Ett gammalt aktstycke

Postgirots logotype på grön botten.
Iväg till postkontoret och hämta
tre hundralappar. Nostalgi.

Några teman i mina bloggposter genom åren är kommunikation och försoning. Relativt ofta har jag skrivit om hur vi umgås i sociala medier. I de snabba klickningarnas tidevarv hinner vi ofta, som bekant, trycka på 'enter' innan vi räknat till tio. Allt var inte bättre förr men mycket var annorlunda. Därför de rader som kommer i denna bloggpost.

När jag letade efter något annat hittade jag en debattartikel jag fick publicerad i Kyrkans tidning nr 15, 1986. (Det utbetalades även ett honorar. Jag minns att det kom som en fullständig överraskning. 300 riksdaler. Mycket på den tiden.)

Eva Brunne och Anna-Karin Hammar hade skickat en spontanremiss på slutbetänkandet av 1969 års psalmkommitté SOU 1985:16,17, 18 och 19. Deras text hade jag inte sett i sin helhet men väl fått den återgiven, förmodligen i just Kyrkans tidning. En liten del av deras skrivelse handlar om sista raden i tredje versen på nuvarande psalm 480. Så här skrev de:

Maria-psalmerna är en god ansats men traditionella bilder kan bli förtryckande på ett olyckligt sätt. Vi tänker på nr 486 "Var hälsad, Herrens Moder" där Bo Setterlind har lyckats väl med allt utom ett ord i tredje versen. "Din lydnad är vår förebild" är en mening som vi vet att många kvinnor stegrar sig inför. Lydnaden har tvingats på kvinnor i tvåtusen år och verkar i allt annat än befriande riktning. Vi tror att en formulering som: "Din trohet är vår förebild", känns mycket mer uppbyggelig och är dessutom mer biblisk.

Min debattartikel kommer nedan. Samt svaret från Eva Brunne och Anna Karin Hammar. Får jag säga det själv håller vår kommunikation en god ton. Den är saklig.

Idag skulle jag inte skrivit samma sak. Hade Bo Setterlind och psalmbokskommittén valt ”trohet” istället för ”lydnad” hade jag också sett det som en förbättring. Poängen i denna bloggpost är dock tonen i vår diskussion. Därför vill jag också lägga till det svar jag någon dag senare fick från Eva Brunne per post.

Såhär 31 år senare minns jag att jag blev glad för brevet och kopian på deras spontanremiss, som jag fortfarande bevarar i en pärm.

Ett långsammare samtalsklimat. På papper. Via snigelpost. Inte alltid bättre. Det förekom hårda ord även 1986. Men rum för eftertanke gavs på ett annat sätt.

Berget eller Brunne(n)

Maria Ludvigsson är ledarskribent i Svenska Dagbladet (SvD). Härmodagen skrev hon under rubriken:

Vem begriper Svenska kyrkan?

Hon är kritisk mot Svenska kyrkans ledning. Kritiken är två-delad, även om hon levererar den i tre punkter. Den riktar sig mot tankar som ledningen för Stockholms stift gett, enligt henne, har. Att på olika sätt ge utrymme för människor som inte är kristna, att vid behov kunna använda Svenska kyrkans lokaler. Dels tar hon upp reaktionerna som kommit av att ledningen för Stiftelsen Berget konverterat till den Romersk Katolska Kyrkan. En rad som summerar det hela lyder:

VARFÖR uttrycker man "vrede, sorg, besvikelse, chock, förstämning" när en ekumenisk reatretgårds ledning konverterar till en annan kristen kyrka, men ler menlöst när en biskop gladeligen hänger över kristna symboler i en kyrka, eller domprost hävdar att ekumenik är att söka synkretism??

Det är mycket i den meningen som inte stämmer särskilt bra. Mig veterligen har inte domprosten i Stockholm, Hans Ulfvebrand hävdat att ekumenik är att söka synkretism. Det är en tolkning som görs ibland. Som jag ser den är den felaktig.

Finns det en strid i Svenska kyrkan mellan en grupp som vill utveckla religionsdialog mot ett håll som möjligen rent epistemologiskt, skulle kunna dra åt det synkretistiska hållet och en annan grupp som tydligare fokuserar på Kristus som den enda vägen till Gud och därmed blir mindre öppen?

Min bedöming är att denna spricka finns. Framför allt som en teoretisk konstruktion. För rent argumentationsmässigt går det att konstruera dessa stereotypa förhållningssätt. Sedan lever den vidare i våra stereotypa bilder av varandra som personer av kött och blod. Men är det säkert att det verkligen ser ut så i verkligheten? Är vi kristna så enkelspåriga? Jag tror inte det. Det finns säkert de som drar åt det enda eller det andra hållet i min dualistiska beskrivning. Men jag tror inte så många skulle känna sig hemma i min beskrivning. De flesta av oss vill att vi själva får stå för beskrivningen av vilka vi är och vad vi står för.

Vi behöver inte välja mellan Berget och Brunnen som symboler för mötet med Gud. Jesus själv besöker både berg och brunnar.

Frågan är hur vi möter varandra i samtal om de skillnader som de facto finns. Det finns två huvudmetoder, enligt mitt sätt att se det:

Dialog eller Debatt.

Återigen använder sig ju Jesus av båda. (Och dessutom många fler samtalsmetoder – och det gör säkert vi också!)

Om jag väljer att möta en annan människa i dialog tror jag att den andra uppfattar det och vi kan, i bästa fall, lära oss något båda två. Dialogen behöver inte vara överenskommen. Den fungerar ändå!

Debatten fungerar däremot endast om båda (alla) parter är med på noterna. Helst bör det finnas någon form av debattregler. Det tror jag oftast upprätthålls i de akademiska disputationernas värld. Säkert finns det också debattprogram i radio och TV, där deltagarna håller sig till schyssta regler. Men så är det långt ifrån alltid.

I sociala medier blir det svårare. Ingen av oss går fri på denna punkt. Det svåra, upplever jag, är att vi inte är överens om reglerna.

Min poäng i denna bloggpost är att vi skulle vinna på att söka efter det gemensamma i dialog och att hålla debatten, som är nödvändig, på en saklig och sund nivå.

Detta är såklart inget nytt och revolutionerande. Men jag tror ändå det behöver sägas ibland.

Vi behöver "både - och"!

Mälardrottningen och fastan

Rubriken till trots handlar det om fastan och dess plats i våra liv. Som enskilda och som kristenhet.

Först dock: Vem är hon, Mälardrottningen? Jag frågar, för att jag läste Biskop Eva Brunnes och Helén Källholms (VD för Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation) pressmeddelande efter Stockholms stifts och Svenska kyrkans arbetsgivarorganisations middag i Gyllene Salen härom veckan. I deras text figurerar nämligen Mälardrottningen.

Först dock en tillbakablick. Detta har hänt:

1. Stockholms stift och Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation har haft presidieträff. D v s de har samlat presidierna, församlingarnas strategiska ledarskap, till samtal om församlingsgemensamma frågor. Inget fel i det. Tvärtom. Det är bra att samla kyrkans ledarskap till samtal.

2. Som en del av tvådagarssamlingen avnjöts en måltid. Detta är också bra. När människor samlas behöver de äta och varför inte äta tillsammans. Även om samlingen sker under fastan behövs mat. Få människor fastar (i ordets bokstavliga bemärkelse, d v s avstår från mat) helt och hållet de sju veckorna före påsk.

3. Måltid beställdes i Stadshuset och den var enligt uppgift mycket påkostad.

4. Annika Borg skriver en krönika i Kyrkans Tidning och påpekar i ganska skarpa ordalag att denna festmåltid, mitt i fastan, knappast är lämplig, eftersom kyrkfolket (som ju betalat notan) samtidigt är ute och skramlar pengar till Svenska kyrkans internationella arbetes fasteinsamling:

Utrota hungern

Eller som det står på Stockholm stift hemsida:

5. Aftonbladet plockar upp denna nyhet och skriver om den. Låt vara att rubriken blir halvsann – men vad kan vi annat förvänta:

Präster åt lyxmiddag – för 330 000 kronor

Det var ju fler än präster som åt.

6. Biskop Eva Brunne och VD Helén Källholm går ut med ett pressmeddelande och försvarar arrangemanget.

7. Mattias Irving på Seglora Smedja skriver om deras svar och rekommenderar följande:

Brunne bör allvarligt överväga att förtydliga sig i ett nytt pressmeddelande och visa lite mer förståelse för hur detta agerande upplevs av människorna på golvet.

8. Eva Brunne skriver ett nytt pressmeddelande. Nu är det bara hon som undertecknar det. Rubriken blir på Stockholms stift hemsida blir:

Biskop Eva: Jag beklagar

Biskopen skriver ärligt och uppriktigt att hon är ledsen och jag tror verkligen att hon menar det. Hon skriver:

Jag inser att förtroendet för Svenska kyrkan har skadats och ansvaret för det tar jag personligen på mig.

Det är väl gott att vi kan be om förlåtelse när vi gör fel? Jag känner inte biskop Eva så väl men de gånger vi träffats har hon gjort ett gott intryck på mig. Min upplevelse är att hon vill, som så många av oss, något annat än det som signaleras av denna brakmiddag.

Att jag inte hittar någon kommentar på Svenska kyrkans arbetsgivarorganisations hemsida är trist. Är organisationen tondöv för det som händer i Svenska kyrkan? Den var ju med och organiserade det hela.

Hur kunde det då bli så här? Jag vill försöka ge några svar – dels utifrån fastans ställning i vår kyrka, dels utifrån denna hittills obesvarade fråga:

Vem är hon, Mälardrottningen?

Jag börjar med Mälardrottningen. I det första pressmeddelandet, det som försvarar arrangemanget, läser jag:

Stadshuset är en del av Stockholms kulturarv och den kulturella kontexten ökar också samhörighetskänslan. Det finns en viss symbolik att få sitta i stadshuset där Mälardrottningen blickar ner med S:t Jacobs kyrka och Storkyrkan i knät.

Det är klart att jag reagerar extra, när jag ser ordet 'kontext'. Vid vårt universitet, University of KwaZulu-Natal, arbetar vi med kontextuell teologi. Inte bara i allmänhet, utan interdisciplinärt med ett uttalat genus- och Afrika-perspektiv.

Bra alltså att biskop Eva också arbetar kontextuellt. Ett genusperspektiv finns så klart i symbolen 'Mälardrottningen'. Också ett lokalt, svenskt för att inte säga stockholmskt perspektiv. Men fungerar det? Frågan är nämligen:

Vem är hon, Mälardrottningen?

Efter diverse googlande ser jag, det jag nog redan visste, att det är en mosaik i Gyllene Salen. Jag förstår också att Mälardrottningen är ett smeknamn för Stockholm. Men det är även ett flytande hotell och fram till 1998 var det en skönhetstävling. På wikipedia läser jag:

Stockholms Mälardrottning var en skönhetstävling för kvinnor som ägde rum i Stockholm från 1946 och åtminstone fram till 1998.

Och om det flytande hotellet kan vi läsa på hemsidan:

När ni beträder landgången går ni kanske i fotspåren av svunna tiders filmstjärnor, politiker och kungligheter. 

Dessa associationer tror jag leder fel. Jag menar inte att Biskop Eva avsåg att anknyta till dem. Men är det inte så att symbolen 'Mälardrottningen' ger ett överhets- och uppifrånperspektiv? Jag tror nog att valet av bild var ett försök att beskriva hur Svenska kyrkan i Stockholm är kontextuellt situerad i just Stockholm och att uttrycket ...

… med S:t Jacobs kyrka och Storkyrkan i knät …

... var tänkt att ses som en öm bild av att sitta i knät på sin förälder.

Men fungerar det? Jag tror inte det. Bilden av 'Mälardrottningen' är en bild av makt. Och att kyrkan sitter i knät på makten känns inte helt oproblematiskt.

Min andra punkt handlar om fastan. Annika Borg, liksom Mattias Irving och även biskop Eva, i sitt andra pressmeddelande, fokuserar på det olämpliga i denna festmåltid, just för att den ägde rum i fastan.

Resonemangen skulle kunna tolkas som att är OK att äta för 330 000 kronor, bara det inte sker i fastan. Jag håller inte med. Mitt förslag är: fortsätt att anordna presidieträff under fastan. Istället för brakmiddag, utrusta deltagarna med varsin fastebössa och gå ut en timme i centrala Stockholm och skramla. Ordna sedan en festmåltid med fastekaraktär. Varför inte i någon Stockholmsförort. En måltid med internationell prägel. (Fast med lokalt producerade råvaror!) Säkert finns lokaler som klarar 250 personer. Välj en annan kontext än att sitta i knät på 'Mälardrottningen'.

Fastan ger nämligen rätt anslag till en träff för församlingarnas strategiska ledarskap. Inte bara i Stockholms stift. Fastan som en tid för eftertanke och bot. Om Stockholms stift flyttar denna träff till en annan tid på året och ordnar en i stort sett liknande festmåltid (kanske något billigare) har då något förändrats?

Vi är många som äter alldeles för mycket och för ogenomtänkt. Både i fastan och annars. Vi kanske försöker handla klimatsmart och rättvist men med handen på hjärtat inser vi att vi ofta misslyckas. Men en nymoralism på detta område gynnar ingen. Samtidigt är det friskt att lyssna på sin inre röst och ta tag i skuldkänslor – de kan ju vara befogade. 

Med andra ord handlar hela denna bloggpost om många av oss. Vad innebär vår fasta och i vilket kontextuellt knä väljer vi att sitta?

Eva Brunne – en profetisk röst?

Vad ska vi säga om dagens händelse i Storkyrkan i Stockholm? Några frågor väcks hos mig:
- Är biskop Eva Brunne en profetisk röst?
- Var det rätt att säga det hon sa?
- Hade Sverigedemokraterna rätt att gå ut?
- Hur ser relationen kyrka – stat ut i ljuset av det som hände?
Jag ska försöka fundera kring dessa frågor.
Men först konstatera att jag saknar kommentarer från några av de bloggar jag ibland läser. Varken Helle Klein, Dag Sandahl eller Brygubben har kommenterat. Ännu! Däremot kommenteras det av Åke Bonnier och Karin Långström Vinge. De båda är mycket positiva till predikan. Det är även jag, i stort sett, trots att jag inte hörde den men jag har läst den.
Men till frågorna:
Är biskop Eva Brunne en profetisk röst? Jo, det tycker jag. Förmodligen hade jag sagt något liknande. Och jag håller med Åke Bonnier om att det var grundat i bibelordet. (Vilket i och för sig är ett problem, eftersom det bibelkapitel, som Karin Långström Vinge citerar (3 Mos 19) också förbjuder tatueringar. Men detta är en exegetisk fråga, som får behandlas vid ett annat tillfälle. Men jag menar att det är en grundtanke i kristendomen att alla människor har samma värde och det måste kunna sägas i en predikan!
Det som kanske var problemet, var att Eva Brunne hänvisade till de demonstrationer, som hållits.

Igår kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag.

Och de var ju uttalat riktade mot Sverigedemokraterna. Hade det inte blivit lika starkt även om hon utlämnat den raden? Jag tror det!
Jag menar dock att hon uttalat sig klokt genom att säga att man ska ropa ut sin avsky mot "det" som gör skillnad på människor. Bra att hon inte sa "den".
Var det då rätt av Sverigedemokraterna att gå ut? Jag har aldrig hindrat någon att gå ut från en gudstjänst. Det måste ju ändå få vara tillåtet. Visst kan det upplevas som en provokation. Men de är faktiskt i sin fulla rätt att göra just det de gjorde.
Relationen mellan kyrkan och staten är dock intressant. Eva Brunne står, vad jag förstår, på luthersk grund. Hon målar ut att de folkvalda har ett viktigt ansvar. Givet av Gud. Det är klassisk s k två-regementslära, vad jag kan förstå, utan att vara luther-forskare. De gamla vanliga partierna, de tog inte illa upp. De vaggades tvärtom in i en trygg förvissning om att de är på rätt väg. Kanske fyllde därför predikan en djupare uppgift: nämligen att kyrkan ska stryka staten medhårs. Sverigedemokraterna fick bli syndabockarna. Hon skulle t ex kunna sagt något om att det faktum att nästan 6 % röstat på Sverigedemokraterna, även säger något om de etablerade partierna. Säger något om den invandrings- och migrations-politik som de båda blocken i princip står bakom. Av reaktionerna att döma (enligt Aftonbladets TV-klipp) verkar ju de andra inte ha tagit åt sig. Det gör mig bekymrad. Det är ju faktiskt inte Sverigedemokraterna som regerar i landet. Det är de andra partierna, och alla de som röstat på dem, som bär ansvar för de motsättningar och den misär som finns just nu. En profetisk röst skulle kunna fångat upp det.

Men samtidigt kan man inte säga allt i en kort predikan (eller tal, som en del kallade det för i TV-klippet). Att en biskop lyckats tala på ett sätt, så att det blir reaktion, det är något positivt i sig. (Även om jag inte skulle tycka att vad som helst var OK att säga).

Sammantaget: I sak tycker jag att predikan håller. Det är en speciell situation vi hamnat i. Att ett uttalat främlingsfientligt parti kommit in i riksdagen. Det är allvarligt! Men meningen om demonstrationerna, kunde ha uteslutits. Poängen skulle ändå framgått! Dessutom har fler ansvar för att det finns motsättningar i vårt land. Det kunde också ha framgått!