Saturday, 4 July 2020

Att predika i en kris men inte om krisen

Torsdag 11 juni hade jag fått förtroendet att föreläsa vid ett arrangemang som Stiftelsen Fjellstedtska skolan och Uppsala stift stod bakom. Från början var det tänkt med en annan föreläsare. Såhär gick det att läsa på Fjellstedtskas hemsida:
Charles Campbell har tyvärr blivit förhindrad att medverka på grund av rådande coronakris.
I stället anordnar vi en föreläsning med Anders Göranzon samma plats och samma tid. Temat blir Att predika i trefaldighetstiden.
Mycket hedrande. Charles Campbell är ett stort namn på den nordamerikanska, homiletiska stjärnhimlen och känd över stora delar av världen. Att han skulle vara i Sverige berodde på att han var inbjuden av ”Kvalificerad fortbildning i predikan”. Uppsala stift brukar haka på, när internationella föreläsare finns med i detta sammanhang. På grund av pandemin gick det alltså inte att genomföra och då blev det i stället jag som fick en fråga.

Först såg det ut att bli en handfull deltagare. Men då ställde en präst (som jag tidigare undervisat på Svenska kyrkans utbildningsinstitut) frågan om det inte gick att genomföra föreläsningen digitalt. Och så blev det. Raskt steg antalet anmälda från 5 till 50. I slutändan blev det knappt 40 som deltog. Vi var fyra personer fysiskt på plats och resten ute i landet.

Det är fantastiskt att det går att stå i Uppsala och föreläsa och att människor på olika platser sedan kan mötas i digitala grupprum för samtal. Och att det därefter går att återsamlas i storgrupp och ändå kunna kommunicera. Det blev en givande eftermiddag och jag fick flera, tacksamma kommentarer från några av de närvarande som jag kände redan tidigare. Det jag bland annat fångade upp är att många präster saknar fortbildning i predikan. Roligt att vara med och fylla ett sådant tomrum.

Det jag talade om var dels hur vi kan predika kontextuellt i en kris. Risken är att vi talar "om krisen" vilket för åhörarna blir tröttsamt i längden. Däremot kan vi som predikar gå på djupet och predika "i krisen" det vill säga om de frågor som krisen väcker hos oss. Då behöver vi inte hela tiden referera till den kris vi är inne i. 

Jag gick också igenom en del av de texter som är predikotexter i trefaldighetstiden. I grupperna fick de närvarande samtala om andra texter. 



Saturday, 27 June 2020

Hopp i semestertider

På måndag börjar min semester. Efterlängtad. Redan nu är vi på sommarstället och njuter av värmen. Samtidigt våndas vi. Inte för att det är för varmt för oss utan för att det är för varmt för jorden. Greta Thunbergs sommarprat finns kvar i mitt medvetande. Och inte bara det. Samtal med nära och kära. Andra intryck från både böcker och media. Det är svårt att odelat glädja sig över värmen.

Denna morgon vaknade jag av mig själv lite efter sju och tog min bibel och satte mig på verandan för att läsa den föreslagna texten ur den bibelläsningsplan jag följer. Men innan jag öppnade Bibeln stannade jag upp, för att fånga in vilka känslor jag just då bar på. En slags sorg steg upp inom mig. Över tillståndet i skapelsen. Och en känsla av hjälplöshet.

Sedan läste jag:
Var inte rädd, jag är med dig. Ängslas inte, jag är din Gud. Jag ger dig styrka och hjälper dig, stöder och räddar dig med min hand (Jes 41:10).
Profeten Jesaja skriver dessa rader för cirka 2 500 år sedan. Men ändå drabbar de mig som ett direkt tilltal denna morgon. Det är som att Gud säger direkt till mig:


Anders, glöm inte bort att räkna med mig. Samma kärlekens Gud erbjuder sig inte att lösa alla problem. Jag erbjuds styrka. För jag vet ju att jag också måste bidra i den förändring som är ofrånkomlig. Men jag är inte ensam och jag behöver inte bära hela klimatkrisen på mina axlar. Jag får så klart dela ansvaret med alla andra människor men mitt i allt får jag/vi vara buren/burna av den som bär allt. (För att citera Olov Hartman).
Att leva av tro
är grenarnas liv från Olivträdets rot,
att bära ett ok i sitt jordiska kall
men själv vara buren av den som bär allt
och svara på åklagarmakternas dom
försoningens ord
(Sv Ps 62:4).

Friday, 26 June 2020

Världsvid bön i coronatid

Som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet ingår jag i ett nätverk av ledare för världens cirka 150 bibelsällskap. Vi möts ibland i olika konstellationer. Innan pandemin slog till träffade jag generalsekreterare från Centralasien, Mellanöstern, Nordafrika och Europa vid ett möte i Istanbul. Mycket lärorikt.

Det skulle varit ett stort möte i Kapstaden i början av juni. Ni som känner mig förstår att jag längtade dit. Vi skulle bland annat fira att Sydafrikas bibelsällskap fyller 200 år. Men framför allt skulle vi haft överläggningar i viktiga samverkansfrågor. Svenska Bibelsällskapet deltar i ett tiotal projekt i olika delar av världen och vid ett möte där nästan alla bibelsällskap är representerade finns möjlighet att lösa många frågor på kort tid. Men mötet i Kapstaden blev förstås inställt.

Då har vi, liksom många andra, blivit hänvisade till digitala mötesformer. I vårt fall Zoom. Igår samlades ett 25-tal till bön. 35 minuter. För vissa av oss morgonbön och för andra aftonbön. I mitt fall blev det middagsbön.

Först fick representanter för bibelsällskapen i Brasilien, USA och Gulfen berätta om hur pandemin påverkade deras liv och arbete. Det som slog mig var inte minst i vilken utsatthet alla migrantarbetare i Gulfstaterna lever och hur pandemin blir en extra smäll för redan drabbade. Vi bad för alla som drabbas på olika sätt av pandemin.

Jag hade fått uppdraget att därefter leda en kort bön med inriktningen:
Thanksgiving prayer for God’s protection and provision during COVID-19 pandemic.
För det finns också sådant som ger anledning till tacksamhet. Människor som tillfrisknat. Ekonomiska problem som fått en lösning om än tillfälligt.

Mot slutet ledde jag också en bön från ” the Symposium of the Episcopal Conferences in Africa and Madagascar”. Den var fin och jag vill därför återge den på engelska:
Almighty and merciful Father, who show your love to all your creation.
We come before you asking for a quick control of the Coronavirus currently ravaging our world.
Hear graciously the prayers we make for those affected by the virus in various parts of the world.
Grant healing to the sick, eternal life to the dead and consolation to the bereaved families.
We pray that an effective medicine to combat the sickness be speedily found.
We pray for the relevant governments and health authorities that they take appropriate steps for the good of the people.
Look upon us in your mercy and forgive us our failings. Amen.
Att sitta vid en dator i Sverige och se ett tjugotal ansikten från hela klotet framför sig och få leda en bön med ursprung på den kontinent som blivit hemma för mig, det var stort.

I pandemin får vi göra det som kristna i alla tider sammanfattat med de latinska orden:
Ora et labora!
Bed och arbeta! Runt om i världen arbetar bibelsällskap inte bara med att ge möjlighet för människor att läsa Bibeln. Många av dessa bibelsällskap är också djupt involverade i olika humanitära insatser. Ofta för att ingen annan organisation finns att tillgå på platsen. Och för att bibelsällskapen ofta har högt anseende.

Tuesday, 23 June 2020

Fler stift - inte färre

Kyrkans tidning har intervjuat Svenska kyrkans kyrkostyrelses förste vice ordförande Wanja Lundby-Wedin. Rubriken lyder:
Kyrkostyrelsen: Se över stiftsindelningen
Upprinnelsen är dystra ekonomiska prognoser för Svenska kyrkan. Enligt Lundby-Wedin måste kyrkan vända på alla stenar. Hon citeras:
Men vi har inte bestämt att vi vill minska antalet förtroendevalda eller antalet stift.
Det enda som är bestämt är att frågorna ska utredas.

Intressant detta med stift. Antalet har varierat i Svenska kyrkan. Men inte så mycket. När Kalmar stift upphörde 1915 och gick upp i Växjö stift hängde det ihop med att den norra delen av Härnösands stift avknoppades och blev Luleå stift, vilket skedde redan 1904. Det var för att spara pengar som Kalmar stift lades ned. Tanken är alltså att fler stift kostar mer pengar. Färre stift blir billigare. Ändå bildades Stockholms stift 1942. Dessförinnan gick stiftsgränsen vid Slussen. Norra Stockholm tillhörde Ärkestiftet och södra Stockholm Strängnäs stift.

Antalet stift har diskuterats. 2004 diskuterades en delning av Göteborgs stift men de flesta församlingar var tveksamma.

Min hållning är annars just den. Fler och mindre stift. Just nu verkar tanken vara att det ska bli färre stift och större pastorat och församlingar. Jag undrar om det är rätt väg att gå. Är stordriften verkligen lösningen på Svenska kyrkans ekonomiska problem? Hur skulle det bli om det fick finnas många församlingar och många stift. Och sedan skulle pastoraten helt tas bort. Åtminstone som administrativ enhet.

Detta skrev jag om i en bloggpost redan 2011. Jag skrev om det även 2015. Några hörde av sig och tyckte att det var intressant. Någon större succé blev inte mitt förslag. Med en dåres envishet kastar jag fram mitt förslag igen.

Min tanke är att de mindre och administrativt mer lättrörliga stiften skulle göra att det inte behövdes så stora och tungrodda pastorat. Organisationen skulle helt enkelt kunna plattas ut. I en framtid, när ekonomin krymper kanske rent av storpastoraten kan upphöra. Istället blir det mindre stift. Vem vet. Det kanske inte ens behövs kontrakt? Eller har fler nivåer ett egenvärde? Som jag skrivit tidigare menar jag att de mindre stiften också ska vara präglade av större enkelhet. Den som lever får se vad framtiden har att erbjuda.

Sunday, 7 June 2020

Wolodarski och jag

Igår satt hustrun och jag och tittade på nationaldagsfirandet från Skansen. Det var speciellt. Mycket var bra. En önskan om att hålla ihop som nation. Med en öppenhet, som ville säga att alla vi som lever i Sverige bör få plats.

Att samtidigt sitta och fingra på sin smartphone är en ovana jag delar med många. I mitt twitterflöde dök en tweet upp. DN’s chefredaktör Peter Wolodarski valde att på nationaldagens kväll twittra om att söndagens upplaga av DN skulle innehålla en debattartikel av Sverigdemokraternas partiledare.

Kontrasten mellan firandet i TV och den bistra verkligheten i mitt Twitterflöde gjorde att jag skickade iväg en fråga till Wolodarski. Det skulle visa sig bli min mest lästa tweet någonsin. Såklart beroende på mottagaren mer än på avsändaren. Men ändå.


Ganska snart drog jag mig ur samtalet men har fått notifikationer därefter. Några tankar kommer här.

Jimmie Åkesson kräver alltså Anders Tegnells avgång. På det har han fått svar av Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlsson. Politiker bör förstås inte kräva att tjänstemän ska sluta. Om Anders Tegnell ändå skulle välja det, skulle han inte avgå. Han skulle säga upp sig eller bli uppsagd. Han är anställd. Inte politiker.

Det som stör mig är att Wolodarski tydligt har kritiserat regeringens linje. Nej, det är förstås helt i sin ordning att han gjort det. Men att hans uppfattning och Sverigedemokraternas verkar samspela. Det stör mig. Nej, kanske inte det heller. Men att DN lägger ut Sverigedemokraternas debattartikel alldeles bredvid Wolodarskis fotografi. Det verkar som en tanke.

Ska jag göra en välvillig läsning kanske titeln på Wolodarskis ledare är en kommentar till Sverigedemokraternas debattartikel.
Det är såhär demokratier dör.
Det som stör mig allra mest är inte att ett av riksdagens partier har en avvikande uppfattning och torgför den i media. Men i artikeln går partiledaren in och vill bestämma vilken tjänsteman som får sitta kvar och vilken som ska sägas upp. Skulle vi få ett sådant styre skulle den svenska demokratin kunna dö.

Saturday, 6 June 2020

Hur kan jag hjälpa till?

I veckan meddelade regeringen att de som är symptomfria kan börja resa inom landet. Fantastiskt. Även om budskapet fortfarande är att fara på intet sätt är över, är många glada för att få röra sig. Turistnäringen inte minst.

Men samtidigt hör jag röster inifrån vården. I exempelvis Uppsala har antalet personer som insjuknar och behöver vård ökat något igen. Det är inte så att arbetet på intensivvårdsavdelningarna stannar av. I mitt Facebookflöde kommer det upp bilder på vårdpersonal som vädjar till oss andra att ta ansvar.

Och med allra största sannolikhet är det oerhört många som kommer att påverkas av pandemin under lång tid. De som insjuknat och drabbats hårt. De som mist nära anhöriga. Och de som mist arbetet eller behövt se sitt företag gå i konkurs.

En fråga som jag ställer mig är: vad kan jag göra? Mer än att följa rekommendationerna? I min dagliga bön finns pandemin med. Men kan jag göra något mer? Jag är ju inte vårdpersonal.


Ett initiativ som har betydelse är ”Chokladsupport till Akademiska sjukhuset”. Föreningen Världsbutiken Globalen i Uppsala (där jag är sekreterare i styrelsen) skriver på webbplatsen:
All sjukvårdspersonal gör ett fantastiskt jobb med Covid-19 patienter och alla andra. Vi vill ge dem lite uppmuntran och kommer därför att fram till [Midsommar] regelbundet distribuera påsar med choklad.
För att kunna göra det behöver vi er hjälp:
– Köp någon eller några chokladkakor extra när du handlar och lägg i den låda som står på disken. Vi kommer minst att dubbla det som läggs där.
– Du kan också stödja initiativet genom att Swisha ett bidrag till 1232631562 eller bankgiro 5942-2295. Skriv Chokladgåva.
För att göra detta möjligt har vi även blivit lovade viss sponsring från våra leverantörer Divine och Sackeus.
Nu har detta projekt förlängts ända till midsommar. På detta sätt kan jag (och Du om Du vill) göra en insats i pandemin och samtidigt göra en god affär, som gynnar småskaliga kakaobönder i världen.

Sunday, 31 May 2020

Lavabo – jag tvättar mig

Det har nog aldrig hänt att jag varit så noga med handtvätt som nu. Jag tror att det gäller fler. Och inte är det så märkligt.

Vi deltog i en kvällsmässa idag – Pingstdagen 2020. Jag har tidigare uttryckt en viss kluvenhet inför gudstjänstfirande i dessa tider. Vissa söndagar har vi bett hemma. Vissa söndagar har vi deltagit i gudstjänster med maximalt 50 deltagare. Vi har också följt live-sända gudstjänster och sedan åkt till kyrkan, där det erbjudits enskild kommunion. På olika platser finns även inom Svenska kyrkan olika riktlinjer.

I kvällens mässa deltog cirka 10 personer. Vi satt mycket glest och min reflektion är att vi på intet sätt bidrog till smittspridningen. Utifrån ett Covid -19 perspektiv var mässan mycket genomtänkt.

Handsprit, handduk, tvättfat, flytande tvål och vattenkanna.
När vi kom in såg vi ett bord med en vattenkanna, flytande tvål, ett tvättfat, en handduk och handsprit. Det visade sig – som jag också trodde – att prästen grundligt tvättade sina händer och efter att ha torkat dem också spritade dem. Detta skedde vid det som kallas offertoriet. Med andra ord precis innan själva nattvardsdelen.

Under nattvardsbönen stod prästen inte direkt framför brödet och vinet. Vid utdelande fick vi varsitt bröd, som lades i våra händer utan att prästen vidrörde något annat än brödet. Vinet hölls sedan upp, utan att vi vare sig drack av det eller doppade brödet i det. Det kallas på teologiskt språk för att ”kommunicera under en gestalt”.

Det som är spännande är hur snabbt ett nytt liturgiskt bruk finner sin väg in i kyrkan och även ett nytt liturgiskt föremål. Det lilla bordet till höger om altaret kallas credensbord och där ställs bröd och vin. Detta har funnits länge. Nu finns alltså ytterligare ett bord. För handtvätt.

Sturekoret i Uppsala domkyrka. Altare, credensbord och så det extra bordet.
Ännu mer spännande är att det i många kyrkliga traditioner brukar finnas både ett liturgiskt föremål och ett liturgiskt bruk, som handlar om handtvätt. Det kallas för ”lavabo” som är latin och betyder:
Jag tvättar mig
I Romersk katolska kyrkan och på många håll i den anglikanska kyrkan, liksom på ett fåtal platser i exempelvis Svenska kyrkan, tillämpas detta. Förklaringarna är olika men det handlar knappast om hygien. Det beskrivs ibland som en symbol för prästens längtan efter inre rening. Prästen kan be med psaltarpsalm 51:2
Två mig, Herre, från min missgärning, och rena mig från min synd.
Jag har varit med om ekumenisk nattvardsgudstjänst (eller brödsbrytelse som det ibland kallas) i en pingstkyrka. Där gick alla pastorer och präster ut till en handikapptoalett och tvättade sig precis före utdelande.

Det är intressant att vara med om denna speciella tid. Det var fint att kunna fira mässa idag. Det var också gott att få sjunga en älska Pingstpsalm (161) där första versens början lyder:
Helige Ande, låt nu ske
undret, som väcker oss alla.
På olika sätt behöver vi alla, alltid och överallt bli berörda av Guds Ande.

Friday, 29 May 2020

No singing in South African churches

During the week I have read some news about the reopening of South African churches. The President, Cyril Ramaphosa, has obviously made an announcement that churches may start with worship services again. According to IOL news this was announced by the President together with the General Secretary of the South African Council of Churches, Bishop Malusi Mpumlwana. The bishop was quoted:
play music, don’t sing
In the Policy Guide that the SACC has issues there are many recommendations. It doesn’t forbid singing. It states:
The singing of hymns may need to be considered VERY carefully. Two meters is not far enough apart for hymns to be sung. Similarly, responses need to sotto voce (intentionally lowering the voice) to avoid expressing any saliva.
Thabo Makgoba, Anglican Archbishop.
One of the church leaders within the SACC, Anglican Archbishop Thabo Makgoba summarises the policy to his followers on his blog:
… a limit of 50 on services, disinfecting surfaces between services, physical distancing in churches, the avoidance of shared hymnals and prayer books, the wearing of masks during services, restrictions on singing (because it has proved to play a big role in spreading the virus), avoidance of the common chalice at Eucharist, no gatherings after services and rigorous hygiene in church toilets.
I have especially noticed two former SACC leaders, who are critical. Peter Storey, who was the President of the SACC 1980-83 is not happy at all. He writes:
Allowing public worship ill-advised and dangerous
John de Gruchy, another well-known South African Theologian, writes on his blog:
The fact that most Christians throughout the world have been prevented from going to church buildings has not meant that the church has stopped being the church.  The first Christians did not have church buildings; they gathered in homes for prayer and fellowship, and they did so in order to go into the world to proclaim the good news about Jesus.  That is why at the end of the Eucharist we are sent into the world to love and serve. It is misleading, then, to say that once the pandemic is over, we can go back to church when we never stopped being the church.
According to News 24 the SACC says that they did not “coerce government into allowing places of worship to open”. I guess this is a very sensitive issue. So the question is:
Will South African Christians be able to do this?
And in the same breath I need to ask the same question to our own church because we also gather in many churches. I have participated some Sundays, but we have also prayed at home at times. I am reluctant. In our own city, Uppsala, the number of infected people seems to increase again. Is the right thing to close churches again?

Monday, 25 May 2020

Utomhuskroppslighet

Långhelg. Kristi himmelsfärdshelgen. Tanken var att vi skulle åkt iväg men nu blir det mindre sådant och mer stanna kvar i närheten. Det blev dock en viss rörelse. Eller inte.

Förra helgen tvättade jag fönster. Dessutom vår inglasade balkong. För sent mindes jag att jag även förra året sträckte mig, när jag skulle putsa en mindre glasruta på balkongen. Den sitter så att säga ”om hörnet” och jag måste sträcka mig utåt, nedåt och förbi en slags stålbalk. Inte bra. I början av förra veckan var jag orörlig och hade ont. När det inte gick över masade jag mig iväg till en naprapat i onsdags eftermiddag och denne konstaterade att jag nog sträckt mig i quadratus lumborum (core-muskeln) och musculus iliopsoas (höftböjarmuskeln). Dessförinnan var jag helg ovetande om att dessa muskler ens existerade. Än mindre att även jag är lycklig innehavare till två av varje. De högra var det som smärtade. Jag fick behandling och lite övningar och rådet att röra på mig.

Torsdag förmiddag åkte vi till Alunda och deltog i en pilgrimsvandring på kyrkogården. Det var ungefär så mycket jag kunde gå. Jag lyckades göra ont värre när jag klev in på passagerarsidan i bilen. Men bra ändå att vara ute och röra på sig.

Denna gravsten - omfamnad av ett träd - kunde jag
inte bara gå förbi på Alunda kyrkogård.
Hos goda vänner höll vi oss ute hela dagen. Matlagning i järngryta över öppen eld fungerade fint. I Sydafrika kallas det Potjiekos. Skillnaden på detta och stuvning/gryta är att man aldrig rör i en potjiekos. I med ingredienserna och sedan får det puttra i 2-3 timmar.

Det är ett mycket trivsamt tidsfördriv att laga mat på detta sätt.
På fredag gick jag tillbaka till naprapaten. Jag fick träffa en kollega, som endast skulle fortsätta behandlingen. Men denne konstaterade att det nog var en annan muskel som var det egentliga problemet. Tensor fascia lata – lårfascians spännare. Tja, inte vet jag. Jag hade ont i höften och svårt att knyta skosnörena. Nu blev det ny behandling och nya övningar.

Fredag kväll och lördag ägnades åt umgänge med ätteläggar men även rikliga promenader. Det visade sig riktigt välgörande. (Samt en del smärtstillande ska tilläggas. Det är bra för läkningsprocessen).

Söndag förmiddag innebar friluftsgudstjänst i Helga Trefaldighets prästgårdsträdgård. Bra även det. Ingen misstycker att man reser sig upp och går omkring en smula.

Altarbordet hade placerats mellan hägg (t h) och syrén (t v).
Hustrun sitter under det blå parasollet.
Idag har jag varit tillbaka till naprapaten och blivit ”utskriven”. Nu undrar någon vad allt detta har att göra med Kristi Himmelsfärd att göra? Min tolkning är att jag denna vecka blivit påmind om min kropp och dess begränsningar. Motsatsen till att Kristus lämnar jorden i synlig gestalt och försvinner ur lärjungarnas åsyn. Mitt i Covid -19 pandemins tidevarv, där så mycket sker digitalt och saknar kropp – åtminstone för oss som varken arbetar i vården eller insjuknar – har det varit nyttigt för mig att bli påmind om min kropp. Att Kristus – efter himmelsfärden – finns närvarande överallt ger mig trygghet och glädje. Själv är jag närvarande i min egen kropp. Om den inte vill röra på sig, då sitter jag still. En viktig insikt.

Thursday, 14 May 2020

I sökandet efter Guds mission

Idag har jag deltagit i Svenska Missionsrådets (SMR) årsmöte på förmiddagen och i SMR’s framtidsdag på eftermiddagen. Allt ägde rum på Zoom. Det är en miljö som många vistas i nu. Det går knappast en dag utan att jag har något möte i Zoom (eller Teams).

Arrangörerna hade jobbat hårt och det tekniska fungerade mycket bra. Även innehållsmässigt är jag nöjd. Intressanta talare och goda samtal. Två av dem som talade var avgående generalsekreteraren Anders Malmstigen och den tillträdande, Charlotta Norrby, som idag är nationell expert vid EU-kommissionens biståndsdirektorat i Bryssel.

Som relativt ny generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet är jag också ny i SMR. Men en fråga som jag levt med länge, finns också väldigt tydligt med i SMR. Enkelt uttryckt kan det beskrivas såhär: ska vi betona evangelisationssidan av kristen mission eller ska vi betona biståndssidan. De flesta menar ju att dessa två går att förena. Annars skulle de inte vara med i SMR. Men spänningen finns där. Och den får vi leva med. Hur skulle ett liv utan spänning vara? Jag upplever att även samtalet är spänstigt.

När jag så slår upp det senaste numret av Kyrkans Tidning ser jag ungefär samma spänning. Jag tänker närmast på två debattartiklar. Den ena är införd under Kultur &t Teologi och är undertecknad av Fredrika Gårdfeldt, KG Hammar och Benjamin Ulbricht. Två präster och en ärkebiskop emeritus. Den andra är undertecknad av Fredrik Modéus, biskop, och införd under rubriken Debatt.

Frågeställningen är densamma i båda artiklarna. Vad händer efter Coronapandemin? I båda artiklarna finns anspelningar på påsken. Om sådant som måste dö för att nytt liv ska födas.

Mitt första intryck var att artikel ett rör sig något mer i världen. Den andra artikeln tar sin utgångspunkt tydligare i kyrkans inre liv. Fredrik Modéus tar sina mest konkreta exempel från gudstjänst och församlingsliv. Den första artikeln hämtar däremot konkretion från andra håll. Den skriver om produktionsförhållanden, överkonsumtion och en skövlad planet. Men visst, även den nämner påskdagens mässa.

Båda artiklarna har en förankring i kristen teologi. Men den första av dem knyter inte ihop kyrkan med gudstjänsten på samma sätt som den andra. Kristi uppståndelse finns både i början och slutet men konkretionen finns i världen. Den andra artikeln talar uttryckligen om gudstjänstfirande som något angeläget.

Efter en dag med SMR och ett sökande efter vad som kännetecknar Guds mission, känner jag igen mig i båda artiklarna. Vi får fortsätta att eftersträva att vara en del av Guds vilja. Som vi bad tillsammans i eftermiddags:
Herre, visa oss Din väg. Och gör oss villiga att vandra den.

Saturday, 9 May 2020

Minnen från Långträsk

För en tid sedan blev jag inbjuden till en grupp på Facebook. Gruppen heter
Vänner som gillar Långträsk
Det var åren 1970–73 som vår familj bodde i Långträsk. Jag minns mina tre mellanstadieår som goda år. Vi var kanske 40–50 elever på skolan. Det var en B-skola, så jag gick i 3-4:an ett år och de andra två åren i 5-6:an.

Häromdagen la någon upp en gammal tidningsnotis i gruppen. Den handlar om en skolstrejk 1935. Föräldrarna till de tolv barnen från Granliden ville att det skulle erbjudas bilskjuts till skolan i stället för hästskjuts. När de inte fick som de ville strejkade de.

Så skedde, om jag kommer ihåg rätt, också våren 1970. Alltså innan vi flyttade dit. Skolan i Långträsk hade brunnit och planen var att bussa eleverna 18 km till grannbyn Koler. Detta fick föräldrarna att ta till strejkvapnet. Min bild är att de strejkade en hel termin. Jag undrar om det stämmer. I augusti 1970 skulle ett möte med ansvariga från kommunen hållas och vi väntade med spänning på resultatet. Som 9-åring var det så klart lockande att strejken eventuellt skulle fortsätta men så blev inte beslutet. Tvärtom skulle en ny skola byggas. Det innebar att vi under tiden – en termin tror jag – fick ha undervisning i bönhuset. 

En del av skolan hade dock klarat sig undan branden och där fanns vår matsal. Det var kanske en halv kilometer som vi fick gå till lunchen. När det hade varit palt ena dagen så sprang vi dagen efter. Då serverades uppstekt palt så långt det räckte. Då gällde det att springa fort. Men jag var ganska snabb.

Jag var faktiskt så snabb, så att jag togs ut till skollaget i fotboll, trots att jag bara gick i 4:an. Vi var sex personer i laget, så det var ju hedrande. Vi skulle spela mot grannbyn Koler – alltid viktigt att vinna detta lokalderby. Det bestämdes att jag skulle spela vänsterback. Inte visste jag så mycket om spelupplägg. Jag stod kvar på min backposition även när vårt lag anföll. Alla ropade och skrek på mig, att jag skulle följa med upp men jag begrep noll och intet. Andra halvlek fick jag sitta på bänken och i resten av min mellanstadieperiod var det ingen som föreslog att jag skulle vara med i laget.

Kortet taget när jag gick i femman. Förmodligen på vintern under läsåret 71-72.
Utöver dessa kamrater hade jag också kompisar i årskursen under, som jag
var klasskamrat med 70-71 och 72-73.
Detta var nog den enda smolken i glädjebägaren. I övrigt är det goda minnen. Inte minst på höstarna när vi samlades på någons tomt och lekte kurragömma och andra lekar. Jag minns en lek som hette sparka burk. Och någon annan som liknade kurragömma men man skulle smyga runt ett hus och varje knut var en fristad. Hette den knutgubbe?

Långträsk ligger mitt i området. Österut kommer Piteå och västerut syns
Arvidsjaur och Glommersträsk.
Långträsk ligger mitt i Markbygden, som idag är riksbekant för att 2021 rymma Europas största vindpark. Jag misstänker att det råder delade meningar om huruvida detta är bra. Å ena sidan arbetstillfällen och klimatsmart el. Å andra sidan intrång i naturen. Nu tror jag i och för sig att det redan skett många intrång. Markbygden är vackert men bitvis är det enorma virkesåkrar med enbart planterad barrskog. Som så många andra är jag kluven. Både till skogsbruk och kraftförsörjning.

Men Långträsk lyckades under de tre åren fånga en del av mitt hjärta. Jag säger som Fröding:
Den platsen är mig kär.
Min barndom susar där.

Friday, 24 April 2020

Anders Göranzon – polis, kyrkomusiker, präst och något mer.


Att ha en namne är stundtals roligt. Jag har framför allt blandats ihop med Anders Göranzon i Karlstad, som är kyrkomusiker. Det gör inget. Han är mycket trevlig och kompetent. Jag har bloggat om det förut. Länken kommer här.

En annan Anders Göranzon är polisbefäl i Stockholm. Honom har jag aldrig förväxlats med. Men ett lustigt sammanträffade dök upp, när jag googlade efter en artikel igår. Saken är den att jag ska göra ett inhopp på min gamla arbetsplats, Svenska kyrkans utbildningsinstitut. För att de studerande ska vara lite förberedda, tänkte jag att de kunde läsa en artikel jag fått publicerad.
What happened last night in Sweden? To preach without fear in a Scandinavian Folk Church, in a situation when populist nationalism rises in the context of migration.
För den som vill läsa, finns artikeln här. Den bygger på en presentation jag gjorde vid en konferens i USA för några år sedan. Eftersom konferensen ägde rum i USA fick jag tips av en vän att börja med en koppling till USA:s presidents uttalande om Sverige.

Nåväl, nu skulle jag alltså googla fram min artikel. Jag sökte på ’Anders Göranzon’ och ’Last night in Sweden’. Istället för min artikel kom en massa artiklar om polisen Anders Göranzon, som enligt wikipedia blev kändis 2017 med anledning av USA:s presidents uttalande. På wikipedia står det:
Sedan USA:s president /…/ i februari 2017 uttalat sig om situationen i Sverige, ådrog sig Anders Göranzon och dennes kollega, Jacob Ekström, mediernas uppmärksamhet efter att de medverkat i ett reportage av filmaren Ami Horowitz, vilket sänts den 17 februari 2017 på TV-kanalen Fox News. 
Göranzon ansåg i efterhand att inslaget hade manipulerats, så att polismännens svar, var svar på andra frågor än vad som framgick av filmen. Medan Göranzon och Ekström hade avsett att uttala sig om gängkriminalitet, framstod det i stället som de svarade på frågor om sambandet mellan invandring och våldsbrott.
Det är väl ändå lite komiskt, mitt i allt, att jag fastnar för samma händelse och skriver en artikel om det. En händelse som google framför allt förknippar med min namne. Nu ska i ärlighetens namn sägas att jag inte är ensam. Jag hittade många vetenskapliga artiklar och uppsatser med denna titel, när jag googlade, Till exempel en magisteruppsats från Högskolan i Jönköping. 2018 skrev Mathilda Linnander:
Last Night in Sweden: A Critical Discourse Analysis of the Image of Sweden in International Media
Jag måste nog läsa den. Här är länken. I min egen doktorsavhandling har jag ju använt just diskursanalys.

Men tillbaka till detta med att ha en namne – eller flera. Det finns en fjärde Anders Göranzon i Sverige, ser jag på hitta.se men om honom kan jag inte finna särskilt mycket information. Det finns dock ett märkligt sammanträffande även med honom. Jag noterar det på hitta.se och det är att vi, trots att vi har olika bostadsorter, åldrar och födelsedagar, ändå alla har namnsdag den 30 november. Helt otroligt!

Wednesday, 22 April 2020

Att läsa Bibeln på nätet

Sedan flera decennier, tror jag, har Bibeln.se varit ett viktigt hjälpmedel för många bibelanvändare, som talar svenska. De senaste dagarna har jag fått otaliga prov på hur uppskattad denna sida varit. Kortfattat – för Dig som inte använt den – är det Bibeln i digital form. Det har framför allt gått att läsa två översättningar: Bibel 2000 och 1917 års översättning. Vissa delar av Karl XII’s Bibel har också funnits. Dessutom har det funnits en sökfunktion, där det gått att söka efter vissa ord, namn och begrepp. Samt en uppslagsdel och lite annat.

Idag har vi lanserat nya Bibeln.se och det har inte varit utan en smula fjärilar i magen. Skulle det tekniska hålla? Skulle bibelanvändare uppskatta det nya utseendet? Hur många mejl och telefonsamtal skulle vi få? Så här på kvällningen känns det bra. Visst har vi fått en del ris men mestadels ros.

När jag reflekterar tror jag det bland annat handlar om samma fenomen som när den lokala mataffären möblerar om. Helt plötsligt är det omöjligt att hitta bland hyllorna och det tar dubbelt så lång tid att handla. Men efter ett tag vänjer man sig. Vissa saker tycker man inte om men förlikar sig med. (I vår lokala mataffär finns russinen på samma hylla som tacos. Det förstår jag fortfarande inte.)

Jag respekterar den som inte tycker om det nya. Jag hoppas att de flesta ska göra det. Vi har idag fått många glada tillrop från användare som redan gör det. Några gör det inte alls och en del gillar vissa delar men inte allt nytt.

Det som framför allt är den stora förändringen är att noter och parallellhänvisningar finns direkt i texten. Det finns ett lite plustecken vid vissa verser. Den som klickar på detta tecken får mer kunskap ”på sina fingertoppar”. En hel studiebibelsfunktion inne i texten. Sökfunktionen har också utvecklats.

Förmodligen innehåller den en del barnsjukdomar. Dessa får så småningom rättas till. Vi är glada för alla som hör av sig på den speciella mejladressen: support@bibeln.se

Om Du är intresserad av att lära dig mer finns tre mycket informativa videofilmer gjorda. Dem kan Du se nedan. Jag önskar Dig all Guds välsignelse i Din bibelläsning på nätet.






Sunday, 19 April 2020

Tomas och de reglade dörrarna

Denna helg blev det arbete hos äldsta dottern och svärsonen. De andra två döttrarna var med liksom hustrun, förstås. Projektet denna gång handlar om att plocka ner, flytta och sedan bygga upp en loge. Ägarna, som inte behöver den, tyckte att de ville ge bort den. Det innebär en hel del arbete men så småningom kommer ytterligare en byggnad upp på prästgårdstomten. För någon helg sedan var vi med och plockade ner allt taktegel. Denna helg togs den sista vassen ner. Under teglet och bärläkten fanns nämligen vass i stället för råspont. Uppskattningsvis 100 kubikmeter. Som plockats ner och forslats bort till en brännhög.

Lördagen innebar hårt arbete från arla till särla. Idag, söndag, var alla inställda på att börja dagen med gudstjänst. Det är nu tredje helgen i rad. Många omvittnar detta, hur pandemin har lett till fler husandakter. Härligt. Så i morse bad jag svärsonen slå upp psalm 251 i psalmboken och spela, så att vi kunde sjunga om Tomas, som behöver se spikhålen i Jesus händer, för att kunna tro. (Svärsonen spelar mycket gärna psalmer på orgelharmoniet. Det går riktigt bra att sjunga med!)

Äldsta dottern fastnade för vers två och orden:
När långt borta tycks mig vännen kära,
jag då minns hans ord: En liten tid,
/: sen en tid igen, och jag är nära,
då blir åter fröjd och frid. :/
Det är ju verkligen passande ord i den sociala distanseringens tid.

Sedan läste vi om hur Jesus kom till lärjungarna, trots att de satt bakom reglade dörrar. Bön och ytterligare en psalm hann vi med. Församlingen bestod av åtta personer i åldrarna 0-60 år.

Eftersom vädret stod oss bi blev det sedan ytterligare ett arbetspass. Då insåg jag att svärsonen, som passande nog heter just Tomas, just vad logen anbelangar, verkligen inte sitter och trycker bakom reglade dörrar. Både tak, väggar och dörrar är nu nedplockat och kvar finns i stort sett själva husets stomme.
I den loge som snart ska rivas och flyttas finns nu inga reglade dörrar. 
Just denna dörr går kanske att återanvända. Den hade
vuxit fast i marken, så den var verkligen reglad nyss.
Det finns i nuläget inget som hindrar att samtidigt med den sociala distanseringen få lite frisk luft. Det fick vi i helgen och det var välgörande.

Saturday, 11 April 2020

Hvad ljus öfver griften!


Under denna magnifika gravsten ligger mina
släktingar begravda.
Imorgon ska hustrun och jag sätta väckarklockan på ringning i gryningen och gå upp till den grav där min mormors mors föräldrar, Selma Augusta och Carl Axel Ekstedt, ligger begravda. Där ska vi slå upp Hvad ljus öfver griften (psalm 102 i 1819 års psalmbok) och sjunga samtidigt som solen går upp. Den psalmbok vi sjunger ur har tillhört Carl Axel. Innan dess ska vi ha tänt ett ljus på deras grav. Och även på en annan grav i närheten.

Om någon läser detta och bor i Uppsala och vill sjunga med oss – på behörigt avstånd – så finns graven alldeles i närheten av ingången till Gamla kyrkogården. Solen går upp ungefär 05.40 och då har vi nog varit där en stund.

I Sydafrika är det vanligt att kristna möter påsken i gryningen. Många vakar hela natten. Andra tänder en påskeld mitt i natten. Vi har varit med om att samlas vid ingången till begravningsplatser, likt kvinnorna vid graven. Tron på livets seger över döden förenar oss genom tid och rum.

Det bibelord som anges på mina släktingars gravsten passade bra igår, Långfredag, då jag fotograferade gravstenen:
Han är det offer som sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens (1 Joh 2:2).
Imorgon - påskdagen - passar det dock bättre med det bibelord, som finns på den andra graven vi ska tända ljus på. 
Jag vet att min befriare lever och till sist skall träda fram på jorden. Här, med min kropp, vill jag skåda Gud (Job 19:25-26).
2010 disputerade jag i teologi i Sydafrika. På kvällen hade vi bokat bord på vår favoritrestaurang. Vi bjöd ett tjugotal släktingar och vänner på disputationsmiddag. Från Sverige och Sydafrika. Svarta och vita. Olika åldrar. Det var en oförglömlig kväll.

Ett av de mest minnesvärda ögonblicken var när min syster överlämnade en psalmbok till mig. Den hade alltså tillhört Carl Axel Ekstedt. Han var präst och hade disputerat både i teologi och filosofi. Min mormors morfar. Han dog den 12 januari 1915. Samma dag dog hans hustru, min mormors mormor. Hon hette Selma Augusta och var född Milde.


På disputationsfesten ombads jag sjunga en psalm ur psalmboken. Jag valde en som jag kände igen och började sjunga. Genast började min handledare, Piet, sjunga samma psalm på afrikaans. På hans båda sidor satt Thandi och Maputi. De stämde in på SeTswana. Genom min anfaders psalmbok, förenades vi i psalmsång, på olika språk. Men också genom tid och rum med en avliden släkting. Det var fint. Att imorgon få fira Kristi Uppståndelse på kyrkogården är vårt sätt att göra något annorlunda detta märkliga år. Och få uttrycka det som står i psalmen:
Här var mellan ljuset
och mörkret en strid.
Dock segrade ljuset
för evig tid.

Tuesday, 7 April 2020

Älska Din nästa

Idag hade Svenska Bibelsällskapet en stor annons i Expressen. Det händer inte ofta. Syftet var att berätta något om kopplingen mellan medmänsklighet i dessa tider och Bibelns ord. Idén till de olika bibeltipsen har vi fått från bibelsällskapet i Argentina. Tack! En av mina arbetskamrater har goda kontakter och blick för möjligheter.


Rubriken för annonsen handlar om att älska sin nästa i dessa svåra tider. Bilden är given. En människa i vården. Det är imponerande vad vårdpersonal uträttar i vårt land och i världen. De förtjänar vårt stöd och vår uppskattning.

Samtidigt kan vi göra mycket annat för många andra. Det är om detta bibeltipsen handlar. De går att läsa på vår webbplats. Länken kommer här.

Själv fick jag vara med i en youtube-andakt som spelats in i Equmeniakyrkan i Arvika. Linda Alexandersson är pastor där. Hon fick bibelpriset förra året. Därför har vi en del kontakt. I andakten sjunger jag den sång jag skrev häromdagen. Texten kommer här:
Följ med mig till öde mark
säger Jesus. Du blir stark
när Du vilat Dig en aning
kan Du ge Dig ut på spaning.
Dock ej nu i denna tid.
Viktigast: ej virus sprid!
 Uti kammaren vi ber
ej i kyrkorummet mer.
Bön i hemmet också gäller.
Kanske att det högre smäller.
För Gud hör oss även där,
vilket alltid målet är.
 Samma sak det har hänt förr:
Lärjungar bak reglad dörr.
Påsk kan firas även hemma.
Det kan lösa vårt dilemma.
Jesus genom väggar når:
Fira påsk nu också går.
 (Melodi: 193 - Gud som haver):
 © Anders Göranzon
Jag spelade in sången och skickade en fil via ett användbart program som heter We Transfer. Hustrun spelar gitarr till sången. I vårt samtal inför min medverkan frågade Linda lite om mitt liv och fastnade för mina år i Sydafrika. I andakten talar hon om vikten av att bry sig om de medmänniskor som nu drabbas allra hårdast. T ex de människor som lever i kåkstäder och därmed har svårt till fysisk distansering.


På olika sätt får vi öva oss i att älska vår medmänniska i dessa tider. Vi får ställa frågan till oss själva – var och en – och göra det bästa vi kan. Det behövs.

Sunday, 29 March 2020

Dagens predikan

Idag skulle jag predikat i en Hässelby Missionskyrka i Stockholm. Jag var inbjuden som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet. Det går fortfarande att läsa på församlingens webbplats att det är jag som predikar idag.


Men jag är inte där. Jag är hemma. I fredags fick jag lättare förkylningssymptom och beslutade mig för att arbeta hemifrån. Så bra att vi redan bestämt att jag inte skulle åka till Hässelby utan spela in min predikan i förväg. Om allt har fungerat kunde det fåtal gudstjänstbesökare som sökt sig till Hässelby missionskyrka ändå få lyssna till (och se) min predikan. Sedan skulle församlingen lägga ut filmklippet i en Facebook-grupp, som församlingen har. Nya situationer kräver nya lösningar.

Om Du vill avsätta 7 minuter kan Du klicka nedan och lyssna till predikan. Bibeltexterna jag utgår från är Joh 3:11-21 och även 4 Mos 21:4-9.

 

Saturday, 28 March 2020

Äldre - en resurs!

Den kommunala beredskapsplanläggningen måste alltså syfta till, att de äldre engageras och tillåts ta del i arbetet. Inte minst genom sina erfarenheter är de äldre i sig själva en resurs att räkna med.
Denna vårliga lördagsförmiddag, när vi ätit vår frukost, skulle jag leta efter ett dokument i en pärm och fick syn på ett annat. Ja, det blir ju ofta så, när gamla pärmar tas ner från bokhyllan.

Här rivs den gamla brandstationen, för att ge utrymme för bostäder. Det
ljusgröna huset till höger är det hus vi idag bor i.
Den mening som citeras ovan låter i mina öron som oerhört aktuell. Men jag skrev den tillsammans med en kollega våren 1984. Vi gjorde vapenfri tjänst och var placerade på socialförvaltningen i Uppsala kommun. Första terminen tjänstgjorde jag på Valsätraskolan och Folke Bernadottehemmet i Uppsala. Då arbetade jag som elevassistent. Mot slutet av terminen minns jag att kommunens beredskapsinspektör, Hans Bäckander, kom till en samling för alla vapenfria värnpliktiga. Frågan var om någon ville ta på sig uppdraget att göra en utredning om hur väl rustad kommunens äldreomsorg var inför en eventuell beredskapstid. Vi var två som anmälde vårt intresse. Arne och jag. Det resulterade i rapporten:
Äldreomsorg i Beredskapstid.
Analys av resurser inom socialdistrikt 1 med kommentarer.
Arne Åhman och Anders Göranzon
Under en termin fick vi vår arbetsplats på brandstationen (ett kvarter från min nuvarande bostad). Vi gjorde intervjuer bland de äldre, skickade ut en enkät till alla vårdbiträden och besökte vårdboenden. Vi mätte ytan på skyddsrummen och räknade på hur många äldre som skulle kunna tas emot på landsbygden, vid en eventuell evakuering. 

Det som ändå är genomgående var hur mycket vi lyssnade på de äldre. Vi skriver:
Dessutom har vi hos flera äldre /…/ mött en vilja att bereda plats åt andra äldre, även om det skulle innebära att de fick dela rum (sid 19).
Fascinerande. I enkäten fanns en öppen fråga om vilka som skulle prioriteras vid en eventuell evakuering. Där har ett vårdbiträde svarat:
Jag kan inte sätta mig in i den situationen. Hur prioriterar man människor (sid 17).
Jag minns att jag då tyckte att vi planerade för en situation som förmodligen aldrig skulle inträffa. Det vi nu upplever med Corona-pandemin är ju inte ett krigstillstånd men ändå en samhällelig kris. Samma frågor: hur kan vi hjälpa varandra? Hur prioriterar vi i ett skarpt läge? Hur ser vi på de äldre?

Jag undrar vad vår utredning ledde till och om något av det vi skrev gav avtryck på något sätt. Om inget annat togs till vara, skulle jag vilja att just de sista meningarna iakttogs:
”Den kommunala beredskapsplanläggningen måste alltså syfta till, att de äldre engageras och tillåts ta del i arbetet. Inte minst genom sina erfarenheter är de äldre i sig själva en resurs att räkna med” (sid 27).

Friday, 27 March 2020

Ljuset lyser i mörkret

Idag funderar jag över hur påskens gudstjänster kommer att gestaltas. Rimligen kan vi inte fylla kyrkorna på påsknatten eller påskdagen. Här följer några tankar:

Jag skulle vilja att hustrun och jag mörklade vår lägenhet strax före 23.00 och sedan tände ett ljus, i stället för Kristusljuset i påsknattsmässan. Tänk om fler skulle göra det? I så fall skulle vi ställa ljuset på en fönsterbräda, långt bort från gardinerna. Och sedan skulle vi titta ut i bostadsområdet och se om andra hade gjort likadant. Tänk om vi då såg ett, två eller kanske fem levande ljus i mörklagda lägenheter. Då skulle vi veta: vi är flera som tror på livets seger över döden. Jesu uppståndelse skulle få ett konkret uttryck i natten.

Sedan skulle vi läsa påsknattens texter och sjunga psalmerna. Och om sömnen blev god skulle vi sedan, i morgonväkten, vandra upp till kyrkogården. Där skulle vi mötas av andra påskfirare. Någon skulle dela ut ett psalmblad och vi skulle placera ut oss över ett stort område och sjunga:
Vad ljus över griften!
Han lever, o fröjd!
Fullkomnad är skriften,
o salighetshöjd!
Från himmelen hälsad
han framgår i glans,
och världen är frälsad
och segern är hans.
Se, bortvält är stenen
och inseglet bräckt,
och vakten har flytt
för hans andes fläkt,
och avgrunden bävar
Halleluja!
När vi stod där och sjöng skulle vi erfara en känsla av sammanhang. Vi skulle finna tröst mitt bland de många dödsfall vi som samhälle och värld drabbats av denna vår. Där på kyrkogården behövde vi inga levande ljus, för då hade solen redan gått upp. Fåglarna skulle sjunga med oss och vi skulle stärkta vandra hemåt med lovsång i våra hjärtan.

Så tänker jag kring vårt kommande påskfirande.

Saturday, 21 March 2020

Dop i Coronatider

Snäckan påminner mig om sommarens pilgrimsvandring.
En kollega blev sjuk. Vikarien med. Igår fick jag en fråga, om jag kunde ta ett dop idag. Så bra att jag är på benen och symptomfri. Dopet gick bra. Bara den närmaste familjen var där. Fem personer. Vaktmästaren filmade. Släkt och vänner får titta på dopet sen. Men dop blev det. Instruktionen var att döpa med så lite handkontakt som möjligt. Jag tog med ett snäckskal. Så har jag sett att andra kyrkor ute i världen gör.

Under de senaste veckorna har jag försökt att greppa denna märkliga tid. Ovissheten, som Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén, skriver om i DN igår, den 20 mars 2020, är också min övergripande känsla.

Anders Tegnell, statsepidemiolog, står för lugn och samling. Kerstin Hessius, VD för Tredje AP-fonden, medverkade i Aktuellt häromkvällen. SvD sammanfattar hennes krav:
Ge en tidpunkt för när livet blir normalt
Men en sådan tidpunkt kanske inte går att få. Hur kan vi då leva med ovissheten?

Både Tegnell och Hessius manar till sans och lugn – om än på olika sätt. Jag hoppas att världssamfundet nu gör allt för att samverka i en svår tid.

Samtidigt visar denna kris att vi kan vidta långtgående åtgärder, när vi känner oss hotade. Hoppet ligger i att vi gör samma sak i relation till klimatkrisen, när pandemin väl är under kontroll. Det är vad jag innerligt hoppas.

För egen del försöker jag följa anvisningar från folkhälsomyndigheten. Jag har ansvar för min egen hälsa. Kan jag hålla mig frisk är det bra. Då behöver inte vården ta hand om mig. Jag har också ansvar för andras hälsa. Särskilt för dem som är i riskgrupperna. Därför iakttar jag god handhygien och håller avstånd.

Samhällsekonomin och världsekonomin är som sagt ett annat skäl till oro. Kerstin Hessius budskap var i korthet – som jag uppfattade – att hjulen måste börja rulla igen. Annars kommer fler personer dö av ekonomiska skäl än av själva pandemin. Men där kan jag inte göra så mycket. I går beställde vi take-away. Vi gör sällan det men i det lilla kändes det som ett bidrag. Idag har vi tagit en promenad i vårsolen och gjort en god affär i Världsbutiken Globalen.

Men det är såklart våra förtroendevalda och myndigheter som har den viktiga och svåra uppgiften att ta ett ledarskap. Det är mig fjärran att rikta grundlös kritik mot dessa, som gör sitt allra bästa.

Bön är också något som jag upplever viktigt. Alltid men inte minst nu. I min bibelläsning följer jag Svenska Bibelsällskapets bibelläsningsplan Bibel 2020. Där får jag också hopp och kraft. Det tror jag fler får.

Friday, 13 March 2020

Bibelläsning i Corona-tider

Corona-pandemin är allvarlig. Först och främst för människor med nedsatt hälsa. Dessutom drabbas många i näringslivet. Enskilda tvingas planera om sina liv. Allt detta händer även i vanliga fall. Den stora skillnaden är att det nu händer väldigt många samtidigt. Exempelvis ställer det stora krav på vården. Det är därför vi ska bidra till att smittan sprids långsammare. Vi lär inte kunna stoppa den.

Som generalsekreterare har jag funderat på hur detta påverkar Svenska Bibelsällskapet. Hur kan vi bidra? Mitt svar har blivit att vi ska fortsätta att göra Bibeln tillgänglig på olika sätt. Även nu – kanske framför allt nu – finns Bibeln som en resurs att leva genom en svår och osäker tid. Det jag har uppmärksammats på är att många kommer att vara hemma i påtvingad eller självvald karantän. Kanske blir det svårt att komma iväg på gudstjänster eller bibelsamtal. Eller så uppstår av andra skäl ett behov av att dela tankar med andra.

Då kom jag att tänka på vår bibelläsningskampanj:
Bibel 2020
Tanken är att den som vill ska ladda ner appen och läsa det föreslagna bibelordet högt och spela in det. Sedan går det att ladda upp inspelningen och även länka till det på olika sociala medier. Länken till vår webbplats kommer här. Där finns instruktioner. Nu vill jag pröva följande:
1. Jag kommer att läsa in dagens text och lägga ut den på min Facebook-sida.
2. Jag kommer inbjuda dem som vill att vara med i en grupp, där vi lägger upp våra inläsningar varje dag. Tanken är att vi sedan i gruppen kan skriva några rader om vad den dagens bibelläsning betyder för oss.
3. De som vill vara med kan skicka ett meddelande till mig på messenger.

Thursday, 12 March 2020

Bibelsällskapet – del 9 Bibelorganisationer

Anders Göranzon, Olof Brandt, Olle Nordahl, Christina Johansson,
Mats-Jan Söderberg, Brane Kalcevic och Tony Larsdal nere i
'Goda Nyheters källarförråd, där de förvarar alla biblar det delar ut. 

Igår var jag i Örebro. Det var dags att träffa kollegor i några andra organisationer som arbetar med Bibeln. Vi träffas ungefär en gång om året till överläggningar. Framför allt handlar det om att informera varandra om vad vi sysslar med. Det är alltid bra att känna till varandras olika arbetsområden. Varje organisation har sin egen profil så för det mesta korsas inte våra vägar i det dagliga men ibland kanske vi berörs av varandras aktiviteter. Vi som var med var följande:

Svenska Bibelsällskapet. Där är ju jag generalsekreterare. Jag har skrivit en del bloggposter om vad vi gör. Bibelöversättning, Bibeläventyret, Bibelbutiken och insamlingsarbete är några delar.

Bibeln idag. Organisationen leds av Olof Brandt, som arbetar deltid som dess generalsekreterare. Han är på sin andra deltid anställd av Svenska Bibelsällskapet och vi delar kontor med Bibeln idag. Deras mest kända verksamhet är framtagande av en bibelläsningsplan som heter just Bibeln idag. Men de trycker också andra skrifter. Exempelvis bibelkommentarer. De har också ett antal populära appar och en pod. Just nu driver Bibeln idag - tillsammans med en församling i Uppsala – ett projekt som heter
Här för att stanna
Det handlar om hur ungdomar kan få hjälp att stanna kvar i sin tro.

Goda Nyheter – för livet. De hette tidigare Gideoniterna men bytte namn för något år sedan, när de lämnade den internationella rörelsen. Skälet var att den svenska delen ville att både kvinnor och män skulle kunna vara medlemmar. Internationellt är det en organisation för män. Kanada, Storbritannien och Sverige har bildat egna organisationer.
Verksamheten är dock densamma. Goda Nyheter delar ut Nya testamenten till skolelever, interner, polis, brandkår, militär och vårdpersonal. De placerar också Nya testamenten på hotell, övernattningsställen, sjukhus, vårdhem, läkarmottagningar, kvinnojourer, fängelser och häkten. Dessutom delar de ut till personer de möter, ofta bekostar de då själva testamentet själva. Direktorn heter Christina Johansson. Med idag var också förre direktorn, Olle Nordahl, som går i pension om några veckor.

Folk och språk. Organisationen är den svenska delen av Wycliffe Global Alliance som arbetar med bibelöversättning till språk som saknar översättning. De har en vision att bibelöversättningar år 2025 ska ha påbörjats på alla språk som är i behov av det. Mats-Jan Söderberg som är missionsföreståndare. Han har själv arbetat i Ukraina och Azerbadjan som pastor. Genom internationella Wycliffe skickas bibelöversättare ut, som ofta får börja med att lära sig tala ett språk, som helt saknar skriftspråk. Uppgiften att först skapa ett skriftspråk och sedan tillsammans med dem som talar språket skapa en översättning av Bibeln tar ofta oerhört lång tid.

Institutet för Bibelöversättning. Brane Kalcevic är ledare för ett översättningsinstitut som riktar in sig på icke-slaviska språk i före detta Sovjetunionen. De har ett imponerande arbete. Huvudkontoret är i Stockholm men de finns också i Finland och Ryssland. Sedan starten 1973 har de publicerat hela Bibeln på 12 språk, Nya testamentet på 31 språk, bibeldelar på 32 språk och barnbiblar på 49 språk. De flesta språken på deras lista har jag aldrig hört talas om. Men för de folkgrupper, som tidigare inte kunnat läsa Bibeln på sitt hjärtas språk, är det förstås omvälvande.

Med i sammanhanget är också en organisation som översätter Bibeln till svenska. Tony Larsdal är översättningssamordnare och kan både hebreiska och grekiska. Svenska Folkbibeln kom 1998 och reviderades sedan 2015. De försöker ligga nära grundtexten och har också en önskan att översätta Gamla testamentet, så att kopplingen till Jesus blir tydlig. Det är inget sammanträffande att denna översättning kom nästa samtidigt som Bibel 2000. Det fanns helt enkelt olika uppfattningar om hur bibelöversättningen skulle gå till. Ibland har det därmed också funnits en del konflikter. Idag är tonläget ett annat och det är skönt. Det är inte så konstigt om det finns olika översättningar till samma språk. Det går att se det som en rikedom.

Sex olika organisationer, som alla brinner för att Bibeln ska finnas tillgänglig för människor på det språk och i den form de önskar. Så bra att vi också hittar ytor att samverka.

Monday, 2 March 2020

Själviskheten breder ut sig

Denna bloggpost handlar om flyktingkrisen i Syrien och Coronaviruset. Två stora kriser i världen. Människor drabbas. Antingen tvingas de på flykt eller hålls de inlåsta. Två till synes motsägelsefulla skeenden. Vissa ger sig iväg. Andra får inte röra på sig.

Mitt perspektiv är detta. När jag hör nyhetsrapportering om dessa kriser saknas till stora delar omsorgen om dem som drabbas. På samma sätt när politiker och andra kommenterar.


Jag börjar med flyktingsituationen på gränsen mellan Syrien och Grekland. SvT beskriver först hur migrationsminister Morgan Johansson ser på saken. Såhär skriver alltså SvT:
Migrationsministern bedömer dock att risken för en ny flyktingkris likt år 2015 är låg.
”Situationen i EU och Sverige ser annorlunda ut. Sverige har en annan lagstiftning och det är svårare för människor att ta sig genom Europa i dag”, skriver Morgan Johansson.
”Vid många gränsövergångar i Europa finns det nu gränskontroller och även Sverige har sedan 2015 inre gränskontroller”, skriver han.
På samma sätt beskrivs Ulf Kristerssons reaktion:
Moderatledaren Ulf Kristersson säger att det viktigaste nu är att hålla EU:s yttre gräns.
– Det allra viktigaste är att gränskontrollen fungerar. Om gränsen öppnas kommer vi att ha väldigt många människor som tar sig norrut i Europa och det är inte lösningen på det här problemet, säger han till SVT Nyheter.
EU-kommissionen och EU:s gränskontrollmyndighet behöver stötta Grekland och Bulgarien i arbetet, säger Kristersson.
Kanske har jag missat något. Men jag hör väldigt sällan att våra förtroendevalda uttrycker medkänsla för de människor som flyr. Det viktigaste just nu måste väl vara att hjälpa dem? Att få slut på kriget i Syrien? Det är naturligtvis inte enkelt men likafullt det viktigaste.


Det vore såklart fruktansvärt om Coronaviruset sprids vilt i världen. Men samtidigt insjuknar människor och en del dör. Det är väl de som har det värst? Ikväll såg vi en australiensk dokumentär om Coronaviruset. Det handlar till 95% om de människor som drabbas inne i Kina. Allra sist kommenteras frågan om att hindra smittan från att spridas i världen. Avsnittet är 46 minuter långt men väl värt att se. Visst ska vi göra allt för att inte smittan ska spridas. Men värst drabbade idag är väl ändå de människor som är sjuka och döende? Samt deras anhöriga.

Saturday, 29 February 2020

Bibelsällskapet - del 8: på resande fot igen

Stundtals är jag som generalsekreterare ute och besöker olika platser i Sverige. Eftersom jag fortfarande är ny har jag inte riktigt hittat rätt nivå. Någon inbjudan har jag tackat nej till, om det inte passat rent tidsmässigt. Men eftersom vi annonserat på olika sätt och sagt att jag gärna kommer ut på besök, känns det viktigt att åka så mycket som möjligt. Jag har skrivit om detta i en tidigare bloggpost. Även andra medarbetare på Bibelsällskapet är ute och gör besök i församlingar och olika kyrkliga sammanhang.

För en vecka sedan reste jag ut på en liten turné. Jag tog eftermiddagståget till Jönköping, där jag skulle medverka på kyrksöndag i Råslätt. Råslätts kyrka hör till Svenska kyrkan i Jönköping, som är en enda församling. Jag känner kyrkoherden, Ann Aldén och även prästen i Råslätt, Fredrik Hollertz. Denna söndag var det en gemensam mässa i Råslätts kyrka även för Ljungarums kyrka och Gräshagskyrkan.

Den Syrisk Ortodoxa församlingen i Jönköping
firar sin mässa i Råslätts kyrka.
Vi kom tidigt till kyrkan på söndag morgon och då höll den Syrisk Ortodoxa församlingen fortfarande på med sin gudstjänst. Kyrkan var fylld av människor. Rökelse och sång. Eftersom även den ortodoxa kristenheten är representerad i Svenska Bibelsällskapets huvudmannaråd, insåg jag att jag måste dela ut lite traktater till gudstjänstbesökarna. Jag hade dels en bok till barnen, dels en liten folder, som heter ”Hitta rätt i Bibeln” till de vuxna. Det var uppskattat.

När den ortodoxa gudstjänsten var klar var det dags för kyrkvaktmästarna att snabbt göra i ordning för Svenska kyrkans gudstjänst. Även nu blev kyrkan välfylld. Ingen rökelse men sång av en barnkör. En härlig mässa. Jag höll ett kort beredelseord och var även med och delade ut nattvard. I ett filmklipp som församlingen lagt ut på sin Facebooksida sjunger vi en lovsång från Zimbabwe. Lyssna till slutet, så kan Du höra mig ”illililla”. Här kommer länken.

Råslätts församlingsgemenskap har egen
anslagstavla i Råslätts kyrka,
Efter mässan var det kyrklunch och sedan ledde jag en samling för de vuxna medan barnen hade ett annat program. När vi skulle gå hem kom representanter för Råslätts församlingsgemenskap. Församlingen är ekumenisk men knuten till Svenska Alliansmissionen och Evangeliska Frikyrkan samt samarbetar med OM Sverige.

På väg från kyrkan frågade jag varför inte den ortodoxa församlingen använt ikonostasen, som stod i sakristian. Då fick jag svaret att den används av den Grekisk Ortodoxa församlingen, som firar sin liturgi på lördagarna.

Denna ikonostas används av den Grekisk Ortodoxa
församlingen. De firar sin liturgi på arabiska
eftersom de kommer från Irak.
Fredrik visar dopgraven i sin nuvarande form.
Vilket spännande kyrkorum, som kan härbärgera alla dessa församlingar. (Och alla står bakom Svenska Bibelsällskapet.) Det finns till och med en början till en dopgrav. Den är inte klar men på väg. Det var roligt att höra att de varit i Aneby på studiebesök. Jag fick ju vara med och skapa möjligheter för att det skulle bli en dopgrav där. Att det finns en dopgrav bidrar till den ekumeniska rymden.

På söndag eftermiddag satte jag mig på tåget igen och åkte till Lund, där jag på måndagen medverkade i något som heter Hållplats homiletik på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Roligt att återse forna arbetskamrater. Under 1½ timme jobbade jag och några präster med framför allt en bibeltext. En viktig möjlighet för präster i och runt Lund att få stanna upp och fundera över sitt predikande. Om Du är predikant och bor nära Lund finns det fler tillfällen. Läs mer på denna länk.

Måndag eftermiddag tog jag nästa tåg – denna gång mot Kalmar. Där träffade jag på tisdag kyrkligt anställda i Kalmar-Ölands kontrakt. Vi höll till i Algutsrum på Öland. Så roligt att få möta ytterligare en grupp forna arbetskamrater men också många andra. Mitt anförande handlade bland annat om frågan hur det står till med bibelkunskapen i församlingarna.

Just vid detta tillfälle gör jag reklam för vår folder:
Hitta rätt i Bibeln. Den går att beställa via denna länk.
När jag hade varit på Öland fick jag skjuts till stationen i Kalmar och åkte sedan på eftermiddagen hem till Uppsala. Tre innehållsrika dagar. Mycket tåg. Mycket bibel. Och många trivsamma människor.