa. Det är den Anglikanska domkyrkan, där Hans leder mässan varje torsdag morgon. Fika efteråt i ett café som ligger i en sidobyggnad till katedralen. Därefter åkte vi tillbaka till Rondebosch. Hans och jag arbetade ett par timmar med vårt ”paper”. Jag fortsätter en del idag! Sedan tog hustrun och jag det lugnt. Fikade på eftermiddagen med Lorraine, en god vän sedan 80-talet, som varit mycket i Danmark och Tyskland. Dessutom hade hon med sig Cynthia, som vi senast mötte vid Världens fest i Växjö. Trivsamt! På kvällen gick vi på the Hussar, ett trevligt litet matställe i närheten. Tidig läggning, eftersom väckarklockan var ställd på 4.30 i morse. Men det är vackert att se solen gå upp i Kapstaden, vilket inte skedde förrän kring 6. Nu är kl drygt 8 och det verkar bli en vacker dag. Himlen är molnfri!

Thursday 23 September 2010

André Brink – live

Onsdagen blev vädermässigt en något bättre dag i Kapstaden. Hustrun åkte bl a till Kirstenbosch (botaniska trädgården) med Barbro. Själv fortsatte jag skriva på vårt ”paper”. Fram på eftermiddagen åkte vi till UWC. Där skulle André Brink hålla ”Jan Rabie and Marjorie Wallace Lecture: Ground Zero – the South African literary landscape after apartheid.” Jan Rabie var författare och Marjorie Wallace konstnär. De verkade inom Afrikanderkulturen, men var nytänkare. André Brink menade att särskilt en bok av Jan Rabie som kort och gott hette ”21” och innehöll 21 berättelser, hade förändrat hand liv. Den kom ut 1956 och Brink läste den fem år senare.
I sin föreläsning beskrev Brink hur påtagligt närvarande våldet är i sydafrikansk litteratur och han var märkbart påverkad av att hans egen dotter precis blivit utsatt för våld i samband med ett rån. (Vi märker det på olika sätt och är mycket försiktiga. T ex tog vi bilen till en restaurang i Hermanus, som låg 300 meter bort från vårt boende. Ingen bra miljöpolicy men vad gör man!) Men Brink hade flera poänger. T ex att nutida sydafrikansk litteratur skriver om den socio-politiska från ett privat perspektiv. Förklaringen var att många sydafrikaner, efter Truth and Reconciliation Commission (TRC) har börjar berätta sina historier från apartheidtiden, som inte fick berättas. Eftersom så många delar liknande erfarenheter blir därför det privata inte så privat längre.
En märklig sak med föreläsningen skedde mot slutet. Då skulle Professor Brink tackas för föreläsningen. En kvinna kom fram med blommor, som hon gav till André Brinks fru. Ur ett svenskt perspektiv var det mycket konstigt. Det var ju han som hållit föreläsningen. Inte hon. Som dessutom, enligt vad jag förstod, själv är en framstående författare.
När vi varit på föreläsningen åkte vi till Waterfront och åt med Sven och Jouni och därefter gick vi på Jazz. Green Dolphin är en restaurang som ofta har levande musik. Mest jazz. Trevligt. Det blev en ganska sen kväll! Det var det värt!

Wednesday 22 September 2010

Mulet väder i Cape Town

Måndag och tisdag har det varit mulet i Kapstaden. Hustrun har använt tiden till besök på Water Front och Green Market Square. Där ges möjlighet att skaffa en del souvenirer. Kan alltid vara bra att ha. Själv har jag suttit och jobbat med min del av det ”paper” som Hans och jag ska presentera vid the Annual Meeting of the Theological Society of South Africa. På fredag nästa vecka ska vi lägga fram vårt ”paper” och det är denna vecka som det ska ta form. Med andra ord har jag suttit en del inomhus. Skönt, tänker nog en del, när det är dåligt väder och lite kyligt ute. Men i Sydafrika är det lika kallt inomhus.
Måndag kväll hann vi åka en sväng och säga hej till bröderna, som nu är på väg tillbaka till Sverige. Kanske redan hemma! De fick med sig ca: 10 kg pärlarbeten, som kvinnor i projektet iThemba Labantu, som är ett lutherskt community centre i Kapstaden. Det handlar om aidsmärken, som vara en del av julkampanjen som Svenska kyrkans internationella arbete, snart drar igång.
Tisdag eftermiddag åkte vi till University of the Western Cape, där Teol. Dr. Lennart Henriksson, från Lund, presenterade sin avhandling i ett kort seminarium. Vi var ju med på disputationen, så det var trevligt att ses igen. Därefter åkte vi och handlade lite mat, återvände till Rondebosch och tog en lugn kväll.

Tuesday 21 September 2010

Tillbakablick från Cape Town

Lördagen i Hermanus blev fantastisk. Vi var på marknad på morgonen, åkte sedan till Volmoed och besökte professorsparet De Gruchy. Vi fick en stärkande promenad till ett underbart vattenfall och hann sedan ner till nya hamnen i Hermanus i tid för valsafarin. Det var inte hög sjö, bara 15 m/s vilket motsvarar 7 på den 12-gradiga Beaufort-skalan. Det utläses styv kuling. Flera personer mådde illa och bruna papperspåsar delades ut. Hustrun och jag trivdes. Dessutom fick vi se valar. På nära håll, tyckte vi. Men det tyckte inte researrangören, varför alla fick hälften av pengarna tillbaka. Inte oss emot. Vi var nöjda. På kvällen besökte vi en närbelägen restaurang och trodde att den skulle börja gunga av dagens upplevelser men så blev det inte.
På söndagen besökte vi den lokala anglikanska kyrkan. Naturligtvis hade tjänstgörande präst varit i Sverige vid ett flertal tillfällen och kände väl Barbro och Hans Engdahl, som vi nu bor hos. Det var första gången på 14 år som Edwin Arrison predikade just där och det kändes märkligt att vi kom just den söndagen. Predikan var utmanande för oss som kommer från Sverige, i ett sydafrikansk kontext. Man kan inte tjäna både Gud och pengar …
Efter högmässan åkte vi till Kapstaden, där Barbro och Hans tog med oss till en konstutställning på South African National Gallery. ”From Pierneef to Gugulective.” Det var sydafrikanska konstnärer från 1910-2010 och den var mycket spännande. Vi kunde gått där mycket längre.
Nu fanns inte tid till det. På kvällen hade Barbro och Hans bjudit hem 7 sydafrikaner som vi nästan alla kände. Det blev en härlig kväll med mycket skratt och vi avslutade med bön, som sig bör. Vårt bidrag var bl a en snoek (typisk sydafrikansk fisk, som man grillar med en marinad av smör, vitlök, citron och aprikosmarmelad.) som vi köpt i Hermanus. Gott!

Val i Sverige

Det är skillnad på valtider i Sydafrika och valtider i Sverige. När jag skrev om valtider var det med tanke på det komiska i att vi ägnade oss åt valsafari dagen innan valdagen i Sverige. Efter att valresultatet stod klart återstår ingenting av det komiska. Nu landar vi i en betydligt allvarligare jämförelse mellan Sydafrika och Sverige. Vi besöker Sydafrika, som på olika sätt kämpar för att göra sig kvitt sitt arv av rasism och åtskillnad. Vi får SMS och mejl från Sverige, som nu på olika sätt verkar ta ett kliv, om än litet, mot mer av den varan. På facebook kommer visserligen initiativ för att säga emot denna tendens. Vi läser om demonstrationer och upprop. Faktum kvarstår: ett främlingsfientligt parti har kommit in i den svenska riksdagen. I ett sms fick söndag kväll kunde vi läsa: ”Det kommer vara ett lite omänskligare Sverige ni kommer hem till …” Vi hoppas inte det stämmer. Vi hoppas motkrafterna föder medkrafter och att många säger ifrån.
Men vi kan inte tycka att rätt svar är att vända Sverigedemokraterna ryggen. Var 20:e svensk delar deras uppfattningar. Dialog och samtal. Debatt och diskussion. Det måste vara bättre. Att en av partiledarna inte vill dela sminkloge med Sverigedemokraternas ledare är inget bra sätt att bemöta dem. Vad kan hända? Ingen skulle väl anklaga partiledaren för att ha bytt åsikt. Tvärtom, hade det kanske varit ett tillfälle att redan från början ta en debatt. Låt oss söka efter ett mänskligt sätt att bemöta även dessa medmänniskor, som vi inte håller med, när det gäller synen på integration och invandring. Men låt oss aldrig ge upp när det gäller alla människors lika värde.

Sunday 19 September 2010

Valtider

Vi hade tänkt åka på valsafari men vädret ville annorlunda. Så det blev till att besöka staden Hermanus istället. En trevlig bekantskap. Och valar såg vi från stranden. Southern Right Wale. (Sydkapare). Vi fick också kontakt med Professor John de Gruchy, som jag senast träffade i Jönköping. Han dök upp vid 2-tiden och vi gick på café med honom, varefter han guidade oss i staden. (Som jag gjort med honom i Jönköping). Vi gjorde upp att vi skulle ses hemma hos honom och hans hustru i Volmoed imorgon.
Därefter tog vi bilen hem, efter att ha handlat. Eftersom det fanns lite tid kvar åkte vi de sju milen till Genadendal. Afrikas första missionsstation. Grundad av Herrnhutarna eller the Moravians, som det heter på engelska. Den grundades i mitten av sjuttonhundratalet. (Svenska kyrkans förste missionär, Otto Witt, sändes till Sydafrika 1876). Vi kom lite sent, så både museet och kyrkan var stängda. Men det stod en man med sin son ute på gårdsplanen och städade sin bil. Vi pratade med honom lite och det visade sig vara församlingens präst. Chris, som han heter, visade oss kyrkan och vi bad en bön tillsammans. Vi gick även runt och tittade på alla gamla, väl bevarade byggnader. Genadendal blev en modell för många andra missionstationer över hela världen. Den var som ett helt samhälle. Dit flyttade människor, när de kom till tro. Positivt kan man beskriva det som att omvändelsen till kristen tro blev en holistisk vändning, som berörde livets alla sidor. Negativ kanske man kan reflektera över om en del av de som omvändes, gjorde det p g a det materiellt sett åtråvärda liv som kunde levas inom missionsstationens område. Vem vet?
Det var i alla fall mäktigt att få vara där och även träffa en nutida präst på denna historiska plats. Genadendaal fungerar både som centrum för den lokala församlingen och som ett slags kyrkligt konferenscenter. På sitt sätt liknar det Sigtunastiftelsen med alla dess gamla vackra byggnader. Behöver vi kanske missionsstationer i Sverige idag? Hur skulle de i så fall se ut? Var skulle de ligga? Och vilka funktioner skulle de innehålla?

Tillbakablickar i Hermanus 9

Snart återstår bara att beskriva resan till Hermanus. Torsdagens morgon bestod av att skicka iväg syskonen mot Johannesburg och det övriga sällskapet mot Port Elizabeth. Så var det åter bara hustrun och jag i Bloemfontein. Fem intensiva dygn. Helt otroliga. Innan vi åkte kom Thandi och Tebogo. Vi fick ytterligare avskedspresenter och tog sedan farväl av Margret och Mirriam, två av personalen på Angel’s Haven, där vi bott.
På flygplatsen återlämnade vi bilen, checkade in bagaget och skrev lite vykort. Sedan var det dags att lyfta mot Cape Town. Vi fick gå ombord väldigt tidigt. Förklaringen kom, när en funktionshindrad kvinna bars ombord just innan take off. Hon var kul. När vi skulle kliva av råkade jag nog putta till henne med min ryggsäck. Jag bad om ursäkt om jag råkade stöta till henne och hon svarade rappt:
- Ingen fara, så länge jag får slå tillbaka!
Vi hämtade ut en hyrbil och fick hjälp av en ung kvinna från Malawi, född i Zimbabwe. Hennes namn var Loveness. Jag frågade henne bl a hur hon såg på främlingsfientligheten i Sydafrika. Hon hade inte stött på någon, sa hon. Det kändes hoppfullt.
Väl ute på N2 tog det just över en timme att ta sig till Hermanus. Vi hittade ganska snart vårt B&B som heter Robin’s nest. Trevligt! Precis när vi kom fram ringde en god vän från Welkom, father Keith. Så kul att höra hans röst. Tyvärr fick vi inte träffa honom, när vi var i Free State. Men det är inte möjligt att hinna med allt, när man bara har några dagar på sig.
Vi tog en promenad och handlade mat och gick sedan på restaurang, för att sedan ta oss hem och krypa ner i en inbjudande säng. Lediga! Härligt!

Tillbakablickar i Hermanus 8

Direkt efter the Graduation togs en mängd bilder. Sedan skjutsade vi ut Kelebogile till hennes hem i Seven Days, Bochabela. Där tog vi fler kort med Kedibone (Moni) och Kea. Det kändes bra att få komma dit och visa att de också är starkt delaktiga i det vi varit med om.
Sedan åkte vi tillbaka till universitetet och var med om Chancellor’s dinner. Den ägde rum i Centenary Hall, som är ett ombyggt hostel. Gjordes i ordning till 100-årsjublieet. (Centenary på engelska betyder just det!) Professor Strauss har bott i detta hostel och berättade om hur han som ledare för sitt hostel satte stopp för de vilda lekar, där man bland annat kastade tomater på varandra….. Nu är det en stilig festlokal och den var verkligen snitsigt dekorerad.
Vi möttes av blåsmusik och en välkomstdrink. Därefter fick vi sitta till bords. Maten var OK men inget kulinariskt mästerverk. Det var en del tal. De flesta på Afrikaans, så hustrun fick låna hörlurar med översättning till engelska. Bland annat talade the Chancellor själv. Det var inte heller någon höjdare. Han talade mest om sig själv. Det mest intressanta var nog när en av hedersdoktorerna, Monty Jones, från Sierra Leone, talade om sitt arbete för att utrota hunger och fattigdom i Afrika. Han hade som tonåring haft en dröm att få arbeta med just detta och nu är han ordförande för Global Forum on Agricultural Research (GFAR). Så viktigt är det att ha drömmar och hålla fast vid dem.
När festen var slut kring halv tio, följde Professor Strauss med hustru oss till bilen. Vi frågade hur de upplevt festen och de sa att den var trevligare än de trott att den skulle bli. (Professorn hade beskrivit dessa fester som ganska tråkiga, när vi tidigare frågat.) Men så tillade han, att de fortfarande hade kvar lite av den energi de fått under måndagskvällens disputationsfest. Det kändes roligt att höra.

Tillbakablickar i Hermanus 7

Onsdag. Graduation. Förmiddagen tog vi det lugnt och sedan blev jag skjutsad till universitetet. Hade lite att pyssla med. Klockan ett anmälde jag mig på baksidan av den stora aulan: Callie Human Hall. Sedan kom de andra vid två-tiden och så var det dags att ta plats. Jag satt i närheten av Brad Sweet. På andra sidan mittgången fanns Amaka Ideh, från Nigeria. Kul att känna två av de andra blivande doktorerna.
Ganska exakt 14.30 spelades Gaudeamus Igitur ur högtalarna och en procession bestående av universitetets Chancellor, vice Chancellor (d v s Rector) och vice rectors, samt fakulteternas dekaner m fl. Alla klädda i olika gowns i alla möjliga färger. Det var vackert om än lite märkligt i Afrika.
Jag har vid ett tillfälle gått först i denna procession. Som studentpräst, för att inleda Graduation med bön. Nu hade detta moment tagits bort. Lite tråkigt, anser jag. Man skulle hellre gjort det mer inklusivt och haft företrädare för olika religioner som fått turas om att inleda med bön. Istället blir religionsfrihet, frihet från religion och ateismens agenda segrar. Trist!
The Chancellor öppnade ceremonin och sedan var det dags att presentera den som blivit hedersdoktor. (Doktor Honoris Causa). Det var en professor i pedagogik. Sedan fick en av de administrativa medarbetarna ta emot medalj. Därefter var det dags för oss doktorander. En efter en fick vi komma upp på scenen, tillsammans med vår promotor. Jag var näst sist. Sist var Brad Sweet. Mest jubel och stående ovationer blev det när Anna Magdalen de Jager stapplade upp på scenen. Hon är 93 år !!! Stort jubel, applåder och de särskilda afrikanska ljud, som kallas ululating, på engelska.
När det var min tur kände jag mig nästa fysiskt berörd av stundens allvar. Professor Strauss ledsagade mig till scenen. Jag ställde mig framför talarstolen och han presenterade mig och min avhandling. Sedan fick jag falla på knä framför the Chancellor, som la sin mössa på mitt huvud, som ett sätt att symboliskt sätta på mig min hatt. Därefter ställde jag mig framför en annan dignitär, med ansiktet utåt publiken och fick min hood trädd över huvudet. Det är ett band, som är själva tecknet på att jag nu fått min doktorsgrad. Jag fick även mitt doktorsintyg i handen. Ett enormt intyg i A3-format. Allt var över på någon minut och sedan fick jag gå och sätta mig.
Efter oss doktorander var det dags för alla magister/master – studenter, kandidater m fl. Det var nog över 100, så det tog ett tag. Ljudnivån höjdes hela tiden och en höjdpunkt var det, då en blind student leddes av förmodligen sin hustru över scenen. Då blev det åter stående ovationer.
En annan höjdare utgjordes av en ung, svart tjej, som låtsades att scenen var en cat-walk. Hon gick utstuderat mellan presentationen och the Chancellor. Folk jublade. Och vad ska man säga. Det var hennes 30 sekunder i rampljuset och hon hade insett att det krävdes något extra, för att synas i denna medeltida traditionstyngda kavalkad av röda och svarta gowner.
När alla blivit vederbörligen iklädda sina olikfärgade band höll universitetets Rektor, Professor Jonathan Jansen, tal. Det var lysande. Tyckte jag. Min professor sa till mig efteråt att han tyckte det var nonsens. Det tycker inte jag, sa jag.
Prof. Jansen talade om ledarskap. Om att våga sticka ut och gå sin egen väg. På ett o-afrikanskt sätt pratade han om ensamhet. Om att en ledare är ensam och måste våga gå sin egen väg. Själva poängen kom i form att Liverpools välkända sång. Professorn menade att ledarens uppgift är att ”walk alone” and if you do that ”you’ll never walk alone”. Mycket klokt!

Tillbakablickar i Hermanus 6

Tisdag kväll åkte vi till den farm, som vi kommit att betrakta som lite av ett andra hem. Lil och Mann Oelrich lärde vi känna tidigt under vår tid i Sydafrika. Lil var sekreterare på flickornas skola, S:t Michels. En fantastisk kvinna. Vi gick en kurs i seSotho tillsammans. Hennes make, Mann, var MEC (Member or Executive Council, d v s provinsminister i Free State) och något så ovanligt i Free State som vit minister för ANC.
Vi kom dit vid tre-tiden och deras son, som tagit över farmen, tog med oss ut på safari. Halva farmen består av game-reserve. Vi såg springbok, zebra, gnu och framför allt buffel på mycket nära håll. Lejon i inhägnat område fanns också! Det var en överraskning för syskonen och de övriga. Kul!
Sedan blev det traditionsenlig sydafrikansk braai, d v s grillning. Mann hade mycket att berätta och vi satt samlade kring honom på kvällen. Lite av patriarken, som är händelsernas centrum. Men det var också intressant. Han har t ex arbetat nära Zuma och är inte beundrare av Sydafrikas president. Mann gick med i Cope, det nya partiet, och har fått en del kritik för det.
Han kom lite senare än vi andra och hade då varit på ett möte i Pretoria, där han försökt få pengar till ett utbildningsprojekt, som inbegriper svarta farmare. Mann och de andra vill odla på ett nytt sätt. I stället för att plöja, strö ut konstgödsel och så, innan regnet kommer, väntar han tills det regnar. Då är jorden redo och det behövs inte ens någon plog. Det räcker att man gör en liten fåra i jorden, mellan fjolårets kvarvarande blast, och så sår man i fåran. Jorden mellan sådden skyddas av fjolårets vissnande blast. Mann kallar det för Guds sätt att odla. Resan till Pretoria handlade om att få loss pengar till detta utvecklings- och utbildningsprojekt. Känns viktigt!
När vi åkte hem kring elva-tiden, i den afrikanska natten, var vi trötta och fulla av intryck efter ännu en dag i Afrika.

Tillbakablickar i Hermanus 5 (i bild)


Gunnar Göranzon, Anders Göranzon, Elisabet Jansson, Bertil Göranzon

Friday 17 September 2010

Tillbakablickar i Hermanus 4 (i bild)


Anders Göranzon, Kelebogile Leeuw, Bishop, Dr. Michael Nthuping, Professor Piet Strauss

Tillbakablickar i Hermanus 3

Tisdagen var en mellandag. Måndag disputation och onsdag graduation. Så vi hade vissa funderingar på vad vi skulle göra på tisdagen. Det blev tre saker. På förmiddagen åkte hustrun och jag till sta’n med några av de andra. Bland annat för att köpa grönsaker och annan mat till det hem för människor som lever med HIV och AIDS, som vi brukar besöka. Alltså åkte vi på förmiddagen och handlade mat. När vi kom hem fick vi besök av Maphuti, som ville ge oss några minnen från Sydafrika. Det var fint. Efter det åkte vi mot Our Place.
Deon, som är föreståndare, var inte där men vi hälsade på de andra och hustrun lyckades få kontakt med honom via telefon. Hustrun gick ut till de andra kvinnorna i köket och började göra i ordning mackor. Vi satte oss och åt, tillsammans med Deon. De som bor där fick också sina smörgåsar och sin frukt. Jag hade nog tänkt att vi alla kunde sitta och äta tillsammans men det blev inte så. De flesta boende finns i sina sängar. Det centrala var ända att alla fick samma mat, tillredd av samma händer. Man ska heller inte underskatta smittorisken. Någon av oss kunde ju föra med sig en förkylningsbakterie och de sjuka ska helst inte dra på sig mer sjukdomar. Av Deon fick vi veta mycket om situationen på Our Place och hur människor som lever med HIV och AIDS har det i Sydafrika idag.
- Människor runt omkring är trötta på sjukdomen.
Det betyder att det blir mindre gåvor och svårare att få tag på medicin. Men de människor vi träffade på Our Place var inte friska, det kunde vi se med egna ögon. De finns! De behöver omvårdnad och de behöver medicin.
Deon är noga med att alla de som bor på Our Place är resurser. När inte han eller någon av de andra ansvariga är där (anställda finns inte) är det de sjuka som vårdar varandra.
Our Place är en typ av projekt som vi i vanliga fall inte skulle stödja. Det har en svag organisation, några rapporter eller bokslut har vi inte sett. Men det engagemang vi ser hos Deon är äkta. Det går inte att ta miste på. Det finns inga som helst tecken på att han tjänar pengar på det han gör. Det liv han lever är allt annat än behagligt. Drivkraften ligger på ett helt annat plan.
När ouma (det betyder mormor eller farmor) kommer för femte gången och avbryter vårt samtal, berättar Deon att AIDS sätter sig på hjärnan hos vissa. Viruset äter protein. Så uttrycker han det. Ouma talar inte många rediga ord. Deon, som är lång och kraftigt överviktigt, reser sig upp, tar Ouma varligt i handen och säger:
- Kom, nu går vi härifrån, Du och jag, Ouma.
Det är mycket kärlek och värme. En sydafrikansk, vit medelålders man och en gammal, nästan hopskrumpnad, svart kvinna går iväg och vi ser det nya Sydafrika. Men glädjen över att hudfärg inte spelar någon roll längre blandas med insikten att Sydafrika i stort sett samtidigt som apartheid avskaffades fick en minst lika stor utmaning att brottas med. Hur är det idag med solidariteten med Södra Afrika? Under kampen mot apartheid var vi med och sjöng befrielsesånger. Idag finns också behov av befrielse. Bryr vi oss? Anders och Ouma

Tillbakablickar i Hermanus 2

Disputationskvällen. Vilken kväll. Något att minnas länge. Vi var 21 personer. Är inte det fullkomlighetens tal? Alla goda ting är tre. Sju är ett heligt tal. Tre gånger sju är 21. Det säger något. På något sätt var det en kväll där ålder, kön, etniskt ursprung mm inte spelade någon som helst roll. (Helst skulle jag skrivit att det inte fanns några begränsningar. Men det är tyvärr inte sant. Vi har goda vänner i Sydafrika, som vi valde att inte bjuda med. Hur blir det för en människa som lever i arbetslöshet och ekonomisk misär att komma med på en tre-rätters middag på en flott restaurant? Någon som kanske inte ens har en finklänning eller blazer att ta på sig? Någon som inte har mer än några års skolutbildning? Tankarna snurrar. Alla gränser är inte utsuddade. Hur vi än försöker finns vissa innanför och vissa utanför. Det är inte bra och måste därför sägas).
Maten var dock god, alla verkade trivas. Själva inledningen, när jag presenterade var och en, blev så bra. Inte på grund av mig. Alla ville vara med och kommentera och det var verkligen en ömsesidighet i stämningen.

Utanför, när vi kom, stod Frickie. En vit parkeringsvakt. Han sa så här:
- Jag känner igen Dig. Visst brukade du träna på Virgin Active?(Ett gym i Bloemfontein). Du heter Anders!
Efter fyra år i Sverige, blev jag igenkänd av den person som för ca: 5 Rand tycker det är OK att vakta vår bil. Och det var en ömsesidig glädje.

Precis därefter kom hustrun och ville presentera mig för en katolsk präst ute på gatan. Det visade sig vara Brad Sweet, en kanadensisk präst, som disputerade dagen efter mig. Vi pratade en stund och sågs sedan både vid graduation och på chancellor’s dinner. Även det spännande. Att möta människor från olika håll och få nya vänner.

Kim, ägaren till 7 on Kellner, ska vi inte glömma. Som hade ordnat det så bra för oss och när vi, p g a ljudnivån i lokalen, kände att vi ville flytta halva sällskapet till ett angränsande rum, ordnade även det.

Ja, det kan sägas mycket om kvällen. Om talen, sångerna och skratten. Kanske ändå min systers tal och överlämnande av en bok hon funnit hemma hos far, fyller mig med den djupaste känslan av samhörighet. Vi har i släkten en präst, på mors sida, som levde på 1800-talet. Han var både filosofie och teologie doktor. Som av en tillfällighet (vilket det förstås inte var) hade syrsan hittat hans psalmbok. Som gått i arv till mormor och sedan mor. En hälsning från förfäderna. Bokstavligen. I en afrikansk kontext.
- Sjung något? sa flera av våra gäster.
Inte så lätt. 1819 års psalmbok. Jag kan inte säga att jag vet några psalmnummer. Men jag bläddrade fram julpsalmerna. Började sjunga en melodi. Snart nynnar Professor Strauss, från den vita reformerta kyrkan med. Det gör även Maphuti och Thandi, från den svarta lutherska kyrkan. Och vi svenska lutheraner. Sången och musiken känner inga gränser. Varken i tid eller rum. Underbart!