Friday, 16 August 2019

I steget

Den fantastisk blombuketten får symbolisera det
omvälvande tack jag fick i onsdags.
Idag avslutar jag min tjänst som anställd på Svenska kyrkans nationella nivå. Sedan 1987 har jag i stort sett oavbrutet varit anställd av Svenska kyrkan. Ömsom på den nationella nivån, ömsom på församlingsnivån. Idag märker jag att denna förändring berör mig. Jag kommer att fortsätta tillhöra Svenska kyrkan och som präst i Svenska kyrkan har jag även fortsättningsvis ett ansvar utifrån mina vigningslöften. Men jag är inte längre anställd av min kyrka. Spännande!

Mina arbetskamrater vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut avtackade mig i onsdags. Det var omvälvande. Tal och sång. Blommor och present. Jag går fortfarande i ett lyckorus. Det har varit goda år för mig. Mitt intryck är också att utbildningsinstitutet mår bra. Till höststarten kommer fler studerande än tidigare år. I Uppsala blir det ett kärt besvär att lokalerna vissa veckor inte rymmer alla. Roligare så än tomma stolar. Jag önskar verkligen SKUI all Guds välsignelse. Till rektor, övriga chefer och all personal och till alla studerande.

Eftersom anställda vid institutet är på avdelningsdagar även idag och jag skulle vara med på det nordiska homiletiska nätverkets konferens, gick jag i morse till kapellet på SKUI, för att i ensamhet sitta där en stund i bön. Som gymnasist firade jag morgonbön där i tre år, 1976-79. Som prästkandidat gjorde jag det under ett år 1985-86. Som lärare har jag firat morgon- och middagsbön i fyra år, 2015-2019. En sista andakt.

Några av de ungdomar som jag firade morgonbön med denna speciella dag.
Döm om min förvåning, när jag såg att kapellet var fyllt av ungdomar. Det visade sig vara deltagare i utbytesprogrammet
Ung i den världsvida kyrkan
Gripen av stunden måste jag berätta för dem om min dag. Och hur stort det kändes att få lämna min Fjellstedtska skola, för denna gång, och se ungdomar, som ska sändas ut i den världsvida kyrkan, fira andakt i mitt gamla kapell. Jag kände att jag ville tacka dem. En gudagåva. Min första, längre anställning i Svenska kyrkan var ju som volontär i Svenska kyrkans mission 1981-82. Dessa ungdomar hjälpte mig att känna att en cirkel slöts. Det var under min tid som gymnasist på Fjellstedtska skolan som drömmen om att arbeta i någon annan geografisk del av den världsvida kyrkan, föddes.

På måndag börjar jag som Generalsekreterare för
Svenska Bibelsällskapet
Idag kan jag inte skriva så mycket om vad det kommer att innebära. Det jag kan skriva är endast några ord. Nyfikenhet. Förväntan. Lugn.

Saturday, 10 August 2019

I samma båt

Vi, d v s hustrun, näst äldsta dottern och jag, har precis varit på
Titanic The Exhibition

Det kändes speciellt att uppleva en världsutställning. Jag försöker läsa på nätet om den men får inte fatt på någon sida som berättar när den började och i vilka länder den varit. I Uppsala har den varit sedan den 17 maj. Den som vill se den måste skynda sig. Den slutar 1 september i Uppsala och det är inte helt enkelt att få biljetter.

Det var en tankeväckande upplevelse. Det är en skickligt gjord utställning. Vid ingången försågs vi med hörlurar och så startade en audiotur, som i ett lugnt tempo tog oss genom de olika rummen med bilder och montrar. Det hade ju gått att tillgodogöra sig mycket av det hela genom att läsa på nätet men det skapar en särskild stämning att mitt på ljusa dagen kliva in i ett särskilt rum, där många människor samtidigt fokuserar kring en världshändelse med tragisk utgång.

En övergripande insikt är att Titanic var en arbetsplats. Ofrånkomligen tänkte jag på min son sjömannen. Eftersom de många dödsoffren i samband med Titanics förlisning berodde på bristande säkerhet, var det inte utan stolthet jag insåg, att yngste sonen är en mycket säkerhetsmedveten person. Vi hör om olika behörigheter han måste ha och hur säkerheten fungerar ombord. Vi får också del av hans kunskaper i exempelvis brandsäkerhet, i andra sammanhang.

En annan bestående tanke kretsar kring Titanic som metafor. Mikael Wiehes sång om Titanic slutar ju med orden:
Vi har förlorat den allra sista gnuttan hopp.
Vi går till botten där vi står, men flaggan den går i topp!

Det kan vara en utsaga om vår tid och exempelvis tillämpas på klimatkrisen. Det jag funderar över är, utifrån Titanic, om det i slutändan inte har så oerhört stor betydelse om man är rik eller fattig. Jag menar att både fattiga och rika drunknade. Men när jag kontrollerar siffrorna i efterhand, visar det sig (förstås) att fler förstaklasspassagerare räddades än tredjeklasspassagerare. Däremot var det betydligt fler kvinnor och barn, som räddades, än män. Ett mänskligt liv slutar till 100 % med död. Men hur vi drabbas av döden varierar och där spelar social ställning liksom genus in. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur människor idag för på Medelhavet. De åker inte lyxfartyg utan sitter i stort sett redan i räddningsbåtar från start. Kanske är det mest män i dessa båtar. Materiellt sett är rimligen de flesta utarmade.

Små modeller av livbåtarnas tänkta placering på däck.
Om vi säger att vår värld är ett fartyg, som färdas mot katastrofen, vilka lärdomar går det då att dra från Titanics historia? Att vi borde sänka farten, är ju en sådan. Och att vi borde prioritera säkerhet framför lyxkonsumtion. Det hade funnits plats för fler livbåtar om inte promenaddäcken i första klass varit så stora. Vi borde tänka mer på planetens överlevnad än vår kortsiktiga behovstillfredsställelse.

En detalj som inte förekom i utställningen var att det även fanns djur ombord. Mest hundar men även katter och höns, läste jag någonstans. Hur gick det för dem? I Mikael Wiehes text nämns i alla fall hur råttorna lämnar skeppet, för att söka sig mot land. Oklart om det stämmer. Kan det ha funnits råttor på ett så nytt fartyg?

Ett återkommande ting i montrarna, som upphittats efter förlista personer, är deras klockor. Känns också som en metafor. Tidens gång - samtidigt stannade dessa klockor, vid förlisningen. Och så alla brev. Det skrevs många brev på skeppet och det fanns flera besättningsmän som arbetade bara med det. Dessa brev gav liv åt berättelsen.

När jag googlar kring Titanic ser jag att det finns en teori om att utgången berodde på en brand, som ägt rum under fyra dygn i maskinrummet innan Titanic gjorde sin första resa. Skrovet ska ha försvagats men rederiet tog inte faran på allvar utan målade över skadan och hoppades att allt skulle gå bra. Jag tror att illustrerad vetenskap är en tillförlitlig källa. Inget nämndes om detta på utställningen. Är det månne en faktoid?

Fyra foton får avsluta denna bloggpost. Tre av dem exempel på förekomsten av gudstro på båten. Att en bibel nyligen kommit till utställningen och inte därmed inte fanns med i audioturen tyckte jag var roligt. Som en hälsning till mig, inför mitt nya arbete. Det sista fotot föreställer ett smycke som en kvinna på båten fick av sin älskare. En verklig historia, som säga ha inspirerat manusförfattaren bakom storfilmen Titanic.
Austin Partners bibel utgör ett tyst vittnesbörd.
Speciellt kosher-porslin för judiska passagerare (och kanske besättning).
Att fartygsorkestern spelade psalmen "Närmare Gud till Dig"
är svårt att bevisa. Men berättelsen lever.
Halssmycket som Kate Phillips fick av sin älskare var
mer anspråkslöst än Heart of the Ocean i filmen Titanic.
Men det lär ha inspirerat James Cameron till berättelsen. 

Saturday, 3 August 2019

Citronträdet

Åren 2002-2006 bodde hustrun och jag med våra barn och vår hund i Bloemfontein i Sydafrika. Det var rika år. Vi bodde centralt i staden i ett väl tilltaget hus. Vi hade gott om plats både för oss själva och våra gäster. Det kunde röra sig om kyrkligt arrangerade resor, vår chef från Svenska kyrkans mission eller vänner och släktingar. Den första julen, 2002, besöktes vi av svärföräldrarna. Det var fint.

Nyårshelgen firade vi i Kapstaden. Det var svärföräldrarnas bröllopsdag och de bjöd oss på en fantastisk föreställning av musikalen
Fame
Vi bodde enkelt och trevligt på det lutherska ungdomscentret i Athlone, där jag arbetade 1981-82. Vi firade gudstjänst i vår systerkyrka, Evangelical Lutheran Church on Southern Africa och vi turistade på alla möjliga sätt. Svärföräldrarna var 78 och 73 och trivdes.

Stort är det inte. Möjligen en halv meter. 
Några månader senare började det växa i en av svärmodrens blomkrukor i Kalmar. Det var något grönt som stack upp, som inte direkt hörde ihop med själva krukväxten. Det visade sig att hon tagit med några kärnor från det citronträd vi hade i trädgården i Bloemfontein. Dessa hade hon stoppat ner i en kruka och sedan glömt allt.

När vi flyttade hem 2006, bosatte vi oss i min hustrus föräldrahem och vi fick då ta över en kruka med ett mycket litet citronträd. Detta vårdade vi sedan fram till nästa Afrikavistelse, 2013-2015. Under dessa år tog svägerskan på Öland hand om trädet, som växte mer och mer. Det kom till och med citroner på det.

På sistone har det också kommit allehanda ohyra. Krukan är för liten och trädet vill något annat. Därför har vi nu, på vinst och förlust, planterat ut det vid vårt fritidshus. Inför vintern får vi lägga granris runt rötterna och klä in det i juteväv. Kanske kommer det att överleva. Det vore i så fall mycket trevligt. Att kunna gå ut och plocka en solmogen citron till matlagningen är livskvalité.

Friday, 2 August 2019

Van Gogh lever

Det var fantastiskt att kliva in i van Goghs värld.
Vi var på Kalmar Slott tidigare idag. Den som betalar SEK 155 i inträde till slottet, har också möjlighet att ta del av den mycket speciella van Gogh-utställningen:
Det visas inga äkta tavlor, som på en vanlig vernissage. Nej, de målningar av Van Gogh, som vi fick ta del av, projicerades med hjälp av minst 30 kanoner på väggarna i en av slottets alla salar. Dessutom fick vi ta del av två intressanta föreläsningar. Den ena handlade om Van Goghs liv, den andra om hans konst.

Eller ska vi säga Vincent. För det var så han signerade sina tavlor. Enligt guiderna gjorde han så, eftersom Parisborna inte kunde uttala hans namn på rätt sätt. Bokstaven G på holländska uttalas ju med ett ljud som mest liknar ett tyskt ach-laut. Detta visste jag förut men har nu lärt mig det på nytt.

Vincents liv var en paradox. Fattigdom, svält och alkoholism blandades med oerhört stort konstnärskap. Vad jag förstår var han en varm och inkännande person. Dessutom med en gudstro. Prästson som han var. Under ett halvår var han missionär i södra Belgien. Enligt den som berättade om hans liv, hade Vincent inte lyckats få så många människor till gudstjänsterna, eftersom han var sysselsatt med att dela ut mat och kläder till det fattiga.

En av guiderna hette Johannes och berättade målande om Vincents liv.
Som någon av mina läsare kanske vet dog min svärfar nyss. Den 29 juli. Samma dödsdag som Vicent Willem van Gogh. Där slutar dock likheterna. Van Gogh tog själv sitt liv. För att han inte ville ligga sin lillebror, Theo, till last. Visserligen hade Vincent en enorm produktion. Över 2000 tavlor under ett decennium. Men tydligen sålde han endast en enda oljemålning under sin livstid.

Det var en berörande utställning. Inte minst projiceringen av alla hans tavlor, till medryckande, klassisk musik. Tydligen visste Vincent van Gogh om att han var uppskattad, före sin död. Men någon ekonomisk vinning fick han aldrig. Och kanske är det en stor lärdom. Pengar är faktiskt inte allt. Hade han blivit lyckligare, om han blivit rik? Svårt att veta. Han blev endast 37 år.

Även hans lillebror, Theo, dog ung. Bara ett halvår efteråt dog även han. Det var Theos hustru, Johanna, som ordnade en stor utställning med Vincents konst, sedan båda bröderna hade avlidit. Idag är Vincent van Gogh förmodligen en av världens mest kända och uppskattade konstnärer.

Så lite vi vet om vad vår livsgärning kommer att betyda för eftervärlden. Och lika bra är väl det. Viktigare är att följa sitt hjärta och göra det som är rätt. Jag tror att Vincent van Gogh gjorde det.

Van Goghs sovrum i Arles hade byggts upp i naturlig storlek.
Spännnade. Motivet var ett av van Goghs favoriter. Han målade det fem gånger.

Tuesday, 30 July 2019

Åke på Kullen

Svärfadren på promenad förra året. 94 år gammal. Nere vid Kalmarsund.
Min älskade svärfader, Åke Svensson, har gått ur tiden. Han föddes 1924 på Bolmsö och eftersom Bolmsöborna talar om varandra med gårdsnamn har vi alla känt honom som Åke på Kullen. I mina bloggposter har han figurerat under beteckningen
Svärfadren
Det gammalmodiga ”fadren” var viktigt för oss. Svärfadren lyckades med konststycket att bära med sig det gammalmodiga in i både det moderna, det postmoderna och det post-postmoderna. Till sin 89-årsdag önskade han sig en I-pad. Såklart.

Vårt första möte skedde våren 1983. Han mötte mig och hustrun på Kalmar flygplats. Han berättade ofta därefter hur en god vän till familjen var först ut ur planet och fick syn på Åke och glatt sade:
De är med!
Sedan åkte vi en kort runda genom Kalmar och på ett ställe pekade han upp emot en upplyst lägenhet och sa:
Däruppe, där det är tänt. Där har jag slä[c]kt.
Ordvitsar är jag ju inte främmande för men vid detta tillfälle var jag lite för nervös för att uppfatta humorn. Väl hemma på Skogsliden 59 minns jag hur jag under middagen, för att få lite kontakt med min dåvarande flickvän, sökte hennes fötter under bordet. Hon reagerade inte alls. Det gjorde däremot svärfadren. Det var förstås hans fötter jag råkat beröra. Det har vi ofta skrattat åt.

Vi utvecklade en djup vänskap. Samtidigt måste jag understryka att Åke också varit en stor förebild för mig. Det finns många skäl till detta. Jag vill beskriva några.

Han hade en mjuk och empatisk sida. Efter sin mor, Ebba på Kullen, hade han alltid nära till tårar. Men det var tårar som visade prov på en inre styrka snarare än svaghet.

Åke kunde vara mycket bestämd, när han ville. Vid ett tillfälle hade jag, på hans uppdrag, köpt in en skrinda till hans första barnbarn. Skrindan gick sönder dag ett och vi åkte in för att reklamera. Affären ville erbjuda ett tillgodokvitto men Åke nöjde sig inte med mindre än att vi fick pengarna tillbaka.

Åke hade ett stort kunnande. Han var alltid intresserad att lära sig något nytt, så även om han i grunden inte var en praktiskt lagd man, lyckades han lära sig väldigt mycket inom det som rörde snickeri och hemteknik. Hans far, Ernst på Kullen, var ju snickare, så det fanns ett visst påbrå. 1986 fick jag bygga ett litet trädäck framför en friggebod på sommarstället (som han alltid ville att vi skulle kalla fritidshuset). Jag hade mycket dåligt självförtroende när det gäller byggande men Åke trodde att jag klarade det och trädäcket håller ännu. Efter 33 år.

Under sina många yrkesverksamma år inom socialtjänsten bidrog han in i samhället på ett viktigt sätt. Han arbetade både inom barnomsorgen, som han under många år var chef inom. För barnbarnen brukade han stolt visa upp de pulkbackar, som han varit med och anlagt i norra Kalmar. När det visade sig att alla överblivna schaktmassor var ett problem, var hans kreativa lösning att låta dem ligga kvar till glädje för alla barn. Efter de många åren inom barnomsorgen blev han avdelningschef för individ och familjeomsorgen. Det är säkerligen många människor i Kalmar, som fått möta Åke i tider av utsatthet.

Till hans stora kunnande hörde också hans förmåga att redogöra för världshistoriens alla förvecklingar. Inte minst kring andra världskriget. Han hade också en osedvanligt stor kunskap i den svenska diktskatten. Det hade han efter sin mor. Kännedomen hade sedan spätts på under tiden på Kronobergs folkhögskola. Det mesta kunde han utantill.

De tillfällen han förgyllt tillvaron med passande poesi är otaliga. Och det är inte bara vi, som haft glädje av det, utan det kunde även en förbipasserande, på någon av hans många promenader, få möta. Att stanna till vid en vilt främmande människa och fråga om vederbörande ville höra en dikt, det var inte främmande för svärfadren. Det var ett exempel på det han nämnde redan i sitt bröllopstal till oss:
Milt vanvett
Det tyckte Åke var viktigt. Han hade barnasinnet kvar.

En annan sida som gjorde Åke till den han var, det var hans önskan att bevara seder och traditioner från uppväxten på Bolmsö. Vi fick alla lära oss uttryck, som kanske endast förekommer där. Till exempel uttryckte han mot slutet ofta, att han kände sig yr. På Bolmsöitiska:
Jag är öre.
På Bolmsö var det också vanligt att citera äldre personer. Det gjorde även Åke. Och vi efter honom. När han varit med om något stort och viktigt kunde han säga:
Detta ska jag ha nytta av länge.
Det var efter hans morbror Arvid. Men det skulle uttalas ”nötta”. Mycket viktigt.

Hans stora kyrkliga engagemang och genuina gudstro var också något som jag uppskattade varmt. Som socialdemokrat i själ och hjärta såg han en uppgift i att bidra in i kyrkorådsarbete och byggkommittéer. Han brukade berätta om hur han byggt flera kyrkor i Kalmar och det är sant. Både tillkomsten av Birgittakyrkan och Två Systrars Kapell var han djupt involverad i. Med självklarhet deltog han i mässan både söndagligen och under veckan. Därför var det så fint att få räcka honom sakramentet endast några dagar innan han somnade in. Då var han fortfarande kontaktbar och när jag läste instiftelseorden läste han med. Så gör den som redan har ena foten i den lovsjungande församlingen inför Guds himlatron.

Intill slutet sjöng vi den kvällspsalm som hade följt honom sedan barnaåren. Med teknikens hjälp kunde vi spela upp en inspelning av hans då 90-årige far, som på dragspel framförde alla fyra versar på psalmen
Så går en dag än från vår tid.
Det är inte varje människa som får lämna detta jordeliv till tonerna av sin egen fars psalmspel. Men så upphör också tid och rum att existera i Guds närvaro.
Så går en dag än från vår tid
och kommer icke mer,
och än en natt med Herrens frid
till jorden sänkes ner.
 
Men du förbliver den du var,
o Herre, full av nåd,
och våra nätter, våra dar
du tecknat i ditt råd.
 
Trygg i din vård jag lämnar mig,
när solen från oss flyr,
och gladligt skall jag prisa dig,
när dagen åter gryr.
 
Men om det stilla dödens bud
i denna natt jag hör,
det är min tröst, att din, o Gud,
jag lever och jag dör.
Älskade Åke. Vila i frid till uppståndelsens morgon!

Sunday, 28 July 2019

Gideoniterna – Goda Nyheter

Helgen har jag tillbringat i Aneby. Där bodde vi åren 1992-2002. En lång tid för att vara mig. Jag har inte dessförinnan eller därefter bott så länge på ett ställe.

Skälet till besöket var att jag var ombedd att viga ett par. Så roligt att bli tillfrågad. Jag känner båda kontrahenterna. Det blev en fin vigselgudstjänst i Vireda kyrka. Det är lite spännande att tjänstgöra där. Under altaret finns en krypta och där vilar Henrik Hammarberg, mer känd som Stenbocks Kurir, den adjutant, som fick rida (eller åka hästskjuts) med bud till Stockholm om segern i slaget vid Helsingborg, 28 februari 1710. Festen ägde rum på Åsens By, som är Sveriges första kulturreservat. Det bildades 2000.

Diakon Christina Antonsson, representanten från Goda Nyheter (vars
namn jag inte uppfattade) och kyrkoherde Peter Andreasson.
Idag firade jag högmässa i Aneby kyrka. Den byggdes under min tid som kyrkoherde. Idag var det ekumenisk högmässa. Dessutom var det besök av organisationen
Goda nyheter
Tidigare tillhörde denna organisation Gideoniterna. Det är en organisation, som delar ut biblar. Jag tror många känner till dem. Exempelvis delar de ut nya testamentet på högstadieskolor, vårdskolor och till värnpliktiga. De placerar också nya testamentet i hotellrum.

I högmässan kom en man och berättade om deras arbete. Men så sa han också att de bytt namn, för att de inte längre tillhör Gideoniterna. Varför? Jag googlar och hittar en artikel i Aftonbladet. Skälet visar sig vara att den svenska delen av rörelsen valt att öppna sin organisation även för kvinnor. Så har skett även i Kanada och Storbritannien. Intressant. Det var nyheter för mig. Det nya namnet antogs vid hundraårsjubileet för några veckor sedan.

Jag hittar en artikel i Dagen (som ligger bakom en betalvägg) men i den korta ingressen, som går att läsa, står att namnet är "Goda Nyheter för livet". Så står det också i Aftonbladet men jag hittar inte det namnet på organisationens hemsida. Märkligt! [En uppmärksam läsare har nu upplyst mig om att det faktiskt står på hemsidan:]
Från och med arbetets 100-årsjubileum den 28 juni 2019 är det formella namnet ”Goda Nyheter – för livet”, i dagligt tal ”Goda Nyheter”.
Att besöka Aneby är alltid lärorikt och dessutom träffar jag mängder av bekanta. 10 år som präst på en liten ort innebär många kontakter.

Sunday, 21 July 2019

… må Gud hålla Dig i sin hand.

Vi startade vår resa tisdagen den 18 juni. Efter två och ett halvt dygns tågresa och nio dagars vandring nådde vi den 29 juni målet för vår pilgrimsfärd. Santiago de Compostella. Efter en vilodag den 30 juni var det dags att börja återfärden till Sverige måndagen den 1 juli. Hemresan gick inte via Paris utan via Madrid, Barcelona och Genève. Hustrun har släkt i Genève, så det passade bra att göra ett nedslag även där. Planen var att komma till Kalmar på kvällen den 5 juli. Så blev det också.

Det var ändå med en viss känsla av tomhet, som vi gick till stationen på måndagsmorgonen. Nu var det alltså snart över. Det vi sett fram emot och längtat efter och planerat inför under så lång tid. Samtidigt slår ju hemlängtan till några dagar i förväg. Blandade känslor med andra ord.

I Madrid, där vi bytte tåg, var det hett. Något vi varit förskonade från under vår vandring. Vi tog en taxi från ena stationen till den andra. Sedan hann vi i stort sett endast äta lite mat innan det var dags att borda tåget till Barcelona. Vi hade en tänkt hinna besöka Sagrada Familia, Gaudi fantastiska kyrka. Vi vågade dock inte chansa på att boka i förväg och när vi kom dit en halvtimme före stängningsdags, var det slutsålt. Nåväl, det finns tillräckligt mycket att beskåda på utsidan. Och att inte komma in i kyrkor hade vi ju vant oss vid, så att säga.

Sagrada Familia (den Heliga familjen) började byggas
1882 och är ännu långt från färdig.
Nästa dag hade vi inte så lång resa framför oss. Först ett tåg till Lyon och sedan ett litet mindre till Genève. Där mötte hustruns kusin och så tog vi ett pendeltåg till Satigny, där han bor med sin hustru. Så skönt att komma hem till familj. Kvällen innehöll god mat och sedan besök på ett annorlunda musikevent. En av våra barns sysslingar är en framstående pianist. Denna kväll handlade det om experimentell musik. Han skulle tillsammans med en saxofonist från Japan, som han träffat förut och en annan musiker, från Tyskland, som han tydligen aldrig träffat, improvisera under en timme. De hade, vad jag förstod, ingen plan utan de bara började. Det var intressant att vara med om.


Thomas Zimmermann, Haruhiko Okabe och Thomas Florin.
Dagen därpå besökte vi tillsammans med vårt värdpar det ekumeniska centret i Genève. Jag har varit där förut och också bloggat om det. Länken kommer här.

Så underbart med alla djur på korsarmen.
Kapellet i det ekumeniska centret, där bland andra Kyrkornas Världsråd och Lutherska Världsförbundet har sina huvudkontor, är fantastiskt. Kapellet är fyllt av gåvor från hela den världsvida kyrkan. Denna gång stannade jag särskilt inför ett kors från Latinamerika. Under vår pilgrimsvandring har jag fascinerats över djurens närvaro. Det kan sammanfattas i detta färggranna kors.

Vid lunchen i matsalen mötte vi både nya och gamla vänner. Eva Christina Nilsson är interim direktor för två avdelningar vid Lutherska Världsförbundet och bor i Genève med sin man Håkan. De är gamla goda vänner till oss båda. God vän är även Fulata Moyo, ursprungligen från Malawi. Vi samarbetade under Kyrkornas Världsråds Generalförsamling i Sydkorea 2013. Om detta har jag också bloggat. Här en länk. En ny bekantskap var Mikie Roberts, som är kaplan vid ekumeniska centret. Tillsammans med dessa och kusinen med hustru åt vi lunch.

Anne, Kristina, jag, Mikie, Håkan, Fulata, Eva Christina, Anders
Under eftermiddagen och den påföljande dagen hann vi även träffa det andra kusinbarnet, ytterligare en kusin och inte minst hustruns morbror och tillika gudfar. Mycket lyckat. Det är inte så långt till Genève men det är ändå inte så ofta som vi är där.

Ett besök vid reformationsmuren blev det också. Det är ju framför allt ett minnesmärke över den reformerta delen av reformationen, även om Luther finns med på sidan. Här vill jag framför allt lyfta fram Marie Dentière. Jag tror att hon är relativt okänd för oss lutheraner. Hon kämpade redan på 1500-talet för jämställdhet och lika möjligheter för kvinnor och män att verka i kyrkan.

John Calvin, Theodore de Beze, John Knox, Guillaume Farelya och Anders Göranzon.
De fyra första är kända från den reformerta traditionen.
Marie Dentière finns, liksom Luther, vid sidan av monumentet.
John Wycliffe, som levde redan på 1300-talet, spelade en
viktig roll vad gäller översättning av Bibeln till folkspråket.
På torsdagseftermiddagen den 4 juli satte vi oss tillrätta på tåget till Zürich. Där skulle vi byta till nattåg och sedan vakna upp i Hamburg. En glad överraskning var den trevliga konduktören, som serverade en enkel frukost i vår kupé. Vilken service.

I Hamburg blev det tågbyte och efter färjan mellan Puttgarden och Rødby klev vi på en buss, precis som på nerresan. Från Köpenhamn kunde vi ta ett tidigare tåg än planerat och på stationen i Kalmar blev vi mötta av en dotter.

18 dagar på resande fot. Vi hade sovit på 16 olika ställen. Två av nätterna på tåg. Så skönt att få landa i Kalmar. Med en stor tacksamhet. Orden från den psalm som sände iväg oss, får sammanfatta upplevelsen. Vi har erfarit att Gud hållit oss i sin hand.

Dessutom har det varit ett antal personer som följt med på resan, när jag i efterhand skrivit om den. Så fantastiskt med alla kommentarer i olika social medier. Det har jag verkligen uppskattat. På det sättet har denna berättelse och dess mottagande något lite trotsat de begränsningar vi har i tid och rum. Det är väl verkligen att vara i Guds hand.

Saturday, 20 July 2019

En dag i Santiago de Compostella

Vi vaknade alltså upp i vetskap om att vi nu inte skulle packa ihop våra saker och vandra ytterligare några mil utan stanna kvar i Santiago de Compostella en dag. Efter frukost på hotellet fanns pilgrimsmässan klockan tolv som dagens viktigaste hållpunkt. Dessförinnan ville vi också besöka den kyrka, som någon längs vägen rekommenderat, nämligen Iglesia de Santa María Salomé.

När vi kom dit pågick en morgonmässa, så vi vandrade en runda i staden. Efter en stund gick vi tillbaka och fann kyrkan i stort sett tom. Det var endast en kvinna där, som plockade i ordning efter mässan. Vi satte oss i ett sidokor och bad vår morgonbön och började sedan studera kyrkans alla skulpturer och bilder. Mitt fram fanns förstås María Salomé. Enligt traditionen mor till Jakob och Johannes, som annars går under namnet Sebedaios söner. Eller det namn som Jesus gav dem, enligt Markus 3:17
Boanerges – åskans söner
Var det Sebedaios, som var som åskan? Eller Salome? Eller var bröderna i sig själva hetlevrade? Kanske ändå Salome är min gissning. Det var ju hon som, enligt Matteus 20:20-24, bad Jesus att hennes söner skulle få sitta till höger och vänster om Jesus i hans rike. Var Salome i så fall en slags curling- eller helikopterförälder? Ni vet, det senare är en förälder som likt en helikopter svävar över sina barn, alltid redo att dyka ner, när barnen behöver hjälp. Vi vet ju så lite om henne men hon verkar i alla fall ha ett nära förhållande till Jesus och ha varit en kraftfull person. Hon är ju också en av de tre kvinnor som finns kvar vid korset när Jesus dör och även är först att besöka graven. När jag läser om henne, ser jag att hon beskrivs som halvsyster till Maria. Då skulle alltså Jakob och Johannes varit kusiner till Jesus. I ortodox tradition benämns hon som barnmorska vid Jesu förlossning.

Salome är kvinnan längst fram i mitten.
Till vänster Johannes och till höger Jakob.
Theresa av Avila i högrest gestalt och Jesus under.
Den sörjande madonnan berörde oss starkt.
Ändå studsar jag inför en kyrka, där någon annan än Jesus så tydligt placerats som centralfigur längst fram. Samtidigt är det positivt att de mer berömda sönerna får inta sidopositioner. I denna kyrka sitter de inte till höger och vänster om Jesus, utan de är placerade till höger och vänster om sin mamma. Lite ironiskt! Och Sebedaios, honom ser vi inte skymten av. Kyrkan domineras helt av kvinnor. I ett sidokor finns Theresa av Avila och en sorgsen Madonna. Jesus själv finns i några sidokor och den korsfäste Jesus återfinns längst ner, lite i skymundan. Vad vill en sådan kyrka säga?

Biskop emerita Caroline Krook bidrar med några tankar. I boken: Lärjungabilder – människobilder. (Förlagshuset Gothia 1984) skriver hon på sid 34-35 om Sebedaios söners mamma. Jag funderar över varför hon inte använder namnet Salome.
Det tog lång tid för mig
innan jag började förstå
mina bägge pojkar, Jakob och Johannes.
Jag oroade mig för
att det som var deras styrka
– helgjutenheten och det lidelsefulla sinnet,
som alltid brusade upp
då de såg orättfärdighet –
skulle bli deras undergång.

Min make Sebedaios hade
Ett inte så litet fiskeriföretag vid sjön.
Från den ena dagen till den andra
Lämnade pojkarna alltsammans.
En främmande rabbi hade satt sinnena
i brand på dem.
Då var jag verkligen förtvivlat arg.
Sebedaios var ju inte så ung längre
och pojkarna behövdes i företaget.

Senare besökte Mästaren oss båda.
Då förstod jag varför pojkarna gått.
Jag gick också hemifrån.
Inte för att följa mina pojkar,
utan för att följa Honom.
Det är klart att jag gladdes över
att Mästaren nästan alltid
hade mina söner intill sig.

En gång bad jag särskilt för pojkarna.
Jag bad att de skulle få
extra fina platser i himlen.
Nu skäms jag för det.
Så litet jag hade förstått.
Men ingen av oss förstod,
allra minst den där hemska dagen
då vi trodde att allt var slut.

Vart karlarna hade tagit vägen vet jag inte.
Men vi kvinnor stod litet på avstånd
och såg alltsammans.
Vi trodde som alla andra att det var slutet.
Men det var istället en början.
Början till något
som var långt, långt mer
än vad vi någonsin hade kunnat ana.
Salomé - längst fram i den kyrka,
 som bär hennes namn. Hon avbildas med en
flaska med myrra.
Efter nio dagars vandring på väg till Sankt Jakobs grav i Santiago de Compostella och ytterligare en dag i staden, som bär Sankt Jakobs grav, är det tydligt: jag är mer fascinerad av Salome.

Vi gick vidare genom staden och stötte då på våra vänner från Guatemala. Nu fick vi också reda på deras namn. Marie och José, med de fyra barnen Sofia, Andres, Valentina and Mia. Vi bytte såklart mailadresser även med dem. De var på väg in i katedralen för att även de krama om Santiago. De var märkbart exalterade. Tänk om vi kunde resa till Guatemala en dag och träffa dem där?

Pilgrimsmässan ägde rum i Iglesia de San Francisco, eftersom katedralen var stängd. Kyrkan var fylld intill sista plats. Många stod. Det mesta på spanska även om böner också bads på tyska, franska och engelska. Fint att få dela gemenskapen med hundratals andra pilgrimer. Något rökelsekar såg vi inte röken av. Men det går kanske inte att ersätta upplevelsen av det stora rökelsekaret i katedralen.

Det blev sedan en lugn eftermiddag och kväll, där vi helt enkelt kopplade av.

Friday, 19 July 2019

El Camino – dag 9 – ankomst

Sankta Lucia i en av de kyrkor vi besökte.
Det var onekligen med en viss förväntan i kroppen som jag vaknade denna dag. Vi skulle vandra den sista etappen på vår Camino. I Santiago de Compostella skulle vi sedan stanna i två dagar. Bara en sån sak: att inte behöva packa ihop alla sina tillhörigheter, utan kunna bre ut sig en smula. Om än bara för ett dygn till.

Trenden med öppna kyrkor höll i sig. Vi kom till en kyrka, där en skulptur föreställande Sankta Lucia mötte oss. Lite som att komma hem. Utanför den kyrkan stod en präst och en volontär och hälsade oss välkomna. Det var också väldigt uppmuntrande. Jag tror det var där som vi fick ett tips, att vi måste besöka en kyrka i Santiago de Compostella, som heter Iglesia de Santa María Salomé . Vi gjorde också det. Inte samma dag men väl på söndagen.

Vi stötte på Paul igen. Han undrade om vi ville sammanstråla med honom och hans familj senare på dagen, eftersom det var hans 70-årsdag och de skulle ha ett litet firande. Det ville vi såklart, så vi bytte mejladresser på stående fot.

Fint med levande människor som välkomnar en till kyrkan.
Ankomsten till Santiago de Compostella var lång och utdragen. Alla pilgrimer stannar upp på en höjd, när det är några kilometer kvar. Det går då att skymta katedralen. Men då är det fortfarande en bra bit kvar och den sista biten känns längre än vad den är. Så småningom var vi dock i närheten. Inga pukor och trumpeter. Det kommer ju pilgrimer hela tiden, så det är just ingen som höjer på ögonbrynen. Vid ett bord satt några lokala musiker och spelade. En musikant spelade på en slags säckpipa, som hör till den galiciska musikkulturen. Det var festligt!

Framme!
Framför katedralen är det ett enormt torg. Där satt pilgrimer i grupper och bara tog in ankomstens sötma. Äntligen framme. För oss handlade det ju bara om 160 km på nio dygn. Att ha vandrat 800 km under mer än en månad måste innebära helt andra känslor. Men visst var det skönt. Efter ett tag kände vi dock att vi borde hämta vårt diplom, det som kallas
Compostellan
Vi visste att det var en viss köbildning och det stämde. Hustrun och jag diskuterar i efterhand hur lång tid vi köade. Hon menar att det var 2½ timme. Tja, det kanske stämmer. Först var det enbart arbetsamt men mot slutet började vi prata med dem som stod nära och när vi hade själva kontoret i sikte, var stämningen rent uppsluppen. En spansk kvinna hade tillsammans med sin man bokstavligen börjat vandringen i sitt eget hem, som ligger längs vandringsleden. Jag visade henne vår lilla pilgrimsbok, den bok som varit vår andaktsbok under dagarna. Då tog hon fram en något större, liknande bok på spanska, tryckt av Jesuitorden. Vi log mot varandra och kände samhörighet över språkbarriären.

Så fint att jämföra våra andaktsböcker och förstå att vi båda vandrat i bön.
Hädanefter är mitt förnamn Andream. Känns rimligt!
När vi väl fått våra intyg, med namnen handskrivna, gick vi mot hotellet. Vi gjorde oss i ordning för att gå till katedralen, något varje pilgrim gör. Vi hade läst på, så vi visste att två saker hör till. Dels att ge en stor staty föreställande Santiago (Sankt Jakob) en kram, dels att besöka kryptan, där hans kvarlevor finns. Det gjorde vi också. Var och en bestämmer ju själv vad kramen står för. Enligt guideboken kunde man som pilgrim önska sig något. Nåväl, jag vet som den lutheran jag är, att jag i så fall kan kommunicera direkt med Gud. (Och det vet ju även romerska katoliker.)

Så här glad ser Santiago ut framifrån, mellan alla
byggnadsställningar. Krama honom får man göra på ryggen.
Nere i kryptan var det trångt framför relikskrinet. Vad gruppen medelåldersmän från Polen bad om, får vi aldrig veta. Det gick nästan att skära luften med kniv, så ivrig var deras bön. Det är verkligen spännande med våra olika fromhetsuttryck.

Intensiv bön framför relikskrinet.
Varje dag klockan tolv firas traditionellt pilgrimsmässa i denna stora katedral. Nu renoveras den, så mässan är flyttad till en annan kyrka. Vi hade ju också anlänt betydligt senare än tolv, så vi skulle gå på den mässan dagen därpå. Vi passade dock på att beskåda det enorma rökelsekar, som hänger i koret, som kräver ett antal personer för att sätta i gungning och sedan fyller hela katedralen med rökelse. Det hade varit festligt att få vara med om.

Bilden gör inte riktigt rättvisa åt det enorma rökelsekaret. Även det
bakom alla byggnadsställningar.
När vi klarat av vårt besök i katedralen drog vi oss mot den plats, dit Paul hade bjudit in oss. Det var inte vilken liten kvarterskrog som helst. Vi var inbjudna till det stora hotellet, Parador, som ligger till vänster om katedralen. Vi var några minuter tidiga, så det dröjde innan Paul och hans gäster kom. Men sedan blev vi inbjudna att sätta oss på den stora terrassen med katedralen i blickfånget. Imponerande. Paul hade bjudit in flera pilgrimer, som han blivit bekant med på vandringen. Dessutom hade hans hustru och barn med familjer kommit, för att delta i firandet. Så generöst att vi också fick vara med. Familjen skulle sedan gå vidare, för att äta en bit mat och vi gick glada och tacksamma åt vårt håll. Vi ser redan fram emot att återses i Kalmar 2020.

Sämre plats går det att sitta på en lördagskväll i juni.

Wednesday, 17 July 2019

El Camino – dag 8

Näst sista dagen längs El Camino. Det kändes att vi nu endast hade två dagars vandring kvar. Vi skulle ta oss ungefär 18,5 km från Arzúa till O Pedrouzo. Om den orten hade vi läst att det var en modern satellitstad till Santiago de Compostella. Det lät ju lagom positivt. Men boendet såg trivsamt ut, så vi tänkte inte mer på det.

Under vandringen mötte vi Paul. En herre i 70-årsåldern. Att vi började tala med honom berodde på en rent språklig omständighet. Längs vandringen hälsar alla pilgrimer varandra med orden:
Buen Camino
Det är ett sätt att önska varandra en god vandring. Vanligtvis svarar man med samma ord. Under vår vandring hade vi hört att några svarade
Igualmente
Men kunde vi börja använda detta svar? Hur stavades det? Vad betydde det? När vi hörde att Paul också sa så, frågade vi honom och han förklarade. Det betyder helt enkelt: Detsamma! Paul hade vandrat El Camino flera gånger och denna gång skulle han avsluta vandringen på sin 70-årsdag. Han frågade varifrån vi kom och vi sa att vi kommer från Sverige. Då blev han eld och lågor. Hans son och svärson skulle delta i Ironman i Kalmar 2021. Kände vi till Kalmar? Jo, det gjorde vi. Hustrun är ju född där. Då ville han genast fotografera oss och skicka ett MMS till sin son. Roligt! Paul skulle återkomma under vandringen.

Vi gick vidare efter detta möte. Vid ett annat tillfälle kom en ung kvinna med en läsplatta fram. Hon var utsänd av någon myndighet i Spanien för att ställa frågor till pilgrimer. Hustrun ställde upp på en intervju. Det fanns mängder av frågor. På en öppen fråga svarade hustrun att vi gärna skulle se fler öppna kyrkor och kanske kommunikation i kyrkorna på engelska, med oss som inte förstår spanska. Damen antecknade på sin läsplatta och vi gick vidare.

När vi närmade oss O Pedrouzo stod någon och delade ut flygblad. Det var en representant för den lokala församlingen. Lappen var skriver på engelska och var en inbjudan att delta i kvällens mässa. Tala om att hustrun blev bönhörd omedelbart. Meddelande underströk att församlingen väntar på oss och att kyrkan inte är ett museum utan en plats för bön. Fint!
Så välkomnande!
Denna dag gick vi genom stora Eukalyptusskogar. De är fina. Doftar friskt och liknar höga katedraler. Men vi förstod att de inte hör till naturen i denna del av Spanien. När Eukalyptusträden tar över dör undervegetationen och fåglarna tystnar. Tankarna gick iväg till kyrkliga miljöer som ibland blir på samma sätt. Det kan vara fantastiskt vackra kyrkor med höga pelare. Men de saknar liv. I överförd bemärkelse blir en mänsklig gemenskap där alla ska stå i räta rader sällan livgivande. Hellre då en blandad löv- och barrskog med alla slags träd.

Inte särskilt inbjudande.
Vi hade dessutom en helt egen utgång, varifrån vi såg kyrkan.
Vi närmade oss staden och den var verkligen modern. Vårt boende låg tydligen en bit utanför. När vi kom fram blev vi överväldigade. Det låg alldeles vid kyrkan vi nyss inbjudits till. Hotellet hade en fantastisk trädgård och rummet var inbjudande. Dessutom hade rummet ett namn:
O Cebreiro
Den ort, där vi börjat vår vandring. Det kändes som att komma hem. Vi hann precis beställa en sen lunch innan köket stängde och den var oerhört välsmakande. Därefter kunde vi vila i trädgården fram till mässan. Jag frågade prästen före mässan om vi lutheraner också kunde delta och det sa han ja till.

Kyrkan heter Santa Eulalia de Merida. Hon led martyrdöden under kejsare Diocletianus ca: 304 e v t. Tankarna går också till Dario Fos drama
Vi betalar inte, vi betalar inte
I detta burleska skådespel klär folk ut sig till den Heliga Eulalia med magen. Tror dock inte att just det har med saken att göra. Kyrkan kallas också
Iglesia de la Concha
Det betyder Pilgrimsmusslekyrkan. Framme i koret är ett enormt musselskal avbildat.

I kyrkan mötte vi i vanlig ordning våra vänner från Guatemala. Tänk att vi oberoende av varandra valt identiska dagsetapper. Efter mässan gick vi till hotellet i lagom tid för att äta lite tapas, när köket åter hade öppnat efter siestan. Ännu en fin dag längs vandringsleden.
Längst fram i koret - den stora pilgrimsmusslan.

El Camino – dag 7

Dagens vandring gick från Melide till Arzúa. Inte så långt. Runt 14 km. Vi var inne i några kyrkor under vandringen. Vi mötte våra vänner från Guatemala. Vi stannade och åt i vanlig ordning.

De flesta dagar vandrade vi tre pass under förmiddagen. Femtio minuters vandring och tio minuters vila. Inte minst för att med jämna mellanrum kunna ta av sig ryggsäcken, dricka vatten, kanske snöra upp kängorna och kolla efter eventuella skavsår. Efter de tre förmiddagspassen tog vi lunch och sedan ungefär lika många pass på eftermiddagen. Beroende på hur lång sträcka vi hade tänkt gå. Denna rytm har jag lärt mig under ett antal vandringar i Linköpings stift, tillsammans med bland andra Hans-Erik Lindström, som varit en inspiratör i den moderna pilgrimsrörelsen.

Högst upp på altartavlan går det att skymta bilden
av Santiago Matamoros.
När vi kom fram till Arzúa sökte vi upp kyrkan, som vi visste var speciell. Den var först stängd men senare på kvällen fanns det möjlighet att få sitt pass stämplat och det annonserades även för mässa. Dessvärre hade vi tidigare under eftermiddagen dragit igång ett tvättprojekt och eftersom luftfuktigheten gjorde att kläderna inte torkade, fick vi istället uppsöka en tvättinrättning och utnyttja deras torktumlare. Vi hann dock till kyrkan när mässan precis var slut och fick våra pass stämplade. Då kunde vi också titta på de två olika Jakobsbilder, som finns representerade i kyrkan, Igrexa de Santiago. I vår guidebok hade vi läst att den ena skulpturen, där Sankt Jakob är klädd som pilgrim, heter Santiago Peregrino. Den andra heter Santiago Matamoros. Där framställs han alltså som den som dödar morer. Morer kallas de muslimer som under perioden 700-1600 bebodde Andalusien, i södra Spanien.

Här börjar jag fundera över vår vandring. Varför ägnar vi ett antal veckor åt att först åka tåg och sedan fotvandra till det som sägs vara Sankt Jakobs grav? Vad är det hos denne Jakob, som gör att jag/vi liksom hundratusentals pilgrimer vill göra denna vallfärd? Det är ju absolut inte för att han beskrivs som mor-dödare.

I ett avsnitt av historiebloggen skriver Dick Harrison om Jakob och det ger mig lite tankegods. Han svarar på frågan:
Hur hamnade Sankt Jakob i Santiago de Compostella
Sammanfattningsvis talar vi alltså om Jakob den äldre, som var bror till Johannes. De båda kallas för Sebedaios söner. På denna vandring får jag dessutom lära mig att deras mamma heter Salome. Till henne vill jag återkomma. Dick Harrison menar att många städer i Europa sökte knyta ett helgon till sin stad. Ett exempel är Maria Magdalena, som sägs ha flyttat till Frankrike och dött i antingen Bourgogne och Provence. Detta känner vi igen från Dan Browns bok Da Vinci-koden.

Harrison skriver att det uppstod en tro att Jakob före sin död predikat i Spanien. Efter hans martyrdöd i det Heliga landet, ska kroppen på ett mirakulöst sätt ha transporterats tillbaka till Spanien. Harrison beskriver:
… tack vare Guds änglar och en gudomlig vind tog den sig tvärs över Medelhavet och ända till Galicien i en båt utan roder.
Jakob den äldre är den enda av de tolv, som dör martyrdöden enligt Nya testamentet. Enligt Apostlagärningarna 12:2 lät Herodes halshugga honom. Under kriget mot morerna ska den sedan länge döde Jakob ha ingripit på spanjorernas sida. Det var då han fick sitt andra namn.

Detta är legender. Men Sankt Jakob har blivit Spaniens nationalhelgon. Här skulle jag vilja veta mer. Hur ser kristna i Spanien i dag på den destruktiva sidan som givits Jakob? Att Jakob sägs ha försvarat landet mot inkräktare, spelar det en roll i varför människor idag färdas till hans grav?
  
På samma altartavla, i kyrkan i Arzúa, finns också
Santiago Peregrino. Sankt Jakob, pilgrimen. Det
känns betydligt bättre att identifiera sig med honom.
Här ska ingen förhäva sig. Sankt Olav, vars grav i Trondheim också utgör en viktig vallfartsort, var en krigarkung. Likaså Sankt Erik, som ligger begravd i Uppsala Domkyrka. Att förneka dessa förhållanden, skulle vara att bli historielös. Frågan är däremot: hur förhåller vi oss till detta idag?

Hustrun och jag vandrade alltså till Jakobs grav. Frågan hänger fortfarande i luften. Varför det?

När jag funderar över dessa ting, konstaterar jag att notisen om Jakobs död i Apostlagärningarna 12:1-2, till skillnad från senare legendbildning, är saklig och kort.
Vid den tiden ingrep kung Herodes hårdhänt mot en del av medlemmarna i församlingen. Han lät halshugga Jakob, Johannes bror …
Detta är en verklighet fortfarande. Kristna på många håll i världen dör för sin tro. Ja, det är för den delen inte bara kristna, som förföljs för sin tro eller övertygelse. Och människor med makt, som Herodes, använder än idag svärdet, på ett orättfärdigt sätt. Därmed blir Jakob den äldre, som han kallas, för att skilja honom från en annan av de tolv, Jakob, Alfaios son, en förebild. Han var beredd att gå i döden för sin tro på Kristus. Jag betvivlar inte att många av de andra i kretsen kring Jesus också blev avrättade. Men det är något speciellt med Jakob, vars avrättning faktiskt nämns i Bibeln.

Samtidigt blir dessa två Jakobsbilder en spegel som vi kan hålla upp framför vår egen person. Jag vill ju gärna framstå som god och mild men även hos mig finns destruktiva stråk. Vem är jag? Vem vill jag vara? Vad gör jag med de delar av mitt liv som jag inte är stolt över?

Tuesday, 16 July 2019

El Camino – dag 6

Orden "Africa" och "muerte" i
samma mening? Skumt!
Idag skedde det vi väntat på. Kyrkorna längs vägen var öppna. Och bemannade. En äldre herre, förmodligen en församlingsbo, satt vid ett bord i den första kyrkan, där pilgrimer bildade ett led, för att få den eftertraktade stämpeln. Döm om vår förvåning, när samme herre dök upp i nästa kyrka ett antal kilometer senare längs vägen. Eller var det hans tvillingbror? Tror inte det, för han kände igen oss och vi fick en guidad tur till dopfunten. Han talade endast spanska. Vi tror att han var döpt i just den dopfunten.

Den första kyrkan ådrog sig vårt intresse av en särskild anledning. En skulptur föreställande en man, som håller i en karta på Afrika med texten:
Afrika o muerte
Vad betydde det? Min första reaktion var att Afrika var dött. Men vid närmare eftertanke insåg jag att personen avlidit i Afrika. Skulpturen föreställde Sankt Daniel Comboni från Italien. Han var romersk katolsk biskop i Sudan mot slutet av 1800-talet. Han avled också där. Av någon anledning var han skyddshelgon för denna lilla kyrka i nordvästra Spanien.

Spännande att möta en missionärskollega från en
nordligare del av den stora kontinenten Afrika.
Hustrun skaffar sig vänner både här och där.
Det var i vart fall mycket trivsamt att äntligen komma in i en kyrka och dessutom finna en representant för den lokala församlingen där.

En mycket välsmakande dessert. Och en kaffe på det, förstås!
Vid vårt lunchställe var vi med om en annan speciell upplevelse. Vi hade redan tidigare smakat på traktens specialitet vad gäller bakverk:
Tarta Santiago
En mandeltårta som var riktigt god. Ofta såg vi dem liggande i sina förpackningar på bardiskar och insåg att de nog tillverkas vid större bagerier. Ungefär som Delicato på våra breddgrader. Men på detta näringsställe erbjöds ägarinnans egen version. Det kunde vi inte motstå. När vi skulle sätta tänderna i varsin bit, kom värden ut med en liten karaff med vanligt rödvin. Sedan instruerade han oss i hur vi skulle hälla lite rödvin på kakan och på så sätt skapa en slags savarin. Mycket gott. Den söta kakan och det ordinära rödvinet gifte sig, som det brukar heta.

Repstump på plats och ryggsäcken så gott som ny!
Under dagen fick jag också laga hustruns ryggsäck ytterligare en gång. Den kvarvarande ståltråden brast mer och mer. Jag lyckades få tag på en snörstump under en byggnadsställning och den var betydligt enklare att hantera än ståltråden.

Vi kom fram till Melide, där vi skulle stanna för natten. Värdinnan på hotellet bad om ursäkt för avsaknaden av hiss. Rummet låg på tredje våningen och jag räknade till 57 trappsteg. Ingen större fara men efter ett par mils vandring och med ryggsäck och allt är det en annan sak. Hustrun var måttligt förtjust. Att jag gjorde hoppsa-steg hjälpte inte riktigt upp situationen. Men rummet var bra.

I Melide fick vi reda på att det skulle firas pilgrimsmässa på kvällen. Så här i efterhand förstår vi att det nog dagligen sker på de flesta större orter. Men vi hade ju bott på en del mindre ställen och därmed gått miste om mässorna.

Vi blev mycket positivt överraskade. En kvart innan mässan började, kom det in en kvinna med sju-åtta barn i släptåg. De var klädda i helt vanliga sommarkläder och småsprang fram till sakristian. Sedan såg vi hur prästen tålmodigt instruerade dem i olika uppgifter. Några liturgiska dräkter blev det aldrig tal om. Barnen deltog som de var. Textläsning, bön, dukande av altaret och annat. Mycket fint. Våra vänner från Guatemala deltog också i mässan. Igenkännandets glädje.

Mindre än 60 km kvar till det hägrande målet.
En särskild frågeställning gäller huruvida vi som lutheraner kan ta emot nattvard i en romersk katolsk kyrka. Den officiella linjen känner vi till. Endast romerska katoliker kommunicerar. Vi andra tar emot välsignelsen. Denna mässa gjorde vi för enkelhets skull så, att vi gick fram och la höger hand på vänster axel. Prästen var med på noterna och tecknade oss med kors i pannan. Det är också fint. En slags respekt för att vi fortfarande har en bit kvar på vägen mot synlig enhet.

Slutligen en reflektion över nedskräpning och klotter. Med jämna mellanrum finns betongpelare som en märkning av leden. På dessa finns pilgrimssnäckan och de berättar även hur långt kvar det är till Santiago de Compostella. Det betyder mycket. Dels för att inte gå vilse, dels för att få ny energi, när man ser att avståndet till målet minskar. Jag sökte med ljus och lykta efter en som inte var nedklottrad. Den ville jag fotografera. Och jag fann också en. Glädje! I vissa städer finns det även snäckor i trottoaren. På sina håll hade dessa plockats bort. Som souvenirer? Så onödigt. Vad gäller nedskräpning, så förekommer det i viss utsträckning. Exempelvis lämnar människor toalettpapper, när de uträttar sina behov i någon dunge. Mindre trivsamt. Det går väl ända att gräva ner eller dölja under en sten. Men på det stora hela var det rent och snyggt. Det är ändå väldigt många människor som vandrar, cyklar eller rider längs leden.