Sunday, 16 June 2019

Act Svenska kyrkan

Gunvor Arén och Sven-Roland Holmér är två av församlingens
engagerade internationella ombud, som delade ut material vid
utgången till dem som inte kunde vara med på kyrkkaffet.
Idag deltog vi i högmässan i S:ta Birgitta kyrka i Kalmar. Enligt annonsen skulle följande hända:
Sö 10.30 Högmässa /.../ Svenska kyrkans internationella arbete byter namn till Act – vi firar med tårta och Angelica Grön som berättar om Act och tiden i Brasilien.
Och så blev det också. Före klockringningen visades en kort informationsfilm på en av korväggarna och därefter läste ett av de internationella ombuden upp delar av kollektvädjan.

Under sex år var jag präst i S:ta Birgitta församling. Då var jag också med i den internationella gruppen. Några av ombuden kände jag igen. Några har blivit ombud sedan jag slutade. Vid kyrkkaffet talade alltså Angelica Grön, som deltagit i utbytesprogrammet
Ung i den världsvida kyrkan. 
Angelica Grön är en mycket trivsam person, som jag lärt känna just i
S.ta Birgitta församling.
Under tre månader har hon levt med den lutherska kyrkan i Brasilien. När jag tittar på Svenska kyrkans i Växjö stifts hemsida hittar jag ett fint citat, där Angelica beskriver vad det innebar att leva en tid i en annan del av den världsvida kyrkan:
Man får dessutom tillfälle att växa i sin tro. Vi har mycket att lära av varandra, både som människor och som kyrka!
För hustrun och mig sammanföll detta firande med vår 35-åriga bröllopsdag. Det var just i S:ta Birgitta kyrka vid gifte oss. Den gången fanns också det internationella arbetet med i sammanhanget. Under gudstjänsten och den efterföljande festen samlade vi ihop en gåva till det lutherska ungdomscentret i Athlone, i Kapstaden. Det var ett av de projekt som fanns med i Svenska kyrkans Missions (SKM) arbete och det var SKM, som förmedlade de pengar vi samlade in. I Kapstaden hade jag varit volontär under ett år och fått en liknande upplevelse, som Angelica. Under de år som hustrun och jag (delvis tillsammans med våra barn) fått vara utsända har vi också fördjupats i upplevelsen att vi vuxit i vår tro och att vi i den världsvida kyrkan har mycket att lära av varandra – precis som Angelica beskriver det.

En av psalmerna i dagens högmässa var psalm 292 och den sjöng vi även på vår vigsel. Jag vill gärna citera en av verserna. Tillsammans med omkvädet passar det mycket bra in på Heliga Trefaldighets Dag, som även är Missionsdagen:
Tack för den styrka, det liv du här gav oss,
gör något nytt, något brinnande av oss,
led oss att bygga en värld av rättfärdighet -
handling och bön må bli ett.

Pris vare Gud, pris vare Fadern,
hans Ande, hans Son.
Saliga sjunger och tillber vi
inför hans tron.
Texten är skriven av psalmförfattaren Fred Kaan och den svenska översättningen är gjord av Kerstin Anér, politiker och författare.

Psalmen beskriver på ett bra sätt hur visionen att bygga en värld av rättfärdighet hör ihop med Guds mission. Det är bara i Gud som vi förmår göra något. Men i tacksamhet över det vi fått – och här menar jag alla människor – deltar vi gärna i detta viktiga arbete.

Uppmuntrande var det också att se att trogna församlingsbor i en förortsförsamling någonstans i Sverige, som varit med i det internationella arbetet i många år, nu tar nya tag och fortsätter att kanalisera sitt engagemang under ett nytt namn. Ska jag beskriva dessa eldsjälar på ett träffande sätt så blir det genom att lätt bearbeta slutraden i psalmen:
Handling och bön är ett!

Saturday, 8 June 2019

Ära vare Dig, o Gud

Att kunna spela gitarr var helt klart ett plus i relation
till "Sjung Guds Lov".
En spännande detalj i sånghäftet ”Sjung Guds lov” är en utelämnad vers i en av sångerna. Sången är en African-American Spiritual, som även finns i psalmboken. Där heter den
Ljus som liv åt världen gav
och har nummer 331:1-7 och det är nu det spännande kommer. I ”Sjung Guds lov” har den endast sex verser. De är aningen annorlunda, jämfört med psalmboken:
Det ljus som liv åt världen gav, halleluja,
nu sin boning bland oss tar. Halleluja.

Ära vare dig, o Gud, Halleluja!
Lov ske dig, Guds ende Son. Halleluja!

I världen lyser det, dess makt, Halleluja
inget mörker ödelagt, Halleluja!

Johannes kom, han vittnet var, Halleluja
om det ljus, som gryr i dag, Halleluja!

O nåd, till oss från himlen sänkt, Halleluja
fast vår dörr var låst och stängd, Halleluja!

Guds kärlek får vi ta emot, Halleluja.
den ger kraft till tro och bot, Halleluja!

O, skaparljus, o Livets Ord, Halleluja
sök vårt hjärta, led vår fot, Halleluja!
Den svenska texten är skriven av Anders Frostensson. På engelska tror jag den heter:
Michael row the boat ashore
Den är en av flera ifrågasatta psalmer i den svenska psalmboken. Men inte på grund av någon av dessa sex verser utan på grund av den vers, som uppenbarligen inte fanns med i ”Sjung Guds lov”.
Moses gav oss lag och krav, halleluja.
Jesus lyfter bördan av. Halleluja.
Detta är ett exempel på en onödig kontrastering av det judiska och Jesus. Jag använder inte denna vers, om jag väljer att sjunga psalm 331. Oftast väljer jag inte psalmen alls. Melodin faller mig inte riktigt i smaken.

Min fråga är nu: fanns den inte med i Anders Frostenssons originaltext? Eller var någon av de personer, som sammanställde ”Sjung Guds lov” medveten om denna komplikation och tog bort versen?

I vilket fall gör detta sakförhållande att jag gillar ”Sjung Guds lov” än mer.

Tuesday, 4 June 2019

Tittaren

Ytterligare en sångtext från sånghäftet ”Sjung Guds lov”, som hustrun och jag sjöng häromkvällen kommer här. Den är skriven av Britt G Hallqvist – en psalmförfattargigant i paritet med Frostensson. Versen där modeskaparen Dior ingår är lysande. Och slutet klassiskt. Att företeelsen Television bearbetas i en kristen sång uppfattar jag som mycket konstruktivt. Skriver någon idag psalmer om internet, smartphones eller AI? Psalmen kommer här:
Jag var hungrig, jag var törstig.
Du, du satt vid fyllda fat,
och du såg mig, men du gav mig
aldrig någon dryck och mat.

Herre, när såg vi dig hungrig säg?
Herre, när såg vi dig hungrig säg?
Herre, när såg vi dig hungrig säg?
Ofta i TV, men annars ej!

Jag var naken, jag var sårad.
Du, du kläddes av Dior,
och du såg mig, men du gav mig
inte dräkt och bot för sår.

Jag var husvill, jag var fången,
jag var slagen för min ras,
och du såg mig men din vrede
räckte blott för en grimas.

Det är mycket som du inte
gör för mina minsta små
där du sitter vid din TV
i din lugna hemmavrå.

Tror du min dom blir ett TV-program?
Tror du min dom blir ett TV-program?
Tror du min dom blir ett TV-program?
Tittare, nej, du får själv stiga fram!

(Text: Britt G. Hallqvist, Musik: Bertil Hallin).

Monday, 3 June 2019

Sjung Guds lov


I Luleå stift fanns en sångbok, när jag växte upp. Titeln utgjordes av den enkla och rättframma uppmaningen:
Sjung Guds lov
Hustrun och jag har ett exemplar som tillhört min äldste bror. På besök hos honom i fredags berättade jag att hans exemplar fanns i vår ägo. Det visade sig att han hade haft fler än ett. I hans egen bokhylla stod ytterligare två exemplar. Dels häftet med lila omslag, som vi också har, dels det med gulvitt omslag. Alltså kunde vi behålla ”vårt” exemplar. Så bra.

Det framgår inte när häftet trycktes. Troligen på 1960-talet. Tryckeriet är dockangivet.
Västerbottens tryckeri AB
Häftet har 96 sidor och jag anar att det trycktes i en tid, när copyright-regler inte riktigt nådde ända in i varje skrymsle av Svenska kyrkan.

Det finns många väckelsesånger i häftet. Dessutom en del African-American spirituals. Men det som hustrun och jag mest kommer ihåg är alla sånger som försöker sätta i den kristna berättelsen i en samtida språkdräkt. Min tanke är att publicera några på bloggen och se om det finns några som minns. Den första vi satte oss ner och sjöng är denna:
Gud går här på jorden
Han går på gator och torg
I kåk och höghus bor den
som vet vår glädje och sorg

Ty så älskar Gud världen
trots all ondska och hån
att i sin hand han bär den
att han sänder sin son.

Glömd är ofta Guds kyrka
Den syns så splittrad och svag
Där finns ändå Guds styrka
Guds ord som lever idag.

I Guds ord står det skrivet
att Han älskar envar
Gud ger mening åt livet
Han som är allas Far.

Gud låt mig leva för andra
Gud låt mig leva för Dig
Låt mig på vägar få vandra
där Du vandrar med mig.

(Text: Tore Littmarck. Musik: ”Ny Sång”, R.K.U.)
Första gången jag sjöng den var jag mellan 7 och 10 år. Vi bodde i Porjus och jag gick i lågstadiet. Det var de gånger Kyrkans Ungdom möttes i mitt hem och jag, som egentligen var för liten, ändå fick sitta med.

Att Gud skulle gå omkring på våra gator och även i höghus (som jag inte riktigt förstod vad det var) uppfattade jag som helt rimligt.

Att Guds kyrka syns splittrad och svag men ändå rymmer Guds styrka, är lika aktuellt nu som då.

Wednesday, 29 May 2019

Världen är liten - vi hör ihop

Några av de vackra temuggarna från Kapula. Kom in i butiken
och titta. Det finns fler.
Som många vet är jag engagerad i Fairtrade. Under åren i Kalmar (2006-2012) var jag med i styrelsen för Världsbutiken Kalmar. Sedan vi kom till Uppsala (2015-) har jag varit med i styrelsen för Föreningen Världsbutiken Globalen. I lördags var jag butiksvärd och bestämde mig för att lägga upp några bilder butiken på Facebook.

Mitt engagemang för en rättvis värld startade tidigt. Men året i Sydafrika (1981-82) var såklart oerhört betydelsefullt. Bland annat lärde jag känna Lorraine-Ann Isaacs, som jag fortfarande räknar som en av mina vänner.

Som sagt, jag la upp några bilder från butiken. Framför allt på vackra te-muggar. Jag vet att de kommer från Sydafrika. Men jag visste inte att Lorraine-Ann har precis likadana muggar i sitt hem. Inte heller visste jag att de tillverkas i Bredasdorp, av ett företag som heter Kapula.

Lorrine-Ann kommenterade mina foton i Facebook-flödet och det gjorde även hennes syster Leah Sophia Isaacs. Såhär skrev hon:
Don't tell me you were in Bredasdorp South Africa and not letting me knowBecause these products are locally make by us at Kapula
Rättvis handel blev helt plötsligt en fråga om att någon jag känner blir berörd av mina inköpsval. Det händer ju inte varje dag. Men det blir en illustration av att det är medmänniskor som arbetar i de företag som tillverkar det som jag behöver. Då blir det desto viktigare, att så långt det är möjligt, göra sådana val, som innebär att den som producerar varan också får ett drägligt liv.

De produkter som kommer från Kapula är dessutom vackra. Välkomna in i butiken och håll en kopp i handen.

Tuesday, 28 May 2019

Om misstroende och förtroende

Annika Strandhäll och Annie Lööf
Misstroendeomröstning i riksdagen är inget jag har stora kunskaper om. Förstår jag det rätt händer det ibland men det har aldrig lett till att en minister fällts. Så inte heller idag, när det väcktes misstroende mot socialförsäkringsminister Annika Strandhäll.

Eftersom jag inte sett på nyheter eller lyssnat på radio idag ville jag söka kunskap om hur det gått. Jag hade hört att Centerpartiet skulle lägga ned sina röster, så jag googlade på Annie Lööf och Annika Strandhäll. Då kom det upp en artikel i Aftonbladet från 8 april. Den handlar om det stöd, som Annika Strandhäll gav till Annie Lööf, när hon blev utsatt för en hatstorm i sociala medier, på tvåårsdagen efter terrorattacken på Drottninggatan.

Statsministern har ju också tagit upp detta som en viktig del av skeendet nu, att Annika Strandhäll också blir utsatt för näthat. Det såg jag i gårdagens aktuellt. Och när jag googlade kring detta, kom det upp en annan artikel i Aftonbladet, där statsminister Stefan Löfven stöttar även Annie Lööf. 

Misstroende har ju med förtroende att göra. Kan det finnas en rent mänsklig sida av det hela? Att en politiker från ett parti, som stöttar en kollega från ett annat parti, inger förtroende. Och att detta spelar roll vid en omröstning?

I så fall visar det att nättrollen påverkar politiken men kanske inte alltid i den riktning de själva avsett. Och att dagens beslut är ett misstroende mot nättrollen.


Saturday, 25 May 2019

Tankar om respons

En god vän kommenterade bilden: ett säljande leende!!!
Det har varit en innehållsrik lördag. Först tjänstgjorde jag som butiksvärd i Fair Trade Shop Globalen här i Uppsala. Det är alltid lika trevligt att möta kunder och göra en insats för rättvis handel. Vi säljer så fina konsthantverk. Vår nya butikschef, Paulina, är en fena på att hitta saker och bygger vidare på det som förra butikschefen, Maggan, jobbade fram under många år. Kontinuiteten och mycket stor kunskap står vår andra anställda, Lisa, för.

Efter mitt förmiddagspass i butiken cyklade jag upp till Engelska Parken – förbi kulturernas karneval, som jag tänker besöka i morgon – för att ta mig till Musikvetenskapliga institutionen. Professorn i kördirigering, Stefan Parkman, har en webkurs i kördirigering. Examinationen sker live i Uppsala och då kallas en del körsångare från Fyris Kammarkör dit, för att vara försökskaniner. Med andra ord ingick jag i en tillfällig kör bestående av oss från Fyris Kammarkör och de tolv dirigentstudenterna. En i taget fick de sedan dirigera kören, under det att Stefan gav dem respons.

Stefan Parkman in action.
Det var intressant av flera skäl. Stefan är mycket erfaren som dirigent och även en god pedagog. Stefan talade mycket om kommunikation mellan dirigent och körledare. Han lyfte verkligen de olika studenterna, som befann sig på olika nivåer. Som jag uppfattade det växte de alla under den korta stund de fick stå framför den hastigt ihopsatta kören. Imponerande.

Samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka på mitt eget, nuvarande, arbete. Jag undervisar inte blivande dirigenter men blivande predikanter. Relationen mellan förkunnare och församling handlar också om kommunikation. Mycket skiljer men mycket förenar. Det som absolut skiljer är att vi i kören inte ombads ge någon respons. Det är helt annorlunda på utbildningsinstitutet. I alla ämnen tror jag. De medstuderande får alltid möjlighet att komma med synpunkter.

Några frågor väcktes i mig. Hur skulle det vara om jag arbetade lika tätt inpå predikanten, som Stefan gjorde med dirigenten? Det är ju inte riktigt jämförbart, det vet jag. Men han hade synpunkter på hur nära kroppen de höll sina händer, hur de slog in kören, vad de gjorde med vänsterhanden och mycket annat. Om dirigenterna inte uppmärksammade att en stämma hade en soloinsats, fick de veta det. Mestadels fick de positiv respons men det fanns också utrymme för konstruktiva synpunkter.

Att inte Stefan lät oss i kören komma med synpunkter förstår jag. Det var kort om tid och dessutom är det ju Stefan som står för expertisen. Hur skulle det vara om vi på utbildningsinstitutet ibland hade någon typ av master class, där jag som lärare till och med kunde avbryta mitt i en predikan och ge instruktioner. Skulle de ens fungera? Vi väntar alltid tills predikanten är klar och då ger vi vår respons.

Det jag gjort vissa gånger är att tillsammans med studenter tittat på den inspelade predikan. Då går det att stanna filmen och titta på vissa detaljer. Jag hade velat göra det mer men har inte riktigt komma till skott. Att vara med om något som liknar ens eget arbete men ändå skiljer sig, väcker många tankar.

Den innehållsrika dagen avslutades med ett fantastiskt inflyttningskalas/garden party hos yngsta dottern. Vilken dag!

Friday, 24 May 2019

Svensk demokrati 100 år

Det är högst rimligt att alla myndiga personer får varsin röst.
Det är inte helt tyst kring dagens jubileum. Idag, den 24 maj, för 100 år sedan, beslutade Sveriges riksdag både kvinnor och män skulle få rösta. Jag ser att det nämns i olika flöden på Twitter och Facebook. Kanske kommer också TV att lyfta fram det. Men några större firanden verkar det inte vara.

När jag lyssnade på Lunchekot nämndes inget. Däremot fanns ju demokratifrågorna närvarande. Inte minst EU-valet. Två politiker intervjuades. Det var Moderaternas och Sverigedemokraternas partiledare. Lite ensidigt på höger vänster skalan. Och ännu mer uppseendeväckande på 100-årsdagen av kvinnlig rösträtt.

Det nämndes dock att Theresa May ska avgå.

Det som var hoppfullt var naturligtvis inslaget om klimatstrejken och alla demonstrationer i hundratals länder. I Kungsträdgården skulle Greta Thunberg tala. Och en ung tjej intervjuades. Det är de unga som visar vägen både vad gäller miljöfrågorna och jämställdheten.

Men det räcker ju inte. Vi måste ju alla värna både demokratin och skapelsen. Ja, det finns så många beröringspunkter mellan dessa två utmaningar. De hör omistligt ihop. Ytterst handlar det om att vi alla hör ihop och att ingen mår bra av att någon roffar åt sig makt eller resurser. Däremot mår alla bra om vi delar.

Thursday, 23 May 2019

Mitt på gatan

Korslagda buntband
framför vår ingång.
Två företeelser som jag reagerat på den senaste tiden är de elektriska scootrarna och buntband, som binder ihop direktreklam. Har de något gemensamt? Ja, den som precis använt dem lämnar dem på gatan, utan större hänsyn till omgivningen.

Jag tror i alla fall att det är den som delar ut direktreklam i vårt hus, som regelbundet låter buntbanden ligga kvar utanför, på innergården. Ja, någon annan har väl ansvar för att städa.

De elektriska scootrarna ställer man ifrån sig, där man avslutar sin färd. Ibland mitt på trottoaren. Vad betyder detta för synskadade? Även här kanske det är någon annan som har ansvar för att flytta undan den.

Jag gör dock en skillnad mellan dessa två företeelser. Den elektriska scootern rör jag inte. Däremot plockar jag upp buntbanden på vår innergård och lägger dem i närmaste papperskorg.

Uppställningsplats för
elektriska scootrar
halvvägs ut på trottoaren.
Som moteld mot dessa två företeelser skulle jag dock vilja slå ett slag för två alternativa förhållningssätt:
Plogging och jogging
Plogging innebär att vara ute och jogga och plocka skräp samtidigt. En gryende folkrörelse. Jogging är kanske inte supermodern idag. Men det är i alla fall en insikt att den som har två par ben kanske kan använda dem. Idag ser jag väldigt många unga människor som istället för att gå och cykla åker runt på elektriska scootrar. Är det vettigt, undrar jag? Visst är det ett uttryck för en så kallad delningsekonomi. Bättre det än att åka bil och taxi. Men alternativet kan också vara att röra på sina egna ben.

Nog gnällt för idag!

Thursday, 16 May 2019

Uppsala är bäst (nästan)


9–12 maj ägde Fairtrade Challenge rum. Både i Sverige och internationellt. I Sverige var det nära 270 000 personer som deltog. Allt för att synliggöra rättvisefrågor kring vår konsumtion.

Sedan länge är jag engagerad i rättvisefrågor i allmänhet och för Fairtrade i synnerhet. Under några år var jag ordförande för Föreningen Världsbutiken Globalen i Uppsala, som driver Fair Trade Shop Globalen. Nu är jag sekreterare och volontär. Därför är det extra roligt att Uppsala kommun avancerade från plats 12 till plats 8 i listan över hur många som deltog i varje kommun per capita. Uppsala ligger före de tre andra kommunerna med fler än 200 000 invånare. Av kommunens 225 164 invånare deltog 16 293 vilket är 7,24%.

Man måste dock vara imponerad över Munkfors, som vann överlägset med 37,66 %. Av kommunens 3 789 invånare deltog 1 427. Så bra!

Nu är det visserligen ett år kvar till nästa Fairtrade Challenge.  Det innebär inte att det är ett år kvar till nästa chans att kombinera rättvisa med konsumtion. Det går ju att göra varje dag. Både i dagligvaruhandeln och på andra sätt. Köp gärna rättvisemärkt i så många butiker som möjligt. Men kom också ihåg att Fair Trade Shop Globalen finns på Sysslomansgatan 2 – snett emot Saluhallen.

Vi kommer också att vara representera på KulturernasKarneval, som sker i 25-26 maj i Engelska parken. Välkommen till vårt bord!

Tuesday, 7 May 2019

Sydafrika – 25 års demokrati

Imorgon – 8 maj – får Sydafrikas befolkning rösta i allmänna val för sjätte gången. Många av oss minns det första. Eller har sett bilder på långa, ringlande köer och hört berättelserna från äldre, svarta sydafrikaner, som väntat ett helt liv på att äntligen få fullgöra sina demokratiska rättigheter. Jag bodde i Sydafrika 1981-82 och minns ett samtal under en ungdomssamling. Det var ungdomar från både svarta och vita områden som möttes. Kvällens tema skulle inte vara politiskt. I stället handlade diskussionen om att vara tonåring. Frågan gällde när ungdomar skulle få börja bestämma själv om när de skulle vara hemma på kvällen. En vit flicka sa:
När man fyller 18, för då är man ju myndig och får rösträtt.
Ingen av de svarta ungdomarna sa något och efter en liten stund insåg flickan att ingen av dem, med det politiska system som rådde då, någonsin skulle få rösta.

I det första valet vann ANC en jordskredsseger. Sedan har andra partier fått mer och mer av kakan. Ett tag hade partiet över två tredjedelar av rösterna – d v s egen kvalificerad majoritet. Nu diskuteras det om de kommer att landa just över 50%. Men enligt en opinionsundersökning, som Ipsos gjorde idag, skulle ANC kunna få så mycket som 65%. Detta läste jag i Mail & Guardian. En annan osäkerhet gäller huruvida ANC kommer att få behålla styret i den folkrikaste provinsen, Gauteng?

Trots allt finns det mycket i den sydafrikanska demokratin som fungerar. Utöver ANC finns några stora partier: Democratic Alliance (DA) och Economic Freedom Fighters (EFF). Det senare beskrivs ofta som ett populistiskt vänsterparti. Mitt intryck är dock att det varit betydligt lugnare kring detta parti sedan Jacob Zuma avsattes.

När nuvarande presidenten, Cyril Ramaphosa, höll sitt berömda Thuma Mina-tal för några år sedan var tonen mellan honom och EFF’s Julius Malema, försonlig. Jag ser ibland på ett kort klipp på youtube, som verkligen andas hopp.


Men frågan är också hur maktbalansen inom ANC ser ut. Förre premiern (guvernör) i Freestate, Ace Magashule, är nu ANC’s Generalsekreterare. Han är Zuma-trogen och en del av den korruption, som behöver bekämpas.

Det ska bli spännande att se hur det går.

Sunday, 5 May 2019

Väckelse på min skola

Igår firade min studentklass 40-årsjubileum. Av från början 24 finns 21 kvar i livet. Alla kunde inte komma men vi var i alla fall 13 som samlades. Det var mycket trivsamt.

Vi valde att samlas på Fjellstedtardagen, som inträffar en lördag i slutet av april eller början av maj varje år. Därför fanns det även grupper som hade 50- respektive 60-årsjubileum. Dessutom samlades en stor mängd andra Fjellstedtare i olika åldrar. Ingen yngre än 56 år, dock. Beroende på att skolan lades ner 1982. Detta innebär att kamratföreningen Gamla Fjellstedtare sakta med säkert kommer att decimeras innan den slutligen upphör. Men än så länge är den livaktig. Varje år ges exempelvis ut en årsskrift.

Vi såg först på film från det julspex vi ordnade i december 1977. Per Lundegran - som dokumenterat mycket på vår skola - var med och vi såg en obearbetad film på gammal filmprojektor. Därefter blev vi bjudna på traditionsenlig tårta av Stiftelsen Fjellstedtska skolan.

Till traditionen hör att någon håller Peter Fjellstedtföreläsningen. Detta år var det Hans Sundberg, som tog studenten 1973. Han är pastor och teologie doktor. Rubriken var:
Väckelserörelsen vid Fjellstedtska skolan 1972-73
I fokus stod den väckelse, som en grupp elever drogs med i just de åren. En av dem var Hans. Om detta har det skrivits i Fjellstedtska skolans årsskrift. Dels har en lärare (Bengt Malmberg – se nedan) skrivit rätt kritiskt om vad som hände, dels har några av de elever som var med, berättat om sina upplevelser. Föreläsningen hölls alltså inte i ett vakuum.

Hans valde att sätta in det dessa – på den tiden unga gossar – var med om, i ett större sammanhang. Han berättade om hela den karismatiska väckelsen, som han valde att datera till 1900-talet. (Även om han gjorde en utvikning till Peter Fjellstedt och den herrnhutiska rörelsen under tidigt 1800-tal).

När Hans till sist – efter en ganska lång föreläsning – berättade om hur Guds Ande drabbat dem på skolan, blev det mycket personligt. Och ännu mer personligt blev det när föreläsningen var slut och Kamratföreningens ordförande, Charlotte Haggren, öppnade för frågor från auditoriet. Det som hände då var att flera började berätta om hur de hade upplevt denna väckelseperiod. Det handlade om hur det skapats ett ”vi” och ett ”dom” på skolan. En utav dem som var mest involverad i väckelsen var mycket självkritisk på den punkten.

Det är viktigt att förstå att dessa unga killar (för jag förstod det som att det var mest killar) var just unga. Enligt vad som sades hade skolans ledning inte mycket förståelse för det de var med om. Någon uttryckte att skolans ledning inte tillät dem att ha bönemöten. Men det hade de ändå.

En som ändå brydde sig var ovan nämnde samhällskunskapslärare, Bengt ”Bengan” Malmberg. Han var lärare på Fjellstedtska åren 1963-1982 (då skolan lades ner). Jag har alltså själv haft honom och uppskattade honom varmt. Han kommer alltid på Fjellstedtardagen och deltog aktivt i samtalet även denna gång. Han berättade att han hade talat med den klass som var mest inblandad och uttryckt sin oro över att väckelsen fick vissa att känna sig utanför. Jag förstod det som att han hade varit ganska upprörd, för han trodde att gruppen tagit illa upp.

Hans har precis tagit emot fotot från Bengan och är på väg tillbaka till sin plats.
Nu hade han med sig ett fotografi, som föreställde Hans Sundberg, när denne predikade på förklaringsberget i det heliga landet, vid en av de många lägerskolor, som Bengan var med och ledde. I denna – som jag uppfattade – akt av försoning, beskrev Bengan hur starkt det ögonblicket varit och han uttryckte också att Hans var en av hans mest begåvade studenter.

En av mina studentkamrater, som jag satt bredvid, var oerhört tagen av ögonblicket och hur denna process, som inletts för över 45 år sedan, fortfarande levde och engagerade.

Detta är inte enkelt. Om några personer blir indragna i ett skeende som engagerar dem helt och fullt, är det ibland ofrånkomligt att de som inte är med, känner sig exkluderade. Lösningen kan inte vara att aldrig bli engagerade i något. Men däremot blir det ju viktigt att alltid söka leva öppet mot andra.

Vi som firade vårt 40-årsjubileum fortsatte kvällen hemma hos en av kamraterna och det blev en fin kväll. Även om bara några av oss varit med på föredraget fanns det med i våra samtal under kvällen. Vi uppmärksammade också de kamrater, som inte var med. Både de som inte längre finns i livet och de som inte hade möjlighet att vara med denna dag.

Sunday, 28 April 2019

OD och diskursernas kamp

Igår lyssnade vi på Orphei Drängars vårkonsert i universitetsaulan i Uppsala. Mycket trevligt. Eftersom det var just vårkonsert, fick vi höra många av de klassiska vårsångerna:
Glad såsom fågeln
O, hur härligt
Vårliga vindar
Våren är kommen
Men också en vårsång med text av Astrid Gullstrand och med musik av Sara Wennerberg-Reuter
Drottning Vår
Den gillar jag. Inte minst slutet. Pampigt! Jag har skrivit det förut. Den kommer att bli en av Uppsalas – och kanske hela Sveriges – traditionella vårsånger.

Det är pampigt med en 80 man stark kör. 
Det är också spännande att våren besjungs som en drottning, på en konsert där det svenska kungaparet fanns bland åhörarna. Därav rubriken om diskursernas kamp, ett uttryck som kommer från 1900-talsfilosofen Michel Foucault. Mer om detta längre fram i bloggposten.

Konserten var som sagt mycket hörvärd. Utöver vårsångerna sjöngs ett parti tysk musik. Där uppskattade jag psaltarens 23:e psalm i tonsättning av Franz Schubert. Psalmen: Herren är min herde, är tonsatt av så många. Själv har jag ibland sjungit Gustaf Nordqvists version. Den slutar i ett pampigt forte. Det gör inte Schuberts. När texten handlar om att ”Herrens hus ska vara mitt hem så länge jag lever” uppfattar jag uttrycket som mer innerligt. (Det går förresten att diskutera om just översättningen från Bibel 2000 ger rättvisa åt den tyska texten, som stämmer bättre med 1917 års översättning:
Jag skall åter få bo i Herrens hus evinnerligen.
Där ligger fokus mer på evigheten – precis som i den tyska texten:
Einst ruh’ ich ew’ge Zeit dort in des Ew’gen Haus.
Oavsett hur det är med den saken, tyckte jag om körens tolkning och inte minst Folke Ahlins ackompanjemang på flygeln.

Konsertens andra del innehöll en del engelsk musik och där blev uttrycket mer dramatiskt. Sången ”Tyger! Tyger! Burning Bright” tyckte åtminstone jag handlade om skogsbrand. Mycket aktuellt. Den följdes av en tonsättning av ett parti ur den romersk-katolska begravningsliturgin – otippat på en vårkonsert, liksom ett stycke ur Verdis ”Ödets makt”. Visst hör ett nordiskt vemod till våren men detta var på en annan nivå.

Christina Nilsson och Cecilia Rydinger Alin framför OD.
Självklart måste jag också nämna gästsolisten, operasopranen Christina Nilsson. Fantastiskt kompetent sångerska. Vilken röstbehandling. Hon sjöng fyra stycken. Två till ackompanjemang av Folke Ahlin och två tillsammans med både Folke och kören. Ett av dessa var just ur Verdis ”Ödets makt”. Henne lyssnar jag gärna mer på.

Jag skulle också gärna lyssna mer på Emil Ingmar, andrebas i kören och jazzpianist. Han tog Folke Ahlins plats i stycket "Jag vet en dejlig rosa & Sinclairvisan". Det var säkert fler än jag som tänkte på Jan Johansson och Jazz på svenska. Snyggt.

Ett ord också om körens dirigent: Cecilia Rydinger Alin. Det är ju självklart hon och hennes förmåga som gör att det låter så bra. Hennes dirigentstil är kraftfull och vi förstod att hon ligger bakom det mesta, inte minst när hon på extranumret gick och ställde sig vid sidan av kören, som sjöng "Kristallen den fina". Mycket samstämt trots att ingen dirigent stod framför dem. Det är stort när en dirigent kan leda sin kör genom en slags tankeöverföring. Men så kan det fungera, när körsång är som bäst.

Hur var det då med diskursernas kamp? Jo, det första sångliga inslaget var kungssången. OD tog upp den när kungaparet kommit in i aulan och alla i lokalen var välkomna att sjunga med. Några formuleringar i texten vill jag kommentera:
Gör kronan på hans hjässa lätt.
Saken är ju den att Sveriges statschef aldrig bär någon krona. Självklart förstår jag att det ska tolkas symboliskt. Därför var det också intressant att vi också fick lyssna till stycket:
Tears for Te Wamo
Där ingår ett stycke på latin med följande text i svensk översättning:
Kom Kristi brud,
att kronan ta emot,
som Herren har berett
för evig tid.
Det betyder alltså att församlingen får ta emot kronan. Se där, en diskursiv kamp. Vems är kronan egentligen?

Samma diskursiva kamp finns i användandet av ”Drottning vår” i relation till Sveriges Drottnings närvaro. Vem är egentligen drottning? Kan vi ha flera?

En fråga som blir tydlig här, är att vi körsångare ofta sjunger texter, som vi inte alltid helhjärtat stämmer in i. När det exempelvis gäller sakral musik vet jag att en del körsångare sjunger dessa stycken för att de är musikaliskt vackra och inte för att de delar själva Gudstron. Men var går gränsen? Kungssångens sista strof hade jag svårt att sjunga:
Och all din tro till honom sätt
du folk av frejdad stam.
Ordet tro är för mig framför allt förknippat med Gud. I någon mån kan jag tro på kungen, som Sveriges statschef. Men ”all min tro” – nej, det blir svårt.

Här tar kungen emot medaljen av ordföranden i OD:s vänner, 
Anledningen till att kungen var med var att han skulle få ta emot en medalj av kören. Det var hans farfarsfar som instiftat den i samband med att denne, farfarsfar alltså, varit medlem i OD i femtio år. Nu delas den ut till alla som varit med i OD i femtio år. Kungen blev medlem (så kallad farbror) för exakt femtio år sedan och fick därför ta emot medaljen igår. Han passade på att hålla ett mycket underhållande tal. Framför allt berättade han hur han blev medlem i Washington, när en grupp ur OD sjöng vid en tillställning på ambassaden. Då var han kronprins och hade vid tillfället själv ställt sig i kören och varit med i framträdandet. Det fångade Washington Post upp och de var mycket imponerade över den svenske tronföljarens sångliga förmåga. Nu – femtio år senare – ville kungen bekänna att han bara hade mimat. Skojigt!

Det jag såg framför mig var en vanlig man som är glad och stolt över att vara hedersmedlem i en bra kör och som var en smula rörd över att detta uppmärksammades och att han dessutom fick ta emot en medalj, instiftad av farfarsfar. Till sist är väl just detta mycket viktigare än kronor och titlar. Mänsklig gemenskap och relationellt sammanhang. Gärna tillsammans med vacker sång och musik.

Wednesday, 24 April 2019

Terror med olika ansikten

Bakom Bo Nylund skymtar Elisabeth Hultcrantz
och Crista Sandin, som också varit med i styrelsen.
Igår kväll gick hustrun och jag iväg på årsmöte för Ekumeniska Fristadsgruppen i Uppsala (EFGU). Det ägde rum i Nyby Visions lokaler. Huvudmän för Nyby Vision är Österledskyrkan i Gamla Uppsala och Uppsala missionsförsamling och är en mötesplats för integration. Spännande!

Vi var där för att lyssna på Bo Nylund, som är ordförande för EFGU. En eldsjäl i arbetet för flyktingars rättigheter.

Årsmötet började med ett föredrag av Bo. Det handlade om terror. Bo är mycket kunnig. Han började med att understryka att det finns en europeisk terrorhistoria som vi ofta glömmer bort.

Det handlade exempelvis om anarkistisk terror kring förra sekelskiftet. Terrororganisationen Narodnaja volja (Folkviljan) mördade tsar Alexander II den 13 mars 1881. Det skedde med explosiva bomber, när han åkte med häst och vagn på en av Sankt Petersburgs förnämsta gator.

Kejsarinnan Elisabeth av Ungern, mördades 1898 i Genève. Den som utförde dådet var den italienske anarkisten Luigi Lucheni.

Umberto I av Österrike överlevde två mordförsök av anarkisterna Giovanni Passannante och Pietro Acciarito. Men under ett tal i Monza, den 29 juli 1900, blev han skjuten av anarkisten Gaetano Bresci.

Tsar Nikolaj II blev 1909 föremål för ett misslyckat attentat i Kungsträdgården i Stockholm. Det kallas det "Wångska attentatet". Ungsocialisten Hjalmar Wång avlossade ett skott mot – trodde han – tsaren. I själva verket träffade kulan en högt uppsatt officer, Otto Ludvig Beckman.

Enligt Bo var det olika uttryck för anarkistiska försök att ta död på representanter för staten, eftersom den har ett maktmonopol. Anarkisterna misslyckades dock att förverkliga frihetliga samhällen. I stället växte nationalismen. Och det kom tio nya nationalstater i Europa (t ex Finland).
Nationalismen söndrade vår världsdel och gör så alltjämt.
I detta sammanhang pekade Bo också på den judiska nationalismen – sionismen – som drabbade palestinierna mycket hårt. Alla judar är ju inte sionister. Men sionisterna har omdefinierat vad en jude är, enligt Bo. För dem handlar det om att vara en del av den judiska staten. Som har ett eget land och ett eget språk.

Bo nämnde aldrig terrordåd i detta sammanhang. Det var ett exempel på nationalism.

Andra exempel på nationalism som Bo tog upp var baskernas kamp – genom ETA, kampen på Nordirland, genom IRA. I dessa fall har det skett många terrordåd. Vidare fanns på sjuttiotalet Röda armé fraktionen. Bader Meinhof, som ockuperade Västtysklands ambassad i Stockholm och sedan planerade att kidnappa Anna Greta Leijon, ett svenskt stadsråd.

Även Italien och Belgien nämndes och sedan riktade Bo blicken mot mellanöstern, där de europeiska nationalstaterna England och Frankrike (som också haft stora imperier världen över) ritade upp kartan. Detta har in i vår tid skapat de konflikter som i sin tur leder till terrorgrupper av olika slag.

Jag ska inte ge mig på att försöka beskriva de olika konflikterna och allianserna som finns i området. Men det som var en ahaupplevelse för mig var, när Bo berättade att det var arbetslösa före detta Irakiska officerare som uppfann IS. För att USA insisterat på att få invadera Irak, trots att inga massförstörelsevapen gick att finna.

De terrorister som USA fruktar kommer inte, menar Bo, från Irak utan från Saudiarabien, som USA stödjer.

Sammanfattningsvis menade Bo att terrorismen aldrig uppnår de syften de åberopar.
Det är den maktlöses utväg att kriga. Men det är alltid utsiktslöst.

Efter föredraget började årsmötesförhandlingarna. Det var inte många närvarande. Men desto fler får hjälp genom EFGU.

Vi förstod att kyrkorna i Uppsala står bakom EFGU men att det inte alltid känns så. T ex tas det inte upp kollekter med särskilt stor regelbundenhet. Jag hoppas att det blir en ändring på det. Fristadsgruppen behövs. Den beskriver kyrkan som
Gudsrikets ambassad på jorden.

Tuesday, 16 April 2019

Michael Perreau, United Bible Societies

On Sunday and Monday I had the privilege of meeting the Director General of the United Bible Societies (UBS), Michael Perreau. He was visiting the Swedish Bible Society. This is a person that I will cooperate with in the future.

Michael was born in Malaysia. He lives in England. Formerly a successful business owner he has now dedicated his life to make the Bible available to as many persons as possible.

On Monday he gave a speech at the Swedish Bible Society's Annual General Meeting held in the Old City of Stockholm.

General Director Michael Perreau of the United Bible
Societies and Bishop Åke Bonnier, chairperson
of the Swedish Bible Society
Michael showed two short videos from China and Indonesia where minority groups received their Bibles. Yes, those people are Bible Beneficiaries of the work of the UBS but most of all, according to Michael, they are Bible Heroes. Many people around the world literally give their lives for the spread of the Bible. To be a Bible translator can be dangerous. We learnt about an entire family in Indonesia that was engaged in Bible translation. Almost the entire family had been poisoned to death, except one person. He then continued to work with Bible translation.

Michael Perreau is a seasoned speaker. He has a number of interesting stories and structured remunerations. For instance he spoke about the challenges that the UBS has:
Affordability – offer Bibles for free
Availability – finish translations

Accessibility – digitalize

Credibility – be confident and competent in the public space

When he spoke to the last point he mentioned the Bible Adventure (which is Sweden’s contribution to the plethora of methods.) He also mentioned an encouraging example from London where the Bible Society had applied to the authorities to place a large Jonah (with the whale) on Trafalgar Square. This was not approved. Which in turn resulted in protests in media and as a result thereof free publicity. Too cut a long story short the Bible Society then applied to perform Passion Plays on Trafalgar Square, which they also have done. Follow this link to read more.

The overall vision, as far as I understood, is to translate the Bible into all 7 000 known languages on the globe. 1 000 of them are oral, which means new challenges. 2 000 already have Bible translations. This means that 4 000 languages are left. The UBS has a goal to make 1 200 translations in the next 20 years. Michael Perreau invited the Swedish Bible Society to be part of this vision and maybe take responsibility for 10 of these projects. One translation costs approximately USD 40 000/year.

He finished by applauding the faithfulness of the Swedish Bible Society. But he also describes it as a sleeping giant. Meaning that the Swedish Bible Society can do more.

Thursday, 11 April 2019

Osynliga kyrkomusiker

Kyrkans Tidning har en stor artikel idag som handlar om Svenska kyrkans anställda och deras löner. Fyra stora cirkeldiagram illustrerar artikeln. Av dessa framgår att kvinnorna dominerar gruppen diakoner och pedagogiska yrken. Bland komministrarna är fördelningen kvinnor och män jämnare. Bland kyrkomusiker är det betydligt fler kantorer än organister. [Sic!]


Tankarna går till programmet fem myror är fler än fyra elefanter och Brasses lek:
Lattjolajbanlådan
Ni kommer kanske ihåg. Brasse tog upp fyra djur ur en väska och satte upp dem på en hylla. Sedan gällde det för Eva och Magnus att välja ett, som skulle bort.

Könsskillnader är alltså helt oviktigt när det gäller kyrkomusiker. Det som dessutom förbryllar mig är varför musikerna överhuvudtaget inte nämns i texten. Det enda är cirkeldiagrammet och det verkar signalera att kön är oviktigt när det gäller kyrkomusikernas lön. Jag bollade detta med en av våra studerande, som sa:
För vissa organister är skillnaden mellan organister och kantorer större än mellan män och kvinnor.
Är det också så vi andra ser på våra kyrkomusiker? Det är väl i och för sig positivt att det är oviktigt om kyrkomusikern är en man eller en kvinna. Men det är väl inte bättre att en annan uppdelning ersätter denna?

I utbildningsreformen skiljer också musikerna ut sig. Församlingspedagoger, diakoner och präster går ett pastoralt slutår vid utbildningsinstitutet. Antingen på helfart eller på distans. Det gör också en del kyrkomusiker, fast deras slutår sker på halvfart och är alltså endast en sluttermin. De flesta kantorer utbildas dock fortfarande på folkhögskolor och gör endast tre veckor vid utbildningsinstitutet. Vi som undervisar (och de studerande) är väldigt glada för dessa veckor, eftersom det ger oss en möjlighet till samverkan. Kontentan är att kyrkomusikerna sticker ut även i utbildningsreformen.

Artikeln i Kyrkans Tidning väcker dessutom andra frågor. Varför används kategorin
Pedagogiska yrken?
Om jag gissar ryms även de, som innehar församlingspedagogtjänster utan att ha formell behörighet. Ingår även förskollärare vid kyrkans förskolor? Svårt att veta. Det intryck som ges är dock att utbildade församlingspedagoger inte får den uppskattning de borde i kyrkan.

En följdfråga är då om alla diakoniassister ingår i gruppen diakoner. Förmodligen inte. De finns kanske inte ens med. Detsamma gäller kyrkovaktmästare, lokalvårdare, kyrkoskrivare och många andra. Kanslicheferna finns dock med. Skälet framgår tydligt. De är chefer. De ingår i en egen liga med biskopar, domprostar och kyrkoherdar.

Genomgående är dock att män fortfarande tjänar mer än kvinnor. Artikeln diskuterar huruvida detta har saklig grund eller inte. Mitt enkla svar är: skulle inte tro det. Visserligen är kyrkan (liksom den kommunala sektorn) något bättre i jämförelse med den övriga arbetsmarknaden. Men det är ju fortfarande helt oförsvarligt att lön baseras på kön.

Sunday, 31 March 2019

Improperierna

Under min studietid i Uppsala mötte jag för första gången den text, som kallas improperierna. Ordet betyder förebråelser. Texten handlar om hur Jesus förebrår sitt folk för vad det gjort mot honom, trots allt han gjort för dem. Texten står inte i bibeln utan är skriven på 800-talet. De kom med i ordningen förvlångfredafsgudstjänst i Svenska kyrkans handbok 1986. Vad jag förstår fanns de också i någon del av 1942 års handbok. De finns inte med i 2017 års handbok.

När jag var student sjöng vi den i en modern tonsättning. Annars är Palestrinas mest känd. Och det är just det som är problemet. Många körer och körledare tycker att musiken är en omistlig del av långfredagen. Och då accepterar man att texten är problematisk.

Problemet med texten är att den spelar på antijudiska bilder och symboler. Alla exempel på det som Jesus gjort för sitt folk hämtas från den tid vi kristna kallar den gammaltestamentliga.

En del av dem som menar att vi ska fortsätta använda improperierna säger att vi kan tänka oss att vi kristna är det nya gudsfolket. Att Jesus kritiserar oss. Detta brukar kallas för ersättningsteologi.

Någon som tänkt kloka tankar kring detta är professor Kajsa Ahlstrand. Läs hennes bloggpost här.

Hon avslutar sin text på följande sätt:
Om improperierna ska framföras så är min förhoppning att vi senast nästa år får en teologiskt och poetiskt genomarbetad text som för samman kyrkans bön med kyrkans lära, så att vi slipper välja mellan anti-judiska och ersättningsteologiska tolkningsalternativ vid en av kyrkoårets centrala gudstjänster.
I bloggposten har hon själv några uppslag. Jag spann vidare och ser framför mig hur antropocentrismen står i fokus för Jesu förebråelser. Det är mänskligheten (och mest den rika delen) som anklagas.
O, mänsklighet, vad har jag gjort mot dig?
Och hur har jag provocerat dig?
Svara mig.
 
Jag la uti ditt hjärta naturens lag
med vapen möter du din medmänniska
 
Helige Herre Gud. Helige Herre Gud.
Helige starke Gud. Helige starke Gud.
Helige Odödlige, förbarma dig över oss.
Helige Odödlige, förbarma dig över oss.
 
Jag fört dig genom historien i tusentals år,
Och naturen den mättade dig
Du letar alltid upp det bördiga landet:
och suger jorden ut, då den räddat ditt liv.
 
Helige Herre Gud. Helige Herre Gud.
Helige starke Gud. Helige starke Gud.
Helige Odödlige, förbarma dig över oss.
Helige Odödlige, förbarma dig över oss.
Vad mer borde jag ha gjort för dig och gjorde det inte?
jag planterade en lustgård åt dig,
men du har gjort den till en avskrädeshög.
Miljögift gav du den att dricka,
och med en borr gör du sår i var kulle.
 
Helige Herre Gud. Helige Herre Gud.
Helige starke Gud. Helige starke Gud.
Helige Odödlige, förbarma dig över oss.
Helige Odödlige, förbarma dig över oss.
 
Jag skapade havet omkring dig:
Du fyllde det med plast utan ände.
 
O, mänsklighet, vad har jag gjort mot dig?
Och hur har jag provocerat dig?
Svara mig.
 
Jag lät dig finna mineraler i klippan:
du plundrar den på allt vad den rymmer.
 
O, mänsklighet, vad har jag gjort mot dig?
Och hur har jag provocerat dig?
Svara mig.
 
Jag gav dig nästan obegränsad tankeförmåga.
Du använder den till våld och förtryck.
 
O, mänsklighet, vad har jag gjort mot dig?
Och hur har jag provocerat dig?
Svara mig.
 
Du upphöjer dig själv till storhet och ära:
men medskapelsen prisges på köpet.
 
O, mänsklighet, vad har jag gjort mot dig?
Och hur har jag provocerat dig?
Svara mig.
 
Ja, med evig kärlek har jag älskat dig:
du har rest korset åt din Frälsare.
 
O, mänsklighet, vad har jag gjort mot dig?
Och hur har jag provocerat dig?
Svara mig.
Jag är inte helt nöjd med att ställa hela mänskligheten till svars. Men eftersom kontexten är just långfredagsgudstjänsten blir det ju den del av mänskligheten som är kristen som får känna sig träffad. Så det kanske kan fungera. Kajsas förslag var annars att rikta texten specifikt till kyrkan. Det är också en möjlig väg att gå. I så fall krävs en annan text. 

Friday, 22 March 2019

Bönedygn på utbildningsinstitutet

I källaren hade det förberetts ett rum för bön.
Från torsdag eftermiddag till fredag eftermiddag har det varit bönedygn på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Inte för att vi inte ber andra tider. Det gör vi. Men ibland kan det vara bra med koncentrerad bön.

En lista hade satts upp och det var fritt fram att skriva upp sig för olika pass. Några skrev att de skulle be på distans. Andra fanns på plats i huset. Det hela var ett studerandeinitiativ.

En liten stund var jag med igår kväll. Det var fint. De studerande som var där då hade valt att be för olika saker, som har med vårt utbildningsinstitut att göra. Just när jag var där bad vi för kommunikationen på skolan. Viktigt.

Idag hade vi schemaläggning. Det vi planerar just nu är hela läsåret från hösten 2019 till våren 2020. Vi koncentrerade oss på prästprogrammet och jobbade väldigt bra. Jag tror att de studerande bad för oss. Det kändes så.

Överhuvudtaget är jag väldigt glad för andaktslivet på vårt institut. Varje dag inleds med mässa eller morgonbön och dessutom är det middagsbön måndag – torsdag. De studerande är indelade i olika gudstjänstarbetslag, där de olika professionerna blandas. Vissa tider håller vi anställda i. Kapellet är i sanning husets hjärta. En viktig förklaring till detta är det hängivna arbete som skolans kaplan lägger ner.

Sunday, 17 March 2019

Matlagning

Makarna Göranzons Broccoli- och alspånsrökttofu-paj
Det är verkligen inte ofta jag lägger ut matbilder i sociala medier. Än mindre recept. Men nu kommer det. Hustrun och jag funderade över lunchen på väg hem från högmässan i Vindhemskyrkan i Uppsala, där Fyris kammarkör sjöng idag. Eftersom vi firade våra tvillingar i helgen hade vi kvar lite rökt tofu, en trevlig produkt. Dessutom hade jag köpt två knippen broccoli. Sagt och gjort. Vi gör Broccoli- och alspånsrökttofu-paj. Det blev ju väldigt gott. Och det skulle säkert även kunna utvecklas med lite spännande kryddning. Ville inte blanda ihop det rökta med muskotnöt. Hur hade det blivit med chili? Kanske. Vi gjorde det enkelt för oss:

Pajskal:
3 dl vetemjöl
100 g kallat margarin eller smör. (Vi tog smör)
3 msk kallt vatten

Detta blandas väl i en food processor. Helst ska degen stå i kylen en timme. Då sjunker inte kanterna ner i ugnen. (Detta hann vi inte med). Nåväl, vi gjorde dubbel sats och hustrun klädde en stor och en liten pajform med deg.

Under tiden tog jag mina två knippen med broccoli. Skar bort de grövsta delarna och förvällde resten lätt, i lättsaltat vatten. Tofun (1pkt) rev jag grovt och rev sedan även 100 gr prästost.

När pajskalen fått lite färg i 225 gr ugnsvärme (kanske 10 min) la jag i broccolin, fyllde på med den rivna tofun och den rivna osten. Därefter slog jag på äggstanning. 5 ägg och 5 dl mjölk. Svartpeppar efter behag.

Det blev lunch för två samt sju matlådor.

En vegansk variant blir det för den som ersätter smöret med mjölkfritt margarin, river vegansk ost i stället för prästosten och plussar på ett paket silkestofu, som fungerar ungefär som äggstanning. Tror jag!

Friday, 15 March 2019

HLR

Vi fick alla varsin docka att öva på.
Om medvetslös och ingen eller onormal andning, larma 112 och starta HRL

Idag har vi gått en kurs i Hjärt- och Lung-Räddning (HLR) på jobbet. Det bör man göra varje halvår. Så ofta har jag inte gått under mina 58 levnadsår. Detta var nog endast fjärde gången. Jag minns dock varje gång. Och jag minns att jag haft nytta av kurserna. Senast när hustrun och jag kom till en olycksplats och vi hade sinnesnärvaro nog att larma 112 (jag) och ta hand om en person i chock (hustrun).

Första kursen skedde märkligt nog på samma ställe som dagens. På Fjellstedtska skolan under min gymnasietid och det var skolsköterskan, syster Brita, som utbildade. (Genom äldsta dottern och svärsonen är jag numer nästan släkt med syster Brita. Roligt!) Detta skedde runt 1979. Andra gången skedde inför vår utresa till Sydafrika 2002. Då fick jag göra Heimlich manöver på en person, som satt i intervjugruppen, när jag var på anställningsintervju inför min nya tjänst, som jag tillträder i augusti. Ett sammanträffande. Tredje kursen skedde 2012 inför vår andra utresa. Den ägde rum på Folke Bernadotteakademin på Sandö. Och nu alltså 2019. Det blir alltså lite tätare mellan tillfällena. Men det är en bit kvar till ett halvår.

Micke gör HLR.
Micke från Cupola var hos oss och gav oss en mycket proffsig utbildning under tre timmar. Han underströk hur viktigt det är att känna till grunderna och göra vad man kan för att vinna tid, när någon är medvetslös och inte andas alls eller andas onormalt.

Då ska jag gå fram till personen och fråga om den hör mig. Om jag inte får något svar skakar jag i personens axlar och frågar om den är vaken. Om inte kollar jag andningen. Lyssna, känn, se. Andas personen ska den läggas i stabilt sidoläge och därefter larmar jag 112. Om andning eller onormal andning larmar jag 112, slår på högtalarfunktionen, lägger mobilen framför mig och påbörjar kompression. När SOS-Alarm svarar förklarar jag situationen medan jag fortsätter med kompressionen. De ställer frågorna och jag behöver bara svara. Sedan fortsätter jag med 30 kompressioner och två inblåsningar. När det handlar om vuxna är kompressionerna viktigare än inblåsningarna. Är det barn är inblåsningarna viktigare, eftersom hjärtstoppet oftare beror just på syrebrist.

Hjärtstartaren var faktiskt busenkel. En röst berättar precis
vad man ska göra. Den ger inga elektriska stötar om det
inte behövs. Skönt att veta.
Vi fick också information om hur hjärtstartaren fungerar. Den har jag varit lite rädd för. Elektriska stötar. Skulle jag kunna klara den. Men den är busenkel. Det går knappast att göra fel. Åtminstone inte att skada någon.

Det känns efter dessa tre timmar med en erfaren utbildare mycket tryggare. Och visst är det väl viktigt att ta sig tid och lära sig detta? Förhoppningsvis behöver jag aldrig använda mina kunskaper. Men skulle jag vara i närheten, när någon får ett hjärtstopp eller blir medvetslös, är det skönt att veta vad jag ska göra.

Dessutom fick vi lära oss Heimlich manöver igen. Och nu vet jag att jag ska trycka mitt på naveln och inte en decimeter ovanför, som jag fick lära mig 2002.

Tuesday, 12 March 2019

En givande söndagskväll

I söndags gick vi på konsert med Orphei Drängar (OD). Den ägde rum i Missionskyrkan, Uppsala. Temat var:
Drottning Vår
Med anledning av internationella kvinnodagen den 8 mars gjorde OD en konsert där alla tonsättare var kvinnor. Det var en bra konsert. Men också en utbildande konsert. Det är inget nytt men lika förvånande varje gång. Detta att kvinnor självklart finns och har funnits i alla sammanhang. Och att de – liksom männen – bidragit på olika sätt. Men att deras bidrag ofta tystats ner glömts bort och förtigits.

Elfrida Andrée
Exempelvis fick vi lära oss Elfrida Andrée var den första kvinnan i Sverige som blev domkyrkoorganist. Men då hade hon också skrivit till kungen och fått till stånd en lagändring. Ett föredöme. Hon levde 1841-1929. OD sjöng hennes tonsättning av Viktor Rydbergs Drömlif.

Det som gjorde mest intryck på mig var Galina Grigorjevas tonsättning av dikten Nocturno. Maffig manskörsmusik. Fylliga klanger och starka uttryck. Texten var visserligen på ryska men översättning fanns i programbladet.

En av körsångarna hade skickligt arrangerat tre sånger av Alice Tegnér, nämligen Videvisan, Blåsippor och Majas visa. Det var hur kul som helst när kören sjunger texten:
Mor i stugan, hon säger så
och sedan alla andrabasar svarar:
Blåsippor aldrig snuva får.
Den sista sången var skriven av Sara Wennerberg-Reuter. En maffig vårsång, som heter just
Drottning Vår
Den har alla förutsättningar att bli en klassiker. Sara Wennerberg-Reuter levde 1875-1959 och den som skrivit texten var en samtida författare, Astrid Gullstrand, som också skrivit bland annat Tre Pepparkaksgubbar och Mor, lilla mor vem är väl som Du.

Under konserten grupperade kören om sig vid ett antal tillfällen, för att de t ex skulle sjunga i dubbelkör. Presentatören, Markus Forsman, tyckte att de liknade ett lämmeltåg. På samma sätt som det inte går att stoppa ett lämmeltåg går det heller inte att stoppa den utveckling som lever till större jämlikhet, menade han. Hoppfullt!

Just nu läser jag Esters bok. Jag följer Svenska Bibelsällskapets bibelläsningsplan. Ester blir drottning i Persien, sedan drottning Vashti avsatts av kungen. Skälet var att kungen ville visa alla på en fest hur vacker hans fru var. Men hon vägrade infinna sig.

Esters bok är skriven för drygt 2 000 år sedan. Den vittnar om att kvinnor i alla tider har protesterat mot mansdominansen. Ofta har de fått betala ett högt pris, som Vashti. Men om många protesterar går det ändå att göra framsteg. Denna konsert var ytterligare ett litet steg på vägen.

Sunday, 10 March 2019

En kväll med Tage och Hasse

Det var verkligen värt att spendera fredagskvällen tillsammans med ett antal andra Uppsalabor på Reginateatern. Tre mycket kompetenta artister stod på scen tillsammans med ett lika kompetent husband. Även om Mikael Skoglund saknades i Mikael Skoglunds trio, så lät orkestern mycket bra. Att dessutom Per Wickström är skicklig på både dragspel och blåsinstrument gjorde inte saken sämre. Utöver det har han begåvats med en vacker röst. Han sjunger väldigt bra. Detsamma gäller Meta Roos. Namnet var bekant och efter en del googlande förstår jag att hon varit i farten som sångerska länge. Exempelvis har hon sjungit ”En Värld full av liv” i Disney-filmen Lejonkungen (Svenska versionen). Hon visade prov på stor rutin och hennes tolkningar av flera klassiska Monica Zetterlund-nummer var riktigt bra.

Men den som ändå stod i centrum var såklart Jacke Sjödin, som också satt ihop hela showen. Vi erbjöds en balanserad blandning av Hasse & Tage-texter, Jackes egen diktkonst och hans funderingar. Allt inpaketerat i revyform. Jag kunde skriva mycket om många sånger och sketcher men det nummer som fastnade hos mig var
De händer som grävde på Göta Kanal
Jacke Sjödin i sitt esse.
Dels var det hans skickliga sätt att framföra texten på. Dels var det kringberättelsen, där han lät oss förstå att han redan som skolgrabb deklamerat dessa verser på roliga timmen, till sin lärares förvåning. Jacke hade dessförinnan talat om hur framför allt Tage älskade Monica Zetterlunds version av
Var blev ni av, ljuva drömmar?
(Den sjöng också Meta Roos - med den äran). Skälet, enligt Jacke, var att Tage var besviken på Socialdemokratin. Och detta tema fanns som en klangbotten i hela föreställningen. Hasse & Tages – men kanske egentligen mest Tages – passion för rättvisa. Det blev tydligt att Jacke nog sörjer Tage mer än Hasse. Och det kanske gäller många av oss. Man skulle kunna benämnt föreställningen annorlunda:
En kväll med Tage och Hasse
Nåväl. Innan jag till sist publicerar texten på ”De händer som grävde på Göta Kanal”, vill jag uppmärksamma läsaren på hur texten beskriver en tid när könsrollerna var annorlunda. Vi såg föreställningen på internationella kvinnodagens kväll. Jacke inledde också med att framhålla detta i en egenskriven dikt, som tog ställning mot ojämlik lönesättning och sexuella övergrepp. Jag vill verkligen understryka att Jacke gjorde det på ett trovärdigt sätt. Samtidigt var en del skämt inte så genomtänkta ur ett genusperspektiv. Och som sagt – vissa rader i dikten om Göta Kanal har jag valt att kommentera med ett (sic!). Frågan är hur Tage skulle uttryckt detta efter #metoo?

För när dikten avslutas med orden: ”Varför står inte ni som statyer på torgen, vackert huggna i marmor, på guldpiedestal, ni händer som grävde på Göta kanal!” måste ett kritiskt öga fråga sig hur en dikt om de händer som fanns i bakgrunden, skulle se ut? Först kommer dock Tage Danielssons text. Därefter min egen, något kortare version:
Det var valkiga, seniga, beniga labbar
på valkiga, seniga, beniga grabbar.
Tåligt gnagde de hål på sitt fosterlands skal,
de händer som grävde på Göta kanal.
 
Vintern kom med sin kyla. De fick inte domna.
Sommaren kom med sin hetta. De fick inte somna.
De slet ut sig, i ösregn, när spaden blev hal,
de händer som grävde på Göta kanal.
 
Är det underligt att deras tummar blev krumma,
och att fingrarna tedde sig fula och dumma?
Vickevire var ofta en smärre skandal
på de händer som grävde på Göta kanal.
 
Genom veckornas knog bar de träget sin börda.
Men så tvätta dom av sig det värsta på lörda
och lyfte sin Östgöta-sädes-pokal,.
de händer som grävde på Göta kanal.
 
Inga sorgkanter mer. Det fanns brännvin att dricka.
Och då höll de sitt hambogrepp mitt på en flicka
Någon enstaka gång fick de sällheten möta,
de händer som grävde på Göta (sic!)
 
De som inte fick känna nån piga på brösten (sic!)
fann i ännu en flaska den handfasta trösten.
Sedan slog dom på länsman, polis och fiskal,
de händer som grävde på Göta kanal.
 
Deras lycka blev kort. Det blev åter en månda.
Och man spottade i dom. En ny veckas vånda.
De steg ned i sin självgrävda jämmerdal,
de händer som grävde på Göta kanal.
 
Och de spikade broar och timrade slussar,
och i käftarna lade de saftiga bussar
och med knogarna slog de på snusdosans skal,
de händer som grävde på Göta kanal.
 
Se på nageln. Ett liv som blev kantat av sorgen.
Varför står inte ni som statyer på torgen,
vackert huggna i marmor, på guldpiedestal,
ni händer som grävde på Göta kanal!
Så kommer min version:
Det var valkiga, seniga, slitna och krumma
de hörde till mången en utsliten gumma.
I bakgrunden fanns de. Av tvång, utan val.
De bidrog väl också till Göta kanal?
 
När vintern var kall fick de sockor att stoppa.
Det var inte möjligt att nystrumpor shoppa.
De stack sig på nål när belysning var skral,
de händer som bidrog till Göta kanal.

Genom veckornas knog bar de träget sin börda.
De tvättade kläder båd’ onsda’ och lörda’
men lyfte nog sällan en dryckespokal,
de händer som bidrog till Göta kanal.
 
Med rädsla och skräck såg de grabbarna dricka.
Då skedde det missgrepp. Det hände var flicka.
Vad var det som en utav dessa fick möta,
när händerna grävde på Göta?
 
Så gick helgen förbi och det blev åter månda’.
Laga mat, sköta barn. En ny veckas vånda.
De fanns också med i en svår jämmerdal,
de händer som bidrog till Göta kanal.
 
Se på nageln. Ett liv som blev kantat av sorgen.
Varför står inte ni som statyer på torgen,
vackert huggna i marmor, på guldpiedestal,
ni händer som bidrog till Göta kanal!
Sist måste ändå Donna Juanita nämnas. Där finns ett genusperspektiv som förvarar sig väl den 8 mars. Dessutom fanns den kör vi sjunger i, Fyris Kammarkör, med i bakgrunden. Jacke spelade in några scener med oss för något år sedan och dessa visades på storbildsskärm. Det var roligt att vara en del, om än liten, av denna fantastiska kväll.

Roligt att se vår kör på scenen. Jag är nummer fyra från vänster i mellanraden.
Hustrun står längst ner till höger.
Filmen spelades in i Vindhemskyrkan på Luthagen. Det är där vi övar.