Bishop Emeritus Dr M. Nthuping has passed on

Today I read on Facebook the announcement of the passing on of one of my friends and role models. The whole announcement reads:

Dear Sisters and Brothers

Greetings to you in wonderful name of Our Lord and Saviour Jesus Christ. 

It is with sadness to inform you of the passing on of Emeritus Bishop Dr M. Nthuping. He was called to eternal rest late afternoon on 25 January 2019. Emeritus Bishop Dr Nthuping served the ELCSA BOTSWANA DIOCESE as her Bishop. 

The will be a Memorial Service on Wednesday 30 January 2019, in Bloemfontein Phahameng Lutheran Church at 14:00. 

The Funeral Service will take place on FRIDAY in Bloemfontein. We will communicate time and venue as soon as we have all information. 

We enjoin you to pray for the Nthuping family in this time of mourning. (Communication from COD)

The first time I met Bishop Nthuping was 1982 in Bloemfontein. I was a young youth worker and travelled with one of the youth pastor of Cape Orange Diocese, Rev. Gustaf Ödquist, also from Sweden. The bishop was at the time Dean of Free State Circuit.

If my memory serves me well, we also met in Sweden. He was visiting Church of Sweden and was sent from the Head Office with a map in order to visit Bishop Bengt Sundkler. (No one obviously had the time to accompany him or just felt that a map was enough.) Bishop Nthuping was surprised when he asked a neighbour to Bishop Sundkler if he was in the right staircase. The neighbour (who actually lived next door to Bishop Sundkler) was not aware of the profession of his neighbour.

Next time we met was in 2002 when our family had moved to Bloemfontein. He inspired me to start with my doctoral studies at University of the Free State (UFS). He himself was awarded his doctorate from the very same faculty. His thesis was:

The characterisationof Pontius Pilate in the four gospels 

I attended the defence and it was also very inspiring. (In 2013 I led a series of Bible Studies on the character of Pilate in the Anglican Cathedral in Pietermaritzburg. I don’t think I would have done that, if not Bishop Nthuping had written about Pilate before.) Honestly, I spoke about the Bishop this week, with my students, when we touched on Pilate in a lecture.

Bishop Nthuping came to my graduation and we arranged this photo with my
supervisor, Prof Piet Strauss, a youth leader in our church, Kele Leeuw and myself.

When I defended my own thesis, I got a tricky question from the opponent. At the very same moment, the Bishop – a bit late – came into the hall – and we were interrupted. That gave me time to think through the question and I could after the intermezzo deliver an answer.

Later that evening my wife and I through a dinner for friends and relatives. Bishop Nthuping made us the honour to open the dinner with prayer. We appreciated that.

He served for a long time in Blomefontein. I rememeber when he told us about a service in the Germanspeaking Lutheran Church in Bloemfontein. This was during Aprtheid. He was invited to preach. After the service he stood at the entrance to greet the parishoners. Half of them did not want to shake his hand. Those were difficult times.

When we lived in Bloemfontein the Bishop - due to other reasons - worshipped in the very same church. He was not resentful.

As a Bishop he served in the Diocese of Botswana, of the Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA).

Our thoughts and prayers are with his family. We remember Bishop Michael Nthuping with thankfulness and pray that he will rest in peace. Being a pastor I am sad that I will not be able to participate in the funeral. I know that all present pastors will gather around the tomb and together chant:

Lord, now lettest thou thy servant depart in peace according to thy word. 

For mine eyes have seen thy salvation, 

Which thou hast prepared before the face of all people; 

To be a light to lighten the Gentiles and to be the glory of thy people Israel.

Tsamaya ka kagisho!

A visitor from Bloemfontein in Uppsala

Wanda Verster

Today I attended a seminar at the Department of Art History, Uppsala University. This is definitely not my field. The reason for my participation was an e-mail from one of the faculty members, Associate Professor Eva Sandgren. She invited me, because the department had a visiting scholar from the University of the Free State (UFS). Her name is Wanda Verster. I had never met her before, but since UFS is the University where I earned my PhD, I very much wanted to attend this seminar. The theme was:

Institutional Thresholds as Design Engagement. 

University Campus as Catalyst for Transformative Design

I really enjoyed listening to Wanda Verster. I have been a student at the Campus she spoke about. I know the dynamics and even the physical spaces she was referring to.

Not so welcoming, after all.

It was interesting to learn how the students had worked with a project around thresholds and boundaries. Wanda explained how the campus has become more and more closed over the years. Today one can access the campus through four main access points. If I understood it correctly that means if you come by car. There are also a number of smaller gates, where pedestrians can enter. You need a card to be able to enter and all gates are guarded by security personnel. The task of the students was to work with architectural ways of breaching the boundaries or making use of the edges in order to open up for communication between the university and its context. But also installations around other different phenomena such as the old statue in from of the Main Building. It is a statue of one of the founders of the University, President Martinus Theunis Steyn, who was the president of the Orange Free State 1896-1902.

The whole idea of statues I have written about before. That time it was about the Cecil John Rhodes-statue in front of the Main Building of the University of Cape Town (UCT) and the hashtag

#rhodesmustfall

After some googling I also found #steynmustfall on the internet. Especially a youtube video where a group called Boer Republic defend the specific statue.

Yes, there is an ongoing conversation in South Africa with clear postcolonial aspects. Sometimes peaceful, sometimes violent. Wanda also mentioned the 2016 #feesmustfall campaign. If I understood her correctly the protests at UFS were less violent than in other parts of the country. I have also blogged about this.

What I also find interesting is the fact that the gates and the fences around campus serve a mere symbolic purpose. I also remember this from the University of KwaZulu-Natal. If I had forgotten my card I could ask somebody to let me in or even talk with the security guards. They very seldom argued about that. So, at a very high cost, the universities put fences around the campuses. What does this do with a University when it comes to openness and creativity?

I told a colleague at Church of Sweden headquarters about the seminar and he directly said that it is the same with our head office. Our motto is

Openness, presence and hope

But to enter the office you need a card. Visitors need to wait in the reception to be let in. Even in the School where I teach, no one can just enter. When we celebrate Eucharist every Monday and Wednesday the worship is in theory open to any visitor. But in practice only card holderscan get in. 

It is enlightening to engage with another academic discipline. One can always learn something. About one's own context.

Vice Chancellor

Dekanus på "School of Religion, Philosophy and Classics" (Jannie Smit) 

tar emot rektorn, Malegapuru Makgoba.

Igår träffade jag universitetets rektor, som också kallas ”Vice Chancellor”. En viktig funktion. Jag har tidigare bloggat om Jonathan Jansen, rektorn vid University of the Free State, där jag disputerade. Det är en kraftfull person, som betyder mycket för förändringsprocessen på det universitetet.

Professor MalegapuruWilliam Makgoba heter vår rektor på UKZN. Också han rekryterad för detta magiska som kallas ”transformation”. Jag kan inte svara på huruvida han lyckats men det var trevligt att lyssna på honom. Mycket blev jag imponerad av. Bland annat berättade han att han valt att förlägga sitt kontor på den campus som var i sämst skick, när han tillträdde. Det var i samband med en sammanslagning och han kunde valt något av de flotta kontoren på Howard College eller här i Pietermaritzburg. Istället återfinns han på Westville Campus. Durban-Westville skapades under apartheid för att vara ett universitet för endast Indier. Det är klart att historien hänger kvar. På 1980-talet öppnades Westville för alla raser och blev ett centrum för kampen mot apartheid.

Klokt, tycker jag. Det som ändå är roligast, från ett mycket personligt perspektiv, är att hans lillasyster heter Mothlago Makola. Henne och hennes man Kabang, lärde vi känna i Bloemfontein. Jag hade hört det men när jag nu träffade honom, frågade jag och fick det bekräftat. Det är ju kul att veta, att en nära släkting till våra vänner är ansvarig för det universitet jag arbetar på.

It has arrived

My doctoral thesis, which I defended at the University of the Free State in Bloemfontein, South Africa, in September 2010, has finally arrived. 250 books are safely placed in my garage. I have written about its journey, albeit in Swedish.
Many persons have helped me in this process. But most of all I am enormously thankful to Mike McCoy, my editor. He has been more than helpful from the beginning and he still is whenever I need assistance. He has really walked the extra mile with me!
Now only the final part remains: to distribute the book in Sweden and possibly also a few other countries. This is a pleasant part. I look forward to some reactions and reviews.

Ärkebiskop Tutu och jag

Ärkebiskop emeritus, Desmond Mpilo Tutu, och jag ska bli kollegor. Den 27 januari blir han hedersdoktor (doctor honoris causa) vid den teologiska fakulteten, vid University of the Free State i Bloemfontein i Sydafrika. Där är även jag doktor. Nu ska jag ju inte skryta men jag var faktiskt där före den gode Tutu. Med denna enkla bloggpost vill jag välkomna honom!

Mer viktig är anledningen till att han blir hedersdoktor. Det är ett led i universitetets och dess rektors (Jonathan Jansen) strävan att förändra relationerna mellan svarta och vita studenter på campus. Universitetet ska lansera sitt ”International Institute for Studies in Race, Reconciliation and Social Justice”. Det är bra att universitet arbetar med dessa frågor. Möjligen börjar det finnas väl många institut med detta tema i Sydafrika. Men det är också en spännande möjlighet för mig att kanske få intresse kring min avhandling. Institutet ska publicera ” groundbreaking research”. Vi får se om mitt arbete bedöms höra dit!

Avtryck

Efter att ha skrivit en avhandling vill man ju (och även jag) att det ska ha gjort vissa avtryck. Jag är mitt inne i processen att få avhandlingen tryckt. Det blir en viktig milstolpe. Jag kommer förhoppningsvis att få berätta/föreläsa vid olika tillfällen och har redan några tillfällen inbokade.
Nätet är ett annat sådant område, där det är kul att ha gjort ett avtryck. Men söker man på min avhandlings titel blir det inget napp. Däremot kan man se mig och de andra sex som doktorerade i teologi vid University fo the Free State på teologiska fakultetens hemsida, i en slags e-newsletter. Länken tar en till en sida, där man får välja theology och sedan läsa oktobernumret. Sedan är det bara att bläddra. Med på bilden finns också kvinnan som var 93 år när hon blev doktor. Respekt!

På University of the Free State igen

Så fantastiskt! Även om personen, som skulle öppna biblioteket kl 9 kom 10 minuter för sent (vilket fick en äldre herre att utbrista att han skulle skriva brev till universitetets rektor) kom jag i alla fall in på detta stora, vackra, välsorterade bibliotek. Jag har skrivit färdigt morgondagens predikan och haft tillgång till hyllmeter av bibelkommentarer mm. Jag har även förberett mig inför måndagens disputation. Så småningom insåg jag att det kanske finns trådlösa nätverk här och mycket riktigt: det finns det. Så därför skiver jag detta blogginlägg, från min laptop, över ett trådlöst nätverk, för oss som är studenter på University of the Free State. Vilket jag är ett tag till.

Men säg vilken glädje som varar för evigt. När jag nu skulle plugga in kontakten till min laptop, eftersom det bara är 18% kvar på batteriet, inser jag att jag glömt adpatern på vårt B&B. Det går ju inte att sätta in en europeisk kontakt i ett sydafrikanskt vägguttag. Hustrun är visserligen i stan och hälsar på vänner och skulle även köpa ett par adapters. Men vad hjälper det mig. Nu är jag nere i 16% och inser att jag får sluta detta blogginlägg här och nu.

Men vad gör väl det? Solen skiner. Vi är i Sydafrika. Ikväll kommer mina syskon och några andra vänner. Imorgon firar vi högmässa med S:t Johannes församling i Batho och på måndag kl 13.30 ska jag disputera! Jag struntar i adpatern, stänger av datorn och går ut i solen. För nu är det bara 12 % kvar av batteriet.

Men själv är jag laddad till tusen!

Verkligt och overkligt

Idag, kl 13.00, sammanträdde fakultetsnämnden vid University of the Free State. Min disputation kommer att ske måndagen den 13 september 2010 kl 14.15, d v s om ca: 7 ½ månader. Det overkliga börjar bli verkligt!

I kväll ska vi boka flygbiljetter. På morgnar och de dagar jag inte arbetar sitter jag och läser och skriver. Imorse läste jag en bok om massakern i Sharpeville 1960. Den heter 'An Ordinary Atrocity: Sharpeville and Its Massacre' och är skriven 2001 av Philip Frankel. Om Sharpeville brukar man säga att 69 människor dödades och de flesta skjöts i ryggen. Av boken har jag lärt mig att det förmodligen var fler som miste livet men att de flesta som dödades inte sköts i ryggen. Däremot var det många som skadades, som sköts i ryggen. Det finns en martyrmyt kring Sharpeville, som är begriplig. Det var, som bokens titel säger, ett vanlig illdåd! Helt obegriplig för oss idag.

Egentligen har inte boken jättemycket med mitt avhandlingsskrivande att göra, men helt plötsligt hittar jag en spännande tråd och börjar dra i den. Boken har jag lånat med hjälp av fjärrlån, på Bergaviksbiblioteket. Det kostar 10:- och jag tror den kommer från något bibliotek i Uppsala. Förnämligt!

Men snart ska avhandlingen vara färdig och fram till dess får jag nog låta bli att följa spännande trådar och koncentrera mig.

University of the Free State

För några år sedan skrev jag om en video, som spelats in på ett s k hostel på mitt universitet. Nu har den nye rektorn, Jonathan Jansen, som jag skrev om för ett tag sedan, råkat i blåsväder. Han är känd för att vara en brobyggare mellan svarta och vita. Men många otåliga svarta vill att de som spelade in videon, som innehåller scener, där svarta arbetare förnedras, ska straffas.

Istället verkar det bli försoning. Det är härligt att se dessa kämpar, som fortfarande, 15 år efter det första demokratiska valet, tror att försoning inte bara är nödvändigt utan också möjligt. Mail and Guardian rapporterar att ANC's youth league och dess ordförande, Julius Malema, som brukar tillhöra de mest högröstade, mött rektor Jansen och är nöjda.

Även ANC's ordförande i Free State, Ace Magashule, som jag egentligen inte gillar så värst mycket, verkar stödja försoningsprocessen.

När jag var studentpräst på UFS var jag med och arbetade med denna Transformation Process Plan, som nu verkar sättas i verket. Underbart!

Vad kan vi i Sverige och Svenska kyrkan lära oss av detta?

Solen skiner och jag studerar

Lördag förmiddag. Jag gick upp kl 7 och satte mig vid datorn. Nu är kl 10.21. Solen skiner utomhus. Vi ska ut i skogen senare idag men just nu sitter jag och studerar. Två saker försöker jag göra. Dels söka information på nätet. Med mitt studentnummer kan jag logga in vid allehanda databaser via University of the Free State. Just nu söker jag via JSTOR. Det är tidsödande men otroligt vad det finns att läsa. Artiklar i en enorm mängd tidsskrifter. Barbro Engdahl, bibliotekarie i Sydafrika, har lärt mig hur man gör och inskärpt hur viktigt det är att spara information om webadress, sökdatum mm.
Samtidigt gör jag om upplägget på min avhandling, så att det ansluter mer till det jag tror att professor Strauss efterfrågar. När jag gjort om upplägget och skrivit om lite text, ska jag skicka ner lite material till honom. Vi fortsatte vår mejlväxling häromdagen och jag tror vi börjar förstå varandra. När han fått mitt nya material, ska vi ta ett samtal på telefon. Ser fram emot det!
I nästa bloggpost ska jag berätta om när jag kokade ägg och lärde mig något om interkulturell kommunikation.
Men i eftermiddag ska vi ut och plocka svamp. Man kan inte sitta vid datorn en hel lördag, när solen skiner!

Jonathan Jansen

Ja, vem är nu det? Jo, det är en sydafrikansk professor. Jag stötte på hans namn för första gången för ett par veckor sedan. Hans Engdahl skriver om honom på sin blogg:
http://hansengdahl.blogspot.com/
Hans beskriver Jansen som en gränsöverskridande människa. Jansen är själv svart (eller färgad, som en del skulle säga. Lite förenklat kan man säga att det var den kategori, som apartheid-regimen använde om den grupp, som hade mörk hy men engelska eller afrikans som modersmål.) En person, som levt under apartheid-regimen och nu även lever i den första demokratin, är en unik person. Så småningom kommer de som har denna dubbla erfarenhet att dö ut. Därför är personer som Jansen viktiga. Särskilt om de får viktiga, brobyggande positioner. Enligt blogposten, har Jansen blivit s k Vice-Chancellor vid mitt universitet, University of the Free State. (UFS) Det är ju ett väldigt konservativt lärosäte, fortfarande dominerat av vita afrikander. (D v s vita med fr a holländskt utrsprung) Den som nu är Vice-Chancellor är t f rektorn, Teuns Verschoor. Enligt hemsidan
http://www.ufs.ac.za/faculties/content.php?FCode=H1&DCode=HD1&DivCode=0&uid=1087
är universitetets Chancellor i första hand ett cermoniellt ämbete. Det innebär inte att det är oviktig att en svart person får posten som Vice Chancellor. Symbolfrågor är viktiga i Sydafrika.
Men nu kommer vi dock till det viktiga. Han ska inte bara vara Vice Chancellor, utan framför allt rektor. (Jag tror att dessa poster oftast hänger ihop). Det är det viktiga uppdraget. Som rektor leder han arbetet vid universitetet. På hemsidan
http://www.ufs.ac.za/news/newsarticle.php?NewsID=1249
skriver han att en av hans stora uppgifter blir att återupprätta förtroendet för universitetet såväl som förtroendet mellan olika grupper på campus. Han hänvisar till den s k Reitz-incidenten, när några vita studenter trakasserade svart personal och videofilmade eländet. När en av de inblandade gjorde slut med sin flickvän, lär hon ha laddat upp filmen på youtube och så kom det ut. Vill man se videon kan man söka på
http://www.youtube.com/results?search_type=&search_query=reitz+Bloemfontein&aq=f
Klippet heter: Reitz Racist Video Bloemfontein. Det är bitvis fruktansvärt! Men det är på samma gång hopfullt att den nye rektorn nämner detta vid namn och vill fortsätta försoningsprocessen. Det ska bli intressant att följa utvecklingen framöver. Han tillträder den 1 juli! (I Sydafrika är det inte sommarlov, utan vinter.)
Märkligt är att det på universitetets öppningssida
http://www.ufs.ac.za/
inte står ett ord om Jansen. Vad det betyder vet jag inte! Jag var tvungen att googla på honom och fick då fram en sida, som ligger väl dold.