Wednesday, 28 June 2017

Vad menas med Svenska kyrkan i Almedalen?

Självklart går det att ge många svar på frågan i rubriken till denna bloggpost. Att jag ställer den beror på att jag just läst om Svenska kyrkans engagemang under Almedalsveckan. Av Svenska kyrkans hemsida framgår att engagemanget är omfattande. Jag har hittat en slags huvudportal för den nationella nivåns aktiviteter. Följande text inleder:
Svenska kyrkan finns med i Almedalsveckan för att bidra i det politiska samtalet. Genom vår närvaro vill vi lyfta angelägna frågor och tillsammans med andra arbeta för ett hållbart samhälle och liv.
En av mina frågor är: Vilket ’vi’ avses? Så jag fortsätter att läsa:
Svenska kyrkan möter politiker, opinionsbildare, företrädare för andra organisationer, journalister och andra människor som finns i Visby under Almedalsveckan. De som representerar Svenska kyrkan i Almedalen är antingen medarbetare från domkyrkoförsamlingen, Visby stift eller andra stift eller företrädare från den nationella nivån.

Välkommen att möta Svenska kyrkan i Almedalen.
Jag erkänner att min inledande fråga kommer sig av att jag läst det skrivna med något som kan betecknas som ’misstänksamhetens hermeneutik’. Tolkar jag däremot texten välvilligt, förstår jag att det som avses med ordet ’representerar’ är att ett antal anställda i Svenska kyrkan, befinner sig i Visby i tjänsten, för att nätverka. Jag inser att de inte tror sig vara ’Svenska kyrkan’ på ett exklusivt sätt. Men ändå. Kunde det inte ha formulerats annorlunda?

Jag har aldrig besökt Almedagsveckan. Däremot ska hustrun medverka detta år. Hon är en sådan där ”företrädare för andra organisationer” som texten talar om. Men hon är ju samtidigt medlem i Svenska kyrkan. Hon döptes för drygt 57 år sedan. Under de år vi levt ihop – och det är drygt 33 – har hon inte en enda dag varit något annat än en del av Svenska kyrkan. Hon har inte alltid varit anställd av Svenska kyrkan men även de år hon haft andra arbetsgivare, har hon väl varit en del av Svenska kyrkan?

Är inte hon en representant för Svenska kyrkan under Almedalsveckan? Gäller inte samma sak alla andra ”politiker, opinionsbildare, företrädare för andra organisationer, journalister och andra människor som finns i Visby under Almedalsveckan”, som tillhör Svenska kyrkan?

Kunde inte texten på hemdsidan ha granskats teologiskt? Ecklesiologiskt? Som den nu står skapas å ena sidan ett ’vi’ och å andra sidan ett ’ni’ eller de’. 'Vi'-et är ”antingen medarbetare från domkyrkoförsamlingen, Visby stift eller andra stift eller företrädare från den nationella nivån”. Den kyrkosynen ställer jag mig inte bakom.

I inledningstexten till Kyrkoordningens andra avdelning, den om församlingen, står det:
Delaktigheten i de döptas och troendes allmänna prästadöme förenar alla i församlingen, vigda och icke vigda. Alla har tillsammans ansvaret för att församlingens grundläggande uppgift blir utförd.
Det är klart att den lokala församlingen, olika stift och den nationella nivån ska engagera sig i Almedagsveckan. Jag är för det. Just för att det är viktigt, vill jag med denna bloggpost understryka hur vår syn på det allmänna prästadömet innebär att Svenska kyrkan är mer än de anställda och att detta också måste framgå i de texter som kommunicerar Svenska kyrkans engagemang under Almedagsveckan.

A cave and a legend

This is the beautiful parsonage at Oswathini. Unfortunately
there is no water or electricity in the house. As far as I under-
stood, no one lives in the house presently.
On my short visit to South Africa I also visited a precious place, which I have heard of for a long time. The cave at Oswathini. The Dean of Umngeni Circuit, in the South Eastern Diocese of the Evangelical Lutheran Church in Southern Africa, Very Rev. N Myaka, have often spoken about this place. It is not far from Pietermaritzburg, were we lived 2½ years. But we never got there.

On Monday however, I was close enough to make it happen. I had been participating in the ordination service at Umphumulo Diocesan Centre and went together with one of those who were ordained, Rev Selom Klu, to Ndwedwe, where he lives. His host family, Mrs Lindiwe and Rev. Umbuso Simamane graciously received me in their home. In the morning, just before I returned to Sweden, Rev. Simamane took me and Selom to the cave. It was in deed a precious pilgrimage.

The entrance of the cave at Oswathini.
According to the legend a young girl in the late 1800s converted to Christianity and hid in the cave. Her name is not known but she is referred to as
which in IsiZulu means ‘young girl’. It is the words Jesus says to Jairus’ daughter according to Mark 5:21-43. Her surname was however Nsele.

Her father, Qanana Nsele, according to the legend, was not happy about her decision to become a Christian. That was the reason why she had to hide. She was tragically killed by a rock that fell over her. The father might have been causing this accident. According to legend, as it was told to me.

When we were there we said a prayer together giving thanks for this example of a young person, who had enough integrity to stick to her own beliefs. I understand why the youth of Umngeni Circuit like to come and pray in the cave.
Rev Selom Klu shows me the altar where Ntombazane used to pray.
The cave is not far from Appelsbosch, a mission station started by Rev. Jonas Fredrik Ljungqvist from Sweden. I have tried to find any reference to the Oswathini cave in his letters or in the minutes of the Church of Sweden Mission, but failed. It is strange that he never wrote about this. Or have I missed some of the material? If I find time in the future it would be interesting to do some research on this legend.
The brother of Rev Simamane, Rev Simamane and Rev Klu showing the rock
which allegedly killed Ntombazane.

Tuesday, 27 June 2017

Ordination in ELCSA-SED 25 June 2017

What a joyful event. The South Eastern Diocese of the Evangelical Lutheran Church in Southern Africa got 13 new pastors on Sunday 25 June. I was privileged to be part of the service, which took place at the Diocesan centre at Umphumulo. This might be the last ordination service that Bishop P P Buthelezi leads. He will retire later this year. On this occasion he was surrounded by two other bishops namely Bishop Emeritus S P Zulu (one of his predecessors)  and Bishop Emeritus Dr M Biyela, former bishop of the Eastern Diocese.

Five of the candidates I have taught – either at the Lutheran Theological Institute (LTI) or at the School of Religion, Philosophy and Classics (SRPC) at the University of KwaZulu-Natal (UKZN). The main reason for my presence was however the ordination of Rev. Selom Klu. The first time I met him was in Kalmar in the South of Sweden. I think it was in 2010. He lived in Blomstermåla and was very active in Ålem Parish, where my wife worked as Parish Educator.

We moved to Pietermaritzburg in South Africa 2013 and in 2014 Selom also moved there. He lived at the LTI and continued his theological studies at UKZN. He was my student in homiletics and liturgy. When we moved back to Sweden in 2015 Selom remained in South Africa and last year he was accepted as a candidate for ordination into priesthood.

Selom is originally from West Africa and is now a full pastor in the Evangelical Lutheran Church in Southern Africa after a number of years in Sweden. The common feature here is of course the Lutheran Church. Selom was born into the Lutheran Church in Togo, became active in the Lutheran Church in Sweden and now in Southern Africa. With this blog post I want to share some highlights of the ordination service.

The first youtube clip is part of the Nicene Creed, which the candidates confess together.

Thereafter Bishop P P Buthelezi asks the candidates a few questions and they all answer yes.

Central in any ordination service is when the candidate gets the stole laid on her or his shoulders. (In Church of Sweden the bishop always literally does that part.) On the other hand priests in Church of Sweden do not get a bible, an altar book, a chalice and a paten. (One has to mention that the chalice and paten is just there as symbols. The rest is given to the candidate. This means that every candidate keeps chasubles in every liturgical colour. In Church of Sweden the chasuble belongs to the Parish and is kept in the church.)

The laying of hands is also a central part of the liturgy. In this case it is the bishops and the deans that lay hands on each candidate.

Each candidate is introduced to the congregation. It is the deputy bishop, Dean N Myaka, who introduces them and he describes Selom as a missionary with links to Church of Sweden.

Here follows some photos from the ordination service.

Rev. Selom Klu

Bishop Emeritus M Biyela, Bishop P P Buthelezi, Bishop Emeritus S P Zulu.

Directly after the ordination all the newly ordained walk in a procession to meet their congregants.

All the 13 newly ordained. Eight of them are self supporting ministers and the other five are full pastors. Among them are some of my students. Second from the left is Selom Klu. Sixth from the left Ntuthuko Nkosi. Next to him Nokukhanya Mngoma and thereafter Njabulo Madonsela. The tall pastor fourth from the right was also my student: Msizi Mkhathini. I was very happy to be there and 
participate in their ordination.

Saturday, 24 June 2017

Lutherans march against gender based violence

Today I participated in a march organised by the South Eastern Diocese of the Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA-SED) in cooperation with the KwaZulu Natal Christian Council (KZNCC). There were approximately 200 Lutherans who marched. Most of them were dressed in their uniforms. The march started at Shoprite in Stanger and ended at the City Hall, where the deputy mayor received a petition, signed by Bishop P P Buthelezi.

The petition was quite long. It can be summarized in these sentences:

We are deeply concerned with these countrywide increase of violence against women, the girl child and lesbians. As Church we believe that we cannot sit back whilst our young women are abducted, raped and murdered at pandemic rates.

While we walked we sang church hymns and choruses. I was amazed that one of the hymns was number 31 in Incwadi Yokuhlabelela yeBandla lamLuthere (the Zulu hymnbook). This hymn is a translation of the old hymn ‘Te Deum’.

Many of the placards picked up the theme from the
500 Years of Reformationanniversary: Liberated By God's Grace.
Bishop P P Buthelezi signs the petition.
KwaDukuza deputy mayor Dolly Govender recieves the petition.
It's easy to rekognise the Lutheran Prayer Women in their black and white uniform.

Jacob Zuma flyttar till Dubai. Vem tar över?

Nu får det väl vara nog. Enligt Timeslive har den i Sydafrika inflytelserika finansfamiljen Gupta köpt ett lyxpalats i Dubai till Sydafrikas president, Jacob Zuma. Han blir granne med Zimbabwes president, Robert Mugabe. Suck! Vad jag förstår har uppgifter om detta läckt ut via e-mail från familjen Gupta.

Begreppet Guptagate är en lång historia i Sydafrika. Men det handlar ytterst om korruption. Det finns oerhört många indikationer på att presidenten medverkat till att denna finansfamilj fått förtur till stora beställningar från staten. Ett exempel är det som Timeslive rapporterar, att de bidragit till att ett kinesiskt företag fått sälja tåg och för denna affär fått s k ’kickbacks’ till ett värde av många miljarder. Det som händer beskrivs med begreppet 'State Capture' - vilket innebär att hela statsapparaten korrumperas, på ett organiserat sätt. Som i en maffia-stat. Anton van Dalsen beskriver detta för en tid sedan i CNBC Africa. Där lyfts glädjande nog South African Council of Churches (SACC) fram, för sitt aktiva arbete mot denna korruption.

Det är mycket som sker kring Jacob Zuma och frågan är om han kommer att kunna sitta kvar sin period ut. Det talas om misstroendeomröstning i parlamentet. Det ståår nu klart att den kan ske med bibehållen skretess för parlamentsledamöterna, efter ett beslut i konstitutionsdomstolen. I så fall skulle nog även många ANC:are rösta emot Zuma. Det är dock osäkert om tillräckligt många kan tänka sig att fälla sin ledare i parlamentet. ANC's tradition är ju att avgöra detta i sina egna sammanhang. Så skedde när Mbeki avsattes 2009.

Zumas presidentperiod slutar 2018. Men hans period som president för ANC tar slut redan i år. Beroende på vem som efterträder honom där, kommer hans framtida öde som sydafrikansk president avgöras.

Vad jag förstår finns två huvudkandidater. Den nuvarande vice-presidententen, Cyril Ramaphosa, stöds av en falang. Han var påtänkt som efterträdare till Mandela men utmanövrerades av Mbeki. Ramaphosa var mycket involverad i arbetet inför Sydafrikas första demokratiska val – CODESA. Han var också mycket aktiv i arbetet med den nya konstitutionen, som kom 1996. Han stöds bland annat av fackföreningsrörelsen Cosatu. Själv var han ledare för gruvarbetarfacket på 1980-talet. Men hans största problem är att han gav sig in i business och blev ägare till Lonmingruvan, som var inbladad i Marikana-massakern, där 44 gruvarbetare dödades av polisen.

Den andra huvudkandidaten är Nkosazana Dlamini-Zuma, den nuvarande presidentens, Jacob Zuma, ex-fru. Hon har länge varit ordförande för Afrikanska Unionen (AU) och är mycket respekterad internationellt. Hon är läkare och var tidigt engagerad i Sydafrikas studentrörelse. När jag talar med min kollegor vid University of KwaZulu-Natal förstår jag att de är olyckliga över att hon lierat sig med Jacob Zumas stödtrupper inför valet av hans efterträdare. Det är också ett problem att hon, som mor till flera av Jacob Zumas barn, förväntas ge honom immunitet.

Det finns också några ’dark horses’. En av dem är ANC’s kassör, Zweli Mkhize. Han står nära Jacob Zuma. En annan är parlamentets talman, Baleka Mbete. Dessa fyra förs fram som tänkbara efterträdare av ENCA.

Lindiwe Sisulu - nästa president i Sydafrika?
Men det finns ett annat namn som nämns mer och mer. Det är Lindiwe Sisulu, som har varit med i Sydafrikas regering sedan 2004. Hon är dotter till Albertina och Walter Sisulu, två oerhört respekterade frihetskämpar. Walter Sisulu satt på Robben Island med Mandela. Om ANC får problem att enas kring antingen Dlamini-Zuma eller Ramaphosa kan Sisulu mycket väl bli en kompromisskandidat. Jag tror hon skulle bli bra. Hon kunde ge Sydafrika en ny start.

Wednesday, 21 June 2017

Diskutera försäljning av Jas Gripen till Botswana

I några olika flöden har jag hittat en debattartikel publicerad igår i nättidskriften Mänsklig Säkerhet. Författarna till debattartikeln är alla engagerade inom freds- och konfliktforskning, Uppsala universitet Johan Brosché (Doktor), Kristine Höglund (Professor) och Sebastian van Baalen (Doktorand). De skriver bland annat:
Den här veckan besöker Botswanas president Ian Khama Stockholm på ett officiellt statsbesök. Enligt den svenska regeringen kommer överläggningarna ”bland annat att kretsa kring de bilaterala relationerna mellan Sverige och Botswana och hur det kommersiella utbytet kan öka”. Det inofficiella syftet är dock att ro iland en affär som omfattar åtta Jas Gripen-plan till ett värde av 14 miljarder kronor.

Affären är mycket kontroversiell i Botswana, särskilt med tanke på de skandaler som följde av Jasaffären med Sydafrika 1999. I en kommuniké signerad den 30 maj ber oppositionsledaren Duma Boko Sverige att noggrant överväga huruvida man bör sälja vapen till Botswana: ”Som representanter för Botswanas politiska partier och civilsamhälle ber vi svenska riksdagen att inte godkänna försäljningen av dessa stridsflygplan till Botswanas regering eftersom det inte ligger i vårt nationella intresse att göra så.” Dithapelo Keorapetse från oppositionspartiet Botswana Congress Party (BCP) uttryckte sig ännu starkare i en intervju med Dagens Nyheter: ”Sverige flyr från ansvar om de säljer stridsflygplan när vi inte står inför något konventionellt säkerhetshot, när regionen åtnjuter relativt lugn och när det inte finns något hot från någon extern motståndare.”
Det är oerhört trist att Botswanas ledning överväger köp av så dyra vapensystem när de uppenbarligen inte behövs. Och situationen i Sydafrika har verkligen inte blivit bättre. Fortfarande utreds korruptionsanklagelserna mot t ex sittande president Jacob Zuma, när det gäller Jasaffären. BBC skrev om det så sent som i april i år.

Författarnas avslutning ställer jag mig helt bakom:
Som fredsforskare stöder vi starkt en svensk utrikespolitik med fokus på mänskliga rättigheter, fred och fattigdomsbekämpning. En sådan agenda urholkas om värdena appliceras selektivt och inte genomsyrar hela utrikespolitiken. En eventuell vapenaffär riskerar också att undergräva det goda anseende som Sverige under årtionden byggt upp i södra Afrika. Att den svenska regeringen dessutom söker genomföra affären utan att den diskuteras ordentligt i Sverige är mycket oroande, särskilt då Ian Khama har incitament att snabbt ro iland affären då han måste avgå i april 2018.
 Vi vill därmed uppmana regeringen att noggrant överväga huruvida Sverige bör driva i land en vapenaffär som bidrar till att försämra den ekonomiska och demokratiska utvecklingen i Botswana och den säkerhetspolitiska situationen i regionen.

Wednesday, 14 June 2017

Reformationen och sommarvärdarna

Artikeln i Kyrkans Tidning är tyvärr bakom en betalvägg men de uppmärksammade
också dessa två romerska katoliker bland sommarvärdarna.
Det blev 2017 och vi firar reformationen. Sveriges radio har verkligen tagit detta på allvar i valet av sommarpratare.

I vanliga fall brukar det finnas med minst en präst eller en biskop i listan över sommarvärdar. Jag läser igenom årets presentation och hittar en biskop och en före detta präst/pastor. Båda tillhör den Romersk katolska kyrkan. Det kallar jag att kontextualisera reformationen 2017. Förändringens vindar blåser.

Som den uppmärksamme läsaren förstår är detta inte en djuplodande teologisk bloggpost utan en så kallad randanmärkning. Framtiden får utvisa om detta var en enskild händelse eller del av en trend.

Biskopen heter Anders Arborelius och är biskop för Stockholms katolska stift. Påven Fransiskus har utnämnt honom till kardinal. Det går att läsa på det Stockholms katolska stifts hemsida. Den förste svenskfödde kardinalen. Just nu är Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén i Rom tillsammans med Anders Arborelius, för att möte just påven Fransiskus. Den före detta prästen/pastorn heter Ulf Ekman och prästvigdes för Svenska kyrkan före snart 40 år sedan. Några år senare grundade han Livets Ords församling i Uppsala. Häromåret konverterade han till den Romersk Katolska kyrkan. Tidningen Dagen skrev om det 2014.

En av de andra på listan läste en gång teologi för att bli präst, vill jag minnas: Douglas ”Dogge Doggelito” León. Det skrev åtminstone Aftonbladet år 2016. Men enligt Mitti hela Stockholm har han sedan dess hängt in prästkappan i garderoben.

En och annan har idag hört av sig och undrat om jag själv är på listan. Mitt namn står nämligen där. Men det är en namne, som är polis i Stockholm. Nära skjuter ingen hare. Inte ens om skytten är polis.

Det är möjligt att jag missat någon. Det kan finnas kollegor på listan, utan att jag känner dem. Hoppas i så fall bli upplyst om det.

Det finns självklart många lutheraner med på listan. Så möjligen är det en alternativ läsning. Sveriges Radio vill lyfta fram det som vi lutheraner kallar för det allmänna prästadömet. I så fall har de verkligen tagit reformationen på allvar.

Sunday, 11 June 2017

South African connection in the north of Sweden

Newly ordained deacon Linda Jele with her parents, Moses and Eivor - and me.
This weekend I represented Church of Sweden Institute for pastoral Education at the ordination of one deacon and five priest in Luleå Diocese, in the north of Sweden. I have taught a few of them. Among them the deacon, Linda Jele. Her father is from Machadodorp (eNtokozweni) in Mpumalanga, South Africa. I was very happy to be able to greet him in IsiZulu. His name is Moses Jele and he comes from the Swedish Alliance Mission. He has lived in Sweden many years but was back in South Africa a few years as Rector of the Phumelela Bible College (PBC) in White River. We know quite a lot about the Swedish Alliance Mission (SAM) after our ten years in Aneby (in the south of Sweden). A close relative of our daughter’s best friend had been a missionary of the SAM to South Africa. Her name is Barbro Fritz. So I was aware that the SAM operated in that part of South Africa. Today the PBC is run by the Alliance Church in South Africa (TACSA).

Linda Jele has already worked a few years in Piteå Parish. I lived in that Parish when I was younger. From 1970-73 I attended school in Långträsk. Grade 4-6. Linda will now continue her work as an ordained deacon.
Tommy, Joel, Rebekca, Bishop Hans Stiglund, Johannes, Linda and Gustav.
Luleå Diocese also got five new priests. One of them, Joel Wadström, will work within the Swedish Evangelical Mission (SEM) an independent organization within the Church of Sweden. The others will work within different parishes of Luleå Diocese, Church of Sweden. One of them, Rebecka Folkesten, studied at Johannelund School of TheologyJohannes Lindsund studied at our institute, on our campus in Lund, in the south of Sweden. Gustav Frosteblad and Tommy Persson were two of my students at our institute in Uppsala.

I enjoyed being part of this joyous occasion. In two weeks’ time I will participate in an ordination service of the Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA). Will I then meet someone from Luleå?

In Luleå Cathedral I always make a stop at the triptych by Mats Risberg:
Tree of life (sometimes called: Our neighbour in the world).
The artist was inspired by Matthew 25:40.
And the king will answer them, ‘Truly I tell you, just as you did it to one
of the least of these who are members of my family, you did it to me.’

Saturday, 10 June 2017

The SACC questions the legitimacy of the Government in SA

It gives me hope that the South African Council of Churches meet for their triennial conference. A number of years ago many people thought that the Council had died. And it really experienced difficult times. Financially and administratively. Three years ago a successful attempt managed to save the organization. New leadership were elected and since then the council has functioned. Whether it has functioned well I cannot really judge. But from time to time I have seen statements and understood that the prophetic voice is still there.

Archbishop emeritus, Anders Wejryd, from Church of Sweden, was invited to the meeting and his address is available on the website of the World Council of Churches. He stressed the importance of the South African Constitution. I agree with him. South Africa has a strong constitution and some independent institutions with integrity. The Public Protector and the Constitutional Court, to mention a few. In between the lines he also gave support to the SACC in its difficult task to be a prophetic voice:
Now, when you are discerning the present situation in your land and your responsibilities as servants of the people living in your land and as servants of the Lord, you shall know that the ecumenical movement is with you.
The President of the SACC, Bishop Ziphozihle D Siwa, was more outspoken about the situation. He spoke about gross organized and rampant corruption. And it was equally clear that the government is the addressee. It seems to me that the SACC – again – question the legitimacy of the present government.
Section 41 of the Constitution in Chapter 3 on the Principles of Co-Operative Government and Intergovernmental Relations. Three Subsections of Section 41 (1) says that all organs of State must:(b) Secure the well-being of the people of the Republic(c) Provide effective, transparent, accountable and coherent government for the Republic as a whole; (d) Be loyal to the Constitution, the Republic, and its people.” The above in the light of what has been revealed by the reports point to questions of moral and constitutional legitimacy of the Government. How has the Parliament and the Executive conducted themselves? What do we do? This Conference must craft clear action plans for the sake of this nation. “Iph’ indlela? (Where is the way?).
To me this is a hopeful sign.

Friday, 9 June 2017

En predikan

Det är med en viss tvekan jag publicerar nedanstående predikan. Förstå mig rätt: själva predikan är mycket bra. Det är därför jag publicerar den. Tveksamheten har att göra med min roll som lärare vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Det är nämligen en av de studerande som skrivit predikan. När den lästes upp för mig tänkte jag direkt: denna predikan borde fler få läsa. Därför har jag bett om tillåtelse att få dela den på min blogg.

Min tveksamhet har att göra med att jag på detta sätt lyfter fram en enskild text från en av många studerande. Jag kunde valt en annan predikan. Bara i en klass läste jag (och kommenterade) förra terminen 88 olika texter. Väldigt många av dessa var mycket bra. 

Det finns dock vissa aspekter av just denna predikan som jag vill lyfta fram. Den är förankrad i bibeltexterna. Verkligen. Egentligen är jag ofta kritisk till återberättande av en text som just lästs. Men denna predikan återberättar inte texten utan lägger ett perspektiv på den. Framför allt vill jag fästa betona hur den lyfter fram det kroppsliga i texten. Det gör att jag blir berörd. Språket är stilfullt utan att vara tungt. Den har en god struktur och sist men inte minst är den evangelisk. Den andas befrielse. Den handlar om Jesus.

* * * * *

Predikan 19 juni 2016. Den fjärde söndagen efter trefaldighet – Att inte döma
Sak 7:8-10, Rom 14:11-14, Joh 8:1-11

Jesus gick till Olivberget. Tidigt på morgonen var han tillbaka i templet. Allt folket samlades kring honom, och han satte sig ner och undervisade. De skriftlärda och fariseerna kom då dit med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. De ställde henne framför honom och sade: ”Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen föreskriver Mose att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger du?” Detta sade de för att sätta honom på prov och få något att anklaga honom för. Men Jesus böjde sig ner och ritade på marken med fingret. När de envisades med sin fråga såg han upp och sade: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.” Och han böjde sig ner igen och ritade på marken. När de hörde hans svar gick de därifrån en efter en, de äldste först, och han blev ensam kvar med kvinnan framför sig. Jesus såg upp och sade till henne: ”Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?” Hon svarade: ”Nej, herre.” Jesus sade: ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.” [Joh 8:1-11]

Det befinner sig många människor i den här texten – många fötter på den här platsen.

Det finns en folkmassa, många människor som trängs för att höra och se så bra som möjligt när Jesus undervisar. Några av dem har följt honom länge. Några ska lyssna till honom för första gången. Vissa är nyfikna. Vissa är skeptiska, och vissa hoppas att han ska säga något som talar just till dem.
Och några har kommit för att anklaga honom, säger texten. Sätta honom på prov och kanske för att få rätt. För de har ju känt igen det onda, de har till och med tagit med sig en människa som de har ertappat med en synd. Det råder ingen som helst tvekan om att hon har gjort fel. Det står ju i lagen. Nu vill de se och höra Jesus reaktion.

I mitten av alla människor befinner sig Jesus. Han sitter på marken, tryggt på sanden. När gruppen av skriftlärda och fariséer kommer fram med kvinnan och kräver ett svar av Jesus – då sitter han kvar och han ritar i sanden.
Jag kan ibland önska mig en Jesus som ställer sig upp här, som ser människorna rakt i ögonen och förklarar, tydligt och bestämt, att stening är fel, något fruktansvärt. Och att man inte ska döma varandra. En Jesus som säger som profeten Sakarja: ”Fäll rättfärdiga domar och visa varandra kärlek[…]” och Tänk inte ut onda planer mot varandra”. Skulle det inte bli enklast så? Klart och tydligt?
Men Jesus sitter kvar, ritar vidare i sanden. När de envisas, säger han till slut att den som inte gjort något enda fel i sitt liv kan kasta den första stenen. Sedan väntar han. Han har inte bråttom alls.
Jag tänker att vi både får ett ansvar här – och ett förtroende. Jesus kommer inte med en manual. Profeten Sakarjas ord är lätta att hålla med om, men så svåra att leva efter. För det är svårt att leva tillsammans.
Det är frestande att påpeka fel som andra gör. Både högt så att de hör och bakom deras ryggar. Ibland är det oerhört viktigt att påpeka fel, för att hindra skada, för att stå upp för den som blir utsatt. Ibland är människor inte medvetna om vad de gör. Men jag tänker att det är lätt att vara som fariséerna och de skriftlärda i texten. Jag ser ondskan, jag ser fel som andra gör. Jag kan resonera och förklara hur man egentligen borde ha gjort. Vilket dåligt omdöme de hade! Jag känner mig bra, jag tycker att jag är en bra person. Jag är i alla fall bättre än dem. Jag skulle ha gjort annorlunda.
När Jesus till slut talar och sedan väntar tror jag att han vill att vi ska se och förstå själva. Jag tror att han tror på oss, på vår förmåga – att förstå och se vår delaktighet. Och det får ta tid. Han sitter kvar. Vi måste inte se allt klart och tydligt på en gång. Men vi har ett ansvar – för våra handlingar och för varandra.
Människorna här lämnar platsen, de går en efter en. Alla minns något som blivit fel, som skadat och förstört. Ingen kan kasta den första stenen.

Men, det befinner sig ännu en människa här på platsen, en som är kvar när alla gått, ensam med Jesus. Jag tror att hon har varit väldigt rädd. Hon har blivit ertappad och dömd av alla andra. Ögon har sett på henne, munnar har talat om henne, händer har tagit i henne och fört henne med till templet. Hon har trott att hon ska straffas.
Och så har alla gått. Jag tror att hon fortfarande inte är helt lugn. Hon står ostadigt på marken. Vad ska Jesus säga nu?
Men Jesus ser på henne. Först nu ser han upp från sanden som han ritat i – och han ser på henne som är mest utsatt.
Att inte döma är inte att låta bli att se, att gå förbi, låta bero. Jesus möter den här kvinnan, han ser henne och befriar henne.

Så får vi också befrias. När vi döms av alla andra. När vi står ostadigt på marken. Och när det plötsligt blir skarpt. Tydligt, intensivt känns genom oss vad vi gjort fel. När vi är rädda och skäms. Då får vi möta blicken, och orden: Jag dömer inte dig. ”Gå nu, och synda inte mer.”.
Vi får gå med ny kraft, börja om och hoppas på förändring, med Gud som ser på oss. Med Gud vars blick vi får möta, får vi formas till nya dagar. Till nytt liv, att leva tillsammans.
Med kraft och mod att inte döma, utan hjälpa varandra att våga hoppas och tro.

[Publicerad med tillåtelse av Hedvig Åström]

Wednesday, 7 June 2017

African Church history in Uppsala

Wednesday last week Rev. Sthembiso Zwane arrived in Uppsala. He is the deputy director of
Ujamaa Centre for Biblical and Theological Community Development and Research
in Pietermaritzburg, South Africa. We got to know one another when I was a lecturer at the University of KwaZulu-Natal (UKZN). Ujamaa has strong links to the School of Religion, Philosophy and Classics at UKZN.

Sthembiso has had a comprehensive stay in Sweden. Starting with participating in the graduation ceremony at the Church of Sweden Institute for Pastoral Education on the day of arrival. He had met three of the students, when we visited Pietermaritzburg in October 2016. I have written about that in a blog post. In Swedish though.

The Contextual Bible Study he conducted at Crossroads, on Thursday, I have also written about this in a blog post recently. Also in Swedish. After this we met the Director of the Swedish Bible Society.

On Friday Sthembiso gave a lecture at a seminar at the Theological Faculty. He was invited by Professor Kajsa Ahlstrand (mission studies). The theme of the lecture was:
African Independent Churches (AICs) in Postcolonial Development
I already knew that the ‘I’ in the acronym AIC either can mean independent, indigenous, instituted or initiated. (At the seminar I learnt that some scholars also interpret the ‘I’ as international).

The AIC’s are the fastest growing family of Christian denominations in Southern Africa. They have often been described as syncretistic, meaning that they mix traditional, African religion with Christianity. Well, that is of course a risk with every church – that the Christian message is mixed with other values. For better or for worse. It is not difficult to understand that African Christians experienced that the mission churches had mixed its Christianity with colonialism. How about that?

Sthembiso himself is an ordained pastor in
The NDJ Ethiopian Catholic Church in Zion
Hence he gave the presentation as a practioner and insider more than as a scholar on AIC’s. Still, I think the lecture was very informative and well prepared. He also got a lot of appreciation from those who attended.

One interesting thing was that Professor Kajsa Ahlstrand urged us to visit the grave of the late Professor and Bishop Bengt Sundkler. Sundkler was a highly respected scholar on AIC’s and he wrote about them in a respectful way. Of course he was part of his time. (Sthembiso critiqued him in his lecture). But Sundkler was known to have spent time with the AIC’s and not only studied them on a distance. His two groundbreaking books:
Bantu Prophets in South Africa (1948)

Zulu Zion and Some Swazi Zionists (1976)
are still referred to in almost every article or book about the AIC’s. On Monday, before Sthembiso left for South Africa, we managed to find his grave. I know that it was an important moment for Sthembiso.
Sthembiso at the grave, which was a bit difficult to find.
It is not easy to read the text.
We also visited the Church of Sweden Mission grave, where, amongst others, another Swedish Scholar is buried:
Axel-Ivar ‘Dabulamanzi’ Berglund
His book
Zulu Thought-Patterns and Symbolism (1976)
is a standard book on Zulu culture.
Axel-Ivar Berglund is buried together with his wife, Kerstin,
and one of his sons, Erik, who was my school mate.
The weekend we spent at
in Västerås, where Sthembiso also conducted a Contextual Bible Study. It was a good opportunity to network with Christians from all over the world. It was in deed an honour for us to host him in our home both before and after the gathering in Västerås.

Tuesday, 6 June 2017

Sveriges nationaldag och wok

Det var ett välfyllt tält vi sjöng inför. Tyvärr var inte de akustiska
förutsättningarna de bästa. Men resultatet blev nog ändå godkänt.
Idag var det nationaldagsfirande på Linnés Sävja. Vi var där, eftersom vår kör, Fyris Kammarkör, bjudits in att sjunga. Det var ett trivsamt firande, som började vid mataffären i Sävja, varifrån ett tåg med flaggor avgick kl 12. Väl framme vid Linnés Sävja hissades den svenska flaggan och alla sjöng Sveriges nationalsång.

Det är klart att texten är ytterst tveksam. Vad är det för minnen Sverige tronar på? Och hur flög Sveriges namn ärofullt runt jorden? Men nu råkar det vara en sång som fått status av nationalsång, trots att den aldrig officiellt har antagits i lag.

Själva företeelsen nationaldagsfirande är vi inte vana vid i Sverige. Igår diskuterade vi runt matbordet varför just 6 juni är vår nationaldag och någon större enighet fanns inte. Men det går ju ändå att vara glad för att vi får möjlighet att bo i ett land, som har så många positiva sidor. Klimatet är behagligt och det finns gott om råvaror. Under många år har vi byggt upp ett samhällsklimat som präglas av öppenhet och delande av resurser. Det går ju så klart upp och ner med detta. Starka vindar blåser just nu i fel riktning. Desto viktigare att samlas kring värderingar som talar mer om det gemensamma än om stängda gränser, lag och ordning.

Therez Olsson samt en för mig okänd fanbärare.
Vi sjöng en blandad repertoar med psalmer, Evert Taube och Uti vår hage. Det verkade uppskattat. Dessförinnan hade en grupp underhållit med folkmusik. Innan det blev vår tur talade också ett av kommunalråden i Uppsala, Therez Olsson (M). Det var ett lättlyssnat tal. Hon berättade ett personligt minne från sin barndom. När hon var sju år hade hennes mamma samlat familjen runt matbordet för att de skulle äta en ny maträtt. Det hade liknat en blandning av spagetti och maskar. Det var första gången de åt wok. Hon berättade detta på ett målande sätt och wokätandet blev en metafor för hur viktigt (och naturligt) det är att ta in influenser från andra delar av världen.

Vid inget tillfälle hemföll hon åt att måla hotbilder som skulle försvara hårdare tag. Det var befriande. Att hon hade skrivit upp sitt tal på kort, vars baksida pryddes av moderaternas logotype, får väl vara ursäktat. Särskilt som partiet dras med negativ publicitet på grund av sitt närmande till Sverigedemokraterna. Min upplevelse var ett helt annat, öppet, moderat budskap. Självklart var hon inte där för att tala moderat politik, vilket hon inte heller gjorde. Men mina tankar gick i alla fall mer till den förre moderatledaren än den nuvarande.

Avslutningen av talet var också den första versen i psalm 791:
Du vet väl om att Du är värdefull
Det betyder självklart något, när vi i kören också avslutade vår del med att tillsammans med publiken sjunga:
En vänlig grönskas rika dräkt
I psalmerna finns helt klart ett språk, som passar in i ett sammanhang som detta. Ett språk, som både talar om naturens storhet och varje människas okränkbara värde.

För kören var det ett värdefullt framträdande. Om några veckor åker vi till Gotland, där vi ska sjunga både i Vamlingbo kyrka och i Visby Domkyrka, S:ta Maria.

Thursday, 1 June 2017

Migranter - en välsignelse!

Tidigare idag deltog jag i ett kontextuellt bibelstudium som leddes av Sthembiso Zwane. Sthembiso är en sydafrikansk präst på besök i Sverige och vi känner varandra från mina år i Pietermaritzburg. Han arbetar vid
Ujamaa Centre for Biblical and Theological Community Development and Research 
Han ska bland annat besöka Världens Fest i Västerås och även där leda ett kontextuellt bibelstudium. Om Du är i Västerås kan Du komma till Stadsbiblioteket klockan 12. I programmet står det att det endast ska hålla på 45 minuter men vi jobbar på att kunna hålla på längre på en angränsande plats. Starten blir dock i stadshotellet.

Det bibelstudium jag var med om idag inspirerade mig till att skriva ett mejl till Sveriges migrationsminister. (Läs nedan vad jag skrev).

Efter bibelstudiet besökte vi Svenska Bibelsällskapet. Där hittade vi en skrift, som handlar om Bibeln och migration. Precis som bibelstudiet vi deltog i. Skriften finns på Svenska, engelska, arabiska, farsi.

* * * * *

Till Migrationsministern

Migranter – en välsignelse!

En sydafrikansk präst är just nu på besök i Sverige. Tillsammans besökte vi Crossroads i Uppsala, där EU-migranter och tredjelandsmedborgare får möjlighet att tvätta kläder, duscha och äta en bit mat. Kort sagt: en plats där de blir bemötta som medmänniskor. Vi läste bibeln tillsammans. Närmare bestämt berättelsen om hur Abram, Sarai och Lot lämnar sitt hemland och bosätter sig i ett nytt land. Gud säger till Abram: 
Jag ska välsigna dem som välsignar dig (1 Mos 12:3).
 Runt bordet fanns två svenskar, en rumän, en nigerian och en sydafrikan. Och vi slogs av insikten att migration är en välsignelse. Och att hela den judisk-kristna-muslimska berättelsen om Abraham/Ibrahim startar med migration. Och beskriver det som något gott.

Självklart är jag medveten om att många människor är på flykt och helst av allt ville bo kvar i sina hemländer om det var möjligt. Jag ifrågasätter inte att migration också betyder mänskligt lidande bortom all reson. Men samtidigt frågar jag mig: hur ser vi på varandra som medmänniskor?

Min önskan är att Du som migrationsminister också bidrar till en förändrad syn på migranter. Tillsammans kan vi skapa ett samhälle, som bygger på insikten att varje människa i grunden är en resurs. Ert parti skriver också på sin hemsida
Människor som reser för att uppleva, studera eller arbeta i andra länder berikar världen. Migration är därför i grunden positivt.
Det som hörs i vårt land är tyvärr helt andra saker. Fokus ligger på det fåtal migranter som ägnar sig åt kriminalitet eller terrorism. Du kan som minister bidra till att vi hjälps åt att se alla andras bidrag.

Visst förstår jag att vi måste ta ansvar för vår migrationspolitik. Men samtidigt drar starka krafter i vårt samhälle åt ett annat håll. Ett samhälle där vi ser på varandra med misstänksamhet behöver vi inte skapa. Det kommer av sig själv om vi inte agerar.

Migration är därför i grunden positivt! Låt oss tillsammans visa det.

Anders Göranzon
Präst i Svenska kyrkan