Välj sida!

Efter dagens upplevelse står det helt klart för mig. Nu är det dags att välja sida i vårt samhälle och vår värld. Jag har upplevt apartheid och vet att i en del situationer finns inte utrymme för att stå med en fot i varje läger. Man måste ta ställning. Vi är där nu! Och förmodligen har vi varit där ett tag.

Idag var vi på Stora torget i Uppsala. Min syster hade tipsat mig. Hon är med i Rebellmammorna och de skulle, som avslutning på ”Week of action” hålla en sittande demonstration för att ta rädda vår värld i det klimatnödläge vi befinner oss i. Det var allvarligt men lugnt. Sittandes i ring och med stöd av en gitarr sjöng mammorna (och en och annan pappa) om en mer rättvis värld. Vi sjöng också med. Så hoppfullt.

Då kommer ett par personer i gula västar och berättar att Nordiska motståndsrörelsen (NMR) är på väg mot torget. En kall vind sveper igenom min kropp. Vi såg då att ett par poliser hade kommit till torget. De var inte där när vi kom.

När vi strax därefter gick hemåt mötte vi denna ondskefulla kraft. Med ansiktsmasker och i räta rader marscherade dessa män (och någon enstaka kvinna) i takt med en trumslagare. Budskapet på den stora banderollen löd: ”Stoppa folkutbytet”. En klassisk konspirationsteori, som är djupt fascistisk. Den låg också som en klangbotten bakom nazismen. Inget gott kommer ut av en sådan samhällssyn.

Det är verkligen inte bara NMR som hävdar att det pågår ett folkutbyte. Av andra grupper används den marginellt lindrigare termen ”massinvandring”. Tyvärr ser och hör jag hur vanligtvis vettiga och kloka personer dras in i snarlika tankefigurer. Islam svartmålas och man sammanblandar religionen Islam med islamistisk terrorism som om det vore samma sak. Eller så diskuterar man gängbrottslighet och säger i samma andetag att de som döms ska utvisas. Som om ingen svensk medborgare är inblandad. Och ofta utan att benämna vilka personer det är som i slutändan finansierar drogkartellerna. Ska även de utvisas? Knappast? 

Det är hög tid att välja sida. Jag vet på vilken sida jag vill stå när det gäller kampen mot rasism och fascism. Jag kämpar hellre för en rättvis värld, där alla behandlas lika. Och för att vår värld ska vara beboelig även i framtiden.

Missakta befolkningen

På sidan 37 i Tidöavtalet står det:

Utred en möjlighet att utvisa en utländsk medborgares (sic!) på grund av bristande vandel

Den som befinner sig i Sverige och åtnjuter svenska (sic!) gästfrihet har en skyldighet att uppvisa respekt i förhållande till grundläggande svenska värderingar och inte i handling missakta befolkningen.

Att det finns stavfel i båda meningarna är illa nog. Fyra partier kommer överens om ett dokument som ska ligga till grund för den kommande politiken. Och det går inte ens att få tag på någon som korrekturläser. I ett dokument som på sidan 11 skriver:

Språkkrav ska utredas för personal i äldreomsorgen 

Men låt oss bortse från detta. Det är ändå petitesser i sammanhanget. Skälet till att jag citerar just dessa två meningar handlar om något annat. Jag undrar vad det innebär att ”inte i handling missakta befolkningen”.

Enligt SAOL betyder "missakta" att "ringakta".

En rad frågor uppstår: Vilka räknas till befolkningen? Vad innebär det att missakta dessa? Hur ska man kunna bedöma om någon har missaktat befolkningen? Vem ska bedöma om någon har missaktat befolkningen? Hur ska detta kunna komma i närheten av rättssäkerhet?

Egentligen skulle jag kunna skriva en oerhört lång bloggpost om allt jag chockas över i detta dokument. Men jag orkar inte. Inte för tillfället.

Just nu besöker vi en äldre släkting. Som talar om vårdbiträdena i hemtjänsten som "sin familj". Vi bor långt bort. Vi är så tacksamma för att dessa – ofta unga män – behandlar vår släkting med kärlek och ömhet.

Ingenstans i detta 63 sidor långa dokument läser jag något om detta. (Överbevisa mig gärna. Jag skulle helt ärligt bli oerhört glad om Tidöavtalet innehöll ett erkännande av den insats många personer med utländsk bakgrund gör i Sverige.) Det jag däremot ser är att människor som kommer från andra länder klumpas ihop och … ringaktas.

Vår äldre släkting kan kommunicera mycket bra med sina vårdgivare. Oavsett språkkrav.

När jag var ung bodde jag ett år i Kapstaden. Lagstiftningen byggdes på en politisk idé som kallades apartheid. Som i sin tur byggde på föreställningen att människor med olika hudfärg är olika och helst inte bör blandas. Jag fick otaliga bevis på att det inte går att bygga ett samhälle på den grunden. Det gick inte i Sydafrika och det kommer inte att gå i Sverige heller. 

Att leva ihop i ett samhälle är aldrig enkelt. Vi är olika. På så många sätt. Jag är inte naiv. Jag förstår att det finns samhällsproblem och stora utmaningar. Men låt oss lösa det tillsammans i vårt land. Alla vi som bor här. Att dela upp ett land i ett "vi" och ett "dom" löser inga problem. 

Se upp med begreppet ”etnisk rättvisa”

Jag får erkänna att jag missat en debatt som förts på Kyrkans Tidnings digitala debattsidor. Det började med en kommentar på en ledare (förmodar jag) från Eskil Jonsson, publicerad 29 oktober 2021. Han skriver:

Jonas Eek, opinionschef i Kyrkans Tidning, menar att kyrkovalet visar på en “polarisering” i kyrkan. Extremhögerns Alternativ för Sverige (AFS) och Vänstern i Svenska kyrkan (Visk) framställs som två “ytterligheter” eller “diken” i kyrkopolitiken.

Under rubriken "Inte polariserad – utan under attack." fortsätter Eskil Jonsson

Det är snarare så att det är vänstern som senare i modern tid börjat uttrycka sig i liknande politiska termer, medan den kyrkopolitiska högern har blivit påverkad av den världsliga maktens ointresse för frågor som handlar om krav på jämlikhet och ekonomisk rättvisa.

På denna inlaga svarar Gustav Kasselstrand, partiordförande för Alternativ för Sverige (AFS) och Axel W Karlsson, präst i Svenska kyrkan och del av AFS kyrkomötesgrupp i ett genmäle publicerat den 15 november 2021 med rubriken: "I verkligheten är det tvärtom."

Om ambitionen att lyfta fram bibliska tankar som blivit undanträngda i dagens debattläge, är profetisk, så märk att vi i AFS tror som aposteln Paulus i Apostlagärningarna, att Gud har ”skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo” (17:26). Det är den grundläggande bibliska rättvisefrågan – den etniska rättvisan. Vårt folk, vårt språk och vårt land är Guds gåvor som vi får glädja oss åt, men som vi också har skyldighet att vårda och försvara. Den nuvarande migrations-(o)ordningen skapar fattigdom och etniska orättvisor för svenskar, skolelever och pensionärer. Och även för invandrare.

Debattörerna fortsätter:

Vi arbetar för återvandring, för en återupprättad etnisk rättvisa och menar att återvandring är lösningen på många av de problem vi ser i dag. Detta har förstås inget med ”främlingsfientlighet” att göra – enligt Bibeln har ju varje folk fått sitt land och sitt språk att glädja sig över. 

Här ger sig Caroline Kyhlbäck Komminister Västerås domkyrkoförsamling, in i diskussionen. Under rubriken "Samma bibelläsning som apartheidkyrkorna." skriver hon en replik, som publicerades den 2 december 2021. Hon skriver bland annat:

Genom att referera till detta bibelord gör Karlsson och Kasselstrand gemensam sak med den reformerta kyrkan i Sydafrika som under apartheid­regimen använde Apostlagärningarna 17:26 i tid och otid för att teologiskt rättfärdiga ett rasistiskt system där människor systematiskt separerades från varandra.

Kyhlbäck har helt rätt i detta. Det svar som Gustav Kasselstrand och Axel W Karlsson skriver läser jag i papperstidningen på trettondedagsafton. Det är publicerat i nätupplagan samma dag, den 5 januari 2022, med rubriken: "Alternativ för Sverige gör inte ”gemensam sak” med apartheid."

Nu har naturligtvis Kasselstrand och Karlsson rätt att själva beskriva vad de gör men jag lutar ändå åt att kopplingen till apartheidteologin är påfallande. Inte minst när de i sitt svar för in ytterligare en bibelreferens:

Att Skaparen har låtit folken “bo över hela jordens yta” har som förutsättning den naturliga separation mellan folken som är en följd av de många olika språkgåvorna som Gud enligt Första Moseboken 11 gett till folken.

Kasselstrand och Karlsson nöjer sig inte med detta utan fortsätter – och jag måste säga att det även här bär likhet med den teologi som låg till grund för apartheid:

Apostlagärningarna 17:26 är således en grund för etnisk och ­nationell rättvisa för alla folk, ett ord som trängts undan i en nationsfientlig kyrklig praxis.

En nutida sydafrikansk teolog beskriver att dessa två bibelord (bland andra) var synnerligen viktiga för apartheidteologerna:

The texts most frequently used to justify apartheid were Genesis 11, Deuteronomy 32:8, Acts 1:8 and 17:26, 1 Corinthians 7:17-24 and Revelation 5:9 and 7:9. From these texts conclusions were summarily drawn about racial segregation within society and in the church.

Det är Christo Lombaard, som 2009 skriver detta i artikeln: "Does contextual exegesis require an affirming Bible? Lessons from 'apartheid' and 'Africa' as narcissistic hermeneutical keys." Scriptura 101,276. Jag hittar citatet i en artikel av Elelwani B Farisani i Studia Hist. Ecc. vol.40 n.2 Pretoria Dec. 2014: "Interpreting the Bible in the context of apartheid and beyond: An African perspective."

Kasselstrand och Karlsson övergår senare i sin artikel till att uttala sig rakt in i den svenska kontexten:

Kyhlbäck hänvisar till, vad vi vet, Jesu korta flyktingskap. Hans familj återvandrade från exilen till det land och folk som de älskade och där han hade sin uppgift. Jesus framstår här som ett föredöme. AFS föreslår återvandring som en lösning på de enorma problem som en ansvarslös invandringspolitik skapat och som alltför många politiker står handfallna inför. Återvandring kan bringa fred, harmoni och trygghet i vårt land där nu otrygghet och destruktivitet råder.

Det är häpnadsväckande att Jesus, Maria och Josef blir förebilder för nutida svensk repatrieringsideologi.

Som jag ser det är kopplingen till apartheidteologin glasklar. Här blir det viktigt att påpeka att kristenheten, just när det gäller apartheid, intagit en tydlig position. Vid Lutherska Världsförbundets generalförsamling i Dar se Salaam 1977 uttalades tydligt att frågan kring apartheid hade så kallad status confessionis, vilket innebär att ett ställningstagande för apartheid betyder att den personen eller det samfundet lämnat den kristna tron. Vid nästa generalförsamling, i Budapest 1984, uteslöts två vita medlemskyrkor i södra Afrika på grund av sitt ställningstagande. Liknande processer ägde rum inom den reformerta världsgemenskapen ungefär samtidigt.

I december föreläste jag på en universitetskursen: 

Bibeln i afrikansk kultur och politik

Efter moget övervägande valde jag att säga något inledningsvis om apartheidteologernas bibelsyn. Jag återgav bland annat dessa två bibelreferenser. När jag förberedde mig övervägde jag att skippa detta, eftersom apartheid "är historia". Men tyvärr misstog jag mig. 

Att bygga sin teologi på samma bibelsyn som apartheidteologerna är alltså allvarligt. Därför menar jag att vi behöver se upp med detta. 

The Past and the History

Every group of people has a past. A family, a village, a nation. The past consists of all that has happened, being said, written or built. No one can summarise the past. The past is everything. The past is incalculable.

When we look into the past we create history. This means that we select certain events or artefacts. We focus on specific casual links between those events. And we describe these chains of events with certain concepts.

Was F W de Klerk the President of South Africa or the Deputy President of South Africa? Or both? This is a question that South Africans answer differently today. On the website of F W de Klerk Foundation one can read that he is “the former President”.

In the State of Nation Address, however, South Africa’s President, Cyril Ramaphosa, addressed him as “former Deputy President”. History is written differently. The truth is that F W de Klerk was State President in the apartheid era. When South Africa became a democracy in 1994 he was Deputy President.

Why is this important? Because de Klerk's presence in the parliament at the SONA this year was heavily questioned by the Economic Freedom Fighters (EFF). The Speaker of the National Assembly, Ms Thandi Modise, did not entertain their complaint. The EFF wanted de Klerk to leave but his presence in the chamber was defended. Not because he claims that he once was the President but because he once was one of two deputy Presidents of South Africa.

I agree with what Michael Lapsley wrote on his Facebook wall the day after the SONA:

I consider the anti-democratic behaviour of the EFF at SONA totally unacceptable and actually reprehensible.Nevertheless I have to admit that emotionally part of me was pleased to hear FW called out.

To understand why Michael Lapsley writes this, one has to know that this Anglican priest lost both his hands and one eye when he opened a letter bomb in his home in Harare in 1990. The bomb was placed in the letter by the apartheid regime and at the time F W de Klerk was the State President. In his autobiography: Redeeming the Past. My Journey from Freedom Fighter to Healer (Orbis Books, Maryknoll 2012), Michael Lapsley writes:

So I hold de Klerk politically and morally responsible for my bombing. He may not have personally ordered it. He may not even have known about it, though it’s possible that he did. But he certainly knew about and did nothing to dismantle the machinery of state that carried it out. Despite this, I have yet to hear one word of remorse or acknowledgement of personal responsibility from F. W. de Klerk, a Nobel Peace Prize winner, about the evisl perpetrated by the apartheid state that he headed. Instead, his attitude is, “I saw nothing, I knew nothing, and I did nothing” (page139).

What really ignited the fire this time was that F W de Klerk Foundation had issued a statement saying that

… we cannot, from a legal point of view, accept that apartheid can in this manner be made a crime against humanity. 

I cannot understand why they had to come out with this statement right now. But it really shows that South Africa needs a continuing reconciliation process. Michael Lapsley also acknowledges this:

As an Institute for Healing of Memories we believe it is time for a new national conversation. [A]bout our pain and trauma that is so close to the surface and which needs to be healed if we are to attain peace with ourselves and create a kind, compassionate and just Society.

The South African Council of Churches (SACC) also issued a statement in response to the F W de Klerk Foundation. Amongst other things they said:

The statement issued by the De Klerk Foundation yesterday on February 14 - the Day of Celebrating Love, amplifying Mr De Klerk’s position that apartheid was not a crime against humanity, but a Soviet propaganda ploy, cannot go unchallenged by the South African Council of Churches. Apartheid was not only a crime, it was more than that, it was a gross sin against the image of God in the humanity of Black South Africans, generally called non-whites, who were legally treated as sub-human, and without the basic rights due to normal human beings.

So, one has to understand the dynamics behind the protests of the EFF. Still, I agree with the Speaker that F W de Klerk should remain in the room. One cannot remove him from the past. In my understanding the EFF tries to rewrite history.

The SONA itself dealt with the failure of Eskom to supply South Africa with electricity, the weak public finances and the problems with state-owned enterprises. Important issues and I really hope the present Government will be able to improve the lives of South Africans.

Ramaphosa also welcomed three distinguished persons the evening of the SONA:

Tonight, we are joined by Zozibini Tunzi, whose ascendance to the Miss Universe title is a reminder of our potential to achieve greatness against the odds. 

We also welcome Springbok captain Siya Kolisi, who led a group of determined and united South Africans to become the 2019 World Rugby Champions. 

We are joined this evening by another remarkable young person, Miss Sinoyolo Qumba, a Grade 11 learner from Lenasia South, who spent much of yesterday helping me to write this State of the Nation Address.

Just to end this blog post I realised that I really appreciate the title of Michael Lapsleys autobiography. 

Redeeming the Past.

Not the History, but the Past. Food for thoughts.

Vems bild?

En vandring tillsammans med hustrun på alla hjärtans dag är inte fel.

Dagen har ägnats åt vandring i Hågadalen. Ett fantastiskt naturområde i Uppsala. Vi tog buss 11 till hållplats Lyssnavägen nere vid Ekoln, som är en vik i Mälaren. Därifrån vandrade vi Vårdsätra strandpromenad och tog sedan av mot Lurbo och upp genom Hågadalen mot Kung Björns hög. En fantastisk dag. Solen sken och det var friskt att vandra. Mitt på dagen satt vi på en nedfallen trädstam och åt vår medhavda matsäck. Varsitt ägg, en kaviarmacka, en ostmacka med tomat. Kaffe! Kan det bli bättre?

Många tankar. Allt är ju så vackert och friskt. Men samtidigt vet vi att naturen far illa. Allt är så lugnt men samtidigt vet vi att det finns våld och oro i världen. Allt är ju så rikt. Samtidigt vet vi att det finns materiell fattigdom.

Vid vår andra paus, som innehöll apelsinklyftor och ytterligare en kopp kaffe funderade vi över detta med läget i vårt land. Systemkollaps. Misslyckad integration. Segregation. Och där satt vi på en bänk och hade det bra.

Men vems bild är det vi får oss till livs i media? Och vad finns det för agenda bakom de bilder som ges? Så här gick funderingarna där på bänken.

När jag var i Sydafrika på 1980-talet ville inte apartheidregimen visa upp bilden av fattiga kåkstäder, där det endast bodde svarta. Det gick att färdas genom landskapet utan att se den materiella fattigdomen. Däremot ville befrielserörelsen gärna att besökare från omvärlden skulle se. Att vi skulle förstå vilket orättvist system apartheid var. Befrielserörelsen ville förändring. Ville rättvisa.

När bilden av Sverige visas upp i media idag; vad vill avsändaren säga? När det till exempel talas om segregation, då får vi bara se bilder från så kallade utanförskapsområden. Men är inte de andra stadsdelarna också segregerade? Att vissa människor har råd att leva i lyx; är inte det en del av samma segregation?

Bilder på bilar som brinner i förorten, vem vill visa upp dem? Någon som vill förändring? Som vill rättvisa? Eller någon som vill skapa en situation där vi medborgare känner oss rädda och oroliga?

Jag tänker ofta på mina erfarenheter från 80-talets Sydafrika. De rika och privilegierade ville inte se misären i kåkstäderna. Idag vill rika och privilegierade gärna lyfta fram hur hemskt det är i mindre privilegierade områden. Vad är syftet?

Minns ni USA:s presidents replik från 2017:

Take a look at what happened last night in Sweden?

Vilket syfte hade han med den bild han ville förmedla?

När jag uppfattar att den som förmedlar en bild av lidande och orättvisa också vill vara med och förändra till det bättre, då tar jag till mig bilden. När den som förmedlar bilden också är beredd att förändra sitt eget liv.

Men om den som basunerar ut elände inte själv vill bidra till ökad rättvisa, då är jag betydligt mer skeptisk.

A very special evening: South Africa – Sweden

It is probably the third time I meet Lindiwe Mabuza. The other two times we never got a chance to talk. I saw her at

The Swedish People's Parliament Against Apartheid in Stockholm 21-23 February 1986

This unique meeting was held in Stockholm a few days ahead of the assassination of Sweden’s Prime Minister, Olof Palme.

The second time I saw her was at

Modern Solidarity – What did we learn from Southern Africa’s liberation?Popular Movements’ Meeting 11-12 April 2008 – Sigtuna Folk high school

Lindiwe Mabuza is a South African poet. But she has also served as the African National Congress’ Chief Representative to Scandinavia from 1979 to 1986. She was also South Africa’s Ambassador to Germany, Malaysia, the Philippines and the United Kingdom.

The reason for the occasion was the launch of her book:

Tambo Lenyoka: Enduring friendships – Olof Palme and Thabo Mbeki

She read three of the poems. One about Oliver Reginald Tambo. The second about Olof Palme, who Tambo called his brother. The third about Thabo Mbeki, former President of South Africa. Tambo called him his son.

The first poem uses the praise name of Tambo, if I understood it correctly, which is

Lenyoka

It means the bone of a snake and has given name to the whole book. The audience listened very attentive to the poems. It was a special moment. In between the readings a few other persons gave their views on the importance of the link between Sweden and South Africa.

The seminar was moderated by Angela Muvumba Sellström. At the table:
Lindiwe Mabuza, Tor Sällström, Velaphi Mzimba, Anders Bjurner, and Michael Selekane.

While Lindiwe Mabuza read her poems, Vusi Mbulali painted a picture of
OR Tambo and Olof Palme.

The seminar was held at Fredens Hus (The house of peace) at Uppsala Castle. It was jointly organized with Uppsala University’s Forum for Africa Studies.

Me and Velaphi Mzimba.

Three South African artist, who have contributed to the book, also spoke at the seminar. They were: Velaphi Mzimba, Vusi Mbulali and Michael Selekane.

I bought a book and of course had it signed. Lindiwe Mabuza wrote:

To Kristina and Anders. Many thanks for years of solidarity and assistance to pur people and country.

A very precious dedication But it is important to realise that the fight against racism continues. In Fredens hus we were surrounded by an exhibition called

Svart kvinna (Black woman)

10 March 2014 Fanna Ndow Norrby started an Instagram account where she posted a few stories about expressions of racism that she had experienced. The morning the day thereafter she had 10 000 followers. Some of the stories were posted on the walls in the room where we were seated. Lindiwe Mabuza were quite concerned that racism exists in Sweden today. She was not used to that when she lived here. 

She told us a story about a visit to a school A young boy - maybe eight years old - had listened to her stories about apartheid and responded about how the whites in South Africa treated the blacks:

I don't care what they say about them. I like her.

Valen i Sydafrika inte avgjorda än

I min förra bloggpost skrev jag att det såg ut som om DA skulle ta hem segern i storstäderna. Det visar sig, tror jag, vara en sanning med viss modifikation.

Jag följer den rapportering som News24 har på sin hemsida. I nuläget är över 90 % av alla val-stationer räknade. Det jag skriver nu grundar sig på denna information.

Först och främst är det viktigt att komma ihåg att det rör sig om många val. Lokala val. Det råder ju ingen tvekan om att ANC är ifrågasatt nationellt och inte minst att president Jacob Gedleyihlekisa Zuma är det. Men det hindrar ju inte att ANC lokalt visar sig från en helt annan sida. Därför är det inte så märkligt att resultaten ser väldigt olika ut.

Nationellt har ANC just nu fått drygt 54 % av rösterna vilket är mer än dubbelt så mycket som DA med sina dryga 26 %.

Så här ser det ut i de största storstadsdistrikten (Metropolitan District):

Buffalo City (East London) ANC 59 % DA 23 %

Cape Town DA 67 % ANC 23 %

Ekurhuleni (Midrand) ANC 47 % DA 35 % 

Ethekwini (Durban) ANC 55 % DA 30 %

Johannesburg ANC 41,33 % DA 41,20 %

Mangaung (Bloemfontein) ANC 55 % DA 26 %

Nelson Mandela Bay (Port Elisabeth) DA 46 % ANC 41 %

Tshwane (Pretoria) DA 43 % ANC 41 %

I Johannesburg är det alltså fortfarande oerhört jämnt. Det är Sydafrikas i särklass största stad.

ANC är ju det största partiet i Sydafrikansk politik. Ibland har det beskrivits som ett parti liknande det socialdemokratiska. Under tiden som befrielserörelse (ANC grundades 1912) var det stundtals betydligt längre till vänster, med starkt stöd från Sovjetunionen. Ledande företrädare som Oliver Tambo drog dock alltid en skarp gräns mot kommunismen.

DA har sina rötter i Progressive Party, som länge leddes av Helen Suzman. Det var under lång tid det enda parti i det vita Sydafrika, som motsatte sig apartheid. Det har inte varit lätt för DA att tvätta bort stämpeln av att vara ett parti för de vita. Den som verkligen gav partiet en skjuts framåt var deras förra ledare Helen Zille. Men det är nog i och med valet av Mmusi Maimane som partiledare förra året, som partiet på allvar kommit att bli ett alternativ. Det är viktigt att komma ihåg att DA är ett liberalt parti.

Det tredje största partiet är EFF, som leds av Julius Malema. Det beskrivs ofta som ett populistiskt vänsterparti. Deras åsikter är radikala. Många svarta sydafrikaner gillar deras stil. De har högljutt protesterat mot presidenten i parlamentet och flera gånger blivit uppmanade att lämna kammaren, eller t o m blivit bortförda av vakter. Jag tror inte att Malema är den som ska leda Sydafrika. Och uppenbarligen har de inte lyckats så bra i kommunerna. De har fått nästan 8 % av rösterna totalt men har inte blivit störst i en enda kommun.

Mail and Guardian tror dock att EFF är valets vinnare. I de fall ANC eller DA inte har egen majoritet kommer EFF att få en vågmästarroll. Kingmaker, på engelska. Kanske blir det så.

Det behövs däremot inte för IFP, som är ett nationalistiskt parti med sin bas i KwaZulu. Totalt har de hittills fått 4,51 % men är största parti i 6-7 kommuner. Enbart i KwaZulu. Deras ledare är nestorn i Sydafrikas politik, Prins Mangosuthu Buthelezi. Han är 88 år och en riktig överlevare.

Sedan finns det ett litet, relativt okänt parti, som heter Independent Civic Organisation of South Africa (ICOSA). Det grundades av Truman Prince, som uteslöts ur ANC. De styr i en kommun. Nationellt har de bara 0,12 % av rösterna.

En del andra partier, som har mandat i parlamentet, som t ex Cope, VF+, UDM, ACDP, är inte största parti i någon kommun och har under 1 % totalt sett.

DA har styrt i Kapstaden under en längre tid. Att de nu tar ledningen i åtminstone två andra stora städer – kanske tre – är betydelsefullt. Dels måste de verkligen prestera något om de ska få förnyat förtroende där. Dels måste ANC i de andra storstäderna ta itu med vanstyre och brist på resultat. Hur det än går kommer valresultaten från dessa lokalval bli vitaliserande i den sydafrikanska politiken. Hur det går 2019 i de nationella valen blir mycket intressant.

Det roligast jag sett i mitt flöde är följande kommentar:

Dear ANC

It looks like Jesus is on his way back, isn’t it?

Bakgrunden är att Zuma vid otaliga tillfällen, senast i denna valrörelse, upprepat att ANC ska regera till Jesu återkomst. Se t ex denna länk.

Valen i Sydafrika inte avgjorda än

I min förra bloggpost skrev jag att det såg ut som om DA skulle ta hem segern i storstäderna. Det visar sig, tror jag, vara en sanning med viss modifikation.

Jag följer den rapportering som News24 har på sin hemsida. I nuläget är över 90 % av alla val-stationer räknade. Det jag skriver nu grundar sig på denna information.

Först och främst är det viktigt att komma ihåg att det rör sig om många val. Lokala val. Det råder ju ingen tvekan om att ANC är ifrågasatt nationellt och inte minst att president Jacob Gedleyihlekisa Zuma är det. Men det hindrar ju inte att ANC lokalt visar sig från en helt annan sida. Därför är det inte så märkligt att resultaten ser väldigt olika ut.

Nationellt har ANC just nu fått drygt 54 % av rösterna vilket är mer än dubbelt så mycket som DA med sina dryga 26 %.

Så här ser det ut i de största storstadsdistrikten (Metropolitan District):

Buffalo City (East London) ANC 59 % DA 23 %

Cape Town DA 67 % ANC 23 %

Ekurhuleni (Midrand) ANC 47 % DA 35 % 

Ethekwini (Durban) ANC 55 % DA 30 %

Johannesburg ANC 41,33 % DA 41,20 %

Mangaung (Bloemfontein) ANC 55 % DA 26 %

Nelson Mandela Bay (Port Elisabeth) DA 46 % ANC 41 %

Tshwane (Pretoria) DA 43 % ANC 41 %

I Johannesburg är det alltså fortfarande oerhört jämnt. Det är Sydafrikas i särklass största stad.

ANC är ju det största partiet i Sydafrikansk politik. Ibland har det beskrivits som ett parti liknande det socialdemokratiska. Under tiden som befrielserörelse (ANC grundades 1912) var det stundtals betydligt längre till vänster, med starkt stöd från Sovjetunionen. Ledande företrädare som Oliver Tambo drog dock alltid en skarp gräns mot kommunismen.

DA har sina rötter i Progressive Party, som länge leddes av Helen Suzman. Det var under lång tid det enda parti i det vita Sydafrika, som motsatte sig apartheid. Det har inte varit lätt för DA att tvätta bort stämpeln av att vara ett parti för de vita. Den som verkligen gav partiet en skjuts framåt var deras förra ledare Helen Zille. Men det är nog i och med valet av Mmusi Maimane som partiledare förra året, som partiet på allvar kommit att bli ett alternativ. Det är viktigt att komma ihåg att DA är ett liberalt parti.

Det tredje största partiet är EFF, som leds av Julius Malema. Det beskrivs ofta som ett populistiskt vänsterparti. Deras åsikter är radikala. Många svarta sydafrikaner gillar deras stil. De har högljutt protesterat mot presidenten i parlamentet och flera gånger blivit uppmanade att lämna kammaren, eller t o m blivit bortförda av vakter. Jag tror inte att Malema är den som ska leda Sydafrika. Och uppenbarligen har de inte lyckats så bra i kommunerna. De har fått nästan 8 % av rösterna totalt men har inte blivit störst i en enda kommun.

Det har däremot IFP, som är ett nationalistiskt parti med sin bas i KwaZulu. Totalt har de hittills fått 4,51 % men är största parti i 6-7 kommuner. Enbart i KwaZulu. Deras ledare är nestorn i Sydafrikas politik, Prins Mangosuthu Buthelezi. Han är 88 år och en riktig överlevare.

Sedan finns det ett litet, relativt okänt parti, som heter Independent Civic Organisation of South Africa (ICOSA). Det grundades av Truman Prince, som uteslöts ur ANC. De styr i en kommun. Nationellt har de bara 0,12 % av rösterna.

En del andra partier, som har mandat i parlamentet, som t ex Cope, VF+, UDM, ACDP, är inte största parti i någon kommun och har under 1 % totalt sett.

DA har styrt i Kapstaden under en längre tid. Att de nu tar ledningen i åtminstone två andra stora städer – kanske tre – är betydelsefullt. Dels måste de verkligen prestera något om de ska få förnyat förtroende där. Dels måste ANC i de andra storstäderna ta itu med vanstyre och brist på resultat. Hur det än går kommer valresultaten från dessa lokalval bli vitaliserande i den sydafrikanska politiken. Hur det går 2019 i de nationella valen blir mycket intressant.

Det roligast jag sett i mitt flöde är följande kommentar:

Dear ANC

It looks like Jesus is on his way back, isn’t it?

Bakgrunden är att Zuma vid otaliga tillfällen, senast i denna valrörelse, upprepat att ANC ska regera till Jesu återkomst. Se t ex denna länk.

Right Rev Dr Manas Buthelezi – R I P

Photo: Kristina Göranzon

One of the former bishops of the Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA) – Dr Manas Buthelezi – passed on this morning. I don’t know much about when and how, but via my wife I got a message from the Church Wide Office of ELCSA.

Dr Buthelezi was – in his capacity as a well-known proponent of Black Theology – deeply involved in the fight against apartheid.

During a period he was the President of the South African Council of Churches.

There is so much to write about him. At this point I just want to pay my tribute to this Son of the soil.

A short article about him, you will find if you press here.

Mellandagsfunderingar

Det har blivit skralt med bloggandet denna höst och särskilt dåligt under december månad. Det har förstås sina orsaker. Dels har jag fått ett nytt jobb, dels har vi flyttat. Ett välbehövligt jullov får dock fart på tankarna och reflektionerna igen.

Det är något som stör mig denna höst. När världen står i brand – både i Sverige och i andra länder. När krigen verkar bli mer och mer brutala. När antalet medmänniskor på flykt blir fler och fler. Det som stör mig är att jag inte märker av detta i min egen vardag.

Visst, allt har sin tid. Just nu är jag mitt uppe i flytt och nytt jobb. Men ändå. Majoriteten av Sveriges riksdagsledamöter menar att Sverige inte klarar av att ta emot fler flyktingar. Hur kan det komma sig att jag inte dagligen drabbas av denna verklighet?

Jag letar bland mina erfarenheter och förstår att Sverige idag liknar Sydafrika under apartheidtiden. Det sydafrikanska samhället var organiserat så att vita och svarta bodde långt från varandra. Den som inte ville se behövde inte se. Som lök på laxen införs i Sverige idag olika former av passlagar. Men vi kallar det för ID-kontroll. Jag kan inte se det på annat sätt än att Sverige är djupt segregerat. Det går att leva sitt vardagsliv utan att egentligen behöva påverkas. Jag lever långt från denna brutala verklighet.

I samma ögonblick som jag tänkt dessa tankar inser jag att den enda som kan ändra detta är jag själv. På samma sätt som jag, i 1980-talets Sydafrika behövde färdas ut i de svarta förorterna, för att få syn på orättvisorna, behöver jag fatta beslut om att göra detsamma i dagens Sverige. Jag behöver ta vissa steg.

Exakt hur detta ska gå till vet jag inte nu. Men jag vill ha öron och ögon öppna. Det får inte bli så att jag lämnar min lägenhet på morgonen, promenerar till min arbetsplats, tar fram min ”lås-plupp” och aktiverar låset, så att just jag kan komma in och sedan spenderar resten av dagen i korridorerna bland kollegor och blivande kyrkoarbetare. För att sedan promenera hemåt och tillbringa kvällen med en god bok eller framför TV’n.

På vägen till och från arbetet kanske jag ser någon som tigger. På TV-nyheterna får jag kanske veta att Sverige genomför ID-kontroller och gör allt för att bli mindre attraktivt för potentiella asylsökande.

På något sätt måste jag möta 'den andra'. Annars blir mitt liv oäkta. Jag vill kunna fortsätta hävda att vi visst klarar av att ta emot de flytkingar som kommer. Att vi visst har råd. Att vi som land ska fortsätta vara ett föredöme för andra länder i Europa.

Men för att kunna det, måste jag få kontakt. Det har jag inte just nu. Och jag tror att det gör mig till en fattigare människa.

Apartheid i Europa?

Igår, den 12 november 2015 kl 12.00, införde Sverige tillfälliga gränskontroller. Det går att läsa i ett pressmeddelande från regeringskansliet, samt även på i sociala medier och annan media. Regeringen skriver till exempel:

Bland annat bedömer Polismyndigheten att den allmänna ordningen och den inre säkerheten i nuläget är hotad.

Berörd av nyheten tittade jag på Aktuellt på kvällen och slog mig till ro med att allt verkade gå lugnt till. Dessutom erbjöds människor möjligheten att söka asyl i Sverige.

När jag vaknade i morse hade jag fått ett sms från en god vän, som är född i Sydafrika men som bor i Sverige sedan många år:

Anders/Moruti, the dompaas has been legislated in Sweden today. Do not forget your documents of identification, solitary confinement is the punishment. Peace

('Dompaas' var de passböcker som varje svart person var tvungen att bära i Sydafrika.)  Så uppfattar en person, som själv levt i Sydafrika under apartheid, det som händer i Sverige nu.

Det går naturligtvis att problematiseras. Skillnaderna är såklart oerhört stora. Men så är även likheterna.

Aftonbladet rapporterar att Danmark nu stramar åt flyktingpolitiken.

Fler ska avvisas, man kommer att ändra reglerna för inkvartering för asylsökande och för att få lag och ordning.

Detta är visserligen Aftonbladets ord. Men det oroar mig när ordparet 'lag och ordning' används. Det var också ett vanligt begrepp i Sydafrika under apartheid.

Jag läser en artikel från 1985. Per Frostin, som var professor i systematisk teologi i Lund, skriver i boken Bröd men också rosor. (Kristianstad. Rabén & Sjögren. 1985) under rubriken:

Kapitalismen kväver kärleken

Där finns ett stycke som kallas

Sydafrika som spegel

Frostin menar (på sidan 44) att Sydafrika kan beskrivas som världen i miniatyr.

Utsugningen av den svarta arbetskraften i Sydafrika är alltså en kraftigt förstorad variant av den utsugning som finns i alla kapitalistiska samhällen.

Nu ser vi hur det stramas åt i vår närvärld. Inte bara i Sverige utan i hela Europa. För att upprätthålla lag och ordning.

I detta läge reagerar en person som Alf Svensson i en debattartikel i DN:

Taggtrådsstängsel rullas ut runt nationsgränser. Och svenska politiska partiledningar hänger sig åt racet att vara först i tv med att presentera hur medmänniskor ska motas bort, stoppas och skickas tillbaka. Till vad? Det berättar ingen. Det finns inte med bland punkterna på pressmeddelandet.

Jag har sagt det förut. Alla länder i Europa måste hjälpas åt. Det kan inte bara vara några få länder som tar emot. Jag förstår också att läget är mycket allvarligt. Ansträngt. Men vi behöver också lyssna på de kristiska rösterna. T ex Theodor Kallifatides:

The SACC “back on its feet”

Every week I get a newsletter from the World Council of Churches (WCC). AS far as I know anyone can do that. Try this link: WCC news!

Last week I found interesting news about the South African Council of Churches. This is the organisation I focused on in my PhD thesis. It was a vibrant and important ecumenical body during the fight against apartheid. After the demise of this evil system the SACC has had difficulties to find its raison d’être and in 2011 the organisation, according to the newsletter from the WCC, closed down.

Since then the SACC has renewed its organisation. I wrote a blog post about this on the 26 February 2014.

It is good to see that things are happening. The news now is that the head office in Johannesburg has reopened. It is located in Khotso house. (Khotso means 'Peace' in seSotho).

From left to right, Isabel Apawo Phiri, Frank Chikane,
Malusi Mpumlwana and Olav Fykse Tveit,
at the Ecumenical Centre in Geneva. © WCC/Diana Chabloz

The reason for the update from the WCC is that a meeting was held in Geneva, Switzerland, on the 16 September, between the leadership of the SACC and the leadership of the WCC. Rev. Dr Frank Chikane, who is the senior vice president of the SACC and Bishop Malusi Mpumlwana, SACC’s acting general secretary, met with Rev. Dr Olav Fykse Tveit, general secretary of the WCC, and Dr Isabel Apawo Phiri, associate general secretary of the WCC. (Isabel was the dean of the School of Religion, Philosophy and Classics just before I moved to South Africa)

At the meeting, the WCC general secretary said:

Many regional and national councils of churches have gone through problems, but we are working together to strengthen the fellowship. We need a strong SACC to grow in the ecumenical movement.

I am especially glad to read that the SACC was established in 1936. Usually the year is set to 1967 or 1968. The reason for this being a name change from the Christian Council of South Africa (CCSA) to the South African Council of Churches (SACC). The organisation also got a new constitution in 1968.But it remained the same council established in Bloemfontein 1936. I have argued that the organisation is the same in my PhD thesis. It can be found on line. The link is here. Read page 100-103.

Personally I would have appreciated a more thorough remake of the council. Possibly with a new name. And with a broad invitation to all churches in South Africa to join. Maybe the latter has happened. If so it is outside my knowledge.

The webiste of the SACC is however still under construction. 

Söder, Ekeroth och apartheid

Två artiklar i nyhetsflödet. Den ena i fredags i Aftonbladet. Kent Ekeroth har motionerat om att Sverige ska kunna föra register över människor med utländsk bakgrund. Även andra generationens svenskar. Läs motionen här. Den heter: 

Reformering av lag om behandling av personuppgifter

Den andra artikeln finns i DN. Där intervjuas Sveriges Riksdags andre vice ordförande, Björn Söder. I sociala media återges det, att han sagt, att det inte går att vara svensk och jude samtidigt. När jag läser artikeln i DN har han inte riktigt sagt så. Björn Söder skiljer på nationalitet och medborgarskap. Men det han säger är illa nog:

Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet. Men gör de inte det behöver inte det vara ett problem. Man måste skilja på medborgarskap och nationstillhörighet. De kan fortfarande vara svenska medborgare och leva i Sverige. Samer och judar har levt i Sverige under lång tid.

Han uttalar sig på ungefär samma sätt om samer och kurder.

Lägg ihop Ekeroths motion med Söders intervjusvar. För mig blir det tydligt att etnisk rensning inte ligger långt bort. Fast det kallas in så utan:

Repatrieringsbidrag

Vad jag förstår har dessa tankar funnits länge hos SD. Jag hittar uppgifter om att förslaget fanns år 2000 på en blogg som heter ’Objektiv SD-blogg’. (Det går naturligtvis att ifrågasätta om objektivitet är en möjlig hållning).

Kort sagt är det nu viktigt att se tecknen. Sydafrika testade en policy, som först kallades 'apartheid'. När ordet fick en negativ klang försökte regeringen beskriva det som 'separate development'. Även denna term fick lämnas till förmån för 'vertical differentiation'. Men inget hjälpte. Till slut fick även majoriteten av de priviligierade upp ögonen för det orimliga. Fler och fler insåg att apartheid fanns kvar, trots namnbytena. Inget kunde dölja det genuint onda. Under detta långa och mycket smärtsamma uppvaknande betalade oerhört många i Sydafrika ett mycket högt pris.

Det som de så kallade Sverigedemokraterna försöker få stöd för är i grunden lika ont. Även om många medmänniskor i Sverige lägger sin röst på denna politik. Även om SD skulle få majoritet och folkviljan därmed talat, skulle jag anse att deras ideologi i grunden skapar ett ont system.

Vad är egentligen försoning?

Dessa dagar, när Nelson Rolihlahla Mandela – även kallad Madiba eller Tata – har gått ur tiden förekommer ordet försoning i många sammanhang. Reconciliation. Det är nu inte min avsikt att skriva en uttömmande text om detta begrepp. Det lämpar sig inte för en bloggpost. Jag väljer också att just i detta sammanhang avstå att diskutera försoningsbegreppet ur ett uttalat teologisktperspektiv. För begreppet har ju lånats från kyrkan och kommit till användning i ett politiskt sammanhang. Visst hänger det ihop men nu vill jag se på det från ett allmänmänskligt perspektiv.

När jag funderar över försoning bygger jag på vad andra tänkt. Dels det så kallade Kairosdokumentet. Dels en teolog som heter Charles Villa-Vicencio. Låt mig börja med Kairosdokumentet, som publicerades av teologer i Sydafrika 1985. Dokumentet beskriver tre olika samtida teologier. State Theology (som jag inte kommer att skriva om) Church Theology och Prophetic Theology (som jag inte heller kommer att kommentera här). Typiskt för Church Theology är att den sopar konflikter under mattan, för att den vill ha frid/fred. Talet om försoning blir i detta sammanhang kontraproduktivt. Följande citat beskriver vad det handlar om:

In our situation in South Africa today it would be totally unChristian to plead for reconciliation and peace before the present injustices have been removed. Any such plea plays into the hands of the oppressor by trying to persuade those of us who are oppressed to accept our oppression and to become reconciled to the intolerable crimes that are committed against us. That is not Christian reconciliation, it is sin.

Detta är viktigt att komma ihåg. Det finns ofta ett maktperspektiv med, när vi pratar om försoning.

När Mandela släpptes efter 27 års fångenskap hade han förtjänat ett enormt förtroendekapital. Han hade därmed ett slags moraliskt grundat tolkningsföreträde när det gällde vem han kunde sträcka ut handen till. Mandela valde som president en ”open door policy”. Hans meningsmotståndare och forna fiender hade direkt tillträde till honom. Han valde ofta att själv servera dem te när de träffades. Säkert var de inte överens men han valde själv att tjäna sin medmänniska, även sin motståndare. Och det var ett fritt val. Jag menar att det verkligen fanns något Kristuslikt i detta.

Så till min andra inspiration. Charles Villa-Vicencio lyssnade jag till i Uppsala 2002. Han beskrev då ett annorlunda sätt att se på försoning. Vanligtvis tänker vi oss att det börjar med en slags ånger över det som blivit fel. Sedan ber den felande parten om förlåtelse. Den förorättade förlåter därefter. När detta har skett inträder ett tillstånd som vi kallar försoning. Schemat blir: Brott – ånger – bön om förlåtelse – tillsägelse om förlåtelse – försoning. Och det är klart att det också kan gå till så ibland. Kanske oftast! Men inte alltid!

Så Charles Villa-Vicencio vänder på det. Eller snarare: han menar att försoning är en process i stället för en slutprodukt. Denna process kan börja med att man räcker ut en hand, delar en måltid, vågar finnas i samma rum.

Det är återigen viktigt att tänka in maktperspektivet. En försoningsprocess mellan två jämbördiga parter måste bli annorlunda än mellan en förtyckare och den som förtrycks. Och det måste alltid, menar jag, vara den som är i den utsatta positionen som har tolkningsföreträde.

Men jag tror att försoning alltid är en nödvändighet. Processen kan se väldigt olika ut. Det kan ta tid och krävas öppen konflikt innan vi ens vågar ta de första stapplande stegen. Men för mig är frågan om det finns något alternativ? Ja, det skulle i så fall vara fortsatt öppen konflikt. Kanske i form av en bestående brytning eller avståndstagande. Åtskillnad! Apartheid!

Men vill vi detta? Vare sig vi tänker på samhället, kyrkan eller familjen (hur den nu ser ut) kan jag inte se någon annan väg än försoning.

Andra inspirationskällor är naturligtvis Women in Church and Society (Kyrkornas Världsråd), kommuniteten i Taizé och Institute for Healing of Memories i Sydafrika. På olika sätt arbetas det här med försoning mellan olika parter.

Idag är det helgdag i Sydafrika: försoningsdagen. Den finns många historiskt betingade bottnar i landet denna dag. Det kan verka som en tillfällighet att den 10 dagar långa sorgeperioden efter Mandela följs av den nationella försoningsdagen. Men jag tror inte det är en slump. Jag tror det är en stark uppmaning till var och en, som mediterat över Mandelas liv dessa dagar, att nu göra sitt eget liv till en försoningsprocess. Kontextuellt. Frivilligt. På den punkt i livsresan var och en själv befinner sig. Men med målet i sikte.

Closing prayer in Busan

Father Michael Lapsley, who lost both his hands and one of his eyes in a letterbomb attack carried out by the South African Security Police in 1990 - after the release of Mandela. He can speak convincingly about the need for healing of memories. 

The 10 Assembly of the World Council of Churches is over. I am just back from the closing prayer. Allow me to quote the preacher, Father Michael Lapsley, on some important points:

About post-apartheid South Africa:

In our context in South Africa when a black mother sits with a white mother and says that her child never returned form fighting apartheid, the white mother may reply, my child did return but is still damaged by what s/he experienced. Suddenly they are both mothers united by the pain they carry.

About the Armenian genocide in 1915:

Your Holiness and All Armenians – may I today say from this place, we have heard what you said – your people did indeed suffer a great wrong. May the Great healer accompany you so those wounds may truly heal to enable all Armenians to also help others on their journey of healing.

About human sexuality:

Today I want to say as a Christian, as a priest, to all the Lesbian, Gay, Bisexual, Transgender and Intersex community, I am deeply sorry for our part as religious people, in the pain you have experienced across the ages. I have a dream that in my lifetime, I will hear all the leaders of all our great faith traditions making the same apology.

Referring to the context of the risen Lord, as the scripture was read from Luke 24:28-35:

The crucified and risen one invites us to look at and touch one another’s wounds – to listen and to hear the pain of each other and so become one.

It was a strong message about how we as an ecumenical movement, being so different, still are called into unity.

The need for this became very clear when after the sermon we were invited to exchange peace with one another. Just before this one or maybe two protesters ran into the worship hall and aimed for the microphone in order to denounce the WCC as evil. The protesters were literally carried away and we were a few who felt sorry that they were handled quite brutally.

Tomorrow I will start the journey back home, back to South Africa. It has been very rewarding weeks. Although I am quite exhausted I know I will cherish this for the rest of my life. And I am more dedicated than ever to the theme of the Assembly:

God of life, lead us to justice and peace.

TSSA dag 1

Kl 15 var det dags för registrering och kl 16 inleddes konferensen. Ernst Conradie, professor vid UWC, hälsade välkommen. Det var två föredrag som vi lyssnade till. Dels Keith Clements från Bristol, UK och dels John de Gruchy från UCT i Sydafrika. John har jag ju lyssnat till förut och han var bra. Han utgick en del från sin sons, Steve, tankar. Steve som ju dog tidigare i år. Det var starkt! Han talade annars om dilemmat att å ena sidan stå upp för sanning och rättvisa, även om det leder till att människor tar avstånd från en och å andra sidan kämpa för enhet, även om man har olika uppfattning. Under apartheidtiden i Sydafrika ställdes detta på sin spets. När delar av kristenheten tog avstånd från apartheid, innebar detta splittring i kristenheten, eftersom andra kristna stod bakom apartheid. Samma sak i Tyskland på 30-talet, när ” the Confessing Church” genom ”Barmen declaration” tog avstånd från Nazismen. Då innebar det att det blev en djup spricka mellan kristna i Tyskland. John har ju forskat mycket om detta och i synnerhet är han ledande när det gäller Bonhoeffer. Mycket att tänka på.
Det som Keith Clements talade över var Edingburgh Conference 1910. En av hans poänger handlade om att västerländsk kristenhet då var som starkast. Slagordet var: Hela världen skulle nås av evangeliet inom deras generation. Så blev det kanske inte. Sedan dess, inte minst genom 1:a Världskriget, som ju startade bara några år därefter, blev västerländsk kristenhet bara svagare och svagare. Men i denna ”disempowerment” ligger nyckeln till befrielse för västerländsk kristenhet, menade föredragshållaren. En god tanke. Samtidigt var det slående att två vita, äldre herrar får slå an tonen på denna konferens. Många deltagare var svarta afrikaner. Det var också många kvinnor, både vita och svarta. En liten detalj var presentationen. Några utländska gäster presenterade. Hans och jag, liksom Mavuto, som är från Zimbabwe och bor hos Ketu och Sekhopi även han. Men dessutom fanns det flera studenter från olika delar av Afrika. (T ex Kamerun, Malawi, Nigeria). De gicks förbi med tysthet. Skälet var att de bor och studerar i Sydafrika. Men det kan man ju säga att även Hans gör. Jag tog upp det med professor Ernst Conradie. Få se om han säger något imorgon. Han var lite trött, eftersom han bara är sekreterare i TSSA och ordföranden, Nico Koopman, blev sjuk på flyget till Bloemfontein och fick ta nästa flyg hem till Kapstaden.
Väl hemkomna, efter middag som bestod av en typisk sydafrikansk rätt, Bobotjie, åkte vi hem och satt en stund och utvärderade dagen. Mavuto, Hans och jag. Trevligt!

Gudstjänst och svensk doktor

Vi åkte halv tio till Eureka, d v s den lutherska församlingen i Elsies River. Det var reformationssöndagen och särskilt inbjuden en reformert, vit präst. Alla i församlingen är färdage, utom Barbro och Hans. Det var en stor dag. Den vita, reformerta kyrkan har ju varit starkt förknippad med apartheid. Att han nu var inbjuden att predika i en dels färgad och dels luthersk församling, var en stor sak för honom. Det märktes. Han blev särskilt välkomnad, förstås. Jag satt precis bakom. När det. på afrikaans, sades: Vi välkomnar särskilt en präst, som har kommit hit idag, tyckte jag de tittade på mig, så jag reste mig upp och vinkade åt församlingen. Samtidigt reste han sig upp och jag förstod att jag helt missförstått! Tja, det är alltid kul att göra bort sig.
Sedan drog jag iväg mot bergen. Upp till Rawsonville, där Edvard och Theresia bor. Edvard är läkare och kommer från Sverige. Han har nog inte varit i Sverige på 10 år. Vi lärde känna honom och hans familj i Bloemfontein. Det var verkligen roligt att träffas. De bor mitt bland en massa vinfarmer. Jag blev verkligen överraskad, när jag såg en massa skyltar, att vinet är 'faritrade'. Jag hoppas kunna få tag på detta i Sverige.
Nu är jag tillbaka hos Barbro och Hans. Sista kvällen! Ansi och Bryan Poole kom just. Dags att sluta skriva.