Sunday, 24 October 2021

Equmenia gaming

I fredags var jag med och firade att Equmeniakyrkan fyller 10 år. Samtidigt firade deras kyrkoledare, Lasse Svensson, att han fyllt 50. Ett trevligt kalas i Ekumeniska centret i Alvik.

När det gällde presenter var önskemålet att ge en gåva till Equmenias arbete inom gaming-världen. Här behöver jag stanna upp och förklara att Equmenia är Equmeniakyrkans ungdomsförbund. Denna organisation bildades när Svenska Baptisternas ungdomsförbund (SBUF), Svenska missionsförbundets ungdom (SMU) och Metodistkyrkans ungdom (MKU) gick ihop i en federation 2007. Dessa ungdomsorganisationer banade väg för att modersamfunden gick samman som Equmeniakyrkan 2011.

Nu till ämnet: Gaming. Projektledaren Jens Marklund förklarade vid firandet varför det är så viktigt att en kristen ungdomsrörelse engagerar sig i gaming. På hemsidan läser jag det han sa i ett slags koncentrat:

Med Jesus som förebild vill vi arbeta för en hållbar och givande gamingkultur

Många vuxna ser gaming som ett världsfrånvänt, skadligt tidsfördriv. Och säkert är det så att många spelar för mycket. Men det gäller väl i så fall både barn, unga och vuxna. Förstår jag initiativet rätt så tar det sin utgångspunkt i gaming som något positivt.

Att vi är många som fått upp ögonen för vad det digitala rummet kan betyda är otvetydigt. Om inte zoom, teams och andra plattformar funnits under pandemin, hade vi stått oss slätt. Och många organisationer och företag kommer att fortsätta använda dessa verktyg. (Och många använde dem redan före pandemin).

Så om det går att tillbringa arbetstid i cyberspace så går det väl att tillbringa fritid där. Är det svårare än så?

Med det sagt kan allt gå till överdrift. Allt!

Jag pratade med Jens och delade tankar om det digitala, som jag kanske bloggat om tidigare. Ordet ”digital” kommer från ”digitus” som på latin betyder ”finger”. Säkert för att vi tidigare räknade på fingrarna. (En del av oss gör det fortfarande).

När jag söker på ordet ”finger” i Bibeln hamnar jag i Psaltaren 8:

När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna du fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom?

Gud arbetar också med fingrarna.

Jag önskar att Equmenia får vara till hjälp och stöd för många i gamingkulturen. Det behövs goda krafter där liksom på andra arenor.

Saturday, 16 October 2021

På vandring

Idag har jag vandrat tillsammans med en studentkamrat, en god vän till henne och så min yngsta dotter. För över en månad sedan kom jag på idén att dels göra en pilgrimsvandring, som en lokal del av Pilgrims walk for future, dels för att passera några platser som går att koppla till bibelöversättning. Jag har skrivit om detta i en tidigare bloggpost. Min vision är att framöver erbjuda en stadspromenad med Bibeln som tema. I denna bloggpost delar jag något av det som handlade om just Bibeln, för själva vandringen handlade mest om att vara ute i naturen och njuta. 

Genom åren har Bibeln översatts många gånger. Även till svenska finns otaliga översättningar. Endast några av dessa räknas som officiella. (Två av dem är kursiverade, eftersom de endast var reviderade utgåvor av Bibeln från 1541.).

Gustav Vasas bibel (1541)

Gustav II Adolfs bibel (1618)

Karl XII:s bibel (1703)

1917 års kyrkobibel

Bibel 2000 (med NT 81)

Vi började i Uppsala domkyrka med morgonbön klockan 9. Den ägde rum i Vasakoret. Där finns en väggmålning som föreställer Gustav Vasa när han tar emot 1541 års Bibel av bröderna Olaus och Laurentius Petri. Det sägs att Laurentius Petri, som var ärkebiskop, stod för översättningen och att den skedde mellan 1531 och 1541. Nya testamentet hade ju kommit redan 1526. För att finansiera översättningen användes medel från en ärkedjäknetjänst, som dragits in. Men varje sockenkyrka fick också bidra med en tunna korn. Den kallades Bibeltunnan. J G Sandberg heter konstnären och motivet gavs ut på frimärke 1941, när översättningen fyllde 400 år.

Den som fick i uppdrag att trycka Bibeln blev Georg (Jurgen) Richolff från Lübeck. Han ansågs särskilt skicklig. Efter morgonbönen i domkyrkan gick vi förbi det hörn av universitetsparken, framför Historicum, där tryckeriet kanske låg. Upplagan kan ha varit ett par tusen exemplar. (Jag baserar en del av dessa uppgifter på en artikel av Nils Sundquist, en svensk konsthistoriker, landsantikvarie och författare som var Upplands förste landsantikvarie. Artikeln finns i en årsbok från 1941 för Upplands fornminnesförening. Länken kommer här. Dessutom har en historiekunnig person jag känner gjort mycket värdefull research. Utan honom hade jag inte fått kunskap om Richolffs tryckeri).

Därifrån gick vi till ett annat nedslag av Bibelöversättning i Uppsala. På Åsgränd 1 satt 1972 års Bibelkommission och översatte. Den kommissionens arbete resulterade i Bibel 2000, som även inbegrep NT81. Det var den sista officiella, statliga bibelöversättningen i Sverige. Därefter gavs uppdraget till Svenska Bibelsällskapet. Staten, ett par förläggarföreningar och Svenska Bibelsällskapet hade redan 1978 bildat Bibelfonden, som från 1981 fick förvalta royalties från bibelförsäljning. I urkunden står det att fonden bland annat ska skapa förutsättningar för framtida bibelöversättningar. Den framtiden lever vi i nu, när vi översätter Nya testamentet. Det arbetet ska vara klart 2026. Men Svenska Bibelsällskapet kan inte fatta beslut om hur denna översättning ska tas emot. Det beror på användarna om översättningen i framtiden blir en huvudöversättning i det svenska språkområdet.

Sedan passerade vi Carolina Rediviva, där vi konstaterade att Silverbibeln (Codex Argenteus) förvaras just där. Det är mycket gammal översättning av vissa bibeltexter. Själva boken är från 500-talet men biskop Wulfila som gjorde översättningen levde på 300-talet. Språket är gotiska. Det är ett tidigt germanskt språk som nu är utdött.

Efter detta ställde vi kosan mot Lurbo tempel. Och vi vandrade längs en av många Linnéstigar i Uppsala. Linné var med i den bibelkommission, som Gustav III tillsatte år 1773. Den var verksam i 144 år och resulterade i 1917 års kyrkobibel. Under långa perioder låg arbetet nere. Under 1800-talet brukade denna kommission mötas i Lurbo tempel, som inte längre finns kvar.

På vägen delade vi tankar om klimatkrisen och jag läste bland annat ett stycke ur Peter Halldorfs bok

Därför sörjer jorden.

Vi stannade för fikapaus och lunchpaus. Middagsbön höll vi passaden nog vid den så kallade Predikstolen.

Och vädret var enastående. Frisk, klar, hög luft. Strålande sol. Tacksamhet.

Saturday, 9 October 2021

Min första kyrkoherde

Idag har jag varit i Nora i Bergslagen och hållit i en ”kontraktsdag för kyrkvärdar och andra bibelintresserade”. Det är tredje gången gillt. Vi hade satt ett datum i september 2019, när jag var helt ny på Svenska Bibelsällskapet. Då blev det inställt på grund av för få anmälda. Nästa datum blev inställt på grund av pandemin. Men nu hände det. Så roligt att få möta människor med intresse för Bibeln. Och så roligt att få möta Gunnar Strömgren, min första kyrkoherde. Jag prästvigdes 1987 och mitt missiv (första tjänst) blev i Norsjö pastorat i Västerbotten, där Gunnar var kyrkoherde. Det kan inte ha varit enkelt att vara min kyrkoherde. Jag var ung och driftig. Visste vad jag ville och hade onödigt många principer, som jag ogärna kompromissade med. Men Gunnar såg nog personen bakom ytan och insåg att jag ville väl och även hade en förmåga att möta människor mitt bland mina bestämda åsikter. Han litade helt enkelt på mig och det fick mig att växa. För detta är jag tacksam (så här kvällen före Tacksägelsedagen).

Det var så fint att få sitta ner och samtala om då och nu. Gunnar är 90 år men pigg i tanken. Kontraktsdagen hade temat:

Bibeln i församlingen och mitt eget liv


Gunnar bidrog mycket påläst in i samtalet under dagen. Och jag förstod att han är med och bidrar in i flera bibelstudiegrupper. Imponerande!

Gunnars stora engagemang har annars varit Lutherhjälpen. Han var suppleant i styrelsen för Lutherhjälpen på riksnivå. Därför har han många gånger mött dåvarande direktorn för Lutherhjälpen, Ebbe Arvidsson, som ju också varit Generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet. Så härligt när trådar knyts ihop i livet.

Gunnar hade en rolig anekdot i samband med Ebbe Arvidsson. Vid ett tillfälle hade Ebbe frågan Gunnar:

- Ska Du predika i morgon?

- Nej, svarade Gunnar, men i övermorgon.

Ebbe hade ställt frågan en fredag. Detta berättade Gunnar för mig idag och jag mindes då hans ganska underfundiga, lågmälda humor.

Thursday, 7 October 2021

Det ekumeniska landskapet

Denna vecka har jag haft möjlighet att delta i ett antal event, av mycket skilda slag i olika format. Utifrån dessa sammanhang är min reflektion att den svenska, kyrkliga kartan ritas om. Och det är väl egentligen inget nytt. Vi lever ju i en ständig förändring.

I måndags hade vi sammanträde med Svenska Bibelsällskapets styrelse. Om jag förstår det rätt var det första gången sedan starten 1815 som en representant för den ortodoxa kristenheten fanns med i styrelsen. Den ortodoxa och österländska kyrkofamiljen har haft representanter i Huvudmannarådet ett tag men ingen därifrån har blivit invald i styrelsen. Det är mycket positivt. Enligt Sveriges kristna råd finns 95 000 kristna i Sverige från denna tradition.

I morse blev jag också påmind om den betydelse som denna del av kristenheten har inom bibelsällskapens världsomspännande organisation (United Bible Societies). Vi var samlade till bön (det sker vid olika tillfällen den första torsdagen i månaden, i olika tidszoner och på olika språk). Idag uppmärksammades att det är tre år sedan en överenskommelse (Memorandum of Understanding) undertecknades mellan å ena sidan representanter för ortodoxa och österländska kyrkor och å andra sidan United Bible Societies vid ett möte i Armenien. Dagens bön leddes av mina kollegor Vera Mitic (generalsekreterare för bibelsällskapet i Rumänien) och Emilia Lorgandopol (generalsekreterare för bibelsällskapet i Serbien). Tyvärr hittar jag inte så mycket information om överenskommelsen på UBS hemsida men Kyrkornas Världsråd uppmärksammade detta för tre år sedan. Länken kommer här.

Igår var jag på Ekumeniska centret i Alvik, Bromma. Där skedde ett boksläpp. Jag har också skrivit ett kapitel i boken som heter

Svensk mission och kyrkorna som växte fram

Tre fjärdedelar av redaktionen fanns på plats. Klas Lundström, som är docent i missionsvetenskap och knuten till Johannelunds teologiska högskola (EFS) har varit huvudredaktör. Kajsa Ahlstrand är präst i Svenska kyrkan och innehar Professor Gustaf Leanders professur i missionsvetenskap vid teologiska fakulteten vid Uppsala universitet. Göran Janzon är teologie doktor och tidigare rektor vid Örebro Missionsskola (Idag Örebro Teologiska högskola). Den drivs av Evangeliska Frikyrkan, Pingströrelsen och Svenska Alliansmissionen. Göran har varit missionär för dåvarande Örebromissionen i Centralafrikanska Republiken. På länk fanns Jan-Åke Alvarsson, som är professor i Kulturantropologi vid Uppsala universitet och har varit missionär utsänd av Pingströrelsen till Bolivia. Samlingen inleddes av generalsekreteraren för Svenska missionsrådet, Charlotta Norrby, som är kyrkvärd i Svenska kyrkan.

Och så i förmiddags var det ett symposium i Sal X i universitetshuset här i Uppsala. Det som högtidlighölls var att det i år är 500 år sedan Jakob Ulfsson dog. Han var ärkebiskop i Uppsala stift 1469-1515. Han grundade Uppsala universitet 1477. Och 7 oktober (som även är Den heliga Birgittas himmelska födelsedag) firas som universitetets födelsedag.

Symposiet arrangerades av Uppsala universitet och Newmaninstitutet, som är en privat svensk romersk-katolsk högskola i Uppsala med inriktning mot teologi, filosofi och kultur. Bland de medverkande var det därför en stor andel katoliker.

Symposiet var spännande men handlade inte enbart om Jakob Ulfsson utan även om den tid då han levde och i något fall mer om 1300-talet.

Det jag reflekterar över är olika mötesplatser, där kristenheten representeras av olika delar. När missionsboken släpptes fanns ingen synlig närvaro av katolska eller ortodoxa kyrkofamiljen. Fredrik Emanuelson och Misha Jaksic har visserligen skrivit några korta rader i boken men annars verkar Svensk mission mest angelägen för lutherska och frikyrkliga samfund. På dagens symposium fanns det däremot många katoliker men ingen påtaglig närvaro från någon annan kyrkofamilj. Trots att Jakob Ulfsson är en av Svenska kyrkans nuvarande ärkebiskops företrädare. Troligen beror det på att Svenska kyrkan denna vecka har kyrkomöte på Uppsala Konsert och kongress.

Visst möts kristenheten på olika sätt både på lokalplanet och i olika nationella sammanhang. I Bibelsällskapets styrelse finns stor representation från många samfund och kyrkor. Det gläder mig. Och presidiet för Sveriges kristna råd har denna vecka mött ett par partiledare i riksdagen. Det är också viktigt. I dessa sammanhang är alla de fyra kyrkofamiljerna representerade.

Tuesday, 28 September 2021

Jag – en hacker?

Svenska Bibelsällskapet byter just nu kund- och givarvårdsprogram. Eller CRM-system, som det också heter. Customer Relationship Management. Programmet heter Salesforce Non-Profit Success Pack. Slaesforce är världens största CRM-system. 

Det handlar om att ha en bra relation till kunder (som handlar i Bibelbutiken), givare, tidningsprenumeranter, medlemmar, Bibeläventyrare och andra som vill ha med Bibelsällskapet att göra. Vi har en genomtänkt informationssäkerhetspolicy och på vår nyss uppdaterade webbplats kan den som vill läsa om den och hur vi arbetar med GDPR- frågorna. Allt ska ske på ett klokt sätt, där vi respekterar individens integritet.

Med det som grund vill vi ha rätt uppgifter i våra register och även kunna informera om sådant som är intressant för olika målgrupper. Eller skulle vi hellre säga ”kommunicera”. Det handlar om två vägar. Förhoppningen är att vi inte bara berättar om sådant vi tycker är viktigt utan också lyssnar på andra.

Vårt tidigare registerprogram är gammalt och fungerar otillfredsställande. Därför är alla (ja, det vågar jag påstå) glada för att vi nu byter. Och vi är precis i steget. Vi har fått hjälp att migrera all information till det nya programmet men har ännu inte börjar arbeta i skarpt läge. Spännande!

Mitt i denna supermoderna omställning slog det mig. På mitten av 1980-talet bodde jag på Ansgarsgården i Uppsala och hjälpte föreståndaren, Karl-Gunnar Ellverson med en del administration. Både för själva Ansgarsgården och för Sankt Ansgars stiftelse. Bland annat skötte jag gåvoregistret. Någon gång varannan månad cyklade jag från Studentvägen till ett litet IT-företag i Boländerna, med en bunt adressändringar och postgirotalonger i väskan. Hos IT-företaget fanns ett antal datorer och när jag väl slagit på en av dessa möttes jag av en svart skärm med ett antal bokstäver och tecken. Där skrev jag in ytterligare kod och så öppnades själva registret. I DOS-miljö. Någon mus fanns inte. I programmet kunde jag ta mig fram med piltangenterna. Det var pilligt och jag sneglade ofta på manualen som låg vid sidan. Det var allt annat än intuitivt.

Det är alltså 35 år sedan. De kunskaper och färdigheter jag fick då har jag inte så stor nytta av. Men det fyller mig ändå med en viss tillfredsställelse att jag har arbetat med registerhantering – åtminstone i ringa omfattning. Och att jag gjort det i datorernas stenålder.

Bland mina arbetskamrater finns personer som sköter detta mycket bättre än vad jag skulle kunna göra. Som generalsekreterare är jag ändå superuser. Hur gick det till? När vi nu genomgår olika utbildningssteg förlitar jag mig på de andras förmåga att greppa det hela. Och minns hur det var då, när det – som man säger – begav sig.

Monday, 20 September 2021

Det bortglömda valet

Igår var jag i kyrkan. När jag stod utanför såg jag en kö. Trevligt, tänkte jag. Kö till högmässan. Det visade sig dock att kön gick till baksidan av kyrkan och utanför fanns en skylt, som gav en förklaring.

Vallokal

Samtidigt som vi firade högmässa pågick alltså kyrkovalet i samma byggnad. Jag kan möjligen förstå att så måste ske, för att så många som möjligt ska beredas möjlighet att rösta. Men jag vet att vissa församlingar valt att stänga vallokalen under gudstjänsttid. Det är väl det rimligaste? Så det kändes märkligt.

Vi gick i alla fall in genom den andra ingången och satte oss ner. En kyrkvärd inledde med några pålysningar. En av dessa gällde val till församlingsrådet i den församling som vi bor inom, nämligen Uppsala Domkyrkoförsamling. Kyrkvärden berättade att församlingsrådet inte väljs denna dag, när det är kyrkoval. Det kändes också märkligt.

I stället fick vi veta att vi kunde nominera kandidater till församlingsrådet på annat sätt. Jag kanske var ouppmärksam men jag uppfattade faktiskt inte när, var och hur nomineringarna ska ske. Väl hemma googlade jag och förväntade mig att information om detta skulle finnas på pastoratets hemsida. Och jag fick en träff. Men det handlade om nominering till församlingsråden 2017. Det kändes oerhört märkligt.

Jo, jag kanske förstår att de som organiserar valet inte vill att människor ska blanda ihop de olika nivåerna. Men ärligt talat: varför ska alla de medlemmar som inte deltar i gudstjänstlivet ställas utanför denna viktiga nivå? Som också är den mest decentraliserade nivån? 

Församlingen är ju enligt Kyrkoordningen den primära enheten inom Svenska kyrkan. Det är där det händer. Och församlingsråden är ju oerhört viktiga. Inte minst i processen att ta fram församlingsinstruktionerna. Då måste väl kyrkans medlemmar få reda på att det också finns denna nivå i organisationen? Även om församlingsrådet inte väljs på listor den 19 september?

Är det alltså såhär jag ska förstå min kyrkas ordning. I val till kyrkomöte, stiftsfullmäktige och kyrkofullmäktige får alla kyrkans medlemmar som har fyllt 16 år rösta. Det skickas ut runt 5 miljoner brev om detta och det informeras på alla möjliga plattformar. Men när det gäller nomineringar till församlingsråd finns ingen information att tillgå. Där behöver man vara närvarande i gudstjänsten för att möjligen uppfatta hur det går till.

Jag pratade faktiskt med en person i kyrkan igår och frågade om jag fick nominera hen till församlingsrådet och fick ett jakande svar. Men nu vet jag inte hur jag ska göra. Det stör mig. 

Jag vill helst inte polarisera aktiva kyrkomedlemmar mot mer passiva. Men här måste jag säga att själva valsystemet inte gör det lätt för den som vill hålla ihop kyrkan i ett ”vi”. Är förklaringen att församlingsråden är oviktiga? Jag vill helst inte tro det. Eller är förklaringen att församlingsråden är den plats där ”de kyrkligt aktiva” kan vara ganska säkra på att få sin röst hörd? 

Förklaringen är kanske att det är kyrkofullmäktige som enligt kyrkoordningen väljer församlingsråd. Så det är ju vad som vanligtvis brukar kallas för ett indirekt val. Det innebär att vi som är medlemmar i kyrkan får rösta i direkta val på alla nivåer utom på församlingsnivån. Där gäller endast ett indirekt val. Det känns enormt märkligt.

Epilog 1:

En vän gjorde mig uppmärksam på att nästan allt fokus i valdagens rapportering låg på hur det gick i valet till kyrkomötet. Det är också problematiskt eftersom församlingen är den primära nivån. Jag måste erkänna att jag också dragits med i den felfokuseringen.

Epilog 2:

Att ett starkt nationalistiskt parti som Alternativ för Sverige tar plats i kyrkomötet på grund av ett i mitt tycke felaktigt valsystem är upprörande. Därmed får de under mandatperioden stöd i storleksordningen 300 000 kronor - som vi medlemmar alltså bidrar med. Beklämmande.

Sunday, 19 September 2021

Sápmi är mycket större än de flesta tror

När jag var barn bodde familjen i Sápmi. Vi firade gudstjänster i kyrkkåtor på våren, sommaren och hösten. Vi bodde i prästkåtorna i Saltoluokta och Vaisaluokta. Våra vänner hette bland annat Tuolja, Tjikkom och Utsi. Att samer, samiskt språk och samisk kultur är en del av Sverige har varit klart för mig sedan unga år. Men fortfarande inser jag att jag har stora kunskapsluckor. Då visste jag t ex inte att Porjus, där jag gick i lågstadiet, också heter Bårjås. Det lärde jag mig ganska sent.

En vän tipsade mig om ett radioprogram. ”Vetenskapsradion historia. Sydligaste sameboplatsen grävs ut.” Länken kommer här.


Programmet hjälpte till att fylla ut ytterligare kunskapsluckor. Den del som handlar om samer är ungefär 30 minuter långt. Väl värt att lyssna på.

Arkeologer i projektet ”Det delade landet” har grävt ut en samisk boplats i närheten av Östervåla i Norduppland. Det rör sig om en liten boplats. Förmodligen har det stått en lavvu (tältkåta) på platsen. Det finns lämningar av kol och aska från en eldstad och även renben. Platsen är fyndfattig, som det uttrycks i programmet. Men det är, menar arkeologerna, tydligt att det finns en aernie (eldstad). (Jag lärde mig i Bårjås att eldstad heter Àrran men det är på lulesamiska, som talas i Bårjås).

Det kom inte som en total överraskning att det funnits samer i Mellansverige. Det har jag nog både förstått och hört förut. Men nu blev det liksom konkret. Att det är minst sagt troligt att just denna plats faktiskt bebotts av samer styrks av en anteckning i en av Östervålas kyrkböcker från januari 1717. Då döptes ett barn till samiska föräldrar. Hon hette Margareta.

Ett annat skäl till att det säkert bott samer på platsen är att den kallas ”Lapphällarna” (sic!) av ortsbefolkningen. Och här vill jag stanna upp ett ögonblick. Jag väljer att skriva ut namnet, även om det innehåller en benämning på samer, som anses nedsättande. Jag lägger till kommentaren (sic!) vilket är vanligt inom akademin, när någon använder ett citat, som innehåller ord eller begrepp, som är udda eller felaktiga. Ofta är det för att understryka att citatet är tveksamt ur genussynpunkt men kan även användas i andra sammanhang.

Tillbaka till radioprogrammet. En nyhet för mig är begreppet ”sockenlappar” (sic!). Jag googlar ordet och hittar en informativ sida, som Det samiska informationscentrumet står bakom. (Centret invigdes 2005 och är en del av Sametingets myndighetsuppdrag.) Det står att

… sockenlapp (sic!) i ordets egentliga betydelse var en same som var anställd av socknen och mot ersättning utförde sysslor åt bönderna. Det var en tjänstetitel motsvarande sockenhantverkarna. Sockenlappsinstitutionen (sic!) är känd från norra Svealand upp till Ångermanland från början av 1700-talet till mitten av 1800-talet.

Det som är intressant är att det fanns samer i mer än halva Sverige och att samer och andra svenskar levde sida vid sida. Kanske var det så att de oftast levde i samförstånd. Jag får ett intryck av det när informationscentret skriver att det år 1720 kom en kunglig förordning som gick ut på att samerna skulle tvångsflyttas tillbaka till norra Sverige. Men enligt informationscentret så accepterade varken samer eller bönder förordningen. Systemet tog dock slut under senare delen av 1800-talet. Jag uppfattar att staten då lyckades med något som knappast kan beskrivas med andra ord än etnisk rensning. Längre än så har vi inte till dessa mörka skikt i vår historia. Och frågan är om inte någon form av liknande krafter fortfarande är i omlopp, när det står strid kring gruvor, vatten, jakt- och fiske och andra saker. Men här har jag svårt att reda i begreppen, för det är komplicerat ur ett antal aspekter. Inte minst när det också ter sig som om det finns djupgående konflikter mellan samer i dessa frågor.

En annan spännande uppgift som framgick i radioprogrammet var att inte bara samerna talade samiska. Även andra svenskar var ofta tvåspråkiga. Det hade jag velat vara.

I programmet intervjuas två samer. Ylva Gustafsson och Marita Sandberg Lööf. De talade om detta hur människor tidigare levt sida vid sida och behärskat mer än ett språk.

Tänk om detta skulle vara ett sätt att arbeta med integration i dagens Sverige? Inte kravet att den andre ska lära sig mitt språk utan att vi lär oss varandras språk? Hur skulle integrationen då se ut?

De talade också om hur stora delar av historien har mörklagts. Och att de hoppas att en ändring är på gång. Det skulle inte bara vara till fördel för samerna utan alla i Sverige skulle tjäna på att förstå fler delar av hela Sveriges historia.

Jag googlar och hittar en sida på Skolverket som faktiskt lär ut samiska till skolbarn. Så bra. Jag hade velat få den kunskapen, när jag bodde i Bårjås. De ord jag fångade upp var utanför skolan. I skolan skulle ju endast svenska förekomma. Det material jag hittar på Skolverket är dock knappast tänkt för alla utan bara för dem som vill läsa – i det här fallet sydsamiska – som tillval i skolan. Nog borde väl alla få lära sig åtminstone några ord? På min tid hade vi undervisning i norska och danska och lite finska. Hade det inte varit mer logiskt med samiska och andra nationella minoritetsspråk. Jag tror och hoppas att det är annorlunda idag. Men jag vet inte.

I sammanhanget vill jag nämna att Svenska Bibelsällskapet är inblandad i översättning av Bibeln till flera nationella minoritetsspråk, däribland lulesamiska och sydsamiska, men än meänkieli. Läs mer här.