Unintentionally in George

Yesterday morning I left home before 4 am. That is quite early. Together with Bishop Musawenkosi Biyela I wanted to be in time for a one-day conference at the University of the Western Cape (UWC) in Cape Town about the identity of the mainline churches in South Africa. I fetched the bishop at LTI and we arrived in Durban about 1½ hours before departure.

When we approached Cape Town, the captain informed us about the weather. Not good! Not good at all! We circled above the mother city a while but soon the captain spoke again:

It’s too foggy. Only 10 meters free sight. We must go to George, to refuel. Then we’ll try again.

What can you say? We stayed in the aeroplane while they refuelled and then we went back to Cape Town. We landed about 2½ hours late. We made it for lunch and could appreciate, not a one-day conference but a half-day conference, before returning to Durban. When I touched base it was past 9pm. Next time I will leave the day before and get accommodation with friends. Here some photographic evidence:

 Only four aeroplanes can land in George at the same time. We were lucky, because some had to fly all the way to Port Elisabeth, to refuel.

Bishop Biyela was not discouraged by the delay.

Bishop Biyela talking about Lutheran identity.

TSSA dag 1

Kl 15 var det dags för registrering och kl 16 inleddes konferensen. Ernst Conradie, professor vid UWC, hälsade välkommen. Det var två föredrag som vi lyssnade till. Dels Keith Clements från Bristol, UK och dels John de Gruchy från UCT i Sydafrika. John har jag ju lyssnat till förut och han var bra. Han utgick en del från sin sons, Steve, tankar. Steve som ju dog tidigare i år. Det var starkt! Han talade annars om dilemmat att å ena sidan stå upp för sanning och rättvisa, även om det leder till att människor tar avstånd från en och å andra sidan kämpa för enhet, även om man har olika uppfattning. Under apartheidtiden i Sydafrika ställdes detta på sin spets. När delar av kristenheten tog avstånd från apartheid, innebar detta splittring i kristenheten, eftersom andra kristna stod bakom apartheid. Samma sak i Tyskland på 30-talet, när ” the Confessing Church” genom ”Barmen declaration” tog avstånd från Nazismen. Då innebar det att det blev en djup spricka mellan kristna i Tyskland. John har ju forskat mycket om detta och i synnerhet är han ledande när det gäller Bonhoeffer. Mycket att tänka på.
Det som Keith Clements talade över var Edingburgh Conference 1910. En av hans poänger handlade om att västerländsk kristenhet då var som starkast. Slagordet var: Hela världen skulle nås av evangeliet inom deras generation. Så blev det kanske inte. Sedan dess, inte minst genom 1:a Världskriget, som ju startade bara några år därefter, blev västerländsk kristenhet bara svagare och svagare. Men i denna ”disempowerment” ligger nyckeln till befrielse för västerländsk kristenhet, menade föredragshållaren. En god tanke. Samtidigt var det slående att två vita, äldre herrar får slå an tonen på denna konferens. Många deltagare var svarta afrikaner. Det var också många kvinnor, både vita och svarta. En liten detalj var presentationen. Några utländska gäster presenterade. Hans och jag, liksom Mavuto, som är från Zimbabwe och bor hos Ketu och Sekhopi även han. Men dessutom fanns det flera studenter från olika delar av Afrika. (T ex Kamerun, Malawi, Nigeria). De gicks förbi med tysthet. Skälet var att de bor och studerar i Sydafrika. Men det kan man ju säga att även Hans gör. Jag tog upp det med professor Ernst Conradie. Få se om han säger något imorgon. Han var lite trött, eftersom han bara är sekreterare i TSSA och ordföranden, Nico Koopman, blev sjuk på flyget till Bloemfontein och fick ta nästa flyg hem till Kapstaden.
Väl hemkomna, efter middag som bestod av en typisk sydafrikansk rätt, Bobotjie, åkte vi hem och satt en stund och utvärderade dagen. Mavuto, Hans och jag. Trevligt!

100 mil i halvöken och 2 timmars historielektion

Det var verkligen torrt. Inget regn har kommit. Det borde det ha gjort. Hans och jag åkte hemifrån efter 10 och ägnade sedan någon timme på UWC åt att kopiera 70 ex av vårt ”paper”. Före 12 var vi iväg från Kapstaden. Det är härligt att färdas N1 från Kapstaden till Bloemfontein. Vilka vidder. Det karga landskapet. Vi stannade 3 gånger för att äta och turas om vid ratten. Dessutom stannade vi 6-7 gånger vid rödljus! Vägarbeten och sträckor där trafiken släpps fram åt ett håll i taget. Man kan få vänta upp till 15 minuter. Inget att göra. Det sinkade oss en del men vi hann prata desto mer. Det blev en viktig resa. Både inåt och utåt. Före midnatt kom vi fram till Sekhopi. Resten av familjen låg och sov. Vi drack lite te och gick till sängs. Visst hade det varit smidigare att flyga men genom att färdas genom landskapet kunde vi liksom känna att vi nu hade förflyttat oss en bra bit in i landet. Hettan mitt på dagen (som inte var särskilt extrem såhär tidigt på våren), solnedgången bakom oss strax efter Three Sisters och det kompakta mörkret de sista 3-4 timmarna. Att sitta tyst med en god vän eller föra samtal, som sträcker sig från gemensamma upplevelser under 1980-talet, då apartheid-systemet pågick för fullt, fram till nutid och in mot framtiden känns också viktigt och omistligt.

Efter en stärkande natt och frukost tog Sekhopi med oss på en rundtur i den del av staden där han växt upp. Trots att jag bott här och kan en del fick jag lära mig mycket. T ex det bostadsområde som heter ”curtains” för att det byggdes lagom till kung George V skulle besöka Bloemfontein. Som ett slags draperi, för att dölja misären. Vi fick se alla de platser, där ANC bildades och hade sina första möten. Om knappt 2 år (2012) firas 100-årsjubileet och Sekhopi med flera hoppas att det kan ske en försoning i partiet och med de grupper som brutit sig ut, så att Sydafrika står bättre rustade att ta sig an de många utmaningar som finns. Sekhopi visade oss också den plats, som faktiskt heter Sekhopi Malebo square, trots att han motsatt sig detta. Han vill inte ha vare sig gator eller platser uppkallade efter sig. När vi åker runt i bostadsområdena inser jag att jag känner igen ett hus och en kvinna som sitter utanför. Jag ber Hans stanna, går ut och hälsar på en kvinna, som jag träffat många gånger, när jag varit hennes hem och gett nattvard till hennes mamma, som nu avlidit. Det var ett kort men viktigt möte.
Jag fick lära mig mycket nytt av Sekhopi denna morgon. Samtidigt känner jag mig oerhört hemma i Bochabela, Pahameng, Batho och på alla de andra platserna. Märkligt detta. Att vara hemma så långt hemifrån.

André Brink – live

Onsdagen blev vädermässigt en något bättre dag i Kapstaden. Hustrun åkte bl a till Kirstenbosch (botaniska trädgården) med Barbro. Själv fortsatte jag skriva på vårt ”paper”. Fram på eftermiddagen åkte vi till UWC. Där skulle André Brink hålla ”Jan Rabie and Marjorie Wallace Lecture: Ground Zero – the South African literary landscape after apartheid.” Jan Rabie var författare och Marjorie Wallace konstnär. De verkade inom Afrikanderkulturen, men var nytänkare. André Brink menade att särskilt en bok av Jan Rabie som kort och gott hette ”21” och innehöll 21 berättelser, hade förändrat hand liv. Den kom ut 1956 och Brink läste den fem år senare.
I sin föreläsning beskrev Brink hur påtagligt närvarande våldet är i sydafrikansk litteratur och han var märkbart påverkad av att hans egen dotter precis blivit utsatt för våld i samband med ett rån. (Vi märker det på olika sätt och är mycket försiktiga. T ex tog vi bilen till en restaurang i Hermanus, som låg 300 meter bort från vårt boende. Ingen bra miljöpolicy men vad gör man!) Men Brink hade flera poänger. T ex att nutida sydafrikansk litteratur skriver om den socio-politiska från ett privat perspektiv. Förklaringen var att många sydafrikaner, efter Truth and Reconciliation Commission (TRC) har börjar berätta sina historier från apartheidtiden, som inte fick berättas. Eftersom så många delar liknande erfarenheter blir därför det privata inte så privat längre.
En märklig sak med föreläsningen skedde mot slutet. Då skulle Professor Brink tackas för föreläsningen. En kvinna kom fram med blommor, som hon gav till André Brinks fru. Ur ett svenskt perspektiv var det mycket konstigt. Det var ju han som hållit föreläsningen. Inte hon. Som dessutom, enligt vad jag förstod, själv är en framstående författare.
När vi varit på föreläsningen åkte vi till Waterfront och åt med Sven och Jouni och därefter gick vi på Jazz. Green Dolphin är en restaurang som ofta har levande musik. Mest jazz. Trevligt. Det blev en ganska sen kväll! Det var det värt!

Seminarium nr 2

En mycket givande dag! Efter att ha varit på morgonmässan och sedan fått hjälp av Barbro med lite mer tips om hur man söker i databaser på nätet, åkte jag ut till University of Western Cape (UWC), där jag skulle träffa Hans. Först fick jag vara med, när hans gick igenom en essay tillsammans med André du Plooy. Den handlade om liturgin som ett pastoralt möte. Spännande! Efter en timmes samtal om hans essay gick vi till campus-cafeterian och drack kaffe, tillsammans med professor Christo Lombard, en kollega till Hans. Han skulle sedan vara med på ett seminarium, där mitt metodkapitel vara huvudämne. I sista stund kom även Willie Engelbrecht. Det är en av Hans post graduate students, som även han skriver om SACC. Hans hade försökt få tag i Willie, men visste inte om budskapet hade gått fra. Det hade det! Så vi blev fem personer, precis som i Bloemfontein. Det blev ett mycket spännande samtal. Denna gång med forskare från ett helt annat sammanhang. Efter drygt en timme fick Hans sätta punkt för samtalet, som annars hade kunnat hålla på betydligt längre.
Jag är mycket tacksam för denna möjlighet att få synpunkter och konstruktiv kritik från kollegor i Sydafrika. Tillsammans med erfarenheterna från seminariet i Bloemontein utgör det en god grund för mina fortsatta studier. Inte minst upplevelsen av att jag är på rätt spår.