Maria

Idag hade jag förmånen att få leda högmässan och predika. Temat för Fjärde söndagen i Advent är ”Herrens moder”. Evangelietexten handlade därför om Maria. Kopplingen till läsningen från profeten Sefanja var inte svår att göra men episteltexten från Filipperbrevet fick jag fundera över. Särskilt denna vers:

Låt alla människor se hur fördragsamma ni är.

När jag tittade i min exegetiska litteratur förstod jag att det grekiska adjektivet ἐπιεικής (epieikés) inte är helt lätt att översätta. När Bibel 2000 (NT 81) har ”fördragsamma” väljer översättarna i Bibelsällskapets pågående översättningsarbete (NT 2026) att skriva ”välvilliga”. Svenska Folkbibeln 2015 översätter med ”vänliga”. I Bo Giertz översättning från 1980-talet står det ”storsinta”. Och i Kärnbibeln, som ofta ger synonymer till svåröversatta begrepp, står det: ”osjälviskhet (omtanke, fördragsamhet, förlåtande attityd)”.

Min predikan började jag med Musikhjälpens motto för årets insamling.

Alla har rätt att överleva sin graviditet.

Utifrån denna inledning talade jag om olika komplikationer och utmaningar som finns kring barnafödande. Tonårsgraviditeter, IVF och barnbegränsning men jag berörde också den fruktansvärda våldtäkt som vi kunnat läsa om i Uppsala. En 30-årig man våldtog en 12-åring som blev gravid. Innan abort gjordes, konstaterades genom ett DNA-test att mannen var skyldig. Han är också dömd

När jag började tänka i dessa banor blev uppmaningen till fördragsamhet eller storsinthet problematisk. De flesta graviditeter börjar inte i våld utan i en gemensam önskan om att bli föräldrar. Men det är ändå viktigt att vara medveten om att kvinnor ofta ställs inför utmaningar i samband med graviditet och förlossning (eller utebliven graviditet). Oavsett utmaning kan ingen kräva att de ska svara med fördragsamhet. Ofta handlar det om att reagera och säga ifrån.

Först när detta skett och det svåra benämnts och orättvisor rättats till, kan eventuellt episteltextens inledande uppmaning bli möjlig:

Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er.

Jag tror att Maria också kämpade på olika sätt. Det kan inte ha varit enkelt att bli mamma till Jesus. 

Min önskan är att alla som möter utmaningar i samband med graviditet och förlossning ska få kraft, stöd och möjlighet att i slutändan kunna känna glädje. Detta behöver vi alla hjälpas åt med.

Om Postnord och hur jag gjorde bort mig

Ni som känner mig vet att jag gör bort mig ibland. Oftast är det ganska bra. Det kan öppna för samtal och ofta lär jag mig något på kuppen.

För några veckor sedan var Svenska Bibelsällskapet så kallad utställare på Svenska kyrkans kyrkomöte, som samlades för sin andra sejour på Uppsala Konsert och Kongress. Vi hade tagit med oss vår nya bibelutgåva – Skapandebibeln – men även en bunt julkort.

En kyrkomötesledamot kom fram till bordet och kommenterade julkorten. Jag sa att vi fortsätter saluföra dem och hoppas bara att Postnord ska dela ut dem.

- Nu får Du se upp, sa ledamoten. Jag arbetar på Postnord.

Hoppsan! Bortgjord. Det visade sig vara en mycket trevlig man och vi fick en god pratstund sedan jag bett om ursäkt för mina insinuationer. Han berättade att mängden försändelser har sjunkit dramatiskt de senaste åren. Vissa år med tvåsiffriga procenttal.

Jag frågade om det också gäller julkorten och han bekräftade att det är likadant. Posten anställer inte längre extra personal i julruschen. Hur hade det gått om Karl Bertil Jonsson levt idag, tänkte jag för mig själv.

Så, hur vill vi ha det? Julkort är en trevlig tradition tycker jag själv. För Bibelsällskapet är det en viktig tradition. Vi säljer ju ett kort med Julevangeliet utskriver. Jag vet många som uppskattar det och som brukar ställa upp kortet (som är utfört i så kallad altarvikning) någonstans i sitt hem.

För tredje året i rad är motivet en målning gjord av den ukrainska konstnären Yuliya Gerych som bor i Lviv i Ukraina. Så här skriver hon om bilden:

När jag funderade och skapade årets julkortsbild insåg jag att jag fokuserade på Jungfru Maria, på den unga mamman som gick med på ängelns förslag, och i det givna ögonblicket då hon håller gossen i famnen inser djupet av sitt samtycke. Hon talar till oss med ett speciellt ansiktsuttryck, ett fruset ögonblick mitt bland glädjen och vänligheten i den opretentiösa, men innerliga miljön.

Maria vet vad som kommer att hända med sitt nyfödda barn. Han är född till att bli en stor tröst för mänskligheten, men han är hennes son, som måste bli offrad på ett smärtsamt sätt. Så, under detta korta ögonblick av medvetenhet kramar hon barnet hårt och gömmer honom från världen i sin ömma kärlek, i tryggheten i sin moderliga famn. Nu accepterar hon deras framtid. Om Gud vill, för oss alla.

Så från djupet av mitt hjärta önskar jag att alla ska få befinna sig i den varmaste av famnar, med ett lätt hjärta och ljusa tankar.

Yuliya Gerych, Lviv, Ukraina.

Kortet går att beställa här.

Och Skapandebibeln, som kan bli en fin julklapp, beställs här. Det är en bibel med breda marginaler och i den första delen finns inspiration till att anteckna, rita och måla - och göra bibeln till sin egen.

Och just idag sitter jag själv och skriver adresser på kuvert och hälsningar på julkort. En tradition jag gärna fortsätter med, när vi snart går in i adventstiden.

Ett Gott Nytt kyrkoår önskar jag härmed!

 

 

 

Hosianna och ett stycke pågående missionshistoria

Mer och mer inser jag att #hosiannautmaningen ger mig väldigt mycket energi. Det är en glädje för dem som får lyssna. De säger i alla fall det. Och det går inte att ta miste på. Men vi som sjunger får så mycket tillbaka.

Idag har vännen Ulf Engström, hustrun, två av döttrarna och jag varit i farten igen. Vi är fyra som sjunger och en som filmar. Vi hade ringt och bokat tid med två missionärer. Två verkliga förebilder. Dels Birgitta Farelius, dels Hjördis Hultén. Båda har arbetat i Tanzania. Birgitta känner jag betydligt mycket mer. Hon och hennes framlidne make, Hans, var mycket goda vänner till mina föräldrar. Men nu när såväl Hans som mor och far har gått ur tiden, har Birgitta en levande relation med mig och min familj men även med min syster. När jag fyllde 60 för ett tag sedan och hade ett digitalt öppet hus, var Birgitta med och talade innerligt. Hon fick på ett sätt representera mina föräldrars generation, även om hon är mycket yngre än de skulle ha varit, om de levt idag.

Om Birgitta går det att läsa i en mycket informativ artikel i UNT, som är olåst. Där nämns exempelvis hennes avhandling i religionshistoria med titeln:

Origins of Kingship Traditions and Symbolism in the Great Lakes Region of Africa

I det exemplar som står i min bokhylla finns en handskriven dedikation, som också inbegriper far:

I tacksamhet mot Olof, som fick mig in på forskningsvägen!

Det är fint när ens föräldrar lever vidare genom andra. Och väldigt afrikanskt. Svärmodren, som lyssnade på radio tillsammans med yngsta dottern, när jag intervjuades om #hosiannautmaningen i Radio P4 Uppland igår, kommenterade detta med att jag är "fädernas förlängda arm". Svärmodren, som varit missionär i dåvarande Rhodesia på 1950-talet.

Tillbaka till Birgitta och Hans, som sändes som missionärer till Tanzania 1971 genom Svenska kyrkans mission. Samma år sändes också sjukhusregistratorn Hjördis Hultén ut till Tanzania. Hjördis var den andra personen vi haft kontakt med och frågat om vi fick komma och sjunga. Och det fick vi. Hjördis, som är 93 år, ställde sig i dörren till altanen och berättade om sitt arbete i Tanzania. Ett stycke missions- och biståndshistoria. Hon berättade om hur hon och hennes medarbetare byggde upp journalsystemet vid Kilimanjaro Christian Medical Centre i Moshi, Tanzania.

Det system som då växte fram blev en modell för all sjukvård i Tanzania. Hjördis berättade om de utmaningar som fanns och lyckades på den korta stund vi samtalade beröra hela Ujamaa-systemet och samtida, östafrikansk politik. Fantastiskt att få lyssna till denna historieskrivning från en altan på Kvarngärdet.

Vilket privilegium att få sjunga för två riktiga förebilder. Och så olika sångstunder. Hos Birgitta fick vi verkligen ta i för att överrösta bilarna på Väderkvarnsgatan. Hos Hjördis var det lugnt och stilla. Där kom grannen på balkongen ovanför ut och lyssnade och när vi slutat kom även grannen bredvid ut. Hon hade inte uppfattat att vi sjöng, så vi fick göra repris på Hosianna. Det extranumret blev mycket känslosamt för oss alla.

När vi därefter kom hem mötte vi våra egna grannar på gården och sjöng Hosianna ytterligare en gång. Vilket ledde till att flera grannar kom ut på sina balkonger. Då fick jag en idé: kanske ska vi hitta en tid nästa lördag och sjunga lite mer organiserat på vår innergård. Akustiken är god och vi kanske skulle våga oss på att vara åtta personer. Om vi står på minst två meters avstånd. Det tål att tänkas på!

När jag funderar över förra helgens och denna helgs sjungande inser jag att vi har sjungit på fyra platser i Uppsala. Alla som vi har sjungit för har ett förflutet inom svensk mission och/eller svenskt bistånd. Är det ett sammanträffande? Jag tror inte det. Dessa personer bär med sig något gränsöverskridande, som gör att det är naturligt att gå ut ur kammaren och sjunga i det offentliga rummet utanför deras fönster och balkonger. Det var ju dessutom Birgittas idé att vi skulle ringa Hjördis. Så tänker en missionär. 

Förra helgen sjöng vi också på Trögden, som kan beskrivas som landsbygd. Där finns det heller inga hinder, för att sjunga för varandra i det offentliga rummet.

#hosiannautmaningen fortsätter

Idag var jag inbjuden till Radio P4 Uppland. Programmet heter Eftermiddag i P4 Uppland och programledaren Perra Johansson. Vi har aldrig träffats förr. Och vi träffades inte heller nu. Eller så gjorde vi det.

Vi tar det från början. Jag startade #hosiannautmaningen för snart två veckor sedan. I lördags och söndags var ungefär 30 olika grupper ute i vårt avlånga land och gladde andra och sig själva med adventssånger. Kanske var det fler men så många har laddat upp filmklipp eller fotografier under #hosiannautmaningen.

Inför helgen hade jag skickat ut några pressreleaser. Det gjorde att Dagen och Kyrkans tidning skrev om det. Radio P4 gjorde dock inget inslag men hörde av sig efteråt. Frågan löd:

-        Blir det någon fortsättning?

Ja, det måste det ju bli. Jag ringde min gode vän Ulf Engström, som var med förra helgen och han var naturligtvis med på noterna (ursäkta ordvitsen). Även hustrun och två döttrar, som var med i lördags, vill vara med igen. Vi är fyra som sjunger och en som filmar. När vi har sjungit lägger vi upp filmen i sociala medier. #hosiannautmaningen

Tillbaka till Radio P4 Uppland. Jag skulle vara där kl 16 och kom min vana trogen i god tid. En person mötte mig i trapphuset och jag blev insläppt i en liten gäststudio. Sedan skedde all kontakt med programledaren via de hörlurar och den mikrofon som fanns i gäststudion. Så vi träffades via ljud men inte i samma rum.

Vid flera tillfällen har jag tidigare medverkat i Radio. Mest i Kalmar. Ofta intervjuad av vännen Tobias Sandblad, som nu arbetar i Strängnäs. Då har vi suttit i samma studio och kunnat se varandra. Vi har även då kommunicerat via hörlurar och mikrofon så där var det ingen skillnad. Jag tror det var bra för mig att ha den erfarenheten, när jag nu satt helt själv i ett eget rum.

Några har uppenbarligen lyssnat. Även svärmodren fick lyssna med hjälp av yngsta dottern. Så kul! Och i inslaget förekom även en del av vår sång förra helgen. Roligt! Du kan lyssna på inslaget i rutan undertill. Det tar 5 minuter.

Nu hoppas jag att flera antar utmaningen denna helg. Det är riktigt roligt att sjunga tillsamman, även om det är så få. Och det hänger ihop med den anglosaxiska Carols-traditionen såväl som med serenadsång i exempelvis Uppsala på våren.

Välkommen med! Anta utmaningen! #hosiannautmaningen

#hosiannautmaningen genomförd

Det var förra lördagen som jag la upp evenemanget Hosianna-utmaningen på Facebook. Sedan dess har 421 personer sagt att de antingen är intresserade eller kommer. Och evenemanget har delats åtminstone 69 gånger. Dagen har skrivit om det, liksom Kyrkans Tidning. Goda vänner Elisabeth Grönte har varit intervjuad i Tranås tidning.

Jag ser i flödet att det har sjungits eller kommer att sjungas i Nordmaling, Uppsala, Aneby, Österbymo, Kalmar. Men förhoppningsvis är det fler som sjunger adventssånger i det offentliga rummet. Saken är ju den att det inte bara gläder dem som sjunger och den som de sjunger för utan också förbipasserande eller grannar.

Vi var ute högst två timmar i morse men känslan sitter i hela dagen. Visst borde vi väl kunna göra detta oftare? Små grupper av sångare, som dyker upp här och där och sjunger de älskade sångerna. Vem vet, vi kanske fortsätter med fler utmaningar framöver. Tänk att liksom Kalle Anka, Mimmi och Långben sjunga ”Deck the Halls” utanför någons fönster, som de gjorde utanför Musse Piggs hus? Det är en härlig, engelsk tradition, som vi kanske kan ta efter. Allt som livesänds på nätet är ju förstås hur bra som helst. Men det är något visst att ändå mötas ”away from keyboard” även om de digitala mötena också är på riktigt. Begreppet IRL (In Real Life) borde kompletteras med IDRL (In Digital Real Life).

Vi sjöng bland annat för Elsie, som är mamma till Ulf. Ulf sjunger tenor, Karolina sopran, Kristina Alt och jag bas. Matilda filmar och på bild syns också en annan filmare, Elisabeth. Det var en trivsam stund. I ryggsäcken fanns varm glögg, som vi drack efteråt.

Hosianna-utmaningen

I år blir det svårt att sjunga de älskade adventssångerna tillsammans som vi brukar. Det är i sin ordning, eftersom vi alla behöver hjälpas åt att ta ansvar för att minska smittspridningen.

Samtidigt sitter många människor ensamma. Människor som kanske gärna hade lyssnat. En som sitter ensam är Elsie. Hon är dement och vågar sig inte ut. Hennes son, Uffe, och jag är goda vänner sedan många år. Nu vill jag, tillsammans med hustrun, en av våra döttrar och Uffe, sjunga för Elsie nästa helg.

Vi har gjort ett delbart event på Facebook. Såhär ser instruktionerna ut:

Sjung 3 adventssånger utomhus någon gång under Första Adventshelgen 28-29 november tillsammans med högst 3 andra personer.

·       Ställ er utanför fönstret hos någon person, som ni vet lever ensam.

·       Stå på 2 meters avstånd från varandra. Blockera inte trottoarer eller ytterdörrar.

·       Kommer ni från olika hushåll bör ni behålla den fysiska distansen både före och efter sjungandet.

·       Trängs inte med eventuella andra grupper av sångare.

·       Be någon spela in sångerna och lägg upp i sociala medier under #hosiannautmaningen

·       Sjung unisont eller i stämmor.

·       Det går bra att sjunga helt själv också.

Förslag på sånger är

- Hosianna

- Dotter Sion

- Bereden väg

Lycka till!

Hosianna är ett hebreiskt ord, som finns med i den bibeltext som alltid läses i våra kyrkor på Första Söndagen i Advent. Det är när Jesus rider in i Jerusalem, på en åsna, som folket skär palmkvistar från träden, breder ut sina mantlar och ropar:

Hosianna, Davids son, välsignade vare han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden (Matt 21:9).

Hosianna betyder: Herre hjälp oss! Rädda oss! Låt det gå oss väl!

Det är ett rop som behövs i denna prövningens tid. Om vi kan ropa och samtidigt göra någon glad och dessutom själva bli upplyftade – så mycket bättre!

Sprid gärna eventet till andra. Det kan säkert bli till glädje för många. Inte bara den ni sjunger för utan även för grannar och förbipasserande.

När vi inte kan mötas till traditionella adventsgudstjänster kan detta bli ett sätt att ändå berätta för varandra att det är Adventstid.

I Uppsala finns en gammal tradition att sjunga serenad på våren. Och i andra länder sjungs carols utomhus kring jul. Detta är ett initiativ i den andan.

Domssöndagstid

I söndags var det domssöndag. En söndag med dåligt rykte. Dom. Låter obehagligt. Då bör vi minnas att en dom kan vara antingen friande eller fällande.

Själv var jag med i S:ta Birgittakyrkan i Knivsta och sjöng J. S. Bach’s Kantat 140 i översättning av Per Block. Som också var med och sjöng. En del av texterna talar om en helt annan slags domssöndag. Hör här t ex:

Vakna upp, 

din stund är inne, 

hör ropen högt från murens tinne! 

Vak upp. 

Du stad Jerusalem! 

Världens natt är långt framliden 

Snart gryr en dag den nya tiden.

Med andra ord handlar det om förändring och möjlighet till något nytt.

Vilket passande budskap. Är inte ”världens natt långt framliden” i vår tid, liksom i många andra tider. Med krig på många håll i vår värld, människor som tvingas på flykt, klimathot av sällan skådat slag. Ett Europa, som stänger sina gränser. Är inte domssöndagens rop från murens tinne, ett rop till Europa att vakna upp?

Bach’s kantat beskriver det nya som ett bröllop. Och beskrivningen är oerhört sensuell. Brudgummen, Jesus, säger till sin brud, som är kyrkan. Som är öppen för alla människor, som längtar efter befrielse. Som även öppnar sig mot hela skapelsen, som även den längtar efter befrielse.

Så kom nu in till mig,  

du min utvalda brud, 

av evighet bestämd att bo med mig hos Gud! 

Smyg tätt intill min barm,som ett sigill av guld med dyrbar kedja! 

Ditt sorgsna hjärta vill jag glädja. 

Glöm bort, du kära, världens gråt och larm, 

allt tungt  du haft att bära! 

Kom, vila på min vänstra arm! 

Min högra arm skall dra dig nära.

Allt tungt du haft att bära! Ja, det är ett befriande ord. Gud förstår att vi ofta har det svårt. Vi får komma in i Guds famn och vila.

Igår hade Kyrkans Tidning ett helt uppslag om min arbetsplats. Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Idag blev det klart att jag blir ordinarie lärare från årsskiftet. Uppslaget i Kyrkans Tidning handlar om problem med arbetsmiljön. Något som berör studerande, personal, ledning. Det är många som kan känna igen sig i orden:

... allt tungt du haft att bära!

Det är min förhoppning att även i denna begränsade kontext domssöndagen kommer med befrielse.

På söndag börjar det nya kyrkoåret. Med nya möjligheter. Jesus visar vägen, genom att komma ridande på en vanlig åsna. Jesus är en ledare som kommer i ögonhöjd.

Det är vi många som gläder oss över i vår värld. Hur vi än definierar vårt genus får vi möta Jesus som en brud möter en brudgum. Både på domssöndagen och på första söndagen i advent.

1:a Söndagen i Advent

Igår, lördag, ringde en av prästerna, pastor Biyela. Hon låg på sjukhus och behövde hjälp. Kunde jag möjligen tänka mig att predika i Sobantu? Tja, varför inte. Visserligen hade hustrun och jag tänkt fira gudstjänst i Eastwood men där hade jag ingen uppgift, så efter en kort konsultation med nämnda hustru tackade jag ja. En pensionerad präst, pastor Ndlovu, skulle också vara där. Han skulle ta hand om nattvardsdelen.

I morse åkte vi hemifrån i god tid. Gudstjänsten skulle börja vid 9, så vi var där kring 8.40, vilket visade sig vara ganska mycket för tidigt. Jag mediterade lite över antependiet (d v s det lila tygstycket framför altaret). Jag såg en grekisk bokstav: Ω (Omega). D v s det grekiska alfabetets sista bokstav. Men var fanns Α (Alfa)? Enligt Upp 22:13 säger Jesus:

Jag är A och O, den förste och den siste, början och slutet.

När jag ser altarklädet i Sobantu tänker jag hur kontextuellt det är att inte A syns. Det är alltid så flytande med början. Det kan börja i tid eller en halvtimme senare. Folk droppar in. Däremot stannar alla tills det är slut. (I Sverige är det ju ofta tvärtemot. Alla vill vara i tid när något börjar, men det är oftast kulturellt acceptabelt, ja närmast lite fint, att gå innan det är slut. Det visar att man har något annat för sig efteråt. Något som är viktigare.)

Nu blev det så i Sobantu idag att vi började ca: 9.40. Dessutom byttes altarklädet ut mot ett blått, för det är den färg som används i advent.

Det visade sig också att även en tredje präst fanns på plats: Pastor Nzama arbetar på ”Premiers office” (vi skulle säga länsstyrelsen) men är s k ”self-supporting minister. Det är många präster som har annan anställning men är knuten till en församling, där de leder gudstjänster så ofta de kan. Alltid utan att få betalt.

Pastor Nzama tog hand om inledningen, jag predikade och pastor Ndlovu skötte nattvarden. Det blev en fin gudstjänst med mycket sång, i vanlig ordning. Vi sjöng även psalm 60, som är ”Bereden väg för Herran” – fast på isiZulu. Om Du vill lyssna, kommer länken här.

Gallring i advent

För ett tag sedan läste jag i en liten skrift av Peter Halldorf: En liten vägledning till fastan. Cordia förlag. Han jämförde fastan med att gallra. I ett trädgårdsland gallrar man t ex morötter. Det behöver inte vara något fel på de morötter man tar bort. Men alla plantor kan inte stå kvar. Då blir det inget av något. När man är inne i en fasteperiod handlar det om att avstå från viss mat, vissa saker. Inte för att det är något fel men för att ”de andra plantorna” ska få livskraft.
Nu är det advent. Julfastan. Det är en tid då budskapet snarare är: Skaffa mer! Du behöver även detta! Då kan det vara skönt med en motrörelse. Med gallring! Både inre och yttre!

Varför så nyfiken?

Ibland tar nyfikenheten överhanden. Jag fick ett SMS från comviq. (Jo, jag har comviq som operatör. Brukar skämta om att jag även har comviq-frisyr, d v s bara delvis täckning.) I SMS:et stod: ’Har du aktiverat dina kompissignaler utan kostnad. Gå in på hemsidan ….’ Så jag gick in på comviq’ s hemsida och måste först skapa ett konto. (D v s ett konto till bland alla dessa otaliga konton. Lösenord osv.) När jag kom in på mitt konto fick jag se att jag kunde skicka fem gratis SMS. Kul, tänkte jag och skickade till mina fem barn. Fast jag tryckte två gånger till ett av mina barn, så nu får jag ringa till det femte barnet istället. Självklart svarade flera av barnen på mitt SMS. Och jag svarade tillbaka. Hur dum är man? Mobilindustrin lockar oss att kommunicera gratis. But there is no such thing as a free lunch!

Hur blev det då med mina kompis-signaler. Jag visste ju inte ens vad det är. Nu vet jag och jag tror att jag kan leva dessa förutan. De är gratis fram till 28/2 nästa år. Vad de sedan kostar vet ingen. I korthet handlar det om att jag kan beställa melodier som spelas upp i luren, när någon jag känner ringer mig. Ända tills jag svarar, alltså. Så frågan är om min far vill lyssna på ’Sweet Dreams’ med Beyoncé eller hustrun mötas av Amanda Jenssen sjungandes ’Happyland’? ’Byt tråkigt tut mot kul låt när folk ringer’ imponerar inte mega-mycket på mig. Jag tror jag skippar just denna applikation.

Vi ska ju snart gå in i adventstiden – julfastan. En tid av eftertanke och kanske även bot. En fråga blir om jag kan leva utan applikationer? En annan hur jag ska hantera min medfödda nyfikenhet.

Advent i Radio Kalmar

Visserligen ledig men kunde inte låta bli att cykla ner till Skvallertorget och medverka i just detta: Skvallertorget, som är ett radioprogram. Jag medverkade mellan 11 och 11.30. Frågan var: Vad är advent? Jag hade skrivit ner några stolpar och det mesta fick jag sagt. Journalisten, som intervjuade, bor inte så långt från oss och nu hoppas jag ju att just hon kommer till kyrkan på söndag. Vi får se!

Mitt fokus var annars att säga något om att Jesus kommer till oss här och nu. När man får besök brukar man ju förbereda sig. Vi pratade därför lite om Copenhagen-mötet, World Aids Day och andra frågor som får åtminstone mig att inse att vi behöver Guds hjälp i våra liv.

Jag gillar journalister. Det har väl med mitt ego att göra. Förhoppningsvis hamnar jag inte i den situation, som innebär att jag på något sätt förbrutit mig och måste stå till svars i media. Det är så klart en annan sak.

En kul poäng fick jag faktiskt till, angående hur svinen behandlas. Nu när vi ska köpa våra julskinkor och inte vill stödja vanskötsel av djur. Det visar att vi alla är 'insyltade'.