Sydafrikas president utsatt för ett bakhåll

Det som hände med Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj när han besökte USA’s 47:e president i Ovala rummet har nu även hänt med Sydafrikas president, Cyril Ramaphosa.

I en av Sydafrikas tidningar, Daily Maverick, beskrivs det som ett bakhåll. Men det skrivs också att Ramaphosa och den sydafrikanska delegationen skötte sig bra. Rampahosa behöll sitt lugn, vilket var det viktigaste. Att han skulle utsättas för något slag av förnedring förstod de flesta. SvD har pratat med Håkan Juholt, som snart slutar som ambassadör i Sydafrika och de skriver:

Donald Trumps videokupp mot Sydafrikas president Cyril Ramaphosa slog fel, anser avgående Sydafrikaambassadören Håkan Juholt. Han liknar presskonferensen vid ett bakhåll: ”Ramaphosa behöll sitt lugn.”

På SvT hör jag att även korrespondent Johan Ripås, menar att Ramaphosa skötte det snyggt. Han konstaterar att Ramaphosa är en erfaren förhandlare, som var med att förhandla fram Sydafrikas konstitution på 1990-talet, då apartheidregimen var motpart. 

Det som händer är att USA’s 47:e president gång på gång upprepar sin bild av att vita farmare dödas i Sydafrika och att deras mark blir beslagtagen. Ramaphosa försöker besvara anklagelserna men avbryts hela tiden. En film visas under många minuter. Där får alla på presskonferensen se Julius Malema, ledare för ett vänsterpopulistiskt parti, Economic Freedom Fighters (EFF) som skanderar fraser som:

Döda farmaren!

Den 47:e presidenten tar detta som ett bevis för att Sydafrika som stat tillåter farmarmord. USA’s president har också en bunt utskrivna artiklar som ska stödja idén om att vita dödas i Sydafrika. Han berättar också att tusentals vita flyr till USA.

Det går att kritisera Sydafrikas regering för mycket. Det måste också sägas att det sker mord på vita farmare. Men det är inte regeringen som utför dessa mord. Morden utförs av kriminella. Och regeringen konfiskerar inte land.

Vad USA’s president inte hade räknat med var att Ramaphosa skulle lyckas behålla sitt lugn. Han är van att möta vita rasister, för det är precis vad USA’s 47:e president är. Och Rampahosa gör det oerhört skickligt. Och sedan visar han att Sydafrika är ett land där människor från olika grupper söker samarbete.

När jag tittar på ett inslag från Al Jazeera ser jag att Ramaphosa ger ordet till sin jordbruksminister John Steenhuisen, som tillhör Democratic Alliance (DA). Det är ANC’s historiska motståndare. Minister Steenhuisen säger då att de valt att samverka med ANC för att hålla partier som EFF borta från makten. Ytterligare en vit person från Sydafrika säger sedan att det tyvärr är flest svarta som dör på grund av kriminaliteten.

Återigen, Sydafrika har enorma problem. ANC har mycket att svara på. Men denna gång står de – tillsammans med DA – som de moraliska vinnarna. Efter denna kalabalik känner jag ännu mer kärlek och respekt till Sydafrikas folk. Amandla!

Sydafrikas nya regering

Sydafrikas statsbärande parti – African National Cogress (ANC) – fick för första gången sedan 1994 inte ensam majoritet i parlamentsvalet den 29 maj. De fick runt 40 procent av rösterna. Som tvåa kom Democratic Alliance (DA) med knappt 22 procent. Tredje störst blev ett nytt utbrytarparti ur ANC - uMkhonto weSizwe (MK). De fick nästan 15 procent. Sedan finns ett antal partier med mindre än tio procent av rösterna. Economic Freedom Fighters (EFF) är också en tidigare utbrytning ur ANC. De fick nästan 10 procent. Valresultatet finns på valkommissionens webbplats. 

Eftersom inget parti har egen majoritet krävdes någon form av koalition. Jag måste säga att jag blev överraskad över att ANC och DA valt att bilda regering, tillsammans med ytterligare ett antal partier. Där finns Inkatha Freedom Party (IFP) som traditionellt samlat zuluer i Sydafrika. Nu fick de endast tre procent av rösterna. De flesta zuluerna röstar idag på MK. (Mer om det nedan). Jag är också förvånad att Freedom Front Plus (VF+) är med. Det är ett konservativt parti, som samlar vita sympatisörer. Med i koalitionen är också United Democratic Movement (UDM). Deras ledare, Bantu Holomisa, var ledare för ett av Sydafrikas Homelands på slutet av 1980-talet, nämligen Transkei. Efter 1994 gick han med i ANC men bröt sig ur och bildade UDM. Partiet fick en halv procent av rösterna men får alltså vara med i regeringen. Holomisa blir försvarsminister. Ett annat parti är Patriotic Alliance (PA) som fick två procent. Deras ledare, Gayton McKenzie, beskrivs som tidigare gangster. Good Party (Good) som fick 0,18 procent av rösterna, är också med. Deras ledare heter Patricia de Lille och hon var borgmästare i Kapstaden en gång i tiden. Hon har varit ledare för PAC men även för ett annat parti – Independant Democrats (ID). Hon blir turistminister. Pan Africanist Congress of Azania (PAC) fick 0,23 procent i valet. PAC har gamla anor och var den befrielserörelse som organiserade demonstrationen i Sharpeville 1960. Ytterligare några partier som är med i regeringsunderlaget är Al Jama-ah, Rise Mzansi och United Africans Transformation.

Det är med andra ord en brokig skara. Syftet är verkligen att skapa en slags nationell enhet. Framtiden får utvisa om det kommer att gå. Relationen mellan ANC och DA har inte varit direkt vänskaplig. Men nöden har som bekant ingen lag.

President Ramaphosa sammanfattar målsättningen på följande sätt:

Den tillträdande regeringen kommer att prioritera snabb, inkluderande och hållbar ekonomisk tillväxt och skapandet av ett mer rättvist samhälle genom att ta itu med fattigdom och ojämlikhet.

Är detta bara vackra ord? Det får framtiden utvisa.

Det stora hotet mot en positiv utvecklig i Sydafrika tror jag är MK och deras informelle ledare – förre presidenten Jacob Zuma. Han får inte ställa upp i parlamentet eftersom han har en dom mot sig. Det som är oroande är att de blev största parti i en av provinserna, KwaZulu-Natal. De fick 45,3 procent. Näst störst är IFP på 18 procent och ANC med 17 procent. MK fick dock inte utse premier (guvernör) i provinsen utan det blev Thami Ntuli från IFP enligt Reuters. ANC, DA, IFP och National Freedom Party (NFP) har bildat en majoritet så att MK inte får något inflytande vad gäller regeringsmakten i provinsen.  Men valresultatet är en indikation på utbredd nationalism bland zuluerna. Det är oroande.

Men trots allt vill jag understryka att Sydafrikas ledare försöker se bortom rivaliteter och vända utvecklingen i landet. Jag hoppas det kommer gå vägen.

Valutgången i Sydafrika – hur blir det?

Sydafrikas medborgare gick i onsdags till sitt sjunde demokratiska val. För första gången kommer inte ANC få egen majoritet. Just nu, när 97,9 % av rösterna enligt den oberoende valkommissionen är räknande ser ställningen bland de fyra största partierna ut såhär

ANC 40,12 %

DA 21,75 %

MKP 14,78 %

EFF 9,4 %

ANC (African National Congress) är det statsbärande partiet som länge hade stöd hos en överväldigande majoritet. Men de har inte lyckats att omfördela Sydafrikas rikedomar så att de fattigaste kunnat få det bättre. Dessutom har partiet och landet skakats av korruption och den extrema form av korrupt agerande som på engelska kallas State Capture. Inte minst under förre presidenten Jakob Zumas presidentperiod tömdes de stora, statliga företagen på pengar, som rann in i fickorna på redan förmögna politiker och företagare. Cyril Ramaphosa, en person som också har lik i garderoben, ville förändra detta men hans regering har inte lyckats. ANC verkar få majorotet i sju av nio provinser.

DA (Democratic Alliance) är ett parti som har rykte om sig att vara ett parti för de vita. De har haft och kommer att behålla majoriteten i en av de nio provinserna, Western Cape. Min bild är att de sköter sitt uppdrag där i många avseenden. Men för landet i helhet lyckas de inte mobilisera väldigt stort stöd bland de svarta.

MKP (uMkhonto weSizwe Party) är ett nybildat parti som har den tidigare presidenten, Jakob Zuma, som ledare. Det är med andra ord ett parti som brutit sig ur ANC. De vill vara folkets parti som skapar en positiv förändring för Sydafrika. Med tanke på Zumas tidigare prestationer känns det som en from förhoppning. De kommer få majoritet i en av provinserna, KwaZulu-Natal, där vi bodde 2013-2015. 

EFF (Economic Freedom Fighters) brukar beskrivas som ett vänsterpopulistiskt parti. Ledaren, Julius Malema, var ordförande för ANC’s ungdomsförbund och bröt sig ur ANC när Zuma var president. De två har aldrig varit kontanta.

ANC verkar få majoritet i sju av nio provinser. De andra två är det DA och
MKP som kommer att styra. (Källa: Al Jazeera).

Summan av de tre största oppositionspartierna blir – just nu – 45,93 %. Det betyder att det rent teoretiskt finns andra partier som ANC skulle kunna gå i koalition med och till slut nå över 50 %.

Min kvalificerade gissning är att ANC inte kan bilda koalition med något av dessa partier. MKP och EFF kommer inte heller kunna arbeta tillsammans. Inget av de tre andra partierna vill jobba ihop med DA, som förra året bildade en slags valsamverkan med sex andra partier. Den kallas för the Multi-Party Charter och inbegriper utöver DA: Inkatha Freedom Party (IFP), Freedom Front Plus (FF Plus), ActionSA, Independent South African National Civic Organisation (ISANCO), United Independent Movement (UIM) och Spectrum National Party (SNP). Jag är osäker på om de kommer att smaverka men skulle de bli så, får de tillsammans högst 30 %.

Med andra ord har det uppstått en osäker situation i Sydafrika. Den oberoende valkommissionen har lovat att resultatet ska vara definitivt imorgon, söndag. Det finns alltså anledning att återkomma.

Snart val i Sydafrika

2024 har kallats för ett supervalår. Aldrig har så många människor på vår jord gått till valurnorna. För oss i Sverige handlar det om val till EU-parlamentet den 9 juni.

Även Sydafrikas folk ska rösta i år. President Cyril Ramaphosa meddelade den 23 februari att allmänna val till parlamentet ska hållas den 29 maj. Dagen blir i vanlig ordning även allmän helgdag. Denna valdag sammanfaller med att Sydafrika fyller 30 år som demokrati. 

Det som sticker ut mest är förmodligen att det statsbärande partiet, African National Congress (ANC), som haft egen majoritet i parlamentet sedan 1994, med all sannolikhet kommer mista sin majoritet denna gång. Ipsos har en sammanställning på vad människor som registrerat sig – och velat uppge vad de kommer att rösta på – kommer att rösta på. Det är ju en gissning men ANC får i mätningen knappt 40 %. Detta ska jämföras med att ANC i förra valet fick 57,5 procent. Näst största parti är i Ipsos mätning inte Democratic Alliance (DA) som i parlamentet har drygt 20 % idag utan Economic Freedom Fighters (EFF) som idag har drygt 10 %. Om Ispos har rätt skulle EFF i årets val få 18,6 % och bli något större än DA, som ligger på 17,3 %.

Övriga partier är alla mindre än 5 %. Där märks Inkatha, som framför allt har stöd bland Sydafrikas största folkgrupp, zuluerna. En uppstickare är också ActionSA, som är ett utbrytarparti ur DA, lett av förre borgmästaren i Johannesburg, Herman Mashaba. 

I december förra året deklarerade tidigare presidenten, Jacob Gedleyihlekisa Zuma, att han blir ledare för ännu ett nytt parti. Det heter uMkhonto weSizwe. Namnet är detsamma som ANC’s väpnade gren hade under kampen mot apartheid. 

Zuma är fortfarande indragen i korruptionsåtal. Dessutom har han redan varit president under två perioder. Enligt Sydafrikas konstitution får ingen president sitta på sin post mer än så. Zumas anhängare är av den uppfattningen att denna lag måste ändras. Jag lyssnade på en av partiets företrädare som intervjuades. Vad jag förstår har det nya partiet ännu ingen konstitution och det är därmed oklart hur de tillsätter namn på sina valsedlar. 

Kommer Zuma lyckas samla tillräckligt med röster för att bli ett hot mot ANC? Jag tror inte det. Även om han hävdar att Sydafrika mådde bättre under hans tid som president, tror jag inte han hinner lura tillräckligt många. För han far verkligen med osanning. Låt oss ta exemplet med Load Shedding. (Det betyder att strömmen stängs av i olika delar av landet i omgångar, så att den begränsade mängd elektricitet som landet lyckas producera, ska räcka.) Zuma menar att det bara blivit värre under Ramaphosas ledarskap. 

Det stämmer visserligen. I en artikel i Daily Maverick står det så. Men varför har det blivit värre? Jo, för att Zumas administration sålde ut stora delar av det statliga elbolaget Eskom. Framför allt till finansfamiljen Gupta. Man köpte dessutom, enligt Daily Maverick, in kol med lägre kvalitet till kolkraftverken, så att de gick sönder. Och i stort sett inget underhåll gjordes på elnätet. Då är det ju inte så konstigt att det blir värre. 

ANC blir rimligen största parti. Men kommer de att kunna bilda regering? Kommer de att få stöd för sin presidentkandidat? Varken DA eller EFF är tänkbara koalitionspartners. Men utan någon av dem får ANC knappast ihop en majoritet. Det blir verkligen intressant att se vad som händer. 

Sydafrika är vårt andra hemland. Vi önskar att landet ska få en regering som gör allt för att bekämpa korruption och som använder landets enorma tillgångar för att lyfta stora delar av befolkningen ur fattigdom. Hur detta ska gå till vet jag inte. Men jag slutar aldrig hoppas.

Sydafrika – ett land utan namn

För tredje dagen i följd gör jag några kommentarer utifrån det vi mötte på bokmässan. Sydafrika var temaland och det föll sig naturligt att gå på ett antal seminarier på lördagen som handlade om olika aspekter av Sydafrikas historia och nutid. Ett hade överskriften Avkolonisering och återuppbyggnad. Samtalet fördes mellan Tshepo Madlingozi, akademiker inom juridik, Sylvia Vollenhoven, filmare och Stefan Jonsson, också akademiker.

Sylvia Vollenhoven hade jag stött på innan. På fredagen. Hon satt på en pall framför Sydafrikascenen och jag gick fram och presenterade mig. Vi samtalade en god stund. Jag visste inte då vem hon var och att hon är så känd i Sydafrika och även Sverige. I efterhand funderar jag över hur jag kunnat missa henne. Hon har varit anställd av Expressen men så läser jag ju sällan kvällstidningar. Jag ska berätta mer om henne i nästa bloggpost.

Tshepo Madlingozi sa något spännande som jag aldrig reflekterat över. Att Sydafrika är ett land utan namn. Det finns två andra länder på den afrikanska kontinenten utan namn. Västsahara och Centralafrikanska republiken. Han fortsatte och hävdade att Sydafrika inte är ett namn utan en riktning. Så sant. Utöver dessa länder har de andra länderna i Afrika faktiska namn. Och skälet menade han är koloniseringen. De som koloniserade landet behövde placera territoriet på kontinenten mer än att ge det ett namn. Det har funnits diskussioner om att det borde bytt namn 1994 och därefter hetat t ex Azania.

Azanian People's Liberation Army var PAC’s militära gren. (Motsvarigheten till uMkhonto we Sizwe, ANC’s militära gren.) PAC var en utbrytningsrörelse ur ANC så det är klart att det namnet inte slog igenom. Dessutom har det starka kopplingar till Sydsudan (som möjligen också kan beskrivas som ett land med bara halvt namn).

När jag läser om Azania verkar det som om det var de gamla grekerna (Herodotos) som kom på ordet Azania. Oavsett vilket kanske det vore på tiden att Sydafrika fick heta något. Jag smakar på Nordeuropa som alternativ till Sverige.

Namn är viktiga. Imorgon ska jag skriva om en kvinna vars namn är svårt att uttala. Det har med Sylvia Vollenhoven att göra.

The struggle against corruption

16 December is a Public Holiday in South Africa. It is the Day of Reconciliation. The reasons are numerous. The South African Truth and Reconciliation Commission held its first meeting on 16 December 1995. Before that Umkhonto we Sizwe ("Spear of the Nation" or MK), the armed wing of the ANC, began its first campaign on 16 December 1961. Afrikaners used to commemorate 16 December as the Day of the Vow also known as Day of the Covenant.  This has to do with the Voortrekker victory over the Zulus at the Battle of Blood River in 1838. But today it is the Day of Reconciliation.

I would like to dedicate this blog post to one of our family’s dear friends, Mr Sekhopi Malebo. I met him in Sweden in 1981 before I left for South Africa, where I worked in the Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA) for one year. Sekhopi belongs to the very same church. He spent the same period in Sweden and coincidentally he attended the same training as my wife. That was in a folk high school and they studied pedagogy and Christian education.

When Sekhopi returned to South Africa he got even more involved in the struggle against apartheid. He was involved in the Constitution Assembly that led to the Constitution of the New Democratic South Africa. He became a member of parliament after 1994 and after that a Minister in the Free State. 

When we moved to South Africa in 2002 with our family, we lived in Bloemfontein, Mangaung, where Sekhopi and his family also lived. Our children were schooling together. We belonged to the same Lutheran Congregation in Batho. Many times, we have underscored how much the whole Malebo family meant to us during those years. Sekhopi is involved in the leadership of ELCSA both on Congregational, Diocesan and Church wide level.

You don’t find many photos of Sekhopi on the web, but this I borrow from the Evangelical-Lutheran Church in Northern Germany. They also provide a good summary of who Sekhopi is. You find the link here.

Sekhopi is a person who carries the legacy after Nelson Rolihlahla Mandela. Right now, he is involved in a new struggle to fight the phenomenon named state capture. He is one of the organisers of a march to ANC headquarters at Luthuli House that took place some time ago. Mail and Guardian states that one person that is targeted is the Secretary General of the ANC, former Premier of the Free State, Ace Magashule. 

A few days ago Ace Magashule appeared before the ANC Integrity Commission. Magashule is facing 21 charges of corruption, fraud and money laundering from his time serving as Free State premier.

My wife and I cannot do much to support this struggle. But this is one way. We also keep Sekhopi and his family in our prayers as we understand that his part in this is pivotal. South Africa is our second home country. We really wish the rainbow people a just sharing of the wealth that this rich country has.

I know that we are many in Sweden who support this struggle in the same way as we supported the fight against apartheid. And I also know that there are many South Africans who wants this fight to succeed.

 

 

Sydafrika – 25 års demokrati

Imorgon – 8 maj – får Sydafrikas befolkning rösta i allmänna val för sjätte gången. Många av oss minns det första. Eller har sett bilder på långa, ringlande köer och hört berättelserna från äldre, svarta sydafrikaner, som väntat ett helt liv på att äntligen få fullgöra sina demokratiska rättigheter. Jag bodde i Sydafrika 1981-82 och minns ett samtal under en ungdomssamling. Det var ungdomar från både svarta och vita områden som möttes. Kvällens tema skulle inte vara politiskt. I stället handlade diskussionen om att vara tonåring. Frågan gällde när ungdomar skulle få börja bestämma själv om när de skulle vara hemma på kvällen. En vit flicka sa:

När man fyller 18, för då är man ju myndig och får rösträtt.

Ingen av de svarta ungdomarna sa något och efter en liten stund insåg flickan att ingen av dem, med det politiska system som rådde då, någonsin skulle få rösta.

I det första valet vann ANC en jordskredsseger. Sedan har andra partier fått mer och mer av kakan. Ett tag hade partiet över två tredjedelar av rösterna – d v s egen kvalificerad majoritet. Nu diskuteras det om de kommer att landa just över 50%. Men enligt en opinionsundersökning, som Ipsos gjorde idag, skulle ANC kunna få så mycket som 65%. Detta läste jag i Mail & Guardian. En annan osäkerhet gäller huruvida ANC kommer att få behålla styret i den folkrikaste provinsen, Gauteng?

Trots allt finns det mycket i den sydafrikanska demokratin som fungerar. Utöver ANC finns några stora partier: Democratic Alliance (DA) och Economic Freedom Fighters (EFF). Det senare beskrivs ofta som ett populistiskt vänsterparti. Mitt intryck är dock att det varit betydligt lugnare kring detta parti sedan Jacob Zuma avsattes.

När nuvarande presidenten, Cyril Ramaphosa, höll sitt berömda Thuma Mina-tal för några år sedan var tonen mellan honom och EFF’s Julius Malema, försonlig. Jag ser ibland på ett kort klipp på youtube, som verkligen andas hopp.

Men frågan är också hur maktbalansen inom ANC ser ut. Förre premiern (guvernör) i Freestate, Ace Magashule, är nu ANC’s Generalsekreterare. Han är Zuma-trogen och en del av den korruption, som behöver bekämpas.

Det ska bli spännande att se hur det går.

New leadership for the ANC

Today Cyril Ramaphosa was elected as new President of the African National Congress (ANC). Mail and Guardian reports that he won with 2 440 votes to Nkosazana Dlamini- Zuma’s 2 261. The rest of the leadership will be:

Deputy President: David MabuzaNational Chairperson: Gwede Mantashe
New Secretary General: Ace Magashule
Deputy Secretary General: Jessie Duarte
Treasurer-General: Paul Mashatile

I don’t know much of them but I understand that the top six, as they are referred to, consist of three Zuma-supporters and three Rampahosa-loyals. This means that ANC is split in two.

The only person I know of is Ace Magashule. He became Premier of the Free State when we lived in Bloemfontein. He was regarded as a notorious crook. From close friends I have learnt about his corrupt actions. It is not good news that he becomes the new Secretary General. But of course, it is a democratic decision.

The new ANC president. Cyril Ramaphosa.

What about Cyril Ramaphosa then? His played a crucial role when South Africa became a democracy in the beginning of the 1990s. He was one of the chief negotiators when the new constitution came into being. Many thought he would become the successor of Mandela. The party, however, appointed Thabo Mbeki as deputy president. Ramaphosa then left active politics and went into private business. According to Daily Maverick he was, in 2015, by Forbes estimated to have a net worth of $450-million.

This is of course a problem. He is a very rich person. One of my oldest friends in South Africa, Lorraine-ann Isaacs, a dedicated teacher in Cape Town, made this comment on Facebook today about rich persons like Rampahosa:

… because of their accumulated wealth and opulence they are now too removed from the plight of the ordinary, POOR people on the streets...he and his new administration have a lot to proof

I agree. But I hope that the corruption that was linked to Jacob Zuma at least will be halted.

Bantu Holomisa is now following me

Of course it has to do with twitter. Let me explain. Earlier tonight I read a tweet from Bantu Holomisa:

Ramaphosa 'launches' campaign with attack on Zuma, Guptas.

The thing is that South Africa’s president, Jacob Zuma, is allegedly involved in corruption with a financial clan in the country, the Guptas. Recently Zuma replaced the Minister of Finance, Pravin Gordhan. Deputy President, Cyril Ramaphosa, ciriticised the President for this, but according Business Tech, Rampahosa had to apologise to Zuma.

So, I posted this tweet:

Then something happened. I got fifteen likes and a few new followers. Among them Bantu Holomisa. He is a Member of Parliament and also the President of the United Democratic Movement (one of the political parties in South Africa, with strong support in the Easter Cape.) Twitter is interesting.

Anyhow, the replies I got, indicate that people don’t trust Ramaphosa. As they don’t trust the General Secretary of the ANC, Gwede Mantashe. In this saga, a new word was invented:

Mantashing

It means to take back something. I don’t think that Mantashe is proud of this.

#SAUnites

'Hamba' betyder på IsiZulu: Gå!

Idag protesterar Sydafrika. Mot sin president. Listan över saker som bidragit till detta missnöje kan göras lång. Det mesta sammanfattas i ordet korruption.

Det senaste, som jag bloggat om tidigare, var Zumas beslut att byta ut finansminister Pravin Gordhan. Men den – vad jag förstår – populäre finansministern ger sig inte. Timeslive rapporterar:

Former finance minister Pravin Gordhan will be a speaker at memorial services for Ahmed Kathrada across the country‚ despite heavy criticism from ANC colleagues about using such platforms to speak out against President Jacob Zuma’s government.

Det verkar som om oppositionen står enade mot Zuma. Så här rapporterar politicsweb – och hashtagen är #ZumaMustFall – den 3 april:

Opposition United Behind Putting SA FirstToday the Leadership of the DA, EFF, IFP, COPE, UDM, and ACDP met in Johannesburg following the hostile takeover of the Treasury, and selling of the country by Jacob Zuma to a grouping whose only interests are amassing wealth and weakening the State through the theft of the people’s money and the undermining of the country’s Constitution.

Sydafrika fick sin nya konstitution 1996 och den betraktas som en av de starkaste i världen. Ytterst handlar kampen om detta. Idag, den 7 april 2017, står Sydafrikas folk återigen på barrikaderna för frihet och demokrati.

Min önskan, bön och förhoppning är att populistiska krafter inte lyckas utnyttja detta utan att alla de som vill demokrati och rättvisa (och de finns även inom ANC) samlar sig och fortsätter bygga det Sydafrika som såg dagens ljus, när Mandela svors in som president 10 maj 1994. Det var inte omöjligt då och det är inte heller omöjligt idag.

När befrias Sydafrika från Zuma?

Det blir mer och mer tydligt att Sydafrikas president, Jacob Gedleyihlekisa Zuma, borde sluta. Det senaste beviset är att han gjort en stor förändring i regeringen. Syftet sägs vara att få in yngre ministrar men den allmänna uppfattningen är att han dels velat peta den populäre finansministern, Pravin Gordhan, dels se till att det finns ministrar som vill skydda Zuma, när hans andra presidentperiod tar slut.

The economist menar att han också sett till att få in lojala människor, som kan verka för att Zumas ex-fru, Nkosazana Dlamini-Zuma, blir nästa president. Hon skulle kunna skydda Zuma mot att bli dömd i en mängd korruptionsaffärer, som han är inblandad i.

Den andra, heta kandidaten till att efterträda Zuma, vice presidenten Cyril Ramaphosa, är öppet kritisk till att Zuma har avsatt Gordhan. Enligt Al-Jazeera säger Ramaphosa att det är totalt oacceptabelt.

Samtidigt som detta sker har också en gammal frihetskämpe, Ahmed Mohamed Kathrada, avlidit. Han var en av dem som dömdes tillsammans med Mandela i the Rivoina Trial. Hans änka, Barbara Hogan, säger till Zuma genom EyeWintess News:

If you had ears to hear and eyes to see, you would not have appointed four finance ministers in less than three years. You would not have recalled one of our finest finance ministers.

I en tweet har hon också sagt att Zuma har offrat allt som de kämpat för på korruptionens altare. President Zuma har ställt in den minnesgudstjänst, som staten skulle hållit för Kathrada och det har gjort att tunga institutioner som Nelson Mandela Foundation och Ahmed Kathrada Foundation riktat skarp kritik mot Zuma.

Zuma ska egentligen sitta till 2019. Det vore verkligen katastrofalt om han fick sitta kvar så länge. Men frågan är om det blir bättre med Nkosazana Dlamini-Zuma eller Cyril Ramaphosa. Det finns krafter inom ANC som vill få stopp på korruptionen. Hoppet står till att de får utrymme. I så fall kan Sydafrika gå en ljus framtid till mötes.

Färdigräknat i Sydafrika

Strax efter 18.00 släppte Sydafrikas valkommission, IEC, det slutgiltiga resultatet i lokalvalen. En tjänsteman från valkommissionens förklarade först hur lyckat genomförandet varit och att en övervägande majoritet av väljarna menar att valen varit fria och rättvisa. I snitt har väljarna väntat 16 minuter i köerna. Allt hade inte varit perfekt men i stort sett, menade han att det gått bra.

Valkommissionens ordförande tog sedan över. Även han började med att välkomna alla dignitärer. Något som alltid sker och i snitt tar 5-10 minuter. Det hör till protokollet.

Även om ANC är det i särklass största och fortfarande dominerande partiet är det ändå valets klara förlorare.

Missnöje med president Jacob Zuma och de olika affärer han är iblandad i, får väl ses som den främsta förklaringen. Men detta är bara toppen på ett isberg. Många ANC-politiker har skott sig och inte insett att de är valda av folket för att tjäna folket.

DA är vinnare. De hade redan makten i Kapstaden. Där har de egen majoritet. Nu blir de största parti även i Tshwane (Pretoria) och Nelson Mandela Bay (Port Elizabeth). ANC tog hem de andra storstäderna. Men i Johannesburg har de inte egen majoritet. (Johannesburg är dessutom inte färdigräknat). Där ligger DA inte så långt efter. I Ekurhuleni (East Rand) har ANC inte heller egen majoritet men avståndet där till DA är stort.

Detta innebär att DA måste ha stöd av andra partier i två storstäder. ANC måste också söka stöd från andra partier i två storstäder.

Detta innebär att EFF kan få en vågmästarroll. Det återstår att se om de vill samarbeta med DA, som fortfarande har en stämpel som ”vitt” parti. Även om deras ledare är svart, tror många andra svarta att agendan för detta liberala parti är att ge de vita jordägarna och företagarna möjlighet att fortsätta dominera i Sydafrika.

Kanske ändå den största vinnaren är Sydafrikas folk och det demokratiska systemet. Valet verkar, så vitt jag kan se, ha genomförts fritt och rättvist. De folkvalda måste nu samarbeta på många platser och söka partiöverskridande lösningar.

Dessutom har folket visat att de kan rösta bort de politiker som inte sköter sig. Det bådar gott inför framtiden.

Många hade räknat ut Sydafrika och hade bara lyssnat på alla rapporter om vanstyre och korruption. Det är många gånger sanna skildringar men bara delar av helheten. Det vi nu sett är en bild av det sydafrikanska folket. På dem har jag aldrig tvivlat. Under så lång tid har människor kämpat för rättvisa och det engagemanget finns fortfarande starkt. Låt oss be och hoppas att ledarna hör!

Valen i Sydafrika inte avgjorda än

I min förra bloggpost skrev jag att det såg ut som om DA skulle ta hem segern i storstäderna. Det visar sig, tror jag, vara en sanning med viss modifikation.

Jag följer den rapportering som News24 har på sin hemsida. I nuläget är över 90 % av alla val-stationer räknade. Det jag skriver nu grundar sig på denna information.

Först och främst är det viktigt att komma ihåg att det rör sig om många val. Lokala val. Det råder ju ingen tvekan om att ANC är ifrågasatt nationellt och inte minst att president Jacob Gedleyihlekisa Zuma är det. Men det hindrar ju inte att ANC lokalt visar sig från en helt annan sida. Därför är det inte så märkligt att resultaten ser väldigt olika ut.

Nationellt har ANC just nu fått drygt 54 % av rösterna vilket är mer än dubbelt så mycket som DA med sina dryga 26 %.

Så här ser det ut i de största storstadsdistrikten (Metropolitan District):

Buffalo City (East London) ANC 59 % DA 23 %

Cape Town DA 67 % ANC 23 %

Ekurhuleni (Midrand) ANC 47 % DA 35 % 

Ethekwini (Durban) ANC 55 % DA 30 %

Johannesburg ANC 41,33 % DA 41,20 %

Mangaung (Bloemfontein) ANC 55 % DA 26 %

Nelson Mandela Bay (Port Elisabeth) DA 46 % ANC 41 %

Tshwane (Pretoria) DA 43 % ANC 41 %

I Johannesburg är det alltså fortfarande oerhört jämnt. Det är Sydafrikas i särklass största stad.

ANC är ju det största partiet i Sydafrikansk politik. Ibland har det beskrivits som ett parti liknande det socialdemokratiska. Under tiden som befrielserörelse (ANC grundades 1912) var det stundtals betydligt längre till vänster, med starkt stöd från Sovjetunionen. Ledande företrädare som Oliver Tambo drog dock alltid en skarp gräns mot kommunismen.

DA har sina rötter i Progressive Party, som länge leddes av Helen Suzman. Det var under lång tid det enda parti i det vita Sydafrika, som motsatte sig apartheid. Det har inte varit lätt för DA att tvätta bort stämpeln av att vara ett parti för de vita. Den som verkligen gav partiet en skjuts framåt var deras förra ledare Helen Zille. Men det är nog i och med valet av Mmusi Maimane som partiledare förra året, som partiet på allvar kommit att bli ett alternativ. Det är viktigt att komma ihåg att DA är ett liberalt parti.

Det tredje största partiet är EFF, som leds av Julius Malema. Det beskrivs ofta som ett populistiskt vänsterparti. Deras åsikter är radikala. Många svarta sydafrikaner gillar deras stil. De har högljutt protesterat mot presidenten i parlamentet och flera gånger blivit uppmanade att lämna kammaren, eller t o m blivit bortförda av vakter. Jag tror inte att Malema är den som ska leda Sydafrika. Och uppenbarligen har de inte lyckats så bra i kommunerna. De har fått nästan 8 % av rösterna totalt men har inte blivit störst i en enda kommun.

Mail and Guardian tror dock att EFF är valets vinnare. I de fall ANC eller DA inte har egen majoritet kommer EFF att få en vågmästarroll. Kingmaker, på engelska. Kanske blir det så.

Det behövs däremot inte för IFP, som är ett nationalistiskt parti med sin bas i KwaZulu. Totalt har de hittills fått 4,51 % men är största parti i 6-7 kommuner. Enbart i KwaZulu. Deras ledare är nestorn i Sydafrikas politik, Prins Mangosuthu Buthelezi. Han är 88 år och en riktig överlevare.

Sedan finns det ett litet, relativt okänt parti, som heter Independent Civic Organisation of South Africa (ICOSA). Det grundades av Truman Prince, som uteslöts ur ANC. De styr i en kommun. Nationellt har de bara 0,12 % av rösterna.

En del andra partier, som har mandat i parlamentet, som t ex Cope, VF+, UDM, ACDP, är inte största parti i någon kommun och har under 1 % totalt sett.

DA har styrt i Kapstaden under en längre tid. Att de nu tar ledningen i åtminstone två andra stora städer – kanske tre – är betydelsefullt. Dels måste de verkligen prestera något om de ska få förnyat förtroende där. Dels måste ANC i de andra storstäderna ta itu med vanstyre och brist på resultat. Hur det än går kommer valresultaten från dessa lokalval bli vitaliserande i den sydafrikanska politiken. Hur det går 2019 i de nationella valen blir mycket intressant.

Det roligast jag sett i mitt flöde är följande kommentar:

Dear ANC

It looks like Jesus is on his way back, isn’t it?

Bakgrunden är att Zuma vid otaliga tillfällen, senast i denna valrörelse, upprepat att ANC ska regera till Jesu återkomst. Se t ex denna länk.

Valen i Sydafrika inte avgjorda än

I min förra bloggpost skrev jag att det såg ut som om DA skulle ta hem segern i storstäderna. Det visar sig, tror jag, vara en sanning med viss modifikation.

Jag följer den rapportering som News24 har på sin hemsida. I nuläget är över 90 % av alla val-stationer räknade. Det jag skriver nu grundar sig på denna information.

Först och främst är det viktigt att komma ihåg att det rör sig om många val. Lokala val. Det råder ju ingen tvekan om att ANC är ifrågasatt nationellt och inte minst att president Jacob Gedleyihlekisa Zuma är det. Men det hindrar ju inte att ANC lokalt visar sig från en helt annan sida. Därför är det inte så märkligt att resultaten ser väldigt olika ut.

Nationellt har ANC just nu fått drygt 54 % av rösterna vilket är mer än dubbelt så mycket som DA med sina dryga 26 %.

Så här ser det ut i de största storstadsdistrikten (Metropolitan District):

Buffalo City (East London) ANC 59 % DA 23 %

Cape Town DA 67 % ANC 23 %

Ekurhuleni (Midrand) ANC 47 % DA 35 % 

Ethekwini (Durban) ANC 55 % DA 30 %

Johannesburg ANC 41,33 % DA 41,20 %

Mangaung (Bloemfontein) ANC 55 % DA 26 %

Nelson Mandela Bay (Port Elisabeth) DA 46 % ANC 41 %

Tshwane (Pretoria) DA 43 % ANC 41 %

I Johannesburg är det alltså fortfarande oerhört jämnt. Det är Sydafrikas i särklass största stad.

ANC är ju det största partiet i Sydafrikansk politik. Ibland har det beskrivits som ett parti liknande det socialdemokratiska. Under tiden som befrielserörelse (ANC grundades 1912) var det stundtals betydligt längre till vänster, med starkt stöd från Sovjetunionen. Ledande företrädare som Oliver Tambo drog dock alltid en skarp gräns mot kommunismen.

DA har sina rötter i Progressive Party, som länge leddes av Helen Suzman. Det var under lång tid det enda parti i det vita Sydafrika, som motsatte sig apartheid. Det har inte varit lätt för DA att tvätta bort stämpeln av att vara ett parti för de vita. Den som verkligen gav partiet en skjuts framåt var deras förra ledare Helen Zille. Men det är nog i och med valet av Mmusi Maimane som partiledare förra året, som partiet på allvar kommit att bli ett alternativ. Det är viktigt att komma ihåg att DA är ett liberalt parti.

Det tredje största partiet är EFF, som leds av Julius Malema. Det beskrivs ofta som ett populistiskt vänsterparti. Deras åsikter är radikala. Många svarta sydafrikaner gillar deras stil. De har högljutt protesterat mot presidenten i parlamentet och flera gånger blivit uppmanade att lämna kammaren, eller t o m blivit bortförda av vakter. Jag tror inte att Malema är den som ska leda Sydafrika. Och uppenbarligen har de inte lyckats så bra i kommunerna. De har fått nästan 8 % av rösterna totalt men har inte blivit störst i en enda kommun.

Det har däremot IFP, som är ett nationalistiskt parti med sin bas i KwaZulu. Totalt har de hittills fått 4,51 % men är största parti i 6-7 kommuner. Enbart i KwaZulu. Deras ledare är nestorn i Sydafrikas politik, Prins Mangosuthu Buthelezi. Han är 88 år och en riktig överlevare.

Sedan finns det ett litet, relativt okänt parti, som heter Independent Civic Organisation of South Africa (ICOSA). Det grundades av Truman Prince, som uteslöts ur ANC. De styr i en kommun. Nationellt har de bara 0,12 % av rösterna.

En del andra partier, som har mandat i parlamentet, som t ex Cope, VF+, UDM, ACDP, är inte största parti i någon kommun och har under 1 % totalt sett.

DA har styrt i Kapstaden under en längre tid. Att de nu tar ledningen i åtminstone två andra stora städer – kanske tre – är betydelsefullt. Dels måste de verkligen prestera något om de ska få förnyat förtroende där. Dels måste ANC i de andra storstäderna ta itu med vanstyre och brist på resultat. Hur det än går kommer valresultaten från dessa lokalval bli vitaliserande i den sydafrikanska politiken. Hur det går 2019 i de nationella valen blir mycket intressant.

Det roligast jag sett i mitt flöde är följande kommentar:

Dear ANC

It looks like Jesus is on his way back, isn’t it?

Bakgrunden är att Zuma vid otaliga tillfällen, senast i denna valrörelse, upprepat att ANC ska regera till Jesu återkomst. Se t ex denna länk.

Trendbrott i Sydafrika

Detta är möjligen en för tidig slutsats. I Johannesburg har ca: 20 % av rösterna räknats och i Tshwane (Pretoria) ca: 30 %. Men i nuläget leder DA över ANC i båda dessa viktiga städer.

Förklaringen är möjligen att den svarta, växande, unga, välutbildade medelklassen har tröttnat på Jacob Zuma och hans gelikar. I Mmusi Maimane, född 1980, ser de ett tydligt alternativ. 

ANC kommer säkert att få över 50% av rösterna nationellt. Men det ser ut som om DA kommer att ta hem segern i merparten av storstäder. Självklart i Kapstaden, där de redan haft majoritet. Men kanske även i eThekwini (Durban). I så fall är något betydande på väg att hända i Sydafrika.

Frågan är om DA kan kasta av sig sin historia av att vara ett vitt parti, för de vita. Frågan är också om de har en fördelningspolitik som kommer att fungera. Det är inte självklart att de fattiga i Kapstadens ytterområden och kåkstäder har sett någon förbättring sedan DA fick makten där.

För demokratin är det med all sannolikhet en viktig sak att ANC dominans bryts.

Diagrammet nedan är färskvara från News24.

Pivotal election in South Africa

Local elections will take place in South Africa tomorrow. Important! From the news I get and from reactions in social media I draw the conclusion that the largest political party, the African National Conference (ANC), is facing a major challenge. The Democratic Alliance (DA) is the second largest party and it seems as if they stand a chance to win in a number of important cities. The third biggest party, the Economic Freedom Fighters (EFF) is not close to majority in any metropolitan area, as far as I can see.

In connection with the national elections two years ago I listened to the vice chancellor of the University of the Witwatersrand in Johannesburg, Adam Habib. He then said that he thought the DA had come to a plateau. A new political space in South Africa would rather open up to the left of the ANC, not to the right. It seems as if he was wrong. I wrote about this on my blog 10 may 2014.

ANC stalwarts continue to question the party. According to News24 the former president of the republic, Kgalema Motlanthe, has said:

It may be possible at some point to salvage the ANC from this race to the bottom. But it is also equally possible that the ANC may so thoroughly discredit itself that there may be nothing to salvage …

Motlanthe was the deputy president of Mbeki and stepped in as President between Mbeki and Zuma.

I would have hoped for a strong alternative like Cope to play the role that it seems that the DA will do now.

The question is if the EFF will grow stronger. According to IOLNews Julius Malema and other party leaders have visited Mbeki in his home and they asked Mbeki to vote for the EFF. It is of course a normal thing. Local politicians visit homes in order to get votes. The local ward councillor this time asked the leader, Malema, for help. 

Does this mean that the ANC and the DA will become almost similar in size
in the future? It seems to be the case in the large cities but the situation is
different in the rural areas.

eNCA shows some charts based on different opinion polls. It is interesting to see how close the DA is in some metros. But we have to bear in mind that these are only pre-election polls.

Church leaders, like the Anglican Archbishop Thabo Makgoba, engages in the election through The Electoral Code of Conduct Observer Commission (ECCOC). They play a crucial role. Hopefully the elections will be free and fair. This is my prayer. 

#FeesMustFall

To understand this hash tag, one has to know about another hash tag:

#RhodesMustFall

I have written about this in a few blog posts last year. The students at the University of Cape Town (UCT), together with teachers and other staff members demanded that the statue of John Cecil Rhodes, in the centre of the UCT campus, had to be taken away. This was also done, after a short time of protests. The undercurrents were South Africa’s reflection on the colonial era and also a need for renewal of the reconciliation process. Even the role of Nelson Mandela (whose name is linked with Rhodes, in the Mandela Rhodes Foundation) was questioned.

The last month or so South Africa has seen similar protests, yet quite different. This time – and it is nothing new – the fight is about tuition fees. South Africa does not have extremely high fees but for most of the population they are still not affordable. According to what I hear, the country could afford free tertiary education. The ANC-government has, however, not opted for this route. It claims that the nation first has to roll out a social security system. The critiques say that this is not happening anyway. Many billion rand disappear into mismanagement or corruption. (Read more about this on the blog of my friend and colleague, Hans Engdahl).

This time the different universities had informed students about an increment of fees for 2016. About 6 %, which I think is equal to the inflation. The students did not want this. So, students took to the streets. In almost every university town! This Thursday and Friday the University of KwaZulu-Natal therefore decided to close the University.

Rico and Clint ( in the middle) are discussing strategy with the students.

Some of UKZN-colleagues were marching with the students and yesterday evening I got first-hand information from the protest march in Pietermaritzburg. It had been a very peaceful march. The police had been there and acted in a helpful manner. A few minor incidents happened. Like some students who started to through empty plastic bottles over a fence onto the Provincial Legislature Building. Those were directly stopped by the organisers, who directly expressed that this was a peaceful demonstration.

There is a widespread support in South Africa for the students this time. The ANC has promised free education long ago and it does not happen. The minister of Education, Blade Nsimande, really made a mistake by trying to joke and say that the students must fall. By the way, he is the General Secretary of the South African Communist Party (SACP) and he is now the target of the revolution.

Well known, high profile leaders, like Senior Vice-President of the South African Council of Churches (SACC), Frank Chikane, Anglican Archbishop Thabo Makgoba and even the Vice Chancellor of the University of Cape Town (UCT), Max Price, support the protests. Maybe it is because their own children take part in it. All three have sons who have been arrested.

News24 writes that the son of the UCT VC was arrested. IOL-news reports about the sons of Makgoba and Chikane and especially about the reaction of Makgoba:

Anglican Archbishop of Cape Town Thabo Makgoba broke down on Thursday as he reacted to his son’s arrest during the student protest at Parliament against university fee increases.

On his his blog Thabo Makgoba says:

I appeal to Bishops and parishioners in all our dioceses to support students and staff at tertiary institutions, and to pray for an amicable resolution to the crisis. Apart from holding prayer vigils, I appeal to our churches to give practical help to students in distress.

I also find a statement from church leaders on this blog. The link is here. I am sorry that I don’t see the preseiding bishop of ELCSA as one of the signatories, although there are two other Lutherans. One from ELCSA (N-T) and one from LUCSA.

Late yesterday afternoon, President Zuma informed the country that the fees will stay the same for 2016. How the government will compensate the universities is not clear. But the students take this as a victory.

If this will lead to a system with free tertiary education is still to be seen. That would, I believe, definitely be a step in the right direction.

Vad gillar du med Sverige?

Det är Svensk nationaldag idag. På Svenska kyrkans facebooksida står följande att läsa:

Sveriges nationaldag - en dag att fira allt som är bra med Sverige! Sill, potatis och långa sommarnätter. Höstens glödande färger och novemberkvällarnas tända ljus. Snö och varm choklad. Religionsfrihet och demokrati. Vitsippor och allemansrätt. En vilja att ta hand om varandra och hjälpa dem som råkat illa ut.

Vad gillar du med Sverige?

Alltså, en inbjudan till respons, reaktion, dialog. Så jag tänkte, här från min sydafrikanska utkikspunkt, att jag skulle svara. Men inte bara vad jag gillar med Sverige utan i en vidare mening vad denna text får mig att associera till, när jag tänker på Sverige. Och även på Svenska kyrkan, som ju är avsändare.

Först av allt. Svenska kyrkan är inte det optimala namnet. Det finns fler samfund i Sverige. Vi heter så, för att vi en gång var (åtministone i teorin) ett folk, talade ett språk, hade en tro och en kyrka. De flesta vet att det aldrig varit så. Men vi har haft den självbilden. Därav Svenska kyrkan. Det vore bättre att heta något annat. Som också berättar att vi är en luthersk kyrka.

Nu till texten på facebook-sidan. Jag gör en närläsning och tar en mening i taget:

Sveriges nationaldag - en dag att fira allt som är bra med Sverige!

Det håller jag med om. Det finns oerhört mycket att vara tacksam för. Vi måste då ta i frågan vad vi menar med 'Sverige'. Mycket av det som är bra beror ju inte bara på oss som nu är svenska medborgare och/eller bor i Sverige. Vi kanske framför allt ska fira dem som levt före oss och varit med och byggt upp allt detta goda. Pratar vi sedan om naturen och allt det vackra i den, är det för mig självklart att det är Gud vi ska fira.

Samtidigt finns det mycket som inte är bra i Sverige. Visst behöver detta också nämnas på en nationaldag?

Sill, potatis och långa sommarnätter.

Vad döljer sig bakom denna mening? Vad borde egentligen stå?

Sill, potatis och nubbe ...

Eller har jag fel? Och handen på hjärtat: vad händer också under långa sommarnätter? Fylla, våld och våldtäkter. Så är det bara. Får det nämnas på en nationaldag? Den utsatthet som många kvinnor och barn – och män också – lever under.

Höstens glödande färger och novemberkvällarnas tända ljus. Snö och varm choklad.

Om detta kan jag inte säga mycket. Jag blir så klart glad att just månaden november uppmärksammas, den månad jag föddes. Den brukar annars få utstå mycket spott och spe. Om snön och den varma chokladen har jag heller inte mycket att säga.

Religionsfrihet och demokrati.

Här reser sig en rad frågor. Men framför allt skulle jag vilja säga att båda dessa begrepp är färskvaror. De måste återerövras av varje ny generation. Det är definitivt inte alla som upplever religionsfrihet i Sverige. Och frågan är om det ens går att tänka sig en situation där alla är nöjda. Det finns en norm, som gör att vissa religiösa föreställningar får ge sig, för att majoriteten vill annorlunda. Det är oundvikligt, tror jag. Annars blir det anarki.

Däremot behöver majoriteten vara lyhörd för de olika minoriteterna. Inte nödvändigtvis låta alla få sin vilja igenom, eftersom det inte kommer att fungera. Men så långt det är möjligt visa respekt för andras religion. Gör vi det i Sverige?

På samma sätt är inte demokrati samma sak som att majoriteten alltid har rätt. Majoriteten bestämmer, så är det. Men rent teoretiskt kan även majoriteten fatta beslut som är fel. Varför ändrar annars en ny majoritet – efter val – på redan fattade beslut? I Sydafrika har ANC långt över 50 % av mandaten i parlamentet. De är demokratiskt valda. Men har de därmed alltid rätt? Självklart inte.

Vitsippor och allemansrätt.

Om detta går inte heller att säga mycket. Utom att Kristdemokraterna plockar hem en poäng just här. (Och då syftar jag på deras partisymbol och är inte helt allvarlig i just denna kommentar!)

En vilja att ta hand om varandra och hjälpa dem som råkat illa ut.

Det är väl egentligen här jag har mest frågor. Är det verkligen något som kännetecknar Sverige? Vem hjälper vem? Kan det inte vara så att den som råkat illa ut hjälper den som inte har råkat illa ut just då? Hjälper att se vad som är viktigt i livet?

Denna text, som postades på Svenska kyrkans facebooksida nationaldagen 2015, är en vänlig text. En inbjudan till reaktioner. Gott så.

Helt klart är att Jesus Kristus inte nämns. Inte Kyrkans gemenskap. Inte bönens verklighet. Inte Guds närvaro. Jo, självklart finns allt detta outtalat. Men varför måste det vara så? Varför går det inte att benämna?

Kanske för att det riskerar att punktera religionsfriheten. Men så är det ju inte. Tvärtom. Om vi som kyrka inte frimodigt kan bekänna vår tro, då får vi svårt att förstå andra troende människor på den punkten. Min övertygelse är att religionsfrihet fungerar bättre i när vi är trygga i vår egen tro. Då kan vi också vara öppna att lyssna på, föra dialog med och glädjas över andra människors tro. Inte för att vi är överens i allt men för att vi är just trygga och inte behöver gå i försvar.

Så svaret på frågan ...

Vad gillar du med Sverige?

... blir följande:

I Sverige är jag född. Där mötte Gud mig i dopet för drygt 54 år sedan. Där finns min närmaste familj och många vänner. Mycket gott har skett och sker i Sverige och olika människor och organisationer från Sverige har gjort och gör mycket gott i världen. Men när jag har levt och lever utanför Sverige, ser jag också sådant jag inte gillar med Sverige. Detta behöver benämnas även en nationaldag.

En sådan sak är att min egen kyrka har problem. Inte i första hand med färre medlemmar men med en rädsla för att tappa medlemmar och därmed bli materiellt fattigare. Vi har problem med hierarkier, stordrift och icke tillåtande strukturer.

Jag ogillar detta. För att jag älskar Svenska kyrkan. I Guds kraft finns dock hopp. Genom Gud trefaldig. Den gemenskap som kännetecknar treenigheten inbjuder oss till gemenskap över gränser.

Gemenskap i världen med andra länder och kontinenter. Gemenskap i den ekumeniska rörelsen med andra kristna – i och utanför Sveriges gränser. Gemenskap med människor av annan tro och även med dem som säger sig vara utan tro på Gud. Gemenskap med hela skapelsen – både djur och natur.

Detta gillar jag, när jag möter det i Sverige. Och jag gillar det när jag möter det i Sydafrika eller i andra länder.

För jag tror på en enda mänsklighet. En skapelse vävd i ett, enda stycke.

Freedom Day - for all?

A google doodle. That is the illustration google puts every day on its opening page. Today I saw a que of people lining up in front of a tent. I had to think twice and still couldn't figure out the meaning.

At first I did not see the South African flag.

So, I clicked and got the explanation. Of course: South Africa celebrates Freedom Day. 21 years after the first democratic election, when people lined up to cast the ballot  - most of them for the first time in their lives.

I must admit, that I saw something else. I saw refugees. Yesterday I passed a tent in Pietermaritzburg. I am not sure, but I think it is a tent where replaced ’foreign nationals’ (as the South African public discourse often names this group) have been offered a temporary place to stay.

The photo is bad. I took it from the car, while passing. 

When I saw laundry and a green toilet next to the tent,
I understood that people actually live there.

On the surface things are going back to normal in South Africa. The xenophobic violence seemingly has stopped. It has calmed down. But what is happening under the surface?

I read criticism about king Zwelithini, who served as a spark, when he made a statement which most people interpreted as pointing a finger to ’foreign nationals’. Mail and Guardian says that he is being given preferential treatment. The Sunday Independent calls him 'the Elephant in the room'.

The ANC admits that South Africa has a challenge. According to IOLNews, the party says:

This freedom day takes place during a difficult time when our nation is reeling from the violent actions of a minority that resulted in the people of our country being wrongfully labelled as xenophobic and hostile and intolerant of our brothers [sic] and citizens from the rest of the African continent

The statement continues:

We must use these tragic events as important lessons as we continue to build a South Africa that protects the rights of all those who live in it and as we balance the grievances of the South African population with the plight of immigrants from the continent and beyond

I hope that people in South Africa make use of this public holiday to revisit the ideolgical foundation for this young democracy, namely the preamble of the Constitution of the Republic of South Africa (1996)

We, the people of South AfricaRecognise the injustices of our past;

Honour those who suffered for justice and freedom in our land;

Respect those who have worked to build and develop our country;

and Believe that South Africa belongs to all who live in it, united in our diversity.

We therefore, through our freely elected representatives, adopt this Constitution as the supreme law of the Republic so as to ­

Heal the divisions of the past and establish a society based on democratic values, social justice and fundamental human rights;

Lay the foundations for a democratic and open society in which government is based on the will of the people and every citizen is equally protected by law;

Improve the quality of life of all citizens and free the potential of each person; and

Build a united and democratic South Africa able to take its rightful place as a sovereign state in the family of nations.

May God protect our people.

Nkosi Sikelel' iAfrika. Morena boloka setjhaba sa heso.God seën Suid-Afrika. God bless South Africa. Mudzimu fhatutshedza Afurika. Hosi katekisa Afrika.

Historical statues – a battle field

In yesterday’s SABC News Prime Time, the fights around various statues in South Africa was described in terms of the statues as a battle field.

So, what is the battle all about? As far as I can assess, it is about who controls history. This is of course a very general statement. If we dig a bit deeper it is not only about how the history is written but also how it should be present in the public spaces.

In my own understanding it is important to reflect about artifacts like old statues. Very few people would be of the opinion that statues of Adolf Hitler should have been kept in Germany after the end of the World War II. (If there were any such statues – I am not sure).

But which statues should remain and which should be either moved or destroyed? Not easy. This discussion takes places, as far as I can understand, in most societies. In today’s South Africa the discussion is animated and sometimes violent.

It all started – I think – with the Cecil Rhodes statue at the University of Cape Town (UCT). It is now clear that the statue will be removed. Cecil John Rhodes caused a lot of suffering and death in southern Africa. Whether it was more than Hitler caused is not easy to say. Personally I doubt it. But I think it is a valuable standpoint that the statue must go.

But is this what the discussion in today’s South Africa is really about? Isn’t it rather about a reconciliation process that is contested? Many young, black students regard much of the reconciliation process as flawed. Today even Mandela is being criticised.

So, it is not only the statue at UCT that is under fire. Literally some EFF members placed a tyre around a colonial statue, situated in Uitenhage’s Market Square and set it alight. According to Eyewitness news the EFF takes responsibility for this.

On the website of the EFF one can also read that the party are fully behind the demand at the UCT that Rhodes must fall.

Interestingly enough ANC members cleaned another colonial statue that the EFF allegedly tried to deface. This according to News24.

On the website of the ANC, the party supports the demand for accelerated transformation, as the party writes:

The calls for Rhodes and other statues to fall are a symptom of the underlying problem of a lack of transformation in the institutions and in society in general. Twenty one years into democracy transformation can no longer be negotiated. The ANC unequivocally supports the calls of students for accelerated action to drive change. For too long, deep seated and institutionalised resistance to transformation has been the hallmark of many sections of our society and this untenable situation must change.

But I get the impression that the ANC rather wants discussions than violence:

We must also debate the meaning our different people attach to these symbols. As a nation we must find each other, in the absence of emotive racial polarisation, to build and unite around symbols that are an embodiment of the values and ethos of a democratic South Africa and the overarching principles of reconciliation and a common nationhood.

Another party, the DA, is critical when it comes to the methods used by the EFF. They refer to Mandela and write on the website:

President Mandela did not support the destruction of monuments, but rather the building of new ones, and the incorporation of existing monuments into an inclusive vision for the future of our society.

At the other end of the spectrum we find the Afrikaner organisation AfriForum that exists to protect the rights of the Afrikaners a community. They reacted to a statue at Church Square in Pretoria, that was painted green last week. On the website the organisation writes:

AfriForum launched a petition a week ago, asking for a moratorium to be placed on the removal and relocation of all statues and monuments in public areas. The organization also proposes that a national heritage summit be held where all concerned parties can discuss the future of the country’s cultural heritage.

It will be interesting to see what will happen in all this. Will for example the statue of Gandhi in Pietermaritzburg remain? Can anything bad be said about him? Yes, of course. He was, according to many, a racist and there are numerous quotes that support this. But the good that he did, can it maybe weigh up the thoughts that he held? And how many politicians or world leaders do we find without faults? Surely they are all placed on a continuum.

I think I have come to the conclusion that we would manage quite well without statues. Let us use the money for other things. Like food and shelter for the poor.