Om Postnord och hur jag gjorde bort mig

Ni som känner mig vet att jag gör bort mig ibland. Oftast är det ganska bra. Det kan öppna för samtal och ofta lär jag mig något på kuppen.

För några veckor sedan var Svenska Bibelsällskapet så kallad utställare på Svenska kyrkans kyrkomöte, som samlades för sin andra sejour på Uppsala Konsert och Kongress. Vi hade tagit med oss vår nya bibelutgåva – Skapandebibeln – men även en bunt julkort.

En kyrkomötesledamot kom fram till bordet och kommenterade julkorten. Jag sa att vi fortsätter saluföra dem och hoppas bara att Postnord ska dela ut dem.

- Nu får Du se upp, sa ledamoten. Jag arbetar på Postnord.

Hoppsan! Bortgjord. Det visade sig vara en mycket trevlig man och vi fick en god pratstund sedan jag bett om ursäkt för mina insinuationer. Han berättade att mängden försändelser har sjunkit dramatiskt de senaste åren. Vissa år med tvåsiffriga procenttal.

Jag frågade om det också gäller julkorten och han bekräftade att det är likadant. Posten anställer inte längre extra personal i julruschen. Hur hade det gått om Karl Bertil Jonsson levt idag, tänkte jag för mig själv.

Så, hur vill vi ha det? Julkort är en trevlig tradition tycker jag själv. För Bibelsällskapet är det en viktig tradition. Vi säljer ju ett kort med Julevangeliet utskriver. Jag vet många som uppskattar det och som brukar ställa upp kortet (som är utfört i så kallad altarvikning) någonstans i sitt hem.

För tredje året i rad är motivet en målning gjord av den ukrainska konstnären Yuliya Gerych som bor i Lviv i Ukraina. Så här skriver hon om bilden:

När jag funderade och skapade årets julkortsbild insåg jag att jag fokuserade på Jungfru Maria, på den unga mamman som gick med på ängelns förslag, och i det givna ögonblicket då hon håller gossen i famnen inser djupet av sitt samtycke. Hon talar till oss med ett speciellt ansiktsuttryck, ett fruset ögonblick mitt bland glädjen och vänligheten i den opretentiösa, men innerliga miljön.

Maria vet vad som kommer att hända med sitt nyfödda barn. Han är född till att bli en stor tröst för mänskligheten, men han är hennes son, som måste bli offrad på ett smärtsamt sätt. Så, under detta korta ögonblick av medvetenhet kramar hon barnet hårt och gömmer honom från världen i sin ömma kärlek, i tryggheten i sin moderliga famn. Nu accepterar hon deras framtid. Om Gud vill, för oss alla.

Så från djupet av mitt hjärta önskar jag att alla ska få befinna sig i den varmaste av famnar, med ett lätt hjärta och ljusa tankar.

Yuliya Gerych, Lviv, Ukraina.

Kortet går att beställa här.

Och Skapandebibeln, som kan bli en fin julklapp, beställs här. Det är en bibel med breda marginaler och i den första delen finns inspiration till att anteckna, rita och måla - och göra bibeln till sin egen.

Och just idag sitter jag själv och skriver adresser på kuvert och hälsningar på julkort. En tradition jag gärna fortsätter med, när vi snart går in i adventstiden.

Ett Gott Nytt kyrkoår önskar jag härmed!

 

 

 

Psalm i sista stund

Ett av mina barn föreslog att jag skulle skicka in en psalm. Det har jag nu gjort. Nästan bokstavligen fem i tolv. Svenska kyrkan arbetar just nu med frågan om det ska bli en ny psalmbok med tiden. Så här kommer mitt bidrag. Titeln är:

Jesus föds mitt i skapelsen

Bakgrunden till denna psalm är att ordet för härbärge i Lukas andra kapitel kanske hellre ska översättas med "gästrum". (NT2026 provtext, Svenska Folkbibeln 2015). Tanken är att Josef hade släktingar som upplät sitt hem, när den unga Maria som var höggravid, behövde husrum. Det står ingenstans att Jesus föddes i ett stall utan endast att Maria lade Jesus i en krubba. Den stod rimligen mitt i huset, där djuren tagits in för natten. Eftersom det var fullt i gästrummet, fick Maria och Josef hålla till. Mitt i hemmet. Bland människor och djur.

Läs mer i min debattartikel, som publicerades i Dagen i förrgår. Länken kommer här. Där skriver jag också om denna fråga.

De närmar sig den lilla stan,

de söker plats i Betlehem.

Ska släkten där tar hand om dem?

Maria väntar ju sitt barn.

Men gästrummet upptaget är.

Var ska de nu få nattkvarter?

För släktingar de har ej fler.

De vill ej ställa till besvär.

När husfolket får syn på dem

de gör i husets mitt en plats.

Det är väl inte ett palats

men Jesus föds dock i ett hem.

Gud föds bland människor och djur

i skapelsen, ja i dess mitt.

Gud kallar alltihop för sitt

och vill ta plats i vår natur.

I varje hem föds Jesus Krist.

Det finns ej nån som bortglömd är

när Gud blir ett med oss som här

får leva med all synd och brist.

Så får vi göra liksom Gud

och dela med oss till varann

för då blir glädjen hel och sann.

Vi följer Jesus kärleksbud.

Guds hus

Temat för söndagen efter Nyår, som inföll häromdagen, är ”Guds hus”. Detta år blev det extra intressant. Vilken roll spelar detta begrepp eller snarare begreppets innebörd mitt i en pandemi, som begränsar våra möjligheter att fira gudstjänst på traditionellt sätt? ”Guds hus” i bemärkelsen kyrkobyggnaderna, finns ju kvar. Och vidgar vi begreppet till att gälla alla slags tempel, finns ju även dessa kvar. Många kyrkor är dessutom öppna. Ibland finns någon person, kanske en präst eller en diakon, på plats för samtal. Men själv går jag sällan in och bara sätter mig i ett kyrkorum. Det händer men är jag där, så är det i första hand för att fira gudstjänst. Genom åren har jag framför allt varit i kyrkorummet för att leda olika former av gudstjänst. Eftersom jag inte längre är i församlingstjänst, sker det inte så ofta.

För egen del uppskattar jag dessa lite udda söndagar som vissa år dyker upp i mellandagarna. Det är härligt med stora, festliga gudstjänster men det är minst lika betydelsefullt med söndagarna dessemellan.

Jag såg på Helgmålsringningen i TV i lördags. Länken kommer här. Den kom från Täby kyrka och det var Anders Ekhem som höll i den. Han utgick från två av söndagens texter. Dels berättelsen om den unge Samuel i templet, dels berättelsen om den tolvårige Jesus i templet. Han talade klokt om hur Guds hus både kan betyda en byggnad som exempelvis Jerusalems tempel eller Täby kyrka och hur det kan syfta på våra egna kroppar. Gud behöver inte hus att bo i. Gud bor i oss. Jag hörde den tredje texten för söndagen, från Hebreerbrevet, utan att den explicit nämndes:

Och hans hus är vi, så länge vi behåller den frimodighet och stolthet som vårt hopp ger oss (Heb 3:6b).

Och en viss tröst erfor jag. Så bra, när inte gudstjänstbesök kan ske på det sätt jag är van vid, att Guds hus finns i mig. Att Gud bor i mig.

Med det sagt saknar jag dock en viktig aspekt och det är kyrkan som kollektiv företeelse. Om jag ska göra lite bokslut på kyrka och gudstjänstliv under pandemin är det på detta område som det har varit svårt. Jag vet att jag när som helst kan gå in i en kyrka. Jag vet att Gud bor i mig, att jag kan be eller läsa min Bibel. Men gemenskapen med andra – hur uttrycks den i pandemins tid? Förmodligen väldigt olika.

Under de första månaderna i mars och april minns jag att det blev få gudstjänstbesök. Men jag kommer inte ihåg om det berodde på att gudstjänsterna var inställda helt eller att antalet besökare var begränsade. Eller om vi valde att hålla oss undan för att inte bidra till smittspridning. Kanske det senare. Jag minns att Svenska kyrkans stift gjorde olika och att andra samfund i vissa fall ställde in helt men istället streamade sina gudstjänster. Det var helt enkelt en väldig variation. Påsken blev märklig och då försökte vi på olika sätt upprätthålla någon form av husandakt.

Här ska sägas att det naturligtvis fanns och finns gudstjänster både på TV och i Radio. Samt en uppsjö av andra utsändningar. Men för egen del har jag svårt att finna gemenskap genom dessa.

Under sommaren blev det åter möjligt att delta i gudstjänster och vi sökte oss till platser där vi anade att det inte skulle vara fullsatt. Ibland möttes vi dock av en skylt med just ordet ”fullsatt”.

Så kom hösten och andra vågen av pandemin. På nytt blev det svårt att ta sig till gudstjänster. Och julen blev märklig. Den bild som kom till mig var att gudstjänstlivet i vanliga fall är den struktur vårt julfirande bygger på. Nu kändes det som att spika upp plankor utan några reglar.

När jag skriver denna bloggpost sitter jag och nynnar på en sång. Texten är skriven av Hans Adolph Brorson, dansk biskop och psalmförfattare verksam på 1700-talet. Eller är den skriven 1837 av den danske författaren Nikolaj Frederik Severin Grundtvig, som i sin tur inspirerades av Hans Adolph Brorsons julpsalm, som då hette Till Betlehem mitt hjärta, och skrevs redan 1732. Det är i alla fall Carl Oscar Mannström som översatt texten till svenska 1934. Den talar rakt in i den kyrkorumsmässiga hemlöshet jag upplever.

1. Förunderligt och märkligt,

omöjligt att förstå,

men dock så ljust och verkligt

och ljuvt att tänka på:

inunder öppen himmel,

på bädd av strå och blad,

du finner, Herre Jesus,

din första vilostad.

2. En fågel har sitt näste,

sin kula varg och lo,

var blomma har ett fäste,

var humla har ett bo,

men fursten i Guds rike,

det levande Guds ord,

får bli en hemlös' like

sin första natt på jord.

 

3. Men kom! Jag vill upplåta

mitt hjärta, själ och sinn

och bedja, sucka, gråta:

Kom, Jesus, till mig in!

Här är din egen hydda,

du köpt den dyrt åt dig,

mitt hjärta skall dig skydda,

ack, giv mig jul med dig!

 Lyssna gärna på denna inspelning med Akademiska sångföreningen i Helsingfors från 2011. Tonsättningen står Carl Nielsen för och arrangemanget Robert Sund.

Ös inte ur usla brunnar!

Här följer den predikan jag höll på Julottan i år (2019) i Hacksta kyrka, Svenska kyrkan i Enköpings pastorat.

Hacksta kyrka, Villberga församling, Enköpings pastorat.
De äldsta delarna är från 1200-talet.

* * * * *

Det mesta i den berättelse vi just hört är vanligt. Vi kan känna igen oss.

Det är inget ovanligt att myndigheter vill att vi ska betala skatt eller att det ordnas med folkräkning. Vi kan ha olika uppfattningar om skattetrycket. Det kan finnas synpunkter på hur folkbokföringen ser ut. GDPR känner vi till. Å ena sidan den enskildes integritet. Å andra sidan vårt samhälle, som handlar om att vi hör ihop. Någon menar att samhället blir bättre om staten tar ut mindre i skatt, så att individerna själva får bestämma mer över sina liv. Andra menar att vi behöver bidra med mer pengar till statskassan, för välfärdens skull. Vi tycker olika och det är som det ska.

Mitt i den skattskrivning som Augustus beslutat om, föds ett barn. Det är inte heller något ovanligt. Att just denna unga mamma lägger sitt barn i en krubba, att födelsen sker bland djuren, är nog inget vi är vana vid. Men i andra delar av världen förekommer det säkert.

Ibland sägs det att Jesus föddes i utanförskap. Jag är inte säker på det. Härbärget (som det inte fanns plats i) kan betyda den del av huset där familjen bodde. Alltså fick Maria och Josef plats hos djuren. Med stor sannolikhet var det i samma hus och kanske även i samma rum. Tänk er ett hus, som till hälften är en grotta. På en upphöjd avsats bor människorna. I andra ändan bor djuren. Det är inte konstigt. Lättare att hålla värmen på vintern. Så bor människor än idag i många länder och så bodde många även i vårt land för ett par hundra år sedan. Jesus föddes i fattigdom men inte i utanförskap. Självklart tog släkten hand om en gravid kvinna, som precis skulle till att föda.

Maktens behov av kontroll. Inget nytt. Familjer som tar hand om varandra. Inget nytt.

Det är först när änglarna visar sig för herdarna, som vi förstår att något unikt händer. (Maria och Josef hade redan haft besök av änglar, så de visste). Men i och med att änglarna visar sig sprids budskapet. Och det är herdarna som berättar vidare.

Det är nu det börjar. Det är en inte helt okontroversiell födelse. Det förstår Herodes den store, som nu på sin ålders höst börjar bli galen och ger order om att mörda alla gossebarn under två år. Det som gett upphov till Värnlösa barns dag den 28 december. Jesus tvingas med Josef och Maria på flykt. Inte heller det något nytt.

Orden från Jesaja visar sig mycket aktuella. Han talar om ångest, om manteln som fläckats av blod. Mitt i en situation av våld och oro blir Gud människa. Till slut kommer detta lilla barn växa upp och dö på grund av att han hotar makten. Som påminnelse nämner vi Pontius Pilatus vid namn varje gång vi bekänner vår kristna tro.

Jesajas ord kunde också handla om vår egen tid; en tid där ångest råder.

I september skrev kyrkoledare inom Sveriges Kristna Råd ett öppet brev till landets partiledare. De ville värna om människors rätt att fly från krig och förtryck.

Företrädare för ett av Sveriges riksdagspartier tog upp detta i en debattartikel i en kvällstidning. De skrev att det är problematiskt när kyrkan ”går utanför sin teologiska roll och ägnar sig åt opinionsdrivande politik som riskerar att i än högre grad slita Sverige itu”. De fortsatte: ”Vi behöver enas, i armkrok med Sveriges kristna råd och fler, för en human och ansvarsfull syn på migrationsströmmarna”. Debattartikeln avslutades: ”Gör vi inte det har vi snart ingen möjlighet att hjälpa andra.”

Argumentet var att vi inte ska ta emot flyktingar mer. Det är bättre att hjälpa människor på plats. Det är det som sägs. Men hur kan det då komma sig att Sida nu redovisar en undersökning, som säger att svenska folkets stöd för bistånd till andra länder minskar. De krafter som vill göra det svårare för asylsökande att få komma till Europa vill självklart inte hjälpa människor på plats.

Det som gör mig oroad är ändå inte vad vissa politiker säger eller inte säger. Det som gör mig oroad är den berättelse som fler och fler gör till sin. Berättelsen handlar om att Sverige är ett land i fullständigt kaos. Många tror på detta. Och jag säger inte att det inte finns stora problem. Det finns våldsbejakande extremism. Självklart också bland de människor som flyr till Sverige. Mot detta behöver samhället ta krafttag. För människors skull.

Men denna berättelse bygger på rädsla, oro och ångest. Och de som berättar den vill få majoriteten att tro att det är människor från andra länder som är orsaken. Berättelse som nu tar över i vårt land handlar inte om att värna alla människors lika värde. Den handlar om att allt kommer att lösa sig om flyktingar inte längre kommer till vår del av världen. Den handlar om att så många människor med utländsk härkomst som möjligt ska återvandra.

Denna berättelse är så stark, så att jag ibland dras med i den. Jag börjar misstänka mina medmänniskor. Och jag skäms när jag gör det.

Idag, på Juldagen, firar vi en helt annan verklighet. Att Gud blivit människa och väljer att dela våra liv. Jesaja säger:

Natten ska vika där ångest nu råder.Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus,över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.

Idag samlas hundratusentals människor i vårt land kring denna berättelse. Att Gud blev människa. Jesus föddes inte i Sverige utan i Mellanöstern. Jesus föddes inte i välstånd utan i fattigdom. Jesus levde sin första tid på flykt. Till slut dödades Jesus, eftersom han blev för obekväm för maktens människor. Men Jesus uppstod också från döden. Han gjorde en väg genom allt som verkar omöjligt. Genom själva döden.

Vi som firar jul i Sverige idag och ända till tjugondag knut är människor som talar svenska, nordsamiska, arabiska, farsi, tigrinja och många andra språk. Vi tror i första hand på att Gud blev människa. I våra julkrubbor ställer vi ut tre stjärntydare som uppvaktade Jesus. De brukar avbildas som representanter för olika folk. De står tätt samman med den Heliga Familjen. De trängs med oxen, åsnan och fåren och dess herdar. Gud kommer till hela sin skapelse.

Denna berättelse – julevangeliet – innehåller det friska vattnet. Den klara källan som är idel godhet och kärlek. Vi vägrar ösa ur usla brunnar, där vattnet är brunfärgat och otjänligt. Vi söker en källa där rätten väller fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström!

Natten ska vika där ångest nu råder.Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus,över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.

Artaban – den fjärde vise mannen

Längst bort i krubban står Artaban.

Vår julkrubba är tillverkad av vännerna och konsthantverkarna Irene och Erich Lange i Vrangsjö, norr om Aneby. Den innehåller – utöver de vanliga personerna – även Artaban, den fjärde vise mannen. Han missade, enligt legenden, den avtalade mötesplatsen, där han skulle träffat Kaspar, Melchior och Balthasar. Han hade dock lovat sin kung att överlämna gåvor till det nyfödda kungabarnet, så han fortsatte sin färd på egen hand. Han ägnade sedan i stort sett hela sitt liv åt att söka efter det nyfödda barnet. På sin färd stötte han på människor i nöd och för att hjälpa dem, lämnade han ifrån sig de gåvor han hade med sig.

Artaban. Tillverkad av Irene och
Erich Lange.

Till slut nådde Artaban fram till Jerusalem. Där fick han se en svårt lidande man, som bar sitt kors, på väg till sin egen avrättning. Han hade bara kvar en av de ädelstenar kungen i hemlandet skickat med honom. Denna diamant gav han till en av soldaterna i utbyte mot att soldaten skulle räcka lite ättiksvin till den törstande mannen, som nu spikats fast och hängde på det kors, han just burit.

När Artaban till slut förstod att mannen på korset var det kungabarn han sökt hela sitt liv, bad han om ursäkt att han nu var tomhänt, utan gåvor. Då log Jesus mot honom och sa att han redan fått gåvorna.

Ingen rubin är i Guds ögon lika dyrbar som det unga liv som räddats från slaveri. Och ingen smaragd, om än aldrig så vacker, betyder så mycket för Gud som det barn som räddats från kung Herodes soldater! Det finns ingen diamant, om än aldrig så felfri, som är så underbar i Guds ögon som den dryck man ger en döende.

Artabans exempel berättar något oerhört viktigt om vad vår tro handlar om. Jag har läst om legenden i en bok av Ronald H Lloyd. Den finns säkert i många versioner.

Nu är jag på väg till högmässa i Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala. Där sker – som i alla kyrkor i Svenska kyrkan – avslutningen av julinsamlingen. Hoppas många Artaban är med idag.

Legenden om den fjärde vise mannen. Skriven
av Ronadl H Lloyd. Utgiven på Petra förlag. 1985.

Förunderligt och märkligt

Tiden just före jul samt mellan jul och nyår var trivsam men hektisk. Det handlade om jul- och nyårsfirande med familj i olika konstellationer. Trivsamt men samtidigt förenat med vissa transporter, packande av väskor och sovande på olika platser. Inte så vilsamt men jag har fått vara tillsammans med människor jag älskar och det är fantastiskt.

Första veckan på det nya året hade det positiva med sig att den ägde rum hemma. Det är skönt att sova i sin egen säng. Direkt vilsam kanske den inte varit, eftersom det pågått diverse aktiviteter, som att städa förråd och flytta om i garderober. Men inte mer än att det varit överkomligt. Till det ska läggas ett par skidturer med yngste sonen. Underbart.

Dessemellan också några konserter med den kör, som hustrun och jag sjunger i:

Fyris kammarkör

Det är en samling människor i mogen ålder, som har ett förflutet i diverse körer i Uppsala men som nu sjunger i just denna kör. Vi har de trevligt och det blir inte sämre av att människor vill komma och lyssna när vi har konsert.

Vi sjöng både i Vindhemskyrkan och i Eriksbergskyrkan och det var framför allt en sång som drabbade mig.

Texten är skriven/bearbetad av Hans Adolf Brorson, N F S Grundtvig och Oscar Mannström. Musiken har Carl Nielsen gjort efter en folkmelodi. Jag erkänner gärna att den är romantisk. Men det gör inte så mycket. Dess budskap är en uppmaning att ta emot Jesus i sitt hjärta och det passar mig. En kristen jul handlar om just detta. Att öppna sitt eget hjärta när Gud kommer till oss.

Förunderligt och märkligt,
omöjligt att förstå,
men dock så ljust och verkligt
och ljuvt att tänka på:
inunder öppen himmel,
på bädd av strå och blad,
du finner, Herre Jesus,
din första vilostad.

En fågel har sitt näste,
sin kula varg och lo
var blomma har ett fäste,
var humla har ett bo,
men fursten i Guds rike,
det levande Guds ord,
får bli en hemlös like
sin första natt på jord.

Men kom! Jag vill upplåta
mitt hjärta, själ och sinn
och bedja, sucka, gråta:
Kom, Jesus, till mig in!
Här är din egen hydda,
du köpt den dyrt åt dig,
mitt hjärta skall dig skydda,
ack, giv mig jul med dig!

Delar av kören vid konserten i Vindehmeskyrkan den 5 januari. Foto: Matilda Göranzon

Tjugondag Knut

Dukar och bonader tar inte så stor plats men skapar trevnad.

Så var det dags igen. Det har gått 20 dagar sedan juldagen. Eller sju dagar sedan trettondedag jul. Julens efterfirningstid är över. I vårt hem plockar vi undan juldukar och julpynt. I år går det fort. Vi tog inte med oss så mycket till Sydafrika denna gång. Mest dukar!

Det egentliga skälet att julen avslutas just denna dag är att den ursprungliga juldagen, 6 januari, har en så kallad oktav. Så idag är det alltså åttondedag Trettondag Jul.

Dessutom har vi dansat ut granen. Fast inte riktigt, för granen, som inte är en gran utan en tuja, är planterad i en kruka. Det närmaste vi kommer att slänga ut granen är nog att plantera den i trädgården.

Kyrkoårets växlingar, som sätter avtryck i hemmiljön – det gillar jag. Kan vi dessutom knyta olika aktiviteter till de datum, som hör ihop med aktiviteten, gör vi gärna det. (Ibland finns ju skäl att rucka på ordningen. T ex vid resor.)

Denna gång förstärks Tjugondag Knut av att våra julgäster åker hem. Men det är inte för att vi slängt ut dem. De hade gärna fått stanna!

Lite dans kring den avklädda granen fick det bli. I kortbyxor. Varmt denna dag.

Välkommen, Jesus!

Ett barn är fött på denna dag,
så var Guds välbehag.
Det föddes av en jungfru skär,
Guds Son det barnet är.
Här vilar du i ringhet klädd
på fattigdomens bädd.
Välkommen var, o Herre kär!
Vår gäst du vorden är.

Om världen ännu större var,
av pärlor prydd och klar,
så vore den dock alltför klen
till säng åt dig allen.
Dock vilar du i ringhet klädd
på fattigdomens bädd.
Välkommen var, o Herre kär!
Vår gäst du vorden är.

Sv Ps 126

En annorlunda julsaga, julnattsmässa och Välsignad Jul

I bilen på väg till kyrkan i morse lyssnade jag till en julsaga i P1. Skriven och uppläst av Sara Kadefors. Den var riktigt bra och tänkvärd. Lyssna gärna här.

En saga är väl en berättelse som utan att den nödvändigtvis återger en historisk verklighet ändå bär på sanning och äkthet. Julevangeliet ser jag däremot som en berättelse om ett verkligt, historiskt skeende. Jag tror fullt och fast att himmel och jord hör ihop. Att det gudomliga och mänskliga inte är motsatser utan djupast fullt möjliga att förena. Men att vi inte kan göra detta av egen kraft. Därför kommer Gud oss till mötes. I ett barns gestalt. Obegripligt och otroligt. Däremot kan det begripas i tro. Nu ska jag snart äta en tallrik julgröt, som kanske tagit smak av järngrytan, där det lagades wok igår. Men visst går det att äta risgrynsgröt med smak av jordnöt och kokoksmjölk? Därefter bär det av till julnattsmässa!

En synnerligen Välsignad Jul önskar jag alla!

Julavslutning

Fast egentligen är det ju skolans avslutning inför julen – vilket lätt blir just julavslutning. För skolavslutningen äger ju rum i juni.

Nåväl, igår var det dags för fem stycken avslutningar. Tre ledde jag och två tog två arbetskamrater hand om. Det är intressant med denna företeelse. Just de skolor jag samarbetade med hade inga uttalade kritiska synpunkter på innehållet i det jag sa. Vad jag förstod var inte välsignelsen heller något större problem. I ett fall använde jag den mycket traditionella s k aronitiska välsignelsen. I två fall sjöng jag:

Må din väg gå dig till mötes och må vinden vara din vän, och må solen värma din kind, och må regnet vattna själens jord. Och tills vi möts igen må Gud hålla, hålla dig i sin hand.

Jag tycker om den!

Annars var det en del märkliga sånger som framfördes. En som heter Big in Japan börjar visserligen med textraden:

Winter's cityside Crystal bits of snowflakes

Men sedan förstår jag inte kopplingen till advent och jul:

Aah when you're big in Japan-tonight Big in Japan-be-tight Big in Japan ooh the eastern sea's so blue Big in Japan-alright Pay! - Then I'll sleep by your side Things are easy when you're big in Japan Oh when you're big in Japan

Ett annat udda inslag var ledmotivet ur Titanic. Den enda koppling till julen går väl via vintern och isberget.

Nästa mysterium var låten Skyfall. Jag kan se en koppling till just Titanic i raderna:

For this is the end I've drowned and dreamt this moment

Såklart kunde jag varit mer aktiv i samarbetet med skolan och i låtval men det är lite svårt eftersom sångerna väl övas in långt tidigare. I alla fall passerar drygt mellan 1000 och 1500 skolelever genom Birgittakyrkan de här dagarna. En del julpsalmer förekommer och någon form av välsignelse. Det kanske är bra att vi ändå fortsätter – så länge skolan vill.

En reaktion jag har varje år ligger dock på ett annan plan. Det är nästan uteslutande tjejer som sjunger. Igår var det med några killar men de spelade trummor, bas och gitarr. Här hade det kanske gått att höja ambitionsnivån ett snäpp.

Skolavslutningar – jul eller sommar – är en svår genre. Jag måste vara ärlig och säga att jag nog inte kommer att sakna just det momentet de närmaste åren. Däremot kommer jag sakna människorna jag möter men det inte just strukturerna och de motsättningar som trycks in i sammanhanget.

Mostrets gåva

Familjen har ett moster. Det kallas så! Ibland håller mostret tal. Detta skedde vid gårdagens julmiddag. Kallrökt lax till förrätt, anka à l’orange till varmrätt och hemlagad ostkaka till efterrätt. Trevligt och gott. Jag inledde med ett tal utifrån upplevelser under julförberedelserna.

Motivet var en pappersjulbonad, där man kan urskilja sex personer. En förmodad mamma, tre döttrar och två söner. Nog så passande. Men frågan infinner sig: var är pappan? Utifrån detta talade jag något om situationen i huset dagarna före jul, när fadrens juldepression slår ut i full blom. Speciellt denna jul, när ingen av de tre döttrarna fanns på plats och hustrun var själv med maken och de två sönerna. I mitt middagstal var min poäng att själva bonaden beskriver mitt utanförskap. Ända tills äldste sonen säger:

Men pappa, vem är det då som tagit bilden?

Alltså är jag med och så är det naturligtvis. Vi deltar alla på olika sätt i julförberedelserna och i vår familj, liksom i varje familj, försiggår ett spel kring vem som gör vad, vilka traditioner som är viktiga eller kan slopas osv.
Nåväl, detta fick igång mostret, som vid middagens avslutning tog till orda och högt mediterade över hur julförberedelserna i släkten skulle se ut om familjens kvinnors drog sig tillbaka och lät männen agera projektledare. Ett tankeexperiment. Men ett spännande sådant.
Nu är det Annadag jul och jag tänkte: dags att ta initiativ och bli nästa juls projektledare. Punkt 1 blir att ur förrådet plocka fram den låda, som bär texten:
Julsaker som inte används.
Något kommer att sparas, en del kanske skänkas till stadsmissionen men det mesta är nu slängt. Inklusive yngste sonens egenhändigt tillverkade lucia och organga stjärngosse.

Arbetsledare 9 - julledig

Ibland samtalar vi bland anställda om skillnaden mellan arbete och fritid. Ett potentiellt problem för den som har kyrkan som arbetsplats är att gränserna suddas ut. Nu är inte kyrkligt anställda ensamma om detta. Hur är det för en lantbrukare, exempelvis? Eller inom en stor del av restaurangbranschen? Många egenföretagare har det heller inte så enkelt.
Men det finns skillnader. På den kyrkliga arbetsplatsen är det många andra som engagerar sig ideellt. Så är det vanligtvis inte på en restaurang eller inom det privata företaget. I församlingen uppstår då lätt en situation att de frivilligt engagerade får lite för mycket att göra. Frivilligheten blir ett begrepp som töms på innehåll. Man känner sig inte längre frivillig. Man känner sig tvingad, nödgad att ”ställa upp”. Så är det också i föreningslivet. Någon vill avsäga sig ett uppdrag och andra övertalar henne eller honom att sitta kvar. Då är inte bara frivilligheten i fara. Även demokratin.
På den kyrkliga arbetsplatsen är det lätt gjort att de anställda känner skuld över alla utarbetade frivilliga och tänker:

Men jag har ju också en fritid. Jag kan ju också ställa upp ideellt i församlingen.

Det låter i förstone väldigt bra. De frivilligt engagerade jobbar kanske 40 timmar på sin vanliga arbetsplats och sedan gör de ett antal timmar ideellt i församlingen. Den kyrkligt anställde borde ju vara beredd till samma uppoffring. Inte sant?
Jag håller inte med! Låt mig förklara varför. Jag menar att vi måste skilja på Gud och församlingen. Gud vill jag ge all min tid. 24-7. Det finns inte (eller borde inte finnas) en sekund i veckan, som inte är Guds tid. Alltså handlar det inte om att ge några timmar extra till Gud. Gud vill ha hela mig! All min tid!
Är jag nu kyrkligt anställd och ägnar 40 timmar åt organiserat församlingsarbete är det bättre för alla om resten av min tid ägnas något annat. Familjen, fritidsengagemang etc. Varför inte avkoppling? Då blir jag väl en bättre kyrkoarbetare.
Men vad jag än gör på min fritid vill jag ge även den tiden till Gud. Så tror jag! Därför ska jag nu med gott samvete vara ledig resten av detta år. Men min Gudsrelation tar jag aldrig ledigt ifrån. Jag kan ju inte ta ledigt från livets källa. Gud som i julen visar sig vara Immanuel: Gud med oss!
Därmed hoppas jag också att Du som läser detta upplever en, i ordets alla bemärkelser, God Jul!

Julens gudstjänster

Det har varit lite färre på julgudstjänsterna i Birgittakyrkan de senaste åren. Även detta år fortsatte den nedåtgående trenden. Men nu fanns det ju skäl. Annars brukar vi alltid skylla på vädret. Antingen är det för dåligt eller är det för bra. Det kan ju också vara så att folk inte har lust att gå i kyrkan. Med tanke på att det bor ca: 8 000 i det område som kallas S:ta Birgitta församling verkar det vara den rimligaste förklaringen. På julnatten var vi 120. Det tyckte jag var mycket bra med tanke på vädret. Men 120 av 8 000 möjliga känns inte så lysande. Allt är inte relativt men just gudstjänstsiffror är mycket relativa.
Kanske viktigare att även tänka på innehållet. Kvalitet i kombination med kvantitet. Den 22 december hade vi en helt vanlig veckomässa. Två dagar före julafton. Vi var 12, tror jag. Det var en underbar mässa. Stilla och eftertänksam. Kanske veckans höjdpunkt! Julaftonens morgon var vi 120 och efteråt dansade vi kring granen. Det var flera som knappt ville gå hem. Härligt! Julbönen levde farligt. Varken organist, diakon eller sångsolister kunde komma. Men Malin som är förlovad med Johan, vikarierande vaktmästare, var försångare och allt gick väl. På natten som sagt 120 personer med bl a Johan, Jesper, Sanna och Anton i processionen. Sanna läste text och Anton svängde rökelsen. Dessa fyra är mellan 15 och 25. Det fanns vuxna också. Även äldre! En härlig mässa, som avslutades med att vi alla sjöng: Nu tändas tusen juleljus med ljus i händerna och sedan ringdes julen in i bostadsområdet. Då tror jag nog alla 8 000 hörde och kanske störde det ingen denna natt, att klockorna berättade att Gud är med oss!
Att det sedan var 39 som firade högmässa på Juldagen och kanske 35 som möttes på Skogsråets äldreboende på Annandagen - vädret till trots - gör inte saken sämre. Vasd kan vi säga om detta? Kanske citera Karl-Bertil Jonssons mamma:

Det var väl en välsignad jul!

Äntligen har jag funnit Jesus!

Annandag jul! Det kändes fint att få dela gemenskapen med systrar och bröder i Heliga korsets kyrka. Högmässan startade kl 10 och en kort cykeltur i några minusgrader var precis den friska start på dagen min julmatsstinna kropp behövde.
Annandagens tema är Martyrerna! Viktig påminnelse mitt i julfirandet. Att vara kristen kan få konsekvenser. Jag tänker också att många andra, icke kristna, genom historien fått bli martyrer. Det är ju lika illa, om en ateist eller muslim blir förföljd för sin tros skull. Lika illa! Men idag funderar vi över våra egna trossyskon!
Väl hemkommen tar jag fram en av julklappsböckerna. Rättvisans rebell! Handlar om Desmond Tutu. Det är Kristina som har fått den. Egentligen hade jag önskat mig den engelska utgåvan. Rabble-Rouser for Peace. Desmond Mpilo Tutu kan man ju kalla martyr. Både i grundbetydelsen, d v s en som vittnar och i den överförda betydelsen: En som vittnar och p g a det får lida för sin tro.
Jag minns en annan bok av Tutu. Där beskriver han Guds nåd som en tvättmaskin istället för en dammsugare. Dammsugaren tar visserligen också bort smutsen, men den stannar kvar inuti. Tvättmaskinen sköljer bort all smuts. Den försvinner ut i avloppsnätet och är borta för alltid. Så fungerar Guds nåd. Jag tänkte använda den bilden i en predikan under mina år i Sydafrika men insåg att de flesta i den församling som vi tillhörde saknade både dammsugare och tvättmaskin.
Men associationen får mig att inse att vårt hem har varit befolkat av fler personer än vanligt under juldagarna. Och vid två-tiden kommer ett nytt julekalas. Alltså behöver bordsduken ner i tvättmaskinen och golven dammsugas.
Under soffan i gillestugan ser jag något svart. Innan jag hunnit suga upp den tänker jag: Kanske är det Jesus!
Saken är den att yngste sonen, delvis mot föräldrarnas vilja, började förstora ett av de hål, som redan fanns upptagna i örsnibbarna. Nåväl, han var på god väg att fylla 17, så kanske bör man i den åldern få ha lite självbestämmande. Vi var inte så glada åt idén. Men sonen bedyrade att hålet inte skulle bli större än 1 cm i diameter. (Vi såg ju framför oss de afrikanska örsnibbar, som nästan nuddar axlarna efter år av uttöjning. (Något vi bara sett på bild och under fyra år i Afrika aldrig sett i verkligheten.) Veckorna gick och till slut skulle uthålligheten belönas med ett slags örhänge. Stolt visade sonen upp en liten ikon, föreställande Jesus, som prydligt satt på plats i nämnda hål. De sista resterna av föräldrarnas eventuella ovilja rasade som ett korthus.
Att som långhårig, skäggig med kedjor i byxorna och nitar runt handlederna försedd tonåring vittna om sin tro, genom att bära Jesus i ena örat, den imponerade på både modren och fadren.
Men häromveckan försvann Jesus. Illa! Och som den uppmärksamme läsaren nu förstått, var det just denne Jesus som återfanns vid dammsugningen under soffan.
Så det kan löna sig att besöka kyrkan på Annandag Jul, få höra en god predikan om martyriet, gå hem och läsa en bok om en Sydafrikansk martyr vid namn Tutu och få idén att det borde städas upp lite i hemmet och därmed finna det som trots allt är Julens centrum: Jesus!

pyntardags

Nu börjar det se ut som jul. Inte förrän kl 12 började vi idag. Med juldukar, pynt och gran. Kristina och jag har med oss hemifrån att julen inte ska tas ut i förväg. Så vi håller tillbaka i det längsta. Fortfarande kl 18.06 ser det ut som kriget. Det är OK. I morgon ska det vara fint.
Lite mat snart. Sedan bastu! När det nu finns en bastu i huset måste här lögas. Men problemet är för oss som för så många: Bastun är förråd! Nu tror jag dock vi ska lyckas få ut det mesta.

Det blir förmodligen inte så mycket bloggande förrän efter juldagarna. Julen ska ju upplevas. Dels här hemma. Mat förstås! En nubbe, javisst! (Tre stycken - nej, verkligen inte!) Julklappar - jo, fast de blir färre och färre. Det känns bra! Kanske vi köper något ordentligt i stället för allt smått, som gällde då barnen ville ha många paket. (Eller vi ville ge många paket).

Samling vid krubban i Birgittakyrkan. Det hör till! Men bäst blir midnattsmässan. Stilla och lugnt med tända ljus får vi meditera över undret: Gud, som ligger bakom hela universum, blir människa. D v s det gudomliga och det mänskliga möts. Även i oss! När vi öppnar oss för Gud. När vi öppnar oss för kärleken! När vi ödmjukt förstår att vi är beroende av varandra och ytterst av Gud!

En mycket God och välsignad jul önskas eventuella läsare av denna blogg!

Sydafrikaresa igen

Idag bar det av till Sydafrika igen. Men nu är det inte jag som åker, utan Matilda och hennes pojkvän Benton. Det förstod vi kanske inte riktigt, när vi flyttade till Sydafrika 2002 men så märkligt är det inte. De ska fira jul därnere och bland annat åka till Bloemfontein. Spännande! Den 30 december kommer de tillbaka. Vi längtar naturligtvis redan. Vi ber Gud bevara dem på resan! Helt fel blir det naturligtvis inte att ligga på stranden till Indiska Oceanen och njuta av 30 grader och ljumma bad.
Det blir första julen utan alla barn närvarande. Men det är ju också en naturlig utveckling. Just nu, till exempel, är vi ensamma hemma med hunden, Kristina och jag. Vad gör vi då! Jag sitter och bloggar och hon pratar i telefon med Anna i Aneby. Nej, det får vi ändra på. När de pratat färdigt stänger jag av datorn. Någon måtta får det vara!