Sunday, 1 July 2018

Jazz, mat och äktenskap

Semester och ledighet i närheten av Kalmar. Kanske inte varje år men ofta nog lyssnar vi på
The eminent east coast dixie stompers

Det handlar om gladjazz. Och glada blir vi, när vi lyssnar. 


Så roligt att höra - numer - tre generationer Gamme. Och en trumpetare som var oerhört skicklig. Denna gång spelade de i samband med jazzbrunch på
VillaSolbacken

Förut hette stället SvensknabbenDet var i slutet av 1800-talet som den framgångsrike kvarnägaren John Jeansson lät etablera ett sommarboende på en av uddarna i Kalmarsund. Svärföräldrarna bor på en annan udde, som tillhörde en av de andra bröderna. Bostadsområdet har fått namn efter en av hans båtar:
Havsörn

Precis framför detta fönster satt vi och åt vår bröllopsmiddag.
för 34 år och två veckor sedan.
Min egen farbror lär i ungdomen ha arbetat som chaufför åt en av dessa omtalade bröder.
Kopplingen till Svensknabben är dock det faktum att vi hade vår bröllopsfest där. Då ägde Kalmar Kommun huset och hyrde ut det som festlokal. Det fungerade mycket bra.

Skojigt nog hade vi en liten jazzorkester till dansen och då var samma gitarrist som i dagens dixieband, Johan Sandholm, med och spelade. God vän till hustrun, som han är.

Med andra ord var det fint att både äta god mat och lyssna till god musik denna julisöndag, efter att vi inlett med högmässa.

Friday, 29 June 2018

Tomt

Ludde var en oerhört skicklig dribblare.
Nedan finns ett videoklipp.

Ludde är död. I onsdags kväll strax före tio andades han sina sista andetag. Matilda och jag var tillsammans med honom på djursjukhuset i Läckeby, strax norr om Kalmar.

Jag var nästan 43 år när jag för första gången fick ett husdjur. Vi bodde i Sydafrika och vi hade talat om att skaffa hund. Det skulle bli bra för familjens fem barn, som fått lov att flytta ända från Aneby i norra Småland till Bloemfontein i centrala Sydafrika. Luddes ankomst blev bra för hela familjen.

Namnet – kanske ett av de vanligaste hundnamnen – kom naturligt, även om vi hade fler förslag. Han fick en hundkoja av plast att bo i och bodde, liksom andra sydafrikanska hundar, utomhus. Att ha sju mattar/hussar var nog inte optimalt. Det går knappast att beskriva Ludde som en väldresserad hund. Och det var nog inte det smartaste draget att som första hund ha en Jack Russel-terrier. En stor hund i en liten kropp.

Hans långa liv fylldes av ett antal flyttar. Från Sydafrika till Nederländerna 2006. Där bodde han oss goda vänner i fem månader, istället för karantän, som skulle blivit för kostsamt. Vi är tacksamma för den hjälp vi fick. Sedan hämtade vi hem honom till Kalmar, som var hans hemort mellan 2006 och 2013. I januari detta år flyttade han med oss tillbaka till Sydafrika, till Pietermaritzburg i stället för Bloemfontein. När han kom ut från flygplatsen i Johannesburg sprang han direkt fram till en grästuva och borrade ner sin nos i Afrikas tjocka gräs. Hemma! Efter två och halvt år i sitt hemland bar det tillbaka till Sverige och så småningom Uppsala. Som andra fasta punkt har sommarstället norr om Kalmar fungerat.

Det går inte att minnas Ludde utan att tänka på hur han uppskattade en boll. Med åren blev han dock mindre intresserad och orkade inte som förr. Men nedan finns en liten video, som visar hans skicklighet.


Det finns mycket att säga om alla flyttar mellan Sydafrika och Sverige. Om tighta deadlines med många prover, vaccinationer, avmaskningar och ibland nästintill omöjliga logistiska utmaningar. Som en gris i ett hål har hans matte kämpat sig förbi alla hinder. Ludde skulle med.

Vi har undrat om Ludde inte var en katt. Med nio liv. Det första jag minns var att han hoppade ut genom det öppna bilfönstret vid en bilresa – i låg fart – och höll på att bli hängande i kopplet. En tidig morgon, något senare, råkade han trilla ner i en swimmingpool, på den djupa delen och försökte energiskt komma upp. Som av en händelse var jag precis där och kunde lyfta upp honom. Hemma i Kalmar rymde han en gång från Skogsliden 59 och vi sökte överallt. Till slut ringde jag polisen och frågade vad man gör när en hund har kommit bort. De frågade vad det var för ras och meddelade sedan att han satt i arresten. Han hade korsat en del stora vägar innan han hoppat in i en främmande bil, där dörren stod öppen. Polisen hade varit i närheten och tagit hand om honom.

Förra året konstaterades att han hade en tumör i en tå. Veterinären trodde att han kanske bara hade månader kvar att leva, med tanke på sin höga ålder. Men en annan veterinär tittade på röntgenplåten och föreslog en antibiotikakur. Det kunde vara benröta. Vilket det var. Efter några veckor var Ludde frisk och jag minns hur han vid ett tillfälle fick syn på sin matte och rusade runt henne och bilen i cirklar, som en vettvilling.

Någon tid senare fick han köras i ilfart till Ultuna efter att ha smaskat i sig ett fat med råttgift. Efter magpumpning och en B-vitaminkur, var han åter på benen.

Det kanske bara gick åt fem liv till detta. Möjligen hade han fler liv på lager. Men vi såg också hur han fick mer och mer ont i den höft-artros han haft sedan födseln. Han åt medicin sedan 2006 och de sista månaderna hade han visat prov på smärta ganska ofta.

Det var dags nu.

Paradoxalt nog kommer jag förstås att sakna våra rutiner, som ibland var påfrestande. Att året runt bli väckt vid sextiden. Ludde behövde i stort sett bara gå in i vårt sovrum, så kände jag på mig att det var dags att kliva upp. Sedan en längre promenad innan jag gick till jobbet. Och så lunchpromenaden. Kort men välbehövlig. Om inte matte hunnit hem vid femtiden, var det återigen dags för en promenad.

Någon knähund har han aldrig varit. Men gärna har han lagt sig till ro mellan mina ben. Som han gjorde näst sista kvällen. Då han hade så ont att han knappt kunde ligga ner. Men en liten stund fick han vila och somnade nästan till med huvudet på mitt smalben.

Fåglarna sjunger och solen skiner. Det är fint på sommarstället. Men det är tomt. Samtidigt vet jag att han inte har ont och det fyller mig med tillfredsställelse mitt i saknaden.

Thursday, 14 June 2018

Context is everything

The school year at the Church of Sweden Institute for Pastoral Education has ended. This week I have plenty of time to prepare for next semester. Some students that enrolled in January will come back in September. We will also receive a large number of new students. The Ministerial class for priests will count between 25 and 30 students. More than we have had since I started in 2015. We are thankful for that!

One of the lecturers I give have the title (in translation):
The exegesis rests in the hermeneutics
This is a quote from Professor Emeritus Kari Syreeni. When I did Biblical Studies we were busy with exegesis. Hermeneutics would come at a later stage. As part of Systematic Theology or even at the Seminary. But in order to understand the Biblical text we must understand that a hermeneutical approach is needed from the beginning.

When I look back at my own ministry I realise that I often preached as if there was a normative theology which is constant through history. After my years in southern Africa I have changed. I find the tension between the common and the particular fruitful. In a document from the Lutheran World Federation: The Bible in the Life of the Lutheran Communion A Study Document on Lutheran Hermeneutics, I read:
Thus, today we allow space for several groups within the church and society to find their options and experiences mirrored in the Bible and the community of faith. Many of these groups have been able to put into writing their hermeneutics, such as feminist theologies with several intersections of race, class and culture, liberation theologies, queer theologies, Dalit theologies and others. We are thus required to take into consideration the relevance and the meaning of a plurality of contextual resonances of the Bible. Yet, this poses other challenge to us. The principle of contextuality implies that what in one context is helpful might be disconcerting or destabilizing in another context (a practice suffered by non-hegemonic groups as long as their particular reading was ignored)”
I am not totally happy with the introduction of the paragraph:
We allow space for several groups …
We and them. Why do we always separate us from them? Having said that, I am happy that it is mentioned that different voices need to be heard. And my own voice is also important.

One of my book shelfs.
I looked in my book shelf and found that I have a number of old collections of sermons. And a few. The old ones are named after that author. The new ones have other titles. Either ‘women preach’ or ‘ecological sermons’. The new ones give account for their perspective. The old ones pretend that they supply the normative perspective.

So, these are some of the thought I will share with one group of students when the second semester, for those who started in January, begins. Before that, however, I will have some vacation.

Sunday, 10 June 2018

Rötter, köl och underarbete

Carina, Tina och Annette sjunger slutpsalmen, d v s Sv Ps 17, som
passar bra i Skara: Ge Jesus äran!
Helgen har tillbringats i Västsverige. Dels hos sonen. (Min son sjömannen, som jag bloggade intensivt om för några år sedan, under utbildningstiden. Som nu har blivit min son överstyrmannen.) Dels i Skara på diakon-och prästvigning. Det var två som vigdes till präster: Annette Börjesson och Tina Haettner Blomquist och en som vigdes till diakon: Carina Björklund.

Det som gjorde starkast intryck på mig i Skara skedde före själva vigningsmässan. Vi som skulle medverka (jag representerade Svenska kyrkans utbildningsinstitut) skulle vara på plats i domkyrkans krypta, under högaltaret, klockan 10. Där skedde en enkel information om det praktiska. Sedan bad vi morgonbön och därefter anbefalldes enskild bön. Vi satt i tystnad under en halvtimme. Biskopen, kandidaterna, assistenterna och några till. Så befriande. För mig blev det en påtaglig bild av bönen som de rötter, som gör att trädet kan stå upprätt. Det förstärktes av att vi befann oss i kryptan, under domkyrkan.

Ytterligare en dimension lades sedan till trädmetaforen, när kollekten gick till föreningen Senapskornet, som har som främsta uppgift att stötta
Kwazamokuhle Diaconic Centre
i Sydafrika. Det är det sydöstra stiftet i den lutherska kyrkan, Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA), som där bedriver diakonalt arbete. Tillverkning av korgar, pärlarbeten, oblatbageri, verkstad för liturgiska kläder och mycket annat gott arbete sker på Kwazamokuhle. Det ger arbetstillfällen till framför allt kvinnor. Oblatbageriet drar väldigt mycket ström och därför samlas nu pengar in till solceller.

Om Du vill vara med och stötta projektet finns ett swishnummer:
123 105 32 22
Märk gåvan: solceller.

På detta sätt kan vi vara med och bidra till att en annan kyrka, som vi har en långvarig kyrkorelation med, får växa. Bidra till att människor får växa. Senapskornet – det minsta av alla frön, säger Jesus. Ja, det går att läsa mer om vad Jesus säger enligt Markus 4:30-32
Vad skall vi likna Guds rike vid? Vad skall vi använda för bild? Det är som ett senapskorn, som är det minsta av alla frön här på jorden när man sår det, men när det har såtts skjuter det upp och blir större än alla örter och får så stora grenar att himlens fåglar kan bygga bo i dess skugga.
Den lutherska kyrkan i södra Afrika är en av våra äldsta kyrkorelationer. Och även om det är just Skara stift som har en vänstiftsrelation med det sydöstra stiftet, där Kwazamokuhle ligger, så är relationen med hela ELCSA en angelägenhet för hela Svenska kyrkan. Ett sätt att gestalta denna relation, som startade 1876, är att vara med och stötta solcellsanläggningen i oblatbageriet.

Solen njöt jag också av hos sonen, i lördags, när det var dags för underhållsarbete på den båt, som är sonens bostad. Så viktigt det är med underhållsarbete. Blir inte underarbetet rätt, så kommer färgen att flagna och fukt tränga sig in. Vi skrapade och putsade.

Min förhoppning och tro är att vi också, vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut, fått vara med och bidra till att de som denna och nästa helg vigs till tjänst i Svenska kyrkan, samt de andra som utbildas för andra tjänster i vår kyrka, får ett bra underarbete, att bygga vidare på.

Det är på samma sätt som det var med förberedelsen inför förmiddagens vigningsmässa. För att fortsätta det nautiska bildspråket kan vi beskriva bönen som kyrkans köl. När kölen är djup och stadig, kan kyrkan sätta många segel, så att andens vind kan blåsa kyrkan i rätt riktning.

Med andra ord är jag glad för en helg som innehållit både bön och arbete. Som det heter på latin:
Ora et labora.

Thursday, 7 June 2018

Mitt och periferi

Den stora delen av monumentet har en springa, genom vilken solen kan
lysa på den lilla stenen, som är en kvarsten.
Vem/vilka befinner sig i mitten? Och vem/vilka befinner sig i periferin eller i marginalen? Frågan väcks i mig, när jag är på besök i Höör i Skåne. Där finns ett monument, som heter
Mittelen
Jag förstår det som att ordet betyder ’mitten’ på skånska. Konstnären heter Lars Ekholm. Det går att läsa mer om detta konstverk på wikipedia.

Kl 13 den 4 oktober lyser solen in genom en del av konstverket och når den andra delens, kvarnstenens, mitt. Detta datum är valt, eftersom järnvägen kom till Höör den 4 oktober 1858.

Nåväl, även jag kom med järnväg – i morse. Svenska kyrkansutbildningsinstitut har avdelningsdagar på stiftsgården Åkersberg. Halva personalstyrkan finns ju i Lund, så vi turas om att åka. I höst blir det i närheten av Uppsala.

Längst bort till vänster om det vita huset i högerkanten finns monumentet.
När jag gick till konstverket – Mittelen – och läste på en informationsskylt, framgick det att denna geografiska tyngdpunkt vill utmana den ekonomiska tyngdpunkten i Skåne, som väl snarast finns i Malmö. Det inspirerar mig. All form av utmaning när det gäller makt och centrum gillar jag.

Därför uppskattar jag Kyrkornas Världsråds missionsdokument
Tillsammans för livet.
Där talas det om mission från marginalen. Vi som bor i Västeuropa – kristenhetens gamla centrum – har självklart oerhört mycket att lära av våra kristna syskon på södra halvklotet, som idag är kristenhetens centrum, åtminstone vad gäller antal kristna.

Våra folkvalda, som kan tyckas finns i centrum, har naturligtvis all anledning att lära av de människor som valt dem. Som i lika stor utsträckning befinner sig i mitten.

På detta sätt kan varje människa – eller annan skapad varelse – anses vara i mitten. Vilket får mig att tänka:
- Blir det inte bäst om jag alltid försöker sätta den andra i centrum. I tro och tillit att den andra vill mitt bästa. Så mycket trivsammare än om varje människa i första hand ser sig själv som den mittpunkt kring vilken allt och alla ska cirkla.
Men då krävs naturligtvis tillit och förtroende. Den som blir utsatt för andras maktmissbruk och övergrepp kan inte och ska inte tänka så. Vad jag talar om är situationer där det råder jämlikhet/jämställdhet eller där jämlikhet/jämställdhet finns inom räckhåll.

Då tror jag ljuset bryter fram och når oss. Inte bara klockan 13 den 4 oktober.

Friday, 1 June 2018

Mor

För 19 år sedan gick min mor ur tiden. 1 juni är därmed en dag när jag minns och saknar. Tillsammans med mina syskon och våra familjer och många andra. Jag kunde förstås skriva en mycket lång bloggpost om mor. Men det ska jag inte göra. Det blir några foton och ytterligare ett perspektiv.

När jag skriver mina bloggposter brukar jag ofta googla personer och sammanhang. Så även denna gång. Det är inte så lätt att få några träffar. Den som kommer fram hela tiden är Marie Göranzon, som på inte sätt är släkt med oss.

Friluftsliv + mor = sant!
Men när jag så googlar på min mors flicknamn, Ann-Mari Rune, kommer det några notiser i en e-bok om scout- och lägerliv. Såklart! Mor var scout och hon var en underbar guide för oss barn (och många andra barn och ungdomar) när det gällde glädje, tacksamhet och ansvar i förhållande till djur och natur. Boken heter
Naturliga medborgare
och är skriven av Björn Lundberg. Utgivningsår 2018. Arkiv förlag. Mor finns i plats- och namnregistret. Med två hänvisningar. Ett omnämnande lyder såhär:
Genom att resa tält, uppföra lägerkök och latriner skapade flickscouterna ett eget hem i naturen. Att bygga framhölls som en viktig ingrediens i lägerlivet. Inför flickscouternas förbundsläger sommaren 1949 uppmanade lägerkommitténs sekreterare Ann-Mari Rune deltagarna att ”bygga av hjärtans lust, spisar och lägerarbeten, resa tält och laga mat”.
Så överraskande – men inte förvånande – att mors namn och minne finns kvar och gör avtryck även nu. Även utanför familjekretsen. En stark människa. Som var en djupt engagerad ledare i scoutrörelsen och en av Svenska kyrkans första ungdomssekreterare på stiftsnivå med tjänst både i Karlstad och Stockholms stift.

Låt mig dela några foton, som jag hittade i mitt fotoalbum. Några av dem har definitivt med friluftsliv att göra.
Bilden är tagen på Ultevisheden ovanför Saltoluokta längs kungsleden.
Här hugger mor ved utanför prästkåtan i Saltoluokta, där
vi bodde reltivt ofta under kyrkhelger vår och höst.
Mor tog studenten i Karlstad i början av 40-talet.

Thursday, 31 May 2018

Resa i Österled

I främre delen har renoveringen påbörjats.
Tillsammans med tre bröder besökte jag i helgen Sankt Petersburg. Så spännande. Det finns mycket att berätta men det jag framför allt vill fokusera på är gudstjänstlivet.

Vi var inne i den närmaste, ortodoxa kyrkan vid ett par tillfällen. Både en lördag och en måndag. Vid båda tillfällena firades mässa. Präster, diakoner, subdiakoner, kör och andra ledde firandet, som vi deltog i under en begränsad tid. Det var många turister som vandrade runt i kyrkorummet men det var också fyllt av ortodoxa kristna, som andäktigt deltog i liturgin. Deras deltagande märktes framför allt i korstecknande och bugningar. Vad som hände i människors medvetande var omöjligt att veta. Men delaktighet: ja!

Vi gick också in i tre lutherska kyrkor. Den svenska, den finska och den tyska. Så totalt annorlunda. Den tyska var under sovjettiden ombyggd till simhall. Av bassängen finns inga spår men läktarna är fortfarande de samma. Stålrörsbalkar och bänkar. Inga krusiduller. I den tyska kyrkan fanns inte en levande själ.

I den finska, Sankta Maria, pågick däremot körövning. Den verkade vara mindre påverkad av sovjettiden. Kan det bero på att Finland mellan 1809 och 1917 var en del av Ryssland? Ett storfurstedöme? Kanske. Eller var den renoverad?

Valeri Volodin, vice ordförande i församlingsrådet samt
Johan Mullo, tillrest präst från Åbo.
Den svenska, lutherska kyrkan, Sankta Katarina kyrka, var nog den mest slitna. Under sovjettiden byggdes den om. Den delades i två plan, horisontellt. Den övre delen blev en gymnastiksal eller idrottshall. Gympagolvet finns fortfarande kvar. Vi fick reda på att det skulle bli högmässa på svenska, söndag kl 13.00 och bestämde att delta.

Det var inte en stor församling som samlades. Enligt uppgift består församlingen av ungefär 40 medlemmar. Församlingen tillhör den ryska, lutherska kyrkan och har ingen officiell koppling till Svenska kyrkan.

Sveriges riksdag beslutade 2002 att avsätta 35 miljoner för att renovera själva kyrkan. Vägg i vägg ligger det svenska konsulatet och även Sweden house. Det verkar dock som om renoveringen har gått i stå. I nuläget är det präster från Åbo i Finland som leder mässorna. De tolkas till ryska eftersom de flesta inte förstår svenska.

Ändå var det så fint att få dela gemenskapen. Efter mässan bjöds på kyrkkaffe längst bak i salen.

Så olika det kan vara. En ortodox kyrka med ett överdåd av guld och ikoner. En luthersk kyrka med ett gammalt gympagolv och en oviss framtid. Trots allt: Gud möter oss där vi är.

Sunday, 13 May 2018

Gud vare tack för blåljuspersonal

Ganska snart hade räddningspersonalen stängt av vägen.
Trafiken leddes om via påfarter och avfarter i närområdet.

Idag anlände hustrun och jag som första bil till en olycksplats. Efter en initial handlingsförlamning (som kanske varade några sekunder) tog hustrun fram en filt och gick för att ta hand om den person, som klev ut ur framförvarande bil. Själv ringde jag 112.

Självklart bemöttes jag, som jag väntat, av en proffsig person. Hon ställde frågor och när hon fått veta allt hon behövde meddelade hon att räddningstjänst och ambulans var på väg och att jag varit till stor hjälp.

Hustrun hade tagit hand om personen ifråga. Vederbörande var inte skadad men säkert chockad och hon såg till att leda personen iväg från bilen, ifall den skulle fatta eld.

Det som hänt var att bilen kört upp på vajerräcket mellan filerna. Ingen annan bil var inblandad. Ingen person, som sagt, skadad.

Inom några minuter kom först ett par ambulanser och tog över omsorgen om den inblandade personen. Sedan kom räddningstjänsten och stannade på behörigt avstånd, satte ut avspärrning och kom sedan fram till bilen. Räddningsledaren presenterade sig för mig och meddelade att vi skulle vänta tills de gjort ytterligare en avspärrning. Sedan kunde vi åka.

Vi kunde alltså fortsätta – något försenade – men tacksamma över att inget värre hade hänt.

Väl hemma i Uppsala skulle jag lasta ur bilen, vilken jag parkerade på baksidan av huset. När jag kom ner efter tio minuter stod ett par ambulanser på gatan och granntomten. Personalen var på väg in i granningången. Jag blev tillfrågad om portkoden, vilken jag uppgav och sedan såg jag inte röken av ambulanspersonalen.

Vad som hänt vet jag inte och behöver heller inte veta. Men så gott att veta att det finns människor som arbetar för hjälpa oss medborgare vid sjukdom och olycksfall. Oavsett det sker i förhållandevis lugna Sverige eller Paris vid helgens terrordåd eller i de barbariska attackerna mot kyrkor i Surabaya i Indonesien.

Tuesday, 8 May 2018

Oliven – en fredssymbol

När Noas ark strandade på berget Ararat, sände Noa ut en duva för att undersöka om vattnet hade sjunkit undan. Duvan kom så småningom tillbaka med ett friskt blad från ett olivträd i näbben. Bilden av en duva med en olivkvist i näbben är en symbol för fred.

Under kvällen bjöds också på plockmat.
Idag ordnade Föreningen Världsbutiken Globalen en informationskväll med Per-Åke Skagersten, som är informatör på Sackeus. Sackeus importerar rättvisemärkta varor från hela världen. Ikväll handlade det särskilt om samarbetet med en olivoljeproducent i Palestina. Företaget heter Canaan FairTrade. Det drivs av en entreprenör, som heter Nasser Abufarha. Han är amerikansk palestinier och har grundat Palestinas Fair Trade Association.

Det var 13 personer som kommit till informationskvällen. Under dagen hade vi bjudit på kaffe med hembakt bröd, som en del av Fair TradeChallenge, en lustfylld tävling, som pågår i ca: 20-talet länder. 7-9 maj i Sverige. Vi hade också provning av olivolja på eftermiddagen, som en förberedelse för kvällen.

Det är min övertygelse att en verksamhet som Canaan Fair Trade bidrar till demokrati och fred i stort som i smått. Människor får arbete och därmed en värdighet.

Dessutom är det en god olja. Det fanns dels naturell olivolja. Nabali, som är en ordinär olja och Rumi, som är den traditionella oljan men gamla rötter. Dels fanns också smaksatt olja: chili, vitlök, citron eller basilika.

Olivoljan är inte helt gratis men jag bedömer den som prisvärd. Det känns fint att vara med och stödja ett positivt initiativ i en konfliktfylld region i vår värld.

Bertil Högberg och Magnus Myrberg provsmakar Olivolja
och Per-Åke Skagersten ger initierade kunskaper.

Saturday, 5 May 2018

Trygghet för vem?

Så tråkigt att vakna upp till nyheten att Sveriges största parti nu tar ett steg bort från humanism och medmänsklighet mot en stramare migrationspolitik. Och så tråkigt att läsa hur argumentationen ser ut.
En trygg migrationspolitik för en ny tid
socialdemokraternas hemsida läser jag denna morgon:
Idag ger Socialdemokraterna besked om att vi vill att den nya asyllagstiftningen ska ligga fast. Vår inriktning är att Sverige ska ta emot sin andel av EU:s totala mottagande sett till vår befolknings storlek, inte mer. Vår lagstiftning kan inte väsentligen skilja sig från övriga länders i EU. Mottagandet ska ske i mer ordnad form framöver, och vi ska fortsätta arbetet för att få fler länder att ta sitt ansvar för människor på flykt.
Det har blivit socialdemokraternas mantra. Att Sveriges lagstiftning inte väsentligen kan skilja sig från  den lagstiftning som finns i övriga EU-länder. Låt oss pröva detta argument:

1. Har alla länder i EU samma lagstiftning på detta område? Svaret är såklart: Nej.

2. Vilka länder är det då som avses? Det sägs sällan. Kan Sverige ha en något mer human migrationspolitik än andra EU-länder eller ska vi sikta på botten?

3. Byt ut migrationspolitik mot exemplevis arbetsmarknadspolitik. Skulle en socialdemokratisk regering kunna skriva:
Vår lagstiftning kring anställningstrygghet kan inte väsentligen skilja sig från övriga länders i EU.
Min uppfattning är att Sverige visst kan vara ett föregångsland. Som visar vägen. Är det inte så det har fungerat på andra områden. Till exempel föräldraförsäkringen.
Vår lagstiftning kring föräldraledighet kan inte väsentligen skilja sig från övriga länders i EU.
Jag köper inte argumentationen. Vi kan visst väsentligt skilja oss från övriga länders lagstiftning i EU. Om vi tror på det vi gör. Risken finns såklart att människor i världen uppfattar att Sverige är ett gott land att leva i. Där det finns anställningstrygghet och där det finns en genomtänkt föräldraförsäkring. Men är det inte positivt?

Vad jag förstår kommer redan väldigt få personer till Sverige idag. Och det beror enligt Ingvar Persson i Aftonbladet inte på en strängare politik.
Att färre söker asyl i Sverige beror enligt myndigheterna inte heller i första hand på den avvisande svenska politiken. Det är resultatet av stängda gränser, i Europa och mot länder utanför EU.
Även Peter Wolodarski i DN är kritisk:
Men Folkhemmet byggdes i en tid då det ännu kunde framstå som möjligt att skapa homogena samhällen med skarpa yttre gränser. Den tiden är sedan länge lyckligtvis förbi. S borde låta SD få ensamrätt på nationalnostalgiska fantasier.
Jag hoppas att vi blir många som står upp och protesterar. Inte minst när det gäller rätten till återförening och till att alla barn ska få gå i skolan. Men också för att Sverige ska vara ett föregångsland – gärna tillsammans med andra.

Thursday, 3 May 2018

Plogging på lördag – kom med!


Yngsta dottern och en av hennes vänner har dragit igång ett event på lördag. Det handlar om att plocka skräp och, för den som vill, jogga på samma gång.

Samlingen sker kl 14.00 på Vaksala torg. Sponsorer bidrar med plasthandskar och kassar. Efter en kort inledning är det meningen att de som deltar ger sig ut i närområdet och gör en insats. Eller två. Både för den gemensamma miljön och den egna hälsan.

Ett bra initiativ anser jag. Hustrun och jag ska självklart vara med. Det är inte säkert att vi joggar men vi kommer röra på oss och framför allt plocka skräp.

En inspiration var den fantastiska uppsnyggning av centrum som skedde efter sista april-firandet. Mycket trevligt! Enligt SvT var en del idrottsföreningar med och städade. Kombinationen idrott och städning är alltså väl beprövad.

Själv minns jag skoltiden, när vi fick gå ut i samhället och plocka skräp. Jag minns det som ganska lustfyllt. Logotypen användes första gången 1962 läser jag på Stiftelsen Håll Sverige Rent’s hemsida.

Så välkommen med på lördag, om Du är i Uppsala. Enligt facebookeventet är det över 200 intresserade. 

Är Du inte i Uppsala kan Du ju alltid städa där Du befinner Dig.

Friday, 27 April 2018

Global Christian Forum


Det finns en världsomspännande, ekumenisk organisation, som heter Global Christian Forum. Ungefär 300 kyrkoledare från i stort sett alla slags kristna samfund har precis mötts i Bogotá, Colombia.

Denna organisation gör inte så stort väsen av sig. Vi hör ofta om Kyrkornas Världsråd som ju är en kolossal apparat. Men faktum är att Global Christian Forum på ett sätt representerar fler kristna i världen. Här möts katoliker, ortodoxa, orientaliskt ortodoxa, protestanter, anglikaner, evangelikala, pingstvänner och så kallade ’independents’. Har jag förstått det rätt är det ett rätt löst sammansatt nätverk, som inte har så stor organisation eller så många anställda. På hemsidan verkar det som om det egentligen endast finns en anställd. Den personen stöds av sex volontärer – en från varje större kyrkotradition.

Svenska kyrkan representeras i Bogotá av biskop Martin Modéus från Linköping stift och ekumenikhandläggare Adriana Gastellú Camp, från kyrkokansliet i Uppsala. Adriana skriver om detta på ekumenikbloggen.

På forumets hemsida läser jag följande:
The search for closer understanding and joining in common challenges across the broad spectrum of Christian faith, comes at a time when global forces of division, mistrust and retreat from connection and community is occurring in across the world.
Det är inte så många som möts. Men de representerar miljarder människor världen över. Det är konstigt att inte mer hörs om denna viktiga samling. Jag har inte sett något i Kyrkans Tidning (men kan ha missat det). Lite nyfiken är i alla fall jag.

Wednesday, 18 April 2018

Fyris Chamber Choir, Fair Trade and isiZulu

With this blogpost I am touching on a number of issues at the same time. I am sure that the heading indicates that.

First of all. Saturday 28 April our Fair Trade Shop Globalen will serve coffee, tea and biscuits to its customers. In Swedish this is called
Lördagsfika
Lördag means Saturday. Fika is a concept which is not easily translated into English. It describes the whole activity when two or more persons drink coffee and tea together. It is usually one of the first words you learn when you visit Sweden. We arrange Lördagsfika once a month and it has become an important activity in our calendar. More customers come to the shop which means that we sell more fair trade products. This is of course our main objective. But equally important is to create a good atmosphere in the shop and in our organisation. We are very happy to have two competent halftime employees in our shop but a lot of work is also done by volunteers. I see a number of volunteers in the shop these Saturdays. And we also experience that it is a good opportunity to recruit new volunteers.

Well, Saturday 28 April the choir in which my wife and I sing, Fyris Chamber Choir, will sing outside our shop. At 1 pm. The program will be traditional. This is the beginning of a long weekend where Sweden celebrates springtime. 30 April is a very special day in Sweden and especially in Uppsala. Engineering and Science students arrange a dramatic River Rafting activity in the middle of the medieval city in the morning. In the afternoon all students gather outside the University Library and following the Vice Chancellor’s example all don their white student caps simultaneously exactly at 3 pm. Directly after one of the oldest choirs, OD, sings traditional spring songs at the same place. After many ball dinners in different venues all gather outside the castle at 9 pm when the oldest student choir, Allmänna Sången, sings the same traditional spring songs. This short concert is every year broadcasted in radio.

From 2018 I hope that we have founded a new tradition. Fyris Chamber Choir sings spring songs outside Fair Trade Shop Globalen. Future will show.

So, what about isiZulu? I was reading a book, looking for some other information, when I coincidently found an old translation of one of our spring songs, in isiZulu. Well, to be honest, it is not a translation – it is a new text. If I understand it correctly it is a text about rain. The coming of rain in South Africa is easy to compare with the coming of spring in Sweden. Therefore I am convinced that Hedvig Posse, who wrote the text, if not translating literally captured the essence of the song with her new text. Hedvig Posse was a Swedish missionary in South Africa from 1887 until her retirement.

To sing this text outside the Fair Trade shop will be one small example of the fact that contacts between countries are important. In the end of the nineteenth century (and for many years) Sweden sent missionaries to South Africa. Today South Africa send Fair Trade products to Sweden. Time changes but the strong links remain.

Vill Du lyssna på några takter ur sången, från en av våra repetitioner, så kommer den här:


If one of my isiZulu speaking readers could read through the text and tell me what you think about the text I would be thankful. And also about our pronunciation in the short video clip.






Sunday, 8 April 2018

Påskens vittnen

Idag är det andra söndagen i påsktiden och temat för denna söndag i Svenska kyrkans evangeliebok är just ’Påskens vittnen’. Jag hade förmånen att få predika i Funbo kyrka och den ännu större förmånen att bland gudstjänstdeltagarna få ha
Hanna-Lisa Ek
Hon är 102 år och är verkligen ett påskens vittne. Hon har varit missionär i Indien, utsänd av Svenska kyrkans mission (SKM). Till professionen är hon småskollärare. Hon var utsänd 1951-56 som sådan men återvände sedan 1965 som föreståndare för ett skolhem. Vad jag förstår hade hon den tjänsten till sin pension, som borde inträffat år 1981. Det betyder att hon slutade det år jag åkte ut som volontär till Sydafrika. Utsänd även jag av SKM.

Hustrun fick en fin pratstund med Hanna-Lisa.
I UNT läser jag att Hanna-Lisa hade gått ungdomsledarutbildning vid Sigtuna folkhögskola åren 1943-44 och det är ju också ett sammanträffande. Hustrun utbildades där till församlingsassistent åren 1980-82.

Hanna-Lisa är en aktiv gudstjänstdeltagare och även engagerad i syföreningen i Funbo och i organisationen Kvinnor för Mission.

Så härligt och inspirerande att få träffa en sådan förebild.

Såklart passade jag på att fotografera henne och bad att få skriva om henne på internet. Jag har ju haft Svenska kyrkans Instagramkonto denna vecka, så det passade bra. Men jag ville även få med något om henne på min blogg.

Monday, 2 April 2018

Denna vecka @svenskakyrkan


Nu har turen kommit till mig. Jag har hand om Svenska kyrkans vandringskonto på Instagram. Spännande!

Men tyvärr har de studerande på Svenska kyrkans utbildningsinstitut självstudier och är alltså inte närvarande här i Uppsala. Det hade varit roligt att få visa hur vi har det på utbildningsinstitutet. Nu får vi nöja oss med oss anställda medarbetare.

Veckan som kommer har vi fortbildning. Detta kommer jag att skriva om och det kommer jag att försöka spegla i mitt bildval.

Säkert blir det också en och annan bild från annat i mitt liv. Så om Du har lust, får Du gärna följa med på @svenskakyrkan på instagram denna vecka.

Och förstås andra veckor med!

Sunday, 1 April 2018

Svenska kyrkan byter namn

Det är inte ofta jag berättar om sådant som händer på kyrkokansliet men nu känns det ändå viktigt att ta bladet från munnen. Även om det är påskdagen. Vad jag förstår kommer Svenska kyrkan inom kort byta namn. Skälen till namnbytet är flera. Det har sedan länge diskuterats hur lämpligt det är att ett av Sveriges många kristna samfund, på ett exkluderande sätt, gör anspråk på att vara just den 'svenska' kyrkan. Ett förslag har därför varit att vi i stället ska kallas den
Evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige
Namnet är dock redan upptaget av ett annat lutherskt trossamfund. Detta gör att kyrkokansliet nu tänker mer fritt kring det nya namnet.

Det som gjort behlovet av namnbyte akut är två viktiga förändringar vid kyrkokansliet. Dels har vi på kansliet under våren 2018 bytt resebyrå och anlitar numer
Nex travel
Dels har kansliet sedan 1 april en nytt löne- och tidrapporteringssystem, nämligen
Flex applications
För att det ska bli enklare att komma ihåg namnen på de nya systemen - nex och flex - vill därför kyrkokansliets kommunikationsavdelning att ordet 'spex' ska ingå i det nya samfundsnamnet. Att ordet 'spex' har en humoristisk konnotation är i sammanhanget bara en fördel. Humor är en viktig del av Svenska kyrkans kommunikation. Det visar inte minst twitter-succén: taco-Jesus.

Avdelningen för teologi och ekumenik tror dock att det behövs ett tillägg, som uttrycker Svenska kyrkans identitet som trossamfund. Det skarpa förslaget, som också, vad jag förstår, vunnit gehör i både biskopsmötet och kyrkostyrelsen, är därför
Spex Saviours
Som en följd av namnbytet har en ny logotype tagits fram. Den nya loggan präglas både av kontinuitet och förnyelse, då färger och i viss mån form från den gamla loggan behållits.
Om alla berörda ger sitt medgivande kommer namnändringen träda i kraft om ett år, d v s 1 april 2019.

Sunday, 25 March 2018

Mer offergång åt folket

Efter varje gudstjänst stannar ett par kyrkvärdar
kvar och räknar kollekten. En ansvarfull uppgift.
Förr i tiden. Alltså, jag menar inte att allt var bättre förr i tiden. Men en del bruk, som försvunnit, längtar jag efter. Ett sådant bruk är just:
Offergång
Det ägde förut rum i Svenska kyrkan framför allt två gånger om året. (Jag tror att det förekommer fortfarande. Du som läser detta får gärna berätta om det är så!) Båda gångerna fanns det en tydlig koppling till den världsvida kyrkan. Dels förekom det offergång på Trettondedag Jul, när den ena av årets stora insamlingsperioder avslutades, dels på Palmsöndagen, när den andra insamlingsperioden nått sitt slut. Men egentligen är det inte helt riktigt att säga insamlingsperiod, för det var så mycket mer. Under dessa två perioder talades det mycket om vårt ansvar för varandra i den världsvida kyrkan. Det ordnades auktioner, informationsmöten, fastemarscher och mycket annat. Detta vet jag förekommer på många håll! På många sätt är julkampanjen och fastekampanjen levande begrepp i Svenska kyrkan.

I dagens högmässa bars endast en faste-
sparbössa fram. Förut var det massor.
(Jag erkänner villigt att inte heller jag
haft någon bössa stående hemma).
När vi idag deltog i högmässan i den kyrka som vi kallar vår, saknade jag dock offergången. Det är palmsöndag och årets fastekampanj når sin kulmen. Temat är:
Att resa sig starkare
Tänk så fint det hade varit om vi som var i kyrkan hade fått resa oss upp, gå fram i mittgången och sedan lämnat vår gåva på ett för ändamålet framställt bord. (I sammanhanget ska sägas att vi under våra år i södra Afrika var vana vid att få ge kollekt via offergång varje söndag. Ibland förekom mer än en offergång i samma gudstjänst. Alltid under sång och dans!)

Efter högmässan tog jag upp frågan med två av församlingens präster. En av dem poängterade att det blir svårt med offergång, när många – däribland prästen själv – lämnar sin gåva med hjälp av swish. Jag förstår! Samma problem fanns när kollektomaterna infördes. Det löstes genom att den som betalat med sitt kort också fick ett kvitto, med en anonym del, som kunde rivas av och läggas i kollekthåven. Men hur gör vi med swish? Det kommer ju inte ut något kvitto ur mobiltelefonen.

Idag väljer fler swish än bössa.
Hustrun, församlingspedagog till professionen, löste ekvationen vid lunchen. Tryck upp en bunt papperslappar med texten:
Jag har lämnat min gåva via swish
Lägg sedan dessa lappar på olika ställen i kyrkan, så att den som vill delta på detta sätt kan göra det.

Kroppen! Vi behöver ha med kroppen. Vi – liksom andra syskon i den världsvida kyrkan, ja i hela mänskligheten – behöver resa oss starkare. För det handlar inte om givare och mottagare. Det handlar om en enda mänsklighet, där vi lär oss att dela med varandra.

Sunday, 11 March 2018

Livets bröd

Idag var vi i Flogstaskolans matsal och firade mässa med föreningen Sankt Olofs vänner. Alltid lika varmt och innerligt. Idag var evangelietexten hämtad från Joh 6:1-15. Midfastosöndagen. Här följer min predikan:
* * * * *

Vi sprang ikapp till skolbespisningen. Det gjorde vi en gång var femte vecka. Jag vet inte hur det var för er men när jag gick i skolan hade vi en matsedel som omfattade just fem veckor. Och någon gång under denna period bjöds vi på palt. Vi bodde i Långträsk. Mitt emellan Pite och Arvidsjaur.

Men det var inte den dagen vi sprang ikapp till matsalen. Det var dagen efter. Då fick de första i kön uppstekt palt. En delikatess.

Det skedde i skolbespisningen. Ungefär en sådan som vi idag sitter i. Och för dem av oss tioåringar som sprang snabbast var det ett slags bespisningsunder. Att få av det överblivna innan det tog slut. Uppstekt palt.

Så lever vi ibland våra liv. Vi jagar efter vinst. Vi armbågar oss fram. Först till kvarn får först mala. Det låter rättvist. Ett gammalt svenskt talesätt. Kan väl inte vara fel?

Även människorna kring Jesus.

” … de tänkte tvinga honom med sig för att göra honom till kung …”

Jesus uppfattar detta och drar sig undan. När folket ändå – dagen efter – hittar Jesus på andra sidan sjön, konstaterar han:

” … ni söker inte efter mig därför att ni har fått se tecken 
utan därför att ni åt av bröden och blev mätta.”

Vem är Jesus egentligen? Och vad ska vi söka hos honom?

När teologer i södra Afrika reflekterar över Herrens bön fäster de uppmärksamheten vid att när bönen övergår till att handla om våra behov så kommer bönen om bröd:

”Ge oss idag det bröd vi behöver”

Jesus har fokus på vårt behov av mat. Det är tydligt i berättelsen om bespisningsundret. Jesu har omsorg om människorna. Den första frågan, när han ser alla som kommer, är:

”Var skall vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta?”

Evangelisten Johannes berättar även hur Jesus efter sin uppståndelse bjuder lärjungarna på bröd och fisk med orden:

”Kom och ät”.

Att göra detta till något andligt är att göra våld på Jesus. Det är uppenbart och det går som en röd tråd genom hela Jesusskeendet:

Jesus bryr sig om människors hunger. Jesus mättar människor på riktigt. Med riktigt bröd.

Men samtidigt är Jesus ingen garant för materiell trygghet. I samma stund som vi vill hålla fast honom, flyr han. Drar han sig undan.

I det samtal som följer med människorna, dagen efter bespisningsundret, hänvisar folket till hur Gud gav deras förfäder och förmödrar manna i öknen. Och vi vet hur det var med det.

”Men somliga lydde inte Mose utan sparade av det till nästa morgon. 
Då var det fullt av mask och luktade illa.”

Jesus ger bröd. Men inte mer än vi behöver. Orden om mannat från 2 Mosebok handlar om rättvis fördelning:

”När de sedan mätte upp hade de som samlat mer inte fått för mycket
 och de som samlat mindre inte för litet, alla hade fått vad de behövde.”

När vi i fastan söker vandra i Jesu fotspår är det för att lära oss detta. Utifrån var i livet vi befinner oss får vi följa Jesus på olika sätt.

”Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus.”

Han som avstod från allt och antog en tjänares gestalt och gjorde sig ödmjuk och var lydig …

Det var därför Gud upphöjde honom …

En del av oss eller ska vi säga i vissa tider är vi där med Jesus. Vi erfar kors och plåga. Då får vi be att Gud drar oss upp.

Men ibland är vi i behov av att ödmjuka oss, för att andra eller vi själva upphöjt oss. Då får vi följa Jesus på vägen ner.

Den som ödmjukar sig ska bli upphöjd. Eller den som andra har förödmjukat. Den ska Jesus upphöja. Den som hungrar ska mättas. Det är lika sant som att den som redan har ska dela med sig.

Vår kallelse är att följa Jesus från den plats och den position vi befinner oss.

Om vi söker Jesus av hela vårt hjärta kommer han också att ge oss den kraft vi behöver.

Thursday, 8 March 2018

Gudrun Sjödén eller Fairtrade?


Jag har läst en krönika på Expressens nätupplaga, signerad Marianne Lindberg De Geer. Hon fläskar verkligen på i sin kritik av Gudrun Sjödén. Och det är klart, i SvD uttrycker sig Gudrun Sjödén på ett häpnadsväckande sätt. Om det stämmer, som SvD skriver, att Gudrun Sjödén tycker
att kvinnor som släpar efter i lön och pension får skylla sig själva.

Det finns olika märkningar. Detta är en
märkning som beskriver butiken, där
rättvisemärkta produkter säljs.
Det jag framför allt vill kommentera är det behov Marianne Lindberg De Geer ser av ett alternativ, för den som vill köpa schyssta kläder. Det alternativet finns.

I en Fair Trade Shop går det att hitta kläder som producerats i andra delar av världen, där den som producerat får en skälig lön. Vi har inte stort utbud av kläder i våra butiker, det erkänner jag. Men om efterfrågan ökar, får vi chansen att öka utbudet.

Rättvisemärkta kläder måste bli nästa steg i Fairtrade-rörelsen. Kaffe, te, bananer – det är produkter som nått ut i dagligvaruhandeln. Men rättvisemärkta kläder är svåra att hitta.

Sök alltså upp en Fair Trade Shop nära Dig och köp ett rättvisemärkt plagg redan denna vecka.

Denna symbol visar att produkten är rättvis.
Andra märkningar kan också förekomma.
dessväörre är inte alla att lita på.


Saturday, 24 February 2018

Varför jag ville vara banan!


Sedan drygt ett år är jag ordförande i Föreningen Världsbutiken Globalen i Uppsala. Det är en anrik förening. När den startade vet jag inte på rak arm men det första butiken kom igång 1984. Då var den inrymd på Övre Slottsgatan. Så småningom flyttade den till sitt nuvarande läge i Kyrkans Hus på Sysslomansgatan 2. Lokalerna är ändamålsenliga även om läget inte är direkt i smeten.

Nu är föreningen mer än själva butiken. Stadgarna säger:
Världsbutiken GLOBALEN är en ideell förening med uppgift att sälja varor, som inhandlats i solidaritet med producenterna, och varor som bidrar till att skapa opinion för en rättvisare fördelning och bättre hushållning av jordens resurser, samt att genom information bidra till att skapa opinion för detsamma.
Opinionsbildning är alltså en del av vår verksamhet. Just nu gör vi inte detta i så stor omfattning. Men att jag skriver på min blogg är ett sätt. Jag vet att andra medlemmar också arbetar med opinionsbildning på sina håll.

Idag har vi haft lördagsfika. Jag har stått utanför i några timmar och delat ut flygblad. När någon närmat sig har jag – iförd banandräkt – sagt ungefär såhär:
 -         Idag bjuder vi på fika i vår Fair Trade Shop Globalen, Välkommen in!
Ibland har jag frågat:
-         Är Du fikasugen?
På denna fråga har jag fått en del roliga svar. Till exempel:
-         Nej, men jag är kissnödig.
Då svarade jag att den personen nog fick lösa det problemet själv. En annan svarade glatt:
-         Nej, jag bantar.
Inte så få har frågat varför vi bjuder på fika. Ja, det är klart att vi vill ha kunder i vår butik. Men det har ju också ett opinionsbildande syfte. För mig som ordförande är det med stor glädje jag drar på mig banandräkten och utför denna syssla. I butiken fanns flera volontärer, som bjöd på fika och stod i kassan. Jag vet att någon har öppnat butiken och någon annan stänger. Det innebär en del administration framför datorn och hanterande av vår växelkassa (som visserligen är väldigt liten, men ändå måste räknas).

Men det finns också andra bakom kulisserna. Några personer har bakat det bröd vi bjuder på. Någon annan har skapat ett facebook-event, som andra har delat eller gått in på och bjudit in vänner att delta i. Ytterligare någon har skickat ut vårt nyhetsbrev till de drygt hundra medlemmarna och pushat för eventet.

Det var många som aldrig förut talat med en levande banan.
Ytterligare längre bakom kulisserna finns butikspersonalen som fixat med varorna, som vi hade kampanj på och ekonomigruppen som tar hand om alla resultat, betalar räkningar och allt annat.

Mina kamrater i styrelsen gör också viktiga insatser, när vi planerar och diskuterar vår strategi. Ja, listan kunde göras mycket längre.

Bor Du i Uppsala och vill vara med i detta viktiga arbete, för en rättvisare fördelning och bättre hushållning av jordens resurser, är Du välkommen på vårt årsmöte den 13 mars. Du kan bli medlem där och då. Och få rösträtt direkt.

Om Du verkligen ber snällt kan Du få låna banandräkten och dela ut flygblad själv någon gång.

Friday, 23 February 2018

Lördagsfika på Globalen

Denna bild är tagen vid ett event i Kalmar
för ett antal år sedan. Då gick jag runt i
banandräkt i sommarvärmen. Imorgon
kommer den varma dräkten att vara mer
passande.
Imorgon är det dags igen. Tillsammans med några andra glada volontärer står jag i (eller utanför) vår butik:
Fair Trade Shop Globalen
på Sysslomansgatan 2 i Uppsala. Kanske åker banandräkten på. Vi får se.

Vi har tema choklad. Några av våra mest engagerade volontärer har bakat rättvisemärkt fikabröd. Det kommer att finnas recept för den som vill ta efter.

Vår eminenta butikspersonal har förberett ett bord med bakingredienser, som går att köpa billigare enbart imorgon.

Kom gärna förbi, om Du bor i Uppsala eller dess närhet. Fikat är såklart gratis. Vi bjuder t ex på brownies som är både veganska och glutenfria. Det kommer att finnas havredryck till teet eller kaffet. Saft finns för den som inte dricker varm dryck.

Dessutom är det väldigt god stämning i butiken. Det kan jag säga mot bakgrund av hur det brukar vara på dessa lördagsfikan.

Framför allt är vi också en butik. Vi säljer produkter för att producenterna ska få en rättvis lön. Varje köp i vår butik gör skillnad för någon hantverkare eller jordbrukare.

Välkommen att fika rättvist och att göra en schysst affär.