På ett sluttande plan

Fyra företeelser vill jag ta upp i denna bloggpost:

- Sverigedemokraternas partiledare reflekterar över den kristna fastan.

- Texaspolitikern James Talarico funderar över kristen nationalism

- Dick Harrisons analyserar nazisternas syn på religion

- USA’s 47:e presidents trotsar domstol

På sitt Facebook-konto skrev Sverigedemokraternas ledare för någon dag sedan dessa rader:

Tid för reflektion och respekt. Den kristna fastan är inledd.

Nu när vi svenskar ätit fastlagsbullar för allt vad midjemått och plånbok håller för så vill jag uppmärksamma att den kristna fastan nyligen är inledd.

Jag är själv inte troende i traditionell mening, men som kulturellt kristen och svensk värnar jag naturligtvis kristna traditioner.

Att skilja kristendomen från svenskheten vore som att försöka plocka äggen ur sockerkakan. Sverige har ett mer än tusenårigt kristet arv och vår kultur, vår moral och etik, vår syn på rätt och fel, vilar i mycket hög utsträckning på en kristen grund.

Därutöver hävdar jag att den överväldigande majoriteten av alla civiliserade demokratier bygger på just kristen värdegrund.

Förståelsen och respekten för detta är något vi alla borde reflektera över, i synnerhet i dessa tider när islamism och andra främmande värderingar tar allt större plats i vårt land.

Och varför inte passa på att reflektera över det nu? Fastans 40 dagar är ju ändå en tidsperiod tänkt att ägnas åt just reflektion och eftertanke.

Som illustration fanns en AI-genererad fastlagsbulle med en svensk flagga i florsockret. Det går att säga mycket om val av illustration. Men det är inte min poäng. Däremot vänder jag mig starkt mot det sätt på vilket kristendomen används politiskt. Den kristna nationalismens främsta uppgift är att dra upp en gräns mot det främmande. Vem som nu avgör vad som är främmande värderingar. 

Texaspolitikern James Talarico var gäst i The Late Show with Stephen Colbert. Det är egentligen något som måste ses och lyssnas på. Det som slog mig mest var hans återgivning av pappans syn på kristendomen. ”Simple but not easy.” Det handlar om att älska Gud och att älska sin medmänniska. Oavsett nationalitet, genus, sexuell läggning, religion mm. När kyrkan och staten kommer för nära varandra då förlorar kyrkan sin möjlighet att vara profetisk. Vi får verkligen hoppas att denna sorts politiker får utrymme i USA. Lyssna gärna:

Även på 1930-talet reflekterades det över relationen mellan stat och religion. Dick Harrison svarade på en fråga i SvD för några år sedan. Frågan var:

”Vilken religion hade nazisterna? Var Hitler och hans anhang kristna, eller var de i själva verket hedningar som ville återuppliva dyrkan av Oden och Tor? Jag har sett båda uppgifterna i litteraturen.”

Harrison svarar något, som låter som en kopia av Sverigedemokraternas partiledares inlägg på Facebook. Harrison hävdar att nazisternas ledare – tvärtemot de breda folklagren – var ateister eller agnostiker men att de insåg att de var tvungna att få med sig folket och därför behövde använda kyrkan. Harrison skriver:

Nazisterna ställde sig i teorin bakom kristendomen i dess egenskap av bålverk mot judendomen. Men det var stor skillnad på den nazistiska kristendomen och vanlig kristendom. Den religion som nazisterna tyckte om var en så kallad ”positiv kristendom” som bejakade tysk nationalism och upprätthållandet av den germanska rasens moral.

För mig låter det som om Sverigedemokraterna använt detta som en förebild i sitt resonemang. 

Min sista punkt handlar om USA:s 47:e president som igår - enligt Expressen - trotsar ett beslut i Högsta domstolen. Det är uppseendeväckande. Det finns många exempel på att han står för en kristen nationalism och nu ser vi vad den syftar till. Det påminner också om 1930-talet.

Vad skulle hända om Sverigedemokraternas partiledare blev statsminister? Hur ser det ut när han värnar kristna traditioner och ser detta som ett bålverk mot sådant som Sverigedemokraterna svartmålar? Ja, han skriver visserligen islamism men jag har hört tillräckligt många glidningar från islamism till islam, för att tro på retoriken.

Så låt oss använda denna fastetid till reflektion och eftertanke. Och gärna göra det med James Talarico's ord om att Jesus budskap sammanfattas i att älska Gud och att älska sin medmänniska.

En viktig och läsvärd bok

Thomas Szendrö har jag känt sedan ungdomsåren. Vi sjöng i ett antal körer tillsammans. Schola Cantorum, Collegium Cantorum och Allmänna Sången. Därefter har vi setts lite till och från. Sedan hustrun och jag flyttade tillbaka till Uppsala 2015 ses vi återigen mest i körsammanhang. Alltid trevligt.

Thomas har skrivit en bok som beskrivs som en generationsroman. Den är utgiven på Visto förlag och heter:

Jag är som Leonardo

På baksidan kan man läsa att den innehåller ”två berättelser, som vävs ihop och blir till en, om förbjuden kärlek i olika tider med olika förutsättningar”. Thomas väver skickligt. Dels hänger berättelserna ihop rent narrativt eftersom några personer dyker upp i båda berättelserna, dels - och kanske framför allt – hänger de ihop tematiskt. Inte minst eftersom boken beskriver två kärlekspar: Istvan och Peter i Ungern på 1950-talet samt David och Josef ett drygt halvsekel senare i Uppsala. Några andra viktiga teman är hur människor påverkas av totalitära system som öststatskommunism och nazism. Det framgår tydligt att förtrycket drabbade alla människor men i denna bok lyfts också HBTQ-personers situation särskilt fram. Exempelvis att de homosexuella som överlevde förintelsen sällan togs emot med öppna armar av sina familjer utan fick fortsätta att leva i stor utsatthet. Ytterligare ett viktigt perspektiv handlar om hur personer med intellektuella funktionsnedsättningar och/eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har det i vårt samhälle idag. Thomas är lärare och har arbetat många år i särskola.

Boken är lätt att följa. Lite av en bladvändare. Samtidigt är det viktiga och svåra frågor som tas upp. Thomas själv menar att boken ställer frågan om läsaren vågar vara sann mot sig själv. Och det är verkligen något som vi alla behöver fråga oss. Men också inse att samhället – genom historien – men också idag försvårar för vissa personer att leva sanna liv.

Det är ju omöjligt att få med allt i en enda bok. Ändå undrar jag lite varför Thomas inte tar upp den utveckling som vi ser i många länder och även i vårt land idag? Istvan och Peter kämpar ju inte bara med sina familjers känslor inför detta att de är ett par. De har hela samhället och den politik som förs, emot sig. David och Josef möts däremot av stor sympati från omgivningen. Det är endast i den nära familjen som det väcks frågor. Hade jag fått önska något hade jag gärna sett en nivå till i den andra delen, nämligen det hårdnande samhällsklimatet. Möjligen är det så att Thomas själv upplever att vårt samhälle är tillåtande och i så fall är det ju bra.

Detta är dock en liten marginalanteckning. I sin helhet vill jag verkligen rekommendera boken och gratulerar Thomas till sin debut som romanförfattare. Lite avundsjuk är jag allt.

Det sista mästerverket

Nu har jag läst ut en bok som jag köpte i somras. Jag känner författaren. Magnus Johansson bor i Kalmar och jag var exempelvis bjuden på hans bröllop. Men det berodde mest på att jag också känner hans fru.

Boken Det sista mästerverket är faktiskt en bladvändare. Den har en struktur som håller intresset vid liv genom alla de 290 sidorna. Baksidestexten antyder att det finns både en nutid och en dåtid i boken. Läsaren får veta att en ung arbetare med nazistiska sympatier på 1930-talet börjar tvivla på ideologin. Det berättas också om en hyllad författare som långt senare får ett telefonsamtal från sitt förflutna. Romanen handlar om

... ett våldsdrabbat fyrtiotal och en oresonlig samtid. Men det är också en berättelse om vänskapens kraft, om att det aldrig är för sent att försonas.

När jag läste den uppfattar jag den som ett inlägg i vår tids brottning med främlingsfientlighet, hot och hat. Det välkomnar jag. Samtidigt visar den att det inte är enkelt att bryta sig ur destruktiva sammanhang. Men att det går. Boken blundar inte för att det har sitt pris.

Boken är utgiven på Ekström Garay som är en ny bekantskap för mig. Jag hoppas att Magnus skriver fler romaner.

Vad händer sedan?

Någon gång i framtiden ska Ryssland och Europa mötas igen. Vad händer då? Hur kommer förtroende kunna byggas igen? Om det nu någonsin funnits något som kan kallas förtroende.

Just nu läser jag en bok jag fick av goda vänner i försenad 60-årspresent:

Onda nätters drömmar. November 1942 och andra världskrigets vändpunkt i 360 korta kapitel.

Den är skriven av historikern och ledamoten i Svenska Akademien Peter Englund. Boken är välskriven och läsaren får korta berättelser från människor från alla sidor av konflikten. Källmaterialet är dagböcker och annan litteratur om andra världskriget. Jag kan tänka mig att tillgången på material är oöverskådlig. 

Det jag framför allt frapperas av är hur brutalt nazisterna behandlade alla som kom i deras väg. Förintelsen är i sig tillräcklig som beskrivning av ren och skär ondska. Men övervåldet stannade inte där. Enligt författaren togs 3 350 000 sovjetiska krigsfångar under 1941. Av dessa dödades 2 250 000 innan december 1941.

I denna bloggpost funderar jag över vad det kollektiva minnet i Sovjetunionen/Ryssland har bevarat av detta. Och hur det spelar med i Rysslands pågående krig.

För några somrar sedan lyssnade jag till ett ”Sommar” i P1 med Jens Stoltenberg. Han hade träffat den dåvarande ryske ledaren Medvedev. Mötet skedde i en tid när stämningen mellan väst och öst började bli mer misstänksam efter perestrojkan. Stoltenberg undrade varför Ryssland inte kunde vara mer öppna. Då svarade Medvedev att Ryssland vet att Västeuropa förr eller senare kommer att anfalla Moskva. På 1700-talet var det Karl XII. På 1800-talet Napoleon och på 1900-talet Hitler. Frågan för Medvedev var inte om utan när nästa anfall skulle ske.

När jag ser en karta över de område axelmakterna kontrollerade 1942 och hur nära de kom Moskva klarnar bilden. Ryssland tror att Ukrainas närmande till EU och Nato är ett första steg i att historien ska upprepa sig.

Med detta sagt fördömer jag å det kraftigaste Putins krig. Det finns inget försvar för det som nu händer i Ukraina. Jag ägnar mig i denna text inte åt att försvara något eller någon. Men jag vill försöka förstå. Och jag tror just det är viktigt. För en dag tar kriget slut och då måste länderna försöka bygga förtroende igen. Det blir inte lätt.

Som enskild person går det att delta redan nu i detta arbete. Genom att inte demonisera det ryska folket och genom att försöka förstå att historien påverkar oss. Men också genom att stödja Ukraina på olika sätt. Som sagt: det finns inget försvar för det som Putin nu gör.

No Nazis on our streets

There is an organisation/political party in Sweden called Nordic Resistance Movement. It’s a tiny, pathetic bunch of so called patriots. In fact they are a Nzi moivement. They did not get many votes in the recent election. They did not make it into any local council let alone to the parliament. Some say: let’s just neglect them. I dont' think it’s that easy. They are militant and they create fear.

Today I saw on Facebook that they were active in the city centre. Someone wrote about it and made a comment about the LGBTI festival that is held in Uppsala this weekend. I realised that people in that community would experience the presence of Nazis in a very specific way. I checked on the website of the Pride festival, named:

Welcome Out

This was the text I found:

WARNING: Nazi demonstrators spotted in the city, the corner outside of S:t Per's Gallerian. 

Stay safe, avoid the area if you are feeling unsure. Don’t take photos, don’t get photographed. There will be a group leaving SENSUS (main event area) before the party tonight if you want to travel in a group. You can also contact the main lobby there if you want to go with another person to an event. 

This is the square they are standing in: 

https://goo.gl/maps/uF5QGbHpVa32

It is obvious that even a small group of organised Nazis are a security risk to some. Therefore I decided to finish my cup of coffee and move to the place where the demonstration was held.

A number of polices in front of us. The Nazis have just left.

I found a counterdemonstration about fifty meters away from the few Nazis. In between were a number of polices with a dog. I joined the counterdemonstration in chanting:

No Nazis on our streets

After some time the NMR-group folded their banners and left.

Together with many other citizens of Sweden I look forward to the day when organised Nazism will be forbidden. The ideology is totally non democratic and resulted in the death of millions of Jews together with large numbers from the LGBTI community as well as Romani people and others. We don’t need this again. Never.

Följ Finlands exempel

Imorgon fyller Finland 100 år. Det kommer säkert att firas. En specifik händelse, som är värd att sätta extra fokus på är Finlands beslut att förbjuda Nordiska Motståndsrörelsen (NMR). Detta enligt Aftonbladet för några dagar sedan. 

I Svenska Dagbladet menar Christer Mattsson, forskare och expert på högerextremism, att detta inte löser Sveriges problem. Att NMR i Sverige kan komma att utnyttja detta i sin propaganda. Så är det säkert. Därför menar jag, liksom många andra, att NMR borde förbjudas även i Sverige. Om detta har jag bloggat förut.

Jeannette Escanilla och Patrick Konde.

Ikväll deltog jag med ett par hundra Uppsalabor i en manifestation på Stortorget.

NEJ till Nazism på våra gator!

Arrangörer var Patrick Konde och Jeannette Escanilla. De var välgörande tydliga på flera sätt men det som gjorde starkt intryck på mig var förmågan att skilja på sak och person. Det handlar inte om nej till nazister. Dessa är människor och behöver inneslutas i samhällsgemenskapen. Däremot är det ett klart och tydligt NEJ till organiserad nazism och rasism. Krav framfördes på att följa Finlands exempel.

Detta är viktigt. De som väljer att ansluta sig till våldsbejakande rörelser gör det ofta för att de söker ett sammanhang, en tillhörighet. Kan vi förhindra detta? Ja, om vi blir uppmärksamma på tidiga tecken och förmår visa medmänsklighet, även om vi möts av hat och förakt. Visst har varje vuxen människa ett eget ansvar. Men som samhälle är det fint om vi kan sträva efter att alla hör till. Hur skulle det annars se ut?

Det var fint – om än något kallt – att få vara med ikväll.

Det var också med ett inslag på de regionala nyheterna i SvT.

Förbjud nazistiska och rasistiska demonstrationer

Det var sommaren 2014 som Svenskarnas parti demonstrerade runt om i landet. Då diskuterades flitigt om inte Sverige kunde förbjuda organiserad rasism. Många jurister, bland andra Peter Nobel, hävdade att Sverige har förbundit sig att göra just detta, i FN’s

Konventionen om avskaffande av rasdiskriminering (CERD)

som trädde i kraft i Sverige 1972.

Nu är jag verkligen ingen jurist och jag förstår att denna internationella konvention förmodligen lämnar utrymme för tolkning, som lagtexter ofta gör. När jag söker bland artiklar från 2014 framträder ett argument från dåvarande alliansregeringen, att Sverige följer konventionen, genom att vi har lagen om hets mot folkgrupp. Argumentet förs fram av dåvarande justitieminister Beatrice Ask (M) i en artikel i Sydsvenskan.

I en annan artikel – Aftonbladet – menar dåvarande statsministern, Fredrik Reinfeldt (M) att det är

… ett polisoperativt beslut att besluta hur detta ska tillåtas …

Svenskarnas Parti lades ner 2015. Det verkar som om Nordiska Motståndsrörelsen (NRM) fångat upp en del av den opinion som stod bakom Svenskarnas Parti. Så är det också NRM som nu syns mer och mer. T ex i Almedalen. Och så är det dags för nästa styrkedemonstration av rang – i samband med Bokmässan. Göteborgsposten skriver om detta för några dagar sedan.

Polisen ser, enligt artikeln, inget hinder för att de ska få demonstrera. Vilket är naturligt, eftersom det inte finns någon lag emot det. I en artikel på SvT antyds att demonstrationen kanske inte beviljas på just den plats NMR ansökt om. Det är väl, anser jag, det minsta polisen kan göra. Att flytta den längre bort från Bokmässan.

Ungefär samtidigt har polisen i Halland beslutat att en medlem i NMR ska bli av med sin vapenlicens. Det skriver Hallandsposten. Bra! Beslutet kommer att överklagas. Vi får se om det står fast.

Just frågan kring vapen gav mig en nyckel till att förstå det dilemma som finns när mänskliga fri- och rättigheter står emot medborgerliga fri- och rättigheter. I USA pågår ju en het debatt kring rätten att äga vapen. Sverige har – om jag förstår det hela rätt – en helt annan och skarpare lagstiftning. Det är rimligt, menar jag, att ingen ska få bära vapen på allmän plats. Men så är det inte i USA. Sverige har alltså beskurit medborgarnas rättigheter på denna punkt. Rimligt!

Skulle inte samma resonemang kunna användas när det gäller demonstrationsrätten? Om en organisation bygger på våld – för det menar jag att NMR gör – hör den inte hemma på allmän plats. Den är våldsbejakande.

Hur kan jag hävda det? Genom att läsa deras partiprogram.

Nordiska motståndsrörelsen vill

1. Omedelbart stoppa massinvandringen. Repatriering av merparten av alla som inte är etniska nordeuropéer eller närbesläktade folkslag ska inledas så fort som möjligt. På humanast möjliga vis ska de återsändas till sina respektive hemländer eller närområden till dessa.

2. Med alla tillgängliga medel, på lång sikt, verka för att återta makten från den globala sionistiska elit som ekonomiskt och rent militärt ockuperat större delen av vår värld.

Det talas därefter om rasfrämmande människor. Och när synen på Sionismen utvecklas är det ren och skär antisemitism som uttrycks.

I mitt tycke är det rimligt att en organisation som denna inte ska få tillstånd att demonstrera. Och detta ska anges i lag. När de demonstrerar är det definitionsmässigt hets mot folkgrupp.

TSSA dag 1

Kl 15 var det dags för registrering och kl 16 inleddes konferensen. Ernst Conradie, professor vid UWC, hälsade välkommen. Det var två föredrag som vi lyssnade till. Dels Keith Clements från Bristol, UK och dels John de Gruchy från UCT i Sydafrika. John har jag ju lyssnat till förut och han var bra. Han utgick en del från sin sons, Steve, tankar. Steve som ju dog tidigare i år. Det var starkt! Han talade annars om dilemmat att å ena sidan stå upp för sanning och rättvisa, även om det leder till att människor tar avstånd från en och å andra sidan kämpa för enhet, även om man har olika uppfattning. Under apartheidtiden i Sydafrika ställdes detta på sin spets. När delar av kristenheten tog avstånd från apartheid, innebar detta splittring i kristenheten, eftersom andra kristna stod bakom apartheid. Samma sak i Tyskland på 30-talet, när ” the Confessing Church” genom ”Barmen declaration” tog avstånd från Nazismen. Då innebar det att det blev en djup spricka mellan kristna i Tyskland. John har ju forskat mycket om detta och i synnerhet är han ledande när det gäller Bonhoeffer. Mycket att tänka på.
Det som Keith Clements talade över var Edingburgh Conference 1910. En av hans poänger handlade om att västerländsk kristenhet då var som starkast. Slagordet var: Hela världen skulle nås av evangeliet inom deras generation. Så blev det kanske inte. Sedan dess, inte minst genom 1:a Världskriget, som ju startade bara några år därefter, blev västerländsk kristenhet bara svagare och svagare. Men i denna ”disempowerment” ligger nyckeln till befrielse för västerländsk kristenhet, menade föredragshållaren. En god tanke. Samtidigt var det slående att två vita, äldre herrar får slå an tonen på denna konferens. Många deltagare var svarta afrikaner. Det var också många kvinnor, både vita och svarta. En liten detalj var presentationen. Några utländska gäster presenterade. Hans och jag, liksom Mavuto, som är från Zimbabwe och bor hos Ketu och Sekhopi även han. Men dessutom fanns det flera studenter från olika delar av Afrika. (T ex Kamerun, Malawi, Nigeria). De gicks förbi med tysthet. Skälet var att de bor och studerar i Sydafrika. Men det kan man ju säga att även Hans gör. Jag tog upp det med professor Ernst Conradie. Få se om han säger något imorgon. Han var lite trött, eftersom han bara är sekreterare i TSSA och ordföranden, Nico Koopman, blev sjuk på flyget till Bloemfontein och fick ta nästa flyg hem till Kapstaden.
Väl hemkomna, efter middag som bestod av en typisk sydafrikansk rätt, Bobotjie, åkte vi hem och satt en stund och utvärderade dagen. Mavuto, Hans och jag. Trevligt!