Friday, 12 October 2018

Ett liv i förening

Smaka på ordet. Förening. Är inte det fint? Jag läste på en sida som heter ’antonym.se’ att motsatsen till ’förena’ är följande:
splittra, dela, söndra, skilja, sära, separera
Personligen är jag hellre med och förenar. Men det är inte enkelt att förena idag. Att leva ett liv i förening. Åtminstone inte i den traditionella innebörden. Ändå tror jag ihärdigt på föreningen som idé. Den är demokratisk. Vid ett årsmöte får alla medlemmar som vill delta, tala, lägga förslag och rösta.

Föreningen är vardagsdemokrati. Jag vet att alla föreningar inte fungerar tillfredsställande. Jag vet också att det finns andra sätt att organisera sig på och att det definitivt finns andra sätt att leva i förening. Att vara med och ’förena’ i stället för ’splittra, dela, söndra, skilja, sära eller separera’.

Jag är med i ganska många föreningar. I två av dem innehar jag styrelseuppdrag. Mest tid lägger jag nog i
Föreningen Världsbutiken Globalen
Vi arbetar för rättvis handel. Vår butik ligger på Sysslomansgatan 2 i Uppsala. Om Du bor i Uppsala eller är på besök är Du välkommen in. Öppettiderna finns på vår hemsida. Du får gärna bli medlem i föreningen och mycket gärna engagera Dig som volontär. Läs om det på hemsidan.



Dessutom är jag vice ordförande i vår lokala fackliga styrelse. Krets 14 i Kyrkans Akademikerförbund. Det är såklart inte alla som läser detta som kan vara med där. Det förutsätter ju att Du arbetar på samma arbetsplats. Men – om Du har förmånen att ha ett arbete – kan Du engagera Dig fackligt på Din arbetsplats. Det handlar inte bara om lön. Exempelvis är arbetsmiljö en synnerligen viktig facklig fråga. Våra skyddsombud gör en fantastisk insats.


Varje stor eller liten förening som jobbar på i det tysta (eller i offentligheten) är med och förvaltar ett demokratiskt arv, som inte bör tas för givet. Vi bidrar till att det demokratiska utrymmet i offentligheten inte krymper. Var med Du också!

Wednesday, 10 October 2018

Finns main stream?

En av biskopskandidaterna i Uppsala stift, uppmanades vid hearingen – enligt referat i Kyrkans Tidning – att beskriva sin teologi. Svaret var – fortfarande enligt Kyrkans Tidning:
Jag är main stream Svenska kyrkan
(Jag tror att kandidaten har sagt mer än så. Men Kyrkans Tidning låter detta vara det enda svaret. Märkligt!) Därmed tänker jag lämna biskopsvalet. Det jag istället vill diskutera är själva begreppet. Att vara ’main stream’.

Jag googlar på begreppet och ser att Cambridge Dictionary skriver om mainstream:
... considered normal, and having or using ideas, beliefs, etc. that are accepted by most people
Nu infinner sig några frågor:
Vad betyder begreppet?
Är det en önskvärd position?
Om det är den position, som delas av majoriteten och som upplevs normal. Har vi då inte ett problem?
2000 kom en bok på svenska, som Richard Foster skrivit. Originalets titel var:
Streams of Living water – Celebrating the Great Traditions of Christian Faith.
I Svensk översättning heter den:
Strömmar av levande vatten. Sex andliga traditioner att ösa ur.
De sex strömmarna är:
Den kontemplativa traditionen – det bönefyllda livet
Helgelsetraditionen – det dygdefulla livet
Den karismatiska traditionen – det andefyllda livet
Den sociala traditionen – det barmhärtiga livet
Den evangelikala traditionen – det bibelcentrerade livet
Den sakramentala traditionen – att förkroppsliga budskapet

Genast inser jag att denna beskrivning av sex traditioner i kyrkans liv och historia också kan bli begränsande. Men jag uppskattar att det finns variation och mångfald. Richard Foster skriver i förordet att Gud idag för samman dessa traditioner i en enda bred flod. Jag undrar om det är så. Om det ens är något vi vill. Då blir det igen en slags 'mainstream'.

Tanken som ryms i bokens titel känns mer lockande. Att det finns olika traditioner att ösa ur. Personligen har jag nog öst mest ut den kontemplativa, den sociala och den sakramentala. Dessutom tror jag att det finns fler strömmar.

Men varför detta behov av att vara 'mainstream'? En tanke som slår mig är att vi kanske påverkats av hur den politiska spelplanen ser ut. Just nu verkar mitten vara den plats där vi ska hitta underlag till en ny svensk regering. Och framför oss ser vi partierna uppträdda på en skala. Från vänster till höger eller tvärtom.

Tror vi att kyrkan också ser ut så? En huvudfåra i mitten och avvikande fåror utanför. Men detta kanske inte är en rättvisande bild. Hur skulle det bli om vi istället såg olika strömmar, som kanske mer fungerar som ett delta-landskap?

Som lärare vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut ser jag många sådana strömmar. Studerande kommer från olika stift och ur olika traditioner. Meningen är inte att alla ska stöpas i samma form. Drömmen är att var och en får möjlighet att utvecklas på bästa sätt inom sin tradition.

Viktigt är dock att vi kan finna sätt att samtala om våra olika traditioner och synsätt. För att låna ett begrepp från en av mina arbetskamrater. Det vi gör och säger måste vara talbart. Möjligt att samtala om. Detta är självklart en utmaning. Men lyckas vi med detta, blir den tid, som de studerande läser vid institutet, en mycket värdefull tid. En tid då vi tillsammans får ösa ur många olika strömmar av levande vatten. Och därmed kan de också bidra på ett konstruktivt sätt i sin framtida tjänst.

Sunday, 30 September 2018

I Heliga Birgittas fotspår?

Idag har jag pilgrimsvandrat med min gode vän Sven. Strax före tio tog jag tåget till Knivsta. Med mig hade jag en ryggsäck och mig pilgrimsstav, som gjordes av Bengt-Arne Spånberger i Aneby i mitten på 1990-talet. När jag satte mig i vagnen frågade en gäststudent från Kina varför jag hade denna stav. Hon fick veta vad jag skulle göra och jag fick reda på att hon skulle besöka ett Buddhist-tempel i Rosersberg.

I Knivsta mötte Sven mig och gemensamt åkte vi till Fresta kyrka i Upplands Väsby. Där deltog vi i högmässan och sedan vandrade vi
Birgittavandringen
Här behöver jag göra stanna upp. Fram till nu trodde jag att Heliga Birgitta föddes i Finsta socken utanför Rimbo. Så står det också när jag läser om Heliga Birgitta på Wikipedia, Societas Sanctae Birgittas hemsida och på en hemsida som heter Visit Roslagen. Wikipedia skriver visserligen:
Var hon föddes och växte upp kan inte med säkerhet bevisas.
Ändå fick jag idag veta att hon i själva verket föddes i Fresta församling. Hennes far, Birger Persson, hade då bytt Finsta gård mot Skällnora gård. Det går att läsa mer på Fresta församlings hemsida.

Nu är väl detta inte något att hetsa upp sig över. Någonstans föddes hon och meningen med att pilgrimsvandra är inte att veta precis exakt var hon föddes. Lite spännande är dock tanken att hon kanske döptes i Fresta och kanske vandrat på just de stigar där vi gick idag.

Vädret var till en början blåsigt och vi fick även några regnstänk. Men när vi stannade och åt vår matsäck sken solen. Vi stannade till vid de tolv stationer, som alla hade ett ledord, en bibeltext, en reflektion och en psalmvers. Det gav tankar in i våra samtal. Fint!

Sedan fanns det också andra skyltar med information om bygden. En fastnade jag särskilt för en skylt som handlar om begreppet
Nyckelbiotop

Där står att en sådan är en värdefull del av vår natur och har en nyckelroll för att bevara mångfald. Vissa sådan biotoper är restfragment av gamla skogsmiljöer. Vissa arter kan ha en reliktartad utbredning. Det innebär att nuvarande förekomster utgör gamla kvarlevor.

Så tänkte jag att Heliga Birgitta också finns i en reliktartad utbredning. Hon står för något gammalt, som ökar mångfalden. Relikt och relik är väl samma ord från början. Den Heliga Birgittas reliker finns för övrigt i Vadstena.

En av de tolv stationerna handlade om
Tålamod
Den hade placerats alldeles bredvid en av Postnords postlådor. Det tycker åtminstone jag är komiskt.

Wednesday, 26 September 2018

Mystik och latjolajbanlådan

Det var 1973-74 som barnprogrammet sändes första gången. De flesta i min generation har sett det. Och eftersom det sänts i repris och även sålts på VHS och DVD, gäller det även mina barns generation.
Fem myror är fler än fyra elefanter
I programmet dyker med jämna mellanrum Brasse upp med sin latjolajbanlåda. 


Ur den tar han fram fyra djur som har svårt att hålla tyst. Han sätter upp dem på en hylla och sedan kallar han på Magnus och Eva. Deras uppgift blir att berätta vilket djur som ska bort. Sällan brukar det råda enighet kring hur tre av dem hör ihop.

Idag har jag deltagit dels i en teologidag på vår skola, dels på ett boksläpp. Från dessa upplevelser har jag med mig två fyrtal. Inte av djur men av teologer. Skillnaden är att det inte är någon som ska bort utan att alla hör ihop. Varför? Jo, de är teologer i den världsvida kyrkan.

Karin signerade gärna böcker.
Jag börjar med boksläppet. Karin Johannesson berättade om sin senaste bok:
Thérèse och Martin - Karmel och reformationen i nytt ljus
I den boken presenteras inte bara Thérèse av Jesusbarnet och Martin Luther utan även Teresa av Avila och Johannes av Korset.

Det skulle ju kunna bli en latjolajbanlek. Fyra mystiker. En ska bort. De flesta skulle väl då gissa på Martin Luther. De andra är ju katoliker. Men det blir ju fel. Martin Luther var ju också katolik. Eftersom alla utom Thérèse av Jesusbarnet levde på femtonhundratalet, skulle ju hon kunna utgå. Men det passar inte, eftersom hon och Luther enligt boken har så mycket gemensamt.

Alltså slutar latjolajbanleken här. Alla får vara med. Men Luther har såklart en särställning, eftersom Karin framför allt är lutherforskare. Åtminstone uppfattar jag det så. Hon läser de tre karmeliterna mot bakgrund av Luthers lära om rättfärdiggörelsen.

Hennes syfte är att få igång ett ekumeniskt samtal. Och på boksläppet fungerade det, trots att vi inte läst boken. Leif Nordenstorm på Fjellstedtska skolan (där släppet ägde rum) fick till slut avbryta oss. Vi var ungefär 15-20 personer från framför allt Romersk Katolska kyrkan och Svenska kyrkan.

Det var lite extra spännande att gå till boksläppet från teologidagen. Den innehöll anföranden av Patrik Hagman och Mats Aldén. Upprinnelsen var bland annat att Patrik Hagman har skrivit en bok om folkkyrkan. Denna kritiserar Mats Aldén tillsammans med en annan teolog, Johanna Gustafsson Lundberg, i en artikel. 

Det jag tog med mig till boksläppet var en del som sades om Martin Luther. Patrik Hagman menade bland annat att Luther allt för länge varit solist. Han borde nu få en plats i kören. Jag kände direkt att Karins bok var ett svar på detta. Inte så att Luther fått en plats i kören men ett steg närmare kanske är att vara en del av en kvartett.

Det blev i alla fall ett spänstigt samtal mellan Patrik Hagman och Mats Aldén. Bland annat framträdde en viss oenighet kring synen på tvåregementsläran. Men mest handlade deras anföranden om relationen mellan gudstjänsten och livet i världen, skapelsen. Patrik Hagman menade nog att de på många sätt var överens. Den eventuella oenigheten består möjligen i att de ställer olika frågor och då blir ju också svaren olika.

Mats Aldén använde begreppen att kyrkan är ’samlad’ eller ’utspridd’ som en modern variant av tvåregementsläran. Patrick Hagman närmade sig frågeställningarna utifrån ett trinitariskt perspektiv, där han lyfte fram begreppen Tillbedjan, Gemenskap och Efterföljelse.

Nu har jag en del att läsa. Trevligt!
När jag kom hem med boken från boksläppet och även ett gratisexemplar av tidskriften Signum, hamnade de på köksbordet bredvid en annan bok, jag nyss skaffat:
Djup tid och tunna ställen
Det är Are Norrhava som skrivit. Han var elev på Svenska kyrkans utbildningsinstitut för något år sedan och han har hänvisat till en av mina bloggposter i boken. Roligt!
I prologen citerar Are just Martin Luther:
Det vi dagligen ser och hör anser vi inte vara något underverk. Och ändå är det sås stort.
Jag uppfattar att Ares ärende att skriva om vardagens kontemplativa drag. Detta var även Karin inne på. Hon skriver bland annat om
Mystik bland grytor och kastruller
Det handlar då om Teresa av Avila, som liksom Luther, enligt Karin, ”demokratiserar mystiken”. Jag tror det klingar väl med Ares tankar. Men jag har på känn, utan att ha läst deras böcker att Karin och Are skriver med helt olika språk. För att de troligen har olika adressater.

Mats Aldén, Patrik Hagman, Karin Johannesson, Are Norrhava. Ska de in i latjolajbanlådan? Självklart inte. Det blir ju mer spännande teologi när många olika röster får höras.

Jag är glad att det sker vid vårt utbildningsinstitut. Det är definitivt hoppfullt för vår kyrka, vårt samhälle och vår värld. Ja, för hela skapelsen.

Friday, 21 September 2018

Talmannen och talesmännen

Det som slår mig är att det just nu är männen som agerar. Även om kvinnor i vissa fall föreslås till talmän är det männen som föreslår. Hur kunde det bli så?

Mattias Karlsson, SD, föreslår Björn Söder.
Jonas Sjöstedt, V, föreslår Lotta Johnsson Fornarve
Anders Ygeman, S, föreslår Åsa Lindestam.
Alliansens gruppledare föreslår Andreas Norlén.




Wednesday, 19 September 2018

Gjorde jag rätt?


Det ringde på min telefon. Ett nummer från södra Sverige. Jag hade en liten lucka i undervisningen, så jag svarade:

Du kan få en prenumeration resten av året på Agent X9. Starkt rabatterad. 41% av kostnaden. Dessutom avslutas den utan att Du behöver begära det. Och en present på det. Ett Agent X9-badlakan.

För några år sedan fick jag en prenumeration av en av ätteläggarna. Ja, jag erkänner: jag gillar Modesty Blaise.

Nu ligger jag kvar i registren. Personen som ringde var enbart vänlig och accepterade mitt nej med en vänlig önskan om att jag skulle ha en fortsatt bra dag.

Borde jag ha tackat ja?

Saturday, 15 September 2018

No Nazis on our streets

There is an organisation/political party in Sweden called Nordic Resistance Movement. It’s a tiny, pathetic bunch of so called patriots. In fact they are a Nzi moivement. They did not get many votes in the recent election. They did not make it into any local council let alone to the parliament. Some say: let’s just neglect them. I dont' think it’s that easy. They are militant and they create fear.

Today I saw on Facebook that they were active in the city centre. Someone wrote about it and made a comment about the LGBTI festival that is held in Uppsala this weekend. I realised that people in that community would experience the presence of Nazis in a very specific way. I checked on the website of the Pride festival, named:
Welcome Out
This was the text I found:
WARNING: Nazi demonstrators spotted in the city, the corner outside of S:t Per's Gallerian. 
Stay safe, avoid the area if you are feeling unsure. Don’t take photos, don’t get photographed. There will be a group leaving SENSUS (main event area) before the party tonight if you want to travel in a group. You can also contact the main lobby there if you want to go with another person to an event. 
This is the square they are standing in: 
https://goo.gl/maps/uF5QGbHpVa32
It is obvious that even a small group of organised Nazis are a security risk to some. Therefore I decided to finish my cup of coffee and move to the place where the demonstration was held.

A number of polices in front of us. The Nazis have just left.
I found a counterdemonstration about fifty meters away from the few Nazis. In between were a number of polices with a dog. I joined the counterdemonstration in chanting:
No Nazis on our streets
After some time the NMR-group folded their banners and left.

Together with many other citizens of Sweden I look forward to the day when organised Nazism will be forbidden. The ideology is totally non democratic and resulted in the death of millions of Jews together with large numbers from the LGBTI community as well as Romani people and others. We don’t need this again. Never.

Wednesday, 12 September 2018

Förtroendevald

Svenska kyrkan var fram till den 31 december 1999 en statskyrka. Då hade en församling status som kyrklig kommun med egen uppbördsrätt. Det var inte så konstigt att de politiska partierna var engagerade i val till de olika beslutande församlingarna. Precis som i det borgerliga sammanhanget. (Just här har ordet ’borgerlig’ inget med höger-vänster att göra. Utan är en del av motsatsparet borgerlig-kyrklig.) De som valdes in kallades ofta för kyrkopolitiker.

Efter skilsmässan mellan kyrka och stat har en del begrepp ändrats. Nu kallas inte de grupperingar som engagerar sig i de kyrkliga valen för partier utan för nomineringsgrupper. Det kan i vissa fall röra sig om politiska partier. Men de är lika fullt nomineringsgrupper.

Det är också mer sällan som begreppet kyrkopolitiker används. I stället används ordet
Förtroendevald
Någon som har valts för att någon litar på vederbörande. Någon som inger förtroende. Det är ett fint ord.

Just nu pågår regeringsbildning i vårt land. I mina olika flöden finns en mängd olika verklighetsuppfattningar. Det handlar för det mesta om sifferexercis. Frågor som ställs och besvaras handlar exempelvis om vilket parti som är störst, vilket block som är störst, hur många olika partier som ingår i respektive block.

Den bästa versionen, som verkligen visar verkligheten som den är idag, finns på SvT's hemsida
där var och en kan bygga sin egen regering, genom att flytta klossarna.
Men detta är ju bara ett sätt att beskriva verkligheten. Visst är frågan om förtroende viktigare. Inte minst när det gäller huruvida Sverigedemokraterna ska få vara med och påverka regeringens politik. Visst har runt 18% förtroende för Sverigedemokraterna och deras politiker. Men 82% har det inte. Det finns skäl till det. Partiledarens uttalande om att de som inte är svenskar inte passar in, det ingav inte förtroende för fler än de 18% som sedan röstade på SD. Däremot var det fler än de 9% som röstade på Centerpartiet som kände förtroende för Annie Lööf, när hon slog näven i bordet. Detta vet jag inte men jag tror att det är så.

Politik handlar inte bara om siffror utan också om förtroende. Det är många inom alliansen som inte har förtroende för vänsterpartiet. Det må så vara. Men alliansen har i alla fall, under fyra år, släppt fram en regering, som byggt sitt stöd på vänsterpartiet. Jag tror att många i alliansen har mer förtroende för Jonas Sjöstedt än för Jimmie Åkesson. Jag vet inte men jag tror att det är så.

Det är möjligt att detta kan ändras. SD kommer att få inflytande i många kommunala sammanhang. Framför allt i Skåne. Kommer de att regera på ett sådant sätt, att det inger förtroende? För alla medborgare? Eller kommer deras politik att göra skillnad på människor? Det vet vi inte än.

Att få många röster är en sak. Men att få stöd för en budget eller en regeringsbildning, oavsett om det sker i stat, region/landsting eller kommun, det är en annan sak. Det bygger ytterst på förtroende.

Tuesday, 11 September 2018

Utvald


Den här gången är Du en av de utvalda …
… för att delta i Sverige Nu. Ja, så är det. Jag är utvald. Jag får vara med och besvara frågor i ett 44 sidor tjockt häfte ifrån Sifo. (Dessutom finns ett extra häfte med ytterligare 4 sidor, inhäftade mitt i det stora häftet.) Och det är många svarsalternativ på varje uppslag. De flesta handlar om mediavanor och konsumtionsvanor. Men instucket här och där finns frågor om livsstil och andra synpunkter.

What’s in it for me? Jo, jag kan vinna pengar på obligationer.

Varför är jag med? Vet inte. Men Sifo låter ju präktigt på något sätt. Men visst är jag medveten att Sifo kommer att sälja svaren till allehanda företag, som vill bli bättre på att kränga sina tjänster och produkter.

En av frågorna handlar om medlemskap. Jag kunde kryssa i en enda ruta. Och fick veta att det är skillnad på ’Svenska kyrkan’ och ’frikyrka el. annat religiöst samfund’.


I frågebatteriet ’Vad anser Du’ blandas högt och lågt.


Några veckor har jag på mig. För varje kryss jag sätter undrar jag varför jag gör detta. Nyfikenhet är förstås en drivkraft. Och någon slags pliktkänsla att en god samhällsmedborgare bör hjälpa till. I det första brevet jag fick, var det en mening som stack ut:
Eftersom undersökningen har pågått under många år kan vi dessutom följa utvecklingen över lång tid.
Eventuellt kanske någon forskare också kan få användning av dessa data.

Friday, 7 September 2018

Vem bildar regering?



UppsalaTidningen damp ner i brevlådan igår morse, som den brukar göra. När jag slog upp sidan 4-5 möttes jag av de nio största partiernas svar på åtta olika frågor. Det jag först fäste mig vid var ordningen. Till vänster alliansen och till höger de rödgröna. Det kunde jag se. Men varför hade Fi placerats mitt i alliansen och SD mitt bland de rödgröna? Obegripligt. Ända tills jag förstod att partierna helt enkelt stod i bokstavsordning.

Vad jag ska rösta på har jag redan bestämt. Det som nu intresserar mig är hur den framtida regeringen kommer att se ut. Det kommer med stor sannolikhet att även fortsättningsvis bli en minoritetsregering. Vi har ju haft minoritetsregeringar förut. Dåvarande Folkpartiet regerade från oktober 1978 till oktober 1979. Detta sedan Centerpartiets ledare, Torbjörn Fälldin, lämnat in sin avskedsansökan, då riksdagen beslutade att tillåta kärnkraft. Det var första gången jag hörde ordet
Dagtinga
Ingen statsrådspost kan vara så åtråvärd att jag vore beredd att dagtinga med min övertygelse.
Ett antal år dessförinnan hade också det parlamentariska läget varit krångligt. Riksdagen bestod då av 350 ledamöter och de två blocken hade 175 mandat var. Vid ett antal beslut tvingades talmannen lotta om vilket beslut som skulle tas. Riksdagen kallades därför
Lotteri-riksdagen
Så, hur blir det efter valet i år? Ingen vet såklart. Elisabeth Marmorstein på SvT analyserar läget och hänvisar just till hur Ola Ullsten bildade regering 1978 med endast 10,6% av riksdagsrösterna. Men de andra partierna avstod från att rösta nej till minoritetsregeringen. De möjliga alternativ som SvT diskuterar är:
S+MP
M+KD+L+C
S
M
S+MP+V
S+M
S+C+L
Men de tar inte upp det alternativ som jag såg någonstans i mitt flöde. Idén att Centerpartiet och Liberalerna bildar en minoritetsregering.

Det skrivs en del om att Stefan Löfven vill samarbeta mer med dem i framtiden. Ett steg i den riktningen kunde vara att släppa fram en regering med de partierna. De kunde söka stöd åt både höger och vänster. Sverigedemokraterna skulle ställas helt utanför inflytande.

Riksdagen och dess utskott skulle då få större makt. Och det är väl bra. Frågan är vad som skulle hända med den i särklass viktigaste framtidsfrågan, vår miljö. Jordens överlevnad. Utan en framtid för planeten faller ju allt.

Samtidigt står det helt klart att en första förutsättning för en någorlunda seriös miljöpolitik är att Sverigedemokraterna hålls utanför.

Vi får ju se hur det går. Men detta är vad jag tror. Just nu.

Sunday, 2 September 2018

Inför advent och jul

Chevruta
Inte vet jag om Du stiftat bekantskap med detta hebreiska begrepp. Det kan även stavas 'hevruta', 'havruta' eller 'chavrusa'. Den sista stavningen för tankarna till ordet
Chaverim
Det betyder 'vän' eller 'följeslagare'. Kanske kommer Du ihåg sången:
Shalom chaverim,
shalom chaverim,
shalom, shalom.
Lehitraot, lehitraot,
shalom, shalom.
shalom, shalom.
Denna sång var vanlig i min ungdom. Texten handlar om att vi önskar våra vänner fred, tills vi möts igen. En slags avskedssång.

Tillbaka till begreppet ’chevruta’. Jag kan inte alls mycket om detta. Det var för en liten tid sedan som jag stötte på det. Det skedde i ett sammanhang där vi turas om att skriva kommentarer kring kyrkoårets predikotexter. Det är på predikobloggen
Tala väl
Centrum för religionsdialog i Stockholms stift som står bakom bloggen. Tanken är framför allt att tala väl om judendomen. Ofta har predikanter i kristenheten använt judendomen som en mörk bakgrund mot vilken kristendomen ska framstå som ljus och på alla sätt bättre. I själva verket var judendomen Jesu egen kontext. Den som vill förstå Jesus måste förstå och ta till sig det judiska. I höst kommer någon av medförfattarna att skriva mer om detta begrepp.
Chevruta.
Jag kom att tänka på det när direktorn för Stiftelsen Fjellstedtska skolan, Leif Nordenstorm, och jag satt ner i fredags och planerade en kurs vi ska hålla tillsammans. Fjelltstedtska ordnar varje år en kurs som heter
Att predika under advent och jul
Visst kommer vi två att inleda med kortare föreläsningar kring de texter vi väljer att fokusera kring. Vi kommer också att redovisa hur vi kan tänka oss att predika över dessa texter. Men det jag ser fram emot är samtalen. Där ett antal präster i Svenska kyrkan får möjlighet att dela tankar och reflektioner med varandra. Det kanske är så att vi som är med om dessa dagar helt enkelt ska ägna oss åt ’chevruta’.

Ett annat uttryck för detta är teologipodden
Tolkning pågår
Två teologer sitter ner och funderar gemensamt kring en predikotext. Den har jag bloggat om förut, eftersom jag samarbetat en del med dem.

De flesta präster har relativt många gudstjänster kring advent och jul. Det innebär många predikningar att förbereda. Visst måste det vara en fantastisk möjlighet att få komma till Uppsala 22-23 november, bo trevligt på Fjellstedtska och ägna två dagar åt att lägga en grund för sitt komande predikoarbete. Den präst som återvänder hem efter dessa dagar kommer att uppleva dagarna som en investering. Det är åtminstone vad Leif och jag hoppas och ber om. Vill Du vara med? Klicka på länken här och anmäl Dig.

Sunday, 26 August 2018

Sundsvall, drakar och bröllop

Den som inte känner till bakgrunden
till denna beskedliga drake
blir nog en smula förbryllad.
I helgen har jag varit i Sundsvall. En stad som förknippas med drakar. Sundsvall brann ner till grunden 1888. Det var en stad bestående av trähus. När den sedan skulle byggas upp blev det hus av sten. Nu kallas centrum för
Stenstaden
Enligt vad jag förstår sattes en drake på ett av husen vid torget, för att skydda mot framtida bränder. En intressant symbolik, då ju drakar sprutar eld.

2003 startade ett UV-företag den så kallade drakparaden. Bland annat sattes drakar ut vid alla företag. En av dem hittade jag vid kyrkans hus. En drake med bilder av Jesus på.

Drakar på kyrktorn är inte ovanligt.
På den stora Gustav Adolfskyrkans torn, finns också drakar. Kyrkan byggdes efter branden, då den gamla hade brunnit ner. Detta är ju ganska vanligt på kyrkor. Ofta på västfasaden, för att hålla ondskan borta. Men nu tolkas de som skydd. Metaforerna krockar en smula.

Inne i kyrkan finner jag en märklig tavla:
Guardian angels II
Vid ett tillfälle försökte en person elda upp föregångaren, Guardian angels I. Senare stals den. Nu hänger nummer 2 på norra väggen.

Tavlan tillhör de konstverk som provocerar. Utöver Kristi kors finns ytterligare tre kors. Därutöver några eldar och fem änglar, som snarare ser ut som super heroes. Dessutom ett öga och en ros. Fritt fram för tolkningar.

Fotot är dessvärre inte så skarpt. Tavlan behöver ses på plats.
Konstnären heter Christian Beijer och är en lokal konstnär.
Även skulpturerna bakom altaret är speciella. Jesus och barnen mitt fram. Maria och Jesusbarnet till vänster och sedan tre män – inte de vise männen – till höger. Jag fick veta att de föreställer några som varit betydelsefulla för kyrkans tillblivelse.

Dessa skulpturer var harmoniska och stillsamma. Konstnär: Ivar Lindekranz.
Denna kyrka, som ersatte den som brann 1888, eldhärjades 1988. Det verkar vara ett tema i Sundsvall. Den återinvigdes dock året efter.

Denna fotograf gör skäl för namnet. Hon 'fot'-ade verkligen!
Skälet till mitt besök var en vigselgudstjänst. Jag hade förmånen att viga en klasskamrat från högstadiet. En av texterna jag läste – önskad av brudparet – var hämtad från Höga Visan:
Stark som döden är kärleken,

lidelsen obeveklig som graven.

Dess pilar är flammande eld,

en ljungande låga.
En passande text. Det enda som brann igår var dock kärlekens eld.

Wednesday, 22 August 2018

Jesus finns bland oss idag – på kyrkokansliet

Vi på utbildningsinstitutet utgjorde kör. Bilden har jag alltså tagit från
min plats i basstämman, uppe på scenen.
Vi höll till på Uppsala Konsert och Kongress.
Förstås! Som kristen tror jag att inkarnationen – att Gud blivit människa i – är en verklighet. När människan Jesus föddes av människan Maria för ungefär 2000 år sedan var det en unik händelse i världshistorien. Gud blev människa på ett unikt sätt. När denne Jesus – i vuxen ålder – sedan dog och fick liv igen skedde på nytt något unikt. Sedan dess finns Jesus närvarande i världen. Även idag. Med andra ord:
Jesus finns bland oss idag.
Vi sjöng det i morse på kyrkokansliets höstupptakt. Sv ps 591. En psalm som handlar om vårt uppdrag – som människor, skulle jag vilja tillägga – att arbeta för rätt och fred. Uppmaningen i psalmen är att be, ge, stå emot och ha ett hopp. Och varje vers avslutas med orden: Jesus finns bland oss idag.

Varje höst samlas alla som är anställda på den nationella nivån i Svenska kyrkan. Vi är många. För många anser vissa. Ja, visst går det att diskutera. Om det är så att församlingar har råd att anställa färre människor medan den nationella nivån inte påverkas, då känns det såklart skevt.

Det må vara hur det vill med detta. Idag samlades vi i alla fall. För Svenska kyrkans utbildningsinstitut, som finns både i Uppsala och Lund, var det speciellt. Upptakten låg på så sätt att vi alla kunde vara med. Annars brukar de som arbetar i Lund ha svårt att vara med. Vi hade också uppdraget att hålla i morgonbönen. Det var då vi sjöng om Jesus.

Vår rektor, Anne-Louise Eriksson, som snart går i pension, predikade. Hon utgick från det faktum att det snart är val. Och den oro som många av oss känner. Hon underströk att vi inte alltid känner oro av samma skäl. Den bredd i politiska uppfattningar som finns i Sverige, finns så klart även i Svenska kyrkan och på kyrkokansliet.

Utan att peka ut någon underströk hon ändå vikten av att kämpa för det goda, för alla människors lika värde och för en öppen demokrati.

Med de tre aporna som metafor – de som inte vill se, höra eller tala – uppmanade hon oss att våga se, höra och tala. Hon avslutade sin förkunnelse med att peka på Jesus. Jesus gav människor syn, hörsel och talförmåga tillbaka.

Så fick vi lyssna till evangeliet om hur Jesus botar en man som var döv och knappt kunde tala. Mark 7:31-37 och evangelietext i söndags.

När jag var på predikokonferens för någon vecka sedan hade jag en presentation, som handlade om just detta. Att kunna predika profetiskt, så att människor med olika uppfattningar bjuds in att lyssna. Det finns en stor risk att vi predikar så ’head-on’ att människor stänger av och slutar lyssna. Bättre att nå fram och ge Guds Ande möjlighet att verka i åhörarnas egen reflektion. Om detta kunde jag skriva mycket mer. Men jag tror att det handlar om att använda bilder och berättelser. Och att genom dem predika hopp. Och gärna göra det med Jesus i centrum. Som jag hörde det, gjorde Anne-Louise det i morse.

Sunday, 19 August 2018

Afrika i fokus


Barnen får prova på att hålla i jorden. Foto: Matilda Göranzon
- Idag är det vi vuxna som styr världen men i framtiden kommer ni barn att ta över. Så därför får ni nu prova att hålla världen.
Ungefär så sa Amanda Parrow, som ledde barnens stund och söndagsskolan i Sankta Maria kyrka, Uppsala, tidigare idag. Så fick de barn i kyrkan som ville, komma fram och hålla i jorden. Enkelt och föredömligt.

Detta var en del av mässan, som inledde en dag med överskriften:
Öppet för alla om Afrika
Tidigare missionärerna Elisabeth och Erland Hillby hade tagit initiativet. De har arbetat för Svenska kyrkans mission bland annat i Tanzania. Bland de medverkande fanns vokalensemblen Uppslaget. De sjöng både i mässan och vid den efterföljande samlingen. Hans Engdahl, tidigare missionär och professor i Sydafrika, berättade om tre viktiga afrikanska teologer. John S Mbiti, Desmond M Tutu och James H Kone. Mbiti är en mycket betydande afrikansk teolog. Tutu beskrivs mer som en företrädare för Black Theology liksom Kone, som avled tidigare i år, och var verksam i USA. Elisabeth Hillby berättade om utbildning för f d pojksoldater i Sydsudan. Erland Hillby talade om viktiga förebilder för Tanzanias lutherska kyrka och dessutom berättade några från Helga Trefaldighets församling om en resa till Anafora i Egypten.

Ett seminarium med Olle Kristenson var utlovat liksom dans även grupp Afarer från Etiopien. Jag tror dock att dessa två programpunkter ströks av olika skäl. Hustrun och jag medverkade genom att leda kontextuellt bibelsamtal.

Jag kan inte redogöra för särskilt mycket av innehållet. Det verkade dock som om deltagarna var nöjda. Visst troppade en del av efter några timmar – så är det ju ofta. Men i stort sett var det livliga samtal och goda möten.

Det kändes viktigt att vara med. Det är inte så ofta som en av världens största kontinenter – Afrika – står i centrum. Helst skulle ju afrikanska röster få höras. Nu får det vara gott nog att vi som har bott många år i Afrika och återvänt på besök, får möjlighet att berätta.

Vi fick möjlighet att äta och fika tillsammans. Det fanns också försäljning av afrikanska kläder och hantverk.

En viss tveksamhet hade vi inför underrubriken:
Från Kap till Kairo
Det var ju Cecil Rhodes stora koloniala projekt. Att binda ihop Afrika med en telegraflinje och en järnväg från sydväst till nordost. Cecil Rhodes kallas ibland för södra Afrikas Hitler, vilket säger en del om den avsky som fortfarande finns i södra Afrika över hans inverkan.

För ett par år sedan krävde studenter och universitetspersonal i Kapstaden att den stora Rhodes-statyn framför University of Cape Town (UCT) skulle tas ner. Allt under parollen:
#Rhodesmustfall
Prästen Martina Larsson tackar Erland och Elisabeth Hillby för deras
engagemang. Även vi andra medverkande fick fina blommor.
Detta skedde också. Fortfarande finns dock Rhodes University och en stiftelse med Rhodes – och Mandelas – namn. The Mandela Rhodes Foundation. Den koloniala historien måste hela tiden berättas och ifrågasättas. Bäst är det ju när afrikaner och européer kan mötas. Om detta har jag bloggat förut. Länken kommer här.

Som jag ser det är det dock positivt att vi i alla fall försöker uppmärksamma världen utanför Europa – och gör det på ett konstruktivt sätt.

Elisabeth och Erland är två eldsjälar. Åldersmässigt pensionärer men i alla andra avseenden ytterst aktiva. Mer sådana personer behövs.

Thursday, 16 August 2018

Spoiler warning

If you haven’t seen ‘Mamma Mia - Here we go again’ and intend to do it:
Stop reading here!
I want to make a few comments about the end of the movie.

In the first movie Meryl Streep plays a central role. In the second movie the audience has to wait until the end before she enters the scene. Why? Because her character – Donna – is dead. We only get to know Donna as a much younger person. In flashbacks.  So, how can the grown up Donna enter the scene – if she is not alive?

This is why I want to make a comment. The possibility of Donna’s daughter, Sophie, actually meeting her late mother comes through a sacrament. At the christening (baptism) of Sophie’s child, Donna enters the church. It comes across as a vision. My impression is that only Sophie can see her mother. When she, Donna, leaves the church building, she walks into the sunshine – or into the eternal light.

Sophie (Amanda Seyfried) and Donna (Meryl Streep) meet in the church.
At the end of the movie, however, everyone can see her. Both in her grown up (Meryl Streep) version and in a younger version. Likewise the three possible fathers of Sophie are also present in two versions. As teenagers and as adults. As well as Donnas two best friends. Temporal and spatial distances are being bridged.

My own mother died in 1999. I often feel close to her when I participate in another sacrament, Eucharist. It is my understanding that time and space in a sense cease to exist when we break bread and share the cup.

Hence I am not surprised that this is a perspective that the movie makers make use of. One can of course ask questions about how the two composers of the music, Benny Andersson and Björn Ulvaeus, who also appear in the movie, have reacted to this end scene. It is not the first time religion plays a significant role in their production. The musical: ‘Kristina from Duvemala’ has faith as a central theme. Benny Andersson has composed the music of several modern church hymns but Björn Ulvaeus is known to be an atheist.

Be that as it may. When I participated in a conference about preaching in the beginning of this month, one of the key note addresses was about Pauli Murray. The speaker, Dr Donyelle McCray, told us about how Pauli presided in her first Eucharist (prima missa) as an Episcopal priest in the church in Chapel Hill, North Carolina, where her great role model, her grandmother Cornelia, had been baptized and how that meant a lot to Pauli. A sense of closeness to an important person in her life and family.

In both the movie and in the story about Pauli Murray I find resonance to my own experience. My wish is that more people should find their way to the sacraments, where time and space can be bridged, through Christ.

Wednesday, 8 August 2018

Societas Homiletica – day six

Incoming President Alexander Deeg receiving wishes of good luck from
outgoing President Dawn Ottoni-Wilhelm
Last day of the conference. Already on our way back to Sweden. Today we only had two sessions. First business meeting, which for instance means electing a new President and new board members. But also tabling applications from us who want to become members of the association.

There were 21 new applications and I was one of them. All 21 were accepted (they usually are), so I can gladly announce that I now am a full member of Societas Homiletica. A good network for inspiration and sharing of ideas and research.

The conference ended with a Worship Service. The closing hymn is also my prayer:
Be Thou my Vision, O Lord of my heart
Naught be all else to me, save that Thou art
Thou my best Thought, by day or by night
Waking or sleeping, Thy presence my light

Societas Homiletica – day five

Frank was also leader
of our reflection group.
One of the highlights this day was definitely the sermon at the morning service. Rev Dr Frank Thomas is an Afro-American preacher, who really preaches in the tradition of call and response. I will not try to convey what he said. The theme was
What about the children?
Based on a reading from Exodus 1:15-22 where the two Hebrew midwifes, Shiphrah and Puah, saves children whom the king of Egypt wanted them to kill, he spoke about the situation that children in this world face. We were all moved.

Just as most of the other days, this one was filled with interesting addresses and presentations. I want to point to one of them. Rev Dr Ulla Morre Bidstrup presented thought on how to preach at weddings. It was clear that the Danish church emphasizes this and other similar sermons more than we do. Like sermons at baptisms and funerals. After the presentation we talked and as far as I understand they spend almost double the amount of teaching on those sermons compared with us.

The fact is that we probably preach to more people at these services than at Sunday services. After this presentation I need to go back home and give our syllabus a thought.

Ulla gave us much to think about.
Dr Bidstrup also gave good examples of how one can structure a sermon at a wedding service. This I will make us of in my teaching.

The day ended with a banquet with cultural sharing. From a number of countries that were represented different items were delivered. The Swedish group sang an old song known as
Away with all that causes anguish [Bort allt vad oro gör]
It fitted quite well to the theme of the conference, about fear.

After five interesting days we just have a few sessions tomorrow morning and thereafter we will go back home. With a lot of new thoughts and also new friends and colleagues. Grateful!

Monday, 6 August 2018

Societas Homiletica – day four – Pauli Murray!

Dr Donyelle McCray, Yale Divinity School
Monday. This is the day with different excursions in the afternoon. I am not going to write about them. I will focus on this morning’s Keynote Address:
Pauli Murray In and Out of the Pulpit.
The speaker was Dr Donyelle McCray, Assistant Professor of Homiletics at Yale Divinity School. She was brilliant. And the story about Pauli Murray was so interesting.

First of all I have to confess that I had not heard of her. But now I have. She was an activist before the civil rights movement really took off. She was also a lawyer and a poet. Rather late she was also ordained in the Episcopal Church. As the first Afro American Woman Priest.

Already as a young person she described herself as inwardly male and outwardly female. She liked to dress in male clothes and carry out traditionally male duties.

Dr McCray painted a lively portrait of Pauli Murray. And she also introduced three of her most important inspirations.
Cornelia Smith Fitzgerald (Her grandmother).
Langston Hughes (A famous Harlem renaissance poet).
James Cone (one of the most renowned proponents of Black Theology in the US, who died April 28 this year).
Her grandmother was a preacher, but not in church. She held sermons to her neighbors and that inspired young Pauli. From Hughes she learnt about poetry. Murray meant that sermon and poetry are overlapping genres. I could not agree more. This is partly what I said in my own presentation. I am aware that I only am in the beginning myself.

Hughes also stressed how important it is to use one’s voice in more than one way. On this note I remember how we spoke about the grunting of preachers in Africa. A connection to the traditional praise singer, in isiZulu called ‘ibongi’. Either Hughes or Pauli Murray had said that
Language conceals the human voice
This means that a preacher should use other sounds. Even weeping as a way of expressing deep emotions. (This is far from our western preaching style, but in southern Africa we experienced this a lot).

When the address dwelled on Cone much was said about the role of anger in sermons. Anger as something that should not be feared but something that is informative.

The address was long but very inspiring. I want to learn more about this remarkable woman. I have found a website but I cannot see that much about her sermons is being mentioned. The link comes here.

Pauli Murray was ordained in 1977 and died in 1985. At the General Convention of the Episcopal Church 2012 her name was added to the Calendar of Commemorations of The Episcopal Church, and thus to Holy Women.

Something that especially spoke to me was her love for dogs. She liked to pray with her dog at her side. This I have done a lot myself, especially early mornings in South Africa.

Societas Homiletica – day three!

Duke Chapel. Or Cathedral?
Sunday meant late morning. The Church Service started only at 11 am. Some of the participants went to a Southern Baptist church for worship. Others to the chapel on campus, Duke Chapel. (With the size of a cathedral.) I decided to take part in the latter.

The Church was almost full. There was a choir singing and a well prepared sermon by the dean of the chapel. The congregation is interdenominational. Mainline. One thing happened, which I have never experienced. After the service, that took approximately one hour a short communion service started in a small side chapel. We were around fifty persons gathering there. Starting with the Eucharistic prayer with a liturgy similar to the one we have in Church of Sweden we shared the body and blood of Jesus Christ and all was done in fifteen minutes. I saw that many of us Swedish participants took part in the communion. I guess we are used to weekly Eucharist. It was a precious moment although I prefer to have the Eucharist included in the main service.

The side chapel where we celebrated Holy Communion.
The rest of the day was filled with a key note address, workshops and paper presentation. The terminology is interesting. Even if the presenter don’t have a physical paper in her or his hand, it is still named a paper presentation. This happened for instance when Lis Valle shared a video with the heading
Queering Preaching
It was a moving recording of a service where she, as a sermon, had danced a burlesque dance. Rather provocative but also touching. Why is it that some artistic expressions are welcomed in church but others are not? Food for thought!

In the same session Anuparthi John Prabhakar spoke about the Dalit community in India and how worship in this context looks like. A group that traditionally have been prohibited to worship in the temple, because they were untouchable. They had their own religion, using the shade under the trees as their temples. The Deity could possess any person and use this person as a priest – not like in a Hindu temple, where only the Brahmins could talk. So, the religion became very corporate and democratic. When Protestant mission came they built churches and ordained pastors, which meant they were copying the Hindu style, which made the Dalit community uncomfortable. John’s suggestion was that the Church must reconnect to the Dalit roots.

Both the Queer and the Dalit example is about exclusion or inclusion. How do we preach in a way that not only welcome people but also affirms?

The day ended with group reflections. So helpful to reflect together with homileticians from all over the world. The conference and the conversations give me much material to bring back to my own teaching at the Institute.

Sunday, 5 August 2018

Societas Homiletica – day two!

The second day of the conference has now ended. Vi started with morning meditation. Anne Gidion claimed that you cannot argue with fear. The only thing one can do is to tell counterstories. She told us about a project in the German Church where you tell hopestories as counterstories to hatestories. The hashtag is
From #hateSpeech to #hopeSpeech
After that the President, Dawn Ottoni-Wilhelm, whit Swedish origin on her maternal side, gave her Address. This speech was followed by group reflections.
After lunch and an international panel with participants from South Africa, India and Venezuela it was time for presentations. I presented a paper on prophetic preaching. I got a lot of valuable feedback and was also encouraged to continue working and maybe publish a book on the topic.

My colleague, Gunilla Renöfält, who teaches in Lund, also presented her paper in a panel. She did very well and got many positive comments.
The day ended with Jazz Vespers. John Brown “little” Big band played and at the end of the service we were all on our feet dancing and rejoicing.

I am going to sleep well tonight!

Saturday, 4 August 2018

Societas Homiletica – a society of love

The first evening at this homiletical conference is over. We meet at Duke Divinity School, in Durham, North Carolina. Around 70 participants from different parts of the world. I count between 15 and 20 countries on the list of participants. After registration and dinner we gathered for a Service of Worship in Goodson Chapel.

Listen to this prayer of confession, inspired by Proverbs 1:20-23:
God of rushing wind and silver moon,Wisdom cries in the street, and we have not heard.
She raises her voice, and we hurry past.
With distracted eyes and divided hearts, we have ignored her counsel.
We have ignored You.
Forgive us, we pray.
We are weary of our false assurance and would hear truth.
After that we hear the words of assurance.

Meslissa Gamble performs a Liturgical Dance.
We sing together. There is a Liturgical Dance performed by Melissa Gamble a 3rd year Master of Divinity student. It is powerful.

Powerful is also the sermon of one of the founding members of the Society, Rev Dr Richard Lischer. It is he who describes Societas Homiletica as a society of love. An alternative to all societies of fear, that exist in this world.

The theme of this years conference is:
Fearing God in a Fear-Filled World?
He underscores this possibility: instead of fearing everything else – fear God. It gives me something to think about. The idea of fearing God as a help to get rid of much other fear. His final example is amazing. Obviously the President of the US had said, some time ago, that he wanted to protect the Christians in the US. The preacher ended the sermon with something like this:
Mr President, we don’t need your protection. The only one we fear is God. (I mean, how could anyone protect us from God?)

In the sermon and in the prayers I understood that the separation of migrants’ children from the parents is something that really troubles people here.

I look forward to Saturday. At 15.15 I will present my paper. I feel happy about this opportunity.

Monday, 30 July 2018

Sommar och anslagstavlor

Tre dagordningar till olika årsmöten. Och så en
Bamsestig, där t ex farmor bor uppe på en stor sten.
Semestern lider mot sitt slut. Den har tillbringats i sommarstugan med avbrott för en och annan utflykt. Med tanke på värmen visade det sig vara ett klokt beslut att mestadels ligga still.

I början av vår sedvanliga vistelse i stugan brukar vi bevista en rad årsmöten. Det rör sig numer om tre stycken. Dels är det vägsamfälligheten. Den inbegriper fastighetsägarna i stugområdet samt en del bönder och andra åretruntboende. Det är oftast en lugn och städad tillställning. Bland de stora ämnena vid årets möte var just mötesplatser – fast rent fysiska sådana – och vägbulor.

Någon dag senare var det dags för sommarstugeföreningen. Den organiserar midsommarfirande och grillfest (som i år blev en picknick, p g a eldningsförbudet). Den utgör också ett forum för andra gemensamma frågor. Exempelvis de årligen återkommande städdagarna. När årsmötet var klart städade vi gemensamt upp efter midsommarfirandet. Kulörta lyktor skruvade ur sina fästen och placerades i sina kartonger i väntan på nästa midsommarafton. Björkar lades på en hög i väntan på uppeldning och bänkar bars ner till båtbryggorna. Där vidtog sedan årsmöte nummer tre. Bryggföreningen. Det går att beskriva dessa föreningar som en slags rysk gumma. Vägsamfälligheten är den största. Bryggföreningen den minsta enheten.

Kallelser till dessa möten sker numer via mejl. Men anslagstavlan fyller också en viktig funktion. Som synes på fotografiet trängs de tre dagordningarna med den bamsepromenad som en lekfull mor-/farfar gjort i terrängen för egna och andras telningar.

På utflykt i Mobergland.
Vid en av utfärderna, som skedde i Vilhelm Mobergs fotspår, såg vi andra anslagstavlor. Självklart fastnade jag för missionsauktionen i Algutsboda. Men det som mest ådrog sig min uppmärksamhet var den utplacerade häftapparaten. Den talar sitt tydliga språk. En artefakt som signalerar demokrati, offentlighet och tillit i skön förening.

När jag var nyprästvigd och arbetade i Bastuträsk minns jag hur Elly, kyrkoskrivaren, varje vecka förfärdigade affischer, som anslogs på lämpliga anslagstavlor. Jag kan närapå framkalla ett doftminne av den omisskännliga spritpennelukt som uppstod i skrivandets stund. Jag vill dock minnas att hon medförde egen häftapparat, alternativt egna häftstift.

Nu kommunicerar vi med digitala verktyg och det är gott så. Men vad går upp emot en gammal anslagstavla?
Inte minst gillar jag inbjudan till missionsauktion i Algutsboda. Den äger rum
lördagen den 18 november, så skriv upp det i almanackan nu.
Ett underbart exempel på tillit och offentlighet.