Hammarskjöld

Häromkvällen gick hustrun och jag på bio och såg storfilmen om Dag Hammarskjöld. Den var sevärd. Mikael Persbrandt är trovärdig. Har alltid gillat honom som Gunvald Larsson i Beck. Här spelar han en delvis annorlunda karaktär. Men samma beslutsamhet och enstörighet. En intervju med Sverker Åström, som jobbade ihop med Hammarskjöld, stärker bilden av Dag Hammarskjöld som en ensamvarg. Sverker Åström säger:

1950–53 så var jag hans chef de cabinet. Det var inte mycket att göra, för han gjorde allting själv!

I en del kommentarer som jag läst ifrågasätts att filmen antyder att Hammarskjöld var homosexuell. En recension i Aftonbladet beskriver det på följande sätt:

Han får besök av en ungdomsvän, Peter Levin. De var nära i ungdomen, och mötet får Hammarskjöld att minnas vandringar i svenska fjällen. Är det kärlek han känner? ”Jag är inte homosexuell”, säger han i filmen och låter mer som om han ska övertyga sig själv än någon annan.

Ungdomsvännen är i själva verket en fiktiv person. Enligt manusförfattaren Ulf Ryberg har rollfiguren skapats som ett hopkok av riktiga personer, redovisar Sveriges Radio. Världen idag är nog den tidning som är mest upprörd:

Den allvarligaste bristen i denna omtalade film är dock den grundlösa homoerotiska bilden av Dag Hammarskjöld. Det enda vi vet om hans romantiska tillvaro är att han var ensamstående hela livet.

Min bild är ju att filmen ställer vissa frågor men egentligen inte besvarar dem. Däremot kan jag hålla med Världen idag om att man kunde lyft fram Hammarskjölds spiritualitet.

Det finns flera kända och starka inslag hos människan och makthavaren Dag Hammarskjöld som hade passat väl som grund till en film om honom. Av de anteckningar som efter hans död gavs ut under titeln Vägmärken vet vi exempelvis att han var en varm kristen. Det sekulariserade Sverige har dock förskräckligt svårt att ge en trovärdig spegling av denna dimension i tillvaron.

Men när hustrun och jag samtalade efteråt var det en helt annan aspekt som hustrun lyfte fram, som jag verkligen håller med om. Filmen beskriver hur engagerad Hammarskjöld var när det gällde avkoloniseringen av Afrika. Frågan är då: hur beskrivs afrikanerna? Det är två svarta afrikaner som får repliker. Dels Patrice Lumumba, som var det fria Kongos första premiärminister och som avrättades 1961. Dels Moïse Tshombe, som var president i utbrytarstaten Katanga. Lumumba var, såvitt jag kan läsa mig till, en eldfängd person men som befrielseledare kunde porträttet av honom fördjupats. Eller kunde åtminstone en bakgrund getts. Lumumba var ju med på den stora panafrikanska konferensen i Accra, i Ghana 1957. Där fanns ledare som Kwame Nkrumah, det fria Ghanas första president och Kenneth Kaunda, framtida ledare för Zambia. Om nu avkoloniseringen var viktig för Hammarskjöld hade det kunnat passa att låta afrikanska ledare ta mer plats. 

Tshombe var med stor sannolikhet en marionett för belgarna men en scen som etsar sig fast är när en vit legosoldat från Nordrhodesia (nuvarande Zambia) inte vill ta Tshombe i hand. Denne reagerar starkt men sedan rinner hela frågan ut i sanden. På ett sätt symptomatiskt för filmen, där afrikanerna blir en slags bakgrund till porträttet av Hammarskjöld.

Men ändå vill jag rekommendera filmen. Inte minst idag när flera stora krig påverkar vårt dagliga nyhetsflöde och även Sveriges statsminister talar om att det ytterst handlar …

… om att med vapen i hand – och med livet som insats – försvara Sverige, våra värderingar och vårt sätt att leva.

Hammarskjöld framställs inte som en pacifist och det var han nog inte heller. Men han är noga med att beskriva att FN’s uppdrag är att vara fredsbevarande.

 

Som en god vän sa idag. Vi behöver inte i första hand rusta för krig utan fortsätta att arbeta för fred.

Kwame Nkrumah

Imorgon, 21 september, är det Kwame Nkrumahs födelsedag. Han föddes 1909 och avled 1972. Han var Ghanas första president. Ghana var först ut i Afrika att bli självständigt efter sekler av kolonialism. 1957 blev Nkrumah president. (Etiopien är annars det stora undantaget. Landet blev aldrig koloniserat.)

Idag har vi varit vid Kwame Nkrumah Memorial Park and Mausoleum. Väl värt ett besök. Världsbanken har stått för kostnaderna att rusta upp platsen och vi fick veta att arkitekten endast var 28 år gammal. I ett afrikanskt land räknas det som en mycket ung person.

Vi fick se Nkrumahs grav. Precis när vi kom dit var det en skolklass som besökte graven tillsammans med sin lärare. Så viktigt. Vi var där med kollegor från Ghanas bibelsällskap och även två personer som arbetar för United Bible Societies. En stationerad i Ghana, den andra i Kenya.

Kwame Nkrumah tillhör den första generationens ledare som verkligen gav allt för sitt land och för visionen att Afrika skulle bli en blomstrande kontinent. Jag frågade en av kollegorna från Ghana vad det betyder att besöka denna plats och fick svaret att det som griper mest är Nkrumas ödmjukhet. Att han inte drev någon personlig agenda utan först såg till sitt folks och hela Afrikas bästa. Även om han förstås också hade svaga sidor.

Nkrumah blev avsatt i en militärkupp 1966 och tillbringade sedan resten av sitt liv i exil. Vi såg en staty över honom som revs omkull 1966. Huvudet kapades av. Nu finns båda delarna på området. Tänkvärt!

Andra samtida ledare var Léopold Senghor i Senegal och Julius Nyerere i Tanzania. Dessa länder blev självständiga 1960 respektive 1961. Även dessa ledare hade sina brister men skiljer sig från många av dagens världsledare i just detta att de tjänade sitt land på ett osjälviskt sätt.

Vi mötte mängder av citat som kommer från olika tala Nkrumah hållit. Det jag gillade bäst lyder:

I am not African because I was born in Africa, but because Africa was born in me.

Nu är jag ju inte afrikan men jag kan ändå relatera till detta citat. Det känns som om Afrika föds i mig varje gång jag besöker kontinenten. Och jag är nog inte ensam om den känslan.

Imorgon ska vi alltså fira hans minne. Det är allmän helgdag. Det blir sorgligt att skiljas från detta spännande land och från dessa oerhört gästvänliga och generösa människor.

Här är själva mausoleet.

En skolklass var på besök vid graven med sin lärare.

Större delen av dagen har vi haft viktiga möten på Bibelsällskapets kansli.
Det ligger i Bible House, som ligger nere vid atlanten. Inte långt från
Kwame Nkrumah Memorial Park and Mausoleum.

 

 

 

 

Tillbaka i Cape Town

Det var två bra dagar i Port Elizabeth. Däremot var hemresa inte den mest bekväma. Jag trodde Greyhound stod för konfort men det visade sig att jag fick en plats i undervåningen i bussen. Klaustrofobiskt! Den man jag satt bredvid tog dessutom halva mitt benutrymme. Tur att jag fick en plats vid mittgången. Taket var så lågt att jag inte kunde stå upp, utan fick huka mig på väg till min plats. Utrymmet mellan sisten och framförvarande ryggstöd var ca: 15 cm. Det fanns ingen hatthylla att lägga handbagaget på så jag hade dessutom min ryggsäck och väskan med min laptop att trängas med. Utöver mannen i sätet bredvid! Airkonditionanläggningen fanns alldeles i närheten. Underbart? Nej, snacka om oväsen. Men med hjälp av öronproppar och med en filt över mig, när det blev kallt framåt småtimmarna lyckades jag ändå sova i stort sett hela resan och när jag kom fram till Kapstaden möttes jag av Hans. Hem till frukost, en dusch och solsken. Med andra ord är det inte ett dygg synd om mig, denna min sista dag i Kapstaden.
På resan läste jag den bok jag fick av Barbro och Hans, vid min disputation:

Martin Meredith. The State Of Africa. A History of Fifty Years of Independence. Johannesburg & Cape Town: Jonathan Ball Publishers. 2005.

Den handlar om hur Afrika, efter framför allt Ghanas självständighet 1957 under ledning av Kwame Nkrumah, lyckats eller inte lyckats. Jag har inte kommit så långt men jag förstår att det är en kritisk granskning, som kanske inte kommer att vara helt uppmuntrande. Tänkte jag, när jag satt där inklämd i bussen med en grannes ben bland mina ben och väskor. Ändå kände jag mig hemma i denna afrikanska smältdegel av kroppskontakt och ubuntu. En ung man serverade kaffe och balanserade en bricka med säkert 20 muggar på i den tränga gången och upp och nerför trappan. Det finns något motsägelsefullt i att skriva om självständighet i Afrika där allt verkar peka på beroende och samhörighet. Ska bli spännande att läsa mer.