Thursday, 14 June 2018

Context is everything

The school year at the Church of Sweden Institute for Pastoral Education has ended. This week I have plenty of time to prepare for next semester. Some students that enrolled in January will come back in September. We will also receive a large number of new students. The Ministerial class for priests will count between 25 and 30 students. More than we have had since I started in 2015. We are thankful for that!

One of the lecturers I give have the title (in translation):
The exegesis rests in the hermeneutics
This is a quote from Professor Emeritus Kari Syreeni. When I did Biblical Studies we were busy with exegesis. Hermeneutics would come at a later stage. As part of Systematic Theology or even at the Seminary. But in order to understand the Biblical text we must understand that a hermeneutical approach is needed from the beginning.

When I look back at my own ministry I realise that I often preached as if there was a normative theology which is constant through history. After my years in southern Africa I have changed. I find the tension between the common and the particular fruitful. In a document from the Lutheran World Federation: The Bible in the Life of the Lutheran Communion A Study Document on Lutheran Hermeneutics, I read:
Thus, today we allow space for several groups within the church and society to find their options and experiences mirrored in the Bible and the community of faith. Many of these groups have been able to put into writing their hermeneutics, such as feminist theologies with several intersections of race, class and culture, liberation theologies, queer theologies, Dalit theologies and others. We are thus required to take into consideration the relevance and the meaning of a plurality of contextual resonances of the Bible. Yet, this poses other challenge to us. The principle of contextuality implies that what in one context is helpful might be disconcerting or destabilizing in another context (a practice suffered by non-hegemonic groups as long as their particular reading was ignored)”
I am not totally happy with the introduction of the paragraph:
We allow space for several groups …
We and them. Why do we always separate us from them? Having said that, I am happy that it is mentioned that different voices need to be heard. And my own voice is also important.

One of my book shelfs.
I looked in my book shelf and found that I have a number of old collections of sermons. And a few. The old ones are named after that author. The new ones have other titles. Either ‘women preach’ or ‘ecological sermons’. The new ones give account for their perspective. The old ones pretend that they supply the normative perspective.

So, these are some of the thought I will share with one group of students when the second semester, for those who started in January, begins. Before that, however, I will have some vacation.

Sunday, 10 June 2018

Rötter, köl och underarbete

Carina, Tina och Annette sjunger slutpsalmen, d v s Sv Ps 17, som
passar bra i Skara: Ge Jesus äran!
Helgen har tillbringats i Västsverige. Dels hos sonen. (Min son sjömannen, som jag bloggade intensivt om för några år sedan, under utbildningstiden. Som nu har blivit min son överstyrmannen.) Dels i Skara på diakon-och prästvigning. Det var två som vigdes till präster: Annette Börjesson och Tina Haettner Blomquist och en som vigdes till diakon: Carina Björklund.

Det som gjorde starkast intryck på mig i Skara skedde före själva vigningsmässan. Vi som skulle medverka (jag representerade Svenska kyrkans utbildningsinstitut) skulle vara på plats i domkyrkans krypta, under högaltaret, klockan 10. Där skedde en enkel information om det praktiska. Sedan bad vi morgonbön och därefter anbefalldes enskild bön. Vi satt i tystnad under en halvtimme. Biskopen, kandidaterna, assistenterna och några till. Så befriande. För mig blev det en påtaglig bild av bönen som de rötter, som gör att trädet kan stå upprätt. Det förstärktes av att vi befann oss i kryptan, under domkyrkan.

Ytterligare en dimension lades sedan till trädmetaforen, när kollekten gick till föreningen Senapskornet, som har som främsta uppgift att stötta
Kwazamokuhle Diaconic Centre
i Sydafrika. Det är det sydöstra stiftet i den lutherska kyrkan, Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA), som där bedriver diakonalt arbete. Tillverkning av korgar, pärlarbeten, oblatbageri, verkstad för liturgiska kläder och mycket annat gott arbete sker på Kwazamokuhle. Det ger arbetstillfällen till framför allt kvinnor. Oblatbageriet drar väldigt mycket ström och därför samlas nu pengar in till solceller.

Om Du vill vara med och stötta projektet finns ett swishnummer:
123 105 32 22
Märk gåvan: solceller.

På detta sätt kan vi vara med och bidra till att en annan kyrka, som vi har en långvarig kyrkorelation med, får växa. Bidra till att människor får växa. Senapskornet – det minsta av alla frön, säger Jesus. Ja, det går att läsa mer om vad Jesus säger enligt Markus 4:30-32
Vad skall vi likna Guds rike vid? Vad skall vi använda för bild? Det är som ett senapskorn, som är det minsta av alla frön här på jorden när man sår det, men när det har såtts skjuter det upp och blir större än alla örter och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga.
Den lutherska kyrkan i södra Afrika är en av våra äldsta kyrkorelationer. Och även om det är just Skara stift som har en vänstiftsrelation med det sydöstra stiftet, där Kwazamokuhle ligger, så är relationen med hela ELCSA en angelägenhet för hela Svenska kyrkan. Ett sätt att gestalta denna relation, som startade 1876, är att vara med och stötta solcellsanläggningen i oblatbageriet.

Solen njöt jag också av hos sonen, i lördags, när det var dags för underhållsarbete på den båt, som är sonens bostad. Så viktigt det är med underhållsarbete. Blir inte underarbetet rätt, så kommer färgen att flagna och fukt tränga sig in. Vi skrapade och putsade.

Min förhoppning och tro är att vi också, vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut, fått vara med och bidra till att de som denna och nästa helg vigs till tjänst i Svenska kyrkan, samt de andra som utbildas för andra tjänster i vår kyrka, får ett bra underarbete, att bygga vidare på.

Det är på samma sätt som det var med förberedelsen inför förmiddagens vigningsmässa. För att fortsätta det nautiska bildspråket kan vi beskriva bönen som kyrkans köl. När kölen är djup och stadig, kan kyrkan sätta många segel, så att andens vind kan blåsa kyrkan i rätt riktning.

Med andra ord är jag glad för en helg som innehållit både bön och arbete. Som det heter på latin:
Ora et labora.

Thursday, 7 June 2018

Mitt och periferi

Den stora delen av monumentet har en springa, genom vilken solen kan
lysa på den lilla stenen, som är en kvarsten.
Vem/vilka befinner sig i mitten? Och vem/vilka befinner sig i periferin eller i marginalen? Frågan väcks i mig, när jag är på besök i Höör i Skåne. Där finns ett monument, som heter
Mittelen
Jag förstår det som att ordet betyder ’mitten’ på skånska. Konstnären heter Lars Ekholm. Det går att läsa mer om detta konstverk på wikipedia.

Kl 13 den 4 oktober lyser solen in genom en del av konstverket och når den andra delens, kvarnstenens, mitt. Detta datum är valt, eftersom järnvägen kom till Höör den 4 oktober 1858.

Nåväl, även jag kom med järnväg – i morse. Svenska kyrkansutbildningsinstitut har avdelningsdagar på stiftsgården Åkersberg. Halva personalstyrkan finns ju i Lund, så vi turas om att åka. I höst blir det i närheten av Uppsala.

Längst bort till vänster om det vita huset i högerkanten finns monumentet.
När jag gick till konstverket – Mittelen – och läste på en informationsskylt, framgick det att denna geografiska tyngdpunkt vill utmana den ekonomiska tyngdpunkten i Skåne, som väl snarast finns i Malmö. Det inspirerar mig. All form av utmaning när det gäller makt och centrum gillar jag.

Därför uppskattar jag Kyrkornas Världsråds missionsdokument
Tillsammans för livet.
Där talas det om mission från marginalen. Vi som bor i Västeuropa – kristenhetens gamla centrum – har självklart oerhört mycket att lära av våra kristna syskon på södra halvklotet, som idag är kristenhetens centrum, åtminstone vad gäller antal kristna.

Våra folkvalda, som kan tyckas finns i centrum, har naturligtvis all anledning att lära av de människor som valt dem. Som i lika stor utsträckning befinner sig i mitten.

På detta sätt kan varje människa – eller annan skapad varelse – anses vara i mitten. Vilket får mig att tänka:
- Blir det inte bäst om jag alltid försöker sätta den andra i centrum. I tro och tillit att den andra vill mitt bästa. Så mycket trivsammare än om varje människa i första hand ser sig själv som den mittpunkt kring vilken allt och alla ska cirkla.
Men då krävs naturligtvis tillit och förtroende. Den som blir utsatt för andras maktmissbruk och övergrepp kan inte och ska inte tänka så. Vad jag talar om är situationer där det råder jämlikhet/jämställdhet eller där jämlikhet/jämställdhet finns inom räckhåll.

Då tror jag ljuset bryter fram och når oss. Inte bara klockan 13 den 4 oktober.

Friday, 1 June 2018

Mor

För 19 år sedan gick min mor ur tiden. 1 juni är därmed en dag när jag minns och saknar. Tillsammans med mina syskon och våra familjer och många andra. Jag kunde förstås skriva en mycket lång bloggpost om mor. Men det ska jag inte göra. Det blir några foton och ytterligare ett perspektiv.

När jag skriver mina bloggposter brukar jag ofta googla personer och sammanhang. Så även denna gång. Det är inte så lätt att få några träffar. Den som kommer fram hela tiden är Marie Göranzon, som på inte sätt är släkt med oss.

Friluftsliv + mor = sant!
Men när jag så googlar på min mors flicknamn, Ann-Mari Rune, kommer det några notiser i en e-bok om scout- och lägerliv. Såklart! Mor var scout och hon var en underbar guide för oss barn (och många andra barn och ungdomar) när det gällde glädje, tacksamhet och ansvar i förhållande till djur och natur. Boken heter
Naturliga medborgare
och är skriven av Björn Lundberg. Utgivningsår 2018. Arkiv förlag. Mor finns i plats- och namnregistret. Med två hänvisningar. Ett omnämnande lyder såhär:
Genom att resa tält, uppföra lägerkök och latriner skapade flickscouterna ett eget hem i naturen. Att bygga framhölls som en viktig ingrediens i lägerlivet. Inför flickscouternas förbundsläger sommaren 1949 uppmanade lägerkommitténs sekreterare Ann-Mari Rune deltagarna att ”bygga av hjärtans lust, spisar och lägerarbeten, resa tält och laga mat”.
Så överraskande – men inte förvånande – att mors namn och minne finns kvar och gör avtryck även nu. Även utanför familjekretsen. En stark människa. Som var en djupt engagerad ledare i scoutrörelsen och en av Svenska kyrkans första ungdomssekreterare på stiftsnivå med tjänst både i Karlstad och Stockholms stift.

Låt mig dela några foton, som jag hittade i mitt fotoalbum. Några av dem har definitivt med friluftsliv att göra.
Bilden är tagen på Ultevisheden ovanför Saltoluokta längs kungsleden.
Här hugger mor ved utanför prästkåtan i Saltoluokta, där
vi bodde reltivt ofta under kyrkhelger vår och höst.
Mor tog studenten i Karlstad i början av 40-talet.

Thursday, 31 May 2018

Resa i Österled

I främre delen har renoveringen påbörjats.
Tillsammans med tre bröder besökte jag i helgen Sankt Petersburg. Så spännande. Det finns mycket att berätta men det jag framför allt vill fokusera på är gudstjänstlivet.

Vi var inne i den närmaste, ortodoxa kyrkan vid ett par tillfällen. Både en lördag och en måndag. Vid båda tillfällena firades mässa. Präster, diakoner, subdiakoner, kör och andra ledde firandet, som vi deltog i under en begränsad tid. Det var många turister som vandrade runt i kyrkorummet men det var också fyllt av ortodoxa kristna, som andäktigt deltog i liturgin. Deras deltagande märktes framför allt i korstecknande och bugningar. Vad som hände i människors medvetande var omöjligt att veta. Men delaktighet: ja!

Vi gick också in i tre lutherska kyrkor. Den svenska, den finska och den tyska. Så totalt annorlunda. Den tyska var under sovjettiden ombyggd till simhall. Av bassängen finns inga spår men läktarna är fortfarande de samma. Stålrörsbalkar och bänkar. Inga krusiduller. I den tyska kyrkan fanns inte en levande själ.

I den finska, Sankta Maria, pågick däremot körövning. Den verkade vara mindre påverkad av sovjettiden. Kan det bero på att Finland mellan 1809 och 1917 var en del av Ryssland? Ett storfurstedöme? Kanske. Eller var den renoverad?

Valeri Volodin, vice ordförande i församlingsrådet samt
Johan Mullo, tillrest präst från Åbo.
Den svenska, lutherska kyrkan, Sankta Katarina kyrka, var nog den mest slitna. Under sovjettiden byggdes den om. Den delades i två plan, horisontellt. Den övre delen blev en gymnastiksal eller idrottshall. Gympagolvet finns fortfarande kvar. Vi fick reda på att det skulle bli högmässa på svenska, söndag kl 13.00 och bestämde att delta.

Det var inte en stor församling som samlades. Enligt uppgift består församlingen av ungefär 40 medlemmar. Församlingen tillhör den ryska, lutherska kyrkan och har ingen officiell koppling till Svenska kyrkan.

Sveriges riksdag beslutade 2002 att avsätta 35 miljoner för att renovera själva kyrkan. Vägg i vägg ligger det svenska konsulatet och även Sweden house. Det verkar dock som om renoveringen har gått i stå. I nuläget är det präster från Åbo i Finland som leder mässorna. De tolkas till ryska eftersom de flesta inte förstår svenska.

Ändå var det så fint att få dela gemenskapen. Efter mässan bjöds på kyrkkaffe längst bak i salen.

Så olika det kan vara. En ortodox kyrka med ett överdåd av guld och ikoner. En luthersk kyrka med ett gammalt gympagolv och en oviss framtid. Trots allt: Gud möter oss där vi är.

Sunday, 13 May 2018

Gud vare tack för blåljuspersonal

Ganska snart hade räddningspersonalen stängt av vägen.
Trafiken leddes om via påfarter och avfarter i närområdet.

Idag anlände hustrun och jag som första bil till en olycksplats. Efter en initial handlingsförlamning (som kanske varade några sekunder) tog hustrun fram en filt och gick för att ta hand om den person, som klev ut ur framförvarande bil. Själv ringde jag 112.

Självklart bemöttes jag, som jag väntat, av en proffsig person. Hon ställde frågor och när hon fått veta allt hon behövde meddelade hon att räddningstjänst och ambulans var på väg och att jag varit till stor hjälp.

Hustrun hade tagit hand om personen ifråga. Vederbörande var inte skadad men säkert chockad och hon såg till att leda personen iväg från bilen, ifall den skulle fatta eld.

Det som hänt var att bilen kört upp på vajerräcket mellan filerna. Ingen annan bil var inblandad. Ingen person, som sagt, skadad.

Inom några minuter kom först ett par ambulanser och tog över omsorgen om den inblandade personen. Sedan kom räddningstjänsten och stannade på behörigt avstånd, satte ut avspärrning och kom sedan fram till bilen. Räddningsledaren presenterade sig för mig och meddelade att vi skulle vänta tills de gjort ytterligare en avspärrning. Sedan kunde vi åka.

Vi kunde alltså fortsätta – något försenade – men tacksamma över att inget värre hade hänt.

Väl hemma i Uppsala skulle jag lasta ur bilen, vilken jag parkerade på baksidan av huset. När jag kom ner efter tio minuter stod ett par ambulanser på gatan och granntomten. Personalen var på väg in i granningången. Jag blev tillfrågad om portkoden, vilken jag uppgav och sedan såg jag inte röken av ambulanspersonalen.

Vad som hänt vet jag inte och behöver heller inte veta. Men så gott att veta att det finns människor som arbetar för hjälpa oss medborgare vid sjukdom och olycksfall. Oavsett det sker i förhållandevis lugna Sverige eller Paris vid helgens terrordåd eller i de barbariska attackerna mot kyrkor i Surabaya i Indonesien.

Tuesday, 8 May 2018

Oliven – en fredssymbol

När Noas ark strandade på berget Ararat, sände Noa ut en duva för att undersöka om vattnet hade sjunkit undan. Duvan kom så småningom tillbaka med ett friskt blad från ett olivträd i näbben. Bilden av en duva med en olivkvist i näbben är en symbol för fred.

Under kvällen bjöds också på plockmat.
Idag ordnade Föreningen Världsbutiken Globalen en informationskväll med Per-Åke Skagersten, som är informatör på Sackeus. Sackeus importerar rättvisemärkta varor från hela världen. Ikväll handlade det särskilt om samarbetet med en olivoljeproducent i Palestina. Företaget heter Canaan FairTrade. Det drivs av en entreprenör, som heter Nasser Abufarha. Han är amerikansk palestinier och har grundat Palestinas Fair Trade Association.

Det var 13 personer som kommit till informationskvällen. Under dagen hade vi bjudit på kaffe med hembakt bröd, som en del av Fair TradeChallenge, en lustfylld tävling, som pågår i ca: 20-talet länder. 7-9 maj i Sverige. Vi hade också provning av olivolja på eftermiddagen, som en förberedelse för kvällen.

Det är min övertygelse att en verksamhet som Canaan Fair Trade bidrar till demokrati och fred i stort som i smått. Människor får arbete och därmed en värdighet.

Dessutom är det en god olja. Det fanns dels naturell olivolja. Nabali, som är en ordinär olja och Rumi, som är den traditionella oljan men gamla rötter. Dels fanns också smaksatt olja: chili, vitlök, citron eller basilika.

Olivoljan är inte helt gratis men jag bedömer den som prisvärd. Det känns fint att vara med och stödja ett positivt initiativ i en konfliktfylld region i vår värld.

Bertil Högberg och Magnus Myrberg provsmakar Olivolja
och Per-Åke Skagersten ger initierade kunskaper.