Youth Day and Wedding Anniversary

It’s raining outside my window. Overcast. 16 degrees centigrade. It’s not cold but also not the way summer should look like.

In Pietermaritzburg, in South Africa, were we lived this time last year, it looks the same. Overcast. 18 degrees. South African winter.

I always think extra about South Africa this day. It is our wedding anniversary. 32 years. In South Africa it is Youth Day. A public holiday. Remembering the Soweto uprising in 1976.

This year it is forty years. In 1976 apartheid was a reality. It was the same in 1981-82 when I lived a year in Cape Town. In 1990 the ANC and other liberation movements were unbanned, Mandela and other freedom fighters were released from prison and the future looked bright.

South Africa went through a period between 1990 and 1994 that was far from peaceful. The transition was in some areas not peaceful. For instance in Pietermaritzburg a war was fought – the so called Seven Days War – in March 1990.

It was a miracle that South Africa could hold free and fair democratic elections in 1994 and see Mandela inaugurated as the first democratic president the same year.

Forty years after the Soweto uprising much has changed in South Africa. With the present leader a number of things have gone wrong. More and more often high profile South Africans are calling the president to step down. Which would be good.

My wife and I will celebrate our anniversary later today, when she returns from a confirmation camp. 

I also want to celebrate Youth Day in South Africa. I want to remember all those who have fought and still fight for freedom, democracy and human rights. It is an ongoing struggle. In South Africa and all over our globe.

Amandla. Awethu. A luta continua.

So what about the rain? In seTswana rain is 'Pula' and is regarded as a blessing. 

Looting and xenophobia

From time to time there are outbursts of xenophobia in South Africa. (As in the rest of the world – especially Europe, where political parties are growing rapidly, based on this ugly phenomenon.)

The 19 January, reports ENCA, tension started to rise again, when residents of Doornkop in Soweto started to loot a so called spaza shop owned by a Pakistani national. He is accused of having shot and killed one of a group of teenagers, who allegedly robbed his shop earlier. In response the community vandalized his shop and started the looting, which has spread, writes News 24, to places like Alexandra.

Yesterday a young women was accused of having killed here baby, while she took part in looting, also according to News 24.

I listened to her on radio, SAFM, and she said that people had taken the baby’s blanket and planted it in the shop. The child, however, was indeed killed in the stampede.

Xenophobia! Wikipedia explains the word like this:

"deep-rooted, irrational hatred towards foreigners" ... and "unreasonable fear or hatred of the unfamiliar" … The word comes from the Greek words ξένος (xenos), meaning "strange", "foreigner", and φόβος (phobos), meaning "fear".

Obviously it is a universal or global thing. It is nevertheless something that we need to deal with and work against. It brings nothing good to humanity.

Gudstjänst i Soweto

Peter och Mmaletsatsi innan gudstjänsten börjar.

En spännande helg i Gauteng (den provins som både Pretoria och Johannesburg ligger i) fortsatte idag med gudstjänst i en av våra lutherska församlingar i Soweto. (Som betyder SOuth WEstern TOwnships). Peter Svensson, vår kollega, delar kontor med bland andra Kirkens Nødhjelp (Norweigan Church Aid). En av de anställda på NCA tillhör en församling i nordvästra Soweto, i området Dobsonville. Dit åkte vi i morse och gudstjänsten började strax efter kl 09.00, nästan på utsatt tid.

När vi kom övade en mycket duktig kör, men det visade sig att de var på väg till en annan gudstjänst. Lite snopet! Men självklart tog de inte sången med sig. Kyrkan var välfylld och sången stark (med eller utan kör).

Som vanligt fick olika grupper i församlingen agera kör i stället. Först alla kvinnor, sittandes på sina platser. Sedan reste sig alla män (eller de flesta) och samlades längst bak och sjöng en psalm tillsammans. Peter och jag var med och kan nu alltså på vårt CV lägga till att vi även sjunger i Dobsonvills lutherska manskör. Inte illa!

Peter och jag lägger vårt bidrag i kollekten.

Gudstjänsten leddes av en diakon. Under ett kort tag utbildade ELCSA diakoner i Pietermaritzburg och idag mötte vi en av dem. Följdaktligen firade vi inte nattvard. Mot slutet av gudstjänsten bad diakonen mig komma fram och bland annat förmedla Guds välsignelse till församlingen. Eftersom församlingen firar gudstjänsten både på engelska och seTswana, valde jag att läsa välsignelsen på seTswana. Jag kan den utantill. Men idag gick det inte så bra. Jag stakade mig på andra raden. Vad händer då? Självklart fyller 5-10 röster i församlingen i, så att jag kommer rätt och kan avsluta välsignelsen. Härligt!

Vi blev varmt välkomnade och fick vi komma fram och presentera oss i samband med pålysningarna. Detta är så självklart i denna del av den världsvida kyrkan. Varför gör vi det så sällan i Svenska kyrkan? Jag vet att det inte skulle passa alla att tvingas komma fram och inför alla presentera sig. Men kanske kunde det finnas ett moment, där de som aldrig förut varit i kyrkan får en möjlighet att presentera sig – om de vill. I alla fall är det något att fundera över.

Fem timmars resa hem till Pietermaritzburg gick bara bra och vi körde in genom vår grind precis innan solen gick ned. En fin helg i Gauteng. (= platsen för guld på en blandning av Afrikaans och seTswana).

Shrinking space

At the moment I take part in a conference in Sigtuna, Sweden. We are employees of the Church of Sweden, working abroad. We work in Latin America, Africa, the Middle East, Asia. Once a year we have a conference together with staff at our head office in Uppsala, Sweden.

Yesterday we met all our colleagues in Uppsala. We were altogether 120 people. Project managers, controllers, liaison officers and a number of line managers on different levels. Our organisation is rather hierarchical. Nevertheless, it was a nice day with good talks. We prayed, singed, enjoyed good food and even had a soccer match together.

The theme for the day was “the space for civil society”. There is a trend, worldwide, that this space is shrinking. We heard examples from all over the world that governments are making it difficult for NGOs (Non-Governmental Organisations) to work with human rights issues. Sometimes to the extent that lives are threatened. This is serious. Not only for the NGO’s as such but also for the people we work with.

When I woke up this morning it struck me that we had not linked this to the situation that many Christians experience today. I remembered that I got a message on Facebook, from the WCC, from Christians in Iraq:

An urgent prayer request from H.E. Matta Roham regarding Christian persecution in Iraq!

Please pray and share!

Historical Tragedy.

The crimes of the ISIS moved last Thursday all Christians from the two dioceses of:

1- Mosul City

2- St. Mathew Monastery and Nineveh Plain.

Thousands of Christian families left their homes, churches and monasteries to the safe cities of Erbil and Dahok in Kurdistan, North of IRAQ.

Our Christian sisters and brothers are in need of your help for food and other basic things for daily living.

Please help and join us in prayers.

So, this morning we prayed for the Christians in Iraq and also for the Church in Central America and the Indigenous people in these countries, as well as for the situation in South Sudan.

The space is shrinking for people all over the world. In different ways! Let us pray and work against this.

Let me end with one thing from yesterday’s presentations. One of our colleagues had heard this from a person who was part of the Soweto uprising in 1976: When the school children met, they met in churches. This was a space that was open for gatherings. When they announced place and time for the next demonstration they sang the announcement with a liturgical melody. To me this was a good way to use a shrinking space in a creative way.

Youth Day

Public Holiday! To commemorate the Soweto uprising in 1976 when school children took to the streets. I know that there are some gatherings held around the country but I haven’t seen any in Pietermaritzburg. So my own commemoration will be this blog post.

When I switch on the radio I hear about the Youth Employment Accord, which was signed by government, labour, business and civil society in April 2013. But I don’t see a lot of energy in this. Not even today.

There are two other things I would like to highlight. First of all the ending of the mourning period for Nosizwe Graca Mandela and Winnie Madikizela Mandela. Both the wife and the ex-wife of Madiba have been wearing black mourning garments for six months and they have not been allowed to make public appearances. It is reported by among others SABC News.

This coincides with the release of the memoirs of Madibas former secretary, Zelda le Grange. eNCA news writes that she has written about how the family of Madiba treated his wife Graca. I am not going to comment but I think I will need to buy the book and read it. Sadly there are a lot of conflicts in the Mandela family. As in many other families, of course. Reconciliation is never easy. But generally speaking I wonder if the mourning tradition is helpful. In an article written by Mercy Amba Oduyoye I read about this tradition as an expression of a thought 

… a husband’s soul will not rest until the widow has completed elaborate mourning rites and has been purified.

Widowers on the contrary are encouraged to get a new sexual partner as soon as possible. Oduyoye writes about traditions in other parts of Africa, I am aware of that. But as far as I know the rules are the same in South Africa. Men do not need to go though the same mourning rituals as women. (The article is: Oduyoye, Mercy Amba. 1992. ‘Women and Ritual in Africa’ in Oduyoye, M. A. and Kanyoro, M. R. A. eds: The Will to Arise. Women, Tradition and the Church in Africa. Pietermaritzburg: Cluster Publications. 9-24). 

Another area where reconciliation is tested is in the mining industry. The strike in the platinum belt has been going on for  five months. Now it seems as if the parties are coming closer to an agreement. The churches have been involved recently.

In a press relaeas from the South African Council of Churches Bishop Malusi Mpumlwana, acting General Secretary of the SACC, says:

Since the minister’s intervention has not yielded the envisioned results, we are offering our physical presence to the process in order to create a fresh, neutral space within which to try and build on the work done thus far to bring the two parties to agreement for the sake of the starving families and the economy of the country which is in distress.

A year ago Hans S A Engdahl and I wrote an article in the Ecumenical Review. "Ecumenical Space. Expanded for Whom?" (Engdahl, H. and Göranzon, A. 2013. Ecumenical Space. The Ecumenical Review, 65: 258–277.) In that article we worked with the concept of " ecumenical space". It is therefore interesting to read about the "space" concept being used by the SACC.

Another Church leader who has engaged himself over this issue is the Anglican Archbishop, Thabo Makgoba, who prays on his blog:

May each put themselves in the shoes of the other and move forward together for the sake of the common good and the safety of all, especially the employees.

It is Youth Day in South Africa. As a couple we celebrate our 30th wedding anniversary. We are thankful that we can live in this wonderful country and we also pray that the sacrifice those school children made in 1976 will not be in vain.

Antoinette Sithole

Vi blev hembjudna till goda vännerna Ebbe och Lena. Ebbe Westergen är ordförande (president) för organisationen Bridging ages. I vanliga fall arbetar han vid Kalmar länsmuseum med kulturmiljöpedagogik. Vi visste att vi skulle få träffa fyra sydafrikanska gäster, som varit i Kalmar under veckan och är på väg till en konferens i Turkiet. En av dem, Trinity, bor i Pietermaritzburg, dit vi flyttar nästa år. Spännande. En annan heter Mpho och en tredje Bongani. Bongani fick min avhandling. Han håller på med ett par kapitel till en bok, som berör samma saker som jag forskat kring. Den fjärde personen var Antoinette. Alla fyra arbetar på olika museer i Sydafrika. De är också involverade i arbetet med tidsresor och hör till organisationen Bridging ages. Men självklart måste jag skriva om Antoinette. Här på bild med hustrun.

Jag har set Antoinette på bild så många gånger att jag knappast längre minns det. Men då har jag aldrig sett henne. Fokus har varit på hennes bror, Hector, som bärs utav en man. Mannen jag alltid trott var hans far, var i själva verket en främling vid namn Mbuyisa Makhubo. Händelsen ägde rum den 16 juni 1976 i Soweto, Johannesburg. Soweto, som låter afrikanskt men betyder South West Townships. Skolbarnen i Soweto fick nog av att tvingas använda afrikaans som undervisningsspråk. Antoinette berättade vid matbordet att de säkert var över 20 000 barn som demonstrerade. Det var tänkt som en fredlig manifestation men mycket gick snett. Polisen började skjuta och under de dagar eller veckor som upploppen pågick dödes hundratals skolbarn. Den förste var hennes bror, Hector, 10 år. Han skulle egentligen inte varit där. Det var de äldre barnen som demonstrerade. Men många yngre var nyfikna och drogs med. Antoinette, eller Toto, som hon också heter, var 16 år.

Efter det blev 16 juni en speciell dag i Sydafrika. The Soweto Day. Åren mellan 1976 och 1981 var det ständiga upplopp kring denna dag. När jag bodde i Sydafrika deltog jag i ett möte den 16 juni 1982 i Kimberley. Ungdomarna i kyrkan tog med mig men först såg de till att jag fick en prästskjorta på mig. För min egen säkerhets skull. Jag minns fortfarande tydligt hur laddad stämningen var. Talen och sångerna. Jag minns en ung, svart man som talade om hur de vita tagit över deras land och jag stod längst bak längs väggen och kände mig allt annat än bekväm. Idag kallas den 16 juni Youth Day och är en allmän helgdag. Det är också vår bröllopsdag. Sydafrika är vårt andra hemland och det var härligt att få träffa fyra sydafrikaner i kväll. Att träffa Antoinette satte igång många tankar. Det museum hon arbetar vid finns i Soweto och heter Hector Pieterson Museum.

Bloemfontein igen

På något sätt reser jag nu tillbaka, samma väg som jag kom. Kalmar – Stockholm – Arlanda – Rom – Addis Ababa – Johannesburg – Bloemfontein – Kapstaden – Hermanus – Kapstaden – Port Elizabeth – Kapstaden – Bloemfontein. (På fredag blir det Johannesburg igen och sedan Addis Ababa – Rom – Arlanda – Stockholm – Kalmar. Med andra ord är jag mentalt på väg hem. Ändå återstår mycket och en viktig del av det jag varit med om har jag inte återgett. Två viktiga resor har jag varit med om det senaste dygnet. Återkommer till dessa.
Sista dagen i Kapstaden innebar vila och sol. På kvällen kom Nokothula förbi. Henne träffade jag för två år sedan. Hon är civilingenjör och arbetar för en organisation som ser till att det som byggs i materiellt fattiga områden håller en bra kvalitet. När jag träffar henne blir jag hopfull. Barbro och Hans kom också hem och vi drack te tillsammans. Då dök John upp. Han är också ingenjör men på väg att göra sin Ph D inom chemistry. Knappt 25 år kommer han att vara, när han kan kalla sig doktor. Imponerande. Det visade sig att Nokuthula, som kommer från Soweto och John, var föräldrar jag besökte i Port Elizabeth hade gemensamma bekanta på universitet. Härligt! Varje tecken på att Sydafrika är på rätt väg känns viktigt. Det finns så många mörka moln på himlen. Desto viktigare att ta vara på ljusglimtarna.

Vilken kvinna

Som vanligt sitter jag i ottan och läser om händelserna i Sydafrika under kampen mot apartheid. Jag har kommit till 1960. En av de värsta massakrerna i Sydafrika skedde då, när polis avlossade skott in i en flyende hop med fredligt demonstrerande människor i Sharpeville. 69 personer dog, kanske fler. Därefter hölls, efter ett initiativ av Kyrkornas Världsråd, den s k Cottesloe Consultation, som blev en viktig signal till många vita kristna, att något måste göras.
1960 - det var året då Kristina och jag föddes. Och idag, den 9 januari, är det dagen då Kristina föddes.
Snart ska jag väcka barnen, vi har slagit i några paket. Barnen (ungdomarna) har själva fixat sina presenter. Själv har jag köpt några böcker. Kanske inte så fantasifullt men det får duga. Sången är det viktigaste. Tre barn bor i Kalmar. En i egen lägenhet. Men hon bor i vårt hus i natt, för att uppvakta sin ömma moder. Sönerna har sovmorgon. Den ene börjar 10, den andre 12 men de ska självklart upp kl 7 för att sjunga även de. Ludde, hunden, får vara med på ett hörn och kommer att med viftande svans hoppa upp i mattes säng. Själv bär jag brickan med ljus, paket och lite frukost.
Vem är hon då, födelsedagsbarnet:
Jo, hon är enligt uppgift från barnen, världens bästa mamma. Att Ludde betraktar henne som världens bästa matte, är ställt utom allt tvivel.
Själv tackar jag Gud för att mina och hustruns vägar korsades. Det hör faktiskt intimt ihop med Sydafrika. Jag hade kommit hem från ett år som volontär i just Sydafrika och blev inbjuden till ett läger, som hustrun hade ansvar för. Sedan var det en gemensam bekant från Sydafrika, som såg till att vi tog ytterligare ett kliv i processen att bli ett par. Vi gifte oss den 16 juni 1984 (25 år i år) och det är en oerhört viktig dag i Sydafrika, nämligen Youth Day, så man minns ungdomarna som demonstrerade i Soweto 1976. 2002-2006 bodde vi i Sydafrika. Ja, vårt liv och Sydafrika hänger ihop.
Min fru är en mycket spontan och ärlig person. Hon är minst av allt konflikträdd. I Västerbotten, där vi också har bott, sa de att hon är en person 'utan farstu'. D v s man kan kliva direkt in. Jag skulle tillägga att hon inte har några mattor på sin själs golv, under vilka man eventuellt skulle kunna sopa gamla konflikter och diverse groll. Kanske är det inte alltid behagligt att leva så, att allt hela tiden ska upp till ytan. Men i långa loppet är det mycket välgörande.
Till detta skulle kunna läggas mycket omtanke, mycket matlagning, mycket bakande, kompentent yrkeskvinna osv. Listan kan göras lång. Sämre sidor finns naturligtvis, men dem lämnar jag denna morgon. Det viktigaste är att jag älskar henne högt och för att knyta ihop detta blogg-inlägg: Hon strävar alltid efter försoning! Kanske därför som hon passar så bra i Sydafrika. Men nu ska jag snart upp och fixa med brickan ...