"Fruit of your work"

Last year I supervised three BTh honours students. Nkosinathi was one of them. He is now a MTh (Master) student. I am still privileged to be his supervisor. 

The relationship supervisor - student is a learning process for both. I enjoy it very much. So far I have not had the pleasure to see a Master student or a PhD student graduate. Hopefully I will be able to experience that in the future.

When somebody helped me by taking this pic, Nkosinathi said, that he was the fruit of my work. I felt honoured! AS everyone knows, the student is the one who does most of the work.

Graduation is always a joyful event.

Jacob Zuma - Bachelor of Theology

Tonight the College of Humanities held its graduation ceremony. I brought my gown, hood and cap and was placed first in the academic procession. Because I am the most junior lecturer! But that is OK!

A graduation is a long ceremony. I guess about 500 persons were conferred degrees or got their certificates. Some were not there so the whole event took just over 2 hours. Most of the time people were serious. But at one stage everyone was screaming and shouting. It was when Jacob Zuma collected his degree in Theology.

This young person can’t help that he’s got the same name as the president of South Africa. But one could see that he is used to this reaction. He just laughed, kneeled in front of the Chancellor, got his hood and left the stage.

I enjoyed being part of this. Last time I sat with the audience. This time I was on the stage with my colleagues. Most junior, but still a lecturer!

First in the procession the Mace is being carried. On top there is a secretary bird.

Tillbakablickar i Hermanus 8

Direkt efter the Graduation togs en mängd bilder. Sedan skjutsade vi ut Kelebogile till hennes hem i Seven Days, Bochabela. Där tog vi fler kort med Kedibone (Moni) och Kea. Det kändes bra att få komma dit och visa att de också är starkt delaktiga i det vi varit med om.
Sedan åkte vi tillbaka till universitetet och var med om Chancellor’s dinner. Den ägde rum i Centenary Hall, som är ett ombyggt hostel. Gjordes i ordning till 100-årsjublieet. (Centenary på engelska betyder just det!) Professor Strauss har bott i detta hostel och berättade om hur han som ledare för sitt hostel satte stopp för de vilda lekar, där man bland annat kastade tomater på varandra….. Nu är det en stilig festlokal och den var verkligen snitsigt dekorerad.
Vi möttes av blåsmusik och en välkomstdrink. Därefter fick vi sitta till bords. Maten var OK men inget kulinariskt mästerverk. Det var en del tal. De flesta på Afrikaans, så hustrun fick låna hörlurar med översättning till engelska. Bland annat talade the Chancellor själv. Det var inte heller någon höjdare. Han talade mest om sig själv. Det mest intressanta var nog när en av hedersdoktorerna, Monty Jones, från Sierra Leone, talade om sitt arbete för att utrota hunger och fattigdom i Afrika. Han hade som tonåring haft en dröm att få arbeta med just detta och nu är han ordförande för Global Forum on Agricultural Research (GFAR). Så viktigt är det att ha drömmar och hålla fast vid dem.
När festen var slut kring halv tio, följde Professor Strauss med hustru oss till bilen. Vi frågade hur de upplevt festen och de sa att den var trevligare än de trott att den skulle bli. (Professorn hade beskrivit dessa fester som ganska tråkiga, när vi tidigare frågat.) Men så tillade han, att de fortfarande hade kvar lite av den energi de fått under måndagskvällens disputationsfest. Det kändes roligt att höra.

Tillbakablickar i Hermanus 7

Onsdag. Graduation. Förmiddagen tog vi det lugnt och sedan blev jag skjutsad till universitetet. Hade lite att pyssla med. Klockan ett anmälde jag mig på baksidan av den stora aulan: Callie Human Hall. Sedan kom de andra vid två-tiden och så var det dags att ta plats. Jag satt i närheten av Brad Sweet. På andra sidan mittgången fanns Amaka Ideh, från Nigeria. Kul att känna två av de andra blivande doktorerna.
Ganska exakt 14.30 spelades Gaudeamus Igitur ur högtalarna och en procession bestående av universitetets Chancellor, vice Chancellor (d v s Rector) och vice rectors, samt fakulteternas dekaner m fl. Alla klädda i olika gowns i alla möjliga färger. Det var vackert om än lite märkligt i Afrika.
Jag har vid ett tillfälle gått först i denna procession. Som studentpräst, för att inleda Graduation med bön. Nu hade detta moment tagits bort. Lite tråkigt, anser jag. Man skulle hellre gjort det mer inklusivt och haft företrädare för olika religioner som fått turas om att inleda med bön. Istället blir religionsfrihet, frihet från religion och ateismens agenda segrar. Trist!
The Chancellor öppnade ceremonin och sedan var det dags att presentera den som blivit hedersdoktor. (Doktor Honoris Causa). Det var en professor i pedagogik. Sedan fick en av de administrativa medarbetarna ta emot medalj. Därefter var det dags för oss doktorander. En efter en fick vi komma upp på scenen, tillsammans med vår promotor. Jag var näst sist. Sist var Brad Sweet. Mest jubel och stående ovationer blev det när Anna Magdalen de Jager stapplade upp på scenen. Hon är 93 år !!! Stort jubel, applåder och de särskilda afrikanska ljud, som kallas ululating, på engelska.
När det var min tur kände jag mig nästa fysiskt berörd av stundens allvar. Professor Strauss ledsagade mig till scenen. Jag ställde mig framför talarstolen och han presenterade mig och min avhandling. Sedan fick jag falla på knä framför the Chancellor, som la sin mössa på mitt huvud, som ett sätt att symboliskt sätta på mig min hatt. Därefter ställde jag mig framför en annan dignitär, med ansiktet utåt publiken och fick min hood trädd över huvudet. Det är ett band, som är själva tecknet på att jag nu fått min doktorsgrad. Jag fick även mitt doktorsintyg i handen. Ett enormt intyg i A3-format. Allt var över på någon minut och sedan fick jag gå och sätta mig.
Efter oss doktorander var det dags för alla magister/master – studenter, kandidater m fl. Det var nog över 100, så det tog ett tag. Ljudnivån höjdes hela tiden och en höjdpunkt var det, då en blind student leddes av förmodligen sin hustru över scenen. Då blev det åter stående ovationer.
En annan höjdare utgjordes av en ung, svart tjej, som låtsades att scenen var en cat-walk. Hon gick utstuderat mellan presentationen och the Chancellor. Folk jublade. Och vad ska man säga. Det var hennes 30 sekunder i rampljuset och hon hade insett att det krävdes något extra, för att synas i denna medeltida traditionstyngda kavalkad av röda och svarta gowner.
När alla blivit vederbörligen iklädda sina olikfärgade band höll universitetets Rektor, Professor Jonathan Jansen, tal. Det var lysande. Tyckte jag. Min professor sa till mig efteråt att han tyckte det var nonsens. Det tycker inte jag, sa jag.
Prof. Jansen talade om ledarskap. Om att våga sticka ut och gå sin egen väg. På ett o-afrikanskt sätt pratade han om ensamhet. Om att en ledare är ensam och måste våga gå sin egen väg. Själva poängen kom i form att Liverpools välkända sång. Professorn menade att ledarens uppgift är att ”walk alone” and if you do that ”you’ll never walk alone”. Mycket klokt!