Friday 16 August 2019

I steget

Den fantastisk blombuketten får symbolisera det
omvälvande tack jag fick i onsdags.
Idag avslutar jag min tjänst som anställd på Svenska kyrkans nationella nivå. Sedan 1987 har jag i stort sett oavbrutet varit anställd av Svenska kyrkan. Ömsom på den nationella nivån, ömsom på församlingsnivån. Idag märker jag att denna förändring berör mig. Jag kommer att fortsätta tillhöra Svenska kyrkan och som präst i Svenska kyrkan har jag även fortsättningsvis ett ansvar utifrån mina vigningslöften. Men jag är inte längre anställd av min kyrka. Spännande!

Mina arbetskamrater vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut avtackade mig i onsdags. Det var omvälvande. Tal och sång. Blommor och present. Jag går fortfarande i ett lyckorus. Det har varit goda år för mig. Mitt intryck är också att utbildningsinstitutet mår bra. Till höststarten kommer fler studerande än tidigare år. I Uppsala blir det ett kärt besvär att lokalerna vissa veckor inte rymmer alla. Roligare så än tomma stolar. Jag önskar verkligen SKUI all Guds välsignelse. Till rektor, övriga chefer och all personal och till alla studerande.

Eftersom anställda vid institutet är på avdelningsdagar även idag och jag skulle vara med på det nordiska homiletiska nätverkets konferens, gick jag i morse till kapellet på SKUI, för att i ensamhet sitta där en stund i bön. Som gymnasist firade jag morgonbön där i tre år, 1976-79. Som prästkandidat gjorde jag det under ett år 1985-86. Som lärare har jag firat morgon- och middagsbön i fyra år, 2015-2019. En sista andakt.

Några av de ungdomar som jag firade morgonbön med denna speciella dag.
Döm om min förvåning, när jag såg att kapellet var fyllt av ungdomar. Det visade sig vara deltagare i utbytesprogrammet
Ung i den världsvida kyrkan
Gripen av stunden måste jag berätta för dem om min dag. Och hur stort det kändes att få lämna min Fjellstedtska skola, för denna gång, och se ungdomar, som ska sändas ut i den världsvida kyrkan, fira andakt i mitt gamla kapell. Jag kände att jag ville tacka dem. En gudagåva. Min första, längre anställning i Svenska kyrkan var ju som volontär i Svenska kyrkans mission 1981-82. Dessa ungdomar hjälpte mig att känna att en cirkel slöts. Det var under min tid som gymnasist på Fjellstedtska skolan som drömmen om att arbeta i någon annan geografisk del av den världsvida kyrkan, föddes.

På måndag börjar jag som Generalsekreterare för
Svenska Bibelsällskapet
Idag kan jag inte skriva så mycket om vad det kommer att innebära. Det jag kan skriva är endast några ord. Nyfikenhet. Förväntan. Lugn.

Saturday 10 August 2019

I samma båt

Vi, d v s hustrun, näst äldsta dottern och jag, har precis varit på
Titanic The Exhibition

Det kändes speciellt att uppleva en världsutställning. Jag försöker läsa på nätet om den men får inte fatt på någon sida som berättar när den började och i vilka länder den varit. I Uppsala har den varit sedan den 17 maj. Den som vill se den måste skynda sig. Den slutar 1 september i Uppsala och det är inte helt enkelt att få biljetter.

Det var en tankeväckande upplevelse. Det är en skickligt gjord utställning. Vid ingången försågs vi med hörlurar och så startade en audiotur, som i ett lugnt tempo tog oss genom de olika rummen med bilder och montrar. Det hade ju gått att tillgodogöra sig mycket av det hela genom att läsa på nätet men det skapar en särskild stämning att mitt på ljusa dagen kliva in i ett särskilt rum, där många människor samtidigt fokuserar kring en världshändelse med tragisk utgång.

En övergripande insikt är att Titanic var en arbetsplats. Ofrånkomligen tänkte jag på min son sjömannen. Eftersom de många dödsoffren i samband med Titanics förlisning berodde på bristande säkerhet, var det inte utan stolthet jag insåg, att yngste sonen är en mycket säkerhetsmedveten person. Vi hör om olika behörigheter han måste ha och hur säkerheten fungerar ombord. Vi får också del av hans kunskaper i exempelvis brandsäkerhet, i andra sammanhang.

En annan bestående tanke kretsar kring Titanic som metafor. Mikael Wiehes sång om Titanic slutar ju med orden:
Vi har förlorat den allra sista gnuttan hopp.
Vi går till botten där vi står, men flaggan den går i topp!

Det kan vara en utsaga om vår tid och exempelvis tillämpas på klimatkrisen. Det jag funderar över är, utifrån Titanic, om det i slutändan inte har så oerhört stor betydelse om man är rik eller fattig. Jag menar att både fattiga och rika drunknade. Men när jag kontrollerar siffrorna i efterhand, visar det sig (förstås) att fler förstaklasspassagerare räddades än tredjeklasspassagerare. Däremot var det betydligt fler kvinnor och barn, som räddades, än män. Ett mänskligt liv slutar till 100 % med död. Men hur vi drabbas av döden varierar och där spelar social ställning liksom genus in. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur människor idag för på Medelhavet. De åker inte lyxfartyg utan sitter i stort sett redan i räddningsbåtar från start. Kanske är det mest män i dessa båtar. Materiellt sett är rimligen de flesta utarmade.

Små modeller av livbåtarnas tänkta placering på däck.
Om vi säger att vår värld är ett fartyg, som färdas mot katastrofen, vilka lärdomar går det då att dra från Titanics historia? Att vi borde sänka farten, är ju en sådan. Och att vi borde prioritera säkerhet framför lyxkonsumtion. Det hade funnits plats för fler livbåtar om inte promenaddäcken i första klass varit så stora. Vi borde tänka mer på planetens överlevnad än vår kortsiktiga behovstillfredsställelse.

En detalj som inte förekom i utställningen var att det även fanns djur ombord. Mest hundar men även katter och höns, läste jag någonstans. Hur gick det för dem? I Mikael Wiehes text nämns i alla fall hur råttorna lämnar skeppet, för att söka sig mot land. Oklart om det stämmer. Kan det ha funnits råttor på ett så nytt fartyg?

Ett återkommande ting i montrarna, som upphittats efter förlista personer, är deras klockor. Känns också som en metafor. Tidens gång - samtidigt stannade dessa klockor, vid förlisningen. Och så alla brev. Det skrevs många brev på skeppet och det fanns flera besättningsmän som arbetade bara med det. Dessa brev gav liv åt berättelsen.

När jag googlar kring Titanic ser jag att det finns en teori om att utgången berodde på en brand, som ägt rum under fyra dygn i maskinrummet innan Titanic gjorde sin första resa. Skrovet ska ha försvagats men rederiet tog inte faran på allvar utan målade över skadan och hoppades att allt skulle gå bra. Jag tror att illustrerad vetenskap är en tillförlitlig källa. Inget nämndes om detta på utställningen. Är det månne en faktoid?

Fyra foton får avsluta denna bloggpost. Tre av dem exempel på förekomsten av gudstro på båten. Att en bibel nyligen kommit till utställningen och inte därmed inte fanns med i audioturen tyckte jag var roligt. Som en hälsning till mig, inför mitt nya arbete. Det sista fotot föreställer ett smycke som en kvinna på båten fick av sin älskare. En verklig historia, som säga ha inspirerat manusförfattaren bakom storfilmen Titanic.
Austin Partners bibel utgör ett tyst vittnesbörd.
Speciellt kosher-porslin för judiska passagerare (och kanske besättning).
Att fartygsorkestern spelade psalmen "Närmare Gud till Dig"
är svårt att bevisa. Men berättelsen lever.
Halssmycket som Kate Phillips fick av sin älskare var
mer anspråkslöst än Heart of the Ocean i filmen Titanic.
Men det lär ha inspirerat James Cameron till berättelsen. 

Saturday 3 August 2019

Citronträdet

Åren 2002-2006 bodde hustrun och jag med våra barn och vår hund i Bloemfontein i Sydafrika. Det var rika år. Vi bodde centralt i staden i ett väl tilltaget hus. Vi hade gott om plats både för oss själva och våra gäster. Det kunde röra sig om kyrkligt arrangerade resor, vår chef från Svenska kyrkans mission eller vänner och släktingar. Den första julen, 2002, besöktes vi av svärföräldrarna. Det var fint.

Nyårshelgen firade vi i Kapstaden. Det var svärföräldrarnas bröllopsdag och de bjöd oss på en fantastisk föreställning av musikalen
Fame
Vi bodde enkelt och trevligt på det lutherska ungdomscentret i Athlone, där jag arbetade 1981-82. Vi firade gudstjänst i vår systerkyrka, Evangelical Lutheran Church on Southern Africa och vi turistade på alla möjliga sätt. Svärföräldrarna var 78 och 73 och trivdes.

Stort är det inte. Möjligen en halv meter. 
Några månader senare började det växa i en av svärmodrens blomkrukor i Kalmar. Det var något grönt som stack upp, som inte direkt hörde ihop med själva krukväxten. Det visade sig att hon tagit med några kärnor från det citronträd vi hade i trädgården i Bloemfontein. Dessa hade hon stoppat ner i en kruka och sedan glömt allt.

När vi flyttade hem 2006, bosatte vi oss i min hustrus föräldrahem och vi fick då ta över en kruka med ett mycket litet citronträd. Detta vårdade vi sedan fram till nästa Afrikavistelse, 2013-2015. Under dessa år tog svägerskan på Öland hand om trädet, som växte mer och mer. Det kom till och med citroner på det.

På sistone har det också kommit allehanda ohyra. Krukan är för liten och trädet vill något annat. Därför har vi nu, på vinst och förlust, planterat ut det vid vårt fritidshus. Inför vintern får vi lägga granris runt rötterna och klä in det i juteväv. Kanske kommer det att överleva. Det vore i så fall mycket trevligt. Att kunna gå ut och plocka en solmogen citron till matlagningen är livskvalité.

Friday 2 August 2019

Van Gogh lever

Det var fantastiskt att kliva in i van Goghs värld.
Vi var på Kalmar Slott tidigare idag. Den som betalar SEK 155 i inträde till slottet, har också möjlighet att ta del av den mycket speciella van Gogh-utställningen:
Det visas inga äkta tavlor, som på en vanlig vernissage. Nej, de målningar av Van Gogh, som vi fick ta del av, projicerades med hjälp av minst 30 kanoner på väggarna i en av slottets alla salar. Dessutom fick vi ta del av två intressanta föreläsningar. Den ena handlade om Van Goghs liv, den andra om hans konst.

Eller ska vi säga Vincent. För det var så han signerade sina tavlor. Enligt guiderna gjorde han så, eftersom Parisborna inte kunde uttala hans namn på rätt sätt. Bokstaven G på holländska uttalas ju med ett ljud som mest liknar ett tyskt ach-laut. Detta visste jag förut men har nu lärt mig det på nytt.

Vincents liv var en paradox. Fattigdom, svält och alkoholism blandades med oerhört stort konstnärskap. Vad jag förstår var han en varm och inkännande person. Dessutom med en gudstro. Prästson som han var. Under ett halvår var han missionär i södra Belgien. Enligt den som berättade om hans liv, hade Vincent inte lyckats få så många människor till gudstjänsterna, eftersom han var sysselsatt med att dela ut mat och kläder till det fattiga.

En av guiderna hette Johannes och berättade målande om Vincents liv.
Som någon av mina läsare kanske vet dog min svärfar nyss. Den 29 juli. Samma dödsdag som Vicent Willem van Gogh. Där slutar dock likheterna. Van Gogh tog själv sitt liv. För att han inte ville ligga sin lillebror, Theo, till last. Visserligen hade Vincent en enorm produktion. Över 2000 tavlor under ett decennium. Men tydligen sålde han endast en enda oljemålning under sin livstid.

Det var en berörande utställning. Inte minst projiceringen av alla hans tavlor, till medryckande, klassisk musik. Tydligen visste Vincent van Gogh om att han var uppskattad, före sin död. Men någon ekonomisk vinning fick han aldrig. Och kanske är det en stor lärdom. Pengar är faktiskt inte allt. Hade han blivit lyckligare, om han blivit rik? Svårt att veta. Han blev endast 37 år.

Även hans lillebror, Theo, dog ung. Bara ett halvår efteråt dog även han. Det var Theos hustru, Johanna, som ordnade en stor utställning med Vincents konst, sedan båda bröderna hade avlidit. Idag är Vincent van Gogh förmodligen en av världens mest kända och uppskattade konstnärer.

Så lite vi vet om vad vår livsgärning kommer att betyda för eftervärlden. Och lika bra är väl det. Viktigare är att följa sitt hjärta och göra det som är rätt. Jag tror att Vincent van Gogh gjorde det.

Van Goghs sovrum i Arles hade byggts upp i naturlig storlek.
Spännnade. Motivet var ett av van Goghs favoriter. Han målade det fem gånger.