Friday 30 August 2013

New Archbishop for Church of Sweden to be elected

I started to write this blog post in Swedish but thought it would be interesting also for those who do not understand Swedish to read. Hopefully Swedish readers will understand as well.

Yesterday two meetings were held in Uppsala. Both were held in preparation of the upcoming election of New Archbishop for Church of Sweden. Firstly representatives for the 13 dioceses met. 13 Diocesan Councils and 13 Chapters (which maybe could be described as Ministerial Councils) were present. In that way every Diocese are part of the process. In the afternoon all the priests, deacons and a number of lay persons from Uppsala Diocese met. At those two meetings names were forwarded. All in all 10 names.

Today we have read in different church media that some of the persons, whose name was put forward, have declined. To me it seems as if only seven (7) names remain. This is the short list:
Rt Rev, Dr Antje Jackelén, Bishop of Lund Diocese
Rt Rev, Dr Ragnar Persenius, Bishop Suffragan in Uppsala Diocese
Rt Rev, Dr Per Eckerdal, Bishop of Göteborg Diocese
Rt Rev Esbjörn Hagberg, Bishop of Karlstad Diocese (has declined)
Rt Rev Hans Stiglund, Bishop of Luleå Diocese (has declined)
Rt Rev Åke Bonnier, Bishop of Skara Diocese (I believe he has also declined)
Rt Rev Graham Cray Bishop, Church of England
Rt Rev Thomas, Bishop in the Coptic Church, Egypt
Dr. Cristina Grenholm, Church Director of Theology, Uppsala
Very Rev Johan Dalman, Arch Dean, Strängnäs
On the website of Church of Sweden one can read more about the election. Let me quote this:
A nominating election will be held on Wednesday 5 September. Candidates receiving at least 5% of the votes go through to the next round. However, there must be at least 5 candidates. If at least 5 candidates do not receive 5% or more, those who receive fewer votes can also be included. The eligibility of those nominated is scrutinised by the Church of Sweden’s Bishops' Disciplinary Committee.
At this nomination election more names can be brought forward. Most probably it will be difficult for any new name to get more than 5 % of the votes, but you never know.

What strikes me is the almost total absence of a discussion about the visions held by the candidates. Even on Twitter and Facebook names and titles are dominating (like in the short list above). This is sad. Maybe it has to do with the upcoming Church election to be held later in September. My reading is that the leadership is afraid of more people leaving Church of Sweden, which was a State Church until 2000. At the matter of fact it still has close links with the State. Sometimes it feels as if we are electing a Director General rather than a Spiritual leader.

The most interesting part is that two bishops from other countries are suggested: Rt Rev Graham Cray Bishop, Church of England and Rt Rev Thomas, Bishop in the Coptic Church, Egypt. But I doubt that any of them will get enough votes. It would be too radical to get somebody from another country.

Dear readers, please keep this election in your prayers. It is needed, as always!


Thursday 29 August 2013

Spelar antalet gudstjänstdeltagare roll?

För någon dag sedan ställde jag frågan om gudstjänstens längd spelar någon roll. Det blev ett samtal om detta. Dels med någon kommentar på min blogg, dels på facebook i några olika trådar.

Hur är det då med antalet gudstjänstdeltagare? Spelar det någon roll? Jag ställer frågan för jag har sett åtminstone 3 personer som diskuterar detta i digitala media idag.

Den förste är kommunikationschefen på Svenska kyrkans nationella nivå, Gunnar Sjöberg, som på bloggen En rundare kyrka – i tillit, samspel, dialog ställer bl a skriver:
Gudstjänsten är en fantastisk möjlighet. Dess värde bygger inte på hur många som kommer utan på kvalitén i närvaro och delande.
Johan Kårlin, präst i Kalmar, är lite mer kritisk. Han skriver en insändare/debattartikel i KyrkansTidning och utbrister bland annat:
Det är inte gott förvaltarskap att ha tre, fyra anställda i tjänst när deltagarna är få.
En som reagerar på detta är Carolina Johansson, Journalist, författare & redaktör verksam i Stockholm,  på bloggen rambling thoughts. Hon citerar en stor del av Johans ord och skriver:
Läs gärna hela texten. Jag finner den märklig, inte minst hur den visar hur cementerat detta med de anställdas kyrka är. Färre än 100 i en gudstjänst blir lätt en nödlösning? För de anställda? Så många behövs för att motivera allt arbete som en god Gudstjänst behöver?


Jag har väldigt svårt att se att detta inläggs andemening delas av speciellt många kristna inom Svenska kyrkan och jag säger det med tacksamhet – men vad vet jag. Funderar på om det är ett skämt, ett försök till ironi eller parodi.
Raljeras det eller menar artikelförfattaren allvar? Vad tror ni?

Jag är övertygad om att Johan menar allvar och han har ju visa poänger. Fira färre högmässor, där många anställda är med och förbereder samt har olika ansvar. Kommer det färre – anpassa gudstjänsten efter det. Ungefär så tror jag också Gunnar Sjöberg menar.

För mig handlar det mycket om ärlighet. Oavsett om det kommer många eller få. Om det är flera anställda eller ingen. Jag har själv många gånger känt mig besviken men inte sagt något. Kanske av omsorg. Men jag tror det ligger en befrielse i att vara ärlig. Där det går. Låt mig exemplifiera med ett vanligt exempel ur min egen erfarenhet som präst på landet.

Jag kommer till kyrkan en halvtimme före gudstjänsten börjar. I sakristian finns en kyrkvärd. Hon säger:
Idag kommer det nog inte så många. Det är så fint väder.
Jag svarar:
Det gör inte så mycket. Vi är glada för de få som ändå kommer.
Det som egentligen sägs är följande:
Käre präst: var inte ledsen om det inte kommer så många. Det beror inte på Dig. Det har andra orsaker.
Mitt svar:
Kära kyrkvärd: vi får bita ihop och göra det bästa av situationen.
Det som kunde ha sagts av kyrkvärden:
Jag är ganska besviken över att vara här söndag efter söndag när det är så få andra som kommer.
Jag kunde då ha svarat:
 Jag med. Det känns inte alls roligt.
Kanske kunde då samtalet fortsatt mellan kyrkvärden och mig, där vi delat vår smärta och sedan undrat över varför vi ändå är där och berättat om vad vi längtar efter innerst inne. Då hade den lilla gudstjänsten kunnat bli det stora mötet. Som den ju egentligen är. 

I morse var hustrun och jag i den anglikanska katedralen. Morgonmässa 6.45. Jag har skrivit om det förut. Vi var fem personer. Vi firade minnet av Johannes Döparens halshuggning. (Bara en så'n sak). Underbart! 



Wednesday 28 August 2013

Lundsberg och andra sammanhang

En av dagens stora nyheter i Sverige är naturligtvis den temporära stängningen av Lundsberg. På tiden säger vissa. Andra är mer avvaktande. Själv har jag aldrig varit där och kan därför inte ha en välgrundad uppfattning. Men stämmer det som skrivs är det nog ett klokt beslut att stänga skolan. (Rimligen har skolinspektionen på fötterna. Rapporterna från polisen verkar ju också bekräfta att det som har skett är totalt oacceptabelt. )

Själv gick jag på gymnasiet i Uppsala. Också en internatskola: Fjellstedtska skolan. Den lades ner 1982 men det berodde på ekonomin och inget annat. Den startades med syfte att ge fattiga gossar från övre Norrland möjlighet att utbildas till präster. Åtminstone brukar det beskrivas så.

Vi hade invigningar, som så många skolor. De var ofta snälla men inte alltid. När jag själv gick i tredje årskursen var jag hövding i Norrlands gille. Jag är inte stolt över min delaktighet i detta. Jag minns inte att jag medvetet varit elak men jag var del av ett system, som inte var sunt. Syftet var att ta upp nykomlingarna (de kallades veklingar) i gruppen men förtecknen var negativa. Skrämsel och inträdesprov. Inte bra!

En stor diskussion i Sydafrika är de s k omskärelseskolorna. Det är ju på ytterligare en annan nivå. Många pojkar avlider till följd av skador de fått. Om detta har jag bloggat tidigare.

Jag nämner det för att det är del av samma negativa spiral. Tanken att det ska göra ont, svida, kännas. Vill Du vara med oss måste Du först gå igenom svårigheter. Jo, jag vet att livet är sådant. Men frågan är om våra riter måste spegla livet på det sättet.


I kväll gick vi över till våra grannar. Det är ett kristet studenthem eller studentkollektiv. De brukar ha bön varje onsdag kl 18. Idag skulle de ha team building. Syftet var att studenterna skulle lära känna varandra. Vi fick givetvis vara med. Vi lekte ett antal sanslöst roliga lekar som dessutom var mycket inklusiva. Och det fungerade ju! Dessutom mycket bättre.

Alltså: Bort med de unkna riterna, som bygger på makt och hierarkier. Behåll tanken på att grupper måste formeras och nya personer släppas in. Lek fram gemenskapen!






Tuesday 27 August 2013

En härlig film

Hustrun filmar och bloggar. Klicka på länken: här. Läs hennes blogg och följ en länk där till youtube. I bästa fall får Du se ett härligt videoklipp. Läs gärna hela bloggposten. Tänkvärt, som vanligt!

Sunday 25 August 2013

Är gudstjänstens längd relevant?

Jag följer med en diskussion om förslaget till ny kyrkohandbok, som förs på facebook. Ett inlägg för några dagar sedan löd såhär:
… måhända att Herren är mer tolerant än jag. En mässa som inte har celebrerats på 1 timme är en källa till irritation …
Nu ska jag inte värdera Guds toleransnivå. Men frågan är: Vilken betydelse har tiden i en gudstjänst? För oss som lever i södra Afrika har den helt klart en annan betydelse än i Svenska kyrkan.

Idag var vi på kontraktssamling. Syftet var att samla in pengar till kontraktet. Det görs i en gudstjänst och det tar tid. Visst hade man kunnat spara både tid och pengar om alla istället gått till banken och helt enkelt satt in pengarna på kontraktets bankkonto. Men här synliggörs både givande och mottagande. Såhär går det till:

Först inleds högmässan precis som vanligt. Efter en timme är det dags för predikan. Den hålls av prosten och är klar efter ytterligare en timme. Då träder en annan präst fram och talar sig varm för den kommande insamlingen. Den tar sedan ungefär två timmar. Därefter firas nattvarden, samt avslutas gudstjänsten. Den tar också lite drygt en timme. Allt som allt 5½ timme.

När insamlingen sker görs det med offergång/dans. När vi ger dansar vi fram med vår gåva. Ju fler omgångar desto bättre. Följande offergångar ägde rum idag:

1. Hela församlingen

2-9. Varje pastorat i kontraktet för sig

10. Kyrkans unga vuxna (Young Adults league)

11. Kyrkans unga (Youth league)

12. Kyrkobröderna (Men’s league)

13. Bönekvinnorna (Women’s league)

14. Söndagsskolan

15. Alla präster

Så långt var det inget konstigt. Men prästen som ledde insamlingen är känd för sina upptåg. Till saken hör att de två populäraste fotbollslagen i Sydafrika möttes igår. Orlando Pirates och Kaizer Chiefs. Båda från Soweto, utanför Johannesburg. Nu föreslog hon att alla Pirates-fans skulle gå fram och lämna en gåva. Och sedan alla Amakhosi (smeknamn för Kaizer Chiefs. Helt enkelt ”chiefs” på isiZulu). Det innebar alltså:

16-17. Fotbollsfantaster

Sammanlagt alltså 17 omgångar. Mycket sång. Och mycket dans. Och faktiskt även mycket pengar.

Tog då gudstjänsten för lång tid? Det beror på. I Sverige hade inte många orkat. Men vi är ju vana med gudstjänster, där vi sitter och står och möjligen går. Men sällan dansar. Under dagens gudstjänst satt alla förstås under prostens långa predikan men i övrigt var det nog inte någon som satt 10 minuter i sträck. En av prästerna sa efter gudstjänsten:
Vi vet att vi inte ska planera in något annat på söndagen.
Det tror jag är en viktig förklaring till att 5½ timme inte upplevs så väldigt långt.


Kollektvädjan XL. Men den hade verkan!



Jag tror detta var början av bönekvinnornas långa kollektdans.


Mycket glädje!


Och mycket rörelse ....


Snart framme vid kollektbordet!


Syster Happiness, som är präst och kommunitetssyster på den lutherska kommuniteten Kenosis, dansar fram med ett av barnen på barnhemmet. 


Framme.


Syns det att männen hoppar mitt i dansen?


Prosten, Myaka, visar hur ett äkta Orlando Pirates fan gör deras tecken.


Delar av församlingen följer sin prost!


Tecknet är alltså Orlando Pirates korslagda benknotor. För jämviktens skull lägger jag även till Amakhosi's logotype. Amakhosi-gänget fick ihop mer pengar än the Pirates.

Vän av ordning tycker kanske att fotbollsfanatism och gudstjänst inte hör ihop. Men detta är ett betydligt mindre problem än år 1999 då Svenska kyrkan köpte aktier i AIK (som blivit aktiebolag) och en stor del Hammarby-fans gick ur Svenska kyrkan. Gränserna är inte så skarpa i Sydafrika. Och visst känns det bättre om man man kan vara både kristen och gilla fotboll?


Saturday 24 August 2013

Bankkonto - check!


Så här ser vårt nya VISA-kort ut. (Kortnumret har jag strukit över digitalt!)

Första gången jag bodde i Sydafrika hade jag ett check-konto. Det är inte det jag menar med bloggpostens rubrik. Utan helt enkelt: nu har vi ett bankkonto. Skönt! Bakom detta döljer sig naturligtvis en berättelse.

Redan i januari insåg vi att bankkonto är porten in till mycket annat i världen. Så även i Sydafrika. Alltså gick jag in på närmaste ABSA-kontor. (Vi hade ABSA-konto när vi bodde i Bloemfontein). Skälet var bland annat att vi måste ha bankkonto för att få ett mobiltelefonabonnemang. Av damen på banken fick jag dock veta att vi först måste ha arbetstillstånd. Vilket vi ju fick för ett tag sedan. För att vara förberedd gick jag tillbaka till banken och sa att vi nu har tillstånden. Min fråga var om vi behövde andra dokument. Svar: Ja! Även s k ”proof of residence” – alltså ett dokument som styrker att vi bor i Sydafrika. (Det ska t ex vara kopia på elräkning eller vattenräkning. Detta visste jag att vi hade, så jag kände mig lugn.

I veckan kom våra pass tillbaka med tillstånden inklistrade. Alltså åkte vill till banken. Denna gång med giltiga tillstånd samt ”proof of residence”. Vi råkade vara i en annan del av Pietermaritzburg och gick till ett ABSA-konto i den delen. Vi blev vänligt mottagna och undrade om det vara OK att bankkontot stod i hustruns namn, men att jag fick möjlighet att använda det också. Det skulle gå bra men det visade sig att vårt ”proof of residence” (som var från januari) var för gammalt. Det får bara vara 3 månader. Alltså var vi ändå tvungna att komma tillbaka.

Låt oss nu stanna upp ett tag. Till saken hör att just detta bankkontor ligger inne i det stora shopping-centret. Jag älskar inte direkt att vara där. Då säger hustrun (och jag har fått lov att citera henne):
Måste min man komma med när vi kommer tillbaka. Han gillar inte att vara här.
När jag hör min väna hustru uttala dessa ord, tänker jag att bankkvinnan kanske tar illa upp. Hon kanske tror att jag inte gillar henne och hennes kontor. Dessutom känns det lite udda att bli omtalad i tredje person, när jag sitter i stolen bredvid.

Så jag reser mig och går ut. Vilket ju inte heller är en direkt artig reaktion. Nåväl, hustrun kommer snart efter och vi klarar (som vanligt) ut vår skärmytsling. (Kul ord, det där!) Vi åker därifrån och beger oss till det företag som hyr ut huset åt Svenska kyrkan. Vi får nya ”proof of residence”. På mitt står det bland annat så här. (Vilket jag också tycker är kul):
We confirm that MR ABO Goranzon …. Her passport number is …..
Hursomhelst hade vi nu rätt slags dokument och beslutade oss för att besöka det närbelägna bankkontoret dagen efter.

Vi får vänta ett bra tag men blir sedan välkomnade in. Vi lämnar fram pass och ”proof of residence”. Då säger bankkvinnan:
Nej, detta räcker inte. Ni måste också ha hyreskontaktet.
Denna gång får jag erkänna att jag inte (heller) lyckades dölja mitt rika, inre känsloliv för omvärlden. Så jag säger till damen:
Men häromdagen sa Du ju att det räcker med pass (inklusive arbetstillstånd) och ”proof of residence”.
Hon kom ju mycket riktigt ihåg detta och ändrade sig då (nästan) och sa att det skulle gå att ordna ändå.

För att nu inte göra denna (redan långa) berättelse längre än nödvändig, ska jag bara skriva att vi lyckades ta oss upp till någon slags plustemperatur i samtalet innan vi någon timme senare lämnade hennes kontor med bankkonto och VISA-kort. Innan proceduren kunde betraktas som avslutad gick vi också till en ATM (bankomat) och satte in ZAR 200 på vårt färska bankkonto. För att det skulle bli aktiverat. Då inträffade det, som vi naturligtvis visste, men ändå blev lite förvånade över. Direkt dras från våra insatta medel ZAR 2:30. Här kostar det nämligen ungefär 1% av beloppet, när man gör en insättning. Dessutom betraktas ZAR 50 som en slags deposition. Så tillgängliga medel av våra ZAR 200 är i dagsläget ZAR 147:70 vilket i och för sig inte utgör någon stor kris för oss. Men för någon som kanske tjänar ZAR 1200 i månaden känns det som ett större ingrepp.


ZAR 2.30 kostar det att sätta in ZAR 200!!! På sitt eget konto!!!


Nu behöver vi dock bara vänta 3 månader så kan vi till slut skaffa mobiltelefonabonnemang mm. Och då har det tagit mindre än ett år. Jämför vi detta med hur det är att komma in i det svenska samhället ska vi nog vara ganska tacksamma.


Friday 23 August 2013

Fun walk

Tonight my wife and I participated in the PMB Sports 5 km FUN RUN WALK. Arranged by the University of KwaZulu-Natal. Last week I registered and paid 2 x ZAR 20:- and tonight was the night. The activity was for the whole family and we did see some families. I guess 95% were students. Maybe a few teachers! Anyhow – it was fun. The winner managed to finish in just above 18 minutes. Anyone better than 30 minutes got a medal! We walked but I was impressed when the time was about 45 minutes. There were also people who were after us.

One group that came after us took it as there mission to encourage others. Dressed in funny hats and with cheering comments. Well done!


This group of students contributed to a great evening.

When everyone had completed a direct lucky draw took place. I won a water bottle. Nice! This was a good example of modern South Africa. A mixture of people enjoying a Friday evening together! And we experienced something which we don’t experience so often: we were actually walking in the streets a Friday evening, when it was dark, and felt safe.


Before ....



... and after


Wednesday 21 August 2013

Kallak, Liberia och Marikana

En av mina kollegor i den världsvida kyrkan gör mig uppmärksam på en krönika om situationen i Kallak. Sara Meidell, kulturredaktör på Västerbottenskuriren, skriver om samernas situation och inte minst hur konsten kan vara en del i kampen för mänskliga rättigheter i Sapmi, när provsprängning ska ske och kortsiktiga ekonomiska intressen råder.

Jag tänker på att Luleåstift har vänskapsband med den Lutherska kyrkan i Liberia, där Sverige varit mycket aktiv i gruvnäringen.

Liberia, som också försöker leva försoning efter sitt långa inbördeskrig. Den Lutherska kyrkan driver ett Trauma Healing & Reconciliation Program.  I det arbetet har man samarbetat med the Institute for Healing of Memories i Sydafrika.

Detta institut grundades av Michael Lapsley. Om honom skriver Härnösands stifts biskop Tuulikki Koivonen Bylund på sin blogg under rubriken:
Dags visa vad försoning betyder. 
Hon skriver om samerna. Då var vi tillbaka där denna bloggpost började. Men Härnösands stift har också ett vänstift, Cape Orange Diocese, i södra Afrika, där Marikana ligger.

Allt hänger ihop. Kristi kyrka finns också högst inblandad i det som sker. Frågan är bara:

Hur?




Tuesday 20 August 2013

Who qualifies to be a blood donor?

In Sweden i used to be a blood donor - when I was a student. After some time my Hb became a little bit too low, so I haven't given blood for many years. I would like to do it again. I believe it is important. Even crucial!

At my university, the University of KwaZulu-Natal, staff and students are given an oppurtunity to donate. Today about 60 persons donated. Wonderful.


Two minibuses from the South African National Blood Service on campus.


Just ouside the door to the New Arts Building this sign was to be found today.


Why not donate blood just inside the entrance to the university?


Just like in Sweden all donors get something to eat and drink after donating blood.



Saturday 17 August 2013

The Marikana Commemoration

Yesterday marked the first anniversary of the shootings in Marikana. I have tried to follow this on the web, in newspapers and other media like radio and TV. Some things have become clearer but I still have some questions.

First of the all the day was calm. No incidents were reported. There were worries about new fights between rivalling trade unions. According to the National police commissioner Riah Phiyega, quoted in Mail and Guardian,
… all parties present behaved in a manner indicative of the respect being paid to all those who passed away over this period in 2012 …
The South African Council of Churches (SACC) was one of the organisers. (It’s good to see that the Council is still active, although this is a bit re-active rather than pro-active). I was a bit surprised that the Government was not part of the commemoration, but given the fact that the police was heavily involved in the shootings (yes, they actually shot 34 miners) this can be understood. Another remarkable thing is that only one trade union was represented on the stage, namely the youngest and now largest at Lonmins mine in Marikana: AMCU. But after some research I understood that the other unions wanted to avoid conflicts and decided not to join.

But then the question arises: if the shot mine workers were from different trade unions, how can the other trade unions decide not to be part of the commemoration? In fact, my interpretation is that the shot mine workers (at least the 34 who were shot by the police) came from AMCU only. Maybe the other 10, who were killed before 16 August last year, belonged to other unions. This opens up for other questions like: Why did the police shoot workers from AMCU? Why is not the Government (ANC) part of the commemoration? (The ANC is in an alliance with Cosatu. The oldest trade union for mine workers, NUM, belong to Cosatu). My confusion has to do with the relation between NUM, Cosatu, ANC, Lonmin and the police force. As reader you can understand what kind of question I want to ask ….

There is an on-going investigation: the Farlam commission. Former Arts and Culture Minister, Pallo Jordan, is quite harsh in BDLive:
The ANC government eschewed the methods of repressive governments: armed police, security police raids, followed by arrests. But the snail’s pace at which the Farlam Commission is carrying out its inquiry compounds the tragedy. We need answers in a hurry to correct the crowd-control methods employed by our police.
It’s going to be interesting to follow what comes out of this.

On a closing note: ANC was not present. But almost all the other political parties were. Trying to get votes, of course. But also initiative. According to Citypress Julius Malema stole the show. Having said, as Mail and Guardian puts it:
Zuma and Lonmin have blood on their hands
Maybe that answers the question I did not ask. Whether this is right or wrong it makes me worried that Malema is the one at the centre of the stage in all this.






Wednesday 14 August 2013

Marikana and Cosatu

The reader of this blogpost will understand that I have not fully understood the situation. Let me give some short insights:

The Congress of South African Trade Unions' (Cosatu's) central executive committee is gathered tonight in a serious meeting. According to BusinessDayLive the Cosatu general secretary Zwelinzima Vavi’s fate is on the agenda. He is accused of having raped a woman in the organisation.

On 16 August one year has passed after the massacre at Marikana. Today I read in Mail & Guardian that the new trade union, AMCU, has been recognised as the majority union at Lonmin. The old one, NUM, is a member of Cosatu.

IOL news says that Vavi scandal has claimed its first casualty. A special national executive committee of the SA Democratic Teachers Union has suspended Thobile Ntola, president of the teachers’ union Sadtu. He had allowed Vavi to address a gathering in the Eastern Cape, so that he could explain himself.

There is a discussion in Cosatu whether or not they should support Zuma. As far as I understand Vavi is not a Zuma supporter. But isn't the Vavi story very similar to the Zuma-saga? Some also claim that there is a conspiracy here, just as others said when Zuma was accused for having raped a women.

I don’t understand much but I have to ask: Who cares about the woman who maybe was raped? Who cares about the mine workers in Marikana whose salaries still are too low?



Monday 12 August 2013

Economic Freedom Fighters

Huruvida Julius Malema är känd eller ökänd överlåter jag åt läsaren att avgöra. Den tidigare presidenten i ANC’s ungdomsförbund, som jag bloggat om förut, blev ju utesluten ur ANC. Nu har han bildat ett eget parti, som heter just Economic Freedom Fighters (EFF). Under vårt första dygn i Sydafrika fick jag två kommentarer om detta. Båda var starkt kritiska. En av dem uttrycktes i gårdagens predikan, där en av de blivande prästerna i vår kyrka, gick hårt åt både Malema och hans parti. (I mitt tycke är inte predikan rätt forum för partipolitik, vilket jag också förmedlat till prästkandidaten). I detta sammanhang vill jag nämna det för att visa att Malema engagerar och att det vore dumt att räkna ut honom. Han hart ett visst folkligt stöd och sådant ska inte underskattas. Särskilt inte i en demokrati, där det ju är meningen att just folket ska bestämma. Mail and Guardian redovisar en undersökning som säger att 38% av unga sydafrikaner stödjer partiet. Jag undrar om det verkligen kan vara möjligt?

Nu tror jag visserligen inte att hans stöd är tillräckligt stort för att utgöra ett reellt hot mot ANC. Det verkar inte heller som om partiet hunnit organisera sig. Exempelvis hittar jag ingen hemsida. Men partiet finns på facebook. På minst två sidor. Men det kanske är precis rätt strategi. Jag vet inte vilken sida som är officiell men så här ser de ut. Länken till sida nr 1 kommer här.


Malema har titeln: Commander in Chief.

Och länken till sida nr 2 här.


Denna sida har 10 000 fler likes. 

Just nu vet jag för lite om detta. Partiet bildades, enligt wikipedia, den 26 juli och ska officiellt lanseras den 17 augusti, en dag efter årsdagen av massakern i Marikana. Med andra ord ber jag att få återkomma. Redan nu kan dock sägas att det kommer bli ett intressant val nästa år. ANC utmanas från många håll och även om det mesta talar för att ANC kommer att vinna, så är valsegern för första gången på länge inte så kassaskåpssäker.

En bild säger ju mer än 1000 ord och detta gäller i synnerhet Afrikakartan i partiets logotype:

Den gula illustrationen i nederdelen är ett gruvtorn. Malema vill bl a att alla gruvor i Sydafrika nationaliseras.

En för mig okänd kolumnist på News 24, Clem Sunter, sammanfattar det jag känner inför detta parti:
Right with the problem, wrong with the solution.



Sunday 11 August 2013

Land and Promise

As reported in another blog post we have received our work permits. One of the first things, therefore, after returning to South Africa will be to send our passports to the agency that has helped us. They will then take the passports to the Department of Home Affairs so that the visa will be issued in the very same passports. This is good to have when we travel out of the country and come back.

Yesterday morning it would have been good to have them issued in the passports. Clever us had booked single tickets from Sweden to South Africa. On Arlanda, the airport outside Stockholm, this was questioned: 
How do you expect to enter South Africa, without work permit on a single ticket?
Oops! We explained to the person who checked in our luggage, that we do have permits but they have not yet been issued in our passports. Somehow the person and her superior bought this story. We got our boarding cards.

Today one of the bible readings in church was taken from Hebrews 11. The author writes about Abraham:
By faith Abraham, when called to go to a place he would later receive as his inheritance, obeyed and went, even though he did not know where he was going. By faith he made his home in the promised land like a stranger in a foreign country; (Hebrews 11:8-9 – New International Version)
Of course there are many differences. God's promise to Abram, who became Abraham, was about getting heirs. But we interpreted the text into our situation and felt that it had to do with a promise to be able to enter another country. What we did, after boarding in Stockholm and asking ourselves if we were going to be allowed to enter South Africa, was to practice the art of trust. We said to ourselves:
Let us put this into the hands of God.
When we arrived to O R Tambo in Johannesburg, we went to the passport control and when the person asked us what brought us to South Africa, we answered:
We come from Church of Sweden to visit our partner church.
Before he commented, I said the same thing in seTswana:
Rona re go twsa Sweden, re tla etela Kereke ya Luthere ko Africa Borwa.
Maybe my seTswana is a bit weak, but it was good enough for the officer and he smiled and said:
Welcome back to our country!
Our country! Yes, it can be interpreted as his country and also ours. At least this is how we feel and also felt, when the reader in church this morning read about Abraham and how he trusted God.





Friday 9 August 2013

Rösträtt i kyrkan

För någon tid sedan – 7 februari – skrev hustrun och jag en debattartikel i Kyrkans Tidning. Vi frågade hur det kan komma sig att vi, som tillhör Svenska kyrkan, är anställda av densamma, men bor utomlands, inte har rösträtt i vår kyrka och inte heller kan betala kyrkoavgift. Debattartikeln lästes av en del människor och några hörde av sig. Kollegan och vännen Bertil Murray, som tillhör nomineringsgruppen Frimodigkyrka, hörsammade ett av våra önskemål och har till årets kyrkomöte skrivit en motion i frågan. Tack, Bertil! Den går att läsa här. (Leta efter nummer 2013:46)

De flesta motioner till kyrkomötet avslås. Vi får se om det också gäller denna motion. Men det viktigaste kanske är samtalet och diskussionen. Visserligen är vi bara runt 20 st som är utsända medarbetare i Svenska kyrkans internationella arbetare men egentligen gäller det väl alla Svenska kyrkans medlemmar som bor utomlands. Hör vi till eller inte?

Wednesday 7 August 2013

Världen landar i Roslagen

Mitt i den svenska sommaren landar världen i Roslagens skärgårdsidyll. Vi är på sommarseminarium med Svenska kyrkans utsända medarbetare. Vi bor och arbetar på så skilda platser som Jerusalem, Hong Kong, Nairobi eller Porto Allegre, för att bara nämna några. Vi är lärare, läkare, filmare, präster och mycket mera. När vi samlas på detta sätt har en del av oss sina barn med, så vid matbordet trängs två-åringar med sextio-åringar. Det är rörigt och rörligt.

Det som förenar oss är att vi alla är utsända av Svenska kyrkan. Men en del av oss har också andra medborgarskap. Vi är nog många som känner att vi har vårt hjärta i flera världsdelar.

Vi dagens morgonbön bildade vi en stor cirkel, som uttryckte att vi har förmånen att arbeta över hela vår jord. Vi tände ljus för olika regioner och bad för människor i hela världen. När vi sedan dansade i en cirkel runt det tänkta jordklotet, var det ett sätt att uttrycka att vi är en del av den världsvida kyrkan.

Just nu är vi med om en workshop om kommunikation. Det handlar om att vi ska berätta om vad vi är med om på de olika platser, där vi bor och arbetar. Detta blogginlägg är ett sätt att göra det.



Elisabet ska snart flytta till Swaziland och Adriana arbetar i Brasilien.

Sunday 4 August 2013

I Uppsala

Sommarvistelsen i Sverige avslutas med seminarium tillsammans med andra utsända medarbetare inom Svenska kyrkans internationella arbete. Men dessförinnan tillbringar vi några dagar i lärdomsstaden. Vi har hunnit med att träffa äldsta döttrarna, som snart båda är Uppsalabor. Vi har varit på dubbelt femtioårskalas på Uplands Nation. Mäktigt och trivsamt!

Idag började vi dagen med högmässa i Helga Trefaldighets kyrka. Där mötte vi en bekant, nämligen förre organisten Per Erik Styf. Han undrade om han fick komma förbi en stund på eftermiddagen, vilket vi naturligtvis ville. Till detta vill jag återkomma.

Eftersom frukosten blivit sen hann vi med att besöka en annan bekant efter högmässan. Axel-Ivar Berglund är präst och var många år missionär i Sydafrika, tillsammans med sin nu bortgångna hustru, Kerstin. Det blev ett mycket kärt besök. Vi bor i den del av Sydafrika, KwaZulu-Natal, som är Axel-Ivars hembygd. Han är född och uppvuxen där och har även bott en stor del av sitt vuxna liv där. Vi hade många hälsningar till honom och han bad oss framföra hälsningar tillbaka.


Här är jag i samspråk med Axel-Ivar.

Efter lunchen och ytterligare en promenad, fick vi besök av Per Erik Styf. Anledningen var att han ville överräcka en bok han skrivit:
Sjunga i kanon med texter från Höga Visan till i dag
Under en halvtimme satt vi i trädgården, där näst äldsta dottern bor och lyssnade till en rad av de dikter han tonsatt. Alla möjliga att sjunga i kanon. I förordet skriver Per Erik:
I våra dagars samhällsdebatt hör orden demokrati och jämlikhet, jämställdhet till de mest frekventa. När man sjunger kanon, förverkligas i den musikaliska  gemenskapen märkligt nog  till 100 %  dessa begrepp, som på andra områden av mänsklig aktivitet visar sig så gott som omöjliga att uppnå.



Undertecknad, Per Erik Styf och hustrun på en bänk hos näst äldsta dottern, 
som bor på Övre Slottsgatan i Uppsala.

Idén är att alla får sjunga melodin och ingen är över- eller underställd de andra. Per Erik Styf har tonsatt texter av så skilda författare som Paulus, Linné, Selma Lagerlöf, Gustaf Fröding, Kristina Lugn och Alexandr Solzjenitsyn. Samt förstås Höga Visan. Bland de sista sångerna finns Livets samspel, där kompositören själv skrivit även texten. Den gillar jag:
Spännande är livets samspel, kontrapunktens disciplin.
Får en dissonans sin lösning blir än högre harmonin.
En innehållsrik dag, där vi fått träffa två äldre herrar, som vi uppskattar mycket.