Monday, 15 July 2019

El Camino – dag 5

För eventuella nytillkomna läsare vill jag inledningsvis informera om att jag skriver dessa bloggposter om vår pilgrimsvandring i efterhand. Dag 5 = 25 juni.

Några medvandrare hjälpte oss med fotografering,
sedan vi hade hjälpt dem på samma sätt.
Vi gav oss iväg ovanligt tidigt denna morgon. Solen hade gått upp men inte så mycket mer. Denna dag tog jag inte särskilt många foton. Jag har heller inte antecknat så mycket i min dagbok.

Vid vårt lunchställe samtalade vi helt kort med ett par från Filippinerna. Vi berättade att vi gjorde denna vandring, för att uppmärksamma att vi varit gifta i 35 år. De kontrade med att berätta om sitt 46-åriga äktenskap. Jag kände spontan glädje och sjöng en serenad för kvinnan. Det blev succé. När vi lämnade stället kom en annan person från den filippinska gruppen fram och sa att mannen var en av Filippinernas bästa sångare. Då var det för sent att vända. Om detta var sant eller inte får vi aldrig veta. Det hade ju varit roligt och han också stämt upp en sång.

Under dagen stötte vi på ett par svenska kvinnor. Det var när jag hjälpligt försökte laga hustruns antika ryggsäck. Hon hade lånat den av sin syster. En sådan där med lättmetallram. Ett fäste hade för länge sedan gett upp och ersatts med ståltråd. Nu hade även ståltråden gett med sig. Men eftersom ståltråden var väl tilltagen gick det att fixa. När jag satt med detta kom de två svenskorna. Dessförinnan hade vi nog endast mött sex andra personer från Sverige. Vi var lite förbryllade över att det var så få nordbor. Mest stötte vi på spanjorer.

På kvällen tog vi in på ett albergue igen. Det var ett mycket trevligt sådant, i Portos. De två svenskorna hade också bokat plats i samma sovsal. De kom från Västsverige och hade valt att vandra hela den 800 km långa franska sträckningen. De var smått upprymda, eftersom de nu närmade sig målet för vandringen. Men det hade varit en vandring fylld av eskapader. Exempelvis hade ett skobyte resulterat i blåsor för den ena av dem. Hon hade haltat under tre veckor. Nära att ge upp. Vissa dagar hade de vandrat över 30 km. Många dagar, i början av vandringen, hade de knappast stött på en enda medvandrare. Nu, mot slutet, reagerade de på trängseln.

Den ena kvinnan berättade att hennes mor alltid hade velat vandra El Camino. Det hade dock aldrig blivit av. Nu var det inte så att denna kvinna gjorde det endast för sin mors skull. Men det var ändå en mycket glad mamma, som med jämna mellanrum tog emot rapporter om sin dotters pilgrimsfärd. Fint, tycker jag.

Dessa erfarna vandrare steg upp långt före soluppgången, dagen därpå. Vi såg inte till dem något mer. Jag hoppas allt gick bra under de sista milen. det var vår erfarenhet under hela vår vandring att många startade otroligt tidigt på dagen. Förmodligen har det att göra med vädret. Det är skönare att gå i svalka än i hetta.

Sunday, 14 July 2019

El Camino – dag 4

Ungefär halv sex vaknade jag av att röster hördes utanför dörren. Jag steg upp och hann precis säga hej då till de fyra slovenskorna. Julia, från Ryssland, hade förmodligen redan gått, för efter det var vi ensamma på vårt albergue. Sånär som på innehavaren/föreståndaren. Vi frapperades av hur tidigt en del pilgrimer började sin vandring på morgonen. Men de som vandrar 800 km måste förmodligen hinna med runt 30 km per dygn. En del hade gått 40 km vissa dagar. Vi var tacksamma för vår något mer modesta planering med 160 km på 9 dygn. Det skulle innebära knappt 20 km om dagen och det var lagom. När jag sa hej till Mosca tackade hon för frukten. Varsågod, sa jag, men förstod inte riktigt vad hon menade. När vi åt frukost förstod vi att Julia hade lämnat frukt till oss andra och skrivit en lapp. På baksidan hade slovenskorna skrivit sin hälsning.

Denna lapp från Julia låg vid de frukter som mötte oss
vid frukostbordet.

På baksidan hade även våra slovenska vänner skrivit några rader.
När vi skulle äta vår frukost, bestående av varsin liten youghurt med frukten från Julia och vitt bröd med ostbitar, kom föreståndaren för härbärget med en espressomaskin och undrade om vi ville ha varsin kopp kaffe. Det ville vi såklart. Vilken omtanke!

Dagens etapp hade vi planerat skulle utgöras av 18,5 km mellan Barbadelo och Portomarin. En vacker vandring, som på slutet innebar en synnerligen brant nedstigning till staden, som ligger alldeles vid Río Miño. Lunchen åt vi på ett ställe, där en familj eller kanske en församling ordnade buffé till självkostnadspris. Eller skulle vi säga tapas? Mycket gott och trivsamt.

En underbar buffé med tapas fanns uppdukad vid vårt lunchställe.

Julio's hem för alla pilgrimer. Så välkomnande!

Det var inte så ofta, som det var så här brant.
Under dagen stötte vi för första gången ihop med en familj från Guatemala. Det var ett vuxet par, något yngre än vi, och deras fyra yngsta barn. Barnen var i åldrarna 10-20 och hemma i Guatemala fanns deras två äldsta. Vi skulle komma att ses många gånger under de kommande dagarna. Roligt.

Portomarin påminde mig om min uppväxt i norra Sverige. Jag minns hur Per Utsi, en äldre same, berättade hur vattenfall reglerat Stora Sjöfallet, vilket lett till att hans hemby i Vaisaluokta hamnat under vatten. Det gamla medeltida Portomarin låg också under vatten p g a ett dammbygge på sextiotalet. Då hade den stora kyrkan och en del andra byggnader flyttats längre upp på sluttningen. Sten för sten. Detta för tankarna till Kiruna/Giron. Det har skett och sker hela tiden. På grund av vårt behov av naturresurser behöver mänskliga bosättningar flyttas. Men flytten av den enorma, närmast kvadratiska försvarskyrkan Igrexa de San Nicolao kan inte ha varit ett dussinprojekt. Fortfarande ses på vissa stenar märkningen med siffror och bokstäver. Portomarin var underhögmedeltiden centrum för de tre militära, religiösa riddarordnarna Santiagoorden, Tempelherreorden och Johanniterorden/Malteserorden. Jag blev påmind om resan till Malta för ett par år sedan. Försvarskyrkan, som jag nämnt ovan, heter även Igrexa de San Xoán de Malta.

Vi hittade vårt hotell och tog reda på att det skulle vara mässa på kvällen i den stora kyrkan. Dessutom skulle vi dessförinnan kunna få en stämpel i vårt pilgrimspass. Detta skulle kunna ske från klockan 18.

Hade jag tittat ordentligt, hade jag ju
sett begravningsbilen.
När vi kom till kyrkan klockan 18 såg vi en präst, iklädd alba och stola, på väg ut. Märkligt. Mässan skulle ju starta först 20. I kyrkan var det redan fullt av människor i bänkarna. Vi satte oss ner och tänkte att mässan kanske var framflyttad. Pilgrimer kom in, för att få sina stämplar men vände i dörren. Plötsligt säger hustrun:
Det är begravning.
Mycket riktigt. In kom en kista. Så märkligt. Klockan 18 på kvällen och kyrkan fylld av folk i helt vanliga kläder. Det visade sig vara en ung man, som avlidit i cancer. Tragiskt. Servitören på restaurangen, där vi åt vår kvällsmat, var märkbart påverkad. Kanske var de bekanta.

Denna dag kom vi alltså in i en kyrka men någon pilgrimsmässa blev det inte. I efterhand fick vi veta, av våra nyfunna Guatemalanska vänner, att det blivit mässa en stund efter begravningen. Men då hade vi gått därifrån och när vi kom tillbaka klockan 20 var kyrkan stängd igen.

Saturday, 13 July 2019

El Camino – dag 3

Pensión y Albergue a Pedra fick vi god hjälp av José.
Det ville vi tacka för dagen efter.
Söndag den 23 juni. Planen var att vi skulle bott i Sarria två nätter och haft denna dag som vilodag. Nu hade vi ju i stället hamnat i Pintin och där hade vi ingen lust att stanna ytterligare en dag. Vi hade därför redan tidigare under gårdagskvällen förbokat plats på ett albergue i Barbadelo, ungefär 4 km från Sarria. Eftersom vi faktiskt gått ända till Sarria dagen innan, tog vi därför, efter frukost, en taxi tillbaka till den bar i Sarria, där vi beställt taxin kvällen före. Det blev alltså vår fjärde resa mellan Pintin och Sarria. På trottoaren stod den trevlige hotellägare, som vi fått hjälp av kvällen före. Det var fint att få tacka honom för hjälpen och sedan fortsätta vår vandring genom Sarria. Det syntes på gatorna att det kvällen innan varit festligheter. Vid Iglesia Santa Mariña stannade vi till för morgonbön. I vanlig ordning var även denna kyrka stängd. En vaktmästare kom dock ut, vilket gav hopp om att vi kunde få komma in, men hans ärende var endast att sätta upp en lapp, där det stod att dagens mässa var inställd.

Framför kyrkan fanns stjärnor av blomblad från gårdagens festligheter.
Vi gick förbi ytterligare en stängd kyrka, Iglesia de San Salvador, och fortsatte sedan upp mot O Mosteiro, som är en del av Barbadelo. I en annan del av Barbadelo, Vilei, stannade vi och åt lunch och vilade. Sedan gick vi den sista sträckan och var framme vi vårt härbärge tidigt på eftermiddagen. Det var litet. Och vi var endast sju gäster. En ung kvinna från Ryssland, fyra damer från Slovenien, i vår ålder och så vi två. Det visade sig att vi beställt habitacion – ett eget rum – och det var skönt.

I O Mosteiro finns en kyrka och den tog vi sikte på under eftermiddagen. Stängd! Men vi kunde njuta av kyrkogården, där det doftade friskt av örter och även ta del av ytterligare ett budskap om djurens del i frälsningen. Den norra portens valvbåge föreställer djur, som dricker ur en nattvardskalk. Så intressant. Jag skulle gärna hört mer om teologin bakom detta konstverk.

Spännande med djuren som dricker ur en nattvardskalk på kyrkan i
O Mosteria - Iglesia de Santiago.
Det var skönt att sitta i härbärgets trädgård och bara njuta av det vackra vädret och stillheten. Och de solmogna körsbären. Hustrun hamnade i samtal med den ryska kvinnan, som visade sig hete Julia. Jag slöt an och då kom även en av de slovenska damerna, Mosca. Så intressant att ta del av deras berättelser och få en inblick i varför de hade valt att vandra El Camino. Julia hade gått ända från Saint Jean Pied de Port, i Frankrike, och skulle alltså vid ankomsten till Santiago de Compostella ha vandrat 800 km. Hon skulle dessutom fortsätta ytterligare drygt 90 km till Kap Finisterre vid kusten. Hon hade valt att vandra ensam. Slovenskorna hade inte vandrat lika lång sträcka.

En mycket trivsam kväll i all enkelhet. En av de slovenska damerna
hade vid fototillfället gått och lagt sig.
När tid för kvällsmat närmade sig frågade vi hur de andra skulle göra. De hade inte riktigt planerat något. Hustrun hade handlat lite pasta, passerade tomater, skinka, bröd och några vitlöksklyftor på härbärget och tipsade de andra om denna möjlighet. Kanske kunde vi äta samtidigt? För trevnadens skull. Det hade de inget emot. De gick också och köpte lite råvaror. När jag började tillaga vår kvällsmat, kom de med sina ingredienser och räckte till mig och jag förstod att tanken var en enda stor, gemensam pastasås. Inga problem. Medan jag lagade maten gick hustrun iväg till kyrkogården och plockade örter, som tillsattes mot slutet. Gott!

Vi avnjöt denna ytterst enkla måltid, där måltidsdrycken blev vatten eller cola, som ett uttryck för vår nyfunna vänskap. En vänskap, som vi visste skulle gälla där och då. Vi delade intryck och sjöng sånger från våra olika länder. Alla kunde inte engelska, så samtalet behövde ofta översättas. Men vi vet ju från våra år i Afrika att det inte bara är möjligt utan också en extra krydda i samvaron. Det drar ner tempot och ger alla möjlighet att tänka efter ibland.

Denna kväll stod i bjärt kontrast mot gårdagen. När vi bestämde oss för att gå El Camino var det sådana här möten vi också ville få uppleva.

Friday, 12 July 2019

El Camino – dag 2

Denna dag skulle vi gå 24 km. Vår längsta dagsetapp. Det blev också en av de mest innehållsrika. Några teman höll i sig. Dels alla stängda kyrkor, dels djurens närvaro i vandringen.

I en liten by fick vi vänta på en grupp kor, som var på väg
till mjölkning. Det var ett fint möte.
Överallt mycket vackra blommor. 
Vi hade siktet inställt på Sarria, 24,6 km från Tricastela. Jag hade bokat ett boende just där. Lite misstänkt verkade det att hotellet dök upp på lite olika ställen, beroende på vilken bokningssajt vi använde. Men det var svårt att få tag i boende i Sarria denna kväll, så vi slog till.

Det hade varit fint att få komma in i det låsta
Cypresskapellet. Mozaraber var kristna som levde
i det muslimska Spanien under tidig medeltid.
Mellan Tricastela och Sarria finns två vägar. En alternativ väg, som är lite kortare och den något längre, som går förbi Samos, där det ligger ett Benediktinerkloster. Det grundades på 500-talet och är ett av de äldsta i hela västvärlden.  Dessutom ett av de till ytan största klostren i Spanien. Vi ville bland annat se den äldsta delen, det lilla mozarabiska La Capela do Ciprés (Cypresskapellet) men det var tyvärr inte öppet. Vi såg det från utsidan. Vi gick inte med på guidningen i klostret, eftersom den skedde på spanska enbart.

Det var en dag med ytterligare nedförslut. Inte så varmt men vi insåg sedermera att det ändå behövs påfyllning av vatten en vandringsdag i nedförsbacke.

När vi, ganska trötta, kom fram till den plats i Sarria, där vårt hotell skulle ligga, fick vi veta att hotellet i själva verket låg i Pintin, 7 km tidigare, längs den alternativa, kortare vägen. På frågan om det fanns något annat boende ledigt i staden fick vi av flera personer svaret att allt var fullbokat. Varför? Det var ju en stor helg – San Juan. Förstås! Även i Sverige firas ju Johannes Döparen under midsommarhelgen. Visserligen har han fått maka på sig i Svenska kyrkans evangeliebok. Förut var midsommardagen även den Helige Johannes Döparens dag. Och i Danmark är firandet av Sankt Hans stort. Det borde vi ha förstått. Och det hade ju varit roligt att vara med på denna karnevalsliknande tillställning.

Av detta blev inte. Vi fick aningen slokörade beställa en taxi och åka 7 km bakåt till Pintin. Där fanns mycket riktigt ett hotell med ett rum bokat i vårt namn. Vi gjorde oss hemmastadda, duschade och gick ner i matsalen.

En stund in i måltiden såg hustrun en smula trött ut och sa något om att gå upp på rummet. Innan hon svimmade hann jag dock fånga upp henne och placera henne på i horisontellt läge på några stolar. (Ett lågt blodtrycksanfall. Inte första gången). Några andra gäster och personal rusade till. Det spreds en viss oro. Jag underströk att det nog inte var någon fara och efter ett tag satte sig hustrun upp och visade att hon var helt återställd.

Vilket hon inte var. Återigen fick jag resa mig och ta emot henne och denna gång var hon avsvimmade ett kort ögonblick. Då åkte det fram blodtrycksmanschett och det tillkallades byläkare. Vi tror i alla fall att den kostymklädde mannen, som dök upp, var läkare. Beslutet blev att tillkalla ambulans, som kom en kvart efteråt. Hustrun hjälptes ut i ambulansen för mer undersökning och sedan fick vi åka de sju kilometrarna tillbaka till Sarria. Denna gång i ambulans. På sjukhuset skulle det tas EKG. Att pilgrimer tuppar av händer och ingen i trakten vill att någon ska fara illa.

Nu vet hustrun något om den spanska sjukvården, som hon
inte förut visste. Den fungerade väl.
Det visade sig dock att både blodtryck och hjärtverksamhet var perfekt. Hotellägaren kom och hämtade oss i sin privata bil och jag kunder bädda ner hustrun i rimlig tid. Att det berodde på vätskebrist var mycket troligt.

För egen del återstod att stoppa lite smutstvätt i hotellets tvättmaskin, vänta tills det var färdigt och hänga upp tvätten. Jag borde frågat om vilket program jag skulle använda. Maskinen krävde istoppande av euro-mynt och det skulle räcka med 4 euro. Efter en timme höll den fortfarande på med otaliga sköljningar. Jag såg sämre och sämre i tvättstugan, eftersom det inte fanns någon lysknapp att tillgå. Jag var nära att ge upp. Då tändes ljuset – runt halv tolv – och in kom fru hotellägare. Hon slog ut med armarna och sa något i stil med muchu agua (mycket vatten) och stängde sedan av programmet. Jag var tacksam, eftersom mina euromynt höll på att ta slut. Säkert är detta min genom tiderna dyraste tvätt. Hon satte på centrifugen och hjälpte mig att hänga tvätten.

En dag med för lite vatten i hustrun och för mycket vatten i tvättmaskinen. En innehållsrik dag längs El Camino.

Thursday, 11 July 2019

El Camino – dag 1

Lilla pilgrimsboken innehåller ordning
för morgon- och aftonbön samt psalmer,
psaltarpsalmer, bibeltexter och böner.
Mycket bra att ha med på vandringen.

Midsommarafton! När vi vaknat och ätit frukost på ett morgonöppet café, gick vi iväg till kyrkan, för att be vår morgonbön. Den var stängd, så vi ställde oss inne på kyrkogården och tog fram våra exemplar av
Lilla Pilgrimsboken
Vi sjöng vår morgonpsalm med orden:
Om än varje träd och gräs på vår mark
fått stämma och talande tunga,
om djuren och fåglarna ljuvligt och starkt
med änglarnas röst kunde sjunga,
förmådde de aldrig till fullo Guds Son,
vår Frälsare Jesus, lova.
Det var som om fåglarna i trädkronorna hörde oss. Det var som om dom tog i ännu kraftigare i sitt kvitter, för att göra tydligt att de var där. Det var fortfarande morgon och dimman låg tät över den lilla bergsbyn. Vi var insvepta i skapelsen och vi erfor en sällsam känsla av helhet. När vi avslutat vår bön och dragit på oss ryggsäckarna och fattat våra stavar, gav vi oss iväg. Vägskylten berättade att det var ungefär 160 km till Santiago de Compostella. Det var dags att börja gå.

Dimman fick vi dras med ett tag. Det kändes lite trist att inte kunna njuta av utsikten, när vi ändå var så högt upp. Men vi hade inte behövt oroa oss. Efter någon timmes vandring sprack det upp och sikten blev klar.

I Alto do San Roque, finns en staty av en pilgrim, som kämpar i vinden.
Under den första timmen låt dimman tät.
Efter ett tag sprack dock molnen upp och utsikten blev mer och mer vidunderlig. 
Målet för vår vandring var Triacastela, en ort där det funnits tre slott. På vandringen var vi som högst 1337 meter över havet. Just före hade leden gjort en brant stigning och vi fick stanna flera gånger, för att dricka vatten och pusta. Väl upp i Alto do Poio, satte vi oss på ett café och åt varsin tortilla, det vill säga omelett med potatis i. Gott och mättande.

Därifrån sluttade leden brant nedåt, till Triacestala, som ligger på 665 meter. Hustruns knän uppskattar inte nedförsbackar. Förmodligen har hon därför gått dubbelt så långt som jag, eftersom hon gick i sicksack i alla nedförslut.

Under vandringen i Guds fria natur, gjorde sig skapelsen påmind på några övertydliga sätt. Dels en ko, som tittade ner på oss från en upphöjd position, dels hunden/räven och tuppen på ett kyrktorn. Jag undrar så mycket om det verkligen föreställer en räv. Skulle det kunna vara en illustration av profetian i Jesaja 11:6-8 – den om fridsriket:
Då skall vargen bo med lammet,
pantern ligga vid killingens sida.
Kalv och lejon går i bet
och en liten pojke vallar dem.
Kon och björnen betar tillsammans,
deras ungar ligger sida vid sida.
Lejonet äter hö som oxen.
Spädbarnet leker vid ormens håla,
ett barn sticker handen i kobrans bo.
Tanken att frälsningen handlar om hela skapelsen blir mer och mer viktig för mig, ju längre tiden går. När jag växte upp lärde jag mig att Guds frälsningsplan handlade om oss mäniskor. Men efter åren i Afrika och även efter alla pilgrimsvandringar i Sverige genom åren, har det blivit tydligt att hela tillvaron är omsluten av Guds kärlek. Inte bara genom skaparen utan också av frälsaren.

En vacker medvarelse visade upp sig i all sin prakt.
Kyrktornen är ofta mycket enkla i jämförelse med de svenska.
Är det en räv uppe till vänster, bredvid tuppen?
Den enda smolken i glädjebägaren var att vi inte hittade en enda öppen kyrka denna dag. Det skulle visa sig vara ett tema under åtminstone vandringens första del.

Det var skönt att komma fram på eftermiddagen. Vi sökte oss till ett härbärge – ett albergue – och fick en våningssäng anvisad i ett fyrabäddsrum. Dusch för damerna i källaren och för herrarna i markplanet. Efter middag på en restaurang – pilgrimsmeny för EUR 10/person – gick vi och la oss och somnade snart. En miss var så klart att inte frågat om filtar. Framåt natten blev det rätt svalt i våra reselakan. Sovsäckar hade vi inte tagit med, då vi fått intrycket att filtar tillhandahölls. Men någon direkt kyla handlade det ju inte om. Första dagen på El Camino hade absolut gett mersmak. Och vi hade helt klart firat midsommarafton på ett för oss nytt sätt.

Wednesday, 10 July 2019

Med tåg till Spanien

Kalmar är känt för många saker. I en omröstning om vilken stad som är Sveriges sommarstad har Kalmar vunnit fyra år i rad. Det går att läsa i Lokaltidningen på nätet. Kalmar var i centrum redan från slutet av 1300-talet, då staden var unionshuvudstad i den union, som inbegrep delar av det som idag är nuvarande Sverige, Finland, Danmark, Grönland, Island, Norge, Färöarna, Orkneyöarna och Shetlandsöarna och som kallades just Kalmarunionen. Varje år avgörs också en deltävling i den internationella triathlon-tävlingen Ironman i just Kalmar. Det som jag dock vill lyfta fram just nu är att Sveriges förmodligen bästa tågresebutik finns i Kalmar. Den heter kort och gott
Centralens Resebutik i Kalmar
Den är sedan många år privatägd men ligger kvar i stationsbyggnaden, så den som ska resa med tåg, kan gå in i en fysisk butik och få hjälp att köpa sin biljett. För några år sedan gjorde jag just detta och de ställde vänligt upp men upplyste mig samtidigt om att det skulle bli billigare om jag köpte biljetten med min mobil. Det handlade alltså inte om ovilja att hjälpa till utan var ett uttryck för omtanke om kunden.

När det gäller tågresor i Europa är butiken svårslagen. Därför var det självklart för oss att anlita just denna butik. Redan ett antal månader i förväg fick vi ett prydligt paket med interrailkort och ett antal platsbiljetter. Det var inte en helt okomplicerad beställning men så här i efterhand kan vi nöjt konstatera att allt har fungerat i det närmsta perfekt. Visst, det kostar en del och det tar också tid att åka tåg. Men för oss var det ett medvetet val. Ett sätt att gå ner i varv inför vår pilgrimsvandring. Så här såg resan ner ut. Tåg om inget annat anges:
18 juni         Kalmar (Höör) – Köpenhamn
                    Köpenhamn – Hamburg (buss på sträckan Köpenhamn – Rødby                              [färja Rødby – Puttgarden]
                    Hamburg – Offenburg (nattåg)

19 juni         Offenburg – Paris (Gare de l'Est)
                    Gare de l'Est – Gare Montparnasse (Metro – tunnelbana)
                    Paris (Gare Montparnasse) – Hendaye
                    Hendaye – San Sebastian
                    [Hotell i San Sebastian]

20 juni         San Sebastian – Ponferrada
                    Ponferrada – Pedrafita do Cebreiro (buss)
                    
Pedrafita do Cebreiro – O Cebreiro (taxi)
I runda slängar tog resan två och halvt dygn. Men allt fungerade bra och vi hade gott om tid att slappna av, titta på utsikten och studera medpassagerare samt roa oss med korsord och kortspel.

Texten på denna skylt är faktiskt på tre språk:
spanska, baskiska och engelska.
Det blev lite komiskt i San Sebastian. Vi kom till stadens ena station, med tåget från Hendaye, i Frankrike och skulle åka vidare i Spanien från stadens andra station. Hustrun ville gärna söka upp den station vi skulle åka från morgonen därpå, för att vara på den säkra sidan. Helst innan vi sökte upp det hotell vi bokat. Jag tyckte dock att vi först skulle gå till hotellet. Hur löste vi denna minimala kontrovers? Den löste sig själv, för vi hade, utan att vara medvetna därom, bokat ett hotell precis bredvid stationen.

När vi morgonen därpå åkte den sista dagsetappen, hamnade vi på ett tåg med i stort sett enbart spanjorer. Det var fint att åka genom Baskien, få inse att människorna där lever i tvåspråkighet och att inse att det är så också i norra Sverige, där vägskyltarna ofta finns både på svenska och på något av de samiska språken.

Utanför järnvägsstationen i Köpenhamn. Dag 1.
På lokaltåget i norra Spanien. Dag 3.
I bussen. Näst sista etappen. Dag 3.
I taxin. Sista etappen. Dag 3.
När vi hade kommit fram på kvällen besökte vi helt kort kyrkan i O Cebreiro. Det var klokt. Det visade sig att den var stängd morgonen därpå. Vi fick vår första stämpel i pilgrimspasset i denna lilla bergsby, 1293 meter över havet. Kyrkan – Igrexa de Santa María A Real – är en av de äldsta byggnaderna längs pilgrimsleden. Där finns en nattvardskalk som kallas Galiciens Gral. Ett mirakel sägs ha inträffat på 1300-talet. En bonde hade kämpat sig genom snöstorm en lång väg, för att delta i mässan. Enligt vår guidebok [Ulf Luthman (2018) Pilgrimsvandra till Santiago de Compostela. En modern vandring längs tusenåriga färdvägar. Calazo Förlag] skulle prästen ha skällt ut bonden, för att han kommit hela den långa vägen för en bit bröd och vin (sic). Då förvandlades brödet till kött och vinet till blod och bondens starkare tro framstod i önskvärd tydlighet. Kyrkan innehåller också en 1100-tals skulptur – Santa María A Real. Ytterligare en detalj vi fick lära oss, är att de normandiska vikingarna år 968 hindrades i just O Cebreiro, från att tränga in i Kastilien. Hur skulle det då gå för oss?

Även på stämpeln finns Santa María A Real.
Santa María A Real.
Galiciens gral. Legenden säger att det var denna bägare
Jesus använde, då han instiftade nattvarden.
När vi tittat på kyrkan gick vi till vårt boende. Byn var höljd i dimma och husen – liksom rummet – var små och takhöjden låg. Det kändes lite som att ha kommit till Fylke i Sagan om Ringen. Förväntansfulla somnade vi in. Efter närmare tre dygns resa skulle vi morgonen därpå äntligen börja vår vandring.

Tuesday, 9 July 2019

Må Din väg gå Dig till mötes

Den 16 juni firade hustrun och jag vår 35:e bröllopsdag. Sedan länge hade vi bestämt att uppmärksamma detta, genom att vandra en sträcka av pilgrimsvägen El Camino. För den som inte känner till vad El Camino är, kommer jag att återkomma till just detta i mina följande bloggposter. I skrivandes stund är vi lyckligen återbördade till Sverige och jag kommer därför att beskriva tid som redan förflutit. Tanken på att blogga under själva vandringen avfärdade jag på ett tidigt stadium.

Själva bröllopsdagen firade vi högmässa i vår vigselkyrka – Birgittakyrkan i Kalmar. Om detta har jag skrivit i en tidigare bloggpost. Det gjorde vi alltså den 16 juni i år. Att församlingen då valde att högtidlighålla Act Svenska kyrkan har en viss betydelse för hur jag väljer att förstå min inre vandring. Om detta vill jag skriva i denna bloggpost. 

Resan för min del började alltså i Skånes mitt. Här är monumentet,
som kallas Mittelen. Om det har jag skrivit i en tidigare bloggpost.
Jag vill också beröra att jag dagen efter, den 17 juni, åkte till Höör, för att vara med på avdelningsdagar. Det innebär att alla anställda vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut, som är en avdelning inom kyrkokansliet, samlas för överläggningar. Dessa ägde rum på Stiftsgården Åkersberg, i Lunds stift. 

Avdelningsdagarna var mina näst sista. Jag ska även vara med i augusti. Då gör jag mina allra sista arbetsdagar som anställd vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut. De äger rum 14-16 augusti och den 19 augusti tillträder jag som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet

Sedan min prästvigning i Luleå Domkyrka den 17 januari 1987 har jag varit anställd i Svenska kyrkan i stort sett oavbrutet. Den enda luckan var, när jag hösten 2006 – sedan vi kommit hem från vår första gemensamma tid i Sydafrika – arbetade inom hemtjänsten i Kalmar kommun under tre månader. I övrigt har jag varit anställd i olika församlingar och på nationell nivå. Från och med den 19 augusti kommer jag att vara tillsvidareanställd i ett annat sammanhang. Det är spännande.

Det var därför en mångbottnad känsla, när jag på förmiddagen den 18 juni tog på mig min ryggsäck och mina vandringskängor och sa hej då till arbetskamraterna – på Stiftsgården Åkersberg. Alla önskade mig lycka till. Den sista hälsningen fick jag, när vår rektor, Kenneth Nordgren, sträckte sig ut genom fönstret och ropade:
Må Din väg gå Dig till mötes
Det är klart att det handlade om själva vandringen men jag tolkade det som en välgångsönskan också inför min framtida livsvandring, in i nya arbetsuppgifter.

Under vår konkreta vandring i norra Spanien har jag tänkt mycket på det nya. Och insett att mitt mångåriga engagemang inom Svenska kyrkans internationella arbete också kommer att förändras. Svenska Bibelsällskapet är en insamlingsorganisation, liksom Act Svenska kyrkan. Bibelsällskapet arbetar självklart med bibelarbete i Sverige men ingår också i ett världsomspännande sammanhang, genom United Bible Societies. Arbetet med Bibeln i centrum sker på ett holistiskt sätt. Därför erhålls också Sida-bidrag, för en del projekt, som Bibelsällskapet är med och finansierar. Det centrala i allt arbete är att bidra till att Bibeln blir översatt, känd, tillgänglig och använd. Detta kan ibland innebära deltagande i projekt för att öka människors läskunnighet, något som även bidrar till att människor får makt över sina egna liv i en vidare bemärkelse. I Syrien används Bibeln i projekt som handlar om traumabearbetning.

Självklart kommer jag att finnas kvar i Svenska kyrkan och som vanligt fira min söndagliga högmässa, i den församling som hustrun och jag kallar vår. Att bidra till Act Svenska kyrkan i kollekten och på andra sätt är också något jag fortsätter med. Men det är ett annat internationellt sammanhang som blir mitt huvudsakliga fokus. Om jag tidigare har åkt runt i landet och berättat om Svenska kyrkans engagemang internationellt, blir det i framtiden bibelbesök i Bibelsällskapets regi.

Mina tankar under pilgrimsvandringen längs El Camino handlade mycket om detta. Om att jag kommer att lämna utbildningsinstitutet och engagemanget genom Svenska kyrkan i internationella sammanhang. Och att jag inte längre kommer att ha Svenska kyrkan som arbetsgivare.

På ett sätt väntar ett större sammanhang. Bibelsällskapet är en ekumenisk organisation. Bland huvudmännen finns kyrkor och samfund, såväl som huvudmän, som inte är kyrkliga. Exempelvis utser även Sveriges regering en representant i huvudmannarådet. Svenska Bibelsällskapet, som bildades 1815 är också något äldre än Svenska kyrkans internationella arbete, som tog fart, när Svenska kyrkans mission bildades 1874. Svenska kyrkan är dock en av huvudmännen för Bibelsällskapet, så på olika sätt kommer jag säkerligen att finnas med i olika sammanhang inom Svenska kyrkan – men med ett annat uppdrag.

Dessa aspekter har alltså legat med som en klangbotten under pilgrimsvandringen. Och min önskan är verkligen att min (okända) väg går mig till mötes.