Thursday, 31 October 2013

Many identities

Of course it was a special occasion when the Prime Minister of the Republic of Korea (not the People’s Democratic Republic of Korea) addressed us. But it was another person who touched my heart this day. Yes, Mr Michel Sidibé (Excutive Director of UNAIDS) was excellent and said a number of very good things. So did also Dr Wedad Abbas Tawfik (A Coptic theologian from Egypt, member of the Circle of Concerned African Women Theologians) when she told us about the very serious situation in Egypt, referring to the Coptic Pope’s wish that the Christians should reach out to other Egyptians. Churches that have been burned down can be rebuilt, but not people who have been killed. I were also impressed by the Anglican Bishop Duleep Kamil de Chikera from Sri Lanka. Although I didn’t think that the terminology of “victim’s theology” was helpful, his ideas were definitely so. He suggested that the WCC should include the ritual of washing of feet in the assemblies, since the sharing of Eucharist is not possible.

The perspective that stood out was Mrs Mélisande Shifter, a young theologian from Germany. Her mother is a Buddhist from Asia and her father Christian (from Germany, I guess). She said, that many young people have this mixture of different cultural and religious identities. She did not argue for some sort of syncretism, oh no! She was a very outspoken Christian person. But at the same time she did not reject her origin. It touched me. I think she is a good example of the whole Council of Churches. An ecumenical movement with many identities - and they live together. (Unfortunately I wasn't able to take a picture of her!)

When the moderator thanked her and said that the Church has nothing to fear for the future with such young persons present, it was of course a nice comment. But I do not like when we reduce young people to agents in the future. They are here now. They belong to the church today! And they are a vital part of the church in discernment and decision-making.

The bible study this morning was contextual and powerful. The Taizé lunch prayer was wonderful. An opportunity to get some rest in a packed programme. After a short lunch I attended the second business plenary. In the tea and coffee break I ran to the SHe-space in the Madang to help out with the serving of tea.

Gleeson, from Trinidad & Tobago and I serve tea to the thirsty.

Thereafter i want to the first of four gatherings with the ecumenical conversation I belong to and it is called:
Community of women and men in the church: mutual recognition and transformative justice.
I will most probably come back to this. After that we had regional meetings. I attended the one for Europe, where we were told that our Archbishop Anders Wejryd is nominated as President for Europe (well not the EU but for the WCC region in Europe.) He stands a good chance to be elected.

The evening prayer was also a highlight. In the orthodox tradition, led by the Ecumenical Patriarchate Orthodox Metropolis of Korea. We took part in the service of Artoklasia, which means that bread is blessed and shared with everyone. It’s not the Holy Eucharist. It is very inclusive and typically enough it was rice-bread.

In front of the altar a number of baskets filled with the bread made of rice, to remind us of Jesus, who multiplied five loves of bread to feed the people in the wilderness.

The last part of the day was dinner with all the specialized services in the World Council of Churches, which means faith based organizations (FBO’s) working with development aid, relief and advocacy.

I left the hotel 7.30 and was back 22.00 – the days are long but I will probably only do this once I my lifetime, so I’d better suck out as much as I can.

A few minutes ago the WCC news show for the second day was broadcasted on youtube. I am in it. About 10 minutes into the programme. Here's the link.

Wednesday, 30 October 2013

First day of the Assembly

This morning I had time to get outside the hotel and run on the beach front. Not for a long time but it was nice. The days are so long. One really needs a lot of oxygen.

The day started with an orientation session for the delegates, advisers etc. I attended it and it was interesting. At 10.15 the gathering Prayer began. Many thousands of people from all over the globe and from many different churches and denominations were there. Inspiring!

A very powerful moment is of course when all pray the Lord ’s Prayer in their own language. But I was also moved by the first part of the prayer which was called Lamentation. From all regions perspectives were given. While one person lamented with words, an artist/dancer was lamenting with her/his body, using ashes as a very visible sign, spreading this all over his/her body. Powerful.

The opening plenary included many greetings from present and absent persons, like the Pope and the Ecumenical Patriarch. But the more significant messages were given by four young delegates from Cyprus, Brazil, South Africa and Fiji. The person from Brazil, Thomas Kang, has Korean parents. The father from the North and the mother from the South. It gave deep meaning to the theme:

God of life, lead us to Justice and Peace.
It has to be said that the leadership of the WCC made a good decision to give the floor to four young delegates.

After the formal opening and all the greetings the Korean host committee presented a wonderful performance, where we were taken through the painful history of Korea. This unsolved conflict really plays a significant part in many respects.

The Japanese occupation!

At the end on the show bishops, metropolitans, cardinals and others were invited to the stage to join hands with the Korean people. Symbolic!

The reading of long reports from the Moderator and General Secretary was of course not so exciting. But nevertheless important. After a tea and coffee break some initial decision were taken in a so called Business Plenary. It is nice to experience the Consensus method in function. At one stage all raised orange cards except one person who raised a blue card. So the moderator gave that delegate an opportunity to voice out the problem. Only thereafter was a decision taken.

With the consensus method there can also be decisions taken when a minority are against the decision, but then the moderator has to make sure that the minority has been heard and are OK with that. Both majority and minority have to take responsibility for this, when a consensus cannot be reached. Then they agree to disagree.

Delegates showing orange cards - signalling that they are in agreement with the proposal. The young woman in orange dress is Thabile Lolo from Eastern Cape in South Africa. She was one of the four young delegates on the stage earlier.

The evening prayer was fantastic. Anglican evensong! I just love it! After that the Church of Sweden had late dinner together, which was also important. Now some sleep is needed. Tomorrow the Assembly will be visited by the Prime Minster of the Republic of Korea. We need to be in the Auditorium early. Security!

Tuesday, 29 October 2013

Pre-assembly of Women and Men finished!

It has been a good experience to be part of this event. First of all I have met many wonderful persons from all over the globe. I had lunch with a new friend from Serbia. In the bus that took us back to the hotel I sang a Swedish hymn (Bred Dina vida vingar, O Jesus över mig) together with a professor from India, who actually suggested we should sing it. The professor had been to Sweden a year and we could actually communicate freely in Swedish. I was impressed.

The question this morning was of course: Had the draft committee been able to reach consensus about our statement? They were supposed to meet at 8 am in a café named “Café B”. What they didn’t know was that there were at least two cafés with that name. So one group waited at one of the cafés and the other group started at the other. There were some frustration and I had to leave the Pre-Assembly to help them find each other. Eventually they did and started to work.

In the meantime I was asked to answer some questions by the communication department of the WCC. So, when the men met during the first coffee and tea break I stood in front of a TV-camera. After the interview I rushed down to our room where the other men were working themselves through the document. I spent a few minutes but realized:
This is not working. It takes too long time!
So, I excused myself and asked Victor (who is a radio talker) to come with me and join the Pre-assembly. We were just about to enter in to the next session:
Report back from the Women’s and Men’s separate gatherings.
Victor reporting.
What were we to say? (I asked Victor to talk, since I had heard that Marit was going to talk on behalf of the women. Two Swedish persons in report back session would have been awkward. Victor is from Malawi!)

Luckily the moderator started with the women. So, when it was time for Victor to say something, he had been able to write down some notes and he did well. When he was about to wrap it up, the other men entered the Ballroom and I could see that they had a statement. So, they asked if they could read it and the moderator said OK.

All of us men stood up in the midst of the women and Maxwell started to read:

We the men in the first WCC Women’s and Men’s Pre-assembly express our immense gratitude to women who have enabled us to understand the pain and injustice of patriarchy and gender inequality.  We have experienced transformation in our lives, by the grace of the God of Life, which has begun to open our hearts and minds to a shared struggle for gender justice. Yet, we are painfully aware that we men still have a long way to go on our journey toward a true community of women and men in the churches and in society at large.
The statement was longer, but I stop here. After our statement was read up, the whole ball room gave applauds. After that the moderator invited us all to stand up and then she prayed and it was really a precious moment. I felt relieved and happy!

After that I was going to moderate the next session. So I still had to be concentrated. And the tension came back when there was an announcement from the management of the BEXCO Conference Centre spoken in the loud speakers. I had to stop the presenter and then we all heard:
Police is searching the whole centre. There has been a bomb threat. They will go in with dogs. There is no need to panic.
It was given two times in English and two times in Korean. I went to the microphone and suggested that we should continue, which we did. But we were really thrown into the harsh reality of many people around the globe.

There are groups in Korea who have strongly negative sentiments when it comes to the WCC. In the Korean Newspaper "The Korea Times" I read about the Christian Council of Korea (CCK), which is one of the ecumenical organizations of Korea:
CCK insists that the WCC runs against core Christian values because it supports religious diversity and is willing to discuss the acceptance of sexual minorities in the church.
The truth is that the WWC is very careful when it comes to these issues. Many member churches feel that the Council is moving too slowly. But there are other member Churches who feel that the Council moves to fast. Not an easy situation. I don’t think that the question of sexual minorities even will be discussed in the plenary.

I don’t say that those in Korea who are critical against the WCC are behind the bomb threat, but when we went outside for a photo shot, people had gathered to protest about the Assembly. And a large police force was there to protect us.

The protest is OK. It is part of democracy. So, until we know for sure who came with the bomb threat I have decided to listen to the police:

Don’t panic!

These are some of the police women and men that were posted outside the conference centre.

Monday, 28 October 2013

Untity, justice or both?

After a day full of impressions I am back at the hotel. Well, it has been a fantastic first day at the Pre-assembly of Women and Men. I am not sure how many participants we are. Some say 700. And then there are also a few other pre-assemblies. But of course there will be more people when the assembly starts on Wednesday!

I guess we are more than 60 men in the pre-assembly. In the historic men’s meeting close to 30 came. Which I think was a good result. A number of men remained in the women’s assembly.

Using the "fish bowl" method with only a few men in the middle, 
was helpful to get closer to our feelings.

We had a few good presentations with discussions thereafter. Time was of course limited and we started late. The reason for this, I think, was partly the problem of finding the room where we were. It was on another floor, in a corridor not easy to find. Anyhow, we managed to start ten minutes late and do what we had decided to do.

Our last session dealt with a statement on us as men and our relation to gender justice. My impression was that we all agreed in principle but the problem was about strategy. Should we state exactly our opinions or try to be diplomatic? I have much to learn here. If we come out with a statement, which is too provocative, the churches which don’t allow women to be part of the leadership won’t even listen. So, the argument was to rather form a platform for further discussion. The mere fact that we as men come with a statement is prophetic as it is. Others felt that we should be more outspoken. There were many reasons also for this standpoint.

A draft committee is working tonight or tomorrow morning and during coffee break we’ll come together and hopefully we come to a consensus!  After our short coffee break we have a jointed session with the women were we had hoped to present a statement. If we have no statement to offer we will have to say that and continue to work with the statement later on.

The person who is going to report back might be me! I would love to read a statement, even if it was short and tentative. But I will be prepared for a situation where that does not happen, and have something else to communicate.

It is now a bit late. I think I will just post some photos in the blog post and say good night. (Which to most of my readers will be good afternoon!)

In the opening session Korean women and men were dancing together. 
The beautiful pole was not foreign to a Swede, who is used to midsummer poles.

Sunday, 27 October 2013

Pre-assembly of Women and Men

So, after a long time it is happening. For the first time I meet people I have been working together with more than half a year. Men and women from all over the world are gathering and although I haven’t met so many, I keep on meeting people, with home I have communicated through e-mail, facebook, skype etc. Social media in combination with physical encounters mean a lot in a world, where we cannot and should not travel all the time. We can keep in contact without flying. (Although I have traveled a lot this year. I know!)

At 4 pm (local time) the organizer of the Pre-assembly of Women and Men, Fulata Moyo, had called us together to go through the last details for tomorrow. At 8.30 am tomorrow we start and the programme is packed with lots of interesting persons and perspectives. I will try to write something tomorrow night, if I am not exhausted. My main role will be to open the men’s gathering, which is part of the combined pre-assembly. As men we will meet separately in the afternoon. Together with other men I will also share the responsibility for the different sessions.

It is indeed somehow historic. For the first time men gather to discuss gender justice in this kind of meeting. But this pre-assembly is historic in another sense, which is not so positive. We see set-backs in the work towards gender justice in the world. One is of course gender-based violence, which seems to escalate. This is terrible. So, the time has come. We usually use the word KAIROS for this. Is a great concept. I am using it with humility. But when we as men come and join forces with women we do not come as saviours. It is not about that. The road towards the goal must be part of the goal. We walk together. That’s the thing.

Fulata Moyo together with Aruna Gnanadason, 
who organised the pre-assembly of women seven years ago in Porto Alegre.
Both very concentrated!

Saturday, 26 October 2013

Hongkong – the fragrant harbour

At the airport I was met by my colleague, Dieter. He was primarily there to meet a Swedish church group visiting Hongkong. I could accompany them in the bus. First stop was Tao Fong Shan Christian Centre. Founded in 1930 by the Norwegian Karl Ludvig Reichelt.

Tao can mean either "the way," or in the Chinese translation of the Bible, "Logos," referring to Christ as the word of God. Fong translates as "wind" or the “Holy Spirit”. Shan means “mountain”. So, Tao Fong Shan can be translated as "the mountain of the Christ wind." It’s a wonderful place. So beautiful.

After spending some time with the Swedish group (from Lund) Dieter showed me his work place: The Lutheran Theological Seminary. Also a beautiful place. On the same mountain, next to the centre.

On Saturday morning we met John Lemond, who has been working with dialogue in Hongkong a very long time. He is a colleague of Dieter, who says that John knows almost every Rabbi, Imam and Hindu priest as well as Buddhist leader in Hongkong.

It was so interesting to listen to him explaining the meaning of the symbols in the Christ Temple. In front there are three bible quotations in Chinese, alluding to the name of the Centre:

The Word became flesh … (John 1:14)

The wind blows wherever it pleases … (John 3:8)

… the word was with God. (John 1:1)

I am happy that I was able to experience this unique place. It gave me a good start fro the Assembly in Busan.

Friday, 25 October 2013

Flying with SuperSport

The first part of physical journey to Busan so far has not been so dramatic. At the airport in Pietermaritzburg they were unable to check in my luggage all the way to Hong Kong, because our travel agency had spelled my surname Goranzon instead of Goeranzon. Reason: In Swedish it is spelled: Göranzon (with a so called um-laut). The system did not accept a spelling different from the passport.

On the same plane was also a bunch of men dressed in blue tracksuits. I understood them to be soccer players, so I asked one of them for the name of the team.

OK, I said – on which level do you play?
The highest level.
Another person in the queue turned towards me and said:
You are supposed to take autographs!
Well, I have heard of the team but in church people mostly speak about Orlando Pirates and Kaiser Chiefs. I now know that SuperSport is one of the top teams. But no, I didn’t take any autographs.

The flight from Johannesburg to Hong Kong was nice. About 12 hours. But the seat was OK, as the food. I slept well!

I will spend 1½ day with our colleague Dieter, a theologian seconded by Church of Sweden to the Lutheran TheologicalSeminary in Hong Kong. After that I will travel a few hours the night between Saturday and Sunday and arrive in South Korea early Sunday Morning.

Wednesday, 23 October 2013

South African media - here we come!

I sent a photo and some text to the Campus Electronic Newsletter: UKZNdabaOnline. They published it. I wrote the text. But I did not choose the heading:
UKZN Theology Experts Contribute to Conference in Sweden
But I don't mind! The funny thing is that I am using the same office as Kenneth Mtata used before.

Here I am together with the Church of Sweden Archbishop (Most Rev Dr Anders Wejryd) 
and Rev Dr Kenneth Mtata.

Försoningsprocessen i Sydafrika lever

Jag blev så glad när jag läste på Reformerta Världsalliansens hemsida. Det är organisationens ordförande, Jerry Pillay, som uttrycker glädje över att den svarta (Uniting Reformed Church in Southern Africa - URCSA) och den vita (Dutch Reformed Church - DRC) reformerta kyrkan i Sydafrika arbetar hårt för att nå enhet.

Världsalliansens task team för Sydafrika gjorde ett besök i månadsskiftet september/oktober och mötte då representanter för dessa båda kyrkor, samt även två andra reformerta kyrkor. Dessa fyra samfund har under snart tio år arbetat för att gå ihop.

I april 2013 skrev de två största kyrkorna under ett samförståndsavtal. Bland annat verkar de ha hittat ett sätt att förhålla sig till Belhar-bekännelsen från 1983, som var ett dokument, som skarpt kritiserade Apartheid. Jag har skrivit om detta förut. Läs här. Vad jag förstår har Jerry Pillay, som är Presbyterian, spelat en avgörande roll för denna utveckling.

Även på de två största kyrkornas hemsidor kan man hitta material från denna process. URCSA publicerar det ”Statement from the meeting of the 4 Moderamens of the Dutch Reformed Family” – de fyra kyrkornas samförståndsavtal. Det finns även på DRC’s hemsida, där man även kan läsa en överenskommelse mellan URCSA och DRC från 2011. Lovande!

Helt klart är det lång väg kvar. Men det finns ändå anledning att känna hopp. Tyvärr kan jag inte säga samma sak om vår lutherska kyrkofamilj, där samtalen om ett samgående mellan vita och svarta lutherska kyrkor i stort sett helt upphört. När Lutherska Världsförbundet år 2017 firar 500-årsminnet av Luthers teser i Wittenberg och gör det i Windhoek i Namibia, vore det väl underbart om detta hade förändrats. Idag finns det tre vita, lutherska kyrkor, som alla är delvis tysktalande. En av dem finns i Namibia. De ingår i LUCSA (Lutheran Communion in Southern Africa) tillsammans med en lång rad svarta lutherska kyrkor. Exemplevis Evangelical Lutheran Church in Southern Africa, som vi arbetar inom. Men detta är en löst sammanhållen kyrkogemenskap. Lutheranerna borde kunna åstadkomma mer och bättre.

Lite profetiskt verkar det nästan att DRC på sin hemsida, inför sin Reformationssöndag, som inträffar nu på söndag, den 27 oktober, publicerar en bild på Luther. Vad svarar lutheranerna i Södra Afrika?

Tuesday, 22 October 2013

Moruti gästbloggar på ekumenikbloggen

Idag är jag gästbloggare på Svenska kyrkans ekumenikblogg. Länken kommer här. Om två dagar åker jag till Busan. Nu är det mycket ekumenik i huvudet. Och det trivs jag med!

Monday, 21 October 2013

My first blog post in India – still in cyberspace

Philip Vinod Peacock, a fellow theologian in Kolkata, invited me to write a contribution to the blog: alterVoice. An honour. On the blog one can read about it:
It seeks to provide a forum which will enable a creative and critical reflection on matters relevant for Christianity and Church life in India.
My post is named: Busan and Ecumenical Space and the link comes here.

On the road to the World Council of Churches 10th Assembly in Busan

This coming Thursday I’m leaving for the World Council of Churches 10th Assembly in Busan, Republic of Korea (South Korea). It’s a great privilege to be able to participate. The General Assembly meets every seventh year. There will be close to 3000 participants. That is maybe not so many, but we represent millions of Christians all over the globe.

It is my intention to write about this. Mostly in English but there might be some blog posts in Swedish. We’ll see!

The main reason for my participation is the pre-assembly. I met Dr. Fulata Moyo in Malmö last year. I wrote about that on this blog. We challenged each other about the fact that there have been pre-assemblies for women but not for men. The women celebrate their 60th anniversary this year. But why is the fight for gender equality only an issue for women? So, Fulata asked me to moderate a gathering for men as an integrated part of the Pre-Assembly for women and men. About this I will definitely write. At the moment the expectation is that some 500 women and 50 men will meet. We will have separate sessions as well as combined. In preparation for this event I have made new friends. Brothers from New Zeeland, Indonesia, India, Serbia, Finland, Zimbabwe, Malawi, South Africa, Trinidad and Tobago have been part of the planning committee. Imagine how difficult it can be to find a suitable time for a Skype meeting?

I will arrive in Busan early Sunday morning. On my way to Busan I will make a stop in Hong Kong and meet a colleague, who is working there as a theologian, just like I do in South Africa. He is also seconded by Church of Sweden. We will certainly have much to talk about. Hopefully I will also write something about Hong Kong, although my stay there is quite short.

Yesterday morning my wife and I worshipped together with our congregation in Eastwood. The General Secretary of the WCC, Olav Fykse Tveit, had written to all Assembly participants and encouraged us to:
…prepare for the assembly by turning to the members of your church so that your presence in Busan will be a testimony to the concerns, hopes and prayers of the community that has sent you and that will welcome you back home at the end of your journey.
Well, I am sent by Church of Sweden, but the Evangelical Lutheran Church in Southern Africa is my context right now. Therefore it felt natural to ask the congregation for prayers. I know they will pray!

Saturday, 19 October 2013

Vi i femman-teologi

Nu skriver jag om en allvarlig företeelse. Även om jag även försöker vara lustig. Hoppas det går fram.

Under rubriken: ”Med Gudin i tankelättjan” skriver Lena Andersson i DN om hur präster idag utöver makt liksom förr. Då med tydlighet, nu med luddighet (om jag får tolka henne lite fritt).

I kommentarer på nätet delar läsarna upp sig i två läger (mer eller mindre). De som är stolta över att vara s k ”dunbolsterteologer” och de som vill ha mer tydlighet. Sedan finns naturligtvis andra som har andra sätt att förhålla sig till artikeln.

Men är det så enkelt, som att vi är antingen tydliga eller otydliga? Beror det inte på sammanhanget, vilken fråga det gäller etc. Samma person kan vara tydlig när det gäller kristen etik eller rättvisefrågor men mer öppen när det gäller religionsteologi. Jag tror detta är naturligt. Jag håller därmed inte med alla om vad de tycker men visst måste var och en av oss ha rätt att ibland vara knivskarp och ibland mer tvekande?

Så jag lanserar begreppet ”Vi i femman”-teolog:
På fråga (a) säger vi Gud och på fråga (b) vet vi inte.

Friday, 18 October 2013

Symboliskt eller djävulskt? Om debatten kring ärkebiskopsvalet!

Med detta blogginlägg försöker jag mig på en analys av vad som händer i Svenska kyrkan just nu, i efterdyningarna av det historiska valet av Antje Jackelén som nästa ärkebiskop.

Tillåt mig börja med en liten språklektion. Orden ”symbol” och ”djävul” är besläktade. Man kan säga att de är varandras motsatser.

Ordet kommer från grekiskan. (Förstås!) Det grekiska ordet är: συμβαλλειν (symballein) och består av orden: βαλλειν (ballein) som ungefär betyder ”kasta” (tänk på ”ballistik”, som har att göra med en kulas bana från vapnet) och συμ (sym) som betyder ”tillsammans”. Symbolen ”kastar tillsammans”. På svenska skulle vi säga: ”håller ihop”.

På grekiska διαβολος (diabolos) från διαβαλλειν (diaballein). Ordet δια (dia) kan betyda “isär”. Med andra ord är djävulen ”den som kastar isär”. Separerar!

Det intressanta är att en stor del av diskussionen efter valet av Antje Jackelén som Svenska kyrkans nästa ärkebiskop handlar om trosbekännelserna, som i kyrkans språkbruk spännande nog kallas just för symbola. I detta sammanhang kan det översättas med ”kännetecken”.  Kyrkans tro känns igen i trosbekännelserna.

Trosbekännelsernas funktion är att hålla ihop kyrkan. Mot den söndrande kraft som finns i tillvaron. (Här tänker jag inte gå in i diskussionen kring huruvida djävulen är ett personligt väsen eller en opersonlig kraft. Det räcker just nu att konstatera, att det finns djävulska krafter i tillvaron, som vill slita sönder och separera. Det tar sig uttryck i apartheid, etnisk resning, mobbing etc. Men också i kyrkostrider. Vi känner alla till företeelserna – men vi kan beskriva orsakerna olika!)

Ytterligare en aspekt av ordet ”symbol” är att vi ofta använder detta ord oegentligt. Vi säger t ex att något ”bara är symboliskt”. Inom teologin tänker vi tvärtom. En symbol är inte skild från det som den symboliserar. (Ytterligare ett exempel på det diaboliska i tillvaron, att vilja separera symbolen och företeelsen). I kyrkans liv finns t ex ett organiskt samband mellan det konsekrerade (välsignade) brödet i nattvarden och Jesus. En ikon är speciell, för att den är ett fönster mot evigheten. Den som målar ikoner gör det under bön. Att säga att en ikon ”bara är en symbol” är att helt missförstå meningen och innebörden med en ikon. Så är även trosbekännelserna intimt förknippade med Gud trefaldig. Fadern – Skaparen. Jesus – Befriaren/Frälsaren. Anden – Livgiverskan/Livgivaren. Trosbekännelserna, har under Andens ledning, vuxit fram i kyrkan.

Men vad är trosbekännelsernas viktigaste funktion? Naturligtvis är de intellektuellt formulerade sammanställningar av den kristna tron. Men inte bara. De fungerar i kyrkans liv framför allt som lovsånger i gudstjänsten - liturgin. På liturgiskt språk tillhör trosbekännelsen – Credo – mässans s k ordinarium. Trosbekännelsen är i kyrkans historia en av de texter som förekommer varje högmässa – med samma ord – fast med olika melodier. Vi har tappat detta i Svenska kyrkan. Vi sjunger nästan aldrig trosbekännelsen. Det är trist. Kanske finner vi här en orsak till att trosbekännelsen för oss bara blir en arena för diskussion och debatt istället för en gemensam lovsång. Istället för att vara en symbol! Något som håller ihop.

Förlåt mig för ytterligare en främmande term. I kyrkans liv pratar vi ofta om att vi tror det vi ber. Lex orandi, lex credendi heter det på latin. Jag ser framför mig hur Svenska kyrkans medlemmar – ur olika läger – i olika gudstjänster stämmer in i trosbekännelsen. På olika platser men ändå gemensamt. Betyder detta ingenting? Jag menar att vi behöver se detta som ett verkligt uttryck för en enhet, som går bortom orden. Självklart brottas vi alla med orden. Det är naturligt. Men nu handlar det om att ändå, för enhetens skull, stämma in i dessa ord. Låt oss se att det är något som vi faktiskt gör. Och det är stort!

Having said this, som det heter på engelska, behövs dock något mer sägas. Under kampen mot apartheid, i Sydafrika, på 1980-talet, formulerade ett stort antal teologer det s k Kairos-dokumentet. I detta dokument skiljde man på tre slags teologiska förhållningssätt. Ett av dem kallades Church Theology. Det var en teologi som ofta talade om försoning och enhet. Men på ett överslätande och oreflekterat sätt. När Church Theology förordade enhet, sa Kairos-teologerna, var det alltid på den starkares villkor. I klartext: de svarta borde inte riskera kyrkans enhet genom att vara så militanta. (För alla som vet något om Sydafrikas väg mot demokrati ter detta sig som ett förrädiskt synsätt). I stället förordade man Prophetic Theology. Som vågade protestera och kämpa för förändring. En teologi som står upp för den som är i underläge.

Vem är den svagare i Svenska kyrkan idag? En fråga som det inte är helt enkelt att svara på. En fråga som ges olika svar, beroende på vem som tillfrågas. Jag vet att vi fortfarande har en lång väg kvar innan kyrkan kan kallas jämställd. Att vi idag har både kvinnor och män som präster och biskopar betyder inte att allt står väl till. Samtidigt finns det människor i Svenska kyrkan som på olika sätt upplever sig som nedtystade eller åtminstone negligerade. Jag kommer nu att ta två exempel och både är kvinnor och präster. Johanna Andersson och Eva Hamberg.

bloggen KristenOpinion skriver Johanna Andersson i reaktion mot ett blogginlägg av biskop Åke Bonnier bland annat följande:
Biskopens inlägg väcker en rad olika frågor. Menar han att vi som ställer kritiska följdfrågor med anledning av kandidaternas svar på olika teologiska frågor är problemet? Är vi som inte tycker att alla fem kandidaterna har svarat bra på frågorna trospoliser?
Vad hade Åke Bonnier skrivit? Bland annat detta:
Snabba svar – enkla svar – gillar trospoliserna. Om man som ärkebiskopskandidat vägrar att ställa upp på de snabba och enkla svarens teologi utan istället vill uttrycka det mer komplicerat – ge uttryck åt en mer mångfacetterad hållning, ja då ryser trospoliserna. Att säga att Gud har många vägar men att vi som kristna får följa Jesus godkänns inte av de som vet hur det är.
Jag håller ofta med Åke i det han skriver men just denna gång tyckte jag det var tveksamt. Kanske tyckte han det själv, för i en kommentar skriver han:
Måhända var jag skarp i min blogg …
Och även:
Jag önskar inte att ”trospoliserna” ska lämna kyrkan men jag önskar att debatten ska vara en inlyssnande debatt där vi verkligen ömsesidigt försöker förstå vad den andre menar och utifrån detta för ett bra samtal – ett samtal som först handlar om allt det vi har gemensamt och därefter det som skiljer oss åt. Vi kommer då att upptäck[a] att det är så mycket som förenar oss.
Bra skrivet – men det kanske inte har nått fram. Hans bloggpost har hittills 177 kommentarer. Det är ganska många, det!

En annan, som uppskattar valet av Antje Jackelén men också kan lyssna in dem som ”förlorat” är Fredrik Modéus, som i sin ledare i senaste numret av Kyrkans Tidning kommenterar att Eva Hamberg lämnat kyrkan.
Det är en sorgens dag när en människa lämnar Svenska kyrkan, oavsett vem. Det är sorgligt på ett särskilt sätt när en ledamot i kyrkans läronämnd stiger av, oavsett åsikt.
Så trots allt finns det i Svenska kyrkan en önskan att nå fram till varandra. Det är en viktig aspekt av Prophetic Theology. Den vill också försoning – men först ett profetiskt urskiljande av vad som är sant, rättvist och gott.

Men debatten kan föras på olika sätt. Ibland tycker jag att den spårar ur. Särskilt i sociala medier. Fredrik Modéus skriver:
Lättheten att formulera sin åsikt i sociala medier är tveeggad. Risken är att man för snabbt slänger ur sig sådant man inte hade sagt ansikte mot ansikte. Tweetkulturen kan gynna ett hårdare och mindre sakligt debattklimat.
Låt mig citera två personer (anonymt) som får stå som representanter för två ytterligheter men samtidigt samma fenomen. Fenomenet att vilja separera människor.

Det ena inlägget hittade jag i en tråd, där de flesta inte välkomnade valresultatet.
Antje Jackelén vet inte vad kristen tro är, eftersom hon inte är omvänd och kommit till tron. Därför blir tankarna efter det egna sättet och förnuftet och då kan de bli hur som helst.
Visst är det osmakligt när någon uttalar sig om en persons Gudsrelation på detta sätt. 

Det andra facebook-inlägget är uttryck för samma önskan att skapa avstånd till andra kristna. Här tillhörde skribenten "vinnar-sidan":
Om alla islamofober lämnar kyrkan skulle det vara en välsignelse.
Är det inte en risk för oss som lever i ett protestantiskt samfund att vi tar till dessa grepp? Sanningen blir så viktig, att enheten får stryka på foten. Om vi inte är överens är det bättre att bryta upp eller kasta ut.

Med dessa exempel vill jag visa att båda sidor felar i diskussionen. Men låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet. Var och en måste ju få hävda sin ståndpunkt. Men låt oss hjälpas åt att inte göra det diaboliskt utan symboliskt - sammanhållande!

Låt mig till sist citera den som mycket av debatten handlar om. (Och då menar jag inte Antje Jackelén, utan Jesus).
Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra. (Joh 15:16-17)
För mig är detta en grundinsikt när det gäller kyrkan. Vi har inte valt varandra. Men Jesus har gjort det. Och vårt uppdrag är inget mindre än att vi ska älska varandra. Det sammanhang i vilket Jesus sa dessa ord var kvällen före sin död. Var alla lärjungarna överens om allt? Troligen inte! Just därför var uppmaningen solklar:
Älska varandra!

Wednesday, 16 October 2013

Det var ingen kupp

Jag mejlade till Luds stift och fick ett vänligt svar:

Tack för du uppmärksammat oss på den missvisande rubriken på Youtube.
Vi har ändrat till: Presentation av nyvalda ärkebiskopen Antje Jackelén

Så bra. Jag blir lika glad varje gång som jag blir bemött på ett trevligt och proffsigt sätt. Heder åt Lunds stift, som har en bra informatör.

Men på klippet står i och för sig något annat:
Antje Jackelén vald till Svenska kyrkans nya ärkebiskop
Men det är ju i sak detsamma. Vald. På latin "electa" eller "electus" - den gängse terminologin - Ärkebiskop electa - kanske blir för krångligt.

Nu ser klippet ut såhär:

Svårt detta med youtube-klipp. På förra klippet hade Antje en öl i handen. 
Här ser hon däremot något dyster ut.

Tuesday, 15 October 2013

Kupp av Lunds stift?

Alla vet att Lunds stift var Ärkestift ett antal decennier på 1100-talet. Kanske finns det medarbetare på stiftskansliet som nu ser en chans att göra en kupp. På stiftets hemsida kan man hitta ett youtube-klipp, som stödjer denna konspirationsteori.

Jag har inte lärt mig att lägga in klickbara filmer på min blogg, 
så vill Du titta på klippet, får Du klicka här.

Skämt åsido är det ganska respektlöst mot både Lunds stift, vars biskop fortfarande heter Antje Jackelén och mot Svenska kyrkan som helhet och dess nuvarande Ärkebiskop Anders Wejryd. Allt har väl sin tid!

Första utlandsfödda ärkebiskopen?

Jag ställer en fråga. Vet inte svaret. Kyrkans Tidning rapporterar att Antje Jackelén valts till Svenska kyrkans nya ärkebiskop. Det kanske är så att Antje blir den första utlandsfödda ärkebiskopen i Svenska kyrkan. Åtminstone sedan reformationen. Betyder det något? Kanske är det en öppning i det som jag alldeles för ofta upplever som en märklighet. Svenska kyrkan. Varför det? Det finns många kyrkor i Sverige. Vad gör vår kyrka svensk? Är det överhuvudtaget önskvärt? Särskilt när samhället blir alltmer mångkulturellt – vilket jag verkligen välkomnar.

Jag vill också gratulera både Svenska kyrkan och Antje Jackelén. Låt oss nu sluta upp i bön kring henne.

Did we just get the first Swedish Lutheran Archbishop electus not being born in Sweden?

I am just asking. I don’t know the answer. The Church Magazine is reporting that Antjé Jackelen has been elected the new archbishop of Church of Sweden. Could it be that Antjé is the first Archbishop in Church of Sweden, who is not born in Sweden. At least since the reformation. Is it significant? Maybe it is an opening in a situation which I often find strange. Church of Sweden. Why? There are many churches in Sweden. What makes our church so Swedish? Is it at all preferable? Especially when the society at large becomes more and more multicultural – which I like!

I also want to congratulate Church of Sweden and Antje. Let us unite in prayer around her!

Monday, 14 October 2013


Vi firar julafton och midsommarafton mer än juldagen och midsommardagen, inte sant? Så därför är det väl rimligt att många redan dagen före ärkebiskopsvalet vet vem som blir ny ärkebiskopen för Svenska kyrkan.

Jag hade tänkt göra en genomgång av allt jag läst i sociala medier (samt även i andra medier) på sistone, men jag tror inte jag orkar. För tillfället verkar dessutom debatten handla mer om själva debatten än om kandidaterna. För mig är det självklart att debattens vågor går höga, när det ska fattas viktiga beslut. Att många inte klarar av att skilja på sak och person är beklagligt. Men inget att förvåna sig över. Och visst tycker jag också att en del inlägg går över gränsen.

Men låt mig nu säga något om vem jag själv anser skulle bli den bästa ärkebiskopen. Egentligen är det livsfarligt, för jag kan inte säga att jag känner någon av dem väl. Jag baserar min uppfattning på de få gånger jag träffat dem och det lilla jag läst om dem. Exempelvis det som åtminstone fyra av dem själva uttryckt i fördjupande texter i samband med utfrågningen. Länken kommer här:

Johan Dalman har jag känt ganska länge. Johan har stor erfarenhet av kyrkligt ledarskap. Jag har stött på honom lite nu och då och han är trivsam att ha och göra med. Men jag får inte riktigt kläm på vem han är. Den text han skriver i samband med hearingen är allmänt hållen och jag förstår inte riktigt vad han vill få sagt med den. Hade jag haft rösträtt skulle nog inte min röst hamnat på Johan.

Per Eckerdal kom aldrig till hearingen och skrev heller ingen fördjupande text. Han verkar inte direkt intresserad av att bli ärkebiskop. Förmodligen p g a sin ålder. Jag försökte sätta mig in i vem han är i samband med biskopsvalet i Växjö för några år sedan. Jag bloggade om detta. Länken kommer här. Jag var inte helt negativ till honom men han var inte min favorit. Det är han inte heller i detta val. Men det han brinner för, människor i utsatta situationer, det tror jag vore en bra egenskap hos en ärkebiskop.

Cristina Grenholm är så vitt jag förstår en kunnig teolog och väl insatt i Svenska kyrkans organisation och maktapparat. Vi brukar hälsa glatt på varandra men jag kan inte säga att jag känner henne så värst väl. De gånger jag hört henne predika eller tala har jag faktiskt inte blivit så berörd. Däremot tror jag att hon gjorde bäst ifrån sig på hearingen, det lilla jag kunde lyssna här nere i Sydafrika med dålig internetuppkoppling. Det hon skriver i sin fördjupningstext håller jag i stort sett med om. Hon skriver om ekumenik och respekt. Men trots detta är inte Cristina min huvudkandidat.

Antje Jackelén är en god talare och jag har blivit imponerad de gånger jag lyssnat till henne. Men kanske är hon en bättre teolog än hon är en karismatisk ledare. Att döma av reaktioner från Lunds stift är uppenbarligen många nöjda med henne som biskop. Jag vet egentligen inget mer om det. Den text Antje skriver handlar om religionsteologi och jag blir faktiskt lite bekymrad. Att vi ska behandla alla människor respektfullt anser jag självklart. Att det bara finns en Gud är också självklart. Men nu är vi ju faktiskt kristna. Kan vi inte frimodigt säga att det är vår tro, att Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed. Skulle inte de flesta muslimer anse att Koranen är viktigare än Isa Ibn Maryam? Mitt sätt att se på respekt för andra är den att jag frimodigt får tro det jag tror och denna trygghet gör att jag nyfiket kan se på den andra. När det gäller de olika religionerna som frälsningsvägar menar jag, på goda grunder, att vi inte ska döma – bara vittna. Och vi, som är kristna, kan frimodigt vittna om Kristus. Men jag tror faktiskt att Antje ändå skulle bli en bra ärkebiskop. Hon har pondus på något sätt. Det gillar jag. Och jag tycker att hon också frimodigt vittnar om Kristus. Att vi inte är helt överens i hur vi uttrycker oss religionsteologiskt är för mig inte helt avgörande.

Ragnar Persenius är nog den jag träffat mest. Påläst och kunnig. Lite torr kan han vara men jag har stor respekt för hans kunnande. Han har också en stor erfarenhet som biskop och det kanske inte är så dumt, när man ska bara ärkebiskop. (Men det gäller ju åtminstone en till av kandidaterna!) I sin fördjupande text väljer han ett helt annat grepp än de andra. Han berättar personligt om en kristen människa, som genom sin tro blivit en fördjupad människa. Det gillar jag. Jag har inte något emot att Ragnar blir ärkebiskop men jag sätter inte honom främst.

Det jag saknar hos alla fem är ett internationellt drag. Kyrkan som en världsvid gemenskap. Vår samhörighet med människor som lever i utsatthet på södra halvklotet. 

Summa summarum: Jag kan tänka mig att Antje blir en bra ärkebiskop. Hon är nog den tydligaste av de fem och det gillar jag. Om det sedan blir hon, det är en annan fråga. Jag försöker att räkna med att Guds goda Ande finns med i morgon. När jag ber min aftonbön ikväll kommer jag att be såhär:
Gode Gud, ge svenska kyrkan en ärkebiskop, som kan bidra till att Din vilja sker på jorden så som i himlen. Amen

Ung och frimodig

Angelica är en av de ungdomar jag varit med och konfirmerat. Läs på hennes blogg och låt Dig inspireras av hur en ung, härlig människa i Sverige idag kan uppleva kyrkans gemenskap. I hennes fall i Birgittakyrkan i Kalmar. 

Många säger att de unga är framtidens kyrka. Jag håller inte med! Barn, ungdomar och unga vuxna är naturligtvis dagens kyrka. Om inte barn, unga, vuxna och äldre gemensamt får vara med och leva sina liv i och påverka dagens kyrka - då är det illa ställt! Angelicas berättelse om tacksamhet och gudstjänstgemenskap gör mig glad. Idag!

Dessutom är jag med på bild. Det gör ju inte saken sämre ….

Sunday, 13 October 2013

Gud utför mirakel om du ber och öppnar dig för honom

Det är med stor glädje jag presenterar Daniel, som gästbloggare. Tack, käre vän, för att Du är den Du är. Gud har verkligen gett Dig gåvan att vara en inspiration för Dina medmänniskar. Du sprider mycket uppmuntran och hopp kring Dig!

* * * * *

Daniel heter jag och har blivit inbjuden att skriva ett gästinlägg här på Anders blogg. Till vardags arbetar jag med försäljning av sökmotoroptimering på SEO-Bolaget Searchminds i Kalmar.

Lärde känna Anders när han arbetade i Birgitta kyrkan och han har utöver att varit en positiv kraft i mitt liv också Konfirmerat mig för några år sedan (gjorde det som vuxen)

Jag tänkte berätta lite om min väg till tro och hur mitt liv drastiskt förändrades tack vare Jesus.

Min resa mot Gud och frälsning startade med vin, men inte som för många andra med vinet i nattvarden utan med en rejäl fylla! Alkohol var något jag började dricka i min tidiga tonår och var något som öppnade upp världen för mig.

Inte för att jag på något vis var speciellt olycklig och deprimerad innan men det öppnade iaf upp en annan dimension av livet och jag älskade känslan av att vara berusad.

Tror nog så här med i efterhand och med lite distans till det hela att jag blev alkoholist vid första fyllan.
Min tonårsperiod utspelade sig på 90-talet och SD var inte speciellt stora men däremot var grupper som Ultima Thule något som var populärt bland ungdomar, Skinheads kulturen var ”ganska” stor i Sverige och rasistiska och rent nazistiska grupperingar var ofta omskrivna i pressen, Är nog många som minns VAM och liknade från den tiden.

Jag blev väldigt lockade av denna subkultur inte speciellt det högerextrema utan skinhead kulturen med rakat hår höga kängor och upprullade jeans lockade mig enormt, Gillade musiken, koppling till huliganism och det ständigt närvarande våldet och spänningen. Men framförallt älskade jag att vara skinhead för det innebar ett ganska enormt mått av supande.

Vi söp som galningar och varje helg innebar fylla och att föra liv på stan, Älskade känslan jag fick när vi kom gående och folk flyttade på sig och stirrade förskräckt på oss.

Det hela eskalerade med mer och mer alkohol våld och även andra droger började komma in i bilden, Misshandlar skadegörelse, våld mot tjänsteman m.m gjorde att jag började samla på mig domar och fängelsestraff.

Mitt missbruk av alkohol och droger fortsatte att eskalera, droger var något jag tog varje dag. Mitt liv kretsade tillslut helt runt att använda och skaffa droger.

Efter flera år av missbruk, fängelsestraff och behandlingshem var jag enormt sliten både fysiskt och psykiskt. Försökte ett otal gånger att sluta upp med mitt användande med klarade aldrig att stå emot suget och föll alltid tillbaka.

En natt på ett behandlingshems sjukavdelning där jag låg inlagd för avgiftning hände något. Fick av en lustig anledning en ingivelse att be. Var inte troende och hade inte speciellt mycket till övers för religiösa och troende människor men jag gjorde det ändå.

Jag låg på rygg i min säng och sa högt: Gode gud i himmelen hjälp mig!

Direkt så hände nåt, en känsla av lugn och frid kom över mig. Jag mötte Gud, Gud kom till mig den där natten och befriade mig. På en sekund var allt sug och alla tankar på droger borta. Jag fick en enorm klarhet i huvudet och jag förstod att det var jag som var problemet. Det var inte samhällets fel eller den där dumma soc kärringen som inte gav mig pengar.

Jag förstod att jag måste ändra mitt liv och börja ta ansvar, lyssna på människor omkring mig och ta till av vad terapeuterna sa på behandlingshemmet.

Det här skedde i juni 2007 och jag är fortfarande helt drogfri, har aldrig känt sug eller svårigheter att vara det heller.

När jag kom ut från behandlingshemmet kände jag ett sug efter Jesus och jag ville veta mer om vad som hände och vem Gud är. Jag började gå i Kyrkan, Jag flyttade hem till Kalmar (efter några års bortavaro från stan) och vilket jag bara kan se som Guds försyn så fick jag en lägenhet precis bredvid Birgitta Kyrkan i Kalmar.

Kände direkt att detta var stället för mig och har nu i några år fortsatt att gå dit. Att gå i Kyrkan för mig är lite som att tanka bilen. Jag fyller upp mig inför veckan med Guds kärlek och kraft. Känner direkt när jag inte varit på Gudstjänst på ett tag att livet inte funkar lika smidigt och att humöret inte är lika stabilt som när jag regelbundet ”tankar” mig själv.

Mitt liv idag är ett otroligt rikt liv både andligt och faktiskt materiellt. Jag har fått arbeta hårt men med Guds hjälp har jag faktiskt uträttat stordåd. Jag har gått från hemlös narkoman till att idag vara försäljningschef och vice vd för ett internetmarknadsförings Bolag med en betydligt stabilare inkomst. Men det största miraklet och gåvan till mig var att jag fick tillbaka vårdnaden om min dotter och får iaf varannan vecka vara pappa och ha henne boende hos mig.

Jag hoppas att min berättelse kan ge er lite hopp och stärka er tro på Guds kärlek och vad faktiskt en bön kan göra.

Vill ni läsa mer om mig och mitt arbete så klicka gärna in på min blogg där jag skriver om försäljning och sökmotoroptimering.

Thursday, 10 October 2013

The scholar from South Africa

Me, Right Rev. Anders Wejryd and Kenneth Mtata 
(Kenneth has been lecturing at UKZN. I actually got his office!)

The conference is over. I am on my way back home. Home to South Africa. I realise this is my home right now. For many reasons.

First of all my wife is there. I shouldn’t forget our dog, but my wife is after all far more important. Now one could argue that I just left four of our five children in Uppsala. How can I say that I go home, when I leave them behind? Because they are all adults now. But it was nice meeting all of them during my short visit in Sweden. Even the one that lives in Gothenburg.

Another reason for realising that my home is in South Africa I got at the last panel discussion of the conference. One of the last questions put to the panel included a reference to “the scholar from South Africa” and when the person who spoke continued I understood that he referred to me. “The scholar from South Africa” - nice!

But also during the conference it struck me that we work differently in South Africa. The students and teachers at the University of KwaZulu-Natal are more concerned with the society they/we live in. The theology, even if it deals with the history of Christianity, are more interested in the contemporary church. The theology is contextual. In this conference there were of course a lot of contextual theology but also a number of lectures and presentation about times and situations long passed. And I reacted to that. Have I become so South African already?

But of course, sometimes you also need to dwell on things and dig deeper into very isolated phenomena in order to understand. The big picture consists of details. Some of us are truly interested in details and they also contribute to a greater understanding. But that is not really my interest. In a sense I reacted to the theme of the conference, form this contextual perspective:
Remembering the past, living the future.
My questions is:
What about the present?

I am homeward bound. In many ways.

Monday, 7 October 2013

A few days in Sweden

Surreal – but nice! This comment from the movie Notting Hill might sum up how I feel about being in Sweden right now. I live in South Africa and I am very happy with that. Nevertheless I got an opportunity to participate in a conference in Uppsala starting tomorrow. So, a few months ago I bought a ticket (from a gift I got when I resigned as parish priest in Kalmar earlier this year).

I left Pietermaritzburg Thursday morning at 8.30 and spent a few hours at O R Tambo (Johannesburg). Via Addis Ababa and Kairo I reached Stockholm Friday morning just passed 7. I managed to be in time for a meeting at Church of Sweden head office, which started at 9.30. At 16.00 I left and began a trip to Kalmar together with three of my children. We arrived around 22.00. Saturday morning we worked in the garden at our cottage, which was the purpose of our road trip. (A fourth child came via train from Gothenburg and joined us.) Saturday afternoon I spent with some friends and the evening with the two daughters and two sons.

Sunday we went for high mass in St. Birgitta Church and thereafter lunch with my in laws. After that back to the cottage. We filled a trailer with some furniture and started our six hours trip back to Uppsala. We got there quite late in the evening. Today I returned the trailer to the garage and in a few hours I will have lunch with a colleague, who will work as a lecturer at Makumira University in Tanzania.

Tomorrow the conference starts:

I will read a paper in the morning, in a seminar together with two other scholars. The theme is:
Lutheran Identity in a Global World 1
The three papers are:
“Burning Issues” for Lutheran Churches. Göran Gunner, Associate Professor at Uppsala University, Researcher at Church of Sweden Research Unit.
The Evangelical Lutheran Church of Latvia in the Context of The Lutheran Church – Missouri Synod and The Church of Sweden. Kalle Tapani Kuusniemi, Researcher in the University of Helsinki, Faculty of Theology, Helsinki, Finland.
Unity in Lutheran diversity – how to speak and hear the truth in love. Wittenberg, Dar-es-Salaam, Budapest, Dodoma, Addis Ababa, and beyond. (Myself).

Late Thursday evening I go back to South Africa. I will reach Pietermaritzburg Friday afternoon. After a very interesting and so far rewarding week. Surreal but nice.

Wednesday, 2 October 2013

Vår kommunitet

Så hamnade vi – utan egen förskyllan – i en slags kommunitet. Vår arbetsgivare, Svenska kyrkans internationella avdelning, hyr ett hus för vår räkning, av den lokala lutherska kyrkans fastighetsbolag. En win-win situation. Det fanns ett outhyrt hus. Vi behövde någonstans att bo. Fastigheten är stor. Det har varit ett bed&breakfast. Vi bor i huvudbyggnaden men på tomten finns ytterligare en byggnad med fem rum och kök. Varje sovrum har egen toalett och dusch och det femte rummet är ett kombinerat studierum och vardagsrum. När vi kom bodde två studenter i denna byggnad. Nu är de fyra och vi är mycket glada för detta. Två kommer från Sydafrika och två från Zimbabwe. De studerar olika ämnen men är alla engagerade i en näraliggande pingstförsamling.

Ungefär en gång i månaden försöker vi träffas till måltid, bibelstudium och bön. Men dessemellan ses vi mer eller mindre dagligen. Vår hund Ludde älskar den extra uppmärksamhet han får och vi drar också på olika sätt nytta av studenternas närvaro. De är allt från kulturtolkar till IT-support.

När de beskriver hur de upplever vår närvaro är de glada över att få bo i något som liknar ett hem. Att det finns en mamma och en pappa i närheten utgör en trygghet.

För oss känns det också bra att få dela gräsmatta, swimmingpool, tvättmaskin och kompost med fyra mycket trivsamma medmänniskor.

Igår åt vi kvällsmar ihop: Jag (Anders), Malibongwe, Kristina, Calvin, Noma och Menelise.