Friday, 24 May 2019

Svensk demokrati 100 år

Det är högst rimligt att alla myndiga personer får varsin röst.
Det är inte helt tyst kring dagens jubileum. Idag, den 24 maj, för 100 år sedan, beslutade Sveriges riksdag både kvinnor och män skulle få rösta. Jag ser att det nämns i olika flöden på Twitter och Facebook. Kanske kommer också TV att lyfta fram det. Men några större firanden verkar det inte vara.

När jag lyssnade på Lunchekot nämndes inget. Däremot fanns ju demokratifrågorna närvarande. Inte minst EU-valet. Två politiker intervjuades. Det var Moderaternas och Sverigedemokraternas partiledare. Lite ensidigt på höger vänster skalan. Och ännu mer uppseendeväckande på 100-årsdagen av kvinnlig rösträtt.

Det nämndes dock att Theresa May ska avgå.

Det som var hoppfullt var naturligtvis inslaget om klimatstrejken och alla demonstrationer i hundratals länder. I Kungsträdgården skulle Greta Thunberg tala. Och en ung tjej intervjuades. Det är de unga som visar vägen både vad gäller miljöfrågorna och jämställdheten.

Men det räcker ju inte. Vi måste ju alla värna både demokratin och skapelsen. Ja, det finns så många beröringspunkter mellan dessa två utmaningar. De hör omistligt ihop. Ytterst handlar det om att vi alla hör ihop och att ingen mår bra av att någon roffar åt sig makt eller resurser. Däremot mår alla bra om vi delar.

Thursday, 23 May 2019

Mitt på gatan

Korslagda buntband
framför vår ingång.
Två företeelser som jag reagerat på den senaste tiden är de elektriska scootrarna och buntband, som binder ihop direktreklam. Har de något gemensamt? Ja, den som precis använt dem lämnar dem på gatan, utan större hänsyn till omgivningen.

Jag tror i alla fall att det är den som delar ut direktreklam i vårt hus, som regelbundet låter buntbanden ligga kvar utanför, på innergården. Ja, någon annan har väl ansvar för att städa.

De elektriska scootrarna ställer man ifrån sig, där man avslutar sin färd. Ibland mitt på trottoaren. Vad betyder detta för synskadade? Även här kanske det är någon annan som har ansvar för att flytta undan den.

Jag gör dock en skillnad mellan dessa två företeelser. Den elektriska scootern rör jag inte. Däremot plockar jag upp buntbanden på vår innergård och lägger dem i närmaste papperskorg.

Uppställningsplats för
elektriska scootrar
halvvägs ut på trottoaren.
Som moteld mot dessa två företeelser skulle jag dock vilja slå ett slag för två alternativa förhållningssätt:
Plogging och jogging
Plogging innebär att vara ute och jogga och plocka skräp samtidigt. En gryende folkrörelse. Jogging är kanske inte supermodern idag. Men det är i alla fall en insikt att den som har två par ben kanske kan använda dem. Idag ser jag väldigt många unga människor som istället för att gå och cykla åker runt på elektriska scootrar. Är det vettigt, undrar jag? Visst är det ett uttryck för en så kallad delningsekonomi. Bättre det än att åka bil och taxi. Men alternativet kan också vara att röra på sina egna ben.

Nog gnällt för idag!

Thursday, 16 May 2019

Uppsala är bäst (nästan)


9–12 maj ägde Fairtrade Challenge rum. Både i Sverige och internationellt. I Sverige var det nära 270 000 personer som deltog. Allt för att synliggöra rättvisefrågor kring vår konsumtion.

Sedan länge är jag engagerad i rättvisefrågor i allmänhet och för Fairtrade i synnerhet. Under några år var jag ordförande för Föreningen Världsbutiken Globalen i Uppsala, som driver Fair Trade Shop Globalen. Nu är jag sekreterare och volontär. Därför är det extra roligt att Uppsala kommun avancerade från plats 12 till plats 8 i listan över hur många som deltog i varje kommun per capita. Uppsala ligger före de tre andra kommunerna med fler än 200 000 invånare. Av kommunens 225 164 invånare deltog 16 293 vilket är 7,24%.

Man måste dock vara imponerad över Munkfors, som vann överlägset med 37,66 %. Av kommunens 3 789 invånare deltog 1 427. Så bra!

Nu är det visserligen ett år kvar till nästa Fairtrade Challenge.  Det innebär inte att det är ett år kvar till nästa chans att kombinera rättvisa med konsumtion. Det går ju att göra varje dag. Både i dagligvaruhandeln och på andra sätt. Köp gärna rättvisemärkt i så många butiker som möjligt. Men kom också ihåg att Fair Trade Shop Globalen finns på Sysslomansgatan 2 – snett emot Saluhallen.

Vi kommer också att vara representera på KulturernasKarneval, som sker i 25-26 maj i Engelska parken. Välkommen till vårt bord!

Tuesday, 7 May 2019

Sydafrika – 25 års demokrati

Imorgon – 8 maj – får Sydafrikas befolkning rösta i allmänna val för sjätte gången. Många av oss minns det första. Eller har sett bilder på långa, ringlande köer och hört berättelserna från äldre, svarta sydafrikaner, som väntat ett helt liv på att äntligen få fullgöra sina demokratiska rättigheter. Jag bodde i Sydafrika 1981-82 och minns ett samtal under en ungdomssamling. Det var ungdomar från både svarta och vita områden som möttes. Kvällens tema skulle inte vara politiskt. I stället handlade diskussionen om att vara tonåring. Frågan gällde när ungdomar skulle få börja bestämma själv om när de skulle vara hemma på kvällen. En vit flicka sa:
När man fyller 18, för då är man ju myndig och får rösträtt.
Ingen av de svarta ungdomarna sa något och efter en liten stund insåg flickan att ingen av dem, med det politiska system som rådde då, någonsin skulle få rösta.

I det första valet vann ANC en jordskredsseger. Sedan har andra partier fått mer och mer av kakan. Ett tag hade partiet över två tredjedelar av rösterna – d v s egen kvalificerad majoritet. Nu diskuteras det om de kommer att landa just över 50%. Men enligt en opinionsundersökning, som Ipsos gjorde idag, skulle ANC kunna få så mycket som 65%. Detta läste jag i Mail & Guardian. En annan osäkerhet gäller huruvida ANC kommer att få behålla styret i den folkrikaste provinsen, Gauteng?

Trots allt finns det mycket i den sydafrikanska demokratin som fungerar. Utöver ANC finns några stora partier: Democratic Alliance (DA) och Economic Freedom Fighters (EFF). Det senare beskrivs ofta som ett populistiskt vänsterparti. Mitt intryck är dock att det varit betydligt lugnare kring detta parti sedan Jacob Zuma avsattes.

När nuvarande presidenten, Cyril Ramaphosa, höll sitt berömda Thuma Mina-tal för några år sedan var tonen mellan honom och EFF’s Julius Malema, försonlig. Jag ser ibland på ett kort klipp på youtube, som verkligen andas hopp.


Men frågan är också hur maktbalansen inom ANC ser ut. Förre premiern (guvernör) i Freestate, Ace Magashule, är nu ANC’s Generalsekreterare. Han är Zuma-trogen och en del av den korruption, som behöver bekämpas.

Det ska bli spännande att se hur det går.

Sunday, 5 May 2019

Väckelse på min skola

Igår firade min studentklass 40-årsjubileum. Av från början 24 finns 21 kvar i livet. Alla kunde inte komma men vi var i alla fall 13 som samlades. Det var mycket trivsamt.

Vi valde att samlas på Fjellstedtardagen, som inträffar en lördag i slutet av april eller början av maj varje år. Därför fanns det även grupper som hade 50- respektive 60-årsjubileum. Dessutom samlades en stor mängd andra Fjellstedtare i olika åldrar. Ingen yngre än 56 år, dock. Beroende på att skolan lades ner 1982. Detta innebär att kamratföreningen Gamla Fjellstedtare sakta med säkert kommer att decimeras innan den slutligen upphör. Men än så länge är den livaktig. Varje år ges exempelvis ut en årsskrift.

Vi såg först på film från det julspex vi ordnade i december 1977. Per Lundegran - som dokumenterat mycket på vår skola - var med och vi såg en obearbetad film på gammal filmprojektor. Därefter blev vi bjudna på traditionsenlig tårta av Stiftelsen Fjellstedtska skolan.

Till traditionen hör att någon håller Peter Fjellstedtföreläsningen. Detta år var det Hans Sundberg, som tog studenten 1973. Han är pastor och teologie doktor. Rubriken var:
Väckelserörelsen vid Fjellstedtska skolan 1972-73
I fokus stod den väckelse, som en grupp elever drogs med i just de åren. En av dem var Hans. Om detta har det skrivits i Fjellstedtska skolans årsskrift. Dels har en lärare (Bengt Malmberg – se nedan) skrivit rätt kritiskt om vad som hände, dels har några av de elever som var med, berättat om sina upplevelser. Föreläsningen hölls alltså inte i ett vakuum.

Hans valde att sätta in det dessa – på den tiden unga gossar – var med om, i ett större sammanhang. Han berättade om hela den karismatiska väckelsen, som han valde att datera till 1900-talet. (Även om han gjorde en utvikning till Peter Fjellstedt och den herrnhutiska rörelsen under tidigt 1800-tal).

När Hans till sist – efter en ganska lång föreläsning – berättade om hur Guds Ande drabbat dem på skolan, blev det mycket personligt. Och ännu mer personligt blev det när föreläsningen var slut och Kamratföreningens ordförande, Charlotte Haggren, öppnade för frågor från auditoriet. Det som hände då var att flera började berätta om hur de hade upplevt denna väckelseperiod. Det handlade om hur det skapats ett ”vi” och ett ”dom” på skolan. En utav dem som var mest involverad i väckelsen var mycket självkritisk på den punkten.

Det är viktigt att förstå att dessa unga killar (för jag förstod det som att det var mest killar) var just unga. Enligt vad som sades hade skolans ledning inte mycket förståelse för det de var med om. Någon uttryckte att skolans ledning inte tillät dem att ha bönemöten. Men det hade de ändå.

En som ändå brydde sig var ovan nämnde samhällskunskapslärare, Bengt ”Bengan” Malmberg. Han var lärare på Fjellstedtska åren 1963-1982 (då skolan lades ner). Jag har alltså själv haft honom och uppskattade honom varmt. Han kommer alltid på Fjellstedtardagen och deltog aktivt i samtalet även denna gång. Han berättade att han hade talat med den klass som var mest inblandad och uttryckt sin oro över att väckelsen fick vissa att känna sig utanför. Jag förstod det som att han hade varit ganska upprörd, för han trodde att gruppen tagit illa upp.

Hans har precis tagit emot fotot från Bengan och är på väg tillbaka till sin plats.
Nu hade han med sig ett fotografi, som föreställde Hans Sundberg, när denne predikade på förklaringsberget i det heliga landet, vid en av de många lägerskolor, som Bengan var med och ledde. I denna – som jag uppfattade – akt av försoning, beskrev Bengan hur starkt det ögonblicket varit och han uttryckte också att Hans var en av hans mest begåvade studenter.

En av mina studentkamrater, som jag satt bredvid, var oerhört tagen av ögonblicket och hur denna process, som inletts för över 45 år sedan, fortfarande levde och engagerade.

Detta är inte enkelt. Om några personer blir indragna i ett skeende som engagerar dem helt och fullt, är det ibland ofrånkomligt att de som inte är med, känner sig exkluderade. Lösningen kan inte vara att aldrig bli engagerade i något. Men däremot blir det ju viktigt att alltid söka leva öppet mot andra.

Vi som firade vårt 40-årsjubileum fortsatte kvällen hemma hos en av kamraterna och det blev en fin kväll. Även om bara några av oss varit med på föredraget fanns det med i våra samtal under kvällen. Vi uppmärksammade också de kamrater, som inte var med. Både de som inte längre finns i livet och de som inte hade möjlighet att vara med denna dag.

Sunday, 28 April 2019

OD och diskursernas kamp

Igår lyssnade vi på Orphei Drängars vårkonsert i universitetsaulan i Uppsala. Mycket trevligt. Eftersom det var just vårkonsert, fick vi höra många av de klassiska vårsångerna:
Glad såsom fågeln
O, hur härligt
Vårliga vindar
Våren är kommen
Men också en vårsång med text av Astrid Gullstrand och med musik av Sara Wennerberg-Reuter
Drottning Vår
Den gillar jag. Inte minst slutet. Pampigt! Jag har skrivit det förut. Den kommer att bli en av Uppsalas – och kanske hela Sveriges – traditionella vårsånger.

Det är pampigt med en 80 man stark kör. 
Det är också spännande att våren besjungs som en drottning, på en konsert där det svenska kungaparet fanns bland åhörarna. Därav rubriken om diskursernas kamp, ett uttryck som kommer från 1900-talsfilosofen Michel Foucault. Mer om detta längre fram i bloggposten.

Konserten var som sagt mycket hörvärd. Utöver vårsångerna sjöngs ett parti tysk musik. Där uppskattade jag psaltarens 23:e psalm i tonsättning av Franz Schubert. Psalmen: Herren är min herde, är tonsatt av så många. Själv har jag ibland sjungit Gustaf Nordqvists version. Den slutar i ett pampigt forte. Det gör inte Schuberts. När texten handlar om att ”Herrens hus ska vara mitt hem så länge jag lever” uppfattar jag uttrycket som mer innerligt. (Det går förresten att diskutera om just översättningen från Bibel 2000 ger rättvisa åt den tyska texten, som stämmer bättre med 1917 års översättning:
Jag skall åter få bo i Herrens hus evinnerligen.
Där ligger fokus mer på evigheten – precis som i den tyska texten:
Einst ruh’ ich ew’ge Zeit dort in des Ew’gen Haus.
Oavsett hur det är med den saken, tyckte jag om körens tolkning och inte minst Folke Ahlins ackompanjemang på flygeln.

Konsertens andra del innehöll en del engelsk musik och där blev uttrycket mer dramatiskt. Sången ”Tyger! Tyger! Burning Bright” tyckte åtminstone jag handlade om skogsbrand. Mycket aktuellt. Den följdes av en tonsättning av ett parti ur den romersk-katolska begravningsliturgin – otippat på en vårkonsert, liksom ett stycke ur Verdis ”Ödets makt”. Visst hör ett nordiskt vemod till våren men detta var på en annan nivå.

Christina Nilsson och Cecilia Rydinger Alin framför OD.
Självklart måste jag också nämna gästsolisten, operasopranen Christina Nilsson. Fantastiskt kompetent sångerska. Vilken röstbehandling. Hon sjöng fyra stycken. Två till ackompanjemang av Folke Ahlin och två tillsammans med både Folke och kören. Ett av dessa var just ur Verdis ”Ödets makt”. Henne lyssnar jag gärna mer på.

Jag skulle också gärna lyssna mer på Emil Ingmar, andrebas i kören och jazzpianist. Han tog Folke Ahlins plats i stycket "Jag vet en dejlig rosa & Sinclairvisan". Det var säkert fler än jag som tänkte på Jan Johansson och Jazz på svenska. Snyggt.

Ett ord också om körens dirigent: Cecilia Rydinger Alin. Det är ju självklart hon och hennes förmåga som gör att det låter så bra. Hennes dirigentstil är kraftfull och vi förstod att hon ligger bakom det mesta, inte minst när hon på extranumret gick och ställde sig vid sidan av kören, som sjöng "Kristallen den fina". Mycket samstämt trots att ingen dirigent stod framför dem. Det är stort när en dirigent kan leda sin kör genom en slags tankeöverföring. Men så kan det fungera, när körsång är som bäst.

Hur var det då med diskursernas kamp? Jo, det första sångliga inslaget var kungssången. OD tog upp den när kungaparet kommit in i aulan och alla i lokalen var välkomna att sjunga med. Några formuleringar i texten vill jag kommentera:
Gör kronan på hans hjässa lätt.
Saken är ju den att Sveriges statschef aldrig bär någon krona. Självklart förstår jag att det ska tolkas symboliskt. Därför var det också intressant att vi också fick lyssna till stycket:
Tears for Te Wamo
Där ingår ett stycke på latin med följande text i svensk översättning:
Kom Kristi brud,
att kronan ta emot,
som Herren har berett
för evig tid.
Det betyder alltså att församlingen får ta emot kronan. Se där, en diskursiv kamp. Vems är kronan egentligen?

Samma diskursiva kamp finns i användandet av ”Drottning vår” i relation till Sveriges Drottnings närvaro. Vem är egentligen drottning? Kan vi ha flera?

En fråga som blir tydlig här, är att vi körsångare ofta sjunger texter, som vi inte alltid helhjärtat stämmer in i. När det exempelvis gäller sakral musik vet jag att en del körsångare sjunger dessa stycken för att de är musikaliskt vackra och inte för att de delar själva Gudstron. Men var går gränsen? Kungssångens sista strof hade jag svårt att sjunga:
Och all din tro till honom sätt
du folk av frejdad stam.
Ordet tro är för mig framför allt förknippat med Gud. I någon mån kan jag tro på kungen, som Sveriges statschef. Men ”all min tro” – nej, det blir svårt.

Här tar kungen emot medaljen av ordföranden i OD:s vänner, 
Anledningen till att kungen var med var att han skulle få ta emot en medalj av kören. Det var hans farfarsfar som instiftat den i samband med att denne, farfarsfar alltså, varit medlem i OD i femtio år. Nu delas den ut till alla som varit med i OD i femtio år. Kungen blev medlem (så kallad farbror) för exakt femtio år sedan och fick därför ta emot medaljen igår. Han passade på att hålla ett mycket underhållande tal. Framför allt berättade han hur han blev medlem i Washington, när en grupp ur OD sjöng vid en tillställning på ambassaden. Då var han kronprins och hade vid tillfället själv ställt sig i kören och varit med i framträdandet. Det fångade Washington Post upp och de var mycket imponerade över den svenske tronföljarens sångliga förmåga. Nu – femtio år senare – ville kungen bekänna att han bara hade mimat. Skojigt!

Det jag såg framför mig var en vanlig man som är glad och stolt över att vara hedersmedlem i en bra kör och som var en smula rörd över att detta uppmärksammades och att han dessutom fick ta emot en medalj, instiftad av farfarsfar. Till sist är väl just detta mycket viktigare än kronor och titlar. Mänsklig gemenskap och relationellt sammanhang. Gärna tillsammans med vacker sång och musik.

Wednesday, 24 April 2019

Terror med olika ansikten

Bakom Bo Nylund skymtar Elisabeth Hultcrantz
och Crista Sandin, som också varit med i styrelsen.
Igår kväll gick hustrun och jag iväg på årsmöte för Ekumeniska Fristadsgruppen i Uppsala (EFGU). Det ägde rum i Nyby Visions lokaler. Huvudmän för Nyby Vision är Österledskyrkan i Gamla Uppsala och Uppsala missionsförsamling och är en mötesplats för integration. Spännande!

Vi var där för att lyssna på Bo Nylund, som är ordförande för EFGU. En eldsjäl i arbetet för flyktingars rättigheter.

Årsmötet började med ett föredrag av Bo. Det handlade om terror. Bo är mycket kunnig. Han började med att understryka att det finns en europeisk terrorhistoria som vi ofta glömmer bort.

Det handlade exempelvis om anarkistisk terror kring förra sekelskiftet. Terrororganisationen Narodnaja volja (Folkviljan) mördade tsar Alexander II den 13 mars 1881. Det skedde med explosiva bomber, när han åkte med häst och vagn på en av Sankt Petersburgs förnämsta gator.

Kejsarinnan Elisabeth av Ungern, mördades 1898 i Genève. Den som utförde dådet var den italienske anarkisten Luigi Lucheni.

Umberto I av Österrike överlevde två mordförsök av anarkisterna Giovanni Passannante och Pietro Acciarito. Men under ett tal i Monza, den 29 juli 1900, blev han skjuten av anarkisten Gaetano Bresci.

Tsar Nikolaj II blev 1909 föremål för ett misslyckat attentat i Kungsträdgården i Stockholm. Det kallas det "Wångska attentatet". Ungsocialisten Hjalmar Wång avlossade ett skott mot – trodde han – tsaren. I själva verket träffade kulan en högt uppsatt officer, Otto Ludvig Beckman.

Enligt Bo var det olika uttryck för anarkistiska försök att ta död på representanter för staten, eftersom den har ett maktmonopol. Anarkisterna misslyckades dock att förverkliga frihetliga samhällen. I stället växte nationalismen. Och det kom tio nya nationalstater i Europa (t ex Finland).
Nationalismen söndrade vår världsdel och gör så alltjämt.
I detta sammanhang pekade Bo också på den judiska nationalismen – sionismen – som drabbade palestinierna mycket hårt. Alla judar är ju inte sionister. Men sionisterna har omdefinierat vad en jude är, enligt Bo. För dem handlar det om att vara en del av den judiska staten. Som har ett eget land och ett eget språk.

Bo nämnde aldrig terrordåd i detta sammanhang. Det var ett exempel på nationalism.

Andra exempel på nationalism som Bo tog upp var baskernas kamp – genom ETA, kampen på Nordirland, genom IRA. I dessa fall har det skett många terrordåd. Vidare fanns på sjuttiotalet Röda armé fraktionen. Bader Meinhof, som ockuperade Västtysklands ambassad i Stockholm och sedan planerade att kidnappa Anna Greta Leijon, ett svenskt stadsråd.

Även Italien och Belgien nämndes och sedan riktade Bo blicken mot mellanöstern, där de europeiska nationalstaterna England och Frankrike (som också haft stora imperier världen över) ritade upp kartan. Detta har in i vår tid skapat de konflikter som i sin tur leder till terrorgrupper av olika slag.

Jag ska inte ge mig på att försöka beskriva de olika konflikterna och allianserna som finns i området. Men det som var en ahaupplevelse för mig var, när Bo berättade att det var arbetslösa före detta Irakiska officerare som uppfann IS. För att USA insisterat på att få invadera Irak, trots att inga massförstörelsevapen gick att finna.

De terrorister som USA fruktar kommer inte, menar Bo, från Irak utan från Saudiarabien, som USA stödjer.

Sammanfattningsvis menade Bo att terrorismen aldrig uppnår de syften de åberopar.
Det är den maktlöses utväg att kriga. Men det är alltid utsiktslöst.

Efter föredraget började årsmötesförhandlingarna. Det var inte många närvarande. Men desto fler får hjälp genom EFGU.

Vi förstod att kyrkorna i Uppsala står bakom EFGU men att det inte alltid känns så. T ex tas det inte upp kollekter med särskilt stor regelbundenhet. Jag hoppas att det blir en ändring på det. Fristadsgruppen behövs. Den beskriver kyrkan som
Gudsrikets ambassad på jorden.