Wednesday, 18 April 2018

Fyris Chamber Choir, Fair Trade and isiZulu

With this blogpost I am touching on a number of issues at the same time. I am sure that the heading indicates that.

First of all. Saturday 28 April our Fair Trade Shop Globalen will serve coffee, tea and biscuits to its customers. In Swedish this is called
Lördagsfika
Lördag means Saturday. Fika is a concept which is not easily translated into English. It describes the whole activity when two or more persons drink coffee and tea together. It is usually one of the first words you learn when you visit Sweden. We arrange Lördagsfika once a month and it has become an important activity in our calendar. More customers come to the shop which means that we sell more fair trade products. This is of course our main objective. But equally important is to create a good atmosphere in the shop and in our organisation. We are very happy to have two competent halftime employees in our shop but a lot of work is also done by volunteers. I see a number of volunteers in the shop these Saturdays. And we also experience that it is a good opportunity to recruit new volunteers.

Well, Saturday 28 April the choir in which my wife and I sing, Fyris Chamber Choir, will sing outside our shop. At 1 pm. The program will be traditional. This is the beginning of a long weekend where Sweden celebrates springtime. 30 April is a very special day in Sweden and especially in Uppsala. Engineering and Science students arrange a dramatic River Rafting activity in the middle of the medieval city in the morning. In the afternoon all students gather outside the University Library and following the Vice Chancellor’s example all don their white student caps simultaneously exactly at 3 pm. Directly after one of the oldest choirs, OD, sings traditional spring songs at the same place. After many ball dinners in different venues all gather outside the castle at 9 pm when the oldest student choir, Allmänna Sången, sings the same traditional spring songs. This short concert is every year broadcasted in radio.

From 2018 I hope that we have founded a new tradition. Fyris Chamber Choir sings spring songs outside Fair Trade Shop Globalen. Future will show.

So, what about isiZulu? I was reading a book, looking for some other information, when I coincidently found an old translation of one of our spring songs, in isiZulu. Well, to be honest, it is not a translation – it is a new text. If I understand it correctly it is a text about rain. The coming of rain in South Africa is easy to compare with the coming of spring in Sweden. Therefore I am convinced that Hedvig Posse, who wrote the text, if not translating literally captured the essence of the song with her new text. Hedvig Posse was a Swedish missionary in South Africa from 1887 until her retirement.

To sing this text outside the Fair Trade shop will be one small example of the fact that contacts between countries are important. In the end of the nineteenth century (and for many years) Sweden sent missionaries to South Africa. Today South Africa send Fair Trade products to Sweden. Time changes but the strong links remain.

Vill Du lyssna på några takter ur sången, från en av våra repetitioner, så kommer den här:


If one of my isiZulu speaking readers could read through the text and tell me what you think about the text I would be thankful. And also about our pronunciation in the short video clip.






Sunday, 8 April 2018

Påskens vittnen

Idag är det andra söndagen i påsktiden och temat för denna söndag i Svenska kyrkans evangeliebok är just ’Påskens vittnen’. Jag hade förmånen att få predika i Funbo kyrka och den ännu större förmånen att bland gudstjänstdeltagarna få ha
Hanna-Lisa Ek
Hon är 102 år och är verkligen ett påskens vittne. Hon har varit missionär i Indien, utsänd av Svenska kyrkans mission (SKM). Till professionen är hon småskollärare. Hon var utsänd 1951-56 som sådan men återvände sedan 1965 som föreståndare för ett skolhem. Vad jag förstår hade hon den tjänsten till sin pension, som borde inträffat år 1981. Det betyder att hon slutade det år jag åkte ut som volontär till Sydafrika. Utsänd även jag av SKM.

Hustrun fick en fin pratstund med Hanna-Lisa.
I UNT läser jag att Hanna-Lisa hade gått ungdomsledarutbildning vid Sigtuna folkhögskola åren 1943-44 och det är ju också ett sammanträffande. Hustrun utbildades där till församlingsassistent åren 1980-82.

Hanna-Lisa är en aktiv gudstjänstdeltagare och även engagerad i syföreningen i Funbo och i organisationen Kvinnor för Mission.

Så härligt och inspirerande att få träffa en sådan förebild.

Såklart passade jag på att fotografera henne och bad att få skriva om henne på internet. Jag har ju haft Svenska kyrkans Instagramkonto denna vecka, så det passade bra. Men jag ville även få med något om henne på min blogg.

Monday, 2 April 2018

Denna vecka @svenskakyrkan


Nu har turen kommit till mig. Jag har hand om Svenska kyrkans vandringskonto på Instagram. Spännande!

Men tyvärr har de studerande på Svenska kyrkans utbildningsinstitut självstudier och är alltså inte närvarande här i Uppsala. Det hade varit roligt att få visa hur vi har det på utbildningsinstitutet. Nu får vi nöja oss med oss anställda medarbetare.

Veckan som kommer har vi fortbildning. Detta kommer jag att skriva om och det kommer jag att försöka spegla i mitt bildval.

Säkert blir det också en och annan bild från annat i mitt liv. Så om Du har lust, får Du gärna följa med på @svenskakyrkan på instagram denna vecka.

Och förstås andra veckor med!

Sunday, 1 April 2018

Svenska kyrkan byter namn

Det är inte ofta jag berättar om sådant som händer på kyrkokansliet men nu känns det ändå viktigt att ta bladet från munnen. Även om det är påskdagen. Vad jag förstår kommer Svenska kyrkan inom kort byta namn. Skälen till namnbytet är flera. Det har sedan länge diskuterats hur lämpligt det är att ett av Sveriges många kristna samfund, på ett exkluderande sätt, gör anspråk på att vara just den 'svenska' kyrkan. Ett förslag har därför varit att vi i stället ska kallas den
Evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige
Namnet är dock redan upptaget av ett annat lutherskt trossamfund. Detta gör att kyrkokansliet nu tänker mer fritt kring det nya namnet.

Det som gjort behlovet av namnbyte akut är två viktiga förändringar vid kyrkokansliet. Dels har vi på kansliet under våren 2018 bytt resebyrå och anlitar numer
Nex travel
Dels har kansliet sedan 1 april en nytt löne- och tidrapporteringssystem, nämligen
Flex applications
För att det ska bli enklare att komma ihåg namnen på de nya systemen - nex och flex - vill därför kyrkokansliets kommunikationsavdelning att ordet 'spex' ska ingå i det nya samfundsnamnet. Att ordet 'spex' har en humoristisk konnotation är i sammanhanget bara en fördel. Humor är en viktig del av Svenska kyrkans kommunikation. Det visar inte minst twitter-succén: taco-Jesus.

Avdelningen för teologi och ekumenik tror dock att det behövs ett tillägg, som uttrycker Svenska kyrkans identitet som trossamfund. Det skarpa förslaget, som också, vad jag förstår, vunnit gehör i både biskopsmötet och kyrkostyrelsen, är därför
Spex Saviours
Som en följd av namnbytet har en ny logotype tagits fram. Den nya loggan präglas både av kontinuitet och förnyelse, då färger och i viss mån form från den gamla loggan behållits.
Om alla berörda ger sitt medgivande kommer namnändringen träda i kraft om ett år, d v s 1 april 2019.

Sunday, 25 March 2018

Mer offergång åt folket

Efter varje gudstjänst stannar ett par kyrkvärdar
kvar och räknar kollekten. En ansvarfull uppgift.
Förr i tiden. Alltså, jag menar inte att allt var bättre förr i tiden. Men en del bruk, som försvunnit, längtar jag efter. Ett sådant bruk är just:
Offergång
Det ägde förut rum i Svenska kyrkan framför allt två gånger om året. (Jag tror att det förekommer fortfarande. Du som läser detta får gärna berätta om det är så!) Båda gångerna fanns det en tydlig koppling till den världsvida kyrkan. Dels förekom det offergång på Trettondedag Jul, när den ena av årets stora insamlingsperioder avslutades, dels på Palmsöndagen, när den andra insamlingsperioden nått sitt slut. Men egentligen är det inte helt riktigt att säga insamlingsperiod, för det var så mycket mer. Under dessa två perioder talades det mycket om vårt ansvar för varandra i den världsvida kyrkan. Det ordnades auktioner, informationsmöten, fastemarscher och mycket annat. Detta vet jag förekommer på många håll! På många sätt är julkampanjen och fastekampanjen levande begrepp i Svenska kyrkan.

I dagens högmässa bars endast en faste-
sparbössa fram. Förut var det massor.
(Jag erkänner villigt att inte heller jag
haft någon bössa stående hemma).
När vi idag deltog i högmässan i den kyrka som vi kallar vår, saknade jag dock offergången. Det är palmsöndag och årets fastekampanj når sin kulmen. Temat är:
Att resa sig starkare
Tänk så fint det hade varit om vi som var i kyrkan hade fått resa oss upp, gå fram i mittgången och sedan lämnat vår gåva på ett för ändamålet framställt bord. (I sammanhanget ska sägas att vi under våra år i södra Afrika var vana vid att få ge kollekt via offergång varje söndag. Ibland förekom mer än en offergång i samma gudstjänst. Alltid under sång och dans!)

Efter högmässan tog jag upp frågan med två av församlingens präster. En av dem poängterade att det blir svårt med offergång, när många – däribland prästen själv – lämnar sin gåva med hjälp av swish. Jag förstår! Samma problem fanns när kollektomaterna infördes. Det löstes genom att den som betalat med sitt kort också fick ett kvitto, med en anonym del, som kunde rivas av och läggas i kollekthåven. Men hur gör vi med swish? Det kommer ju inte ut något kvitto ur mobiltelefonen.

Idag väljer fler swish än bössa.
Hustrun, församlingspedagog till professionen, löste ekvationen vid lunchen. Tryck upp en bunt papperslappar med texten:
Jag har lämnat min gåva via swish
Lägg sedan dessa lappar på olika ställen i kyrkan, så att den som vill delta på detta sätt kan göra det.

Kroppen! Vi behöver ha med kroppen. Vi – liksom andra syskon i den världsvida kyrkan, ja i hela mänskligheten – behöver resa oss starkare. För det handlar inte om givare och mottagare. Det handlar om en enda mänsklighet, där vi lär oss att dela med varandra.

Sunday, 11 March 2018

Livets bröd

Idag var vi i Flogstaskolans matsal och firade mässa med föreningen Sankt Olofs vänner. Alltid lika varmt och innerligt. Idag var evangelietexten hämtad från Joh 6:1-15. Midfastosöndagen. Här följer min predikan:
* * * * *

Vi sprang ikapp till skolbespisningen. Det gjorde vi en gång var femte vecka. Jag vet inte hur det var för er men när jag gick i skolan hade vi en matsedel som omfattade just fem veckor. Och någon gång under denna period bjöds vi på palt. Vi bodde i Långträsk. Mitt emellan Pite och Arvidsjaur.

Men det var inte den dagen vi sprang ikapp till matsalen. Det var dagen efter. Då fick de första i kön uppstekt palt. En delikatess.

Det skedde i skolbespisningen. Ungefär en sådan som vi idag sitter i. Och för dem av oss tioåringar som sprang snabbast var det ett slags bespisningsunder. Att få av det överblivna innan det tog slut. Uppstekt palt.

Så lever vi ibland våra liv. Vi jagar efter vinst. Vi armbågar oss fram. Först till kvarn får först mala. Det låter rättvist. Ett gammalt svenskt talesätt. Kan väl inte vara fel?

Även människorna kring Jesus.

” … de tänkte tvinga honom med sig för att göra honom till kung …”

Jesus uppfattar detta och drar sig undan. När folket ändå – dagen efter – hittar Jesus på andra sidan sjön, konstaterar han:

” … ni söker inte efter mig därför att ni har fått se tecken 
utan därför att ni åt av bröden och blev mätta.”

Vem är Jesus egentligen? Och vad ska vi söka hos honom?

När teologer i södra Afrika reflekterar över Herrens bön fäster de uppmärksamheten vid att när bönen övergår till att handla om våra behov så kommer bönen om bröd:

”Ge oss idag det bröd vi behöver”

Jesus har fokus på vårt behov av mat. Det är tydligt i berättelsen om bespisningsundret. Jesu har omsorg om människorna. Den första frågan, när han ser alla som kommer, är:

”Var skall vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta?”

Evangelisten Johannes berättar även hur Jesus efter sin uppståndelse bjuder lärjungarna på bröd och fisk med orden:

”Kom och ät”.

Att göra detta till något andligt är att göra våld på Jesus. Det är uppenbart och det går som en röd tråd genom hela Jesusskeendet:

Jesus bryr sig om människors hunger. Jesus mättar människor på riktigt. Med riktigt bröd.

Men samtidigt är Jesus ingen garant för materiell trygghet. I samma stund som vi vill hålla fast honom, flyr han. Drar han sig undan.

I det samtal som följer med människorna, dagen efter bespisningsundret, hänvisar folket till hur Gud gav deras förfäder och förmödrar manna i öknen. Och vi vet hur det var med det.

”Men somliga lydde inte Mose utan sparade av det till nästa morgon. 
Då var det fullt av mask och luktade illa.”

Jesus ger bröd. Men inte mer än vi behöver. Orden om mannat från 2 Mosebok handlar om rättvis fördelning:

”När de sedan mätte upp hade de som samlat mer inte fått för mycket
 och de som samlat mindre inte för litet, alla hade fått vad de behövde.”

När vi i fastan söker vandra i Jesu fotspår är det för att lära oss detta. Utifrån var i livet vi befinner oss får vi följa Jesus på olika sätt.

”Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus.”

Han som avstod från allt och antog en tjänares gestalt och gjorde sig ödmjuk och var lydig …

Det var därför Gud upphöjde honom …

En del av oss eller ska vi säga i vissa tider är vi där med Jesus. Vi erfar kors och plåga. Då får vi be att Gud drar oss upp.

Men ibland är vi i behov av att ödmjuka oss, för att andra eller vi själva upphöjt oss. Då får vi följa Jesus på vägen ner.

Den som ödmjukar sig ska bli upphöjd. Eller den som andra har förödmjukat. Den ska Jesus upphöja. Den som hungrar ska mättas. Det är lika sant som att den som redan har ska dela med sig.

Vår kallelse är att följa Jesus från den plats och den position vi befinner oss.

Om vi söker Jesus av hela vårt hjärta kommer han också att ge oss den kraft vi behöver.

Thursday, 8 March 2018

Gudrun Sjödén eller Fairtrade?


Jag har läst en krönika på Expressens nätupplaga, signerad Marianne Lindberg De Geer. Hon fläskar verkligen på i sin kritik av Gudrun Sjödén. Och det är klart, i SvD uttrycker sig Gudrun Sjödén på ett häpnadsväckande sätt. Om det stämmer, som SvD skriver, att Gudrun Sjödén tycker
att kvinnor som släpar efter i lön och pension får skylla sig själva.

Det finns olika märkningar. Detta är en
märkning som beskriver butiken, där
rättvisemärkta produkter säljs.
Det jag framför allt vill kommentera är det behov Marianne Lindberg De Geer ser av ett alternativ, för den som vill köpa schyssta kläder. Det alternativet finns.

I en Fair Trade Shop går det att hitta kläder som producerats i andra delar av världen, där den som producerat får en skälig lön. Vi har inte stort utbud av kläder i våra butiker, det erkänner jag. Men om efterfrågan ökar, får vi chansen att öka utbudet.

Rättvisemärkta kläder måste bli nästa steg i Fairtrade-rörelsen. Kaffe, te, bananer – det är produkter som nått ut i dagligvaruhandeln. Men rättvisemärkta kläder är svåra att hitta.

Sök alltså upp en Fair Trade Shop nära Dig och köp ett rättvisemärkt plagg redan denna vecka.

Denna symbol visar att produkten är rättvis.
Andra märkningar kan också förekomma.
dessväörre är inte alla att lita på.


Saturday, 24 February 2018

Varför jag ville vara banan!


Sedan drygt ett år är jag ordförande i Föreningen Världsbutiken Globalen i Uppsala. Det är en anrik förening. När den startade vet jag inte på rak arm men det första butiken kom igång 1984. Då var den inrymd på Övre Slottsgatan. Så småningom flyttade den till sitt nuvarande läge i Kyrkans Hus på Sysslomansgatan 2. Lokalerna är ändamålsenliga även om läget inte är direkt i smeten.

Nu är föreningen mer än själva butiken. Stadgarna säger:
Världsbutiken GLOBALEN är en ideell förening med uppgift att sälja varor, som inhandlats i solidaritet med producenterna, och varor som bidrar till att skapa opinion för en rättvisare fördelning och bättre hushållning av jordens resurser, samt att genom information bidra till att skapa opinion för detsamma.
Opinionsbildning är alltså en del av vår verksamhet. Just nu gör vi inte detta i så stor omfattning. Men att jag skriver på min blogg är ett sätt. Jag vet att andra medlemmar också arbetar med opinionsbildning på sina håll.

Idag har vi haft lördagsfika. Jag har stått utanför i några timmar och delat ut flygblad. När någon närmat sig har jag – iförd banandräkt – sagt ungefär såhär:
 -         Idag bjuder vi på fika i vår Fair Trade Shop Globalen, Välkommen in!
Ibland har jag frågat:
-         Är Du fikasugen?
På denna fråga har jag fått en del roliga svar. Till exempel:
-         Nej, men jag är kissnödig.
Då svarade jag att den personen nog fick lösa det problemet själv. En annan svarade glatt:
-         Nej, jag bantar.
Inte så få har frågat varför vi bjuder på fika. Ja, det är klart att vi vill ha kunder i vår butik. Men det har ju också ett opinionsbildande syfte. För mig som ordförande är det med stor glädje jag drar på mig banandräkten och utför denna syssla. I butiken fanns flera volontärer, som bjöd på fika och stod i kassan. Jag vet att någon har öppnat butiken och någon annan stänger. Det innebär en del administration framför datorn och hanterande av vår växelkassa (som visserligen är väldigt liten, men ändå måste räknas).

Men det finns också andra bakom kulisserna. Några personer har bakat det bröd vi bjuder på. Någon annan har skapat ett facebook-event, som andra har delat eller gått in på och bjudit in vänner att delta i. Ytterligare någon har skickat ut vårt nyhetsbrev till de drygt hundra medlemmarna och pushat för eventet.

Det var många som aldrig förut talat med en levande banan.
Ytterligare längre bakom kulisserna finns butikspersonalen som fixat med varorna, som vi hade kampanj på och ekonomigruppen som tar hand om alla resultat, betalar räkningar och allt annat.

Mina kamrater i styrelsen gör också viktiga insatser, när vi planerar och diskuterar vår strategi. Ja, listan kunde göras mycket längre.

Bor Du i Uppsala och vill vara med i detta viktiga arbete, för en rättvisare fördelning och bättre hushållning av jordens resurser, är Du välkommen på vårt årsmöte den 13 mars. Du kan bli medlem där och då. Och få rösträtt direkt.

Om Du verkligen ber snällt kan Du få låna banandräkten och dela ut flygblad själv någon gång.

Friday, 23 February 2018

Lördagsfika på Globalen

Denna bild är tagen vid ett event i Kalmar
för ett antal år sedan. Då gick jag runt i
banandräkt i sommarvärmen. Imorgon
kommer den varma dräkten att vara mer
passande.
Imorgon är det dags igen. Tillsammans med några andra glada volontärer står jag i (eller utanför) vår butik:
Fair Trade Shop Globalen
på Sysslomansgatan 2 i Uppsala. Kanske åker banandräkten på. Vi får se.

Vi har tema choklad. Några av våra mest engagerade volontärer har bakat rättvisemärkt fikabröd. Det kommer att finnas recept för den som vill ta efter.

Vår eminenta butikspersonal har förberett ett bord med bakingredienser, som går att köpa billigare enbart imorgon.

Kom gärna förbi, om Du bor i Uppsala eller dess närhet. Fikat är såklart gratis. Vi bjuder t ex på brownies som är både veganska och glutenfria. Det kommer att finnas havredryck till teet eller kaffet. Saft finns för den som inte dricker varm dryck.

Dessutom är det väldigt god stämning i butiken. Det kan jag säga mot bakgrund av hur det brukar vara på dessa lördagsfikan.

Framför allt är vi också en butik. Vi säljer produkter för att producenterna ska få en rättvis lön. Varje köp i vår butik gör skillnad för någon hantverkare eller jordbrukare.

Välkommen att fika rättvist och att göra en schysst affär.

Thursday, 22 February 2018

Vår ärkebiskop besöker SKUI

Ärkebiskopen under korsets tecken.
Idag fick vi besök av ärkebiskop Antje Jackelén på Svenska kyrkans utbildningsinstitut i Uppsala. Hon har tidigare besökt institutet på den andra utbildningsorten, Lund. Nu var det alltså vår tur. Hon hade avsatt hela förmiddagen till detta. Hennes föreläsning varvades med gruppsamtal och återkoppling. Det är inte enkelt att sammanfatta förmiddagen men jag ska försöka. Temat för förmiddagen var
Reformation och folkkyrka
Det handlade helt klart om reformationen men jag tror faktiskt inte jag hörde ärkebiskopen tala mycket om folkkyrkan. Däremot mycket om
Kyrkan i det offentliga rummet
Flera gånger gjordes kopplingar till det dokument som Lutherska Världsförbundet arbetat fram, som har just detta namn. Antje Jackelén har själv varit med i arbetsgruppen. Visst finns det klara kopplingar mellan begreppet ’Kyrkan i det offentliga rummet’ och begreppet ’folkkyrkan’. Men samma sak är det inte.

Dokumentet speglar luthersk teologi från hela den världsvida kyrkan. Det var också märkbart i hela förmiddagen, hur viktigt det är för ärkebiskopen att vi har något att lära från andra delar av den världsvida kyrkan. Hon delade intryck från Indien, Myanmar, Transsylvanien, Egypten och många andra platser. Vår närvaro i samhället, fick vi höra, är en nerv i den kristna tron. Vi ska vara salt och ljus. Johannesevangeliet lär oss att Gud älskade världen. Det står inte kyrkan.

Större delen av föreläsningen kom dock att handla om hur reformationen påverkat oss i detta avseende. Ärkebiskopen menade att reformationsåret inte handlade om Luther utan om just reformationens påverkan på oss. Det är viktigt för vår självförståelse. Trots detta var Luther ytterst närvarande i föreläsningen.

Reformationens påverkan på oss sammanfattade ärkebiskopen i fem punkter:
1. Det handlar om bildning
2. Det handlar om frihet
3. Det handlar om rädsla
4. Det handlar om att förstå
5. Det handlar om hopp
Bildningsaspekten var temat för bokmässan i höstas, där Svenska kyrkan var en stor aktör. Inget märkligt i att detta var punkt 1. Ärkebiskopen slog ett slag för detta att kunna något ’by heart’. Jag trodde att hon här skulle tala mer om satsningen ’Dela tro – dela liv’.

Under punkten om frihet kopplade hon ihop rättfärdiggörelsen med rättvisan. Där introducerade hon också en röd tråd i föreläsningen, som hon brukar återkomma till. Att luthersk teologi alltid kommer parvis. Som lutheraner är vi marinerade i dialektiken. Vi har lärt oss att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Vidare har reformationen lärt oss att skilja mellan olika former av rädsla och att kunna hantera rädsla. I denna del blev hon förhållandevis personlig och talade om långflygningar. Det finns en risk, menade hon, att flygande skambeläggs. Risken är att rädslan gör oss antingen passiva eller panikslaget hyperaktiva. Vi förstod att det finns ett etiskt dilemma för en ärkebiskop, som å ena sidan behöver kunna besöka t ex kristna i andra delar av världen och å andra sidan vill prioritera tåg framför flyg. Någonstans bakom detta dilemma skymtade en bild fram av en förstående Gud: den älskande fadern och tröstande modern.

När det kom till förståelse och hermeneutik fick vi följa med in i samtal med Werner Heisenberg och Niels Bohr. Samt Niezsche.

Under den sista rubriken – den om hopp – gick en stor del av tiden åt till att förklara tvåregementsläran. Den handlar ytterst om att hålla ihop tillvaron och förstå att Gud tar hand om världen på två sätt. Vår roll i det offentliga rummet är att mobilisera hopp. I detta är dopet viktigt. Dopet visar oss att nådens gåva alltid kommer före uppdraget och uppgiften.

Det var fint att se hur studerande och ärkebiskops interagerade och trivdes ihop. Vi lärare och anställda var med utan att ha någon uttalad roll. Innan förmiddagen var slut fick vi dels ett bibelord från första Petrusbrevet 3:15
Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp.
Och en uppmaning att be för ärkebiskopen som hon ber för oss. Fint! 

Sunday, 18 February 2018

SKR och jämställdhet

Bilden på mig är tagen när jag var 3-4 år.
Den visade jag på samlingen kring jänställdhet. 
I fredags var jag inbjuden till
SKRs arbetsgrupp för jämställdhetsfrågor
Spännande. Bland annat berättade jag om min del i förmötet för kvinnor och män inför Kyrkornas Världsråds tionde Generalförsamling i Busan, Sydkorea, 2013.

Vi rörde oss mycket i psalmernas och bibelns värld. Det är ofta en god ingång. Inledningsvis sjöng vi psalm 607, med text av Margareta Melin.
Jag är hos dig, min Gud,
som barnet hos sin mamma.
Jag är hos dig
som fågeln i sitt bo.
Jag är hos dig, min Gud.
Jag är hos dig, min Gud,
när natten börjar komma.
Bli kvar hos mig,
så har jag lugn och ro.
Denna psalm har jag starka minnen med. Som pappa sjöng jag den för våra barn och hade lätt att identifiera mig med bilden av Gud som en mamma. Långt senare började jag fundera på varför jag inte sjöng ’pappa’ istället. Var det för att det är moderligt att ta hand om ett barn? Jag tror inte det. Jag tog ju verkligen hand om mina barn och såg det inte som att jag gjorde något moderligt utan något faderligt. Eller kanske förälderligt.

Vi samtalade i förlängningen om hur Gud vid ytterligare ett par tillfällen benämns som en mor i psalmboken. Och att bilden av Gud som förälder är knepig, eftersom föräldrametaforen är så belastad med tankar om kvinnligt/manligt. En vers som jag läste upp och som också är skriven av Margareta Melin. Det är psalm 549:
Min vanmakt har jag smakat
i frestelser och fall,
men vägrar att bli bunden
i modlöst självförakt.
Du söker mig i skammen,
din trofasthet är stor.
Jag skyndar till din godhet
som barnet till sin mor.
Det kom reaktioner på hur denna vers talar om självförakt och skam. Men även om det är starka och komplicerade begrepp säger väl psalmen att Gud inte vill att vi ska hamna i detta utan vill stärka oss att inte acceptera självförakt och skam?

Det är många kvinnor som far illa av alla manligt laddade Gudsbilder som finns i psalmboken och även i bibeln. Det har jag stor respekt för. Efter samtalet har jag också börjat fundera över hur vi män påverkas av alla dessa manliga Gudsbilder. Att det manliga oftast framställs som det starka och orubbliga.

Då inser jag att Jesus som vår broder kommer till undsättning. Jesus går ju på tvärs. Och, tror jag, blir därmed framför allt en människa, som varje människa kan identifiera sig med.

Jag skriver detta med öppenhet för att alla inte ser det som jag.

Men Jesus som en positiv förebild för män är självklart oerhört central. Och vi enades om att Filipperbrevet 2 är en central text i detta sammanhang. Det var när vi talade om kampen för genusrättvisa. Ska den ske som en revolution eller handlar det mer om reformism? Mot bakgrund av hur övergången från apartheid till demokrati gick till i Sydafrika, där de vita lämnade ifrån sig makten i en folkomröstning, blir just detta av avstå makt en viktig faktor. Vi konstaterade att människor med makt och privilegier väldigt sällan avstår den frivilligt.

Förmodligen sker det från minst två håll. Så var det ju också i Sydafrika. Yttre och inre tryck på apartheidregimen gjorde till slut situationen ohållbar. När kvinnor fick rösträtt i Sverige för ganska precis 100 år sedan hade det ju föregåtts av en kamp, som framför allt kvinnorna själva utkämpade.

Tillbaka till Filipperbrevet:
Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt … (Fil 2:5-7).
Visst är det en problematisk text, för till skillnad från Jesus, som ju enligt vår bekännelse är både Gud och människa, är inte vi män på något enda sätt mer gudomliga än kvinnor. Men när det gäller makt har det ofta uppfattats så. Och det är denna praktik vi män har allt att vinna på att avstå från.

I vårt samtal dök vi också ner i Gamla testamentets berättelser. Om Hagar, som vad jag förstår är den första personen i bibeln, som ger Gud ett namn:
Hagar gav Herren, som hade talat till henne, ett namn: ”Du är Seendets Gud.” Ty hon tänkte: ”Har jag verkligen sett Gud och förblivit vid liv?” (1 Mos 16:13).
I dagens predikan, i Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala, sa Bibi Helgesson att detta gör Hagar till den första teologen. Fint!

Hagar är spännande. Hon får ju samma löften om att hennes ättlingar ska bli talrika, som Abram fick. Och Herrens ängel talar till henne på samma sätt som till Maria:
Du är havande och skall föda en son, och du skall ge honom namnet …. (1 Mos 16:11).
I sammanhanget nämnde någon ordet samtycke i förhållande till sexualitet. Det förekommer en gång i bibeln. Just precis i dagens gammaltestamentliga läsning. Och det handlar också om Abram och Hagar (och Saraj):
Abrams hustru Saraj hade inte fött honom några barn. Hon hade en egyptisk slavflicka som hette Hagar, och en dag sade Saraj till Abram: ”Herren har gjort mig ofruktsam. Gå till min slavflicka, kanske kan jag få barn genom henne.” Abram samtyckte, och så tog Saraj, Abrams hustru, sin egyptiska slavflicka Hagar och gav henne åt sin man (1 Mos 16:1-3).
Det som är mycket störande är ju att ingen frågar Hagar. Att det är Abram som samtycker.

Men i ett annat sammanhang får en ung kvinna vara med och tycka. Det är en stärkande berättelse. Den handlar om Rebecka, som utväljs till hustru åt Abrahams andre son, Isak. Det är visserligen hennes föräldrar, Betuel och Laban, som gör upp om giftermålet men samma morgon som Abrahams tjänare ska ge sig tillbaka och ta med sig Rebecka verkar de inse att hon måste höras:
De sade: ”Vi kallar hit flickan och frågar henne själv.” De kallade på Rebecka och frågade henne: ”Vill du följa med den här mannen?” Hon svarade: ”Ja, det vill jag.” (1 Mos 24:57-58).
Nu är berättelsen verkligen inte utan problem, eftersom en grupp tjänarinnor också skickas med. Om de fick vara delaktiga i beslutet är mer osäkert.

Vi kom också in på berättelsen om hur Jakob kämpar med en okänd person vid ett vadställe. Det står:
Då brottades en man med honom tills dagen grydde (1 Mos 32:24).
Tolkningen är att Jakob brottades med Gud. Är det viktigt att Gud beskrivs som en man? Kan även kvinnor känna igen sig i den kampen? Eller blir det bara män som kan det?

Att dessa och andra samtal får föras i olika sammanhang tror jag är viktigt och till och med avgörande för att vi som samhälle och kyrka ska kunna ta oss vidare på vägen till genusrättvisa. Det är möjligt!

Saturday, 17 February 2018

Thuma mina, sings Lutheran Ramaphosa

On Thursday 15 February Matamela Cyril Ramaphosa was sworn in as President of the Republic of South Africa. He succeeded Jacob Gedleyihlekisa Zuma, according to Al-Jazeera an embattled ex-leader.

In my understanding this is good for South Africa. But one should not be to optimistic. Compared with Zuma, Ramaphosa is a much better leader. That is my deep conviction. But he is still a tainted leader. He was one of the owners of the Lonmin mine, where the Marikana massacre took place 16 August 2012. 17 mine workers were killed. Shot by the police.

Ramaphosa is also a very rich person. This could be an asset. He does not need corruption. He already has enough. At the same time he is distant from the poor and marginalized.

Ramaphosa talar vid en begravning i en luthersk kyrka.
Having said that I must confess that I appreciate his leadership style. One reason for that could be that he originates from the Evangelical Lutheran Church of Southern Africa (ELCSA) the very church that my own Church, Church of Sweden (CoS) has been in partnership with for more than a century. According to the Limpopo Mirror he
… grew up under strict Christian supervision as his mother was a staunch member of the Lutheran Church.
I am not sure whether or not he himself belongs or has belonged to ELCSA. Be that as it may, I guess that I somehow connect with him.

I have read his State of Nation Address (SONA). Much of it is of course normal rhetoric. It is interesting though, that he speaks firmly about land expropriation without compensation:
Guided by the resolutions of the 54th National Conference of the governing party, this approach will include the expropriation of land without compensation.
We are determined that expropriation without compensation should be implemented in a way that increases agricultural production, improves food security and ensure that the land is returned to those from whom it was taken under colonialism and apartheid.
This clear message was sandwiched in between reconciling words. He started by stating that the year to come will be a commemoration of Nelson Rolihlahla Mandela’s centenary. He was born in 1918. Ramaphose said:
Guided by his example, we will use this year to reinforce our commitment to ethical behaviour and ethical leadership.
Another icon was also born the same year:
Albertina Nontsikelelo Sisulu
Ramaphosa continued:
We honour this son and this daughter of the African soil in a year of change, in a year of renewal, in a year of hope.
On twitter I have seen many examples that people found hope in the speech. One tweet comments this in a very ironic way:

He spoke openly about how poverty levels have risen in 2015, how unemployment has gone up and how inequality has persisted. He also admitted that the that economy has not grown for several years. 
Of course he also spent time talking about the role of education, investment and job creation. The latter especially with the youth in focus.

An interesting thing was the announcement that the Government will introduce the first national minimum wage in South Africa in 1 of May. He also announced that
… free higher education and training will be available to first year students from households with a gross combined annual income of up to R350 000.
He also mentioned a continuing fight against HIV where the goal is set:
This year, we will take the next critical steps to eliminate HIV from our midst.
The opposition will monitor how these promises are kept. On Times Live I heard Julius Malema talk about this. The EFF will hold Ramaphosa accountable, said Malema. They gave him a chance to deliver his speech. Malema said they (EFF) want peace in the parliament.

Most interesting will be how Ramaphosa deals with his predecessor, Zuma. Will he (and the state institutions) hold him accountable? That is still to be seen. Ramaphosa said:
This is the year in which we will turn the tide of corruption in our public institutions.
The criminal justice institutions have been taking initiatives that will enable us to deal effectively with corruption.
I hope that justice really will prevail.

Ramaphosa concluded by citing a well-known South African musician, Hugh Masekela. The song is called: Thuma mina.
I wanna be there when the people start to turn it aroundWhen they triumph over poverty
I wanna be there when the people win the battle against AIDS
I wanna lend a hand
I wanna be there for the alcoholic
I wanna be there for the drug addict
I wanna be there for the victims of violence and abuse
I wanna lend a hand
Send me.
'Send me' in isiXhosa and isiZulu is 'Thuma mina'. This is the watch word of the Lutheran Youth League in ELCSA. Was this song chosen by coincidence? 

Tuesday, 13 February 2018

Amsterdam och konst

Nattvakten.
Gångna helg besökte hustrun och jag Nederländerna. En ren nöjestripp, där vi hälsade på en god vän med familj. Utöver långdragna samtal vid frukostbord och vid andra måltider samt sköna promenader besökte vi också
Rijksmuseum
Där går det att se berömda tavlor av exempelvis Rembrandt Harmenszoon van Rijn och Vincent van Gogh. Vilket vi såklart gjorde. Men också många andra konstverk, där målarna (åtminstone för mig) var mindre kända.

Rembrandt Harmenszoon van Rijn lyder alltså det fullständiga på den person som vi benämner Rembrandt, vilket alltså var hans förnamn. Och det mest spektakulära verket är
Nattvakten
Zelfportret
Tavlan kallas så, för den var tidigare väldigt mörk. Den upplevdes därför som en tavla, som föreställde en nattlig scen, vilket inte stämmer. Händelsen utspelar sig dagtid och det är fantastiskt att se ljuset. T ex hur nattvakten sträcker fram sin hand, som nästan sticker ut ur tavlan.

Det fanns inte så många tavlor av van Gogh. (Han har ett eget museum alldeles intill.) Men det berömda självporträttet var ju ett måste.

Det som vi däremot speciellt sökte upp var tavlor av
Wouter Johannes van Troostwijk
Det gjorde vi såklart, för att våra vänner i Nederländerna är släkt med honom. Vi såg hans självporträtt och tog del av berättelsen om hans korta liv. Han var en ovanlig konstnär, som inte bara målade inomhus, med förebilder som burits in. Han gick också ut och målade det han såg. Därmed drog han på sig en förkylning och dog ung, endast 28 år.

Fanns det glasögon på Jesu tid?
En annan spännande tavla föreställde Tomas, som sticker sin hand i Jesu sår. Så mustig. Det ger verkligen ett nytt perspektiv på Tomas. Konstnären heter Hendrick ter Brugghen och levde 1588-1692. Vi förstod att han var inspirerad av Caravaggio.

Jag blev också fascinerad av den målning som föreställer katoliker och protestanter som fiskar upp människor ur en sjö. Det går inte så bra för katolikerna. Protestanterna däremot har god fiskelycka.

Vi talade ingående om denna metafor i samband med en predikoövning på min arbetsplats. Bilden av att fånga människor i nät kändes svår, även om de studerande som hade fått i uppgift att predika över den texten, gjorde det med god förmåga att både använda bilden och att problematisera den. Att sätta in den i det sammanhang som Adriaen Pietersz van de Venne (1589-1662) gjorde, var det ingen av de studerande som kom på. Och det är jag ju förstås glad för. Men tavlan speglar en tid, när konflikten mellan katolikerna i syd och protestanterna i norr, var djupgående.

Lägg märke till hur många fler blad träden på den protestantiska sidan av floden har.
Med andra ord återvände vi hem – som så ofta efter en resa – med nya, spännande intryck och många berättelser.

Thursday, 8 February 2018

Fånga eller fångas – det är frågan!

Det är roligt när läraren blir elev och eleven lärare.
Häromdagen – tisdagen den 6 februari – var det samernas nationaldag. Hustrun och jag gick iväg till Upplandsmuseet där vi bland annat fick dricka kokkaffe med kaffeost och glödkaka. Vi fick också möjlighet att testa lassokastning. Den som lärde ut var Kim, som på dagarna studerar vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Kim var den första ordföranden i Samiskaföreningen i Uppsala.

Som barn var jag ibland med på renskiljning och såg hur det gick till med riktiga renar. Även när jag var präst i Bastuträsk åkte vi och såg på renslakt en tidig vintermorgon, när det ångade kring alla renarna och ett antal renskötare svingade sina lasso, för att fånga de renar som skulle till slakt.


På olika sätt lyfter vi också in på utbildningsinstitut att det finns flera språk än svenska i Svenska kyrkan. Vi skulle kunna göra mycket mer. 

Sunday, 4 February 2018

Dopfest, dockor och skidor

Här döps en person av Johannes Döparen i Jordan.
Förmiddagens familjemässa i Helga trefaldighetskyrka var fylld av sång, barn och dockglädje. Under ledning av Maria Eklöw Bosaeus var det ett flertal personer som tillsammans med sina dockor och Bibi Helgesson stod för förkunnelsen. Den handlade såklart om dopet, eftersom det var dopfest. Både om en fiktiv flicka från Eriksberg och om Jesus och andra som döptes av Johannes Döparen i Jordan. Det som framhävdes var likheterna mellan Johannesdopet och vårt dop. Det handlar om att följa Guds ord. Om att följa Jesus eller leva med Jesus, skulle vi också kunna säga.

I vårt hem sjunger vi ofta en dopsång, när någon har dopdag. Den handlar också om detta:
När jag var liten, bara så här
bars jag till dopet som Jesus lär.
Jesus då tog mig upp i sin famn,
signade mig och gav mig sitt namn.
 
 När jag blir större, kanske så här,
vill han mig leda, som bibeln lär.
Om jag än faller, lyfter han mig,
tar mig i handen, närmare sig.
Det passade bra idag, som är min 57:e dopdag. Den firas annars med skidåkning i gnistrande solsken och om en stund bio tillsammans med goda vänner. En bra söndag med andra ord. En bra dopdag.

Efter en skön skidtur.

Wednesday, 31 January 2018

Västerås stift, utbildningsinstitutet och snöbollseffekten

Snöbollsljus! Flera symboler i ett.
Igår åkte Sylvia och jag till Rättvik. Uppdraget bestod i att möta stiftsanställda i Västerås stift som arbetar med barn och unga. De ville veta följande:
Hur utbildas blivande kyrkoarbetare inför mötet med barn och unga?

Till vilket uppdrag utbildas de?
Så viktigt att mötas mellan utbildningsinstitut och stift. Dessa möten sker visserligen hela tiden. Våra programchefer möter regelbundet stiftsrekryterarna. Vår rektor möter biskoparna. De studerande utgör ju en enorm kontaktyta mellan stiften och utbildningsinstitutet. Ja, de hör ju alla till olika stift.

Vårt möte igår var dock speciellt. Vi fick berätta hur de olika programmen arbetar kring barn och unga. Självklart visste vi mest om prästprogrammet (jag undervisar till största delen prästerna) och församlingspedagogprogrammet (Sylvia är själv församlingspedagog). Men Sylvia har också pedagogik med präster, diakoner och i viss mån även med musiker. Många spännande saker uppfattade vi. Jag vill nämna en.
Ungdomspredikan
Rakt upp och ner fick jag erkänna att detta inte finns på schemat. Vi behandlar predikan med barn och äldre – både i teori och praxis. Sedan både övar vi och samtalar om predikan ur alla tänkbara perspektiv. Men just detta med ungdomar. Det har åtminstone jag missat. (Hur det är med min kollega i Lund, måste jag undersöka).

Det finns ju förklaringar till allt. Konfirmandarbetet ligger till största delen under det kunskapsområde, som kallas pedagogik. Och där undervisar inte jag. Så visst får de blivande prästerna lära sig mycket kring mötet med ungdomar. Men inte just predikan. Åtminstone inte ännu.

Kollegorna i Västerås stift berättade om
Lydiapriset
Obeskrivligt vackert. Med korset i centrum.
Det delas ut till en prästvigd kvinna. Priset består i att predika för ungefär 1500 ungdomar vid en konfirmanddag i Västerås domkyrka. Priset är uppkallat efter Lydia Wahlström, som var aktiv i rösträttsrörelsen i början av 1900-talet. Hon kom från Västerås och hade – vad jag förstår – själv gärna blivit präst, som sin far.

Det var en fantastiskt fin dag i Rättvik. Solen strålade över den vita snön och livade upp oss alla. Som tack fick vi varsitt ljus – formade som snöbollar. De är tillverkade i stiftet. S:t Mary café, skaparverkstad och butik är en social verksamhet inom Linde bergslags församling. Vi har läst om detta i diakonkursen, i en bok som heter:
Diakonins sju bord
I bästa fall satte vi en snöboll i rullning. Att vi på olika sätt, med små medel, kan bli ännu bättre på att samarbeta mellan stiften och utbildningsinstitutet vad gäller utbildning för arbete med barn och unga i vår kyrka.

Det var också roligt att på väggen få se ett tryck av den mycket kände
Azaria Mbatha från Rorke's Drift i Sydafrika: Jesus rider in i Jerusalem.

Sunday, 28 January 2018

Dagens evangelium och biskopsvalet i Visby

Larsa Rännar
Med biskopsvalet i Visby stift är det som när en stiftsorganisation vid valprocessens början gick ut för att leja kandidater till sitt biskopsval. Stiftsorganisationen kom överens med dem om en plats på hearingen om de fick mer än fem procent av rösterna eller hamnade bland de fem första och sände sedan i väg dem till nomineringsvalet. Något senare i processen gick stiftsorganisationen ut igen och fick se några andra, som inte fått fem procent av rösterna. Till dem sade stiftsorganisationen: ’Gå bort till hearingen, ni också. Ni ska få resan betald.’ Och de gav sig dit. Sedan gick stiftsorganisationen ut vid sjätte timmen och vid nionde och gjorde likadant. Vid elfte timmen gick stiftsorganisationen ut igen, och när den såg Larsa Rännar stå där, sade den: ’Varför står Du här hela dagen utan att förbereda Dig för hearingen?’ Lars Rännar svarade: ’Därför att ingen har kallat mig till hearingen.’ Då sade stiftsorganisationen: ’Åk på hearingen, Du också.’ I god tid innan hearingen sade stiftsorganisationen till kanslipersonalen: Hör av er till kandidaterna och ge dem deras flygbiljetter. Börja med den som kom sist och sluta med de första.’ Larsa Rännar kom fram och fick en flygbiljett. När sedan de första steg fram nöjde de sig med en flygbiljett. Däremot sa någon i stiftsorganisationen ’Den där som kom sist, Larsa Rännar, har bara fått en röst, och vi jämställer honom med dem som fått många röster.’ Då sade någon annan i stiftsorganisationen: ’Min vän, vi är inte orättvisa mot dem. Vi kom ju överens om en plats vid hearingen. Låt dem ta vad de skall ha, och åka till hearingen. Men vi kan väl ge den siste lika mycket som de fick? Har vi inte rätt att göra som vi vill med det som är vårt? Inte är det väl någon som ser med onda ögon på att vi är goda?’ Så skall de sista bli först och de första sist.”

Tuesday, 23 January 2018

Den snälla tandläkarpraktiken

I bakgrunden syns Fjellstedtska, där min arbetsplats,
Svenska kyrkans utbildningsinstitut finns.
Åpraktken rekommenderas varmt.
Så står det att läsa på Åpraktikens hemsida. Där finns min tandläkare. Det står vidare på hemsidan:
Här på kliniken har vi stor erfarenhet av tandvårdsrädda
Jag är en av dem. Men det har blivit bättre. Bland annat på grund av detta enkla. Att bli tagen på allvar.

Idag var jag där redan halv åtta. Med en sprucken tand. Jag befarade det värsta. Att tanden måste dras ut och en ny byggas upp.

Då talade min tandläkare lugnande till mig och gav mig även en rejäl bedövning. (Den satt i till lunch. Till och med mitt vänstra öra var bortdomnat.) Sedan tog hon en tång och drog ut den del av tanden som var skadad och konstaterade att det som fanns kvar räckte för att vara grund för en lagning i plast.

En halvtimme senare gick jag glad därifrån. Från den snälla tandläkarpraktiken. Snäll i ordets båda bemärkelser:
1. Snabb
2. Vänlig

Thursday, 18 January 2018

Säkerhet - för vem?

Igår fördes en intensiv debatt i media om vad statsminister Stefan Löfven egentligen menade. Kan regeringen tänka sig att använda militärer mot civila? Nej, så ska det inte tolkas menar somliga. Andra uppfattade ändå att det fanns en öppning hos statsministern för detta. Aftonbladet skriver in en rubrik:
Löfven utesluter inte militär mot gängen
Jag såg inslaget i Aktuellt. Justitieminister Morgan Johansson grillades av nyhetsankaret. Tröttsamt! Går det inte att komma lite djupare i den politiska analysen?

Företrädare för olika partier fick komma till tals på scenen.
Gudrun Schyman är nummer två från höger. 
Efter att ha varit på Norrmalmstorg i söndags, på en manifestation, som anordnades av Me Too Sweden, måste jag ändå fundera över hur olika fokus läggs, när det gäller säkerhetsfrågor. Hur kan det komma sig att ansvariga är beredda att lägga miljarder på det militära försvaret och diskutera möjligheten av att använda militärer i förorterna men inte göra mer, när det gäller våld och övergrepp mot kvinnor?

Gudrun Schyman sammanfattade på Norrmalmstorg:
Vi kan inte ha miljardrullningar till det militära försvaret och samtidigt kaffepengar till kvinnojourerna.
Även Helle Klein har en poäng när hon på Dagens Arbetes blogg skriver om partiledardebatten:
Partiledardebatten stannade vid oron och glömde framtiden.
Får vi en valrörelse i år, som bara handlar om lag och ordning, brott och straff, så får vi också ett otryggare samhälle. Det är jag övertygad om.

Monday, 1 January 2018

I Jesu namn

Det nya året inleddes med högmässa i Kalmar Domkyrka. Kyrkoherde Peter Wänehag predikade om vikten av att bekänna sin tro på Jesus. I högmässan, som Kristina Strandklo ledde, blev det också förbön för det nyvalda kyrkorådet. Ny ordförande är Victor Ramström, som tidigare varit kyrkorådets ordförande i S:ta Birgitta församling. Han var på sin tid Svenska kyrkans yngste kyrkorådsordförande, berättar SvT. Mot slutet av högmässan gjorde kyrkoherden också en tillbakablick, där han med utgångspunkt från statistik, drog några linjer inför framtiden. Han uttryckte glädje över mässans centrala ställning i pastoratet. Han önskade också tillsammans med församlingsborna verka för att bibehålla begravningsseden, i stället för att de så kallade direktbegravningarna skulle fortsätta att öka.

Kristina Strandklo lyfter det brutna brödet.
I det brödet tror kyrkan att Jesus finns. 
När jag sitter i bänken ser jag det lilla Jesusbarnet i krubban, det brutna brödet som lyfts i mässan och altartavlans sargade Jesuskropp, som varsamma händer tar ner från korset. Plötsligt blir det en bild över hur olika vi som kristna lever våra liv i Jesu namn.

Kalmar Domkyrkas altartavla är magnifik. Den är en del av en enorm altaruppsats. Barock! Mycket guld! Men altartavlan är mörk. Den föreställer nedtagandet av Jesu döda kropp från korset. Det måste ha varit bittert för dem som utförde denna sista kärleksgärning. (Det blev för mig en illustration av det Peter sa i sin årsredogörelse om hur viktigt det är med begravningsgudstjänsten). Men ändå: det är en död kropp. Kvar finns minnen. Kvar finns alla de kloka ord Jesus sagt. Kvar finns hans förebildliga liv. Så ser säkert många idag på det. Jag tror det går att vara kristen så. Med Jesusgestalten som en förebild och inspirationskälla.

I krubban framför altaret ligger det lilla Jesusbarnet. Också utelämnad till människors välvilja. Gud blir den som behöver oss. En variant på budskapet att vi är Jesu händer och fötter i världen. Vi möter Jesus i dem, som lever i utsatthet. Även den bilden är en inspiration för många.

Mitt emellan dessa bilder står Kristina med det lyfta brödet. Det brutna brödet. Och här handlar det om Kristus i mässan. Gemenskapens måltid. Ett enda bröd, en enda mänsklighet. Precis som Peter sa, är mässan central för många i Kalmar pastorat och för många av oss kristna.

Det jag undrar över mitt i detta är i vilken utsträckning Jesus blir en metafor, en berättelse, en bild? Temat på Nyårsdagen – ’I Jesu namn’ – leder språkligt tankarna till Jesus som en slags symbol. Denna tanke utmanas av anspråket som görs: att Jesus lever! Att Jesus finns hos oss här och nu.

Det blev tydligt i en av psalmerna vi sjöng under kommunionen:
Jesus, det skönaste största och renaste
namn som på människors läppar är lagt,
rikt på barmhärtighet, sanning och salighet,
rikt av Guds kärlek, hans nåd och hans makt.
Första versen handlar om Jesusnamnet. Men i sista versen skiftar fokus. Då är det inte namnet som är i fokus utan Jesus själv:
Du är den skönaste, godaste renaste.
Ge mig ditt sinne och gör mig till din.
Lös mig ur snarorna. Fräls mig från farorna.
Tag mig till sist till din härlighet in.
Det handlar samtidigt om Jesus som förebild och som den som själv ombeds ge mig sitt sinne. Här kommer vi till en punkt, där många av oss förr eller senare hamnar:
Kan Jesus hjälpa mig i mitt liv? Att Jesus funnits är en sak men finns Jesus nu?

För mig är det viktigt att vi kan mötas i dessa frågor. Det är inte enkelt att tro på detta och mitt ärende i denna bloggpost är inte att jämföra eller gradera tro. Kyrkan rymmer oss alla. Tänk om vi kunde föra ett ärligt samtal om vad det innebär att vara kristen och hur vi ser på Jesus. Min tro är att vi alla som samlas ’I Jesu namn’ har mycket gemensamt.