Friday, 14 August 2020

Vilse i pannkakan - igen!

Det är en halvtimme kvar till begravningen börjar. Jag sitter i bilen i centrala Stockholm och vet inte hur jag ska hitta till kyrkan. Panik! Det finns bara en sak att göra: be!

Gode Gud, hjälp!

Så får jag en snilleblixt! Bönesvar! Jag återkommer till det.

För några veckor sedan fick jag en fråga om jag kunde leda en begravningsgudstjänst i Oscars kyrka på Östermalm i Stockholm. Eftersom jag kände den avlidna, svarade jag genast ja. Sedan har jag haft kontakt med sorgehuset och med organisten. Samt förstås med kyrkoherden. Det är en oskriven regel. Kontakta alltid pastoratets kyrkoherde. Eller pastor loci, som det heter på latin. Det uppskattade jag, när jag var kyrkoherde. Det är värdefullt att känna till att gästande präster hoppar in i olika sammanhang.

Så kom dagen för begravningen. Jag googlade fram en karta över Stockholm och såg till att ha gott om tid. Jag hade ju dessutom lovat både anhöriga och organist att jag skulle vara där i god tid. (Ibland önskar jag att jag vore lite mer ödmjuk!)

Runt tolv åkte jag från Uppsala. Begravningsgudstjänsten skulle börja 14.00 – kan något gå fel? Jag tog bilen, för att undvika smittorisken i kollektivtrafiken. Jag hade även säkerställt att det fanns möjlighet att parkera bilen vid kyrkan.

Allt gick bra på E4:an och vid Karolinska tog jag av och skulle förstås ha tagit Valhallavägen men missade det och helt plötsligt åker jag in mot centrum. Omöjligt att svänga vänster. Nu är jag på Kungsholmen! Hur gick detta till? Tillbaka till Vasastan och första bästa sväng österut. Jag åker ner mot centrum och hittar inte någon bra väg mot Östermalm. Helt plötsligt är jag i en tunnel på väg mot Tegelbacken.

Minuterna går. Det som från början var gott om tid har nu blivit något helt annat. När klockan närmar sig halv två söker jag mig mot centralstationen. Det är då jag ber. Gode Gud, hjälp! Och min idé är att hitta en taxi. Jag är på Vasagatan och åker in till stationen men hamnar på fel plats. Inga taxibilar. Bara parkeringsvakter. Ut igen. Men det går inte svänga vänster ut på Vasagatan. Jag måste tillbaka till Tegelbacken. Ungefär halv två kör jag in på den parkering, där det faktiskt finns två taxibilar.

- Kan Du hjälpa mig till Oscars kyrka? Jag ska ha en begravning där?

- Visst, hoppa in i bilen.

- Men ... jag har en egen bil. Kan Du köra före mig?

- Hmm. OK, vi gör väl så!

Taxin åker före och jag efter. Vänster på Vasagatan. Fel håll tycker jag men inser att jag måste lita på den som vet mer än jag.

Jag inser att de kanske börjat bli oroliga i kyrkan. På vägen lägger jag mobilen i knät och sätter på högtalaren och talar med min äldsta dotter, som lovar ringa församlingen och meddela att prästen är på väg.

Taxichaffisen kan sin sak och snart nog är vi på Strandvägen …

Här måste jag i berättelsen stanna upp och berätta om svärmodren. Alltså min egen svärmor. Hustrun och jag var kanske inte ens förlovade och vi spelade monopol med mina blivande svärföräldrar. Jag hade chans att få alla röda gator. Jag behövde endast köpa Strandvägen av min blivande svärmor. Med uppbådandet av all min charm (redan då ganska mycket) ber jag henne ömt att sälja till mig. Döm om min förvåning; hon svarar nej!

Men nu är jag i alla fall på Strandvägen och det känns som cirkeln är sluten. Vänster på Narvavägen och så ser vi Oscars kyrka.

Återstår endast att betala. Jag är lite stressad nu. Jag ser de anhöriga på kyrktrappan och det återstår att parkera bilen utan att få böter. Jag glömmer glasögonen i bilen och tar bara med mig min plånbok. Taxichauffören räcker fram en I-settle. Vet ni hur små de är? Jag ser ingenting och sedan jag försökt knappa in kod och allt havererar systemet. Då minns jag att jag stoppat undan en lämpligt stor sedel för tillfällen som detta. Chauffören accepterar summan. Jag parkerar bilen hjälpligt och går mot kyrkan.

Väl inne i kyrkan frågar jag om någon av de kostymklädda herrarna kan parkera min bil och sonen till begravningsentreprenören tar bollen. Jag samråder med organisten i språnget och förs sedan av kyrkvaktmästaren till sakristian (det rum där kyrkobetjäningen förbereder gudstjänsten och där även präster och andra byter om). Jag tvättar mina händer, får min trådlösa mikrofon och en kirurgisk tejpbit att fästa den med mot kinden. Jag ordnar mina papper, vi ber för gudstjänsten och 13.55 är jag på plats ute i kyrkan.

Begravningsgudstjänsten blev fin. Det efterföljande samkvämet med. På hemvägen åkte jag bara fel en enda gång. Och ikväll har jag bestämt att vår Tom Tom ska förvaras i bilen.

Thursday, 13 August 2020

Thursdays in Black och Ruts bok

Idag är det torsdag. Varje torsdag använder jag en stund till att fundera över genusbaserat våld. Jag klär mig i svart och tar på en knapp där det står

Thursdays in Black. Towards a world without rape and violence

Jag vet att det är en droppe i havet. Men kanske någon ser min knapp och avstår från att fälla en sexistisk kommentar. Någon annan kanske stärks i att säga ifrån. Jag hoppas det. Kyrkornas världsråds kampanj är global och har pågått länge. Läs mer här

Som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet tänker jag ofta på hur Bibeln relaterar till detta med genusbaserat våld. Det finns ganska många – hemska – berättelser i Bibeln som innehåller våldtäkt. Vad gör vi av dem? Från södra Afrika har jag lärt mig att de ger anledning att tala om våldet och orättvisorna.

En bibelbok som visserligen inte innehåller våldtäkt men ändå handlar om sexualitet och makt är Ruts bok. Vi läser den i den internationella bibelläsningsplan vi följer

Bibel 2020

Idag hade vi hunnit till kapitel tre, där Ruts svärmor uppmanar Rut att göra följande:

I kväll är han på tröskplatsen och kastar korn. Du skall bada, smörja in dig med välluktande olja, sätta på dig dina finkläder och gå ner till tröskplatsen. Men laga så att han inte ser dig förrän han har slutat äta och dricka. Ge akt på var han lägger sig och gå sedan fram och lyft på täcket vid fotändan och lägg dig där. Då säger han dig vad du skall göra (Rut 3:2b-4).

Boas verkar rättskaffens. Det står ingenting om att han utnyttjar situationen. Men Rut är ändå i ett underläge. Hon behöver Boas. Han är också hennes svärmor, Noomis, så kallade skyldeman. I en not, som går att läsa i Bibel 2000 på nätet, står det:

En skyldeman, goél, hade rätt och skyldighet att inlösa egendom när någon släkting blivit utarmad eller avlidit. Han kunde också enligt lagen åläggas att genom giftermål ta hand om en kvinna vars make avlidit.

Nåväl, till slut gifter sig Boas och Rut. Har Rut något val? Svårt att veta. Kanske inte heller Boas har något val.

I Sydafrika arbeta mina kollegor Beverly Haddad och Gerald West med denna berättelse och såg att situationen liknade den som uppstår mellan en så kallad Sugar Daddy och hans Sugar Baby. Det är oerhört vanligt att unga kvinnor i Sydafrika behöver inleda förhållanden med äldre män för att råd med sina studier eller få pengar till mat och boende. Det förekommer överallt i världen. Även i Sverige. Genom att läsa berättelsen om Rut och Boas med dessa glasögon – tillsammans med unga kvinnor som lever i sådan relationer – gavs möjligheten att samtala om fenomenet och i bästa fall ge mod och inspiration till kvinnorna att bryta upp ur förhållandena om de bara byggde på så kallad ”transactional sex”, d v s att kvinnan betalar för varor och tjänster med sin kropp.

Beverly och Gerald berättade att de unga kvinnorna i Sydafrika hade erfarenhet av att deras mödrar gjorde precis som Noomi, det vill säga uppmuntrade dem att söka upp äldre män.

I samtalen framkom det ibland att ett förhållande som inletts på detta sätt med tiden kunde utvecklas till en jämställd relation. Och vem vet, så kanske det också blev mellan Rut och Boas.

Läs med hjälp av denna länk, vad Beverly Haddad och Gerald West skriver om detta. Sammanhanget för dem är också att risken för att infekteras av HIV ökar med dessa relationer. Det handlar om unga kvinnors utsatthet.

Wednesday, 12 August 2020

Black lives matter, Rapport.

Ikväll tittade jag på Rapport 19.30 och hoppade till mitt i sändningen. Då presenterades demokraternas vicepresidentkandidat inför valet i höst.

Kamala Harris

Jag vet inget om henne och kan därför inte bedöma hur hon skulle kunna fungera som vicepresident, om Joe Biden vinner.

Det jag reagerade på var inte att reportern presenterade henne som den ”första svarta kvinnan” som ställde upp som vicepresidentkandidat. Jag reagerade däremot på att rösten sedan berättade att många väljare tyckte det var dags att ”välja en icke-vit kvinna”. Hade de potentiella väljarna uttryckt sig så? Förmodligen inte, för i nästa stund intervjuades en person, som på engelska sa:

I think we need a woman of colour

Den som satte textremsan valde dock att översätta ”woman of colour” med begreppet ”icke-vit kvinna.”

Under mina år i Sydafrika fick jag lära mig att det inte heter så. Vi skulle ju inte kalla en kvinna för en ”icke-man”. Lika lite som vi skulle kalla en man för en ”icke-kvinna” eller en vit person för ”icke-svart”.

Detta är ett exempel på så kallad vithetsnorm. Och tydligen är Rapportredaktionen påverkad av den normen. Ja, så kan det vara. Men det vore kanske bra om de blev medvetna om det och kunde förändra sig på den punkten.

Wednesday, 5 August 2020

Ruts bok – om att vara på väg

Den som följer Svenska Bibelsällskapets bibelläsningsplan har upptäckt att vi just nu läser Ruts bok. Vi gör det 5-19 augusti. Du hittar bibelläsningsplanen här. Men Du kan också ladda ner appen: Bible 2020 och själv vara med och läsa. Läs mer på vår webbplats här. Du kan också gå med i Facebook-gruppen

Bibel 2020

Själv laddar jag varje dag upp min inläsning där och brukar alltid få kommentarer på innehållet. Någon gång utvecklas det till ett kort bibelsamtal med några inlägg. 

Det som är så spännande med Ruts bok är dess aktualitet. De verser som utgör dagens läsning sätter in boken i ett sammanhang av hungersnöd och migration.

På den tid då Israel styrdes av domare blev det en gång hungersnöd i landet. En man från Betlehem i Juda utvandrade då med sin hustru och sina två söner till Moab för att bo där en tid. Han hette Elimelek, hans hustru hette Noomi och hans båda söner Machlon och Kiljon; de var efratiter från Betlehem i Juda. De kom nu till Moab och stannade där (Rut 1:1-2).

Ruts bok ger utmaningar både för den som är migrant och för dem som är bofasta. I relationen dem emellan uppstår spännande saker. På gott och ont! Boken handlar både om vänskap, arbetsmarknad, sexualitet och framtidstro.

Den som vill fördjupa sig mer i ämnet Bibeln och migration kan beställa skriften

På väg

från Bibelbutiken. Den kostar 25 kronor. Köp 5 för 100. Arbetar Du i en kristen församling är den ett måste på bokbordet och att dela ut. Både till migranter och bofasta. Den finns på flera språk. Svenska, arabiska, persiska, engelska och franska.

 

 


Thursday, 30 July 2020

Madejas contra la violencia sexista and Thursdays in Black

In front of the scarf.
Earlier today we visited Kalmar konstmuseum (artmuseum). Two friends told us about the skeins in the entrance. This is part of a fantastic project. The website of the museum explains:

Since 2014 the Basque organisation Harituz has worked with the project Madejas contra la violencia sexista – Skeins against gender-related violence. Its artistic symbol – a giant and constantly growing scarf – travels around the world with the aim of one day covering the EU parliament in Brussels. Today the whole scarf is almost 5 km long.

Activism through craft is called craftivism.

As I try to dress in black every Thursday to protest against rape and violence it felt good to have a photo taken in front of a part of this beautiful scarf. Since last year I am an ambassador of the World Council of Churches campaign

Thursdays in Black

But it is possible to take part in more than one campaign. I am also a member of 

Me too Sweden

Anyone who wants to take part in this activity may knit a piece – not shorter than 30 cm – and send it to:

Kalmar konstmuseum

Stadsparken

293 33 Kalmar

Mark the envelope: ”Knit activism”. I feel tempted to do exactly that.


Friday, 24 July 2020

Båt 1

Dansgruppen framför missionsbåten Shalom.
I onsdags var vi inne i Kalmar och tog oss till hamnen. Där hade missionsbåten Shalom lagt till. I 40 år har denna båt funnits och den ingår i ett större nätverk av missionsbåtar i världen. En annan av dessa missionsbåtar heter Elida.

Det främsta skälet till att vi var där var att träffa två gudbarn. Michelle seglar med sin mamma Sonja och även sin lillebror Paul på båten en vecka och de ingår i dansgruppen. Det var det vi ville uppleva på kajen i Kalmar.

Vid sjutiden, när de skulle börja, regnade det fortfarande men så upphörde regnet och innan kvällen var över sprack molntäcket upp och det blev en riktigt fin kväll. Vi uppskattade dansnumren varmt och även sången och de vittnesbörd som delades av båtens besättning.

Michelle dansar.
När jag var tonåring deltog jag tre år i verksamhet som liknade denna. Dels två år i Piteå Sommarkyrka och sedan ett år i Ölands sommarkyrka. Under ledning av något äldre ungdomar fanns vi på campingplatser och gågator och sjöng och berättade om vår tro på Jesus. Det var en god träning. Inte minst i frimodighet. Jag minns första gången jag som sextonåring skulle tala aningen längre vid en gudstjänst på marknaden i Öjebyn i Piteå. Hur nervös jag var och hur de andra ungdomarna peppade mig att våga.

När jag kommit hem i onsdags bläddrade jag i den tidning som delades ut: På Kryss med Shalom. Där såg jag att dansgruppen på Shalom, som leds av Ulrika Ekström och Matilda Bergemo, samarbetar med en kristen folkhögskola i Sydafrika. I Bloemfontein, där vi bott i fyra år. Vilket sammanträffande.

Missionsbåten driver också en bibelskola. Där finns ju också en tydlig koppling till mitt nuvarande arbete som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet.

Saturday, 18 July 2020

Pumphus, takstolar och taklagsfest

Det som ser ut som en ramp är i själva verket dörren.
(Redigerad text). Sommar och semester i fritidshuset innebär en del arbete av praktiskt art. Framför allt för hustrun, som målar allt från trädgårdsmöbler och husdetaljer. Men även för svärsonen. Jag brukar få vara dräng och hantlangare. Svärsonen kallar detta år för ”slangens år”. Vi har sett över beståndet av trädgårdsslangar och kopplingar. Det har inneburit inköp av ny slang, slangvindor och inte minst byggnation av ett eget hus för pumpen. Det sistnämnda – pumphuset – är svärsonens egen idé. Mitt bidrag blev en hastigt hopkommen krans till gårdagens taklagsgille. Enligt wikipedia kallas det ibland ”taklagsöl” och i Skåne ”resegille”. Traditionen har sitt ursprung i att man förr tog hjälp av grannar när taklaget (eller takstolarna) skulle resas. Festen var byggherrens tack till de medverkande. För att markera att det var dags för fest hängdes en krans Upp. Enligt svärsonen – som arbetar en del i byggbranschen – förekommer det än idag. Om inte byggföretaget ordnar fest kan arbetarna hänga upp en docka istället, för att visa sitt missnöje.

Med lätthet går det att komma åt pumpen när vattning ska ske.
Vårt lilla pumphus har ett par takstolar. De är inte så i ögonfallande. Det gav upphov till en diskussion om när egentligen kransen skulle hängas upp. Det fick bli innan takpappen åkte på. (Och möjligen hittar vi här skälet till pumphuset tillblivelse; det blev takpapp över när förstukvisten skulle renoveras. Även detta projekt var svärsonen mycket delaktig i.)

Bristen på ett antal takstolar - jämt fördelade över konstruktionen - avhjälptes dock av svärmodren hämtades tillsammans med tre gamla köksstolar, som behövde lite kärlek. Det är inte dåligt att en 91-åring sitter i sommarvärmen och skrapar gammal färg från antika möbler. Men utomhus och med social distansering är det dock en mycket hälsobringande aktivitet.
Möbelrenovering är en av svärmodrens specialiteter.
Så nu har vi snart både ett nybyggt pumphus och nyrenoverade köksstolar hos svärmodren. En produktiv dag.