Thursday, 16 February 2017

Miljöpartiet är värt en egen mässa

Det är en kul formulering, som Lena Mellin drar till med i en krönika i Aftonbladet. Det handlar egentligen om hur Moderaterna och Socialdemokraterna rasar i den senaste Aftonbladet/Inizio-mätningen. Och att det bara är Vänsterpartiet, Centern och Sverigedemokraterna som ökar. Alla de andra fem riksdagspartierna går bakåt. Lena Mellin menar att de två regeringsbärande partierna förtvinar framför våra ögon.

Det är starka ord. Närmast religiöst laddade. Rubriken:
Tiden håller på att rinna ut för Löfven och Kinberg Batra
… är också snudd på apokalyptisk. Alltså är det kanske inte så konstigt att hon, när hon ska skriva om Miljöpartiet, tar hjälp av ytterligare en religiös metafor:
Miljöpartiet är värt en egen mässa
Nu ska jag inte gå in och bedöma sakfrågan. Jag är mer intresserad av metaforerna. Det var alltså Henrik IV av Frankrike som 1576 skulle ta över tronen efter sin svåger, Henrik III. Det fanns dock ett problem. Henrik IV var Hugenott. Och Frankrikes katoliker ville inte ha en "en kättarkung". Enligt Wikipedia blev det stridigheter och till slut övergick Henrik 1593 till katolicismen. Det var då han yttrade de bevingade orden:
Paris vaut bien une messe (Paris är väl värt en mässa)
Att Paris slinker in bakvägen, via Lena Mellins metafor, är intressant. Miljöpartiets förra språkrör, Åsa Romson, fick ju så många lovord efter det stora klimatmötet i Paris COP 21. Nu skulle det gå att säga, med samma ord, att miljön vore värd en mässa. För brakar skapelsen ihop – vilket verkar vara på god väg att ske – då spelar det mindre roll hur de olika partierna lyckas i opinionsmätningar.

Saturday, 11 February 2017

Ett gammalt aktstycke

Postgirots logotype på grön botten.
Iväg till postkontoret och hämta
tre hundralappar. Nostalgi.
Några teman i mina bloggposter genom åren är kommunikation och försoning. Relativt ofta har jag skrivit om hur vi umgås i sociala medier. I de snabba klickningarnas tidevarv hinner vi ofta, som bekant, trycka på 'enter' innan vi räknat till tio. Allt var inte bättre förr men mycket var annorlunda. Därför de rader som kommer i denna bloggpost.

När jag letade efter något annat hittade jag en debattartikel jag fick publicerad i Kyrkans tidning nr 15, 1986. (Det utbetalades även ett honorar. Jag minns att det kom som en fullständig överraskning. 300 riksdaler. Mycket på den tiden.)

Eva Brunne och Anna-Karin Hammar hade skickat en spontanremiss på slutbetänkandet av 1969 års psalmkommitté SOU 1985:16,17, 18 och 19. Deras text hade jag inte sett i sin helhet men väl fått den återgiven, förmodligen i just Kyrkans tidning. En liten del av deras skrivelse handlar om sista raden i tredje versen på nuvarande psalm 480. Så här skrev de:
Maria-psalmerna är en god ansats men traditionella bilder kan bli förtryckande på ett olyckligt sätt. Vi tänker på nr 486 "Var hälsad, Herrens Moder" där Bo Setterlind har lyckats väl med allt utom ett ord i tredje versen. "Din lydnad är vår förebild" är en mening som vi vet att många kvinnor stegrar sig inför. Lydnaden har tvingats på kvinnor i tvåtusen år och verkar i allt annat än befriande riktning. Vi tror att en formulering som: "Din trohet är vår förebild", känns mycket mer uppbyggelig och är dessutom mer biblisk.
Min debattartikel kommer nedan. Samt svaret från Eva Brunne och Anna Karin Hammar. Får jag säga det själv håller vår kommunikation en god ton. Den är saklig.


Idag skulle jag inte skrivit samma sak. Hade Bo Setterlind och psalmbokskommittén valt ”trohet” istället för ”lydnad” hade jag också sett det som en förbättring. Poängen i denna bloggpost är dock tonen i vår diskussion. Därför vill jag också lägga till det svar jag någon dag senare fick från Eva Brunne per post.


Såhär 31 år senare minns jag att jag blev glad för brevet och kopian på deras spontanremiss, som jag fortfarande bevarar i en pärm.

Ett långsammare samtalsklimat. På papper. Via snigelpost. Inte alltid bättre. Det förekom hårda ord även 1986. Men rum för eftertanke gavs på ett annat sätt.

Thursday, 2 February 2017

Dopdag – retreat


Under några dagar – torsdag till söndag – använder jag min lediga tid till att vara på retreat. Ett gott sätt att återvända till mitt dop. Det är Kyndelsmässohelg och det jag söker – på olika plan i mitt liv – är Uppenbarelsens ljus. Jesus Kristus.

Jag döptes i Mariakyrkan i Sigtuna. Jag är på retreat på Wettershus retreatgård utanför Gränna.

Det är så lätt att förirra sig i vår tid. Det är viktigt för mig att söka mig tillbaka till källan. Det är dopets källa och Guds tilltal, som i tystnaden vid Vätterns strand blir en källa till liv i mitt inre.

Friday, 27 January 2017

Språkfilosofi

Rowan Williams förbereder sig. Men vad funderar
Antonius över i bakgrunden?
Det blev trångt i Museum Gustavianum Auditorium Minus, när den förre anglikanske ärkebiskopen, Rowan Williams, höll sin hedersdoktorföreläsning med rubriken: Christology and Philosophy: 
Kierkegaard, Wittgenstein and Chalcedon
Exempelvis såg jag att Svenska kyrkans förre ärkebiskop, Anders Wejryd, som också är just hedersdoktor, fast på Sveriges Lantbruksuniversitet, fick sitta på golvet längst bak i salen.

Det var framförallt en språkfilosofisk föreläsning. Föreläsaren återkom ofta till ordet grammatik. Men det handlade på intet sätt om det vi vanligtvis förknippar med grammatik. Snarare grammatik i en slags filosofisk bemärkelse.

Utgångpunkten var Ludwig Wittgenstein (1889-1951) och dennes tänkande kring etik, estetik och även religion. På samma sätt som ett etiskt ställningstagande inte kan vara sant eller falskt, kan inte heller vårt tal om Gud vara sant eller falskt i vetenskaplig mening. Detsamma gäller när vi beskriver det estetiska. Mycket handlar det om, menade Williams, hur vi utrycker oss. Så drog han en vits. Jag hade hört den förut och den var rolig redan då!
      En samling fångar berättar roliga historier för varandra. De gör det så ofta, så de har gett historierna nummer.
-         39, säger en fånge och alla andra vrider sig av skratt.
-         24, säger en annan och ingen skrattar.
-         Varför skrattade ni inte, frågar fången.
-         Det beror på ditt sätt att berätta historien, svarar de andra.
Från den tidiga Wittgenstein, som menade att talet om etik, förundran och tro är nonsens (men helt rimligt att uppehålla sig kring, eftersom det är sådant vi människor talar om), rörde sig föreläsningen mot den senare Wittgenstein, som – tror jag – hade ett mer öppet sinne gentemot talet om Gud. Vad jag förstår var inte Wittgenstein själv en troende person men ansåg att talet om Gud ändå har positiva effekter. Eller något sådant.

Rowan Williams återkom till parallellen mellan Gud och företeelsen ’färg’. Går det att tänka sig en värld utan färg? Troligen inte. Lika avgörande är det att antingen tänka sig Gud eller inte Gud i relation till tillvaron. Däremot går det att tänka sig de olympiska gudarna som inslag i tillvaron. Om t ex Poseidon finns, påverkar det bara oss, när vi åker båt. Annars behöver vi inte bry oss.

Föreläsningen tog sedan sikte på Kierkegaard, som tydligen inspirerat Wittgenstein. När jag nu tittar i mina anteckningar inser jag att jag inte riktigt greppade denna del. Var det Wittgenstein eller Kierkegaard som menade att världen inte är mirakulös, utan  tvärtom ordinär? Eftersom vi inte har någon jämförelsepunkt till världen blir det betydelselöst att säga att den är mirakulös. Eller var det Williams eget bidrag.

Nåväl, detta ledde över till diskussionen – som blev mycket kortfattad – kring konciliet i Kalcedon 451 (C.E.) där Williams konstaterade att det som är gudomligt med Jesus Kristus är inte att Jesus Kristus gjorde under. Undren var del av Jesu Kristi ’inkognito’. Ett alltför stort fokus på att Jesus är Gud, minskar snarare Guds gudmlighet. Kristi gudomlighet bevisas främst genom handling. Framför allt genom kärleken.

Med stor sannolikhet har jag missat vissa delar av föreläsningen. T ex hänvisades även till Bonhoeffer. Möjligen störde det mig lite att den var centrerad så mycket kring några västerländska män. Och rörde sig på en mycket filosofisk nivå, fjärran från våra levda liv. Men visst, ibland ska det väl också finnas tid för det filosofiska samtalet.

Jag funderade över hur ämnet hade avhandlats i Sydafrika? Svårt att säga. Säkert hade någon form av maktperspektiv anlagts. Förmodligen hade även presentationen av föreläsaren varit lite längre.

Protokollet ser olika ut i Sydafrika och Sverige men jag noterade att fyra personer reste sig och lämnade plats på första raden, när Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackélen kom in med sin make och sin adjunkt, som jag tror hade en dotter med sig. Säkert skulle något liknande skett i Sydafrika.

Däremot har jag svårt att se en sydafrikansk ärkebiskop emeritus sittande på golvet. För mig blev Anders Wejryd ett exempel på Kristi efterföljelse och hur den påverkan Kristus har på oss, kan se ut. Att Kristi gudomlighet bevisas genom handling. Framför allt genom kärleken.

Wednesday, 25 January 2017

Vår ärkebiskop i Irak

Idag fick jag syn på följande tweet:

Jag förstår att Ärkebiskop Antje Jackelén har varit i Irak, eftersom det står Mosul på en skylt. Men kan bara ana orsaken till resan.

Min aning är att hon rest dit med andra kyrkoledare för att möta de kristna i Irak. Om det är så, vilket jag tror, är det mycket bra.

Det ska bli spännande att höra mer.

Monday, 23 January 2017

Kallade och sända till Luleå stift

Ofta återvänder jag till Magnus Malms bok (Verbum 1998):
Vägvisare
I den skiljer författaren mellan kallelse och sändning. Som kristen är jag kallad till barnaskap hos Gud. I dopet tas jag emot. Dopet är ett erbjudande till alla människor på denna jord. Dopet erbjuder en öppen famn hos Gud. Oavsett hur jag lyckas med mitt liv.

Som döpt kan jag också sändas ut i ett visst uppdrag. Där är det viktigt att jag uppfyller de förväntningar som finns. Jag kan till och med bli av med mitt uppdrag eller själv välja att avsäga mig det. Men även om jag inte kan, vill eller lyckas fullgöra mitt uppdrag, så gäller dopets nåd. Inget kan skilja mig från Guds kärlek.

I helgen fick jag vara med och sända ut sex medarbetare i kyrkan i särskilda uppgifter. Det var Präst- och diakonvigning i Luleå Domkyrka. Det som var så spännande var att det i vissa avseenden var en brokig skara, som sändes ut.

Helen Johansson, som gått vid
Svenska kyrkans utbildningsinstitut.
Maj-Lis Aasa vigdes till diakon. Tre vigdes till präster. Av dessa hade Helen Johansson gått slutåret vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut (där jag undervisar). Jonas Nording och Samuel Folkesten hade fått sin prästutbildning vid Johannelunds teologiska högskola.

Utöver dessa, som vigdes till tjänst, tog Luleå Stift emot två personer som redan innan var prästvigda. Dels en EFS-präst, Mats Holmqvist, som alltså varit präst i Svenska kyrkan men inte varit behörig att söka och inneha ordinarie prästtjänst utan endast kunnat anställas i EFS-föreningar. En sådan präst har oftare en kortare, 3-årig utbildning. Men är lika mycket präst. Den enda som skiljer är behörigheten att bli anställd som präst i Svenska kyrkans församlingar. Dels var det Dean Apel, som redan var prästvigd i den amerikanska lutherska kyrkan (ELCA). Denne fick också på lördagkvällen avlägga särskilda löften inför biskopen.

De sex som ska sändas ut flankerar biskop Hans Stiglund.
Många bollar i luften för biskopen, stiftsadjunkten, stiftsdiakonen och stiftsjuristen med flera. Allt förlöpte dock mycket smidigt och gudstjänsterna var fyllda av stor glädje och trosvisshet.

På lördagkvällen fick jag predika i domkyrkan och det var fint att få det uppdraget.

Något jag särskilt uppskattade var den varma atmosfären vid den middag som hölls för dem som skulle vigas och tas emot, i stiftets representationsvåning. En välsmakande men samtidigt enkel buffé, lättöl eller vatten och en smaskig efterrätt. Jag trodde att menyn låg utlagd vid varje tallrik, men det visade sig vara ett sångblad med psalmer, som vi sjöng under måltiden. Underbart!


Det gick inte att ta miste på den glädje som de församlade kände över de sex personer som ställt sig villiga att gå in i tjänst på detta sätt.

Friday, 20 January 2017

En gammal kaftan

För 30 år sedan prästvigdes jag och införskaffade min kaftan. Den inköptes med två par byxor. Bägge är utslitna. Jag är inne på par nummer tre. Själva rocken är dock densamma. Även om jag under mina dryga tjugo år som församlingspräst använde min kaftan varje vecka, har den inte varit i bruk de år jag bott i Sydafrika. Även nu, när jag har tjänst på Svenska kyrkans utbildningsinstitut, använder jag den mindre ofta.

I höstas märkte jag att armbågarna började bli slitna. Frågan var om jag skulle köpa en ny. En inte helt enkel fråga att besvara, eftersom plagget är dyrt. För att både bevara ett i övrigt fullt användbart plagg och för att spara pengar, började jag tänka i banor av att låta laga ärmarna. För detta insåg jag att det behövdes originaltyg. Vilket inte är enkelt att få tag i. Om ändå något par av de utslitna byxorna hade funnits kvar. Men efter diverse flyttar, varav en del till och från Sydafrika, skulle väl detta inte vara möjligt.

Det tog hustrun 1 minut att hitta ett av byxparen i klädkammaren. Respekt! Ur denna byxa hade redan tyg använts till kragen, som lagades för många år sedan. Men det fanns mer andvändbart tyg.

Med de gamla byxorna och kaftanrocken gick jag iväg till
Alan Skrädderi
Av Alan fick jag veta att det skulle gå att fixa. Han menade till och med att det idag är svårt att få tag på tyg med lika hög kvalité. Priset skulle också bli överkomligt.

Till helgen åker hustrun och jag till Luleå, för att vara med på vigningshelg i domkyrkan, där jag själv vigdes till präst för 30 år sedan. Och kaftanen är med. Samma! Det känns bra.

Jag minns en kollega i Luleå stift som vid ett prästmöte talade sig varm för att vi ska fortsätta ha kaftan. Den binder oss samman, sa han, med våra orientaliska rötter. Kaftanen är ett gammalt plagg och ett gammalt ord. Låt vara att vår svenskkyrkliga kaftan är kraftigt förändrad – men kopplingen finns där.

Så jag bär min kaftan med stor glädje. Inte minst för att den fortfarande håller.

1987. Dotter mindre hår. Pappa mer hår.
(Foto: Mats Wilhelm)
2017. Dotter mer hår. Pappa mindre hår.
(Foto: Matilda Göranzon)