Saturday, 25 March 2017

Tiden

Natten mellan lördag och söndag byter vi återigen till sommartid. Detta går att läsa på Fröken urs hemsida. (det känns mycket tryggt att Fröken ur finns även på nätet, inte sant?)

Ställ fram utemöblerna. Ställ tillbaka utemöblerna. Illustrationen är klargörande och jag förstår att jag ska ställa fram klockan. Respektive ställa tillbaka i höst. Vilket innebär att vi förlorar en timme nu och vinner en timme i höst.

Imorgon leder jag högmässan i Gottsunda kyrka i Uppsala. Den börjar kl 11.00 och jag kommer säkert att vara där i tid. De som inte har ställt fram sin klocka och missat sommartidens inträde kommer troligen vid 12-tiden – lagom till postludiet.

Men vad är tiden egentligen? Finns den? Klocktiden verkar vara möjlig att justera åt ena eller andra hållet. Solen och månen och andra himlakroppar bryr sig inte nämnbart om detta. Därför kommer vi att vakna imorgon och upptäcka att det är lite mörkare än vanligt. Eftersom klockan är en timme tidigare, förutsatt att vi vaknar samma klocktid. (Om vi däremot vaknar som vanligt och klockan är en timme senare, har solen hunnit lika långt upp som idag).

7½ år i Sydafrika har gett mig perspektiv på tiden. Medveten om att det är en generalisering är det många sydafrikaner som har en något mer avspänd relation till tiden. Det har för mig varit lärorikt. Jag kan, i mina sämsta ögonblick, vara oerhört fixerad vid att hålla tider. Det gäller oftast mig själv. Jag ogillar att komma för sent. Det drabbar därmed mina närmaste. Eftersom jag ofta ställer samma krav på dem. Detta är jag medveten om. Men jag tror att jag är ärlig, när jag påstår att jag inte bryter ihop om andra, mindre närstående, kommer sent. (Här kanske jag har fel!)

Som lärare är det min strävan att börja i tid, så får de som kommer senare göra det bäst de vill. Men det är klart – ibland väntar jag in en och annan. Det beror på vad vi ska göra.

En stor skillnad mellan västerländskt och afrikanskt tidsmedvetande (även här generaliserar jag) är att vi i Västeuropa ofta är i tid men lika ofta avviker från ett möte, sammanträde i förtid. Det anses ibland till och med lite fint. För det signalerar ju att jag har något viktigare efteråt. Min erfarenhet är att afrikaner i allmänhet slutför det de håller på med. Därför kommer många lite sent till nästa aktivitet. Och detta vet alla. Därför behöver ingen bli irriterad.

Till detta med tidens växlingar hör även förändring. Därför byter jag nu till en annan ’header’ på ’moruti’. Fotografiet är taget av Magnus Aronson i samband med teologifestivalen som ägde rum tidigare i år. Layouten står Matilda Corazon för.

En slags illustration till det latinska begreppet för att ’tiderna förändras’:

Tempora mutantur
Och glädjen i att då och då inse att livet - i sina bästa stunder - är en dans.

Foto: Magnus Aronsson


Friday, 17 March 2017

Folkoperan – Förklädd gud – Synliggör de osynliga

Björn Kjellman som recitatör.
Igår lyssnade vi till Folkoperans version av
Förklädd gud

En annorlunda tolkning. En utvidgad version. Insprängt mellan Hjalmar Gullbergs orginaltexter med tonsättning av Lars-Erik Larsson, finns mycket annat material. Dels handlar det om fantastisk dragspelsmusik, framförd av Lelo Nika, en romsk dragspelsvirtuos, som bor i Danmark. Dels visas på en stor filmduk olika personporträtt. Vad jag förstår är alla romer.

Dessutom finns på scenen, tillsammans med Folkoperan och recitatören Björn Kjellman, också ett antal romer. En smula undrande blir jag, eftersom de inte medverkar med sina röster. Däremot finns de där som en slags relief. En rörlig kuliss. Ibland överskrids gränsen mellan denna, av människor bestående, kuliss och de övriga, när kören eller Björn Kjellman byter skor med romerna.

hemsidan benämns de inte romer utan kort och gott EU-medborgare. Det ter sig för mig som ett missvisande begrepp, för även Björn Kjellman och Folkoperans sångare är väl EU-medborgare? EU-migranter skulle varit mer adekvat.

Om uppsättningen går det att läsa på Folkoperans hemsida:
I den antika grekiska gudasagan fick guden Apollon som straff att vandra förklädd bland människor på jorden. Med hjälp av denna saga om människovärde kommenterade poeten Hjalmar Gullberg samtidsmänniskan. Han blev starkt berörd av judarnas situation i Tyskland, vilket satte avtryck i diktsviten Förklädd gud. Frasen ”Ej för de starka i världen, men de svaga” inleder verket. Folkoperan försöker se människan bakom den yttre skepnaden. Kan vem som helst vara den inkarnerade guden?
Verket är förunderligt ljust och djupt humanistiskt. En magisk formel över det heliga och okränkbara i människan. Hjalmar Gullberg får oss att inse att varje gång vi värderar en medmänniska efter hennes yttre, hennes materiella ställning, hennes kulturella eller etniska bakgrund, efter hennes kön eller ålder, så gör vi våld på något heligt i oss själva.

Föreställningen gav många tankeställare. Framför allt kring att inte döma människor efter det yttre.

Jag funderar också, som en randanmärkning, över hur begreppet ’gud’ (eller ’Gud’) används. både i originalverket och i Folkoperans uppsättning. Jag ser att de på hemsidan stavar ordet med både stor och liten bokstav. Frågan ovan, om vem som helst kan vara den inkarnerade guden är svår att svar på. För mig är det heller inte en gud jag vill försöka se hos min medmänniska utan just en medmänniska. Och det är väl viktigt nog?

På hemsidan hittar jag också ett youtube-klipp, som jag inte såg innan. Det är väl värt att titta på. Också det en tankeställare. På många sätt. Länken kommer här.

Wednesday, 15 March 2017

Mässa i Sturekoret

När jag var nyprästvigd, 1987, ledde jag min första mässa i Sturekoret i Uppsala Domkyrka. Det var fredag morgon och med mig fanns en äldre kollega, som är brukligt. Det var Oloph Bexell. Vi var tre som tjänstgjorde vid altaret. Den tredje var Per Ström, som inte var präst och inte heller nu är präst, som gjorde tjänst som ministrant. Under min studietid hade jag med jämna mellanrum firat morgonmässa i Sturekoret på fredagarna. Den form som mässan hade var rik på symboler. Bland annat förekom det som på latin kallas lavabo. Det betyder ordagrant 'jag tvättar mig'. Det går inte att påstå att det är ett vanligt förekommande bruk i Svenska kyrkan. Varken då eller nu. Däremot sker det ofta i den lutherska kyrkan i södra Afrika och även i den anglikanska kyrkan där. Under mina år i Sydafrika har jag varit med om det regelbundet. Ett bibelord som ofta knyts till detta bruk är hämtat från Psaltaren 26:6.
Två mig, Herre, från min missgärning och rena mig från min synd.
Denna handling kan missuppfattas. Den kan tolkas som om prästen är särskilt helig och att bara prästen får beröra nattvardsbrödet och inte får göra det utan att först tvätta sig. I det sammanhanget stoppar ofta prästen brödet direkt i munnen på den som tar emot. För att bara prästen får vidröra brödet med händerna.

Det kan också finnas tankar om att inga smulor från brödet får komma på avvägar. Eftersom det verkligen blir Kristi kropp och blod i nattvarden.

I vår kyrka är det inte så. Det går mycket bra att ta emot nattvardsbrödet i sin hand och själv stoppa det i munnen. I många församlingar i Svenska kyrkan betonas att varje kristen har tillträde till det heliga. Då blir det ett problem om prästens exklusiva roll förstärks. Men - samtidigt - kan det förlösa andra i församlingen till annat ansvarstagande, om prästens uppgifter blir tydliga.

Nåväl. Igår ledde jag mässan i Sturekoret. För andra gången i mitt liv. Ungefär 30 år senare. Då firades 'mässa after work'. En mycket enkel liturgi. Det fanns inget vatten framställt för lavabo. Det som fanns var en kalk (bägare), en patén (brödfat), oblater (bröd) och vin. Brödet var glutenfritt och vinet alkoholfritt. Även här vet jag att det går att problematisera. Det finns medkristna som inte kan tänka sig att ta emot denna typ av bröd, eftersom det inte är bakat på vete. Och att nattvard endast kan firas med alkoholhaltigt vin. För att Jesus vid instiftandet använde alkoholhaltigt vin och bröd bakat på vete. Jag respekterar denna uppfattning.

En annan uppfattning är ju att vi framför allt bör ta hänsyn till den som inte tål gluten och den som inte kan komma i närheten av alkoholhaltiga drycker av risk för att få ett återfall.

Det är gott, när vi kan mötas med våra olika synpunkter. I Uppsala Domkyrka brukar det finnas både alkoholhaltigt och alkoholfritt vin, vid olika stationer. Det är ett sätt.

Men det går inte alltid att mötas. I mindre sammanhang måste församlingen ofta välja. Den ena vägen. Då är det risk att vi börjar misstolka varandra och ibland även tala illa om varandra.

Men vem har sagt att det ska vara enkelt? Vem tror på allvar att alla ska kunna vara överens? Är inte utmaningen för oss som människor att försöka leva tillsammans ändå? Trots olikheter?

Det verkar som om just detta. Hur vi firar vår gudstjänst är extra svårt. Det finns så många föreställningar om rätt och fel. Vi hamnar lätt i konflikter när vi gör olika. Jag har inte snabb lösning på detta. Men jag tror att samtalet är absolut nödvändigt. Och förmodligen kan vi lära oss mycket av tre råd, som Krister Stendahl (tidigare biskop i Stockholms stift) gav när det gäller religionsdialog (som jag återger på engelska):
(1) When trying to understand another religion, you should ask the adherents of that religion and not its enemies.
(2) Don't compare your best to their worst.
(3) Leave room for “holy envy”.
Vi tillhör ju alla kristenheten. Inte olika religioner. Möjligen gör det att det blir ännu svårare. Men inte desto mindre viktigt.

När jag läser igenom min text inser jag att jag direkt bryter mot regel nr 1 eftersom jag försöker beskriva hur andra ser på till exempel brödet och vinet eller bruket att prästen tvättar sina händer i gudstjänsten. Jag är medveten om detta. Alltså: mer samtal!

Sunday, 12 March 2017

Framtidens gudstjänstrum


I taket i matsalen finns något som nästan liknar en båt. Passar in!
Idag firade jag gudstjänst i Flogstaskolans matsal. Det är
Föreningen Sankt Olofs vänner i Helga Trefaldighets församling

som en gång i månaden släpar runt stolar och bord, lägger på en duk och ställer fram ljus och mycket mera. Så blir en skolmatsal ett gudstjänstrum och en gudstjänstgemenskap bidrar till en sakramental närvaro i ett bostadsområde.

Det fanns en kyrka där från 1983-2005. När kyrkan revs och det byggdes bostadshus på platsen började en förening, som funnits ett par år, fira gudstjänst i egen regi. Fast med Helga Trefaldighets församlings goda minne.

Det är min absoluta övertygelse att Svenska kyrkan kommer att se fler initiativ som detta. Det har funnits liknande arbete förut och det finns säkert även på andra platser. När nya bostadsområden växer upp är det ett alternativ till att bygga en stadsdelskyrka.

I en liten skrift som heter
Fem år med gudstjänster i föreningsregi

Föreningen Sankt Olofs vänner i Helga Trefaldighets församling

- en dokumentation

läser jag bland annat följande:
Ett arv som förts med från S:t Olofs kyrka är att gudstjänstvärdaran fungerar som ”traditionsbärare”.

Det är klokt. Anställda kommer och går. Att i mitt fall, som präst, får upptäcka att de som firar sin gudstjänst på en viss plats och bär denna gudstjänst och i någon mening ”äger den” är stort.


På Palmssöndagen kommer jag att predika i Flogstaskolans matsal. Det blir fint.

Tuesday, 7 March 2017

Sameblod

Igår kväll samlades en skara studerande, medarbetare och övriga i cafeterian på Svenska kyrkans utbildningsinstitut för att samtala om samernas situation i Sverige och sedan tillsammans se filmen
Sameblod

Vi var drygt tio personer men vi var en blandad skara. Med en gemensam tanke att det är viktigt att lära sig mer. Hur har relationen mellan samer och majoritetssamhället sett ut genom historien? Vad har varit Svenska kyrkans roll i den kolonisation som skett och sker av Sápmi?

Med oss var min studiekamrat och kollega, Leif Nordenstorm, som är same och arbetar som direktor för stiftelsen Fjellstedtska skolan. Bland de studerande fanns flera som hade erfarenhet av exempelvis konfirmandarbete bland samer i både Luleå och Härnösands stift. Det blev ett spännande om än något trevande samtal. Kunskapen om detta område är bristfälliga hos många av oss.

Filmen var gripande. Berättelsen om sameflickan Elle Marja, som på nomadskolan blir utsatt för förnedrande rasbiologiska undersökningar, lämnar ingen oberörd. I ett lugnt tempo får biobesökarna följa hennes resa bort från sitt ursprung till ett annat liv. Det är ingen enkel sak. Filmen rymmer mycken smärta men saknar ändå inte drag av försoning. Inte i första hand mellan samerna och majoritetssamhället. Men Elle Marja återvänder som gammal kvinna till sin barndoms trakter och där ställs frågan, på olika sätt, om hon ska kunna försonas med sitt eget ursprung.

På ytan påminner filmen om Titanic. Fast den i sitt tempo och uttryck är så långt bort från Titanic som det går att komma. Men parallellerna är uppenbara. Den gamla kvinnan som återvänder och minns. De två världarna som möts utan att egentligen mötas. Klassresan (fast det i Sameblod handlar om mycket mer än klass) som kommer av sig.

Det är en mycket sevärd film. Eftersom jag delvis vuxit upp i Sápmi känner jag igen mycket. Inte minst scenerna från kyrkan, där prästen Bo Lundmark spelar rollen som just präst. Och de magnifika naturbilderna. Renarna i kalvskiljningen. Ja, det väcker även hos mig många minnen.

Dessutom skildrar filmen verkligheten på ett helt annat sätt än TV-serien 
Midnattssol
som jag skrivit om förut på denna blogg. Dessa gestalningar befinner sig ljusår från varandra i trovärdighet.

Det är gott att Svenska kyrkan på olika nivåer arbetar med försoning i relationen mellan kyrkan och samerna. Det är förstås inte enkelt. Men inte desto mindre nödvändigt.

Sunday, 5 March 2017

Fiddler on the roof

Nu har vi varit på Uppsala Stadsteater och sett en fantastisk musikal:
Spelman på taket

Vilken rik berättelse. Berörande. Och upprörande. Det går knappast att sammanfatta den i en kort bloggpost. Men jag vill ändå lyfta fram några motiv.

Det som först drabbar mig är relationen mellan en far och hans döttrar. Jag är ju själv pappa och identifierar mig med mjölkutköraren Tevje. Så komiskt. Min svärfar, som jag benämner svärfadren, och som jag ibland skriver om på denna blogg, brukar ofta återge ett uttryck, som han stött på. Någon, som inte riktigt visste vad han skulle säga i ett sammanhang, sa:
Jag vet inte. Jag är bara här med mjölken.

Det är en träffande beskrivning av Tevje. Han är en mycket vacklande natur. Har svårt att veta hur han ska vända sig. Tvekar. Vrider och vänder på argument.

Han har fem döttrar. De två yngsta träder i kraft av sin ringa ålder inte riktigt fram. Det gör de tre äldsta. De tvingar pappan att inse att saker och ting förändras. Han försöker benhårt hålla fast vid traditionen men måste ge upp den ena efter den andra ståndpunkten, eftersom hans kärlek till döttrarna är större än hans principer. Till stut vinner dock traditionen. När en av hans döttrar ska gifta sig med en man som har en annan religion går det inte längre. Han betraktar henne som död.

På ett annat plan handlar musikalen om en grupp judar i tsarens Ryssland. De scener som först målas upp kring denna judiska bosättning är oerhört vackra. Sabbatskvällen när kvinnorna tänder de två ljusen. Bröllop, där de nygifta står under baldakinen. Tevjes pågående samtal med Gud, som är berörande i sin humorik, har en hög igenkänningsfaktor.

Till slut tvingas judarna bort från sina hem på grund av tsarrysslands pogromer. Handlingen utspelar sig i början av 1900-talet. Sceniskt slutar musikalen med att spelmannen på taket ligger död, ensam på scenen. Tragiskt! Tänkvärt! Mänskligheten har inte lärt sig mycket. I Sverige känner sig judar otrygga idag. Kring synagogor och judiska skolor är säkerheten förhöjd. Och blickar vi ut över världen är detta verklighet även för många andra människor. De som befinner sig i marginalen – oavsett anledning – drabbas.

En annan aspekt är könsrollerna. Männen har sina uppgifter och kvinnorna sina. Klimax är när män och kvinnor dansar ihop vid ett bröllop. Det är just då som problemen börjar, menar vissa. Det har inte riktigt med dansen i sig att göra, för det har inte saknats dans dessförinnan. Män har dansat med män och kvinnor med kvinnor. Problemet verkar vara att män och kvinnor dansar med varandra. Mitt i detta är spelmannen svårfångad. Det går inte att veta om hen hör hemma bland kvinnorna eller männen. Eller båda.

Det finns så mycket liv och hopp i denna berättelse även om den slutar i tragik. Den starkaste scenen är lätt att missa. Den dottern som gift sig med en rysk, kristen soldat kommer i slutscenen hem för att säga farväl till sin far. Han vägrar tala med henne, eftersom han betraktar henne som död. Den äldsta dottern trotsar då faderns vilja och talar med sin syster. Jag uppfattar att fadern då viskar till den äldsta dottern något om välsignelse. Han förmår inte säga det själv, men hon får förmedla faderns välsignelse till sin syster.

Det var mycket upplyftande att vara med om denna föreställning. En enda person på scenen känner vi. Det är Maria Hartman, en ung och lovande musikalartist. Maria sjöng i kören och fanns med i många scener med både sång och dans. Även om hon inte hade några repliker eller sjöng solo vill jag ta med henne i min övergripande respons. Det vi var med om var inte en rad soloframträdanden, som det ibland kan bli på musikaler. De som sjöng och agerade i de olika rollerna gjorde det bra. Men ingen stack ut. Det var en ensemble som agerade tillsammans. Det blev tydligt också när de tog emot publikens ovationer. Alla kom ut på en enda linje. Det gav hopp. Det är så vi bör tänka som mänsklighet.

Kvinnan har en central roll i sabbatsmåltidens liturgi.
Det var mycket andlighet i föreställningen. Baldakinen vid ett judiskt bröllop
har funnits med även i kristen tradition - men jag har aldrig varit med om det.
Männen dansar för sig. Kvinnorna är åskådare.
"The Fiddler" rör sig fritt mellan de olika världarna.
Maria Hartman och en annan körmedlem gestaltar flykten
i en av musikalens slutscener.
(Det var svårt att få bra foton från rad 17).

Sunday, 26 February 2017

Blivande präster predikar

I en sal på Uppsala Konsert
och Kongress höll vi till.
Med Uppsala domkyrka i fonden.
Igår genomfördes alltså
Preacher’s corner
Men förmodligen skulle det – med apostrofen på rätt ställe – hetat
Preachers’ corner
Det var nämligen fler än en predikant som förkunnade. Totalt sett var det åtta personer som predikade. Fyra studerande från Svenska kyrkans utbildningsinstitut, tre från Johannelunds Teologiska Högskola och så en erfaren präst, som predikade utan förberedelsetid.

Så roligt! Och givande. De olika studenterna representerade verkligen olika traditioner och predikostilar. Under eftermiddagens seminarium, som egentligen benämndes …
Underström
… fick fyra av de studerande predika. Och i minglet just före middagen var det ytterligare tre som fick förkunna. Dessa fick utmaningen att försöka skapa fokus i en bullrig miljö, fylld av prat och konversation.

Vi fick smakprov på relativt traditionell predikostil och på personliga tilltal med direkta frågor ställda till oss som lyssnade. Där fanns den konfronterande predikan, som tog sin utgångspunkt i en konflikt och manade lyssnaren till ett ställningstagande. Vi bjöds på retoriska grepp där bilder från köks- och musikvärlden vändes och vreds på. Vi fick även dras in i dofternas värld genom målande skildringar av bibliska miljöer.

Det gemensamma för alla sju predikningarna var rejäla nappatag med bibeltexterna. De var valda från kommande söndagar, både fastlagssöndagen och de första söndagarna i fastan. Där fanns gammaltestamentliga texter, såväl som epistel- och evangelietexter.

Där förekom förkunnelse som i stor utsträckning rörde sig bakom texten och satte in den i dess historiska kontext – med kopplingar till tidlösa maktförhållanden. Där fanns prov på predikan i texten såväl som predikanter som befann sig mestadels framför texten.

Genomgåenda fanns ett evangeliskt tilltal. På olika sätt framskymtade nåden och befrielsen – det gladde mig.

Men detta var inte allt. Mitt i eftermiddagens övning, som gestaltade sig som en …
Master Class i homiletik
… fick en erfaren präst predika under något ovanliga former. Det började med att två kollegor från teologipodden …
Tolkning pågår
… nämligen Ida Wreland och Clara Nystrand, samtalade över en text, som de fick höra läsas precis innan. De samtalade ungefär 15 minuter och sedan sjöng vi ett par psalmer. Därefter fick Anna Norrby ställa sig i predikstolen och förkunna. Det var ingen enkel uppgift men efteråt var vi alla påverkade. Samtalet mellan Ida och Clara var nyfiket trevande och själva sa de att de sökte efter något i texten som de inte riktigt fick fatt på. Men när Anna började predika hade hon, med Guds Andes hjälp, fått tag på något, som Ida och Clara sökt efter. Åtminstone uppfattade jag det så.

Anna Norrby, längst till vänster i bild, lyssnar intensivt på det tolkande
samtal som Clara Nystrand och Ida Wreland för. 
Anna Norrby går kvalificerad fortbildning i predikan så på ett sätt går det att beskriva även henne som student.

Idén till denna aktivitet fick jag någon gång tidigt i höstas. Vägen från idé till verklighet har, som vanligt, varit kantad av både medgång och motgång. Men nu – dagen efteråt – är jag mycket nöjd och jag uppfattade att både de som predikade och de som lyssnade också var det.

Jag är glad att vi på Svenska kyrkans utbildningsinstitut samarbetar med Johannelunds teologiska högskola. Det är ju vi som – på olika sätt – utbildar präster för tjänst i Svenska kyrkan. Antingen det sker i den inomkyrkliga rörelsen Evangeliska Fosterlandsstiftelsen eller i Svenska kyrkan som helhet. Det är bra om vårt samarbete är gott. För studenternas skull.

Det var också gott att få vara en del av teologifestivalen som helhet. Men om detta vill jag återkomma i en annan bloggpost.