Monday 31 December 2012

Året som gått 3

Make, präst och mycket mer
livet gott och bra sig ter

jobbar hårt och arbetsleder
morgonbön jag ofta beder

ändå vill jag annat göra
får om tjänst i söder höra

säljer hus och säger upp oss
ifrån hamnen kastar vi loss

packning, magasin och visa
ej för själen någon lisa

kurser ska jag också hinna
gå tillsammans med min kvinna

mitt i allt går far ur tiden
unnar honom denna friden

avtackning och goda tankar
känslorna i bröstet bankar

kommer sakna många vänner
tänk så många som jag känner

då på flyget snart vi sitter
fylls min varelse av glitter

Afrika, Du mor för alla
åter mig Du lyckats kalla

vilket efterlängtat ljud!
Därför jag nu tackar Gud!



Tillsammans med Tshegofatso i Bultfontein, norr om Bloemfontein

Sunday 30 December 2012

Lorensbergskyrkan i Kalmar

Ledig söndag brukar ibland innebära att jag firar gudstjänst i min hemförsamling och ibland att jag firar gudstjänst i en annan församling i den världsvida, ekumeniska kyrkan. Idag blev det i gemenskap med Pingstförsamlingen i Kalmar i deras relativt nya kyrka: Lorensbergskyrkan. Hustrun, yngsta dottern och undertecknad vaknade sent men hann ändå i tid och deltog i en gudstjänst som bestod av sång och förkunnelse. Temat var gemenskap och fokus låg på aposteln Johannes relation till Jesus. Förkunnelsen var lättlyssnad och lovsångerna leddes av fyra ungdomar på ett medryckande sätt. Med handen på hjärtat får jag erkänna att vi också var där för att se på den nya lokalen. Passande nog kom vi samtidigt med Anders Wolke, som stått för den konstnärliga utsmyckningen. Anders, som förut hette Axelsson, har haft svärmodren som lärare och hustrun har ofta suttit jämte honom i klassrummet, när hon varit på besök på sin mammas arbetsplats och just Anders var den som gärna tog hand om den två år yngre flickan.



När man kommer in i kyrkan ser man den smidda tidslinjen, som för tankarna till Linus på linjen. (Denna association hörde jag konstnären själv göra!) Mitt på tidslinjen, som börjar i ett alfa och slutar i ett omega, står korset. Det är inget vanligt kors, utan ett träd, vars grenar sågats av, så att enbart själva korsformen återstår. Korset är avsågat precis som nedskärningar idag sker i kyrkan i vårt land. Församlingar läggs ned och missionshus säljs. Men ur korset kommer ett skott, vilket visar att trädet lever. Skottet kan sägas vara den enskilde kristnes spirande liv, som också står i kontakt med Helig Ande, på väggen i en duvas gestalt. (En del av detta har jag uppfattat från konstnären själv).

Min egen association gick till den urgamla tradition som binder ihop korsets trä med livsträdet, som är en urgammal symbol i de flesta religioner. En som skrivit om detta är min syster Elisabet Jansson, på sin hemsida Vilairörelse.nu. Traditionen med blommande eller grönskande kors kan man se i otaliga medeltida kyrkor. Närmast tänker jag på Ålems kyrka där det finns ett medeltida, grönskande kors. Legenden lär säga att det vid tiden för Jesu korsfästelse saknades trävirke i det heliga landet. Man fann ett par bitar av Livets träd, som hade stått i Edens lustgård och när Jesus dog, började de gamla plankorna spira. Så öppnade Jesu korsdöd en väg genom döden tillbaka till Paradiset. Jag berättade detta för konstnären, som dock inte funderat åt det hållet.

Utöver altartavlan (om den nu kan kallas så) finns i Lorensbergskyrkan ett altarbord, som också gjorts av Anders Wolke och en predikstol. Predikstolen består av ord. Anders kallar det för en ”ordmån”. Ur dessa ord och bokstäver, som ligger i en enda röra längst ner, växer begripliga ord fram. Det är de åtta saligprisningarna och tanken är väl att också förkunnaren, med Guds hjälp, ska kunna forma begripligheter som ger växt. Tittar man noga i ordmånen finns ett citat från Joh 1:1, den s k Johannesprologens första vers:
I begynnelsen fanns ordet och ordet fanns hos Gud och ordet var Gud.
Spännande att i en nybyggd kyrka inom Pingströrelsen finna en sakramental teologi i det konstnärliga uttrycket.



Vi var glada att att vi fick vara med i dagens gudstjänst och jag vill gratulera Kalmar Pingstförsamling till en fin kyrka och önska mina trossyskon all Guds välsignelse. Sägas ska också att jag är imponerad av hemsidan, där man kan välja mellan svensk och engelsk version. Framsynt!



Avslutningsvis en bild från Svenska kyrkans Ungas i Växjö stift Vintermöte 2010. Även där fanns, som logotype, ett blommande kors. Just nu är äldste sonen på Tallnäs på årets möte. För 30 år sedan träffades hustrun och jag på just ett sådant läger, då på Kronoberg. Något började spira och spirar än!

Saturday 29 December 2012

Året som gått 2

Det kunde vara på sin plats att säga något om Svenska kyrkan under året som gått. Kanske inte främst Svenska kyrkan i Kalmar utan Svenska kyrkan som samfund. På ett sätt vore det ärligare att kalla Svenska kyrkan för den Evangeliskt Lutherska kyrkan i Sverige. (Så kallas de flesta andra Lutherska kyrkor i världen – med respektive geografisk bestämning.) Den vi arbetade i när vi bodde i Sydafrika förra gången och även kommer att höra till denna gång heter Evangelical Lutheran Church in Southern Africa. Den omfattar stift och församlingar i Botswana, Lesotho, Sydafrika och Swaziland. En internationell kyrka. Det är bra!

Svenska kyrkan lever fortfarande i efterdyningarna av skiljandet från staten eller snarare i efterdyningarna av sekler som statskyrka. Det innebär att många fortfarande uppfattar Svenska kyrkan som en institution. Inte som ett globalt sammanhang bestående av människor, som även sträcker sig in i evigheten. En effekt är att många av kyrkans medlemmar väljer att gå ur kyrkan. En del har inte ens varit medvetna om att de är medlemmar. För de flesta handlar det om en kombination av att spara några tusenlappar och att man faktiskt inte tror på Gud. Vissa tror på Gud men ser inte att kyrkan är relevant i sammanhanget. Några tycker att kyrkan är för konservativ andra att den är för liberal. På något sätt är det ändå naturligt att den som inte vill vara med också väljer att lämna kyrkan. Såklart leder det till att det ekonomiska underlaget minskar. Det i sin tur betyder neddragningar. Dock kan inte minskade intäkter förklara att antalet gudstjänster minskar och församlingar slås ihop. Självklart kan kristna samlas till gudstjänst även om det är ont om pengar. Det är i alla fall min erfarenhet från kyrkan i södra Afrika. Men ser man kyrkan som en del av det allmänna, där anställda krävs för att service ska tillhandahållas, då måste ju gudstjänstlivet påverkas.

Det jag uppfattar att Svenska kyrkans församlingar kommer att arbeta med under kommande år är dels förslaget till ny kyrkohandbok, dels ny organisation. Jag är inte övertygad om att det kommer att lösa problemen. Nu ska jag vara försiktig med att uttala mig om förslagen till nya gudstjänstordningar. Jag har studerat dem för lite. Den nya organisationen däremot blir jag mer och mer kritisk till. Den löser säkert vissa problem men skapar helt klart andra. De flesta problem förblir olösta. Det jag gillar är att det blir en enda s k pastoral nivå, som styr både över lokaler, personal, församlingsliv osv. Det har varit en olycklig uppdelning mellan församling och pastorat. Men jag är egentligen inte positiv till stordriften. Särskilt inte i de pastorat där antalet medlemmar blir 100 000-tals. Hur kan man vara kyrkoherde i ett sådant sammanhang?

Svenska kyrkans framtid ligger i de nära sammanhangen. Viktig är vår förmåga att leva tillsammans, be och arbeta. Kyrkans utmaning är att vara de fattigas kyrka och inte stå på de privilegierades sida. Därför vill jag lyfta fram en grupp förebilder. Nära Birgittakyrkan i Kalmar ligger Birgittagården. Där bor fem personer med funktionshinder. De firar sin söndagliga gudstjänst i Birgittakyrkan. Sprider alltid stor värme runt omkring sig. Ibland är de och personalen på Birgittagården med och ordnar kyrkkaffe. Tomas spelar ibland djembetrumma. Det viktigaste är att de är med och firar gudstjänst. Bilden nedan är tagen i samband med Berga marknad, när söndagens högmässa avslutades med att hela församlingen gick upp till marknadsplatsen. Den föreställer från vänster till höger: Helena, Tomas, Åsa, Anders, Theresa, Monica.

Friday 28 December 2012

Året som gått 1

Det börjar vara dags att summera året som gått. Jag vill ta min början i det globala perspektivet. Men hur angriper jag problemställningen? Vad är det viktigaste som hänt? För att få lite struktur valde jag att göra en begränsad enkät vid lunchbordet. Mina informanter var hustrun och de tre döttrarna. Frågeställningen löd:
Vilken var den viktigaste händelsen eller skeendet inom världspolitiken 2012?
Jag fick följande svar:
Situationen i Syrien (som faktiskt två av informanterna angav som svar).

Presidentvalet i USA

Euro-krisen i relation till världen i övrigt
Naturligtvis hänger det mesta av det som sker i världen ihop. Situationen i Syrien ska jag inte försöka analysera men bara konstatera att världssamfundet av något skäl inte väljer att intervenera. Tydligen är Ryssland fortfarande att betrakta som en stormakt (om än inte en supermakt). Jag är ändå inte så mycket för att FN/EU/USA går in med militär intervention. Blev det bättre i Irak? Jag är inte säker.

När det gäller presidentvalet i USA är jag positiv till att Obama fick förnyat förtroende. Samtidigt verkar det vara ett faktum att USA’s militära närvaro i andra länder inte minskat under hans första period. Guantánamo-basen finns kvar, trots löften om motsatsen. Förmodligen har det inte så enormt stor betydelse i världen vem som styr USA. Jo, betydelse har det förstås men det är inte så att en enskild president kan ändra särskilt mycket av utrikespolitiken.

Däremot tror jag att världen ändå förändras. Att Europa just nu genomgår en ekonomisk kris kan vara något tillfälligt övergående men också tecken på en mer genomgripande förändring. Jag kanske inte helt köper Oswald Spenglers teorier om västerlandets undergång men något ligger i tanken på att alla civilisationer har sin glansperiod. Det är ju ingen sensation att påstå att Kina framöver kommer att få större betydelse. Eller varför inte Afrika. Det är ju den kontinent som har den största tillväxten (om nu det är något att stå efter). Kan det vara så att en ny världsordning står för dörren? Lika lite som jag helt köper Spengler köper jag Maya-folkets profetia om att den 13:e Bak'tun-eran tog slut förra veckan. Att jorden inte gick under verkar ju vara tydligt. Ändå tror jag att vi ser genomgripande förändringar i maktbalansen i världen. Tyvärr tror jag inte det per automatik leder till att världen blir godare. Även om jag älskar Afrika och ska flytta till dess södra del, är jag inte så blåögd så jag tror att ett rikt Afrika och ett fattigt Europa gör världen mer god. Men inte heller mindre god.

Det jag hoppas är att många människor och inte minst världens ledare i förändringsprocessen väljer att fatta kloka och goda beslut. Världen är inte styrd av ett blint öde. Vi som bor på denna planet kan påverka utvecklingen. Och våra beslut har betydelse inte bara för oss människor utan för alla levande varelser - nu levande och kommande. Huruvida de s k milleniemålen uppnås eller ej är ett sätt att mäta om världen blir bättre eller sämre. Visserligen går det framåt, om man ska tro milleniemålens hemsida men klyftorna ökar dessvärre. Om jag förstår det rätt är det sämst med mål 7 och 8, som tydligt handlar om hur vi tar hand om vår planet och hur vi samarbetar kring bistånd och handel. Jämställdheten (mål 3) imponerar inte heller. Däremot minskar fattigdomen och barnadödligheten och fler barn börjar i skolan.

Jag är ingen utvecklingsoptimist. I varje människa, liksom i mänskligheten i stort, sker en kamp mellan ont och gott. Att det goda skulle segra i vår värld tror jag inte. Inte desto mindre är det vad vi bör sträva efter. Även om världen aldrig (här i tiden) kommer att bli helt igenom god, finns det inget som säger att den inte kan bli bättre. Vi kan påverka!

Därför blir 2013 i viss mån vad vi gör det till. Och jag för min del vill försöka bidra till att världen blir något lite bättre – åtminstone i den mån jag kan påverka skeendet.

Men svaret på frågan om vilket som var det viktigaste skeendet i världen? Tja, kanske att världen förändras (som den alltid gjort) och att andra delar av världen får det bättre. Lärdomen skulle kunna vara att gå in i framtiden med ett öppet sinne och inte själviskt och räddhågset tänka på sig själv utan vara med och, i möjligaste mån, bygga en bättre värld! Deo volente! In šā' Allāh! God willingly! Om Gud vill!

Vilket jag tror att Gud faktiskt vill! Så vad hindrar oss?



Från FN-högkvarteret i New York. Ett vapen ombyggt till gitarr.

Thursday 27 December 2012

Jag tror jag kan …

För ungefär 10 år sedan förberedde vi oss för utlandstjänst, hustrun och jag. Det var våren 2002 och vi gick bland annat en 8 veckors utresekurs i Uppsala. Det jag minns väldigt väl, bland annat, var den dag vi var på Lidingö och fick utbildning av Utepedagogerna. Det är välkänt att man lär sig mindre när man hör eller ser något men mer när man gör något. Därför har det vi lärde oss på Lidingö fastnat i mitt medvetande. Vi skulle bland annat klättra i en höjdbana 8 meter över marken. Det var en utmaning för mig, som inte är direkt förtjust i höjder. En poäng var att utsätta sig för risker och att tänka: jag klarar mer än jag tror.

Jag minns att jag tänkte: om jag ska klara detta måste jag vara först, så jag räckte upp min hand när instruktören frågade vem som ville börja. Sedan jag säkrats med karbinhakarna klättrade jag snabbt upp till utgångspunkten. Bäst så, innan jag ångrar mig, minns jag att jag tänkte. Och jag tror att detta är en del av min personlighet. Jag tar på mig uppdrag, kastar mig in i situationer på olika plan, utan att först tänka igenom om jag verkligen klarar det. När jag väl kommit så långt finns det oftast ingen återvändo och då måste jag ju klara det. Så var det också på höjdbanan. Uppe på avsatsen fortsatte klättringen på två rep, som sträckte sig över en avgrund på 8 meter. Visst: jag hade ju min livlina men jag ville ogärna bli hängande i luften, så jag valde att ändå börja gå över. (Att klättra ner igen var absolut inget alternativ!). Höjdbanan innehöll tre vandringar på hög höjd med eller utan stöd vid sidan och avslutades med en linbana. Under hela klättringen hade jag gott stöd av kamraterna på backen som överöste mig (eller kanske ”under-öste” mig) med glada tillrop. För att göra berättelsen kort kan jag meddela att allt gick väl och den euforiska känsla jag fylldes av efteråt är svår att beskriva.

Nu när jag står inför en betydligt större utmaning, nämligen att bli universitetslärare i Sydafrika, försöker jag minnas känslan av att stå på avsatsen. Jag vill inte ta ett steg tillbaka men jag är långt ifrån säker på fortsättningen. Men jag tror att jag klarar det.

Därför är det också positivt att samtala med en tentamensläsande och uppsatsförberedande dotter, som också har stora akademiska utmaningar framför sig. Känslan av att något är övermäktigt är inte alltid angenäm men infinner sig i de flesta viktiga processer. Tillsammans med de andra döttrarna tittade vi på ett youtube-klipp som innehöll en kär film från barndomen. Det lilla blå tåget, som ska dra födelsedagståget över berget. Som kämpar på med orden: jag tror jag kan och till slut även klarar uppgiften. Men då har det också behövts en del uppmuntran från andra. Som alltid! Slutet kan man se här:

Så därför känner jag väldigt stor tillförsikt inför den stora och spännande utmaning som nu ligger framför oss. För att inte tala om tacksamhet. Men just nu är det jullov tillsammans med några av ätteläggarna. Skönt!

Wednesday 26 December 2012

Att skiljas är adjö en smula

"Att skiljas är att dö en smula" är ursprungligen ett franskt ordspråk: "Partir c'est mourir un peu". Men Hasse Alfredsson gjorde om det till en mildare variant. Hur som helst berör avsked. Idag var det min tur att ta avsked av S:ta Birgitta församling, där jag varit präst 6 år. Och för församlingen att ta avsked av mig. Vi firade högmässa med sång och musik och martyriet som tema. Bland det finaste var att få ta emot förbön i slutet av mässan, då alla som ville fick komma fram och samlas runt mig framför altaret. En fin tradition i församlingen som ger mycket styrka.

Vid kyrkkaffet fick jag ta emot många vänliga ord och mot slutet även en sång, som skrivits av två arbetskamrater och som framfördes av ännu fler. Eftersom den beskriver mig i så oerhört positiva ordalag känner jag mig föranledd att publicera den här:
Till Anders Annandag jul 2012

Mel: Siyahamba Text: Ingrid och Agneta

Vi tar farväl av våran Anders idag, vi tar farväl av våran Anders idag. Kom tillbaka, kom tillbaka, kom tillbaka när du tröttnat på Afrika!

Du har cyklat hit varenda dag, du har cyklat hit med hjälmen på. Kom tillbaka, kom tillbaka, kom tillbaka när du tröttnat på Afrika!

Men klockan tolv ska din hund gå ut, klockan tolv ska din hund gå ut. Nu får den följa, nu får den följa, nu får den följa med till Afrika.

Du är bra på nästan allt vi vet, du är bra på nästa allt vi vet: att predika och att dansa och att sjunga så att alla hör dej bra.

Och i Anders bor en journalist och i Anders bor en journalist: för du bloggar och du twittrar och reflekterar över nästan allt du hört.

Och i Anders finns en liten clown och i Anders finns en liten clown: för du skojar och du busar och klär ut dej till nästan vad som helst.
Kyrkorådets ordförande, Victor, höll ett vackert och ovanligt långt tal.

Prästkollegan Kristina håller fram en mobiltelefon, där arbetskamraten Barbro finns med från Blekinge.

Tack kära arbetskamrater och tack alla andra vänner i församlingen och pastoratet. Åren i Kalmar pastorat, Norra arbetslaget och S:ta Birgitta församling har varit lärorika. Fyllda av både sorg och glädje – som livet är. Det är mycket jag tar med mig när jag nu tar ett nytt steg i livet. Vid kaffet sammanfattade jag mitt tack med orden "Bed och arbeta". "Ora et labora". Det är vad vi gjort under sex år tillsammans och det fortsätter vi med, även om många mil skiljer oss åt. I den världsvida kyrkan får vi hjälp att överbrygga de avstånd i tid och rum som annars känns enorma. Vi hör ihop!

Monday 24 December 2012

En annorlunda julsaga, julnattsmässa och Välsignad Jul

I bilen på väg till kyrkan i morse lyssnade jag till en julsaga i P1. Skriven och uppläst av Sara Kadefors. Den var riktigt bra och tänkvärd. Lyssna gärna här.

En saga är väl en berättelse som utan att den nödvändigtvis återger en historisk verklighet ändå bär på sanning och äkthet. Julevangeliet ser jag däremot som en berättelse om ett verkligt, historiskt skeende. Jag tror fullt och fast att himmel och jord hör ihop. Att det gudomliga och mänskliga inte är motsatser utan djupast fullt möjliga att förena. Men att vi inte kan göra detta av egen kraft. Därför kommer Gud oss till mötes. I ett barns gestalt. Obegripligt och otroligt. Däremot kan det begripas i tro. Nu ska jag snart äta en tallrik julgröt, som kanske tagit smak av järngrytan, där det lagades wok igår. Men visst går det att äta risgrynsgröt med smak av jordnöt och kokoksmjölk? Därefter bär det av till julnattsmässa!

En synnerligen Välsignad Jul önskar jag alla!

Sunday 23 December 2012

Missionärssändning

På Trettondedag Jul, den 6 januari 2013, sänds hustrun och jag ut för att vara utsända medarbetare av biskopen i Växjö stift, Jan-Olof Johansson. Det sker kl 11 i Kalmar Domkyrka. Varmt välkommen! Vi ska som sagt arbeta i Södra Afrika under minst 3 år. Vill man säga att man kommer till detta på facebook går det bra här.

Egentligen kallas vi inte missionärer utan just utsända medarbetare. Begreppet missionär är alltför belastat. Men jag gillar ordet. Det är kort och kärnfullt. Och nu verkar jag få stöd av Svenska kyrkans ärkebiskop, Anders Wejryd, som på sin blogg skriver om den kollega som blev mördad i Pakistan. Det var Birgitta Almeby, missionär för Pingströrelsen. I sammanhanget skriver ärkebiskopen:
Alla de möten jag haft med svenska missionärer utomlands har varit med personer som, oavsett samfundstillhörighet, har varit mycket praktiska och självklara i sin inriktning på att tro får aldrig luras eller tvingas på någon och att det är viktigt att ge människor redskap för praktisk överlevnad och utveckling. Men de har varit glada och stolta i sin kristna tro. Jag hoppas att det inte bara är så att jag har haft tur med mina möten.
Precis, biskop Anders. Så ser vi på det och samtidigt vet vi missionärer att vi också har mycket att lära av andra. Vi har gemensam del i Guds mission. Missio Dei!

När Gud sänder sin son till världen, firningsämne under julen, är det uttryck för Guds önskan till relation med sin skapelse till räddning och befrielse. Där vill vi vara med. En välsignad Jul!

Saturday 22 December 2012

Prayer request for Tata Madiba and Me Graça

This request can be found on the blog of the Anglican Archbishop Thabo Makgoba:
At Advent we sing and pray, O come, O come Emmanuel. We ask now, for Emmanuel, God with us, to be with Madiba and Me Graça Come Emmanuel and release our Madiba from the scourge of ill health; Come Emmanuel and offer Madiba everlasting healing; You are a God who knows vulnerability, weakness and frailty, You are Lord of Lords, King of Kings, Lord of life and death, Your power sustains us in life and death.

May your arms of love, stretched wide on the cross for us, Now enfold Madiba, and Graça, with compassion, comfort and the conviction that you will never forsake them but that you will grant Madiba eternal healing and relief from pain and suffering.

And may your blessing rest upon Madiba now and always. Amen.

Yours in the service of our Lord and Saviour

Archbishop Thabo Makgoba.

Skärtorsdag

Nej, naturligtvis inte. Men när jag var liten åt vi sillsallad på långfredagen och denna gjordes i ordning dagen innan. D v s på skärstorsdagen. Liten som jag var uppfattade jag situationen på mitt eget sätt, när familjen var samlad kring köksbordet och var och en satt med en skärbräda och en kniv och skar kall potatis (det var oftast min lott), rödbetor, ättiksgurka, äpple, sill och så en liten bit kalvkött. (Har jag glömt något?) Alltså: på skärtorsdag skär man sillsallad. Elementärt!

Idag är det inte ens torsdag men snart ska jag skära lite sillsallad. Snön lyser vit på ett mycket vackert sommarställe. Hustrun har skottat snö och två av de hemkomna ätteläggarna tillverkar diverse former av julgodis. Både veganskt och icke veganskt. Julen på sommarstället kommer troligen firas i något mindre format. Inte för att vi inte har plats i kylskåpet för maten (hela lillstugan agerar för tillfället kylskåp) utan för att vi helt enkelt får tänka lite mindre när vi bor lite mindre. Samt snart ska flytta och behöver äta upp det vi har i vårt skafferi.

Men jul blir det ändå. Både i hem och församling. De gudstjänster jag har ansvar för är förberedda och jag ser fram emot en fin helg, där jag som präst har förmånen att få leda gudstjänster med många, oftast förväntansfulla, gudstjänstbesökare. Men först: åter till sillsalladen, denna skärlördag!

Friday 21 December 2012

Julavslutning

Fast egentligen är det ju skolans avslutning inför julen – vilket lätt blir just julavslutning. För skolavslutningen äger ju rum i juni.

Nåväl, igår var det dags för fem stycken avslutningar. Tre ledde jag och två tog två arbetskamrater hand om. Det är intressant med denna företeelse. Just de skolor jag samarbetade med hade inga uttalade kritiska synpunkter på innehållet i det jag sa. Vad jag förstod var inte välsignelsen heller något större problem. I ett fall använde jag den mycket traditionella s k aronitiska välsignelsen. I två fall sjöng jag:
Må din väg gå dig till mötes och må vinden vara din vän, och må solen värma din kind, och må regnet vattna själens jord. Och tills vi möts igen må Gud hålla, hålla dig i sin hand.
Jag tycker om den!

Annars var det en del märkliga sånger som framfördes. En som heter Big in Japan börjar visserligen med textraden:
Winter's cityside Crystal bits of snowflakes
Men sedan förstår jag inte kopplingen till advent och jul:
Aah when you're big in Japan-tonight Big in Japan-be-tight Big in Japan ooh the eastern sea's so blue Big in Japan-alright Pay! - Then I'll sleep by your side Things are easy when you're big in Japan Oh when you're big in Japan
Ett annat udda inslag var ledmotivet ur Titanic. Den enda koppling till julen går väl via vintern och isberget.

Nästa mysterium var låten Skyfall. Jag kan se en koppling till just Titanic i raderna:
For this is the end I've drowned and dreamt this moment
Såklart kunde jag varit mer aktiv i samarbetet med skolan och i låtval men det är lite svårt eftersom sångerna väl övas in långt tidigare. I alla fall passerar drygt mellan 1000 och 1500 skolelever genom Birgittakyrkan de här dagarna. En del julpsalmer förekommer och någon form av välsignelse. Det kanske är bra att vi ändå fortsätter – så länge skolan vill.

En reaktion jag har varje år ligger dock på ett annan plan. Det är nästan uteslutande tjejer som sjunger. Igår var det med några killar men de spelade trummor, bas och gitarr. Här hade det kanske gått att höja ambitionsnivån ett snäpp.

Skolavslutningar – jul eller sommar – är en svår genre. Jag måste vara ärlig och säga att jag nog inte kommer att sakna just det momentet de närmaste åren. Däremot kommer jag sakna människorna jag möter men det inte just strukturerna och de motsättningar som trycks in i sammanhanget.

Wednesday 19 December 2012

Rättvisebaserad diakoni

I det senaste numret av Uppdrag Mission (som ges ut av Lunds missionssällskap) intervjuas Linus Bengtsson, som är diakon i Malmö. Närmare bestämt i Västra Skrävlinge församling, som innefattar Rosengård. Han säger bland annat följande:
Många av oss som arbetar med diakoni tillhör inte själva de fattiga. Så vad gör vi om socialtjänsten inte ger människor det de har rätt till? Är det vår roll att stödja med pengar, kläder och mat? Eller stödjer vi i stället den enskilde och andra i samma situation att krävas sina rättigheter enligt lag och internationell rätt? Olika organisationer runt om i världen har de senaste tjugo åren utifrån sin värdegrund tagit fram strategier för hur man vill arbeta rättighetsbaserat.
Jag håller med om att detta förmodligen är mycket bättre än att kyrkan genom sin diakoni delar ut matpaket eller ännu värre kontanter. Visst kan det vara rimligt i akuta situationer. På vissa håll kan människor i utsatta situationer söka medel ur fonder t ex inför jul. Men om en person i en utsatt situation ska få det bättre i längden är det mer ändamålsenligt att stödja den personen genom att t ex informera om vilka rättigheter hon eller han har i samhället.

Därför undrar jag över avslutningen på artikeln i Uppdrag Mission. Det står att diakonen i Svenska kyrkan i sina vigningslöften lovar att vara en ”röst för de förtryckta”. (Jag sitter på tåget och har inte tillgång till Kyrkohandboken del 2, där vigningshandlingarna står så jag skriver ”under correction”). Men om det stämmer, vore det inte bättre om diakonerna lovade att stärka de förtrycktas egen röst?

Monday 17 December 2012

Hamnkrogen, Johan Persson, fruktkaka mm

Denna bloggpost blir som själva fruktkakan: en blandning av diverse. Först och främst själva fruktkakan. En tradition från mitt föräldrahem. Frukten brukar jag lägga i Eau-de-Vie runt 1:a söndagen i advent. Sedan bakar jag kakan runt Lucia. På julafton äter vi den. (De år vi kommer ihåg att ta fram den!) I år har det mesta blivit lite försenat. Jag la nog frukten i blöt en vecka sent och bakar den ikväll. Kanske blir det en nyårskaka! Men blandade frukter är det i alla fall. Precis som denna bloggpost.

Som arbetsledande komminister i Kalmar Pastorat har jag varit en del av ledningsgruppen. Man kan inte säga att ledningsgruppen har något eget mandat att fatta beslut. Däremot finns där en kyrkoherde, en ekonomichef, en personalsekreterare, en kanslichef och två arbetsledare som alla kommer med sina mandat till sammanträdena. Det har fungerat bra och idag skulle det bli lite avslutning inför jul och inte minst för mig. Vi gick iväg till Calmar Hamnkrog. Som jag tidigare har kritiserat hårt i en annan bloggpost. Eller rättare sagt Kalmarkrogar, som driver en rad restauranger i Kalmar. Ofta har jag inte varit nöjd med maten på deras inrättningar.

Men idag var det bra. På två sätt: dels att kyrkoherden föreslog att vi inte skulle äta julbord. Tack, Peter! Dels att vi åt varmrökt lax med dillstuvad potatis. Det är en av mina favoriträtter. Och det var mycket gott!

Annars har det ju varit stort strömavbrott idag. Kalmar och Öland. Det är ganska mycket det! Men för de flesta blev det bara några timmar. I stugan hade vi inte strömavbrott. Det var busschauffören som upplyste mig, när jag frågade om bussen stannar vid Berga Centrum.
Ja, om Du kan se något för det är kolsvart i Kalmar.
Det kunde jag och jag kom i tid till morgonbön i kyrkan och sedan ett par krubbvisningar för intresserade förskolebarn.

Låt mig till sist toppa denna fruktkaka med ett utdrag ur Johan Perssons blogg. Johan Persson är kommunstyrelsens ordförande och kommunalråd. Visserligen skrivet för tre dagar sedan. Han skriver om att det går bra för Socialdemokraterna i Kalmar enligt en väljarundersökning och att det beror på att Socialdemokraterna inte talar så mycket om andra partier:
Vi kommer fortsätta satsa på att vinna medborgarnas förtroende genom att göra Kalmar än mer attraktivt. Vi kommer inte, som en del andra, ägna all vår kraft åt att kritisera andra partier eller politiker. Detta av den enkla anledningen att det varken gynnar Kalmar eller politiken. Det verkar inte heller gå hem hos väljarna, det har väl inte minst folkpartiet i Kalmar visat. Av de 11 senaste blogginläggen som Inger Hilmansson skrivit handlar nio om mig eller socialdemokraterna. Väljarna är uppenbarligen inte imponerade.
Hur var det med att inte kritisera andra politiker? Vad kallas det: att falla på eget grepp?

Sunday 16 December 2012

Forskning på gång

I oktober deltog jag i en sammandragning för disputerade teologer i Svenska kyrkan. Jag har tidigare skrivit om detta i några bloggposter. På onsdag ska jag träffa forskningsenheten vid kyrkokansliet. Det känns roligt att jag så sakteliga närmar mig denna del av kyrkan. Som en del av detta har jag också fått med några rader om mig själv och min forskning på Svenska kyrkans hemsida. Där kan man söka efter forskare utifrån stiftstillhörighet eller ämne. Det är bara en bråkdel av alla disputerade som skickat in bild och text men mitt bidrag är i alla fall med.

Saturday 15 December 2012

Mission och mänsklighet i Seglora smedja

Ofta håller jag med Eva Lindqvist Hotz, präst och en av personerna bakom Seglora medja. Men hennes senaste ledare i Dagens Seglora fyller mig mest med frågor.

Tanken verkar vara att det finns en motsättning mellan det kristna och det mänskliga. Märkligt! Hon skriver om Svenska kyrkans missionssatsning. Om jag förstår Eva rätt bör vi tona ner det kristna för annars riskerar, enligt henne,
Svenska kyrkans missionssatsning att bli ett ofrivilligt stöd till främlingsfientliga krafter som använder kristenhet som markör för ”svenskhet”.
Hur kan kristenhet vara en markör för ”svenskhet”? Jag förstår att det kan användas så men ska vi nöja oss med detta? Tillsammans med min hustru är jag på väg till tjänst i Sydafrika. För oss är det självklart att man kan vara 100 % kristen och 100% mänsklig eller allmänmänsklig. Ska vi kapitulera inför det som Eva Lindqvist beskriver som
... det mörker som nu sänker sig över Europa.
Det menar inte jag. Tvärtom går det att frimodigt bekänna sin tro på Jesus Kristus och samtidigt tro att andra människor, med annan tro eller ingen tydlig Gudstro alls, har samma värde och har oerhört mycket att bidra med. Jag blir nästan upprörd över en så snäv syn på Jesus och den kristna tron.

Jag reagerar t ex på följande stycke:
Tiotusentals människor söker sig nu i advent till kyrkorum upplysta av stämningsfyllt [stämningsfyllda?] lågor, en viktig påminnelse om betydelsen av att i [?] vi alla [i?] Jesu efterföljd värnar varje människas inre ljus.
Det är klart att vi värnar varje människas inre ljus men jag tror också att det finns ett uppenbarelsens ljus. Åtminstone är det vad vi samlas kring på Kyndelsmässodagen. (Som dessutom är min dopdag). Därför är det märkligt när Eva fortsätter med orden:
Den kristna kallelsen börjar och slutar med att bära ljus där mörker råder. Desto mer förvånande är det därför att ta del av Kyrkostyrelsens beslut från i höstas om kristen mission i Sverige.
Varför är det förvånande? Att i ord och handling berätta om Jesus – är det så upprörande? Om inte kristna gör det – vem ska då göra det?

Eva kallar det för ”ett kyrk-egoistiskt perspektiv” men så ser inte jag det. Om jag berättar om Jesus gör jag det för att jag vill dela med mig av en tro, som är livsviktig för mig. Det betyder inte att jag prackar på min tro på andra eller att jag vill främja ”svenskhet”. (Vad nu det är?)

Det behöver inte finnas någon motsats mellan det som är mänskligt äkta och det som är äkta kristen tro. Tvärtom: Gud skapade ju människan till sin avbild. I Jesus Kristus förenas det gudomliga och det mänskliga. Att vara kristen är inte att främja ett visst folkslag framför andra utan alltid att upptäcka och bejaka det mänskliga och det gudomliga i varje människa.

Jag stödjer kyrkostyrelsens beslut om att satsa på mission i Sverige! Hoppas bara att vi tar hjälp av våra trossyskon i den världsvida kyrkan. Precis som de gärna tar hjälp av oss.

Thursday 13 December 2012

Förslag till ny kyrkohandbok

Eller som en del kallar det: Det nya handboksförslaget. (Visserligen har det funnits fler förslag, så detta är väl nytt men är det inte lite syftningsfel?). Så till exempel i mitt fackförbunds medlemstidning: Kyrkfack.

Kyrkohandboksförslaget prövas nu i väldigt många s k försöksförsamlingar. På söndag ska jag vara med och prova något av det nya i Birgittakyrkan. Det är gott!

Jag reagerar dock på en sak i tidningen kyrkfack. (OBS! Det har i och för sig inget med själva handboksförslaget att göra!) Kyrkoherde Patrik Ahlmark i Garda församling och Alva, Hemse och Rone församling i Visby stift får frågan vad han tycker om det nya handboksförslaget (sic). Bland annat svarar han:
Jag tycker att språket i gudstjänsten är viktigt. Det berättar om den gudsbild vi vill förmedla och gör att gudstjänsten berör livet.
Som jag ser det är en gudstjänst ett möte mellan flera människor och Gud. De människor som möts ska ju i bästa fall känna sig hemma i det språk som används. Det är inte alltid så och det kanske inte alltid kan vara så. Om vi ska fira gudstjänst tillsammans. Med ålders-. genus- och kulturrelaterade skillnader. I bästa fall kan språket inkludera många. Men troligen aldrig alla. Åtminstone inte samtidigt. Så visst är språket viktigt.

Men jag håller inte med om att språket berättar om en gudsbild. Språket är ju ett sätt för oss att tala med Gud. Inte i första hand berätta om Gud. Och framför allt inte berätta om en Gudsbild. Så många abstraktionsnivåer, så många lager mellan mig och Gud. Nej, det känns inte bra. Särskilt inte när språket enligt kyrkoherde Ahlmark ”berättar om den gudsbild vi vill förmedla”. Vilka ”vi”? Och till vem ska ”vi ” förmedla denna gudsbild? Nu förstår jag att jag är onödigt kritisk. Men om nu språket är viktigt, så är det väl viktigt även hur en kyrkoherde uttrycker sig i en kyrklig facktidskrift?

Tuesday 11 December 2012

ANC, kyrkoledare och Mandela

Min avhandling handlar om kyrkans profetiska röst i Sydafrika. Om hur den förändrades efter 1990. Det jag kom fram till var att den hade förändrats. Inte tystnat men förändrats. Men visst kan man också fundera över om hur den tagits emot efter 1990. Man kan också fundera över relationen mellan kyrkorna och regeringen i Sydafrika. Före 1990 (då ANC blev tillåtet efter närmare 30 års bannlysning) hade ju kyrkorna och inte minst det Sydafrikanska kyrkorådet (SACC) starkt kritiserat regeringen. Inte så konstigt eftersom det handlade om apartheid-regeringen. Men efter 1990 (och inte minst efter 1994) har inte SACC kritiserat regeringen på samma sätt. Inte heller så konstigt. Desto mer positivt att några kyrkoledare enligt The Star, har tagit bladet från munnen och nu kritiserar det statsbärande partiet ANC. Särskilt viktigt att de gör det inför ANC’s 53:e National Conference, som ska hållas i Mangaung (Bloemfontein) 16-20 december 2012.

The Star skriver:
A group of prominent religious leaders have warned President Jacob Zuma that if leaders did not act to stop the moral decay in the country, the church movement would mobilise civil society to “bring about a more healthy democracy”.
De som är med och skriver är bl a den anglikanska kyrkans ärkebiskop Thabo Makgoba och SACC’s president, biskop Joe Seoka. De jämför situationen med den under apartheid och skriver, enligt the Star:
During apartheid, some church leaders wrote to political leaders, but they often failed to listen to these voices …
Unfortunately, we find a similar trend today, but it is our duty to speak to you even when we think you might not be listening…
Jag hoppas att brevet får den effekt de önskar. Följande mening sammanfattar mycket av Sydafrikas problem:
We know that even though the dream of a just, non-racial and prospering democracy is temporarily in eclipse – being throttled by the actions (or lack of it) of a generation of leaders who seems to have largely lost their moral compass – the people of South Africa are capable of rising to reclaim their future.
Även The Telegraph skriver om brevet. Där sätts det i relation till Nelson Mandelas sviktande hälsa.
The rebuke gained extra emotional weight this week with the hospitalisation of Mr Mandela. The 94-year-old former president is suffering from the recurrence of a lung infection.
När vi bodde i Sydafrika hörde vi många tala om Mandelas betydelse för stabiliteten i landet. Visserligen gör han inga offentliga uttalande längre men hans blotta existens upplevs som en slags garant för fred och försoning. Det är en intressant tid som Sydafrika går till mötes. Ett förbönsämne!

Monday 10 December 2012

Skype-möten

Igår hade vi traditionsenligt Världens fest i Birgittakyrkan. Utöver lotterier, brödförsäljning, korv och fika genomförde vi ett samtal med två av stiftets utsända medarbetare (missionärer) som finns i Etiopien: Hanna och Torbjörn Toll. Det gav en härlig känsla till aktiviteten. Så viktigt att få gestalta att kyrkan är världsvid och vi kan få en direkt glimt av vad som händer i Addis Abeba.

Idag har vi varit med om ett skype-sammanträde. Hustrun och jag har varit med i Internationella rådet i Växjö stift och ikväll var det sista mötet för året (och för vår del). Det tog en del tid att få alla uppkopplade men sedan gick det som smort. Och vi slapp sitta sammanlagt 3 timmar i bil till och från Växjö. Vi sparade tid och vi sparade miljö. Härligt.

Förhoppningsvis hinner vi skypa med yngsta dottern i USA innan vi går och lägger oss senare i afton.

När man inte hinner blogga ....

.... så går det ju bra att hänvisa till en annan blogg. I detta fall bloggen Lantlig Idyll som nu skriver om ett besök på gården. Ingen mindre än Ludde Ludvig har varit där. Besöket beskrivs ingående med bild och allt. Var så god och läs här.

Friday 7 December 2012

Hemma igen

Vi har varit iväg en dryg vecka. Men nu är vi hemma. Kursen på Folke Bernadotte Academy var mycket givande och oerhört professionell. Vårt säkerhetsmedvetande har generellt höjts en nivå. Har aldrig lyssnat så uppmärksamt på flygvärdinnans genomgång i planet. Viktigt! När vi kom hem kollade jag brandsläckaren och skakade den lite, för det ska man göra. Säkerhet!

Resan hem gick utan missöden. Buss till Kramfors. Tåg till Sundsvall. Taxi till Midlanda. Flyg till Bromma. Nytt flyg till Kalmar. Taxi till Enighetens väg. Bil till Konsum, hundpensionatet och sist men inte minst sommarstugan. Lite svalt men inte värre än att vi kommer att sova mycket gott med vetskapen om att vi kan få sovmorgon imorgon bitti. (Om inte hunden har andra planer).

Wednesday 5 December 2012

4x4

Idag har vi lärt oss att köra 4x4. En bra kunskap om man någon gång hamnar i en situation ute på en väg i en fyrhjulsdriven bil. Det var kul! Nu tror jag inte att det kommer att inträffa så ofta. Men man vet ju inte.

Vädret är fantastiskt i Ångermanland. Själv har jag bott i landskapet 1962-1965 och 1973-1978, så det känns nästan som hemma. Vi hör talas om klass 2 varningar i Stockholm och mellansverige - tufft! Här uppe är det visserligen kallt men så oerhört vackert.

Monday 3 December 2012

Folke Bernadotte Academy

På kurs. Intensivt. Mycket bra. Professionellt. Vi började klockan 7.45 och slutade ca: 21 och då hade vi haft en lunchrast på 45 minuter och middagsrast på 45 minuter. Det inte SIDA som anordnar kursen utan just Folke Bernadotte Academy, som är en myndighet för internationella fredsinsatser. Många från SIDA går kursen. Några från MSF (d v s läkare utan gränser - Médecins sans frontièrs), UD och så Svenska kyrkan.

Klockan är nu snart 10 på kvällen och det ska bli mycket skönt att sova. Imorgon väntar också en lång dag här på Sandö, som är otroligt vackert i snödräkt och med ca: -15 grader ute. Och imorgon ska vi vara ute. På övning! Enligt schemat utlovas det dessutom bastu på kvällen och bad i iskalla Ångermanälven. Det ser jag verkligen fram emot.

Saturday 1 December 2012

Arbetsledare – over and out

Vi ska på kurs. Folke Bernadotte Academy på Sandö. SIDA är huvudman. Som instuderingsmaterial har vi fått ett dokument kring hur man kommunicerar via radio. När man avslutar en kommunikation säger man:
Over and out
På svenska heter det väl. ”Klart. Slut.” Det kan idag jag säga om mitt arbetsledarskap i Kalmar pastorat. Jag började den 1 februari 2011 och slutade igår. Idag är det 1 december och Mattias tar över. Det är jag mycket nöjd med. Mattias har varit arbetsledare förut och fick tjänsten i hård konkurrens med andra kvalificerade sökanden. Grattis, Mattias och grattis norra arbetslaget.

I denna bloggpost vill jag tacka arbetslaget för allt engagemang under denna tid. Det har naturligtvis också varit tufft, det måste jag medge. Självklart har inte alla varit överens med mig eller jag med dem. Säkert har jag inte alltid förmått visa min uppskattning. Inte alltid har jag heller visat att jag egentligen tycker det är bra med konstruktiv kritik. Men nu kan jag ju ändå få säga det: Tack för allt engagemang, vare sig det varit positivt eller negativt laddat.

Ledarskap är som segling. Det måste blåsa. Varje organisations största fiende heter stiltje. Visst, det kan kännas bra att det ibland är lugn och ro. Men man kommer ingenstans då. Om det å andra sidan blåser, oavsett åt vilket håll, så går det att segla. I såväl medvind som motvind. Därför önskar jag Mattias god vind i seglen. Lär Dig att segla oavsett varifrån eller åt vilket håll det blåser.

Mattias har gott stöd i sin kollega, arbetsledaren på söder, Anders. I dem har Peter, kyrkoherden, ett bra team i utvecklingsarbetet. Men en av de andra anställda i pastoratet hade en kommentar av annat slag när han såg detta foto: "Skulle någon köpa en begagnad bil av dessa två?" OBS! Skämt!

Till arbetslaget vill jag säga: fortsätt att vara engagerade. Ta risken att den kraft och energi som ni skapar också leder till förändring. Förändring av invanda roller. Låt er utmanas att se saker och ting på nya sätt.

För min egen del ska jag under en månad vara helt vanlig komminister i pastoratet. Det ser jag fram emot. En del gudstjänster, några dop, möten med människor etc. Vi får se om det blir jag eller någon annan som har skolornas julavslutningar. Alltid en utmaning. Samtidigt går förberedelserna för tjänsten i Sydafrika in i en intensiv fas. Kommande vecka blir det SIDA-kurs, som sagt. Blandat med detta fortsätter vi med ansökan om visum och arbetstillstånd, planering av resa mm. När vi väl kommit ner i januari kommer nästa fas. Att etablera sig i en ny situation i ett nygammalt land. Men det tar vi då.

Denna dag är jag dock ledig. Det innebär att fokus finns på lite olika håll. Dels ska jag träffa två skolkamrater från högstadiet. Vi spenderade många raster ihop och hade enormt spännande diskussioner i unga år. Nu träffas tre män i femtioårsåldern. En medicinare, en jurist och en teolog. Kul!

Idag är det också världsaidsdagen. HIV och AIDS leder fortfarande till både lidande, död och stigmatisering runt om i vår värld. Det är viktigt att sjukdomen inte tigs ihjäl i vår del av världen. Kanske är det så att de som lever med HIV i stora delar av Sverige på ett sätt är mer stigmatiserade än i andra delar av världen.

Idag är det dessutom den dag då min mor skulle ha fyllt 90 år om hon fått leva. Jag minns henne med stor värme och tacksamhet. Att jag fick ha henne som mor i 76½ år är en av Guds största gåvor till mig. För detta är jag oerhört tacksam.

Utanför fönstret lyser ett vitt Stockholm. Snötäcket har ännu inte blivit smutsgrått. Solen kämpar för att bryta igenom diset. Det blir en fin dag!

Thursday 29 November 2012

Palestina - nästan medlem i FN

Sverige står bakom ett "ja" till att Palestina ska komma ett steg närmare FN. Det är bra. Det är ett stöd för en två-stats-lösning. Det bästa hade väl varit att alla de som bor i området kunde samsas i ett land. Det verkar inte fungera. Det finns många honder på vägen. En varaktig fred måste ju framför alllt bygga på en rättvis fördelning av resurser: land och inte minst vatten.

Men att Palestina nu tar klivet från observatörsstatus till icke-medlem är en viktig markering. Hur det nu kan vara något bra att bli "icke-medlem". Det kommer dock att firas rejält i Palestina. På en god väns facebook-sida läste jag följande program:
Today in Palestine: Popular Activities in Palestine Marking UN Vote Ramallah’s popular events: 11:00 AM: UN vote celebrations, traditional dancing, national songs by “Al-Hanoneh” and “Fononiat" folklore bands, at Yaser Arafat’s Square 12:00: Political speeches (at Yasser Arafat Square) • Ramallah Governor's speech (Representing H.E President Mahmoud Abbas) • Speech by Senior Hamas Leader • Spe ech by Senior Islamic Jihad Leader • Speech by Senior Fatah Leader • Speech by Senior PFLP Leaders Kdec6:30 pm: Scouts bands marching from the Roman Catholic Church of the Holy Family (Al Ahliyya College), towards Yasser Arafat Square. Popular Events around Palestine: 11:00 AM • Beit Jala: 4000 Palestinian students will march from Talita Kumi School (Lutheran School) to the city center to deliver a book they have prepared reminding US President Barack Obama (The book will be sent to the White house). • Al Khalil (Hebron) – Popular Festival at Hebron Governorate • Nablus – Popular Festival at Martyr’s Square • Jenin – Popular Festival at Central Square • Qalqilia – March from Abu Ali Iyad Square towards the Governorate. • Tulkarem – March from Jamal Abdel Nasser Square towards the Red Cross • Bethlehem – Scouts bands will march from the Arab Bank to the Nativity Square – Festivities with Palestinian folklore at Nativity Square. • Jericho and Jordan Valley – Popular Festival at Central Square. • Salfeet: Popular demonstrantion from Independence’s Square (Al Istiqlal) to the Governorate at Peace Street (Salam Street). • Jerusalem: Activities to be announced on due time. • Gaza Strip: Events programmed during the whole day by Palestine Liberation Organization. 16:00 PM • Beit Sahour – Scout bands will march around the city (16:00 PM). 18:00 PM • Jericho: Palestinian military bands will perform Patriotic songs. 21:00 • Screens will be available in every city to watch the President’s Speech. • Bethlehem: Thousands of people are expected to wait for President Abbas speech to be projected at the Illegal Israeli Wall built in the city (Rachel Tomb/Bilal Bin Rabah Mosque Area). . 00:00 • Churches all over Palestine will ring their bells at midnight marking the vote.
Inte minst det sista är viktigt: Låt oss inte glömma de kristna palestierna. De är inte många och riskerar att bli färre och färre. Jag skulle velat vara där någonstans i natt och höra alla kyrkklockor ringa. Jag tror att de ringer för fred. Fred mellan Israel och Palestina. Fred mellan kristna, judar och muslimer. Såhär några veckor före julnatten. Passande!

Tuesday 27 November 2012

Bredband igen

Flytten från villan i sta'n till stugan på landet innebar att vi inte längre hade tillgång till internet. Visserligen har vi både dator och telefonledning till stugan men jag sa upp bredbandet och trodde att vi skulle klara oss med en s k dongel. Den inköptes men täckningen här ute är så dålig så det var bara att glömma. Eftersom vi betalar för bredbandet under uppsägningstiden tyckte jag att vi kanske ändå kunde få bredband inkopplat ett par månader. Det tyckte inte den person som svarade på 90200. Då åkte hustrun in till butiken och nu har vi internet. Det är inte snabbt. Men det är desto långsammare, som Pippi skulle sagt.

Helgen har inneburit besök på västkusten och arvskifte efter far. Det är fint när fyra syskon kan mötas i övre medelåldern och dela upp sitt föräldrahem i god anda. På hemvägen hämtade jag upp en kopparplatta i Aneby, där en god vän stansat in fars dödsdatum, Sedan åkte jag via graven och skruvade fast plattan på det kors, som pryder mina föräldrars grav. Det kändes gott att få vara med syskonen och sedan göra klart gravkorset innan vi så småningom flyttar till Sydafrika.

Ikväll kom äldsta dottern på besök. Bara sådär! Ska föreläsa på Öland. Vi gläds åt att ses och har nu ätit lite lax och lite ost härute i dunklet. Nu väntar vi bara på att hustrun ska avsluta sin arbetsdag och komma hit.

Monday 19 November 2012

Krönikör i blåsväder, lyckad ljusfest och flyttkartonger mm

Livet är rikt. Förra veckan bloggade jag om en fasansfull krönika i Östran. Nu verkar det som om krönikören råkat i blåsväder och det har även kommit till allmän kännedom att krönikören är pappa ansvarige utgivaren. På sin blogg (som återfinns under Östrans bloggar) ställer Markku Ahonen två frågor till krönikören men har inte fått några svar, vad jag förstår. Kanske finns det inte så mycket att säga!

Roligare då att läsa på Johan Perssons blogg om vår ljusfest i parken utanför Birgittakyrkan. Den blev verkligen lyckad och runt 300 personer i alla åldrar rörde sig runt kyrkan denna kväll. På den mässa i ljusets tecken, som avslutade kvällen, var vi 125 personer och det var härligt! Barometern skriver också om festen.

Annars är livet fyllt av flyttkartonger eller möjligen är flyttkartongerna fyllda av liv. I fredags lämnade vi över nycklarna till de nya husägarna och det hus vi ägt i drygt fem år och dessförinnan svärföräldrarna i att antal decennier är nu inte längre vårt. Denna vecka hämtas packningen till Sydafrika. Vi är på väg mot nya utmaningar och det känns stort!

Stort är också att bli omnämnd på bloggen Lerato. (Det betyder "kärlek" på samma som språk som Moruti betyder "präst", d v s seTswana).

Saturday 17 November 2012

Gästblogg: Tankegångar, dilemma inför flytt!

Eftersom jag är mitt uppe i en flytt har jag inte riktigt tid att skriva långa inlägg på min blogg. Så bra att Gerthie just nu bestämde sig för att gästblogga. Och så passande tema! Tack, Gerthie! Sedan går det bra att titta in även på Gerthies Allehanda.
Mormor, mamma och en moster vävde trasmattor när jag var liten för ett antal år sedan. Jag tyckte, att det var väldigt spännande att ligga på golvet och försöka leta upp vilka av alla ränder, som var vävda av mina kläder. Lyckan var fullständig, när jag hittade den ljusblå randen med alla figurer på. Den fina klänningen hade jag fått, när min moster var hemma från Amerika. Så där kunde jag hålla på och leta minnen i mattan.

Nu står vi i begrepp att flytta från vårt hus, som vi bott i 38 år. Jag ska minsann inte ta med en enda pryl, som jag inte ha användning av. Så det så! Här ska slängas, skänkas eller flyttas.

Jag tyckte, att vi kastat och skänkt bort en hel del saker under årens lopp men det var inte riktigt med sanningen överensstämmande, det märker jag nu.

Det bara väller fram saker innanför varje skåpslucka, bakom varje dörr, i kistor, skänkar, chiffonjéer, bokhyllor, skrubbar, ja, precis överallt.

Nu sorteras det! Snälla brorsonen har lämnat in massor med flyttkartonger så det är lätt att packa ner det som ska med till nya bostaden . Men vilket dilemma! Vilket ska med?


Jo, kaffe- och matservisen, finbestick – de kan vi packa ner och köra över med direkt. Det var ett enkelt val. Glas då? Nja, lite svårare men det blev en låda packad, en låda ytterligare och så en låda ytterligare. Ja, jag vet att det blev för många men vi kanske slår sönder några? De kan nog vara bra att ha. Hm…

Det är kanske inte så lätt att sortera?

Det finns en uppsjö av prydnadssaker – kan man skänka bort en del av dem? En del av dem tycker jag inte ens om MEN vi har fått dem som presenter? De är ju minnen. Det där fatet, som jag fick när jag fyllde 10 år av drängen, som mjölkade kor på en av granngårdarna. Ska man bara ge bort det? Sockerskålen jag fick av moster Berta osv. osv. . Den där superfula terrinen – kan man låtsas tappa den?

Kökssakerna är lättare att flytta om det inte vore för alla bra att ha saker och så alla plastburkar. En uppsjö av burkar av alla de slag och en uppsjö av lock av alla de slag. Så bra det hade varit om de åtminstone passat ihop! Släng – om det nu inte går att para ihop med något nere i förrådet i källaren. Då blev det alltså inte slängt just nu men sen kanske…


Oh, titta där, där ligger en del av Johans saker. De vill han säkert ha. Få se nu. Han är 40 år och flyttade hemifrån för 17 år sedan. Konstigt, att han inte saknat sina saker?

Samma med Henke och Mia. Varför saknar de inte sina saker?

Så är det alla saker, som barnbarnen använder. Ganska lätt, släng söndrigt ta med resten eller låt dem sortera själva.

Åter till mina saker igen – usch nu börjar det bli tråkigt. Det har varit fukt i garderoben så kläderna har krympt . Kanske kan vara bra att ha ändå? En försiktig sortering påbörjas och avslutas inte!

Tar itu med dukar, lakan och handdukar i stället. Vävda, sydda, presenter. Nej, jag kommer inte ur det här.

Varför har man så många onödiga saker?

Tänk vad lätt det vore om alla presenter, kläder och minnen kunde samlas i en trasmatta. Då kunde man ta med den, lägga på golvet i nya bostaden och sitta och titta på mattan och minnas.

Tuesday 13 November 2012

Jag vill inte bli inblandad

Såhär skriver Bo Persson i en krönika i dagens Östran. Krönikören skriver under en slags rubrik som kallas: Retsamheter och kallas retstickan. Jo, retstickor har vi alla råkat ut för. Varför Bo Persson vill kallas det vet jag inte.

I dagens krönika, med rubriken:
Svårskötta pastorat
som ju associerar till en novell av Axel Wallengren, som skrev under signaturen Falstaff, fakir. Novellen bär som bekant titeln:
Ett svårskött pastorat
Nu handlar krönikan visserligen till en början om storyn i novellen men sedan uttalar sig krönikören om dagsaktuella företeelser som företagskultur och konsulter. Efter det kommer en svårbegriplig bredsida mot olika representanter för det Persson kallar: "Socialismläsarna". Hit räknas Marx, Hitler, Stalin, Mussolini, Mao och Pol Pot. Jag måste erkänna att jag inte förstår mycket men så kommer en mening av sällan skådat slag:
Är det inte konstigt att de största illdåd utförs med välmenande syfte? Uppmaningen "Håll den ariska rasen ren från främmande inblandning!" är exempel på en sådan god avsikt.
Jag förstår att krönikören tar avstånd från Nazismen (åtminstone tror jag det). Men hur kan rashygien beskrivas som en god avsikt? En avsikt, var det. Och säkert tyckte den som stod för den, att den var god men här ges ju intrycket att Bo Persson håller med om att det var en god avsikt. Att det var en bra grundidé men sedan gick något snett. Jag baxnar. Saken är ju tvärtom den att hela avsikten med rashygien var och är ond. Anledningen till att jag måste reagera är dessutom att jag som präst i Svenska kyrkan dras in i slutet av krönikan. Svenska statskyrkan beskrivs som en religion med mänskligt ansikte och som präster har vi stått "hindrande i vägen för den religiösa fanatismen". Tack för komplimangen men med dessa åsikter och märkligheter vill jag inte bli beblandad. Bo Persson kan jag gärna prata med om tillfälle ges. Tidningen Östran läser jag gärna men just denna krönika var verkligen ett bottennapp.

Sunday 11 November 2012

Basic Security in Field II

At the moment my wife and I are busy taking part in an online United Nations Course called "Basic Security in Field II". It is an interactive course which takes approximately five hours to complete. We work on different computers and we do not communicate more than necessary. Right now I have spent three hours and have completed four modules. There are another three to go. Most probably I will continue tomorrow. The instruction given in the beginning is precisely this: Don’t complete the entire course the same day.

Many different areas covered. Some of them we will not need i. e. how to travel in a convoy or how to act in an area with land mines. But other parts deal with cultural differences and how those might be strengths as long as you are aware of your own culture and also accept the specific culture you find yourself in.

Having spent most of Friday and Saturday packing and sorting things in our house this course means a welcome change of perspective. I am becoming increasingly aware of the fact that we are moving to South Africa in less than two months’ time.

But right now we are about to have supper. The wife just completed module three and scored 100%. Congratulations!

Saturday 10 November 2012

Tveksam journalistik?

Min avsikt med detta blogginlägg är inte att skjuta budbäraren. Men jag vill problematisera en tidningsartikel och framför allt huruvida journalisten varit påläst.

I dagens Östran finns en artikel om gravstenar. En gravrättsinnehavare är intervjuad om detta att kyrkogårdsförvaltningen lägger ner gravstenar. Problemet är att vissa gravstenar inte är säkra. Det ska finnas metallstift i stående gravstenar, som förhindrar att de välter. Nu säger rubriken i dagens tidning:
”Kyrkogårdarna borde betala jobbet”
Jag förstår att den gravrättsinnehavare som intervjuats har sagt detta. Jag förstår att det inte är något brott mot de pressetiska reglerna.

Men den som uttalar sig är ju uppenbarligen ingen makthavare utan en helt ordinär gravrättsinnehavare, som fått saken om bakfoten. Det förhåller sig ju precis så, som kyrkogårdschefen Tommy Eriksson säger i sitt svar:
Gravvårdarna är gravrättsinnehavarnas egendom och vi får inte gå in på dem utan tillstånd.
Kyrkogårdsförvaltningen får helt enkelt inte vidta andra åtgärder än att lägga ner stenen. Att kräva att kyrkogårdsförvaltningen (d v s vi alla, eftersom alla betalar begravningsavgift) ska bekosta jobbet att säkra gravstenen, är detsamma som att kräva att vägverket ska bekosta reparation av bilar, som inte går igenom besiktningen. Detta borde journalisten enkelt kunna tagit reda på.

Det hade nämligen gått att göra en helt annan vinkling på artikeln och lyft fram den andra huvudfrågan som gravrättsinnehavaren ställde. Frågan om varför det inte gått ut information till alla gravrättsinnehavare. Det kan man förstå. Visserligen informerar kyrkogårdsförvaltningen de gravrättsinnehavare som direkt berörs av att just deras sten läggs ner. Men man kan förstå att de andra blir oroliga, när de ser att gravstenar ligger ner i närheten. På just den frågan säger också Tommy Eriksson att de ska bli bättre på att informera. Just nu kan man i alla fall läsa på kyrkogårdsförvaltningens hemsida om skälet till att gravstenar läggs ner. Sedan undrar jag om det inte finns information på kyrkogårdarna. Jag tror det men kan ha fel.

Det jag ser som tveksamt i det journalistiska är att en enskild, dåligt påläst gravrättsinnehavare, ska behöva känna sig dum, när det framgår att hon var ute i ogjort väder. Var det nödvändigt?

Thursday 8 November 2012

50 000



Så har jag då nått 50 000 strecket. I en kommentar till min senaste bloggpost undrar Gerthie om jag inte ska dela ut något pris. Svar ja!

Priset kommer självklart att gå till just Gerthie. Och här kommer motiveringen:
Gerthie är en god vän och bloggarkollega som sprider mycket uppmuntran och glädje kring sig. Hon är en av flera ivriga kommentatorer på min blogg och hon har alltid något tänkvärt att komma med.
Priset består i att hon, om hon vill, får gästblogga på Moruti. Det blir den första gästbloggen i historien. (Jag hoppas, hoppas att hon svarar ja!)

49 965

Just nu har det varit 49 965 besökare på denna blogg. Sedan starten 5 april 2007. Sammanlagt har det såhär långt blivit 829 bloggposter (blogginlägg). Jag undrar när 50 000 besökare passeras? Kanske ikväll? Men det blir nog ingen vaka. Nu ska hunden ha mat och snart även hustrun och jag!

Ljusfest i och kring Birgittakyrkan

Plötsligt lyser parken vid Birgittakyrkan! Någonstans hörs musik! Överallt sprider lyktor sitt ljus och vid grillen doftar det av korv. I Ulfåsasalen visar syföreningen sina alster och den som vill kan dricka en kopp kaffe eller te. Från kyrkan strömmar musik. Den här kvällen vill vi sprida ljus i vårt närområde - Berga. Den som vill avslutar kvällen inne kyrkan där vi firar en Ljusmässa vi sjunger sånger från Taizé. Välkommen!
Detta kan man läsa på Birgittakyrkans FB-sida. Den som inte är vän med denna sida kan enkelt bli det.

För något år sedan skedde en förödande brand i Berga Centrum, nära Birgittakyrkan. Det påverkade hela bostadsområdet och på många håll har det arbetats för förbättringar. S:ta Birgitta församling har varit med på olika sätt. T ex genom deltagande i Berga-kommissionen. En del av detta har jag bloggat om. Ett exempel var skrivartävlingen: Tänd hoppets ljus. Församlingen var också med vid Berga marknad. Då var vi synliga mitt i centrum och det kändes bra. Men självklart gör församlingen massor bara genom att finnas. Eller som när två anställda går upp med lite termosar och bjuder på te eller kaffe helt spontant.

Kalmar kommun jobbar också för Berga. Om detta kan man läsa på Johan Perssons (kommunstyrelsens ordförande) blogg. Där får man reda på att det ska byggas ett äldreboende i Berga Centrum och det är nog bra.

Ljusfesten är ett led i arbetet att vara med och lyfta Berga, Funkabo och Djurängen. Välkommen!

Tuesday 6 November 2012

Roligt att gästblogga

Nu gästbloggar jag för andra gången i mitt liv. Hos Daniel! Kul!

Sunday 4 November 2012

SvD Brännpunkt, religionsfrihet och döden

Äldsta dottern och jag reagerade som jag skrivit i en tidigare bloggpost på en debattartikel, som var publicerad på Brännpunkt i fredags. Vi skrev ett svar och idag la SvD upp den. På första sidan! Vår replik går att läsa här.

Utgångspunkten för Sara Pellvings debattartikel var att farfars anhöriga måste få slippa för mycket tal om Gud vid en kyrklig begravning. Den utgick alltså från att farfar (och många andra – 81% av alla begravningar) inte vill att begravningsgudstjänsten (om den nu ändå sker i en kyrka och leds av en präst) ska handla om Gud.

Min far, dotterns farfar, begravdes för drygt en månad sedan. Det var en begravningsgudstjänst i en kyrka. Prästen (inte jag) talade om far och om Gud. Allt annat hade varit ytterst märkligt. Far var under en stor del av sitt liv präst. Kristen betyldigt längre. Men innan han blev präst var han också journalist. Husorganet var Svenska Dagbladet. Därför känns det nästan lite högtidligt att vårt inlägg publicerades på Alla Själars dag i just Svenska Dagbladets nätupplaga.

Ändå handlar det inte om far i första hand utan om varje människas rätt att få bli respekterad för sin tro. Det gäller muslimen, juden, hindun, ateisten och alla andra. Men det gäller även den som är kristen. Om 81 % valt att ha begravningsgudstjänst i Svenska kyrkan kunde det kanske bero på att de ville ha det just så! Det var detta vi reagerade på. (Samt en del annat, som går att läsa i vår replik!)

Friday 2 November 2012

Allhelgonahelgen och den fria viljan

Svenska dagbladet publicerade en debattartikel igår. Rubriken var:
Låt inte den avlidne få en biroll
Den borgerliga begravningsofficianten Sara Pellving har synpunkter på kyrkliga begravningar. Äldsta dottern och jag har precis skrivit en replik och mejlat till Svenska dagbladet. Det ska bli spännande att se om den kommer med. Vi tycker att den är bra!

Om Svenska Dagbladet missar denna chans kommer inlägget att publiceras på denna blogg inom kort. Om den publiceras på nätet länkar jag.

Friday 26 October 2012

Träff för disputerade 3

Idag fick vi lyssna till en spännande teolog. Jan Eckerdal har disputerat i systematisk teologi i Uppsala på en avhandling som heter: Folkkyrkans kropp. Einar Billings ecklesiologi i postsekulär belysning. Visst låter det intressant! Allvarligt, ni skulle hört honom!

Vi kan börja med det postsekulära perspektivet. Det berörde han bara helt kort men det handlar om att vissa tror att det finns en sekulär sfär som är neutral. Det innebär med andra ord att skolavslutningar och andra offentliga begivenheter tros kunna ske i något slags neutralt sammanhang om man lyfter bort allt religiöst. Föreställningen bygger på tanken att det finns en religiös sfär och en sekulär. Så är det naturligtvis inte. Vem har sagt att verkligheten går att dela upp i olika delar på det sättet?

Huvuddelen ägnades i alla fall åt folkkyrkobegreppet och framför allt hur det finns uttryckt hos Einar Billing, som tillhörde den s k ungkyrkorörelsen, som växte fram i Svenska kyrkan kring förra sekelskiftet. Han blev sedermera biskop i Västerås stift. Utgångspunkten för Jan var en fråga som kyrkan alltid ställt:
Vad gör vi nu?
När Jesus hade dött ändrades ju förutsättningarna radikalt och lärjungarna måste ha tittat på varandra och undrat detta:
Vad gör vi nu?
Tre dagar senare hade han fått liv igen?
Vad gör vi nu?
Sedan dröjde det ett par veckor och han lämnade dem på himmelsfärdsberget.
Vad gör vi nu?
När Svenska kyrkan mot slutet av 1800-talet upplevde en stor kris, undrade personer som Manfred Björkkvist, J A Eklund och just Einar Billing:
Vad gör vi nu?
Jan Eckerdal menar att folkkyrkotanken är svaret på den tidens frågor och inte borde få dominera så starkt hur vi idag besvarar vår tids frågor. Jag håller med. Men han sa också att vi inte ska kasta idéerna i soptunnan, för de har ju format vad Svenska kyrkan är idag. Även om detta håller jag med. Samt det han sa om att kyrkan lever i en pågående identitetskris. Det är inget som särskiljer vår tid från andra epoker.

Guds ärende till mänskligheten, enligt Billing, är att förlåta synder. Billing menade att Gud är subjektet, människan objektet och kyrkan instrumentet. Det Gud gör är att ge mäniniskan syndernas förlåtelse, genom kyrkan. Han menade att denna syndernas förlåtelse måste erbjudas alla. Och att det inte krävdes någon motprestation. Därför synen att människan var ett objekt. Passivt! Genom att behålla Svenska kyrkans princip att vara uppdelad i territoriella församlingar omfattas alla (utan undantag) av detta erbjudande. Billing kallade detta för ”Guds förekommande nåd” men det var inte hans eget begrepp. Mot denna kyrkosyn satte Billing frikyrklighetens föreningskristendom. Guds nåd fanns där, enligt Billing, för medlemmarna. Hos Billing var kyrkan alltså bara ett instrument och individerna kan avböja eller individuellt ta emot erbjudandet. (Billing menade tidigt att den som ville gå ur Svenska kyrkan måste få det. Villkorslöst. Utan att behöva motivera det!) Men han hade ingen direkt syn på vad kyrkan var. Därför ritade Jan Eckerdal upp en huvudfoting, en sådan som små barn ritar. Ett stort ansikte med armar och ben direkt på huvudet. Så såg Billing på kyrkan som Kristi kropp.

Detta är svagheten hos Billing: Förkroppsligandet av kyrkan sker utanför det som har teologisk signifikans. D v s Billing har inget att säga om kyrkans organisation eller hur den i övrigt manifesterar sig. Detta (och nu är det kanske min tolkning) öppnar för det vi idag ser av olika partipolitiskt grundade ideologier som bildar underlag för nomineringsgrupper i Svenska kyrkan. Det är inte teologin som styr utan andra ideologier. I och med detta hade inte Billing några att adressera mer än prästerna. Vilket, enligt Eckerdal, ledde till en viss prästfixering. Så här sa han:
Billing har en låg ämbetssyn som frammanar en prästcentrerad praktik.
Det som uppstår är ett gemenskapsvakuum.
Ja, han hade många fullmatade formuleringar. Men för vår tid innebär detta att vi i vår tradition inte har så många redskap att värdera utifrån kommande organisationsformer eller organisationsidéer. Om detta kan jag bara hålla med och även självkritiskt erkänna att jag som arbetsledare ägnat för mycket tid, tror jag, åt att införa system och former, som jag kanske inte först utvärderat teologiskt. På ett sätt skulle jag vilja börja i andra ändan. Därmed inte sagt att allt varit fel men jag har inte alltid kunnat motivera nyheter ur ett teologiskt perspektiv.

Det positiva Eckerdal hade att säga om Billing var att han hade just självkritik. Många av hans efterföljare har sett detta som en svaghet hos honom men Eckerdal ser det som en styrka. Inför det som hände i Tyskland med den del av kyrkan som ställde sig på nazismens sida sa Billing: Jag rycker till som av piskrapp … Varför? Jo, han insåg att hans egna tankar också lätt kunde ha lett till något likande. Bristen på en teologi om kyrkan som gemenskap.

Eckerdal talade sig sedan varm för en mer sakramental syn på vad kyrkan är men menade ändå att Billing har mycket att bidra med. Fast han tyckte ändå att ordet folkkyrka används för slarvigt i Svenska kyrkan idag och framför allt inte borde finnas med i lagen om Svenska kyrkan eller i Kyrkoordningen. Särskilt om man betänker att begreppet bara finns där utan att definieras. Och detta håller jag med om. Jag tror det är farligt för kyrkan att gå hand i hand med en nationalstat. Visst består kyrkan av folk. Och visst bör den vara folklig. Men den är alltid något mer. Bland annat världsvid. Och ekumenisk. Och icke tidsbunden. Dessutom fortsätter den in i evigheten på andra sidan graven. Dessa begrepp ryms inte enkelt i det vi har vant oss vid att förstå som folkkyrka. Tycker jag!

Träff för disputerade 2

En annan fråga vi tog upp i Lund var undervisning för kyrkotillhöriga. Hur ser det u med kunskapsnivån bland kyrkans medlemmar? (Märkligt att denna fråga, liksom frågan om de kyrkliga utbildningarna också kopplades ihop vid den konsultation vi deltog i i Sydafrika förra veckan. Det verkar som om vi har beröringspunkter i den svenska och sydafrikanska kontexten. Spännande! Kan vi lära av varandra?)

En idé som kommit upp var att vi som var samlade skulle kunna bidra med forskning kring kunskapsfrågan i vid mening. Frågor som dök upp var:
Kan man ha en tro utan att ha kunskap?
Finns det något som kan kallas för teologisk läskunnighet?
Handlar kunskap bara om det rent intellektuella? Eller finns det andra former av kunskap? Emotionell kunskap etc?
Vilken roll har berättelserna i vår kyrka idag?
Vi som var där fick en fråga om vi ville vara med och skriva bidrag till en antologi kring detta. Det kanske blir en e-bok. Ja, det vill jag gärna. Jag vill gärna bidra med ett afrikanskt perspektiv. Men även andra viktiga frågor dök upp. Kanske blir det så att vi som har disputerat lyfts fram på svenska kyrkans forskningsenhets hemsida. Namn och ämne samt några ord om vad vi kan bidra med i t ex föredragsform. Det kändes bra.

En som just nu har tjänstledigt för att fortsätta med sin forskning är Ann Aldén. Hon är kyrkoherde i Västra Skrävlinge, som bland annat innefattar Rosengård. Där är Svenska kyrkan en klar minoritet. Hon skriver nu ansatser till en missiologi. D v s vad är kyrkans uppdrag i vår kontext idag? Både vad gäller en sakramental närvaro eller vad gäller ett mer utåtriktat vittnesbörd i ord och handling. Spännande!

Träff för disputerade

Igår eftermiddag och idag fram till kl 15 har jag varit i Lund på träff för präster i Svenska kyrkan som har disputerat men som inte har tjänst vid något universitet. Och det har ju inte jag. Ännu! Det var ett spännande dygn. Igår fick vi en genomgång av förslaget till utbildningsreform i Svenska kyrkan. Det handlar om hur diakoner, församlingspedagoger, kyrkomusiker och präster skat utbildas i framtiden. Det brukar kallas för fyra olika profiler. I framtiden kommer det att heta fyra olika professioner. (Sedan finns ju andra yrkesgrupper i kyrkan: ekonomer, personalvetare, vaktmästare osv men nu handlar det om de som ingen annan utbildar. En som ska betala ut löner på en kyrklig arbetsplats kan ju klara sig med en helt vanlig ekonom/personalvetar-examen. )

Det kommer att bli stora förändringar. Diakoner har alltid utbildats vid diakoniinstitutionerna: Vårsta, Samariterhemmet, Ersta, Stora Sköndal och Bräcke. På sistone har de flesta gett utbildningen genom Ersta/Stora Sköndals högskola. Det ska ändras. Enligt förslaget. Nu ska diakonerna utöver sina fackutbildningar (framför allt sjuksköterska och socionom) få ett pastoralteologiskt år och det ges på ett nytt kyrkligt institut, som förmodligen kommer att ha 2 campus: Uppsala och Lund. Jag har gillat idén att en annan huvudman än Svenska kyrkans nationella nivå har gett utbildningen. Det är ju fortfarande en aktör inom Svenska kyrkan. Men nu centraliseras även detta. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Jag tror det är en maktfråga. Makten över utbildningen!

Församlingspedagogerna har tidigare utbildats på olika folkhögskolor. Framför allt Sigtuna och Jämnhög. Men nu ska även de få ett pastoralteologiskt år. På samma ställe som diakonerna. De enda yrkesutbildningar som gills är olika former av lärarexamen. (Förskollärare, fritidspedagog, grundlärare eller ämneslärare.) Det tror jag inte är bra. Varför ska en ämneslärare, som kan tyska och franska vara lämplig för kyrklig tjänst? Jo, det kan ju personen vara men inte p g a sin lärarexamen. Dessutom behövs väl lärarna i skolan? Dessutom ska församlingspedagogerna ha en tydlig inriktning på barn och unga. Jo, det är viktigt med barn och unga. Det kan vara en poäng att uppvärdera arbetet bland barn och unga men behövs inte ett pedagogiskt förhållningssätt bland vuxna och äldre? Jag är inte heltänd på denna del av reformen.

Kyrkomusiker kan delas upp i två grupper. Den ena är kantorerna, med en kortare utbildning, som fortfarande ska utbildas på folkhögskolor men få en pastoralteologisk termin, som jag också tror ska ges på samma plats som för diakoner och församlingspedagoger. Den andra gruppen är organister och de kan läsa upp till fem år vid musikhögskola och får också en termin men undrar om inte den integreras i de fem åren (Här har jag inte koll!).

Prästutbildningen blir också förändrad men inte så mycket. Det har mer att göra med vilka kurser på universiteten som blir valbara. Om jag fattar rätt kan man bara ha tre ämnen som huvudämne: Tros- och livsåskådningsvetenskap/systematik, Exegetik (d v s bibelvetenskap) eller kyrkohistoria. Tidigare har man kunnat ha beteendevetenskap som huvudämne.

Alla fyra professioner har dessutom 8 veckors praktik, verksamhetsförlagd utbildning (VFU). Och vad ska man nu säga om detta? Tja, en reflektion är vad som händer med det vuxenpedagogiska arbetet om församlingspedagogerna inte ska jobba bland vuxna och präster inte får ha religionspedagogik som huvudämne? En annan reflexion är att så mycket ska strömlinjeformas och ändå inte. Varför ska bara församlingspedagogerna ha en åldersprofilering?

Kort sagt: Jag är nog inte överförtjust. Men grundfrågan är naturligtvis att Svenska kyrkan blöder. Medlemmar går ut, många gamla medlemmar dör, nya medlemmar kommer inte till i samma takt. Den ekonomiska basen minskar och tjänster dras in. I dagsläget finns det för många utbildningsplatser. Något måste göras. Men är detta svaret?

Tuesday 23 October 2012

Goda samtal och goda möten i Birgittakyrkan

Ikväll hade vi den tredje samtalskvällen i Birgittakyrkan. Elden brinner i öppna spisen. En halvcirkel med stolar. Två personer inleder. Idag var det Jan och jag. Sedan samtal vi kaffebordet.

Denna kväll handlade det om vänskap och andra relationer. Vi hann med att prata om separationer av olika slag. Varför är det OK att starta en samtalsgrupp för sörjande om orsaken till sorg är dödsfall men inte lika OK om orsaken till sorgen är skilsmässa? Vi pratade om normer och fördomar som gör att relationer försvåras eller t o m förhindras. Flera hade sett TV-filmen "Torka aldrig tårar utan handskar" så vi pratade om sexualitet och HIV/AIDS.

Vi pratade också om vikten av goda samtal och vad som gör att goda samtal uppstår. Jag vill också påstå att vi faktiskt förde goda samtal kring kaffeborden.

Plötsligt knackar det på rutan. Fyra killar står utanför och ler. De bor i kvarteret bredvid och brukar hänga kring kyrkan. De är alltid sugna på mackor eller bullar. Jag tog ett fat, där det fanns precis fyra bullar och gick ut till dörren. Stor glädje!

Arkitekten som gjorde fönster från golv till tak hade en idé att det skulle vara nära mellan utanför och innanför. Ibland funkar det!

Sunday 21 October 2012

Journal of Theology for Southern Africa 40 years

Last week I was in South Africa and coincidentally I happened to be in Pietermaritzburg at the 40th Anniversary of the Journal of Theology for Southern Africa (JTSA). One of its former editors, James (Jim) Cochrane, gave a lecture as a tribute to the journal: Spiritual capacity, Spirituality and the Challenge of Freedom.

Before he started, the occasion was opened by Janet Trisk, current editor together with the general editor Gerald West. After a few words she gave over to the founder, John de Gruchy. He gave us a few glimpses from the early years of the publication and I was happy to hear that amongst names like Desmond Tutu and David Bosch he directly mentioned Axel-Ivar Berglund. Axel-Ivar was born by Swedish parents in South Africa not far from Pietermaritzburg. He studied theology in Sweden but returned to South Africa as a missionary. He worked with theological education in the Evangelical Lutheran Church of Southern Africa at Umpumulo, where pastors were trained before the education moved to LTI in Pietermaritzburg. Axel-Ivar also worked at the SACC and he holds a PhD at the University of Cape Town (UCT). Axel-Ivar has been and is still a great inspiration to me.

Back to the lecture. John de Gruchy was the first editor, Jim Cochrane the second. The third editor was Steve de Gruchy, late son of John and Isobel de Gruchy. Isobel, who is a poet and painter, was also present at the lecture. Steve was Dean at the School of Religion and Theology at UKZN and died in his fifties. I never had the opportunity to meet him but have understood that he was an exceptional theologian.

John spoke about the time when the journal was launched as “one of the darkest periods in the history of South Africa”. In 1972 the Prime Minister was B J Vorster and his brother, J D Vorster was an influential Dutch Reformed Church clergyman. As far as apartheid was concerned church and state went hand in hand.

Echoes of our time

Much has happened since then but Jim Cochrane started his lecture by talking about the Marikana shootings, saying that many draw parallels to Sharpeville and he concluded:
We are not the society we promised to become …
He gave a number of examples like HIV and AIDS, the refusal by some privileged whites to reconcile, corruption, syndicates having come to SA, violence against women and children but also against men, crime, and most of all the growth of the gap between rich and poor.

But then he told the story about Dr C V Pillay trying to fight corruption at Madwaleni rural hospital in Eastern Cape. Prof Cochrane spoke about the need for another kind of spirituality and he asked if and how theology in South Africa today has taken up this responsibility.

The lecture was divided into three parts. “Echoes of our time” was the first. The next was:

Possibilities

He spoke about a capacity that human beings have: the capacity to imagine new possibilities and bring them into being. We are created in the image of God. In latin: Imago dei. The key insight being that this also is a spiritual capacity. We can imagine a just society and bring into being.

So he turned to the third part:

Freedom and responsibility

The task of theology today is to address the new possibilities. The society is in dire need of courage, passion, rigour, seriousness and hope. This could be a contribution by theology.

After the lecture we had the opportunity to ask questions. Two interesting comments came from Sue Rakoczy (at St Joseph’s Theological Institute in Pietermaritzburg) and Clint Le Bruin (at School of Religion, Philosophy and Classics at UKZN). Sue asked when the first woman had an article published in the JTSA. According to Cochrane probably in the beginning of the 1980s. Clint introduced himself as a rather young theologian and asked for forgiveness being rude, when he asked whether Cochrane wasn’t just an old professor saying that things were better before. Clint himself experiences that the theology of today is vibrant. So these two persons gave voice to two groups (women and youth) who haven’t always been taken serious in South Africa.

The answer from Cochrane was that things are worse now. And it is not only a South African phenomenon. All over the globe the credo of our time is: Me, me and mine, mine. But there is hope. There are possibilities. Cochrane saw as one possibility the shift of theological language and he actually gave an example from a charismatic church. (Although he is not a charismatic Christian in that sense of the word).

It is a great privilege to be able to join this context of responsible theologians early next year. Hopefully I can also make a contribution.



Janet Trisk



Isobel and John de Gruchy and to the right Gerald West



Jim Cochrane

Friday 19 October 2012

Konstitutionell monarki - omöjligt med tanke på Ojnareskogen!

Så är det mer eller mindre bevisat. Det är omöjligt att ha en kung, som inte får ta ställning politiskt. Jag läser följande på fältbiologernas hemsida om ett miljöpris, som kungen brukar dela ut:
WWF och Minplanet.se utser varje år Årets Miljöhjälte. Juryns val är fältbiologen Alva Snis Sigtryggsson /,,,,/ Kungen vägrade att dela ut priset och hovet säger att Ojnareskogskampen som Alva delvis fått sitt pris för är en för kontroversiell fråga. Om kungen väljer att inte dela ut priset för att inte ta ställning i frågan, så är ju det ett mycket större ställningstagande att välja att inte dela ut priset. Vinnaren utses inte av kungen utan av folk som röstat samt en jury.
Vad ska vi säga? Befria kungen! Självklart ska han, som alla andra medborgare, få ha en uppfattning om Ojnareskogskampen. Annars måste lösningen bli att han inte får han några som helst uppdrag eller positioner, där han kan tvingas ta ställning.

Säkert kan vi hitta ett system med någon form av statschef som får säga vad hon eller han tycker. Republikanska föreningen har på sin hemsida ett förslag till ny författning. Flera olika varianter antyds. Ett förslag är att välja en statschef genom allmänna val, där dels de politiska partierna kan nominera, dels nomineringsgrupper på minst 20 000 personer. Ett annat sätt skulle vara att helt enkelt välja en monark, som man gjorde på medeltiden. Ytterligare ett sätt att låta riksdagens talman få titeln statschef. För mig står det dock klart att nuvarande system inte håller.

Man kan läsa mer på minplanet.se eller Världsnaturfondens hemsida. (Som inte kommenterar att kungen avstod från att dela ut priset!)

Media som skriver om detta är bland andra: SvT, Aftonbladet och DN