Saturday, 15 December 2018

Svenska kyrkans unga 25 år


Ellen Andersson, Johan Garde och Antje Jackelén.
Nu är Du väl stolt över Dina forna studenter? 

Det sa ärkebiskop Antje till mig efter festmässan i Uppsala Domkyrka ikväll. Och visst var jag det. Det hela började när jag gick in i domkyrkan och möttes utav just ärkebiskopen och de två forna studenterna. Ellen Andersson, som är präst i Uppsala stift och som predikade i mässan samt Johan Garde, präst i Linköpings stift, som celebrerade.

Det handlade alltså om Svenska kyrkans ungas 25-års jubileum. Domkyrkan var inte sprängfylld men även en halvtom katedral betyder att det är ett par hundra gudstjänstdeltagare.

Vi firade mässa enligt nya handboken. Relativt traditionell men med en tydlig ansats att rymma olika åldrar och olika traditioner. Inledningsordet var det som förut hörde till familjegudstjänsten:
Nu är Guds tid, här i sitt hus sluter Gud in oss i värme och ljus …
Vi sjöng ”Måne och sol” som lovsång. Så blir det förstås i Svenska kyrkans barn- och ungdomsrörelse.

Gradualpsalmen var ”Ropa till Gud” – en sång från Hillsong. Och slutpsalm: ”Se, jag vill bära Ditt budskap, Herre” – med afrikanska rötter.

Ellen predikade kraftfullt och tryggt. Retoriskt hade hon byggt sin predikan kring orden
Det var en gång …
Vi fick följa med en ung person till de första ungdomslägret, där den unga personen kände sig som en del av något större, när det blev dags för mässa på lördagskvällen. Vi fick följa med till en kyrka i ett land långt norrut, en kyrka som en del tyckte inte hade så mycket att säga till om och andra tyckte sa alldeles för mycket. Men vi fick också följa med till en ungdomsorganisation, där unga får möjligheten att vara kristna och leva i en tro, som inte bara är tomma ord.

Evangelietexten var den tredje adventssöndagens evangelium från Matt 11:12-19, där bland annat barnen ”sitter på torget och ropar åt andra barn”. Ellen menade att dessa barn gott kunde vara en bild för att Svenska kyrkans unga är som Johannes Döparen, en profetisk röst. Med stort allvar och djup längtan.

Ellen talade vidare om hur Gud alltid, alltid är en del av våra liv. Jag tyckte mycket om, när hon vid ett par tillfällen la till:
Det var en gång men det är också nu.
Exempelvis i slutet, med orden att SKU vill fortsätta även kommande 25 år att verka med dopet som grund och Kristus i centrum.

Det var också så ärkebiskopen avslutade sitt tal, som hon höll just före välsignelsen. Hur vi kan ta oss an kommande 25 år, för att vi vet att Gud verkar genom att vi följer Kristus. Gud verkar genom oss och ibland trots oss.

Ärkebiskopen talade om att Svenska kyrkans unga för 25 år sedan kanske pysslade mer än byggde. Att det idag är viktigare att tala tro än att i första hand ha det trevligt. Att det blir trevligt, när vi först talar tro.

För ärkebiskopen är det viktigt att unga i kyrkan är med och bidrar och utmanar. Så sker i Lutherska Världsförbundet, där det finns unga vid beslutsbordet. Hon talade också om det ungdomsmöte som föregick ACT-alliansens generalförsamling i Uppsala tidigare i år. Där hade hon upplevt kraft hos unga kristna. En ung man hade sagt ungefär såhär:
Vi förväntar oss av er äldre att ni ger oss nycklarna till ledarskap.
Antje visste först inte riktigt vad hon skulle tycka. Kanske inte helt enkelt att lämna något ifrån sig? Men, menade hon, detta är en utmaning som äldre måste utsättas för. Men också en utmaning för yngre. Att skaffa mentorer, förebilder som öppnar vägen.

Mitt emellan Ellens predikan och Antjes tal ledde Johan mässan. På ett enkelt och stabilt sätt. Precis före kommunionen tog Antje ordet och sa, som prästen i mässan brukar:
Kom, nu är allting tillrett.
Då visade Johan att han ville ha nycklarna till ledarskapet och inflikade:
Men först ska jag försöka på ett pedagogiskt sätt berätta om hur kommunionen går till.
Det handlade om de olika stationerna, förbönsmöjlighet, ljuständning och en del annat. När han gjort det sneglade han mot ärkebiskopen och sa:
Och nu - precis som ärkebiskopen sa - är allt tillrett.
Utöver detta fick vi lyssna till vacker sång och även se många unga människor ta ansvar för förbön, textläsning, procession, utdelande och annat. Antje passade också på att tala lite om behovet av kyrkoarbetare. Samtidigt som hon betonade att vi alla är kallade att vara kristna var vi än befinner oss.

Det var en fin kväll i Uppsala domkyrka.

Sunday, 9 December 2018

Minnet av en fjellstedtare

Lars H Gustafsson, känd barnläkare med stort engagemang inom bland annat Rädda Barnen, är också en rikligt publicerad författare. I min bokhylla står boken
Barnapappa
Visserligen har jag endast fem barn och inte åtta som författaren men det var ändå stor igenkänning när jag läste boken för många år sedan.

Nu har jag en till. Den heter:
Vemodet mitt i musiken. Om Dick Burvall och oss andra.
Redan baksidestexten avslöjar att bokens huvudperson själv valde att ”i förtid avsluta sitt liv”. Men boken handlar om mycket mer än problematiken kring suicid. På ett ömsint sätt beskriver författaren hur känslig Dick var som person och hur det så småningom blev för tungt att leva. Under sin sista tid var han patient vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala.

Bokens första kapitel beskriver hur även pappan tog sitt liv, när. Dick Burvall fick inte veta dödsorsaken förrän långt senare. Det är klart att detta påverkar ett barn. Något som Lars H Gustafsson också lyfter fram.

Men framför allt blir jag berörd av den livsteckning som författaren gör. I boken släpps många andra röster fram. En del av dem känner jag. Exempelvis domkyrkoorganisten Milke Falck, som jag stöter ihop med då och då. I själva verket innehåller listan över personer, som antingen omnämns i boken eller som lämnat bidrag till den, många namn på människor som jag själv lärt känna i Uppsala.

Dick Burvall föddes på 1940-talet i Kristineberg i Västerbotten och växte upp i Boliden, inte långt därifrån. Det är också kända trakter. Långt senare var jag komminister i Norsjö församling. Rakt igenom bygden skär fortfarande den linbana, som användes för att transportera malm från Kristineberg till Boliden. Under många år har den varit en turistattraktion. Det har gått att åka i en del av linbanan: världens längsta linbana, som den beskrivs. Museet är dock öppet. Men framtiden för persontrafiken är oviss.

Så småningom kom Dick Burvall till Fjellstedtska skolan, där han tog studenten. Något som jag också gjort. Han engagerade sig sedan i domkyrkomusiken. Så även jag. Därför håller jag med baksidestexten, som säger om bokens huvudperson:
Men mest var han en av oss.
Har jag träffat honom, undrar jag? Förmodligen. Han var engagerad i körlivet i Uppsala ungefär samtidigt som jag. När han dog på hösten 1983 sjöng jag i en av domkyrkans körer. Men jag får ingen klar minnesbild.

Det är viktigt att människor inte glöms. Inte alla skrivs det böcker om. Men på något sätt kan minnet hållas levande. Svärföräldrarna spelar ett kortspel, som heter Nickel. De gör det framför allt, för att en äldre man mot slutet av sitt liv lärde ut det till dem, så att hans minne skulle få leva vidare. Jag insåg också, när jag läste boken, att jag nu i snålblåsten i december värmer mig med min fars halsduk och min gudfars rock. På så sätt får minnet av dessa två viktiga personer leva vidare i rent konkret bemärkelse.

Under mina år i Sydafrika stötte jag på detta som en stark tradition. När en person dött, ska någon efterlevande bära något av den dödes klädesplagg, tills de slits ut. Jag gör det gärna!

Igår lånade jag boken på
Uppsala Stadsbibliotek.
I höstas mötte jag Lars H Gustafsson, som besökte vårt utbildningsinstitut. Han undrade om han kunde lämna ett exemplar av boken till Fjellstedtska skolan, eftersom Dick Burvall var elev där. Jag förmedlade en kontakt till direktorn och nu finns boken där. Innan jag själv fick ett exemplar av författaren hann jag också beställa ett exemplar till Uppsala stadsbibliotek. Jag har nu lånat detta exemplar, trots att boken redan finns här hemma. Om någon i Uppsala, med anknytning till domkyrkomusiken eller Fjellstedtska skolan, läser detta, så vet ni nu var ni kan låna den.

Så nämnde jag för en annan gammal fjellstedtare, som jag mötte häromdagen, att jag läst om Dick Burvall. Denne kunde då berätta om tillfällen då han sjungit ihop med både honom och ovan nämnde Milke Falck. Så visst lever minnet av Dick Burvall vidare.

Saturday, 8 December 2018

Good guys and bad guys

Are Lutherans the good guys and Pentecostals the bad guys? This was one of the question that were posed at the defence of a thesis at Uppsala University on Friday morning. A friend and colleague, Johannes Habib Zeiler, defended his doctoral thesis:
Crafting Lutheran Pastors in Tanzania. Perceptions of Theological Education and Formation in the Evangelical Lutheran Church in Tanzania
It was an interesting two hours conversation, mainly between the respondent (Johannes) and the opponent (Prof. Knut Holter, University of Stavanger).

The opponent began by giving an overview of the thesis and made sure that the respondent accepted his rendering. Johannes did and said:
It is obvious that we have read the same book.
After that the opponent said he would now change attitude. He revealed that he was equipped with a sledgehammer. He was prepared to use it if he found any cracks in the reasoning in the thesis. He could even consider making cracks in the construction himself. Of course the respondent and the audience laughed but I could also feel a sense of anxiety in the room.

After almost 1½ hour the opponent stood up and concluded that the thesis
in deed was a good piece of academic work.
After almost one and a half hour we were, however, relieved. Johannes was calm and relaxed throughout the disputation and gave good answers to the opponent. Johannes also admitted that he could have done things differently. (As a respondent you must show some humility).

Let me point out a few things that struck me. Johannes has conducted interviews with lecturers at Tumaini University Makumira, where Lutheran Pastors in Tanzania get there education. He has also interviewed a number of Bishops of the Evangelical Lutheran Church in Tanzania. In order to get access to these informants he has made use of his contacts. He has met them both as a scholar and as a Lutheran Pastor from Church of Sweden. It has been important to build good relationships with them. This could however have interfered with his ambition to act critically, as a scholar. On the other hand, if he had not done this, he might have come across problems in even getting to talk with them. The opponent and some of the members of the committee, who ultimately would decide whether or not the thesis would be approved, raised some concern on this point. Johannes should have asked more critical questions and not relied on the informants so much. One of the committee members, Professor Eila Helander, University of Helsinki, also asked about the set of questions that Johannes had used in the interviews. They were nowhere to find in the thesis. Of course she was right, it would have been interesting to see them.

Another committee member, Professor Joram Tarusarira, University of Groningen, asked about the role of traditional African religion in the context of formation of Pastors. This could also have been interesting to find out. My remaining question is whether or not Johannes had asked the informants of this connection. It was obvious that they did not take up this issue on their own. Traditional belief systems probably play an important role. But again, how can you as a scholar get information about this if the informants don’t speak about it themselves? (I need to admit that I have no experience when it comes to interviews. I have mainly worked with written texts.)

What about the Pentecostals? If I understood the conversation correctly this is one of the finding in the thesis. Those who are responsible for the formation of Pastors in the Evangelical Lutheran Church in Tanzania regard Pentecostalism as a threat. They want to safeguard the Lutheran identity from to many charismatic influence. These influences also come from within the Church. Johannes states:
This study shows that the informants are constantly negotiating and wrestling with the influx of ideas and practices from the ‘inside’, i.e. from dynamic Lutheran pastors in charge of charismatic and flourishing congregations across the country (Zeiler 2018:193).
To me it is clear that we face similar challenges at the Church of Sweden Institute for Pastoral Education. There is a conversation about our own chapel life and our different forms of worship, such as folk church inspired, low-church, high-church, charismatic and many other forms. If I as a teacher find that students prefer a more charismatic worshipping style, do I welcome that? Do I try to “craft” that student in a different way? Does our new Altar Book allow a charismatic liturgy and accommodate Pentecostal influences?

Johannes is coming to us in a few weeks’ time as a guest lecturer. He is going to teach about Ecumenism. I think I will ask some of these questions to him during that lecture.

Tuesday, 27 November 2018

Agent X9 och psalmboken

Ledare i en serietidning.
Lite otippat, kanske.

Det har hänt att jag skrivit om Agent X9 på min blogg. När jag fyllde år förra veckan fick jag nummer 11/2018 av tidningen. Jag har läst Modesty Blaise men har Agent Corrigan kvar. I en stund av sysslolöshet (händer inte ofta) fastnade min blick på ledaren. Ja, det finns ledare även i serietidningar.

Den handlar om några serietecknare som har dött. Men innan de beskrivs kommer en allmän fundering kring döden:
Och det är väl som det ska vara; tiden har sin gilla gång; tidevarv komma, tidevarv försvinna och allt det där.
Visst är det intressant att en strof ur Sv Ps 297:2 förekommer i ledaren till en serietidning.
Tidevarv komma,
tidevarv försvinna,
släkten följa släktens gång.
Aldrig förstummas
tonen från himlen
i själens glada pilgrimssång.
Jag undrar om hela denna vers ingår i orden ”och allt det där”.

Det förekommer visserligen en del död i tidningen, så det kan passa med en fundering om döden och tidens gång. Om Modesty Blaise ska dock sägas att hon (och Willie Garvin) ofta försöker undvika att döda. Om det nu kan vara någon tröst.

Sunday, 18 November 2018

Bibelsamtalshelg i Härnösand

Hustrun och jag hade blivit ombedda av stiftspedagogen, Maria ’Mia’ Wålsten, att komma till Vårsta denna helg och leda en bibelsamtalshelg. Det tackade vi gärna ja till. Mia var med vi en tiodagars vänstiftskonferens i södra Afrika under de år vi bodde i Pietermaritzburg. Då leddes bibelsamtalen – eller de kontextuella bibelstudierna – av en sydafrikansk präst, som heter Solomuzi Mabuza. Vi har lärt oss mycket av den tradition, som Solomuzi står i men också plockat upp tankar och förhållningssätt från både Costa Rica och Brasilien.

Vi kunde dessvärre inte vara med på fredagskvällen. Men Mia ledde då gruppen i en rolig övning som vi fick se resultatet av. De femton deltagarna fick göra animerade filmer på temat:
Från mörker till ljus
Dessa korta filmer visades under aftonbönen och var mycket gripande i sin enkelhet. Då hade vi anlänt och kunde på så sätt snabbt komma in i gruppen.

De två Emmausvandrarna i mitten får sällskap av Jesus till vänster i bilden.
Med början lördag morgon vandrade vi sedan genom en rad bibelberättelser. Ömsom ledde hustrun samtalet, ömsom gjorde jag det. Vi tog vår utgångspunkt i berättelsen om Emmausvandrarna och frågan till deltagarna på Värsta, som delats in i par, blev:
Om Jesus slog följe med er och frågade, vad ni går och samtalar om, vad skulle ni då svara?
I sammanhanget måste jag nämna en tavla som hängde på väggen i kapellet på Vårsta. Den är tillverkad av Anna Lisa Odelqvist-Kruse, känd textilkonstnär, som var konstnärlig ledare för Libraria från 1954-1980. Det framgår inte vad tavlan föreställer men för mig blev berättelsen om Emmausvandrarna en möjlig tolkning. 

Tillbaka till frågan om vad deltagarna i bibelsamtalshelgen skulle svarat Jesus. Vi fick en lång lista på viktiga frågor. Jag tror vi alla kunde känna igen oss i många av de olika ämnena. Utifrån denna lista valde vi sedan några bibelberättelser, som vi uppfattade skulle kunna fånga in åtminstone några av frågeställningarna.

Vi började i berättelsen om Rut, Orpa och Noomi. Det blev goda samtal om vilka som idag motsvarar dessa personer. Vi läste också om kvinnan vid Sykars brunn, hur Jesus predikade i Nasarets synagoga och om stormen, som Paulus med flera utsattes för utanför Malta. I alla dessa berättelser kunde vi stiga in och ta med oss våra egna livserfarenheter och den kontext vi lever i.

I morse arbetade vi med söndagens psaltarpsalm, den 139:e, som bland annat handlar om att Gud omsluter oss. Därefter deltog vi i högmässan i en välfylld domkyrka i Härnösand och avslutade sedan med lunch.

Det var med andra ord en väl använd helg. Något som dröjer sig kvar i mitt minne är de starka brev, som deltagarna hade skrivit, när vi läste om Paulus och stormen utanför Malta. Då hade vi bett dem leva sig in i situationen ombord på båten men också fundera över vilka båtar de finns i just nu och hur vår tids stormar ser ut. Det blev både underhållande och djupt berörande. Det är ju också mycket bibliskt att skriva brev.

För att förstå mer av Jesu predikan i Nasarets synagoga gjorde de olika grupperna dramatiseringar.

Som ett åskådliggörande av berättelsen om kvinnan vid Sykars brunn, skapades målningar och skulpturer. Dessa fick jag lov att fotografera och med glädje publicerar jag dem nedan. I tacksamhet över en givande helg.

Kvinnan och Jesus vid brunnen.
Jesus i ett stort hjärta. Kvinnan i rött och allt folket i staden till höger.
(På berget finns fem punkter. De fem män kvinnan haft. Kanske fem gudar
som Samarierna tillbad, enligt 2 Kungaboken.)
En friare tolkning, där Jesus är det stora hjärtat, kvinnan det mindre
och där folket i staden är gruppen av hjärtan till vänster.
Jesus sitter helt utmattad vid brunnen, när kvinnan kommer
ut från staden med sin kruka. Solen står högt på himlen.


Thursday, 15 November 2018

Last day at Bossey

This short visit to Geneva is coming to an end. Tomorrow we go back to Sweden. Lund and Uppsala. We are still expecting the students to fill out the evaluation forms but my impression from what they say is that the journey, so far, was good.

This morning we started with morning devotion. I asked the person in charge if I could say a prayer for our new Principal, Kenneth Nordgren, who started his new position today. I was invited to do that. Good to know that Kenneth was a graduate student at Bossey in the beginning of the 1990s.

Odair with a precious copy of the report
from Uppsala 1968. He said there are
only two copies at the WCC office.
Today we have met three lecturers. Risto Jukko from Church of Finland is the Director of the Commission on World Mission and Evangelism. He took us through the history of Mission and Ecumenism from 1910 in Edingburgh.

Odair Pedroso Mateus is the Director of the Commission on Faith and Order. I introduced him by conveying greetings from our outgoing Pricipal, Anne-Louise Eriksson, who happens to be a member of the Faith and Order Commission.

Odair used the General Assembly in Uppsala 1968 as his starting point. I was surprised to hear him talk rather much about issues of justice. I always thought that Faith and Order dealt more with doctrinal matters and ecclesiological themes. Which he also did. But with reference to José Míguez Bonino, who was a member of the commission, he managed to link the passion for justice to the quest for unity.


Elaine Neuenfeldt.
Elaine Neuenfeldt just ended her term as Director of the Women in Church and Society programme at the Lutheran World Federation. She was – as always – an inspiration. Her initial question was about Luke 15. Had we seen any paintings from the narratives about the lost sheep and the prodigal son? The answer was of course yes. How about the third story in the same chapter? Have we seen any paintings of the woman who found the lost coin? Negative!

From there she spoke about four different ways of addressing gender justice issues in the church. Consolidating, tactical, questing and counter-cultural. I realize I need to think more about this. The frame work was borrowed from Linda Woodhead. Very interesting.

Elaine was extremely sad about the election of the new President of Brazil. This means a huge setback when it comes to justice and inclusivity. And of course we also sense this negative trend in our own political life. But in Brazil I understand it is really bad. One example is that so many LGBTI persons are being killed and this will probably become even worse. 

We will go home with many thoughts. For me personally it also meant a lot to reconnect with some ecumenical friends as well as visiting Bossey and the Ecumenical Centre for the first time. Inspiration in a deep sense of the world. Reaffirmation that we – in Church of Sweden – need the worldwide church in our situation as much as others need us.
Saint Christofer. In memoriam of
Martin Luther King Jr 1968.

Wednesday, 14 November 2018

Dag två i Genève

Vilken förmån att få åka med en grupp studenter och två kollegor till det ekumeniska centret i Genève. Det blev en något tidigare morgon, för att vi skulle hinna i tid till morgonbönen. Det blev ändå så att vi kom aningen sent. Pehr-Albin – som arbetar på ekumenikenheten och har planerat innehållet i vår resa – hade dock telefonkontakt med Marianne Ejdersten, kommunikationsdirektör vid Kyrkornas Världsråd. Det innebar att de väntade på oss med morgonbönen. Så fint!

Kapellet i ekumeniska centret.
Vi blev alla tagna av det underbara kapellet i det ekumeniska centret. Som Marianne uttryckte det: ett hem för den världsvida kyrkan. Det stora kapellets tak ska likna ett tält. Tanken är att vi är ett folk på vandring. Det var ett tema som stämde väl med det ramverk som Kyrkornas Världsråd arbetar med sedan generalförsamlingen i Busan 2013:
A pilgrimage of Justice and Peace
Vi fick lyssna till två presentationer som verkligen knöt an till det. Dels var det Nicqi Ashwood från Jamaica, som är ansvarig för ett program som heter: ’A Just Community for Women and Men’. Hon talade med inlevelse och engagemang - bland annt påminde hon oss om Deboras styrka i Domarboken 4-5. Jag läste igenom berättelsen igen och inser att tälttemat går igen. Det står i Domarboken 5:24 att hon är
Välsignad bland tältens kvinnor
Dels var det Kim Jin Yang, som är ansvarig för något som kallas ’Pilgrim Team Visits’. I båda fallen handlar det om att Kyrkornas Världsråd vill arbeta för rättvisa bland människor och vara ett stöd i olika processer och situationer.

Dessförinnan hade Marianne visat oss runt i huset och berättat om Kyrkornas Världsråds arbete. Det började i kapellet. Några av de inventarier vi såg grep oss djupt. Dels ett kors från, som jag uppfattade var gjort av bombsplitter från katedralerna i Dresden och Coventry. Dessa församlingar i England och Tyskland har vandrat försoningens väg tillsammans och ett av de kors som gjorts finns alltså i Genève. Ett annat exempel var orgeln. Den finansierades av kristna i forna Östtyskland under kalla kriget. De var så tacksamma för allt stöd de fått, så de samlade in pengar till en orgel, som byggdes inne i Östtyskland. Sedan forslades en pipa i taget till Genève och orgel byggdes upp igen.

Korset i mitten är gjort av bombsplitter.
Orgeln, som skänktes av kristna i Östtyskland.
Det är en stark upplevelse att vara i detta centrum. En plats jag gärna vill återvända till. För det vackra och gripande kapellet men också för människorna.

Marianne Ejdersten visar det kors, som fanns med vid reformations-
högtiden  i Lund, där lutheraner och romerska katoliker möttes 2016.