Tuesday, 29 September 2020

Nya testamentet 2026

Igår togs besluten. Svenska Bibelsällskapet kommer att översätta Nya testamentet till 2026. Två beslut fattades. Dels beslutade Stiftelsen Svenska Bibelsällskapets Bibelfonds styrelse att skjuta till medel. Dels beslutade Svenska Bibelsällskapets styrelse att översättningen ska genomföras. Så oerhört stimulerande det ska bli att få leda detta arbete.

Samtidigt kommer min del att vara begränsad. Bibelsällskapet har en översättningsdirektor som är direkt ansvarig för att ro detta stora åtagande i hamn. Inte heller han kommer att göra det ensam. Primäröversättare, redaktionskommitté, stilister, grecisister (experter på grekiska) och andra kommer att vara inblandade. Därutöver är hela arbetslaget på Bibelsällskapet involverade på olika sätt. För att inte tala om vår styrelse och vårt huvudmannaråd.

Sedan hoppas jag att många andra ska bry sig. Först och främst vill jag driva att ungdomar blir delaktiga på något sätt. Exempelvis genom så kallade referensgrupper. Men det ska även finnas andra representerade där. Ja, till detta får jag återkomma.

Det finns flera skäl till att denna översättning kommer till stånd. År 2026 är det 500 år sedan den första svenska översättningen av Nya testamentet kom. Det innebar att det svenska skriftspråket fick sin form. Bokstäverna å, ä och ö lanserades detta år.

Själv tycker jag detta är spännande. År 1526 ingick delar av nuvarande Finland i Sverige. Däremot tillhörde Jämtland, Skåne och Blekinge inte Sverige utan Danmark. Möjligen var även någon del av Estland redan då svenskt territorium. Det betyder att jubileet är betydelsefullt även för andra än oss som nu bor i Sverige. Samtidigt innebär det att alla som bor i Sverige inte bor på platser som berördes av översättningen 1526. För mig blir det tydligt att språkfrågan också är politisk. Och viktigt är att lyfta fram att Svenska Bibelsällskapet inte bara arbetar med Bibeln på svenska. Vi är involverade i översättning av Bibeln till sydsamiska, lulesamiska, meänkieli och snart även teckenspråk (hoppas jag) för att nämna några. Vi säljer biblar på över 100 språk i vår bibelbutik. Att göra Bibeln översatt, spridd, känd och använd innebär med nödvändighet en språklig mångfald.

Ekumeniskt är det minst lika spännande. 1526 var Sverige katolskt. Reformationens början brukar knytas till Västerås riksdag 1527. Och arbetet med Nya testamentet 1526 hade ju börjat långt dessförinnan. Med andra ord var det inte ett lutherskt projekt.

Men när Vasabibeln kom 1541 var Sverige på god väg att bli lutherskt. Och efterföljande officiella


bibelöversättningar har kommit i detta sammanhang. Karl XII:s bibel 1703 (som var en bearbetning av Vasabibeln), KB 1917 och även Bibel 2000. Statliga projekt. Gillade av Konungen eller som i fallet Bibel 2000 överlämnade till Riksdagen som SOU 1999:100.

Idag är sammanhanget ett annat. Dels finns flera andra bibelöversättningar, som gör anspråk på att bli lästa i kyrkor och samfund. En sådan är Svenska Folkbibeln, som kom 1998 och revideras 2015. Vad gäller Bibelsällskapets översättning av Nya testamentet 2026 är basen bred. Ekumeniskt ”and beyond”. Alla större svenska kyrkor och samfund står bakom denna satsning och även Svenska Akademien och Kungliga Vitterhetsakademien finns bland huvudmännen. Liksom Ekumeniska rådet i Finland. Det är inte längre ett statligt ansvar men genom huvudmännen är framtidens översättning inte mindre bred. Kanske snarare bredare.

Utöver detta finns ett praktiskt skäl. Vi behöver upprätthålla hantverket. Det tar tid att översätta Bibeln. Och i framtiden kommer en ny bibelöversättning efterfrågas. Då måste vi redan ha påbörjat arbetet.

Vår hållning är dock inte att denna översättning av Nya testamentet ska ersätta Bibel 2000. Det är överhuvudtaget inte vårt ansvar. Det är kyrkor, samfund och en andra aktörer som avgör. Vi säger att det rör sig om ett komplement och inte en ersättning.

Den nya översättningen kommer att skilja sig från Bibel 2000. Riktigt hur stor skillnad det blir är för tidigt att säga. Bibelsällskapets styrelse har inte lagt fast de slutliga översättningsdirektiven ännu. Det sker i mars 2020. Sedan beror det ju även på översättarna. Men ett exempel på förväntade skillnader gäller så kallad konkordans. En helt igenom konkordant bibelöversättning använder samma ord på svenska varje gång ett grekiskt ord översätts. Det är i praktiken ohållbart. Sammanhanget måste spela in. Men strävan i denna översättning blir att i större utsträckning än exempelvis Bibel 2000 sträva åt det hållet. Men absolut inte en fullständig konkordant översättning. Hänsyn kommer också tas till att Nya testamentets skrifter tillkom i en annan tid och en annan kultur. Det måste synas i översättningen. Däremot är det onödigt att behålla ålderdomliga uttryck, som inte kan motiveras teologiskt. Vad gäller inklusivt språk behöver översättning ibland visa den ojämlikhet som kommer till uttryck i vissa skrifter. Andra gånger går det att översätta utan ett maskulint språk med bibehållen trohet mot grundtexten.

Vi har redan påbörjat detta arbete genom det pilotprojekt som pågått de senaste åren. Det handlar om översättning av Markusevangeliet, Filipperbrevet och Första Johannesbrevet. Arbetet med dessa böcker slutförs detta år. Nästa år kommer de att finnas med i vår bibelläsningsplan – Bibelläsning & Bön. Då kommer det – hoppas jag – på vår webbplats (bibeln.se) gå att läsa både pilotöversättningen och Bibel 2000 för varje dags avsnitt. Exempelvis kommer vi att följa Markusevangeliet inför vårt påskfirande.

Min övergripande önskan är att intresset för Bibeln kommer att hållas vid liv och till och med öka. Skolverket och regeringen har bestämt att Bibeln uttryckligen ska nämnas i grundskolans kursplaner, så där finns ett starkt stöd. Det är bra att många känner till Bibeln – oavsett trosövertygelse. Men som kristen och präst önskar jag ju också att många ska upptäcka betydelsen av Bibeln för det egna livet. Att Gud talar genom bibelordet. Att Bibeln innehåller befrielse, kraft, tröst och hopp.

Saturday, 26 September 2020

Utköp eller försoning?

Under veckan har flera kyrkliga (och andra) tidningar skrivit om konflikten i Härnösands stift. Kyrkans tidning beskriver i nummer 39/2020 i en rubrik att

Härnösands stiftsstyrelse vill säga upp biskopen

Svt’s webbplats beskrivs det i något skarpare ordalag:

Konflikt i stiftsledningen – styrelsen vill avsätta biskopen

Det är otvetydigt så att det råder en konflikt. Vilket i sig inte är vare sig ovanligt eller märkligt. Det som skapar rubriker är att det handlar om en biskop. Det är ovanligt. Senast en biskop i Svenska kyrkan fick sluta var 2010, när dåvarande biskopen i Växjö stift, Sven Thidevall, Växjö stift och Svenska kyrkan på nationell nivå, ingick en uppgörelse som innebar att biskopen fick arbeta som forskare med bibehållen lön och titel. Biskop är han fortfarande, även efter sin pension.

När detta skedde var jag präst i Växjö stift. Jag minns att jag var illa berörd över att det inte gick att lösa på annat sätt. Redan då tänkte jag på att det hade varit på sin plats att be om hjälp från sina vänstift. Jag tror inte det skedde men jag kan missta mig på den punkten.

Biskopsvigning
i ELCSA 12
februari 2017 
Nu väcks samma tanke i mig. Härnösands stift har flera vänstift i den världsvida kyrkan. Ett sådant är Cape Orange stiftet i Sydafrika, del av Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA). Det är en avsevärt mindre kyrka än Svenska kyrkan med betydligt sämre ekonomi. Jag har arbetat 7,5 år i ELCSA och vet att de inte är världsbäst på att lösa konflikter. Men det är inte poängen. De är kristna trossyskon och de skulle kunna bidra in i situationen i Härnösands stift.

I Sydafrika finns erfarenhet av försoningsprocesser. Den försoningskommission som den anglikanske ärkebiskopen emeritus, Desmond Mpilo Tutu, ledde är vida känd. Den är också kritiserad för att inte ha nått tillräckligt långt. Det går absolut att säga mycket om den. Men den var ändå ett försök att lösa konflikterna. Det fanns en möjlighet att be om förlåtelse och få amnesti. Den innebar en möjlighet till upprättelse, även om just denna del av många beskrivits som otillräcklig.

Ett annat initiativ i Sydafrika är Insitute for Healing of Memories. Deras grundare, Michael Lapsley, har varit i Sverige förut. Till och med i Härnösands stift. Han har bland annat anlitats i försoningsprocessen mellan Svenska kyrkan och samerna. Om detta skriver exempelvis Allehand.se år 2008.

Men det är klart att den konflikt vi nu talar om är akut. Är det inte naivt att tro, att det går att dra igång en försoningsprocess nu? Precis tvärtom, tror jag. Det är nu den måste börja. I ovan nämnda av Kyrkans tidning läser jag också om Caroline Edlunds doktorsavhandling. Rubriken är:

”Familjerådgivning” – för kyrkan

Det finns sådana rådgivningar runt om i landet. Dit går familjer när de är mitt i krisen. Min förhoppning är att Härnösands stift och den del av Svenska kyrkan på nationell nivå som säkert är inkopplad i krisen just nu, ska minnas att vi har vänner i den världsvida kyrkan som säkert är villiga att bistå.

Saturday, 12 September 2020

Guds ord öppnar sig

Varje dag börjar med ett tilltal från Gud. Tror jag! I mitt fall sker det oftast när jag på morgonen läser några verser ur Bibeln. En stunds stillhet med Jesus, innan dagen drar igång. 

Denna morgon fastnade jag särskilt för en formulering:

När dina ord öppnar sig ger de ljus (Psalt 119:130)

Ibland talas det om Guds ord som levande och verksamt (Heb 4:12). Det tror jag verkligen. Guds ord, som är Jesus, och som jag möter i min bibel - men även på andra ställen - lever. Det bekänner jag - inte bara på påsknatten. Alltså talar Jesus till mig.

Men tillbaka till bilden. Att Guds ord "öppnar sig". På samma sätt som en blomma vecklar ut sig. Det är en erfarenhet, som delar med många. Att bibelordet många gånger känns nytt och fräscht. (Jo, ibland är det inte så. Många gånger är det stumt.) Men så många gånger, som det öppnar sig.

Och när det sker, ger det ljus. Ljus över mitt liv. Inspiration, ledning och hopp.

Jag följer Svenska Bibelsällskapets bibelläsningsplan - Bibelläsning och bön - och den går att finna här. Jag läser sedan in bibelordet i appen Bibel 2020. Vill Du också göra det, så finns information här.




Wednesday, 26 August 2020

Citronträdet 2

För drygt ett år sedan skrev jag om hur vi planterat ut vårt sydafrikanska citronträd på sommarstället. Det hade angripits av allehanda ohyra. Nu skulle det få en chans på friland. Väl inbyltad i säckväv och isolering kanske det skulle klara sig.

I våras kunde vi konstatera att frosten – såklart – tagit denna afrikanska främling. Nåja, vi har andra citronplantor, så vi får väl fortsätta inomhus.


Men, vid en närmare granskning visade ett litet rotskott att plantan inte gett sig helt. Så nu är frågan:

Ska vi gräva upp alltihop och fortsätta inomhus eller ska vi lägga löv och granris och annat runt rotskottet?

Jag kan inte annat än tänka på julpsalmen

Det är en ros utsprungen

Av Davids rot och stam,

Av fädren ren besjungen,

en ros i Juda land,

en blomma skär och blid,

mitt i den kalla vintern

i midnatts mörka tid.

Inspirationen fick författaren rimligen från Jesaja 11:1

En gren skall växa ur Jishajs avhuggna stam, ett skott skall skjuta upp ur hans rot.

Aldrig tidigare har jag tänkt på en citron som en Kristussymbol. Men varför inte? Och när jag googlar hittar jag faktiskt ett bibelställe, som skulle kunna styrka denna djärva idé. Det är visserligen en ganska gammal bibelöversättning som heter Young's Literal Translation (YLT) från 1862. Höga visan 2:3

As a citron among trees of the forest,
so is my beloved among the sons,
in his shade I delighted, and sat down,
and his fruit is sweet to my palate.

“Citron” finns som ord på engelska, även om citron annars heter ”lemon”. Det är – enligt vad jag kan utröna – en slags urcitron, varifrån alla andra citroner härstammar.

Bibel 2000 översätter med äppelträd och det är också den vanligaste översättningen.

Men hädanefter ska jag alltid tänka på Jesus, när jag ser min citronplanta.

Friday, 21 August 2020

Berättelsernas livskraft och bibeläventyret

I två dagar har jag deltagit i en digital kick-off, anordnad av Svenska kyrkan i Skara stift och Göteborgs stift, Svenska Kyrkans Unga i de båda stiften och studieförbundet Sensus. Temat var

Berättelsernas livskraft


Konferensens temabild: Bibelträd. Kul idé!
Foto: Anders Skoorell

Spännande programpunkter. Dagarna inleddes med morgonbön tillsammans med Bibelsällskapets ordförande, Åke Bonnier, biskop i Skara stift. Han talade väldigt bra om Bibeln. Först ut av föredragshållarna var Mikael Kurkiala, som skrivit boken:
När själen går i exil

Jag har lyssnat på honom förut. Det är alltid lärorikt. Sedan har jag deltagit i olika seminarier, som alla på olika sätt handlat om berättelsen. Ett av många intressant seminarier var:

”Nära dig – bibelberättelser om livets frågor och känslor”, Anna och Niclas Blåder

Jag känner Niclas väl och det Anna och han gör är både bra och efterlängtat. Bibelberättelser för barn, illustrerade fint av Anna och med texter, som innehåller samtalsfrågor för föräldrar och barn.

Andra dagens morgon var det Svenska kyrkans unga i Skara stift som hade hand om morgonbönen. Mycket bra. Efter musik, en tankeväckande film, bön och psalmsång berättade flera av ungdomarna vilket bibelord som betytt något för dem. Så givande!

Det jag var mest intresserad av var att lyssna till Jesper Svartvik, stiftsteolog i Karlstad stift. Han har under våren analyserat Bibeläventyret och nu skulle han berätta om sin analys.

Bibeläventyret är ett läromedel och det är Svenska Bibelsällskapet som står bakom det. Vi har haft tillgång till Jespers analys och under våren – parallellt med Jespers arbete – har vi också reviderat vårt material. Det var verkligen spännande att höra vad Jesper hade att säga nu i augusti.

Hans anförande hade tredelar. Först beskrev han kort vad Bibeläventyret är. Sedan berättade han om sin analys och hur vi reviderat våra manualer (en slags handledning) och i vår revision tagit mycket av det Jesper skrivit, i beaktande. Framför allt två punkter ville han lyfta fram, där han menade att vi lyssnat. Dels hur det judiska folket beskrivs, dels graden av genusmedvetenhet i materialet. Jesper var tydlig här och sa ordagrant:

Jag tycker det har blivit bättre.

Roligt att höra. Hans tredje punkt handlade om något han menar fortfarande kan bli bättre i Bibeläventyret. Det rör sig om kristologin. Det vill säga

Vem är Jesus för oss?

Som jag förstår hans resonemang är han mån om att vi inte ska blanda ihop judiska messiasförväntningar på Jesus tid med vår egen tids syn på vem Jesus är. Väldigt mycket av det vi säger att Jesus är, finner vi inte i dåtidens messiaslängtan. Och väldigt mycket av det som fanns då, uppfylls inte av Kristus.

Det tar vi till oss. Efter Jespers föredrag fanns tid för frågor. Då skrev Andreas Hultsten, nationell ledare för Bibeläventyret följande i chatten:

Hälsning från Bibelsällskapet och Bibeläventyret: Tack Jesper Svartvik för dina värdefulla synpunkter som hjälpt oss och hjälper oss i vårt utvecklingsarbete!  /…/ Vi ska jobba vidare på vilken Kristologi vi förmedlar.

Min reflektion efter den process vi varit inne i med Jesper Svartvik och även Karlstad stift, som beställde analysen, är att Bibelsällskapet och Bibeläventyret har all anledning att känna tacksamhet över det arbete Jesper lagt ner.

Jag vill nämna en av Jespers många typologier (en uppställning där man klassifierar olika företeelser). Han menar att kyrkan talat om judendomen på olika sätt, präglat av:

Motsättning

Ersättning

Översättning

Ofta har kyrkan sett judendomen som kristendomens motsats. Ibland har judendomen beskrivits som något gott men som ändå måste ersättas. Jesper vill hellre att vårt tal om judendomen ska präglas av översättning.

Hosianna i höjden. Nu har Gud gjort det igen.

Det vill säga – vi behöver inte ställa Guds närvaro i judendomen mot Guds närvaro i kristendomen utan kunna se det som likvärdiga uttryck för Guds förbund.

Sist den andra dagen hölls också ett avslutande föredrag med titeln:

Berättelsernas läkande kraft

Det var Katarina Bååth som är forskare vid Åbo Akademi, som talade om hur berättelser kan bidra till läka trauman. Intressant ämne, som tyvärr drabbades av tekniskt strul, så att vi dels kom igång sent, dels fick tidsnöd på slutet.

Slutbetyg till arrangörerna är klart godkänt. Det är gott att zoom finns men det är inte enkelt. Väldigt mycket kan hända. Och det viktiga ämnet kom fram. Många föredrag och seminarier hade också fokus på Bibeln, vilket var mycket bra.

Friday, 14 August 2020

Vilse i pannkakan - igen!

Det är en halvtimme kvar till begravningen börjar. Jag sitter i bilen i centrala Stockholm och vet inte hur jag ska hitta till kyrkan. Panik! Det finns bara en sak att göra: be!

Gode Gud, hjälp!

Så får jag en snilleblixt! Bönesvar! Jag återkommer till det.

För några veckor sedan fick jag en fråga om jag kunde leda en begravningsgudstjänst i Oscars kyrka på Östermalm i Stockholm. Eftersom jag kände den avlidna, svarade jag genast ja. Sedan har jag haft kontakt med sorgehuset och med organisten. Samt förstås med kyrkoherden. Det är en oskriven regel. Kontakta alltid pastoratets kyrkoherde. Eller pastor loci, som det heter på latin. Det uppskattade jag, när jag var kyrkoherde. Det är värdefullt att känna till att gästande präster hoppar in i olika sammanhang.

Så kom dagen för begravningen. Jag googlade fram en karta över Stockholm och såg till att ha gott om tid. Jag hade ju dessutom lovat både anhöriga och organist att jag skulle vara där i god tid. (Ibland önskar jag att jag vore lite mer ödmjuk!)

Runt tolv åkte jag från Uppsala. Begravningsgudstjänsten skulle börja 14.00 – kan något gå fel? Jag tog bilen, för att undvika smittorisken i kollektivtrafiken. Jag hade även säkerställt att det fanns möjlighet att parkera bilen vid kyrkan.

Allt gick bra på E4:an och vid Karolinska tog jag av och skulle förstås ha tagit Valhallavägen men missade det och helt plötsligt åker jag in mot centrum. Omöjligt att svänga vänster. Nu är jag på Kungsholmen! Hur gick detta till? Tillbaka till Vasastan och första bästa sväng österut. Jag åker ner mot centrum och hittar inte någon bra väg mot Östermalm. Helt plötsligt är jag i en tunnel på väg mot Tegelbacken.

Minuterna går. Det som från början var gott om tid har nu blivit något helt annat. När klockan närmar sig halv två söker jag mig mot centralstationen. Det är då jag ber. Gode Gud, hjälp! Och min idé är att hitta en taxi. Jag är på Vasagatan och åker in till stationen men hamnar på fel plats. Inga taxibilar. Bara parkeringsvakter. Ut igen. Men det går inte svänga vänster ut på Vasagatan. Jag måste tillbaka till Tegelbacken. Ungefär halv två kör jag in på den parkering, där det faktiskt finns två taxibilar.

- Kan Du hjälpa mig till Oscars kyrka? Jag ska ha en begravning där?

- Visst, hoppa in i bilen.

- Men ... jag har en egen bil. Kan Du köra före mig?

- Hmm. OK, vi gör väl så!

Taxin åker före och jag efter. Vänster på Vasagatan. Fel håll tycker jag men inser att jag måste lita på den som vet mer än jag.

Jag inser att de kanske börjat bli oroliga i kyrkan. På vägen lägger jag mobilen i knät och sätter på högtalaren och talar med min äldsta dotter, som lovar ringa församlingen och meddela att prästen är på väg.

Taxichaffisen kan sin sak och snart nog är vi på Strandvägen …

Här måste jag i berättelsen stanna upp och berätta om svärmodren. Alltså min egen svärmor. Hustrun och jag var kanske inte ens förlovade och vi spelade monopol med mina blivande svärföräldrar. Jag hade chans att få alla röda gator. Jag behövde endast köpa Strandvägen av min blivande svärmor. Med uppbådandet av all min charm (redan då ganska mycket) ber jag henne ömt att sälja till mig. Döm om min förvåning; hon svarar nej!

Men nu är jag i alla fall på Strandvägen och det känns som cirkeln är sluten. Vänster på Narvavägen och så ser vi Oscars kyrka.

Återstår endast att betala. Jag är lite stressad nu. Jag ser de anhöriga på kyrktrappan och det återstår att parkera bilen utan att få böter. Jag glömmer glasögonen i bilen och tar bara med mig min plånbok. Taxichauffören räcker fram en I-settle. Vet ni hur små de är? Jag ser ingenting och sedan jag försökt knappa in kod och allt havererar systemet. Då minns jag att jag stoppat undan en lämpligt stor sedel för tillfällen som detta. Chauffören accepterar summan. Jag parkerar bilen hjälpligt och går mot kyrkan.

Väl inne i kyrkan frågar jag om någon av de kostymklädda herrarna kan parkera min bil och sonen till begravningsentreprenören tar bollen. Jag samråder med organisten i språnget och förs sedan av kyrkvaktmästaren till sakristian (det rum där kyrkobetjäningen förbereder gudstjänsten och där även präster och andra byter om). Jag tvättar mina händer, får min trådlösa mikrofon och en kirurgisk tejpbit att fästa den med mot kinden. Jag ordnar mina papper, vi ber för gudstjänsten och 13.55 är jag på plats ute i kyrkan.

Begravningsgudstjänsten blev fin. Det efterföljande samkvämet med. På hemvägen åkte jag bara fel en enda gång. Och ikväll har jag bestämt att vår Tom Tom ska förvaras i bilen.

Thursday, 13 August 2020

Thursdays in Black och Ruts bok

Idag är det torsdag. Varje torsdag använder jag en stund till att fundera över genusbaserat våld. Jag klär mig i svart och tar på en knapp där det står

Thursdays in Black. Towards a world without rape and violence

Jag vet att det är en droppe i havet. Men kanske någon ser min knapp och avstår från att fälla en sexistisk kommentar. Någon annan kanske stärks i att säga ifrån. Jag hoppas det. Kyrkornas världsråds kampanj är global och har pågått länge. Läs mer här

Som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet tänker jag ofta på hur Bibeln relaterar till detta med genusbaserat våld. Det finns ganska många – hemska – berättelser i Bibeln som innehåller våldtäkt. Vad gör vi av dem? Från södra Afrika har jag lärt mig att de ger anledning att tala om våldet och orättvisorna.

En bibelbok som visserligen inte innehåller våldtäkt men ändå handlar om sexualitet och makt är Ruts bok. Vi läser den i den internationella bibelläsningsplan vi följer

Bibel 2020

Idag hade vi hunnit till kapitel tre, där Ruts svärmor uppmanar Rut att göra följande:

I kväll är han på tröskplatsen och kastar korn. Du skall bada, smörja in dig med välluktande olja, sätta på dig dina finkläder och gå ner till tröskplatsen. Men laga så att han inte ser dig förrän han har slutat äta och dricka. Ge akt på var han lägger sig och gå sedan fram och lyft på täcket vid fotändan och lägg dig där. Då säger han dig vad du skall göra (Rut 3:2b-4).

Boas verkar rättskaffens. Det står ingenting om att han utnyttjar situationen. Men Rut är ändå i ett underläge. Hon behöver Boas. Han är också hennes svärmor, Noomis, så kallade skyldeman. I en not, som går att läsa i Bibel 2000 på nätet, står det:

En skyldeman, goél, hade rätt och skyldighet att inlösa egendom när någon släkting blivit utarmad eller avlidit. Han kunde också enligt lagen åläggas att genom giftermål ta hand om en kvinna vars make avlidit.

Nåväl, till slut gifter sig Boas och Rut. Har Rut något val? Svårt att veta. Kanske inte heller Boas har något val.

I Sydafrika arbeta mina kollegor Beverly Haddad och Gerald West med denna berättelse och såg att situationen liknade den som uppstår mellan en så kallad Sugar Daddy och hans Sugar Baby. Det är oerhört vanligt att unga kvinnor i Sydafrika behöver inleda förhållanden med äldre män för att råd med sina studier eller få pengar till mat och boende. Det förekommer överallt i världen. Även i Sverige. Genom att läsa berättelsen om Rut och Boas med dessa glasögon – tillsammans med unga kvinnor som lever i sådan relationer – gavs möjligheten att samtala om fenomenet och i bästa fall ge mod och inspiration till kvinnorna att bryta upp ur förhållandena om de bara byggde på så kallad ”transactional sex”, d v s att kvinnan betalar för varor och tjänster med sin kropp.

Beverly och Gerald berättade att de unga kvinnorna i Sydafrika hade erfarenhet av att deras mödrar gjorde precis som Noomi, det vill säga uppmuntrade dem att söka upp äldre män.

I samtalen framkom det ibland att ett förhållande som inletts på detta sätt med tiden kunde utvecklas till en jämställd relation. Och vem vet, så kanske det också blev mellan Rut och Boas.

Läs med hjälp av denna länk, vad Beverly Haddad och Gerald West skriver om detta. Sammanhanget för dem är också att risken för att infekteras av HIV ökar med dessa relationer. Det handlar om unga kvinnors utsatthet.