Wednesday 29 November 2017

“I needed to protect my future …”

Charity and her friend Lucy (who is a golddigger in Vetlanda - believe it
or not. See Guldström.) I am sure they have a special protection from Mary,
the mother of Jesus (this version painted by Maria Eklöw Bosaeus)
Yesterday we had visitors at our school (the Church of Sweden Institute for Pastoral Education). Charity Resian, a young woman from Kenya, is a Master Student at Uppsala University. She was invited to come and speak about Female Genital Mutilation (FGM) and she had brought colleagues from the University and some friends. But Charity herself was of course the guest of honour.

She showed us a 30 minutes movie portraying her own story in relation to FGM. After the movie she answered questions. Briefly she refused to go through FGM at the age of twelve. This affected her whole family. She was the first in her community to refuse. Her mother didn’t, as far I understood, agree with her from the beginning but after some time, even she understood that her daughters struggle was righteous.

Both the movie and Charity’s whole appearance filled us with hope. One person can make a difference. Today the community acts differently. There is a possibility for girls to say no to FGM without being stigmatized.


Charity told us that she hopes that the short movie will be developed into a documentary. I really hope this will come true. More people need to watch it. To see Charity and her mother talking about this painful journey is life affirming. The film does not downplay the pain and suffering. But right through shines a hopeful light.

Saturday 18 November 2017

Till andra män

#meetoo är här för att stanna. Ett bra tag i alla fall. Och det är samtidigt bra och inte bra. Det är förskräckligt att rörelsen ska behövas. Det är bra att den kommit. Och med sådan kraft. Jag hoppas (och tror) att rörelsen behåller sitt momentum tills situationen i grunden förändrats.

Jag tror mig förstå att vi män ser väldigt olika på det många kvinnor vill säga till oss. Det kan ömsom fylla oss med skuld och skam, ömsom med lättnad. Ibland blir vi arga, ibland känner vi oss utpekade.

I denna bloggpost kommer jag inte att säga så mycket om vem som har skuld eller inte. Eller hur den skulden i så fall ser ut. Jag vill istället dra en parallell som åtminstone hjälper mig. Det är min förhoppning att även någon annan blir hjälpt av den.

Sydafrika
På 1980-talet bodde jag och arbetade ett år i Sydafrika. Sedan dess har jag följt Sydafrikas utveckling på olika sätt. När jag nu drar en parallell mellan det som kvinnor i världen berättar och det som skedde i Sydafrika under apartheid-tiden, är jag medveten om att det finns enorma skillnader. Jag är framför allt ute efter att jämföra de vitas roll i Sydafrika med männens roll i förhållande till genusbaserat förtryck.

Beyers Naudé
2004 fick jag representera Svenska kyrkan vid en märklig begravning. Det var en vit präst som begravdes. Han hade i sin ungdom tillhört det beryktade Broederbond. Beyers Naudé var, liksom sin far, en del av denna innersta krets i det vita Sydafrika. I Broederbond fanns hjärnorna bakom det raffinerade rasförtryck som fick namnet apartheid.

När polisen kallblodigt sköt ihjäl runt 70 svarta personer i Sharpeville den 21 mars 1960, insåg Beyers Naudé att något var fel. I grunden. Han bytte sida. Hans engagemang ledde till att han uteslöts ur sin kyrka. Hans familj blev utfryst. Han sattes i husarrest. Och mycket annat. Han gav dock inte upp sin kamp. När Desmond Mpilo Tutu avgick som generalsekreterare för South African Council of Churches (SACC) 1985 utsågs Beyers Naudé till hans efterträdare. För Naudé var det obegripligt att SACC, som till största delen bestod av svarta, ville ha en vit ledare.

Hans begravning, ägde rum i den kyrka som en gång uteslutit honom. Han fick halv statsbegravning i närvaro av bland andra Sydafrikas dåvarande president Thabo Mbeki. Jag har berört detta i en tidigare bloggpost om Ilse Naudé, hans hustru. Beyers omvändelse berodde sannolikt till stor del på henne.

Struktur och individ
För någon månad sedan deltog jag i en manifestation i centrala Uppsala. Sara Fälting hade tagit initiativ till den, utifrån #meetoo-kampanjen i sociala medier. Det går att läsa om det i UNT. En representant för RFSU sa då:
Vi är emot patriarkatet, inte männen.
För mig är detta ett avgörande perspektiv. Kvinnor protesterar mot det utbredda förtryck som finns och som tar sig uttryck i att män begår sexuella övergrepp. Vissa män utför dessa handlingar. Andra tiger. Att det kan fortgå beror inte i första hand på enskilda män utan på ett strukturellt förtryck. Det kallas patriarkatet. Det är inget bra system. Varken för kvinnor eller män.

Apartheid och patriarkatet går självklart två olika saker. Men det finns många beröringspunkter. Jag går dock inte in på det i denna bloggpost. Det jag vill lyfta fram är hur vita i Sydafrika respektive män i världen i stort kan förhålla sig.

Vi kan göra skillnad
Om Du är man och läser detta, är detta min önskan: fundera över de orättvisor som finns mellan kvinnor och män i världen!
Kan Du se att kvinnor ibland (eller till och med ofta) förtrycks?
Kan Du se att Du som man ibland (eller till och med ofta) slipper detta förtryck? Skulle Du vilja ändra på denna grundläggande orättvisa?
I så fall tror jag att Du kan skilja på struktur och individ. I så fall kan Du vara med och göra skillnad.

Du kanske också har individuell skuld. För något Du sagt eller gjort. För någon gång när Du passivt låtit något ske. Detta kan Du inte ändra på. Men Du kan ändra på Ditt förhållningssätt i framtiden.


Många vita gjorde det i Sydafrika. Det var betydelsefullt. Och det är fortfarande betydelsefullt.