Saturday, 15 December 2018

Svenska kyrkans unga 25 år


Ellen Andersson, Johan Garde och Antje Jackelén.
Nu är Du väl stolt över Dina forna studenter? 

Det sa ärkebiskop Antje till mig efter festmässan i Uppsala Domkyrka ikväll. Och visst var jag det. Det hela började när jag gick in i domkyrkan och möttes utav just ärkebiskopen och de två forna studenterna. Ellen Andersson, som är präst i Uppsala stift och som predikade i mässan samt Johan Garde, präst i Linköpings stift, som celebrerade.

Det handlade alltså om Svenska kyrkans ungas 25-års jubileum. Domkyrkan var inte sprängfylld men även en halvtom katedral betyder att det är ett par hundra gudstjänstdeltagare.

Vi firade mässa enligt nya handboken. Relativt traditionell men med en tydlig ansats att rymma olika åldrar och olika traditioner. Inledningsordet var det som förut hörde till familjegudstjänsten:
Nu är Guds tid, här i sitt hus sluter Gud in oss i värme och ljus …
Vi sjöng ”Måne och sol” som lovsång. Så blir det förstås i Svenska kyrkans barn- och ungdomsrörelse.

Gradualpsalmen var ”Ropa till Gud” – en sång från Hillsong. Och slutpsalm: ”Se, jag vill bära Ditt budskap, Herre” – med afrikanska rötter.

Ellen predikade kraftfullt och tryggt. Retoriskt hade hon byggt sin predikan kring orden
Det var en gång …
Vi fick följa med en ung person till de första ungdomslägret, där den unga personen kände sig som en del av något större, när det blev dags för mässa på lördagskvällen. Vi fick följa med till en kyrka i ett land långt norrut, en kyrka som en del tyckte inte hade så mycket att säga till om och andra tyckte sa alldeles för mycket. Men vi fick också följa med till en ungdomsorganisation, där unga får möjligheten att vara kristna och leva i en tro, som inte bara är tomma ord.

Evangelietexten var den tredje adventssöndagens evangelium från Matt 11:12-19, där bland annat barnen ”sitter på torget och ropar åt andra barn”. Ellen menade att dessa barn gott kunde vara en bild för att Svenska kyrkans unga är som Johannes Döparen, en profetisk röst. Med stort allvar och djup längtan.

Ellen talade vidare om hur Gud alltid, alltid är en del av våra liv. Jag tyckte mycket om, när hon vid ett par tillfällen la till:
Det var en gång men det är också nu.
Exempelvis i slutet, med orden att SKU vill fortsätta även kommande 25 år att verka med dopet som grund och Kristus i centrum.

Det var också så ärkebiskopen avslutade sitt tal, som hon höll just före välsignelsen. Hur vi kan ta oss an kommande 25 år, för att vi vet att Gud verkar genom att vi följer Kristus. Gud verkar genom oss och ibland trots oss.

Ärkebiskopen talade om att Svenska kyrkans unga för 25 år sedan kanske pysslade mer än byggde. Att det idag är viktigare att tala tro än att i första hand ha det trevligt. Att det blir trevligt, när vi först talar tro.

För ärkebiskopen är det viktigt att unga i kyrkan är med och bidrar och utmanar. Så sker i Lutherska Världsförbundet, där det finns unga vid beslutsbordet. Hon talade också om det ungdomsmöte som föregick ACT-alliansens generalförsamling i Uppsala tidigare i år. Där hade hon upplevt kraft hos unga kristna. En ung man hade sagt ungefär såhär:
Vi förväntar oss av er äldre att ni ger oss nycklarna till ledarskap.
Antje visste först inte riktigt vad hon skulle tycka. Kanske inte helt enkelt att lämna något ifrån sig? Men, menade hon, detta är en utmaning som äldre måste utsättas för. Men också en utmaning för yngre. Att skaffa mentorer, förebilder som öppnar vägen.

Mitt emellan Ellens predikan och Antjes tal ledde Johan mässan. På ett enkelt och stabilt sätt. Precis före kommunionen tog Antje ordet och sa, som prästen i mässan brukar:
Kom, nu är allting tillrett.
Då visade Johan att han ville ha nycklarna till ledarskapet och inflikade:
Men först ska jag försöka på ett pedagogiskt sätt berätta om hur kommunionen går till.
Det handlade om de olika stationerna, förbönsmöjlighet, ljuständning och en del annat. När han gjort det sneglade han mot ärkebiskopen och sa:
Och nu - precis som ärkebiskopen sa - är allt tillrett.
Utöver detta fick vi lyssna till vacker sång och även se många unga människor ta ansvar för förbön, textläsning, procession, utdelande och annat. Antje passade också på att tala lite om behovet av kyrkoarbetare. Samtidigt som hon betonade att vi alla är kallade att vara kristna var vi än befinner oss.

Det var en fin kväll i Uppsala domkyrka.

Sunday, 9 December 2018

Minnet av en fjellstedtare

Lars H Gustafsson, känd barnläkare med stort engagemang inom bland annat Rädda Barnen, är också en rikligt publicerad författare. I min bokhylla står boken
Barnapappa
Visserligen har jag endast fem barn och inte åtta som författaren men det var ändå stor igenkänning när jag läste boken för många år sedan.

Nu har jag en till. Den heter:
Vemodet mitt i musiken. Om Dick Burvall och oss andra.
Redan baksidestexten avslöjar att bokens huvudperson själv valde att ”i förtid avsluta sitt liv”. Men boken handlar om mycket mer än problematiken kring suicid. På ett ömsint sätt beskriver författaren hur känslig Dick var som person och hur det så småningom blev för tungt att leva. Under sin sista tid var han patient vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala.

Bokens första kapitel beskriver hur även pappan tog sitt liv, när. Dick Burvall fick inte veta dödsorsaken förrän långt senare. Det är klart att detta påverkar ett barn. Något som Lars H Gustafsson också lyfter fram.

Men framför allt blir jag berörd av den livsteckning som författaren gör. I boken släpps många andra röster fram. En del av dem känner jag. Exempelvis domkyrkoorganisten Milke Falck, som jag stöter ihop med då och då. I själva verket innehåller listan över personer, som antingen omnämns i boken eller som lämnat bidrag till den, många namn på människor som jag själv lärt känna i Uppsala.

Dick Burvall föddes på 1940-talet i Kristineberg i Västerbotten och växte upp i Boliden, inte långt därifrån. Det är också kända trakter. Långt senare var jag komminister i Norsjö församling. Rakt igenom bygden skär fortfarande den linbana, som användes för att transportera malm från Kristineberg till Boliden. Under många år har den varit en turistattraktion. Det har gått att åka i en del av linbanan: världens längsta linbana, som den beskrivs. Museet är dock öppet. Men framtiden för persontrafiken är oviss.

Så småningom kom Dick Burvall till Fjellstedtska skolan, där han tog studenten. Något som jag också gjort. Han engagerade sig sedan i domkyrkomusiken. Så även jag. Därför håller jag med baksidestexten, som säger om bokens huvudperson:
Men mest var han en av oss.
Har jag träffat honom, undrar jag? Förmodligen. Han var engagerad i körlivet i Uppsala ungefär samtidigt som jag. När han dog på hösten 1983 sjöng jag i en av domkyrkans körer. Men jag får ingen klar minnesbild.

Det är viktigt att människor inte glöms. Inte alla skrivs det böcker om. Men på något sätt kan minnet hållas levande. Svärföräldrarna spelar ett kortspel, som heter Nickel. De gör det framför allt, för att en äldre man mot slutet av sitt liv lärde ut det till dem, så att hans minne skulle få leva vidare. Jag insåg också, när jag läste boken, att jag nu i snålblåsten i december värmer mig med min fars halsduk och min gudfars rock. På så sätt får minnet av dessa två viktiga personer leva vidare i rent konkret bemärkelse.

Under mina år i Sydafrika stötte jag på detta som en stark tradition. När en person dött, ska någon efterlevande bära något av den dödes klädesplagg, tills de slits ut. Jag gör det gärna!

Igår lånade jag boken på
Uppsala Stadsbibliotek.
I höstas mötte jag Lars H Gustafsson, som besökte vårt utbildningsinstitut. Han undrade om han kunde lämna ett exemplar av boken till Fjellstedtska skolan, eftersom Dick Burvall var elev där. Jag förmedlade en kontakt till direktorn och nu finns boken där. Innan jag själv fick ett exemplar av författaren hann jag också beställa ett exemplar till Uppsala stadsbibliotek. Jag har nu lånat detta exemplar, trots att boken redan finns här hemma. Om någon i Uppsala, med anknytning till domkyrkomusiken eller Fjellstedtska skolan, läser detta, så vet ni nu var ni kan låna den.

Så nämnde jag för en annan gammal fjellstedtare, som jag mötte häromdagen, att jag läst om Dick Burvall. Denne kunde då berätta om tillfällen då han sjungit ihop med både honom och ovan nämnde Milke Falck. Så visst lever minnet av Dick Burvall vidare.

Saturday, 8 December 2018

Good guys and bad guys

Are Lutherans the good guys and Pentecostals the bad guys? This was one of the question that were posed at the defence of a thesis at Uppsala University on Friday morning. A friend and colleague, Johannes Habib Zeiler, defended his doctoral thesis:
Crafting Lutheran Pastors in Tanzania. Perceptions of Theological Education and Formation in the Evangelical Lutheran Church in Tanzania
It was an interesting two hours conversation, mainly between the respondent (Johannes) and the opponent (Prof. Knut Holter, University of Stavanger).

The opponent began by giving an overview of the thesis and made sure that the respondent accepted his rendering. Johannes did and said:
It is obvious that we have read the same book.
After that the opponent said he would now change attitude. He revealed that he was equipped with a sledgehammer. He was prepared to use it if he found any cracks in the reasoning in the thesis. He could even consider making cracks in the construction himself. Of course the respondent and the audience laughed but I could also feel a sense of anxiety in the room.

After almost 1½ hour the opponent stood up and concluded that the thesis
in deed was a good piece of academic work.
After almost one and a half hour we were, however, relieved. Johannes was calm and relaxed throughout the disputation and gave good answers to the opponent. Johannes also admitted that he could have done things differently. (As a respondent you must show some humility).

Let me point out a few things that struck me. Johannes has conducted interviews with lecturers at Tumaini University Makumira, where Lutheran Pastors in Tanzania get there education. He has also interviewed a number of Bishops of the Evangelical Lutheran Church in Tanzania. In order to get access to these informants he has made use of his contacts. He has met them both as a scholar and as a Lutheran Pastor from Church of Sweden. It has been important to build good relationships with them. This could however have interfered with his ambition to act critically, as a scholar. On the other hand, if he had not done this, he might have come across problems in even getting to talk with them. The opponent and some of the members of the committee, who ultimately would decide whether or not the thesis would be approved, raised some concern on this point. Johannes should have asked more critical questions and not relied on the informants so much. One of the committee members, Professor Eila Helander, University of Helsinki, also asked about the set of questions that Johannes had used in the interviews. They were nowhere to find in the thesis. Of course she was right, it would have been interesting to see them.

Another committee member, Professor Joram Tarusarira, University of Groningen, asked about the role of traditional African religion in the context of formation of Pastors. This could also have been interesting to find out. My remaining question is whether or not Johannes had asked the informants of this connection. It was obvious that they did not take up this issue on their own. Traditional belief systems probably play an important role. But again, how can you as a scholar get information about this if the informants don’t speak about it themselves? (I need to admit that I have no experience when it comes to interviews. I have mainly worked with written texts.)

What about the Pentecostals? If I understood the conversation correctly this is one of the finding in the thesis. Those who are responsible for the formation of Pastors in the Evangelical Lutheran Church in Tanzania regard Pentecostalism as a threat. They want to safeguard the Lutheran identity from to many charismatic influence. These influences also come from within the Church. Johannes states:
This study shows that the informants are constantly negotiating and wrestling with the influx of ideas and practices from the ‘inside’, i.e. from dynamic Lutheran pastors in charge of charismatic and flourishing congregations across the country (Zeiler 2018:193).
To me it is clear that we face similar challenges at the Church of Sweden Institute for Pastoral Education. There is a conversation about our own chapel life and our different forms of worship, such as folk church inspired, low-church, high-church, charismatic and many other forms. If I as a teacher find that students prefer a more charismatic worshipping style, do I welcome that? Do I try to “craft” that student in a different way? Does our new Altar Book allow a charismatic liturgy and accommodate Pentecostal influences?

Johannes is coming to us in a few weeks’ time as a guest lecturer. He is going to teach about Ecumenism. I think I will ask some of these questions to him during that lecture.

Tuesday, 27 November 2018

Agent X9 och psalmboken

Ledare i en serietidning.
Lite otippat, kanske.

Det har hänt att jag skrivit om Agent X9 på min blogg. När jag fyllde år förra veckan fick jag nummer 11/2018 av tidningen. Jag har läst Modesty Blaise men har Agent Corrigan kvar. I en stund av sysslolöshet (händer inte ofta) fastnade min blick på ledaren. Ja, det finns ledare även i serietidningar.

Den handlar om några serietecknare som har dött. Men innan de beskrivs kommer en allmän fundering kring döden:
Och det är väl som det ska vara; tiden har sin gilla gång; tidevarv komma, tidevarv försvinna och allt det där.
Visst är det intressant att en strof ur Sv Ps 297:2 förekommer i ledaren till en serietidning.
Tidevarv komma,
tidevarv försvinna,
släkten följa släktens gång.
Aldrig förstummas
tonen från himlen
i själens glada pilgrimssång.
Jag undrar om hela denna vers ingår i orden ”och allt det där”.

Det förekommer visserligen en del död i tidningen, så det kan passa med en fundering om döden och tidens gång. Om Modesty Blaise ska dock sägas att hon (och Willie Garvin) ofta försöker undvika att döda. Om det nu kan vara någon tröst.

Sunday, 18 November 2018

Bibelsamtalshelg i Härnösand

Hustrun och jag hade blivit ombedda av stiftspedagogen, Maria ’Mia’ Wålsten, att komma till Vårsta denna helg och leda en bibelsamtalshelg. Det tackade vi gärna ja till. Mia var med vi en tiodagars vänstiftskonferens i södra Afrika under de år vi bodde i Pietermaritzburg. Då leddes bibelsamtalen – eller de kontextuella bibelstudierna – av en sydafrikansk präst, som heter Solomuzi Mabuza. Vi har lärt oss mycket av den tradition, som Solomuzi står i men också plockat upp tankar och förhållningssätt från både Costa Rica och Brasilien.

Vi kunde dessvärre inte vara med på fredagskvällen. Men Mia ledde då gruppen i en rolig övning som vi fick se resultatet av. De femton deltagarna fick göra animerade filmer på temat:
Från mörker till ljus
Dessa korta filmer visades under aftonbönen och var mycket gripande i sin enkelhet. Då hade vi anlänt och kunde på så sätt snabbt komma in i gruppen.

De två Emmausvandrarna i mitten får sällskap av Jesus till vänster i bilden.
Med början lördag morgon vandrade vi sedan genom en rad bibelberättelser. Ömsom ledde hustrun samtalet, ömsom gjorde jag det. Vi tog vår utgångspunkt i berättelsen om Emmausvandrarna och frågan till deltagarna på Värsta, som delats in i par, blev:
Om Jesus slog följe med er och frågade, vad ni går och samtalar om, vad skulle ni då svara?
I sammanhanget måste jag nämna en tavla som hängde på väggen i kapellet på Vårsta. Den är tillverkad av Anna Lisa Odelqvist-Kruse, känd textilkonstnär, som var konstnärlig ledare för Libraria från 1954-1980. Det framgår inte vad tavlan föreställer men för mig blev berättelsen om Emmausvandrarna en möjlig tolkning. 

Tillbaka till frågan om vad deltagarna i bibelsamtalshelgen skulle svarat Jesus. Vi fick en lång lista på viktiga frågor. Jag tror vi alla kunde känna igen oss i många av de olika ämnena. Utifrån denna lista valde vi sedan några bibelberättelser, som vi uppfattade skulle kunna fånga in åtminstone några av frågeställningarna.

Vi började i berättelsen om Rut, Orpa och Noomi. Det blev goda samtal om vilka som idag motsvarar dessa personer. Vi läste också om kvinnan vid Sykars brunn, hur Jesus predikade i Nasarets synagoga och om stormen, som Paulus med flera utsattes för utanför Malta. I alla dessa berättelser kunde vi stiga in och ta med oss våra egna livserfarenheter och den kontext vi lever i.

I morse arbetade vi med söndagens psaltarpsalm, den 139:e, som bland annat handlar om att Gud omsluter oss. Därefter deltog vi i högmässan i en välfylld domkyrka i Härnösand och avslutade sedan med lunch.

Det var med andra ord en väl använd helg. Något som dröjer sig kvar i mitt minne är de starka brev, som deltagarna hade skrivit, när vi läste om Paulus och stormen utanför Malta. Då hade vi bett dem leva sig in i situationen ombord på båten men också fundera över vilka båtar de finns i just nu och hur vår tids stormar ser ut. Det blev både underhållande och djupt berörande. Det är ju också mycket bibliskt att skriva brev.

För att förstå mer av Jesu predikan i Nasarets synagoga gjorde de olika grupperna dramatiseringar.

Som ett åskådliggörande av berättelsen om kvinnan vid Sykars brunn, skapades målningar och skulpturer. Dessa fick jag lov att fotografera och med glädje publicerar jag dem nedan. I tacksamhet över en givande helg.

Kvinnan och Jesus vid brunnen.
Jesus i ett stort hjärta. Kvinnan i rött och allt folket i staden till höger.
(På berget finns fem punkter. De fem män kvinnan haft. Kanske fem gudar
som Samarierna tillbad, enligt 2 Kungaboken.)
En friare tolkning, där Jesus är det stora hjärtat, kvinnan det mindre
och där folket i staden är gruppen av hjärtan till vänster.
Jesus sitter helt utmattad vid brunnen, när kvinnan kommer
ut från staden med sin kruka. Solen står högt på himlen.


Thursday, 15 November 2018

Last day at Bossey

This short visit to Geneva is coming to an end. Tomorrow we go back to Sweden. Lund and Uppsala. We are still expecting the students to fill out the evaluation forms but my impression from what they say is that the journey, so far, was good.

This morning we started with morning devotion. I asked the person in charge if I could say a prayer for our new Principal, Kenneth Nordgren, who started his new position today. I was invited to do that. Good to know that Kenneth was a graduate student at Bossey in the beginning of the 1990s.

Odair with a precious copy of the report
from Uppsala 1968. He said there are
only two copies at the WCC office.
Today we have met three lecturers. Risto Jukko from Church of Finland is the Director of the Commission on World Mission and Evangelism. He took us through the history of Mission and Ecumenism from 1910 in Edingburgh.

Odair Pedroso Mateus is the Director of the Commission on Faith and Order. I introduced him by conveying greetings from our outgoing Pricipal, Anne-Louise Eriksson, who happens to be a member of the Faith and Order Commission.

Odair used the General Assembly in Uppsala 1968 as his starting point. I was surprised to hear him talk rather much about issues of justice. I always thought that Faith and Order dealt more with doctrinal matters and ecclesiological themes. Which he also did. But with reference to José Míguez Bonino, who was a member of the commission, he managed to link the passion for justice to the quest for unity.


Elaine Neuenfeldt.
Elaine Neuenfeldt just ended her term as Director of the Women in Church and Society programme at the Lutheran World Federation. She was – as always – an inspiration. Her initial question was about Luke 15. Had we seen any paintings from the narratives about the lost sheep and the prodigal son? The answer was of course yes. How about the third story in the same chapter? Have we seen any paintings of the woman who found the lost coin? Negative!

From there she spoke about four different ways of addressing gender justice issues in the church. Consolidating, tactical, questing and counter-cultural. I realize I need to think more about this. The frame work was borrowed from Linda Woodhead. Very interesting.

Elaine was extremely sad about the election of the new President of Brazil. This means a huge setback when it comes to justice and inclusivity. And of course we also sense this negative trend in our own political life. But in Brazil I understand it is really bad. One example is that so many LGBTI persons are being killed and this will probably become even worse. 

We will go home with many thoughts. For me personally it also meant a lot to reconnect with some ecumenical friends as well as visiting Bossey and the Ecumenical Centre for the first time. Inspiration in a deep sense of the world. Reaffirmation that we – in Church of Sweden – need the worldwide church in our situation as much as others need us.
Saint Christofer. In memoriam of
Martin Luther King Jr 1968.

Wednesday, 14 November 2018

Dag två i Genève

Vilken förmån att få åka med en grupp studenter och två kollegor till det ekumeniska centret i Genève. Det blev en något tidigare morgon, för att vi skulle hinna i tid till morgonbönen. Det blev ändå så att vi kom aningen sent. Pehr-Albin – som arbetar på ekumenikenheten och har planerat innehållet i vår resa – hade dock telefonkontakt med Marianne Ejdersten, kommunikationsdirektör vid Kyrkornas Världsråd. Det innebar att de väntade på oss med morgonbönen. Så fint!

Kapellet i ekumeniska centret.
Vi blev alla tagna av det underbara kapellet i det ekumeniska centret. Som Marianne uttryckte det: ett hem för den världsvida kyrkan. Det stora kapellets tak ska likna ett tält. Tanken är att vi är ett folk på vandring. Det var ett tema som stämde väl med det ramverk som Kyrkornas Världsråd arbetar med sedan generalförsamlingen i Busan 2013:
A pilgrimage of Justice and Peace
Vi fick lyssna till två presentationer som verkligen knöt an till det. Dels var det Nicqi Ashwood från Jamaica, som är ansvarig för ett program som heter: ’A Just Community for Women and Men’. Hon talade med inlevelse och engagemang - bland annt påminde hon oss om Deboras styrka i Domarboken 4-5. Jag läste igenom berättelsen igen och inser att tälttemat går igen. Det står i Domarboken 5:24 att hon är
Välsignad bland tältens kvinnor
Dels var det Kim Jin Yang, som är ansvarig för något som kallas ’Pilgrim Team Visits’. I båda fallen handlar det om att Kyrkornas Världsråd vill arbeta för rättvisa bland människor och vara ett stöd i olika processer och situationer.

Dessförinnan hade Marianne visat oss runt i huset och berättat om Kyrkornas Världsråds arbete. Det började i kapellet. Några av de inventarier vi såg grep oss djupt. Dels ett kors från, som jag uppfattade var gjort av bombsplitter från katedralerna i Dresden och Coventry. Dessa församlingar i England och Tyskland har vandrat försoningens väg tillsammans och ett av de kors som gjorts finns alltså i Genève. Ett annat exempel var orgeln. Den finansierades av kristna i forna Östtyskland under kalla kriget. De var så tacksamma för allt stöd de fått, så de samlade in pengar till en orgel, som byggdes inne i Östtyskland. Sedan forslades en pipa i taget till Genève och orgel byggdes upp igen.

Korset i mitten är gjort av bombsplitter.
Orgeln, som skänktes av kristna i Östtyskland.
Det är en stark upplevelse att vara i detta centrum. En plats jag gärna vill återvända till. För det vackra och gripande kapellet men också för människorna.

Marianne Ejdersten visar det kors, som fanns med vid reformations-
högtiden  i Lund, där lutheraner och romerska katoliker möttes 2016.

Tuesday, 13 November 2018

Visiting Geneva

For the first time I visit the Ecumenical Institute at Château de Bossey, outside Geneva. We are here from the Church of Sweden Institute for Pastoral Education. 17 students – soon to be ordained into ministry – two teachers and one of the ecumenical officers at the Church of Sweden head office, Uppsala.

We arrived late yesterday evening. This morning we started with morning prayer, led by students at Bossey. After that the Dean of the Institute, Fr. Lawrence Iwuamadia, a Roman Catholic priest from Nigeria, led us in a Bible Study. So interesting to read the Bible with people from all over the globe and from so many denominations.

We also listened to Dr Amélé Ekué, originally from Togo. She spoke about Ecumenical Theological Education. I understood that our visit here is a small part of that. I truly believe that we need more exchange with other parts of the world wide church. After lunch Rev. Dr Simone Sinn, originally from Germany, spoke about Thewology in a Religiously Plural World. Also very interesting. 

At the home of Rev Dr Olav Fykse Tveit
After some free time we were invited to the home of the General Secretary of the World Council of Churches (WCC), Rev Dr Olav Fykse Tveit, originally from Norway. Such a hospitality. We had something to drink and some snacks. Before we left he spoke to us about the beauty of being an ordained pastor. How important that has been to him as the General Secretary of the WCC. It has meant that he has been accepted in different contexts.

The Ecumenical Officer, Rev Pehr-Albin Edén, signs the
guestbook at the home of the General Secretary.
After supper the students at Bossey had invited us to a social evening. We sang and played together. We either sang or heard songs from at least 10 languages. I thought many students from Sweden would have been tired but the evening rather gave us energy.

We look forward to a full day in Geneva tomorrow. We will visit the Ecumenical Centre and learn more about the WCC and the Lutheran World Federation (LWF).

Saturday, 10 November 2018

Firande av och med teatralisk hustru

Anledningen till att vi är i Kalmar denna helg är ett jubileum. Lokalteatern i Kalmar fyller 40 år. Hustrun var med i teatergruppens begynnelse. Det framgick med önskvärd tydlighet i den utställning, som Kalmar Länsmuseum gjort med anledning av tilldragelsen.

Hustrun tittar tillsammans med Johan Sandholm
på utställningen.
Även i jubileumsboken:
Lokalteatern i Kalmar. 40 år av musik och teater
finns hustrun med på flera bilder och är flitigt omnämnd i texten. Att det började som radioteater visste jag men hade inte hört talas om det första omnämnandet, nämligen i radioteatern
Rätt ut i sundet
De som grundade lokalteatern var Johan Sandholm (som också skrivit boken), Magnus Jarlbo och Johan Hammerth. (De två Johan fanns med vid vårt bröllop 1984 och musicerade). I teatern ’Rätt ut i sundet’ medverkade utöver dessa tre även hustrun, Helene Alm och Gun Karlsson.

Vad jag däremot hört talas om är en föreställning med namnet:
Torgspel förbjudes
I utställningen går det att läsa att det är ett spel om
… gycklare på 1400-talet på en borg i närheten av Kalmar. Gycklarna ska underhålla en vrång fogde som förgriper sig på sin befolkning. Till slut hittar gycklarna ett sätt att avslöja fogdens övergrepp …
En ung gycklare.
Jag förstår det som att hustrun var med och bearbetade manus till denna föreställning liksom till
Egalias döttrar
Den handlar ju om en värld där könsrollerna är ombytta. Vi fick se ett litet utdrag ur den i första akten av den teaterföreställning som vi bevistade under kvällen. Fortfarande mycket aktuell.

Muck Tegréus har utanpå sin klänning tvingats ta på sig
sin PH, sedan Johan Sandholm påpekat det opassliga
 i att han inte hade någon sådan.
Ytterligare en föreställning, där hustrun är med, är
De små under jorden
En sommarteater med miljötema. Naturens vättar, älvor och troll slår tillbaka mot människorna. Även den högaktuell.

Under de fyrtio åren har det satts upp en mängd olika föreställning. De första mycket politiska. En period med mer klassiska föreställningar. Under senare år alla frossorna, där gruppen gottat sig i olika tidsperioder och eror. Ur alla dessa fick vi smakprov under kvällen.

Föreställning började vid femtiden. Då var vi i museilokalen. Sinnrikt delades vi in i fyra grupper och fick då se och lyssna på varsin miniföreställning samtidigt. Sedan roterade vi ett kvarts varv och fick se nästa del. På så sätt fick vi se fyra olika utsnitt ur lokalteaterns historia.

I pausen bjöds vi till buffé. Hustrun var omgiven av äldsta dottern, systern, föräldrarna och sin make.

Det smakade gott med mat emellan akterna.
Akt två innebar att de fyra nu aktiva skådespelarna samt de fem musikerna presenterades var och en utav en konferencier. Detta varvades såklart med sånger ur de olika föreställningarna.

Fortfarande är ärendet solidaritet, rättvisa och protest. En nyskriven sång tog upp MeToo och en annan handlade om den utbredda rasismen. Även företeelsen ’fake news’ analyserades.

En härlig kväll och fantastiska fyra decennier. Jag har sett tre eller fyra föreställningar - både på åttiotalet och senare. Dessutom har jag förstås hört berättelser om de första åren. Vi som var med hustrun denna oförglömliga kväll kände onekligen en viss beundran inför hennes del i detta. Att hon sedan skickade hem oss för att åka med på efterfesten var helt logiskt.

Magnus Jarlbo, hustrun, Monica Jonsson och Helene Alm har känt
varandra i över fyrtio år. Alla var med i Lokalteatern.
Under åren har runt hundra personer varit med i Lokalteatern.
Alla fanns på foto och hustrun avbildades med just detta.

Gårdagen är förbi

Från svärföräldrarnas lägenhet i Norra Kalmar går det att
skymta Kalmarsund. Inte minst när träden avlövas.
Som jag skrev i gårdagens bloggpost hade jag en spännande reseupplevelse. Allt gick bra. Det jag inte skrev var orsaken till förseningen på tåget mellan Stockholm och Alvesta. Obehörig person på spåret i Flemmingsberg. Polisen begärde att all tågtrafik stoppades. Därav förseningen. Hoppas verkligen att ingen kom till skada. Eftersom vi fick börja köra så snart, tror jag allt gick bra.

När jag alltså talade med tågpersonalen fick jag klartecken att åka med. Men dessutom informerade de om ett byte av personal längs vägen. Jag skulle behöva tala med den nya personalen, för att få veta hur det skulle bli med den sista delen av resan. Den mellan Alvesta och Kalmar. Detta glömde jag!

Tio minuter innan vi skulle stanna i Alvesta ropade de ut i högtalarna att fyra personer skulle få taxi till Kalmar. Hjälp! Jag visste att det fanns fyra till. Såklart säger de inte fem, eftersom de inte vet att jag också är med. Jag var ju bokad för tåget just före.

Lätt skärrad plockade jag ihop mina saker och gick till vagn fem, där konduktörens kupé fanns. Även denna person var mycket vänlig och ringde upp samordnaren och beställde en femte plats. Underbart!

Väl i Alvesta gick jag till den plats där taxibilarna väntar. Det visade sig att vi bara var fyra som skulle till Kalmar. Alltså rymdes vi i en bil. Efter en liten stund anlände två taxibilar. En skulle nämligen gå till Värnamo, eftersom personer skulle även dit.

De två chaufförerna hade båda utländsk härkomst, av accenten att döma. En liten reflektion baserad enbart på denna upplevelse är att Sverige verkar ha de utlandsfödda att tacka för ett och annat. Vi som fick åka till Kalmar tror jag kände så.

När Mubarak, som chauffören hette, satte på populärmusik från Etiopien spreds en skön stämning i bilen. Mubarak erbjöd sig dessutom att skjutsa var och en till just den adress vi skulle till och inte dumpa oss alla på stationen klockan 00.30 - vilken service. Jag lämnades sist. Den som klev av just före hade fått veta att jag är präst och sa som sista replik:
Gud vare med er.
Det var en fin avslutning på en spännande resa.

Friday, 9 November 2018

Lång dags färd mot natt …

Redan igår färdades hustrun, två av döttrarna och barnbarnet i bil till Kalmar. Skälen är flera. Det är alltid trivsamt att hälsa på svärfadren och svärmodren. Inte minst uppskattar svärfadren att få besök i samband med fars dag.

Själv hade jag arbetsuppgifter som gjorde att jag behövde vara i Uppsala under dagen och hade siktat in mig på ett tåg 16.12 från Uppsala. Till Kalmar skulle jag anlända 22.03 och bli hämtad av hustrun på centralstationen.

Vid tvåtiden fick jag ett SMS med texten:
Ditt tåg är inställt på grund av signalfel.
Samt en massa information om hur jag kunde boka om eller avboka min biljett och få pengarna tillbaka. Jag valde att gå direkt till stationen. Vi var i stort sett klara med arbetsuppgifterna.

Väl på stationen insåg jag att det inte gick att få svar på frågor om hur länge signalfelet skulle vara. Insikten att det var svårt att åka tåg till Stockholm fick mig att fundera på ett annat färdmedel. Så jag bestämde mig för att free-styla. Jag gick iväg till Arlandabussen och tog den. Nr 801. Betalfunktionen fungerade inte, så jag fick åka gratis.

När jag kom till Arlanda bytte jag till nästa buss mot Stockholm. Då fick jag nästa SMS. Det var även signalfel mellan Stockholm och Södertälje. Det kanske skulle innebära att jag skulle hinna med tåget från Stockholm.

Det gjorde jag inte. Trafiken i Stockholm var mycket långsam. Flygbussen skulle ta 45 minuter men tog en bra bit över en timme. När jag kom till Centralen hade mitt tåg gått, trots att det var försenat.

Det finns gott om plats på tåget.
Alltså hoppade jag på nästa tåg söderut. En mycket trevlig konduktör tog emot mig med öppna armar och förklarade att vi självklart hjälps åt när det blir förseningar.

Just nu är vi 47 minuter försenade. Frågan är hur jag ska komma till Kalmar. Konduktören förklarade att fler ska till Kalmar. Det blir buss, taxi eller hotell. Ja, värre kunde livet vara. Jag sitter bra – trots att jag inte har någon platsbiljett. Jag har ätit i bistron. Jag har uppkoppling så att jag kan blogga.

Tids nog kommer jag till Kalmar. Antingen sent i natt eller imorgon förmiddag.

På bussen från Arlanda till Stockholm satt jag bredvid en man som gått i gymnasiet med min storasyster och som det visade sig att jag hade mycket gemensamt med. Om inte detta hade inträffat, hade vi inte mötts. Så kan det också vara.

Wednesday, 31 October 2018

A very special evening: South Africa – Sweden

It is probably the third time I meet Lindiwe Mabuza. The other two times we never got a chance to talk. I saw her at
The Swedish People's Parliament Against Apartheid in Stockholm 21-23 February 1986
This unique meeting was held in Stockholm a few days ahead of the assassination of Sweden’s Prime Minister, Olof Palme.

The second time I saw her was at
Modern Solidarity – What did we learn from Southern Africa’s liberation?Popular Movements’ Meeting 11-12 April 2008 – Sigtuna Folk high school
Lindiwe Mabuza is a South African poet. But she has also served as the African National Congress’ Chief Representative to Scandinavia from 1979 to 1986. She was also South Africa’s Ambassador to Germany, Malaysia, the Philippines and the United Kingdom.

The reason for the occasion was the launch of her book:
Tambo Lenyoka: Enduring friendships – Olof Palme and Thabo Mbeki
She read three of the poems. One about Oliver Reginald Tambo. The second about Olof Palme, who Tambo called his brother. The third about Thabo Mbeki, former President of South Africa. Tambo called him his son.

The first poem uses the praise name of Tambo, if I understood it correctly, which is
Lenyoka
It means the bone of a snake and has given name to the whole book. The audience listened very attentive to the poems. It was a special moment. In between the readings a few other persons gave their views on the importance of the link between Sweden and South Africa.

The seminar was moderated by Angela Muvumba Sellström. At the table:
Lindiwe Mabuza, Tor Sällström, Velaphi Mzimba, Anders Bjurner, and Michael Selekane.
While Lindiwe Mabuza read her poems, Vusi Mbulali painted a picture of
OR Tambo and Olof Palme.
The seminar was held at Fredens Hus (The house of peace) at Uppsala Castle. It was jointly organized with Uppsala University’s Forum for Africa Studies.

Me and Velaphi Mzimba.
Three South African artist, who have contributed to the book, also spoke at the seminar. They were: Velaphi Mzimba, Vusi Mbulali and Michael Selekane.

I bought a book and of course had it signed. Lindiwe Mabuza wrote:
To Kristina and Anders. Many thanks for years of solidarity and assistance to pur people and country.
A very precious dedication But it is important to realise that the fight against racism continues. In Fredens hus we were surrounded by an exhibition called
Svart kvinna (Black woman)
10 March 2014 Fanna Ndow Norrby started an Instagram account where she posted a few stories about expressions of racism that she had experienced. The morning the day thereafter she had 10 000 followers. Some of the stories were posted on the walls in the room where we were seated. Lindiwe Mabuza were quite concerned that racism exists in Sweden today. She was not used to that when she lived here. 

She told us a story about a visit to a school A young boy - maybe eight years old - had listened to her stories about apartheid and responded about how the whites in South Africa treated the blacks:
I don't care what they say about them. I like her.

Tuesday, 30 October 2018

A visitor from Bloemfontein in Uppsala

Wanda Verster

Today I attended a seminar at the Department of Art History, Uppsala University. This is definitely not my field. The reason for my participation was an e-mail from one of the faculty members, Associate Professor Eva Sandgren. She invited me, because the department had a visiting scholar from the University of the Free State (UFS). Her name is Wanda Verster. I had never met her before, but since UFS is the University where I earned my PhD, I very much wanted to attend this seminar. The theme was:
Institutional Thresholds as Design Engagement. 
University Campus as Catalyst for Transformative Design

I really enjoyed listening to Wanda Verster. I have been a student at the Campus she spoke about. I know the dynamics and even the physical spaces she was referring to.

Not so welcoming, after all.
It was interesting to learn how the students had worked with a project around thresholds and boundaries. Wanda explained how the campus has become more and more closed over the years. Today one can access the campus through four main access points. If I understood it correctly that means if you come by car. There are also a number of smaller gates, where pedestrians can enter. You need a card to be able to enter and all gates are guarded by security personnel. The task of the students was to work with architectural ways of breaching the boundaries or making use of the edges in order to open up for communication between the university and its context. But also installations around other different phenomena such as the old statue in from of the Main Building. It is a statue of one of the founders of the University, President Martinus Theunis Steyn, who was the president of the Orange Free State 1896-1902.

The whole idea of statues I have written about before. That time it was about the Cecil John Rhodes-statue in front of the Main Building of the University of Cape Town (UCT) and the hashtag
#rhodesmustfall
After some googling I also found #steynmustfall on the internet. Especially a youtube video where a group called Boer Republic defend the specific statue.


Yes, there is an ongoing conversation in South Africa with clear postcolonial aspects. Sometimes peaceful, sometimes violent. Wanda also mentioned the 2016 #feesmustfall campaign. If I understood her correctly the protests at UFS were less violent than in other parts of the country. I have also blogged about this.

What I also find interesting is the fact that the gates and the fences around campus serve a mere symbolic purpose. I also remember this from the University of KwaZulu-Natal. If I had forgotten my card I could ask somebody to let me in or even talk with the security guards. They very seldom argued about that. So, at a very high cost, the universities put fences around the campuses. What does this do with a University when it comes to openness and creativity?

I told a colleague at Church of Sweden headquarters about the seminar and he directly said that it is the same with our head office. Our motto is
Openness, presence and hope
But to enter the office you need a card. Visitors need to wait in the reception to be let in. Even in the School where I teach, no one can just enter. When we celebrate Eucharist every Monday and Wednesday the worship is in theory open to any visitor. But in practice only card holderscan get in. 

It is enlightening to engage with another academic discipline. One can always learn something. About one's own context.

Monday, 29 October 2018

Aporofobi

Adela Cortinas bok
om Aporofobi verkar
vara relativt ny.
En kollega upplyste mig häromdagen om detta ord. Ordet består av två grekiska ord:
άπορος som betyder fattig och φόβος som betyder rädsla.
På svenska översätts ordet ibland som
Fattigdomsförakt
Det är inte helt nytt. Det är etikprofessorn i Valencia, Adela Cortina, som har myntat det, om jag förstår saken rätt. Hon menar att motvilja mot migranter inte alltid har med rasism att göra. Det behöver inte vara uttryck xenofobi utan kan vara aporofobi. Migranter som är förmögna eller har tillräckligt med tillgångar bemöts inte på samma sätt som fattiga migranter.


Det är viktiga tankar. Följande korta video förklarar begreppet på engelska. Bäst hade varit att lyssna på Professor Adela Cortina på något TED-talk men de verkar vara på spanska och det behärskar jag inte.


Aporofobi är inte alls bättre än xenofobi. Överhuvudtaget förlamar rädsla och misstänksamhet. Motgiftet är möten och dialog. Om vi vågar möta varandra kan vi upptäcka att vi som människor har mer gemensamt än vi tror.

En stor skillnad mellan dessa rädslor är dock att fattigdom inte har något egenvärde. Det har däremot det faktum att vi som människor är olika. Både mellan länder och kulturer och inom kulturer. Det berikar oss alla. Fattigdom berikar ett fåtal. Därför bör fattigdom bekämpas.

Sunday, 28 October 2018

Pittsburgh – why?

Yesterday, Saturday 27 October 2018, one of the deadliest attacks on the Jewish community in US history took place, according to CNN, when 11 persons were shot dead in the Tree of Life Synagogue in Pittsburgh.

US Attorney Scott W. Brady said:
The actions … represent the worst of humanity
It is appalling that the person who murdered the eleven people and wounded others have used bible quotations on social media to fuel his anti-Semitism. This is of course nothing new, which makes it even worse. We who confess ourselves to be Christians need to work even harder to stop this abuse of God’s name.

Late Archbishop Nathan Söderblom, Nobel Peace Prize
Laureate in 1930, looks down on the panel. I think he
would have been pleased with the conversation.
With this outrageous background it felt as a positive and constructive initiative that the Archbishop of Church of Sweden, Antje Jackelén, gathered a group of deacons and pastors on Friday around issues of dialogue between Jews, Muslims and Christians. We who are ordained and employed by Church of Sweden on national level stand under her oversight. Hence she gathers us twice every year for deliberations. This time the theme was
Learning and teaching in our different traditions
The panel consisted of Morton Narrowe, former Rabbi of the Stockholm Synagogue, Mohammad Fazlhashemi, professor of Islamic Theology and Philosophy at Uppsala University and Antje Jackelén, Archbishop of Church of Sweden.
It is difficult to cover a one and a half hour long conversation in a blog post. Suffice it to say, most of the time they were in agreement. To me that in itself was a good thing. That religious leaders from different traditions meet in peace and understanding.

One thing I would like to comment, though. The moderator, Jakob Wiren, theological secretary at the Archbishop’s office, has published a book on Christian Education, where he also speaks about the way different religions teach faith. He claimed that textbooks in school often describe people of faith in a stereotype way. If there for instance is a photo of a Jew, he is often orthodox with ringlets. The same with Muslims and Christians. Always the extremes. He wished for the education of school teachers to take this into account and safeguard that they are aware of this risk. Religious people are often alienated or exoticized.

Right now my wife is studying religion at Mid Sweden University. She shares a lot with me and I am under the impression that her studies are taking this into account. The literature and the teacher portrays the different religious traditions with respect and in their web seminars they discuss exactly the issue that Jakob Wirén pointed to. That is reassuring to know.

The illustration shows Judaism as a Tree of Life.
My wife also showed me a report she and her study group produced while she studied at Sigtuna Folk High School in the early eighties. She trained to become a Parish Educator and this study had the title:
Judaism. What can the roots teach us?
She has been working with Christian Education since then. With every age – from infant to old aged. In Sweden and Southern Africa. This also belongs to the full picture. While we as preachers have struggled with our theology on the relation between Christianity and Judaism, the Parish Educators have known better. It is important to know that this challenge lies with every Christian. How to look at the other with respect and curiosity.

I am also happy to be part of the Preaching Blog named Tala väl. (Literally: Speak well - meaning that we have to talk about other people of faith in a benevolent manner. And especially about our Jewish siblings.)

Let us continue the good work and always avoid describing the other in a way that is untrue. The rules of late Bishop Krister Stendahl still stands:
1. When trying to understand another religion, you should ask the adherents of that religion and not its enemies.
2. Don't compare your best to their worst.
3. Leave room for “holy envy.”

Tuesday, 23 October 2018

Anna Karin Hammar och 1968-kyrkan

Ikväll talade prästen Anna Karin Hammar i Uppsala Domkyrkokafé över rubriken:
1968: Kyrkans profetiska tradition – finns det ett kyrkans 1968?
Anna Karin är alltid påläst. Tydlig med vad hon anser men hon bygger inte sina slutsatser på luft. Vi som var där fick ta del av kyrkohistoriska och teologihistoriska tillbakablickar, som stöd för hennes tes att kyrkan inte är ett offer för yttre påverkan, när det gäller rättvisefrågor. Kyrkan är inte vänstervriden. Den är Kristusdriven. Anna Karin menar att Kristus är mer radikal än vänstern någonsin varit och att liberalismen aldrig kan mäta sig med Kristus vad gäller frihetsfrågor.

Många av Anna Karins nedslag i kristendomens historia hade med katolska kyrkan att göra. Fängslande var berättelsen om den franske biskopen Achille Liénart som gav sitt stöd till arbetarna i Lille på slutet av 1920-talet. Han blev kallad till påven och när han – enligt den sed som gällde – låg på knä framför påven fick han stora skälvan. Påven gjorde tydligt att biskopen hade ställt till med oro i norra Frankrike, eftersom han gav sitt stöd till arbetarna. Liénart trodde att han skulle bli avkragad men i stället hade påven tryckt på honom en kardinalshatt. Året var 1930.

Liénart deltog aktivt i Andra Vatikankonciliet och just detta koncilium, som ägde rum 1962-65, menade Anna Karin Hammar är en viktig bakgrund till den utveckling som ägde rum även i kyrkorna runt 1968. Här kritiserade hon Johan Sundeen, som i sin bok
68-kyrkan: svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989
hävdar att Svenska kyrkan och en del andra samfund i Sverige präglats av arvet efter 1968 och inte minst många inflytelserika opinionsbildare inom Svenska kyrkan, som t ex Anna Karins bror, KG Hammar, tidigare ärkebiskop. Anna Karin menade att Sundeen gör ett stort misstag som börjar sin beskrivning 1965 och inte tar med utvecklingen fram till och under Andra Vatikankonciliet. (Vi fick veta att Johan Sundeen hade inbjudits till denna kväll men inte kunnat komma. Det hade varit intressant att få även hans bild.)

Självklart tog också Anna Karin med en del viktiga händelser i Kyrkornas Världsråds historia. Inte bara generalförsamlingen i Uppsala 1968, som naturligtvis var upprinnelsen till kvällens föredrag. Anna Karin var ju själv anställd av Kyrkornas Världsråd och ledde arbetet vid det som kallas
Women in Church and Society
där hon bland annat hade ansvar för det Ekumeniska Kvinnoårtiondet. Detta skedde dock efter 1968, närmare bestämt åren 1989-98.

Denna ljusbärare kom till i samband med
Kyrkornas Världsråds Generalförsamling i
Uppsala 1968 på initiativ av Martin Lönnebo.
Inledningen är också värd att nämnas. Hon berättade där hur en grupp studenter, under ledning av Martin Lind, hade demonstrerat mot en grupp diplomaters besök i Lunds domkyrka år 1968. Problemet var att det även fanns representation från apartheidregimen i Sydafrika. Studenterna hade sjungit ”We shall overcome” och därmed stört den guidade turen. Speciellt med versen: ”Black and white together.” Fem personer åtalades och fälldes. Utöver Martin Lind var det Dag Sandahl, Anders Westerberg, Herman Smid och Clas Hellborg. Dåvarande biskopen i Lund, Martin Lindström, gav dem inget stöd men det gjorde däremot Professor Per-Erik Persson, som enligt Anna Karin (källa från Vår Lösen nr 2 1969) skrev i ett utlåtande till domstolen:
Att ställa sig likgiltig till rasismen i dagens världssamhälle … det är att förneka Kristus själv och vända honom ryggen.
Det fanns möjlighet att ställa frågor och komma med synpunkter. Det gjorde en del. Anna Karin hade avslutat sitt anförande med att peka på betydelsen av ljusbäraren i Uppsala domkyrka, Världsförsoningens träd. I det samtal som följde lyfte förre domkyrkovicepastorn Gunnar Sundin fram den andra ljusbäraren i domkyrkan. Även den är gjord efter design av konstnären Olof Hellström. Det är ett upp-och-nervänt träd, Arbor Inversa, som pekar på alla människor som flyr i världen. De som ryckts upp med rötterna. Det förde oss rakt in i vår tid. Kyrkans kallelse är att, tillsammans med andra goda krafter, värna människovärdet. För alla. Och minnas de fattigas företräde i Guds ögon.

Friday, 12 October 2018

Ett liv i förening

Smaka på ordet. Förening. Är inte det fint? Jag läste på en sida som heter ’antonym.se’ att motsatsen till ’förena’ är följande:
splittra, dela, söndra, skilja, sära, separera
Personligen är jag hellre med och förenar. Men det är inte enkelt att förena idag. Att leva ett liv i förening. Åtminstone inte i den traditionella innebörden. Ändå tror jag ihärdigt på föreningen som idé. Den är demokratisk. Vid ett årsmöte får alla medlemmar som vill delta, tala, lägga förslag och rösta.

Föreningen är vardagsdemokrati. Jag vet att alla föreningar inte fungerar tillfredsställande. Jag vet också att det finns andra sätt att organisera sig på och att det definitivt finns andra sätt att leva i förening. Att vara med och ’förena’ i stället för ’splittra, dela, söndra, skilja, sära eller separera’.

Jag är med i ganska många föreningar. I två av dem innehar jag styrelseuppdrag. Mest tid lägger jag nog i
Föreningen Världsbutiken Globalen
Vi arbetar för rättvis handel. Vår butik ligger på Sysslomansgatan 2 i Uppsala. Om Du bor i Uppsala eller är på besök är Du välkommen in. Öppettiderna finns på vår hemsida. Du får gärna bli medlem i föreningen och mycket gärna engagera Dig som volontär. Läs om det på hemsidan.



Dessutom är jag vice ordförande i vår lokala fackliga styrelse. Krets 14 i Kyrkans Akademikerförbund. Det är såklart inte alla som läser detta som kan vara med där. Det förutsätter ju att Du arbetar på samma arbetsplats. Men – om Du har förmånen att ha ett arbete – kan Du engagera Dig fackligt på Din arbetsplats. Det handlar inte bara om lön. Exempelvis är arbetsmiljö en synnerligen viktig facklig fråga. Våra skyddsombud gör en fantastisk insats.


Varje stor eller liten förening som jobbar på i det tysta (eller i offentligheten) är med och förvaltar ett demokratiskt arv, som inte bör tas för givet. Vi bidrar till att det demokratiska utrymmet i offentligheten inte krymper. Var med Du också!

Wednesday, 10 October 2018

Finns main stream?

En av biskopskandidaterna i Uppsala stift, uppmanades vid hearingen – enligt referat i Kyrkans Tidning – att beskriva sin teologi. Svaret var – fortfarande enligt Kyrkans Tidning:
Jag är main stream Svenska kyrkan
(Jag tror att kandidaten har sagt mer än så. Men Kyrkans Tidning låter detta vara det enda svaret. Märkligt!) Därmed tänker jag lämna biskopsvalet. Det jag istället vill diskutera är själva begreppet. Att vara ’main stream’.

Jag googlar på begreppet och ser att Cambridge Dictionary skriver om mainstream:
... considered normal, and having or using ideas, beliefs, etc. that are accepted by most people
Nu infinner sig några frågor:
Vad betyder begreppet?
Är det en önskvärd position?
Om det är den position, som delas av majoriteten och som upplevs normal. Har vi då inte ett problem?
2000 kom en bok på svenska, som Richard Foster skrivit. Originalets titel var:
Streams of Living water – Celebrating the Great Traditions of Christian Faith.
I Svensk översättning heter den:
Strömmar av levande vatten. Sex andliga traditioner att ösa ur.
De sex strömmarna är:
Den kontemplativa traditionen – det bönefyllda livet
Helgelsetraditionen – det dygdefulla livet
Den karismatiska traditionen – det andefyllda livet
Den sociala traditionen – det barmhärtiga livet
Den evangelikala traditionen – det bibelcentrerade livet
Den sakramentala traditionen – att förkroppsliga budskapet

Genast inser jag att denna beskrivning av sex traditioner i kyrkans liv och historia också kan bli begränsande. Men jag uppskattar att det finns variation och mångfald. Richard Foster skriver i förordet att Gud idag för samman dessa traditioner i en enda bred flod. Jag undrar om det är så. Om det ens är något vi vill. Då blir det igen en slags 'mainstream'.

Tanken som ryms i bokens titel känns mer lockande. Att det finns olika traditioner att ösa ur. Personligen har jag nog öst mest ut den kontemplativa, den sociala och den sakramentala. Dessutom tror jag att det finns fler strömmar.

Men varför detta behov av att vara 'mainstream'? En tanke som slår mig är att vi kanske påverkats av hur den politiska spelplanen ser ut. Just nu verkar mitten vara den plats där vi ska hitta underlag till en ny svensk regering. Och framför oss ser vi partierna uppträdda på en skala. Från vänster till höger eller tvärtom.

Tror vi att kyrkan också ser ut så? En huvudfåra i mitten och avvikande fåror utanför. Men detta kanske inte är en rättvisande bild. Hur skulle det bli om vi istället såg olika strömmar, som kanske mer fungerar som ett delta-landskap?

Som lärare vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut ser jag många sådana strömmar. Studerande kommer från olika stift och ur olika traditioner. Meningen är inte att alla ska stöpas i samma form. Drömmen är att var och en får möjlighet att utvecklas på bästa sätt inom sin tradition.

Viktigt är dock att vi kan finna sätt att samtala om våra olika traditioner och synsätt. För att låna ett begrepp från en av mina arbetskamrater. Det vi gör och säger måste vara talbart. Möjligt att samtala om. Detta är självklart en utmaning. Men lyckas vi med detta, blir den tid, som de studerande läser vid institutet, en mycket värdefull tid. En tid då vi tillsammans får ösa ur många olika strömmar av levande vatten. Och därmed kan de också bidra på ett konstruktivt sätt i sin framtida tjänst.