Monday, 23 January 2017

Kallade och sända till Luleå stift

Ofta återvänder jag till Magnus Malms bok (Verbum 1998):
Vägvisare
I den skiljer författaren mellan kallelse och sändning. Som kristen är jag kallad till barnaskap hos Gud. I dopet tas jag emot. Dopet är ett erbjudande till alla människor på denna jord. Dopet erbjuder en öppen famn hos Gud. Oavsett hur jag lyckas med mitt liv.

Som döpt kan jag också sändas ut i ett visst uppdrag. Där är det viktigt att jag uppfyller de förväntningar som finns. Jag kan till och med bli av med mitt uppdrag eller själv välja att avsäga mig det. Men även om jag inte kan, vill eller lyckas fullgöra mitt uppdrag, så gäller dopets nåd. Inget kan skilja mig från Guds kärlek.

I helgen fick jag vara med och sända ut sex medarbetare i kyrkan i särskilda uppgifter. Det var Präst- och diakonvigning i Luleå Domkyrka. Det som var så spännande var att det i vissa avseenden var en brokig skara, som sändes ut.

Helen Johansson, som gått vid
Svenska kyrkans utbildningsinstitut.
Maj-Lis Aasa vigdes till diakon. Tre vigdes till präster. Av dessa hade Helen Johansson gått slutåret vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut (där jag undervisar). Jonas Nording och Samuel Folkesten hade fått sin prästutbildning vid Johannelunds teologiska högskola.

Utöver dessa, som vigdes till tjänst, tog Luleå Stift emot två personer som redan innan var prästvigda. Dels en EFS-präst, Mats Holmqvist, som alltså varit präst i Svenska kyrkan men inte varit behörig att söka och inneha ordinarie prästtjänst utan endast kunnat anställas i EFS-föreningar. En sådan präst har oftare en kortare, 3-årig utbildning. Men är lika mycket präst. Den enda som skiljer är behörigheten att bli anställd som präst i Svenska kyrkans församlingar. Dels var det Dean Apel, som redan var prästvigd i den amerikanska lutherska kyrkan (ELCA). Denne fick också på lördagkvällen avlägga särskilda löften inför biskopen.

De sex som ska sändas ut flankerar biskop Hans Stiglund.
Många bollar i luften för biskopen, stiftsadjunkten, stiftsdiakonen och stiftsjuristen med flera. Allt förlöpte dock mycket smidigt och gudstjänsterna var fyllda av stor glädje och trosvisshet.

På lördagkvällen fick jag predika i domkyrkan och det var fint att få det uppdraget.

Något jag särskilt uppskattade var den varma atmosfären vid den middag som hölls för dem som skulle vigas och tas emot, i stiftets representationsvåning. En välsmakande men samtidigt enkel buffé, lättöl eller vatten och en smaskig efterrätt. Jag trodde att menyn låg utlagd vid varje tallrik, men det visade sig vara ett sångblad med psalmer, som vi sjöng under måltiden. Underbart!


Det gick inte att ta miste på den glädje som de församlade kände över de sex personer som ställt sig villiga att gå in i tjänst på detta sätt.

Friday, 20 January 2017

En gammal kaftan

För 30 år sedan prästvigdes jag och införskaffade min kaftan. Den inköptes med två par byxor. Bägge är utslitna. Jag är inne på par nummer tre. Själva rocken är dock densamma. Även om jag under mina dryga tjugo år som församlingspräst använde min kaftan varje vecka, har den inte varit i bruk de år jag bott i Sydafrika. Även nu, när jag har tjänst på Svenska kyrkans utbildningsinstitut, använder jag den mindre ofta.

I höstas märkte jag att armbågarna började bli slitna. Frågan var om jag skulle köpa en ny. En inte helt enkel fråga att besvara, eftersom plagget är dyrt. För att både bevara ett i övrigt fullt användbart plagg och för att spara pengar, började jag tänka i banor av att låta laga ärmarna. För detta insåg jag att det behövdes originaltyg. Vilket inte är enkelt att få tag i. Om ändå något par av de utslitna byxorna hade funnits kvar. Men efter diverse flyttar, varav en del till och från Sydafrika, skulle väl detta inte vara möjligt.

Det tog hustrun 1 minut att hitta ett av byxparen i klädkammaren. Respekt! Ur denna byxa hade redan tyg använts till kragen, som lagades för många år sedan. Men det fanns mer andvändbart tyg.

Med de gamla byxorna och kaftanrocken gick jag iväg till
Alan Skrädderi
Av Alan fick jag veta att det skulle gå att fixa. Han menade till och med att det idag är svårt att få tag på tyg med lika hög kvalité. Priset skulle också bli överkomligt.

Till helgen åker hustrun och jag till Luleå, för att vara med på vigningshelg i domkyrkan, där jag själv vigdes till präst för 30 år sedan. Och kaftanen är med. Samma! Det känns bra.

Jag minns en kollega i Luleå stift som vid ett prästmöte talade sig varm för att vi ska fortsätta ha kaftan. Den binder oss samman, sa han, med våra orientaliska rötter. Kaftanen är ett gammalt plagg och ett gammalt ord. Låt vara att vår svenskkyrkliga kaftan är kraftigt förändrad – men kopplingen finns där.

Så jag bär min kaftan med stor glädje. Inte minst för att den fortfarande håller.

1987. Dotter mindre hår. Pappa mer hår.
(Foto: Mats Wilhelm)
2017. Dotter mer hår. Pappa mindre hår.
(Foto: Matilda Göranzon)

Thursday, 19 January 2017

Dans med hjärtat på rätta stället

På detta kizomba-pass agerade dottern mestadels 'förare'
och inte så mycket 'följare. 
Yngsta dottern dansar. Om detta har jag bloggat förut. För det mesta läser jag om det på facebook, instagram eller hennes hemsida. Ibland går jag med hustrun och tittar på någon uppvisning. Någon enstaka gång är vi med på prova-på pass. Kanske (vem vet) anmäler vi oss till en kurs någon gång. Dansa är roligt och hälsosamt.

När började detta? Tidigt! I organiserad form på lågstadiet eller före. Tror jag. Då var det Eksjö, om jag minns rätt. Sedan Bloemfontein i Sydafrika. Kalmar. Boston i USA. Stockholm. (För att nämna några).

Nu är det egna kurser i egen regi. I Uppsala. Även i annans regi i Stockholm. Någon gång har våra vägar korsats, som när jag skulle viga ett par och yngsta dottern gav dem privatlektioner inför bröllopsvalsen.

Att hjälpa par att hitta fram till varandra genom dans, är en del av hennes idé. Med en Fil Kand i beteendevetenskap ligger det kanske nära till hands. På hemsidan går det att läsa om att par kan förbättra sin kommunikation genom dans.

Det är lite av ett släktdrag, det här med dans. Min syster arbetar också med dans – framför allt cirkeldans. Och en en brorsson söker sig fram som koreograf. Säkert skulle jag kunna nämna fler exempel.

Ytterst handlar det om att kropp, själ och ande hör ihop. Och visst ryms det i begreppet hjärta. Hör hjärtat till kroppen, själen eller anden? Självklart hänger det ihop. På spanska heter hjärta … ja, just det: Corazon.

Tuesday, 17 January 2017

Heberlein-bromsen


Såsom följd af dessa prof blef vakuumbromsen antagen för snälltågen söder om Stockholm, hvarjämte på norra stambanan försök med Heberlein-bromsen [min markering] en längre tid fortgingo, tills de af sig själfva afstannade på grund af svårigheten att hålla de med dylik broms försedda vagnarna samlade.

Som varje läsare förstår handlar det om tåg. Det kommer inte resten av bloggposten att göra. Men visst var det ett märkligt sammanträffande. Det fanns ett tågbromssystem, som kallades Heberlein-bromsen. I Svenska kyrkan har det funnits en kritisk röst, vid namn Ann Heberlein. Kanske har hon fungerat som en slags broms. Jag vet inte säkert. Idag meddelade hon i en krönika i Expressen att hon lämnar Svenska kyrkan.

Själv har jag aldrig träffat Ann Heberlein. Jag har inte heller läst någon av hennes böcker. Det jag har läst är en del krönikor på sistone. En del har jag varit kritisk emot. T ex när hon i Fokus nyligen skrev om inte att ge pengar till den som tigger.
Att köpa sig en smula självgodhet genom att skänka pengar till en EU-migrant är att exploatera fattiga och utsatta människor. Det kanske är ett utslag av en längtan efter att vara god – men rätt är det inte.
Det är ytterst sällan jag ger något till den som tigger. I så motto håller jag med Heberlein. Det är inte bra att någon måste resa till Sverige från exempelvis Rumänien, för att tigga om pengar.

Men Heberlein gör det för enkelt. Har hon rätt skulle vi inte kunna ta upp kollekt. Allt kan ju sägas ske enbart för att döva dåliga samveten. Att döva dåliga samveten är säkert en del av sanningen men bara en del.

Nu har dock något annat inträffat. Ann Heberlein har – liksom många andra – lämnat Svenska kyrkan. Det är olyckligt. I och för sig står det var och en fritt att göra det. Om någon medmänniska – efter moget övervägande – träder ut ur Svenska kyrkan, för att hen vill detta, är det något som jag absolut respekterar. Men om en person lämnar Svenska kyrkan, för att det till slut är det enda sättet att bli hörd, är det inget som fyller mig med tillfredställelse.

Egentligen vill jag bara uttrycka detta. Jag håller inte alltid med Ann Heberlein. Jag tycker samtidigt att det är tråkigt att hon inte vill vara med i Svenska kyrkan. Jag önskar att vi skulle vara bättre på att lyssna på varandra.

Därför blev jag glad när jag i Dagen läste att ärkebiskopen träffat en del av sina främsta kritiker. Alla var inte nöjda efteråt men några var det. Jag hade inte läst om detta tidigare men såg artikeln, när jag läste om Ann Heberlein i just Dagen.

I sammanhanget vill jag nämna en annan person som uttrycker en önskan efter ett annat samtalsklimat. Det är Helene Egnell som i Svenskkyrkotidning bland annat skriver:
Jag skulle önska att vårt reformationsår präglades av den sorts samtal där vi lyssnar till varandras berättelser och låter dem möta Bibelns berättelser, ett samtal där vi vågar lämna försvarspositionerna och visa vår sårbarhet. Då kan vi kanske komma en bit på väg mot att vara en självkritisk kyrka som förändras.

Sunday, 8 January 2017

Förunderligt och märkligt

Tiden just före jul samt mellan jul och nyår var trivsam men hektisk. Det handlade om jul- och nyårsfirande med familj i olika konstellationer. Trivsamt men samtidigt förenat med vissa transporter, packande av väskor och sovande på olika platser. Inte så vilsamt men jag har fått vara tillsammans med människor jag älskar och det är fantastiskt.

Första veckan på det nya året hade det positiva med sig att den ägde rum hemma. Det är skönt att sova i sin egen säng. Direkt vilsam kanske den inte varit, eftersom det pågått diverse aktiviteter, som att städa förråd och flytta om i garderober. Men inte mer än att det varit överkomligt. Till det ska läggas ett par skidturer med yngste sonen. Underbart.

Dessemellan också några konserter med den kör, som hustrun och jag sjunger i:
Fyris kammarkör
Det är en samling människor i mogen ålder, som har ett förflutet i diverse körer i Uppsala men som nu sjunger i just denna kör. Vi har de trevligt och det blir inte sämre av att människor vill komma och lyssna när vi har konsert.

Vi sjöng både i Vindhemskyrkan och i Eriksbergskyrkan och det var framför allt en sång som drabbade mig.

Texten är skriven/bearbetad av Hans Adolf Brorson, N F S Grundtvig och Oscar Mannström. Musiken har Carl Nielsen gjort efter en folkmelodi. Jag erkänner gärna att den är romantisk. Men det gör inte så mycket. Dess budskap är en uppmaning att ta emot Jesus i sitt hjärta och det passar mig. En kristen jul handlar om just detta. Att öppna sitt eget hjärta när Gud kommer till oss.
Förunderligt och märkligt,
omöjligt att förstå,
men dock så ljust och verkligt
och ljuvt att tänka på:
inunder öppen himmel,
på bädd av strå och blad,
du finner, Herre Jesus,
din första vilostad.

En fågel har sitt näste,
sin kula varg och lo
var blomma har ett fäste,
var humla har ett bo,
men fursten i Guds rike,
det levande Guds ord,
får bli en hemlös like
sin första natt på jord.

Men kom! Jag vill upplåta
mitt hjärta, själ och sinn
och bedja, sucka, gråta:
Kom, Jesus, till mig in!
Här är din egen hydda,
du köpt den dyrt åt dig,
mitt hjärta skall dig skydda,
ack, giv mig jul med dig!
Delar av kören vid konserten i Vindehmeskyrkan den 5 januari. Foto: Matilda Göranzon


Sunday, 1 January 2017

Ett Nytt År

Det är många som beskrivit 2016 som ett hemskt år. Det handlar om krig och medmänniskor på flykt. Det handlar om terroristattacker. Det handlar om Brexit och Trump, som uttryck för att främlingsfientlighet och högerpopulism breder ut sig. Huruvida 2016 verkligen var sämre än andra år är dock en öppen fråga. Det beror såklart på vem som tillfrågas. För några var säkert 2016 ett mycket bra år.

Många har också beskrivit 2016 som det år då många legendariska musikprofiler dog. För dem som exempelvis älskade Bowie, Cohen eller Prince är det naturligtvis ett år av sorg. För andra spelar det mindre roll.

Hur som helst: de som sett 2016 som ett dåligt år önskar att 2017 ska bli bättre. Tänk om det skulle vända? Tänk om det skulle kunna bli bättre? Det kan ju ändå inte bli sämre.

När året endast är 1½ timme gammalt i Turkiet händer så något fruktansvärt. (Då är 2017 endast en halvtimme gammalt i Sverige). En medmänniska utklädd till jultomte går in på en nattklubb och dödar minst 39 av sina medmänniskor. Hur kan någon göra så? Obegripligt! Alltid lika obegripligt, även om det inte är första gången det händer och säkert inte sista.

Situationen får mig att tänka på något jag läste förra året. Kollegan Are Norrhava hade intervjuat Nadia Bolz Weber (luthersk präst från USA) och skrev om henne på Dagens Seglora. Enligt intervjun förkunnar hon en rätt mörk människosyn. Han citerar:
Att ha en ljus teologisk människosyn är att förlägga så mycket hopp till individers egna förmåga att förbättra sig själva. Jag har helt enkelt inte sett att det någonsin fungerat. Men du vet, vi är i allmänhet förtjusta i självförbättringsprojekt. På någon nivå hoppas vi alla att lagen ska bli vår räddning. Det är som att vi är mera bekväma med tanken på att den ska befria oss än att nåden kan åstadkomma det.
Vi människor är skapade till Guds avbild. Men vi har också förmågan att ställa till med oerhört mycket ont. Det visar sig hela tiden. Att konstatera detta är för mig inte att ge upp. Det handlar om realism.

Ändå – eller på grund av detta – vill jag på alla sätt kämpa emot det onda. Detta vill jag göra med den kraft jag får genom Jesus Kristus. Jag vill tro och hoppas att världen ska kunna bli bättre. Men jag vet samtidigt att den kommer att hända hemskheter även 2017. Livet är sådant.

2017 firas 500-årsjubileet av den reformrörelse som Martin Luther satte igång 1517. Lutherska Världsförbundets motto för detta år är:
Liberated by God's grace.
Där hittar jag min förankring. I Gud finns hoppet att även detta år ska vara just ett nådens år.

Terrorhandlingar och utbrett hat och sådant som vi ännu inte känner namnet på – som kommer att ske under 2017 – sporrar mig att kämpa ännu mer. Därför tror jag också – trotsigt – på ett Gott Nytt År.

En psalm som uttrycker detta förhållandet – att livet är både hårt och hoppfullt – psalm 269 i den svenska psalmboken:
Sorgen och glädjen, de vandrar tillsamman,
medgång och motgång här tätt följas åt.
Skyar med solsken, och suckar med gamman
skiftar alltjämt på vår jordiska stråt.
Jordelivets gull stoft är och mull.
Himmelen är av salighet full.

Nyckfull är lyckan till väsen och tycke.
Sorgen tar säte i konungens barm;
ofta ett bröst under kosteligt smycke
gömmer sin oro och hemliga harm.
Alla har sitt, hårt eller blitt.
Himlen allena är sorgerna kvitt.

Välde och rikedom, visdom och ära,
ungdom och hälsa i blomstrande år
högt över andra sitt huvud kan bära,
måste dock vissna och läggas på bår.
Natt faller på. Allt skall förgå,
himmelens salighet ensam bestå.

Skönaste rosor på törnbusken glöder,
vackraste ört kan ha gift som förgör.
Kinden kan blomstra, fast hjärtat det blöder,
morgonens glädje om aftonen dör.
Brusande skär hotar oss här.
Himlen är hamnen, och tryggheten där.

Ångest skall bytas i frid som oss gläder.
Plåga skall vändas i hälsa och hopp,
armodet skrudas i rikaste kläder,
svaghet förvandlas till kraft att stå opp.
Ondskan skall stå fängslad i vrå.
Allting kan himmelen omskapa så.

Låt då min lott och min lycka få falla
så som min Fader och Skapare vill.
Avund må tömma sin giftiga galla,
världen bedriva sitt ränkspel därtill.
Sorgen skall dö, salighets frö
växa till blomma på himmelens ö.

Sunday, 25 December 2016

Hunden önskar God Jul

Föga anade jag att julen 2016 skulle bli den jul då jag fördjupade mig i hundens betydelse för mänskligheten. Sedan 2003 tillhör hunden Ludde vår familj. Det är en Jack Russel. Kanske en Parson Jack Russel. Jag vet inte så noga. Vi köpte honom för ZAR 150:- i Bloemfontein i Sydafrika. Sedan dess har han dock kostat betydligt mer i flygresor mellan Sydafrika, Nederländerna och Sverige. Mot min vilja har jag tvingats inse att en hund inte självklart kan lämnas kvar vid flytt mellan olika kontinenter.

Ordet ’hund’ förekommer i singularis 10 gånger i bibeln (åtminstone i Bibel 2000).I de flesta fall handlar det om hunden som en metafor. Och oftast i negativ bemärkelse. Exempelvis när David kämpar mot Goljat, som säger:
Tror du jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar?
Vid några tillfällen uttalas också löften, att inte ens en hund ska morra åt någon. ’Hunden’ i bestämd form förekommer fem gånger. I Ordspråksboken 26:11 konstateras sakligt:
Hunden vänder om till sin spya, och dåren gör om sin dumhet.
Jag kan intyga att båda sakerna förekommer. (Men när detta citeras i andra Petrusbrevet står det istället att …
… hunden vänder om till sin spya, och tvättat svin vältrar sig i smutsen.
Pluralisformen ’hundar’ är inte heller så vanlig. Sju gånger och oftast i negativ bemärkelse. Hundar ylar och är glupska. Någon gång också stumma.

Hela 20 gånger förekommer ordet i pluralis och i bestämd form: ’hundarna’. I de sammanhangen dyker en annan beskrivning upp. Hundarna, som slickar någons sår eller blod. Så sker med Navot i Första Kungabokens 21:a kapitel, när Navot och Isebel ligger i en oförsonlig konflikt. Samma hundar sägs också till slut äta upp Isebels kropp. När Jesus berättar liknelsen om Lasaros och den rike mannen, kommer hundar och slickar på den rike mannens sår.

För en tid sedan hade Ludde ett sår på foten. Vi fick då lära oss att det inte gör så mycket om hunden slickar på såret. Det ökar blodgenomströmningen och såret läker snabbare. Om det däremot är ett öppet sår, är det inte bra, eftersom hundens tunga är en bakteriehärd av stora mått. Ludde visar ofta tillgivenhet genom att slicka på min hand. (Eller borde jag tvätta mig oftare?)

När Jesus möter den kanaaneiska kvinnan i Matteusevangeliets 15:e kapitel (hon som är den enda som vinner ett stridssamtal mot Jesus) dyker också hundarna upp. Då äter de smulor från sina herrars bord.

Den enda gången som en hund förekommer i en kontext som liknar vår tids husdjurssammanhang är i Tobits bok, som ingår i de gammaltestamentliga apokryferna. Där följer en hund med Tobit vid ett tillfälle och en annan gång kommer en hund och möter honom.

Vid en google-sökning på ’hundar i bibeln’ får jag inte så många träffar. Men någon som heter Thor-Leif Strindberg menar på sidan ’Bibelfrågan’ att hundar enligt bibeln är ett orent djur. Men i Jesu samtalet med den kanaaneiska kvinnan menar Thor-Leif att Jesus inte ser hunden som oren. Jesus säger:
Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.
Här avses, enligt nämnde Thor-Leif, hunden som ett husdjur. På något sätt verkar hunden få en slags upprättelse av Jesus. Även om den, trots allt, är illa ansedd i övrigt i bibelns värld.  Däremot nämns inte ’katt’ eller ’katter’ en enda gång i bibeln.

Det är svårt att bygga någon mer djuplodande teologi på dessa spridda fynd. Vill jag söka ledning i hur jag ska vara i umgänget med min hund, ger inte bibeln många specifika svar.

När vi i Jesajas elfte kapitel läser om skottet från Jishajs avhuggna stam (som inspirerat till psalmen: ”Det är en ros utsprungen”) övergår ju profetian i en bild av det kommande fridsriket, där olika slags djur ska leva i harmoni och även små barn kunna leka med exempelvis ormar. Det hade varit fint om en hund hade varit med där. Det finns nämligen stunder när jag hoppas att få träffa Ludde i en annan värld, i en annan dimension, när vi – tror jag – kan prata med varandra. Då kanske jag kan fråga honom vad han tänkte under sina år mer oss. När jag tittar in i hans mörka ögon får jag en känsla av att han har en del att säga.

Men Jesaja nämner trots allt en släkting till hunden: vargen. Och i rättvisans namn även ett stort kattdjur – lejonet.