På ett sluttande plan

Fyra företeelser vill jag ta upp i denna bloggpost:

- Sverigedemokraternas partiledare reflekterar över den kristna fastan.

- Texaspolitikern James Talarico funderar över kristen nationalism

- Dick Harrisons analyserar nazisternas syn på religion

- USA’s 47:e presidents trotsar domstol

På sitt Facebook-konto skrev Sverigedemokraternas ledare för någon dag sedan dessa rader:

Tid för reflektion och respekt. Den kristna fastan är inledd.

Nu när vi svenskar ätit fastlagsbullar för allt vad midjemått och plånbok håller för så vill jag uppmärksamma att den kristna fastan nyligen är inledd.

Jag är själv inte troende i traditionell mening, men som kulturellt kristen och svensk värnar jag naturligtvis kristna traditioner.

Att skilja kristendomen från svenskheten vore som att försöka plocka äggen ur sockerkakan. Sverige har ett mer än tusenårigt kristet arv och vår kultur, vår moral och etik, vår syn på rätt och fel, vilar i mycket hög utsträckning på en kristen grund.

Därutöver hävdar jag att den överväldigande majoriteten av alla civiliserade demokratier bygger på just kristen värdegrund.

Förståelsen och respekten för detta är något vi alla borde reflektera över, i synnerhet i dessa tider när islamism och andra främmande värderingar tar allt större plats i vårt land.

Och varför inte passa på att reflektera över det nu? Fastans 40 dagar är ju ändå en tidsperiod tänkt att ägnas åt just reflektion och eftertanke.

Som illustration fanns en AI-genererad fastlagsbulle med en svensk flagga i florsockret. Det går att säga mycket om val av illustration. Men det är inte min poäng. Däremot vänder jag mig starkt mot det sätt på vilket kristendomen används politiskt. Den kristna nationalismens främsta uppgift är att dra upp en gräns mot det främmande. Vem som nu avgör vad som är främmande värderingar. 

Texaspolitikern James Talarico var gäst i The Late Show with Stephen Colbert. Det är egentligen något som måste ses och lyssnas på. Det som slog mig mest var hans återgivning av pappans syn på kristendomen. ”Simple but not easy.” Det handlar om att älska Gud och att älska sin medmänniska. Oavsett nationalitet, genus, sexuell läggning, religion mm. När kyrkan och staten kommer för nära varandra då förlorar kyrkan sin möjlighet att vara profetisk. Vi får verkligen hoppas att denna sorts politiker får utrymme i USA. Lyssna gärna:

Även på 1930-talet reflekterades det över relationen mellan stat och religion. Dick Harrison svarade på en fråga i SvD för några år sedan. Frågan var:

”Vilken religion hade nazisterna? Var Hitler och hans anhang kristna, eller var de i själva verket hedningar som ville återuppliva dyrkan av Oden och Tor? Jag har sett båda uppgifterna i litteraturen.”

Harrison svarar något, som låter som en kopia av Sverigedemokraternas partiledares inlägg på Facebook. Harrison hävdar att nazisternas ledare – tvärtemot de breda folklagren – var ateister eller agnostiker men att de insåg att de var tvungna att få med sig folket och därför behövde använda kyrkan. Harrison skriver:

Nazisterna ställde sig i teorin bakom kristendomen i dess egenskap av bålverk mot judendomen. Men det var stor skillnad på den nazistiska kristendomen och vanlig kristendom. Den religion som nazisterna tyckte om var en så kallad ”positiv kristendom” som bejakade tysk nationalism och upprätthållandet av den germanska rasens moral.

För mig låter det som om Sverigedemokraterna använt detta som en förebild i sitt resonemang. 

Min sista punkt handlar om USA:s 47:e president som igår - enligt Expressen - trotsar ett beslut i Högsta domstolen. Det är uppseendeväckande. Det finns många exempel på att han står för en kristen nationalism och nu ser vi vad den syftar till. Det påminner också om 1930-talet.

Vad skulle hända om Sverigedemokraternas partiledare blev statsminister? Hur ser det ut när han värnar kristna traditioner och ser detta som ett bålverk mot sådant som Sverigedemokraterna svartmålar? Ja, han skriver visserligen islamism men jag har hört tillräckligt många glidningar från islamism till islam, för att tro på retoriken.

Så låt oss använda denna fastetid till reflektion och eftertanke. Och gärna göra det med James Talarico's ord om att Jesus budskap sammanfattas i att älska Gud och att älska sin medmänniska.

Att vara kyrka i samtiden 2

Min doktorsavhandling handlar om hur det sydafrikanska kyrkorådets (SACC) profetiska röst förändrades runt 1990, när Mandela släpptes ur fångenskap och ANC inte längre var olagligt. I denna bloggpost kommer jag att fokusera på begreppen ”critical solidarity” och ”critical engagement”. En artikel som jag läste i sammanhanget var Tracy Kuperus: “Building Democracy: An Examination of Religious Associations in South Africa and Zimbabwe” i The Journal of Modern African Studies, vol. 37, no. 4 –1999, sid 657. Kuperus skriver såhär:

More specifically, in the early 1990s, religious leaders, especially those connected with the SACC, decided that a different contextual theology – a theology of reconstruction (rather than resistance) – was needed to ground the churches’ goals and purposes in the new South Africa (sid 657).

Med andra ord fick jag stöd i mitt antagande att det var 1990 som SACC’s roll förändrades. Kuperus fortsätter:

A theology of reconstruction involves churches that are in critical solidarity with a democratically elected government. Churches and religious organisations cannot simply retreat to saving souls and letting politicians do the politicking, nor can they continue criticizing and resisting the state, making unrealistic, utopian demands. Instead, the church ‘must be critical’ but from within the context of solidarity and support for what is good and laudable in the government’s programmes’ (sid 657-658).

Att Kuperus använde begreppet “critical solidarity” var intressant, för det hittade jag också ofta i mitt material. Så skriver exempelvis generalsekreteraren för SACC år 1995, året efter det första demokratiska valet i Sydafrika:

The Churches are committed to stand in critical solidarity with the Government, participating in and supporting those aspects that uphold justice, that bring new dignity and create greater opportunities for the people, but challenging the Government when it forgets the marginalised, the needs of the poor, and its responsibility to all sectors of society. The Church’s role in civil society is well established, it has a strong base from which to call accountability’ (GS rapport till National Conference 1995, sid 15).

Det som sedan hände var att röster utanför och inom SACC börjar ifrågasätta huruvida det var rätt att bygga relationen till regeringen på just ”solidaritet”. Är det inte något som visas dem som är fattiga och lever i utsatthet? Vid SACC’s nationella konferens 2001 beslutades att införa ett nytt begrepp, nämligen ”critical engagement”. Här talas inte heller om regeringen utan om staten, vilket i sig är intressant:

… that the SACC adopt an attitude of critical engagement in its dealings with the state and other organs of civil society and therefore requests the NEC to develop clear policies that will inform the concept of ‘critical engagement’ and to assist SACC members in defining our relationship with the State; (SACC National Conference 2001, resolution 18).

Det går att ställa många frågor om dagens situation i Sydafrika. Min uppfattning är att SACC fortfarande kämpar med att hitta sin nya roll i relation till Sydafrikas regering och till staten.

Hur ser det då ut i Sverige? Anledningen till att jag skriver denna bloggpost är att något nytt inträffade i år, när ett högernationalistiskt parti fick tillträde till Regeringskansliet. Som jag skrev i min förra bloggpost är regeringen legitim. Det finns ingen anledning att ifrågasätta det. Däremot behöver vi som kristna förhålla oss extra vaksamt i denna nya situation. Det är förstås alltid viktigt. Exempelvis skrev jag ett antal debattartiklar – tillsammans med andra personer – under den förra regeringens ämbetsperiod. En av dem handlade om Bibelns ställning i skolans kursplaner och tidningen Dagen skrev då under rubriken: ”Bibeln struken ur skolans kursplan – blev fråga för Löfven”

Skolverket har strukit Bibeln från skolans nya kursplan. Det konstaterade biskop Åke Bonnier och Anders Göranzon, ordförande respektive generalsekreterare för Svenska bibelsällskapet, i en debattartikel i Dagen, vilket blev startskottet på en stor samhällsdebatt.

En utmaning är att det finns tecken på att den nya regeringen möjligen är något mer välvilligt inställd till kristendomen. Det är i och för sig bra men inte om det sker på bekostnad av andra religioner, vilket jag befarar med tanke på regeringens stödpartis syn på exempelvis islam. Jag misstänker också att kyrkan i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet förväntas ägna sig åt ”interna”, frågor och inte lägga sig i det som rör politiken. När jag läser Sverigedemokraternas kyrkopolitiska valplattform 2021 finner jag följande:

Sedan länge har Svenska kyrkans identitet, organisation och relation till staten och det offentliga samhället diskuterats flitigt, samtidigt har den interna diskussionen om Svenska kyrkans prioriteringar i det externa kommunikations- och informationsflödet kommit något i skymundan. Frågan är samtidigt viktig att ta tag i, särskilt mot bakgrund av de senaste årens stora oro och kritik mot att kyrkan är otydlig i sin identitet, sina konturer och prioriteringar. Något som vuxit och bidragit till medlemstappet. Mot bakgrund av Svenska kyrkans storlek, medborgerliga förankring och starka opinionsbildande roll är valet av frågor och prioriteringar i de externa kommunikations- och informationsflödena avgörande. Såväl för det omgivande samhällets och omvärldens syn på kyrkan, som för Svenska kyrkans egen självbild och medlemmarnas förtroende för kyrkans arbete och val av prioriteringar. Det har de senaste åren konstaterats att Svenska kyrkan på nationell nivå agerat som en politiskt opinionsbildande aktör och det i frågor som inte kan anses vara kyrkans kärnfrågor och det med en tydlig slagsida åt vänsterliberalism. Man kan ställa det i relation till vad Svenska kyrkans medlemmar kan tänkas vilja att vår kyrka ska prioritera. Studier har visat att det medlemmarna prioriterar lägst är klimatfrågor och deltagande i samhällsdebatten. Vi menar att Svenska kyrkan främst ska prioritera hjälp till utsatta i lokalsamhället, själavård och att sprida det kristna budskapet. Gudstjänst, undervisning, mission och diakoni (sid 16).

Ett parti som har enormt stort inflytande på regeringen ifrågasätter om det största samfundet, Svenska kyrkan, ska engagera sig i klimatfrågor och delta i samhällsdebatten.

Här behöver kristna i Sverige samlas och fundera. Hur ska vi vara kyrka i samtiden? Vi kan lära oss något av SACC som vid en viss punkt menade att det var vettigare att använda begreppet ”critical engagement” i förhållande till den politiska makten än ”critical solidarity”. Hur ska vi idag beskriva vår relation till staten?

Elpriserna

Det är såklart inte bra med höga elpriser. Jag inser att industrin behöver el och jag inser att el behövs för den gröna omställningen. Men det finns några aspekter som behöver lyftas fram

Billigare i norr

Är det inte någon form av rättvisa att de som borr i norr får billigare el? Det är ju där den mesta elen produceras? Åtminstone om vi räknar i förhållande till personer som bor i de olika landsdelarna. (Jag kan ha fel, så rätta mig gärna). Sverker Sörlin var inne på detta i sitt lysande sommarprat, som jag hade stor behållning av. 

Jag delar en karta från Statistiska Centralbyrån som är flera år gammal. Av den framgår att det inte är något nytt att vi i södra Sverige betalar mer. 

Låt oss spara

När Tysklands förbundskansler besökte Sverige för en kort tid sedan uppmanade han oss att spara på elen. Det är en del av min uppfostran. Det är väl i stort sett alltid bra att vara sparsam? Många bäckar små …

Sofia Nerbrand i morgontidningen Norra Skåne om detta. Och hon för ju in en annan aspekt:

Det pågår ett krig i Europa

Vår elkonsumtion hänger ihop med kriget i Ukraina. Att ett pågående krig påverkar vår ekonomi är inte märkligt. Jag säger inte att det är bra eller önskvärt. Men vi måste vara medvetna om att detta också är en viktig parameter.

Kärnkraft är inte en långsiktig lösning

Visst är det så att kärnkraft löser detta med koldioxidutsläpp. Det förstår även jag. Men än så länge har ingen lyckats övertyga mig om att det är en trygg och långsiktig lösning. Jag minns Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima. Och jag blir inte trygg av det som händer runt Zaporizjzja i Ukraina.

Men samtidigt hoppas jag att staten på olika sätt kan skapa förutsättningar för industri och infrastruktur, såväl som för hushållen att klara denna tuffa period. Om vi håller samman – som ju är hela idén med ett samhälle – kommer det att gå.

Är demokratin hotad?

Beroende på vem som tillfrågas blir säkert svaren olika. I morse deltog jag i ett webbinarium anordnat av Forum – idéburna organisationer med social inriktning och temat var:

Så vidgar vi det demokratiska utrymmet.

Först och främst presenterades en rapport som heter Nysta. Den handlade om hur en nystart efter pandemin kan se ut och hur demokratin påverkats av pandemin. Jag uppfattade några aspekter. Dels har det ju i praktiken inte gått att anordna demonstrationer med mer än 8 deltagare. Dels har staten fått större befogenheter. Båda dessa förändringar är begripliga. Det har ju handlat om att få bukt med Coronapandemin. Men nog har det ändå påverkat oss?

Rapporten presenterar en del förslag på hur demokratin ska stärkas och det viktigaste har inte direkt med pandemin att göra. Det handlar om hur en grundlag kan ändras. Jag visste att det var genom två riksdagsbeslut med ett mellanliggande val. Men jag visste inte att det räcker med enkel majoritet i besluten och att det mellanliggande valet kan vara ett extraval. Skrämmande! Borde det inte vara kvalificerad majoritet och ett ordinarie val emellan?

Hannah Kroksson, generalsekreterare för Sveriges ungdomsorganisationer (SLU) och Martin Nihlgård, generalsekreterare för IM i Sverige, har ingått i den grupp som gjort rapporten. De var också med och berättade.

Det var framför allt en sak som stack ut i Martin Nihlgårds presentation. Han talade om hur extrema partier kommer till makten i demokratiska sammanhang genom att etablerade partier samarbetar med dem. Han uttryckte sig inte exakt så men det var andemeningen. Det fanns representanter för tre politiska partier med i webbinariet men ingen av dessa högg på det betet. Det var heller inte hätsk debatt som präglade mötet utan snarare samförstånd.

De tre politikerna var Vasiliki Tsouplaki (V), LinaNordquist (L) och Azadeh Rojhan Gustafsson (S). De var rörande överens om vikten av ett starkt civilsamhälle men samtalade om hur staten kan ge sitt stöd. Det får inte vara för styrt, för staten bör inte lägga sig i och styra vilka åsikter som ska belönas. Samtidigt får inte statligt stöd gå till vilken verksamhet som helst. Grannlaga!

Utöver dessa fem fanns också en inbjuden talare. Det var Peter Örn, Han har bland annat varit partisekreterare för dåvarande Folkpartiet och generalsekreterare för Röda Korset.  En respekterad person. Det som stannade hos mig var när han berättade hur han mött respresentanter för demokratirörelsen i Ungern, efter Berlinmurens fall. Det var ett morgonmöte i Stockholm och med på mötet var även dåvarande ordförande för Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Curt Nicolin. Lite oväntat kanske, att han var med, tyckte Peter Örn. De var i alla fall imponerade av ledaren för det nystartade, ungerska partiet Fidesz. En ung person som hette Viktor Orbán. Då hade partiet att ingen äldre än 30 år fick representera partiet. Peter Örn och Curt Nicolin såg Orbán som en demokratins förkämpe. Då.

Det var bra att vara med vid morgonens möte. Vi behöver kämpa för att vår demokrati ska vara stark och livskraftig. Det görs inte en gång var fjärde år när det är val. Det arbetet sker varje dag.

Eva Brunne – en profetisk röst?

Vad ska vi säga om dagens händelse i Storkyrkan i Stockholm? Några frågor väcks hos mig:
- Är biskop Eva Brunne en profetisk röst?
- Var det rätt att säga det hon sa?
- Hade Sverigedemokraterna rätt att gå ut?
- Hur ser relationen kyrka – stat ut i ljuset av det som hände?
Jag ska försöka fundera kring dessa frågor.
Men först konstatera att jag saknar kommentarer från några av de bloggar jag ibland läser. Varken Helle Klein, Dag Sandahl eller Brygubben har kommenterat. Ännu! Däremot kommenteras det av Åke Bonnier och Karin Långström Vinge. De båda är mycket positiva till predikan. Det är även jag, i stort sett, trots att jag inte hörde den men jag har läst den.
Men till frågorna:
Är biskop Eva Brunne en profetisk röst? Jo, det tycker jag. Förmodligen hade jag sagt något liknande. Och jag håller med Åke Bonnier om att det var grundat i bibelordet. (Vilket i och för sig är ett problem, eftersom det bibelkapitel, som Karin Långström Vinge citerar (3 Mos 19) också förbjuder tatueringar. Men detta är en exegetisk fråga, som får behandlas vid ett annat tillfälle. Men jag menar att det är en grundtanke i kristendomen att alla människor har samma värde och det måste kunna sägas i en predikan!
Det som kanske var problemet, var att Eva Brunne hänvisade till de demonstrationer, som hållits.

Igår kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag.

Och de var ju uttalat riktade mot Sverigedemokraterna. Hade det inte blivit lika starkt även om hon utlämnat den raden? Jag tror det!
Jag menar dock att hon uttalat sig klokt genom att säga att man ska ropa ut sin avsky mot "det" som gör skillnad på människor. Bra att hon inte sa "den".
Var det då rätt av Sverigedemokraterna att gå ut? Jag har aldrig hindrat någon att gå ut från en gudstjänst. Det måste ju ändå få vara tillåtet. Visst kan det upplevas som en provokation. Men de är faktiskt i sin fulla rätt att göra just det de gjorde.
Relationen mellan kyrkan och staten är dock intressant. Eva Brunne står, vad jag förstår, på luthersk grund. Hon målar ut att de folkvalda har ett viktigt ansvar. Givet av Gud. Det är klassisk s k två-regementslära, vad jag kan förstå, utan att vara luther-forskare. De gamla vanliga partierna, de tog inte illa upp. De vaggades tvärtom in i en trygg förvissning om att de är på rätt väg. Kanske fyllde därför predikan en djupare uppgift: nämligen att kyrkan ska stryka staten medhårs. Sverigedemokraterna fick bli syndabockarna. Hon skulle t ex kunna sagt något om att det faktum att nästan 6 % röstat på Sverigedemokraterna, även säger något om de etablerade partierna. Säger något om den invandrings- och migrations-politik som de båda blocken i princip står bakom. Av reaktionerna att döma (enligt Aftonbladets TV-klipp) verkar ju de andra inte ha tagit åt sig. Det gör mig bekymrad. Det är ju faktiskt inte Sverigedemokraterna som regerar i landet. Det är de andra partierna, och alla de som röstat på dem, som bär ansvar för de motsättningar och den misär som finns just nu. En profetisk röst skulle kunna fångat upp det.

Men samtidigt kan man inte säga allt i en kort predikan (eller tal, som en del kallade det för i TV-klippet). Att en biskop lyckats tala på ett sätt, så att det blir reaktion, det är något positivt i sig. (Även om jag inte skulle tycka att vad som helst var OK att säga).

Sammantaget: I sak tycker jag att predikan håller. Det är en speciell situation vi hamnat i. Att ett uttalat främlingsfientligt parti kommit in i riksdagen. Det är allvarligt! Men meningen om demonstrationerna, kunde ha uteslutits. Poängen skulle ändå framgått! Dessutom har fler ansvar för att det finns motsättningar i vårt land. Det kunde också ha framgått!