Sommarläsning

Något som hör till sommaren är böcker. Och just nu håller jag på att läsa färdigt en del böcker som blivit liggande. En av dessa är boken ”Förnyarna” som är skriven av min kollega Dag Sandahl. För de flesta i Kalmar och säkert de flesta i Svenska kyrkan är Dag välkänd. Få är oberörda av honom. Denna bok handlar om arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse (aKF). En gång i tiden var jag själv medlem. Jag var student och jag tror jag var medlem ett eller två år. Men säkert är att den högkyrkliga rörelsen, som aKF är en del av, har påverkat mig mycket. Glädjen över gudstjänsten, kärleken till kyrkan och insikten att kristendomen bygger på en uppenbarelse, som vi möter i bibeln är viktiga delar av denna fromhet. Mycket mer kunde sägas. Exempelvis att jag efter mitt år i Sydafrika (1981-82) upplevde aKF som en trång gemenskap. Visserligen omnämns jag i boken i samband med att ett utbildningsprogram för studenter formades i Uppsala i mitten på 1980-talet men det var inte formellt knutet till aKF.
Nåväl, jag menar att aKF ändå har bidragit med mycket positivt i Svenska kyrkan och säkert kan fortsätta att göra det. Boken om förnyarna är därför läsvärd och viktig. Men samtidigt kan jag inte komma ifrån att den handlar mycket om utanförskap. Det Dag Sandahl skriver om är inte bara den s k kvinnoprästfrågan men den upptar en stor del av boken. Och här finns ett slags ”vi och dom”-tänkande.
Därför var det intressant att läsa en helt annan bok nästan samtidigt: ”Tätt intill dagarna” av Mustafa Can. Han skriver om sin kurdiska mamma och boken handlar mycket om författarens upplevelse av att vara både kurd och svensk. Boken berör definitivt könsroller och även ”vi och dom”-tänkande.
Men denna bok är ju helt annorlunda än den förstnämnda. Det är inte en faktabok utan en roman och skriven med ett helt annat ärende. Den polemiserar inte och bjuder in läsaren i brottningen kring hur författaren (eller hans mor för den delen) upplever främlingskap i ömsom Sverige, ömsom Kurdistan.
Så jag fortsätter att fundera över detta med att vi som människor är olika och vad det betyder. I min läsning av Martin Merediths bok ” The State of Africa: A History of Fifty Years of Independence” som jag nu snart hållit på ett år med. Jag har skrivit om den förr. Just nu läser jag kapitlet: ”The graves are not yet full” och det handlar om folkmordet i Rwanda. Hur konflikten mellan två befolkningsgrupper (hutuer och tutsier) till slut kan urarta till regelrätt slakt och hur västvärlden ser på utan att göra något (kanske framför allt Belgien och Frankrike).
Självklart inser jag att det är gigantiska skillnader mellan de företeelser jag läst om. Men det finns också beröringspunkter. Mitt i sommarläsningen finns möjlighet att fundera lite djupare kring vad det innebär att vara människa och leva med andra människor. Det uppskattar jag!

Gaddafi

Jag har tidigare skrivit att jag läser en bok om Afrika. Den har legat nere ett tag men nu håller jag på med den igen. Den heter:

The State of Africa. A History of Fifty Years of Independence.

Författaren, Martin Meredith, är journalist och tecknar Afrikas moderna historia i ganska mörka färger.
Just nu läser jag om Gaddafi och Libyen. På 1970-talet. Man kan väl lugnt säga att han inte var mycket mer omtyckt då. Även om han hade sina vänner. Det mest träffande är den kommentar, som enligt Meredith, Sudans dåvarande ledare, Numeiri, sa om Gaddafi. Enligt boken, sid 351, diagnostiserades Gaddafi som:

... a split personality - both evil.

Frågan är väl i och för sig hur godhjärtad Jafaar Mohammed al-Numeiri var själv.
I media börjar det bli ganska tyst om Libyen. Vad händer? Är det ett nytt Irak eller Afghanistan? Man undrar ...

Tillbakablick från Johannesburg

Vi skriver 2 oktober 2010. För ungefär 30 år sedan, närmare bestämt i september 1981, kom jag första gången till Sydafrika. Då var jag snart 21 år och hade klarat av 2 år av mina teologistudier. Det året har påverkat mig enormt mycket. Flera av de personer som jag då lärde känna, är fortfarande nära vänner. Igår pratade jag en halvtimme i telefon med Randall, som jag då bodde ihop med, tillsammans med Hennie, Nomathemba och Pat.
För drygt 8 år sedan flyttade hela vår familj till Sydafrika, där vi bodde i 4 år. I sanning något som var omvälvande för oss alla.
För ca: 7 år sedan skrev jag in mig som Ph D student vid teologiska fakulteten i Bloemfontein. Det kändes då som ett hugskott. Nu, sju år senare, är jag Philosophiae Doctor.
För ungefär en månad sedan, den 8 september, anlände hustrun och jag till Johannesburg. Vi har träffat General Sekreteraren för SACC, otaliga vänner, varit med om en fantastisk högmässa i St. Johannes församling i Batho, disputation, en oförglömlig fest på kvällen, besök på Our Place och möte med en mängd medmänniskor som lever med HIV och AIDS, besök på Oelrietta och möte med bland annat en grupp bufflar, Graduation, Chancellor's dinner, valsafari i Hermanus, avkoppling i Capet Town och sedan hustrun åkt hem har jag varit med på TSSA's annual meeting i Bloemfontein, där jag bl a tillsammans med Hans fick lägga fram ett "paper".
Nu sitter jag på hotellrummet, efter att ha varit ute i solen en stund. Den är stark. Jag läser min bok om 50 år med självständighet i Afrika. Just nu handlar det om L'Afrique Noir, Frankrikes kolonier. Om hur de svarta skulle assimileras in i den franska stormakten. Det är skrämmande läsning. När Guinea röstade för självständighet den 28 september 1958 lämnade 3000 franska administratörer landet kort därefter. De tog med sig allt av värde. Brände alla arkiv. Krossade allt porslin och skruvade t o m ur alla glödlampor och tog med sig hem. Allt enligt Martin Meredith.
Jag sitter vid poolen. Solen skiner. Min kropp blir något litet mörkare. Jag är på väg hem från Afrika. Jag har inte med mig guld eller elfenben men ett diplom, som säger att jag doktorerat. Några meter bort arbetar två svarta arbetare med att fixa pumpen till poolen. Frukosten serverades av Solomon, från Zimbabwe. En ung, svart kvinna finns bland hotellets gäster. Resten är vita. De flesta verkar vara afrikander, utom en kvinna som kommer från Australien. Hon är märkligt nog Lutheran. Visste inte att det fanns lutheraner i Australien. Tydligen många i Adelaide. Hennes förmödrar och förfäder flydde från religionsförtryck i Preussen. Området hotellet ligger i är ruffigt. Vi omges av höga murar med elstängsel längst upp. Ägarinnan, som jag pratat med, sätter säkerheten högt. Men jag kan inte låta bli att tänka att steget från Frankrikes kolonier, L’Afrigue Noir, till detta vita reservat med svarta arbetare, inte är så långt.
Jag åker hem till Sverige. Är det bättre där? Vem städar våra offentliga toaletter? Och vi förfasar oss över Sverigedemokraternas framgång i valet. Egentligen är det mot oss själva kritiken i första hand bör riktas. Det är en lång väg kvar innan vi kan se varandra i ögonen och säga att alla människor är lika mycket värda. Oavsett hudfärg, kön, religion, ålder, sexuell läggning, politisk åsikt, grad av funktionshinder etc.
Det är snart 50 år sedan jag föddes. Det är 50 år sedan Afrikas länder fick befrielse. Jag är oerhört privilegierad som kan åka till Afrika och uppleva det jag fått uppleva. När jag nu åker hem tar jag med mig en fråga: Vad betyder det att jag är jämnårig med Afrikas självständighet?

Tillbaka i Cape Town

Det var två bra dagar i Port Elizabeth. Däremot var hemresa inte den mest bekväma. Jag trodde Greyhound stod för konfort men det visade sig att jag fick en plats i undervåningen i bussen. Klaustrofobiskt! Den man jag satt bredvid tog dessutom halva mitt benutrymme. Tur att jag fick en plats vid mittgången. Taket var så lågt att jag inte kunde stå upp, utan fick huka mig på väg till min plats. Utrymmet mellan sisten och framförvarande ryggstöd var ca: 15 cm. Det fanns ingen hatthylla att lägga handbagaget på så jag hade dessutom min ryggsäck och väskan med min laptop att trängas med. Utöver mannen i sätet bredvid! Airkonditionanläggningen fanns alldeles i närheten. Underbart? Nej, snacka om oväsen. Men med hjälp av öronproppar och med en filt över mig, när det blev kallt framåt småtimmarna lyckades jag ändå sova i stort sett hela resan och när jag kom fram till Kapstaden möttes jag av Hans. Hem till frukost, en dusch och solsken. Med andra ord är det inte ett dygg synd om mig, denna min sista dag i Kapstaden.
På resan läste jag den bok jag fick av Barbro och Hans, vid min disputation:

Martin Meredith. The State Of Africa. A History of Fifty Years of Independence. Johannesburg & Cape Town: Jonathan Ball Publishers. 2005.

Den handlar om hur Afrika, efter framför allt Ghanas självständighet 1957 under ledning av Kwame Nkrumah, lyckats eller inte lyckats. Jag har inte kommit så långt men jag förstår att det är en kritisk granskning, som kanske inte kommer att vara helt uppmuntrande. Tänkte jag, när jag satt där inklämd i bussen med en grannes ben bland mina ben och väskor. Ändå kände jag mig hemma i denna afrikanska smältdegel av kroppskontakt och ubuntu. En ung man serverade kaffe och balanserade en bricka med säkert 20 muggar på i den tränga gången och upp och nerför trappan. Det finns något motsägelsefullt i att skriva om självständighet i Afrika där allt verkar peka på beroende och samhörighet. Ska bli spännande att läsa mer.