Två filmer om män

Den senaste tiden har hustrun och jag sett två filmer som på olika sätt handlar om män. Dels ”Den sista resan” som nyligen fått ett antal pris på Guldbaggegalan. Dels ”Konklaven” som nominerats till flera Oscars.

”Den sista resan” är en starkt berörande film som också väcker en lång rad frågor. I centrum är två män. TV-profilen Filip Hammar och hans pappa Lars som har drabbats av en djup depression. Till skillnad från ”Konklaven” är ”Den sista resan” delvis dokumentär. Jag vet inte om det kallas ”reality-TV” (även om det är en spelfilm). Men jag undrar – hur sann är den? Det är framför allt vid ett tillfälle i filmen som jag blir mycket brydd – och inte så lite provocerad. Pappa Lars ångrar en händelse i ungdomen och går till bikt i en katolsk kyrka i Frankrike. Är det på riktigt? I så fall bryter prästen om mot sin tystnadsplikt. Jag har inget emot att i en spelfilm iscensätta en bikt. Det sker ju oerhört ofta. Men att filma en biktsituation i en dokumentär?

Även i konklaven förekommer bikt. ”Konklaven” är ju på intet sätt en film som utger sig för att vara dokumentär. Men det märkliga är att den präst (kardinal) som tar emot bikten sedan avslöjar vad den biktande sagt. Och det kommenteras inte utan framställs som helt i sin ordning.

Båda filmerna innehåller scener med män som gråter. Filip Hammar gör det när han utsatt sin pappa för alltför stor press i samband med att de ska laga mat. I ”Konklaven” är det en av påvekandidaterna som inte blir vald, som gråter och tröstas av en annan kardinal.

Ingen av filmerna klarar – förstås – Bechdeltestet. Det vill säga att den ska ha minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer, som pratar med varandra, om något annat än män. Men så handlar de ju framför allt om män.

Min spaning är att båda filmerna ändå lyfter fram manlig sårbarhet. Det gör de på helt olika sätt men den finns ändå där. I ”Konklaven” finns personer som framställs som starka ledare men lika mycket tvivel och osäkerhet. Och tårar, som jag nämnt.

”Den sista resan” berör mig djupare. Även om jag som sagt har en del frågor kring vad som är sant och vad som är ”bra TV”. ”Konklaven” ställer frågor kring hur den största religiösa sammanslutningen i världen styrs. Det är ju ändå märkligt att bara män är närvarande när en så viktig ledargestalt, som den katolska kyrkans påve, ska väljas. Visst är jag medveten om att det pågår samtal om att även personer som inte är präster skulle kunna väljas till kardinaler. Så har det varit under historien, om jag förstår saken rätt. Om det blir så igen kan – rent potentiellt – kvinnor få ta del i processen att välja en påve. Men dit är det nog en bra bit.

Visuell läskunnighet

Begreppet lärde jag mig i torsdags, när jag deltog i ett symposium, som anordnades av Svenska kyrkans ärkebiskop, Samarbetsrådet förjudar och kristna, Judiska centralrådet och Katolska kyrkan i Sverige. Överskriften var:

Att måla "den Andre" på väggen - symposium om antijudisk kyrkokonst

I inledningen förstod jag att Gunnel Borgegård, ordförande för Samarbetsrådet för judar och kristna, var den som kom med idén, efter att ha lyssnat på en uppsättning av Palestrinas Improperierna i Uppsala Domkyrka. Texten är djupt problematisk. Kristus anklagar i sångerna sitt folk för sitt lidande. Hon tog därför kontakt med Ärkebiskop Antje Jackelén, som tyckte ett symposium skulle vara en god idé. Förstod jag det hela rätt involverades sedan bland andra Centrum för Religionsdialogi Stockholms stift och det var de som kläckte idén till rubriken.

Under förmiddagen fick vi lyssna till Anders Andrén, professor i arkeologi vid Stockholms universitet, som bedriver projektet Representation och diaspora. Judar i det medeltida Europa. Hans föreläsning hette:

Mellan välvilja och förakt. Bilder av judar i svenska kyrkor

Oerhört informativt och påläst. Samma sak gällde nästa föreläsning. Herman Bengtsson, forskare vid Upplandsmuseet och docent i konstvetenskap vid Uppsala universitet. Hans tema var snarlikt:

Medeltida bildkonst och antijudiska tendenser

Om Anders Andrén var mer översiktlig, så gick Herman Bengtsson mer på djupet. Det är verkligen upprörande att se alla dessa exempel på antijudisk kyrkokonst.

Den som ändå grep mig starkast var den tredje föreläsaren, Joanna Rubin Dranger, affilierad professor i illustration vid Konstfack, serietecknare och bilderboksskapare. 

Stereotyper och bilders makt

I början av sin föreläsning benämnde hon hur det måste riva upp sår hos dem som utsätts för antisemitism, när alla dessa bilder visas. I lokalen fanns ju ett antal rabbiner och säkert andra judar. Tanken hade farit genom mitt huvud att det måste vara förenat med stor självövervinnelse att närvara denna dag. Hon satte ord på det och det uppskattade jag.

Joanna Rubin Dranger visade en bild av Moa Sundkvist, som illustrerar
GöteborgsPostens omslag  från 1862, vart 25:e år, fram till 2012. Den synliggör dagstidningens
utveckling mot ett allt mer visuellt media.  I bilden representeras text av streck och bilder av kryss.

 Men hon vidgade också frågan till att gälla många olika visuella representationer och gav oss begrepp och verktyg för att förstå vad det är som händer, när ”den andre” framställs. Hon underströk att de stereotypa bilderna av judar inte är avbildningar utan ett

… inlärt skyltssystem

Ja, så måste det ju vara. Hon visade övertygande om hur t ex Hergé i boken Tintin i Kongo inte följer sin gängse stil, när han målar afrikaner. Tvärtom är de kraftigt stiliserade. Enligt Joanna Rubin Dranger var Hergé förmodligen inte medveten om det utan ritade utifrån detta inlärda skyltsystem.

Hon menade att vi behöver bli visuellt läskunniga idag, när alltmer kommunikation handlar om bilder. Det behövs på samma sätt som vi behövde lära oss läsa, när boktryckarkonsten gjorde att det kom fler och fler böcker.

Det hennes föreläsning fick mig att förstå är att vi förmodligen fortsätter med dessa stereotyper. Och att vi behöver mer kunskap om hur de fungerar.

Som jag ser det behöver vi verkligen tala om de antijudiska stereotyperna. Inte minst i vår tid, när antisemitismen blossar upp på nytt. För mig som lärare i homiletik (predikokonst) var det en inspirerande förmiddag. Jag arbetar mycket med parallella frågor i predikan. Många nytestamentliga texter innehåller för oss problematiska beskrivningar av judar. Det predikanter behöver förstå är att inte använda judisk tro som en mörk bakgrund till Jesus. Det är lätt att köra i diket och använda även verbala stereotyper.

Dessvärre missade jag eftermiddagen. Det utlovades att dessa föreläsningar ska läggas upp på hemsidan. Länken kommer här.

Den som är intresserad av den visuella makten kan titta mer i den kunskapsbank, som bland andra Joanna Rubin Dranger står bakom, som heter

Bilders makt

Detta är viktigt för det har att göra med hur vi ska kunna leva ihop i vår värld. Jag vill inte oreflekterat tillhöra den minoritet, som med hjälp av stereotypa representationer förtrycker stora delar av världen.

Följande två filmer visar tydligt vad det handlar om. Den ena kommer som en länk här. Den andra kan Du se genom att klicka i filmen.

A pope from the south

Congratulations to the Roman Catholic Church on the courage having elected a pope from the southern hemisphere. I just hope this is a break through.

En påve från syd

Grattis, romersk katolska kyrkan för modet att välja en påve från södra halvklotet. Det är bara hoppas och be att detta är ett trendbrott.

Namnbytet uteblir

Ja, det verkar så. Det verkar som om Svenska kyrkans internationella arbete åtminstone inte byter namn nu. På POSK-bloggen kan man läsa:

Med anledning av arbetet med benämningen av Svenska kyrkans internationella arbete beslutar arbetsutskottet
- att uppdra åt kyrkokansliet att göra en konsekvensanalys
- att ta upp namnfrågan som en programpunkt vid Kyrkans världsdag den 14 maj.
- att meddela kyrkostyrelsen att enligt arbetsutskottets mening bör beslut om logotypens utformning vänta till efter den 14 maj.
Paragrafen förklarades omedelbart justerad.

Nu går kampen vidare. Kampen för större tydlighet. Vårt internationella arbete är inte bara bistånd. Det är vår räddning. Genom att vara en del av den universella kristenheten får vi kraft, inspiration och hjälp att vara kyrka. Och vi hjälper andra kristna i världen. Att tillsammans bli mer Gudslika. Att vara med och bygga Gudsriket på jorden. Ända in i evigheten. Att vara en del av Guds mission. Halleluja!

Eva Brunne – en profetisk röst?

Vad ska vi säga om dagens händelse i Storkyrkan i Stockholm? Några frågor väcks hos mig:
- Är biskop Eva Brunne en profetisk röst?
- Var det rätt att säga det hon sa?
- Hade Sverigedemokraterna rätt att gå ut?
- Hur ser relationen kyrka – stat ut i ljuset av det som hände?
Jag ska försöka fundera kring dessa frågor.
Men först konstatera att jag saknar kommentarer från några av de bloggar jag ibland läser. Varken Helle Klein, Dag Sandahl eller Brygubben har kommenterat. Ännu! Däremot kommenteras det av Åke Bonnier och Karin Långström Vinge. De båda är mycket positiva till predikan. Det är även jag, i stort sett, trots att jag inte hörde den men jag har läst den.
Men till frågorna:
Är biskop Eva Brunne en profetisk röst? Jo, det tycker jag. Förmodligen hade jag sagt något liknande. Och jag håller med Åke Bonnier om att det var grundat i bibelordet. (Vilket i och för sig är ett problem, eftersom det bibelkapitel, som Karin Långström Vinge citerar (3 Mos 19) också förbjuder tatueringar. Men detta är en exegetisk fråga, som får behandlas vid ett annat tillfälle. Men jag menar att det är en grundtanke i kristendomen att alla människor har samma värde och det måste kunna sägas i en predikan!
Det som kanske var problemet, var att Eva Brunne hänvisade till de demonstrationer, som hållits.

Igår kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag.

Och de var ju uttalat riktade mot Sverigedemokraterna. Hade det inte blivit lika starkt även om hon utlämnat den raden? Jag tror det!
Jag menar dock att hon uttalat sig klokt genom att säga att man ska ropa ut sin avsky mot "det" som gör skillnad på människor. Bra att hon inte sa "den".
Var det då rätt av Sverigedemokraterna att gå ut? Jag har aldrig hindrat någon att gå ut från en gudstjänst. Det måste ju ändå få vara tillåtet. Visst kan det upplevas som en provokation. Men de är faktiskt i sin fulla rätt att göra just det de gjorde.
Relationen mellan kyrkan och staten är dock intressant. Eva Brunne står, vad jag förstår, på luthersk grund. Hon målar ut att de folkvalda har ett viktigt ansvar. Givet av Gud. Det är klassisk s k två-regementslära, vad jag kan förstå, utan att vara luther-forskare. De gamla vanliga partierna, de tog inte illa upp. De vaggades tvärtom in i en trygg förvissning om att de är på rätt väg. Kanske fyllde därför predikan en djupare uppgift: nämligen att kyrkan ska stryka staten medhårs. Sverigedemokraterna fick bli syndabockarna. Hon skulle t ex kunna sagt något om att det faktum att nästan 6 % röstat på Sverigedemokraterna, även säger något om de etablerade partierna. Säger något om den invandrings- och migrations-politik som de båda blocken i princip står bakom. Av reaktionerna att döma (enligt Aftonbladets TV-klipp) verkar ju de andra inte ha tagit åt sig. Det gör mig bekymrad. Det är ju faktiskt inte Sverigedemokraterna som regerar i landet. Det är de andra partierna, och alla de som röstat på dem, som bär ansvar för de motsättningar och den misär som finns just nu. En profetisk röst skulle kunna fångat upp det.

Men samtidigt kan man inte säga allt i en kort predikan (eller tal, som en del kallade det för i TV-klippet). Att en biskop lyckats tala på ett sätt, så att det blir reaktion, det är något positivt i sig. (Även om jag inte skulle tycka att vad som helst var OK att säga).

Sammantaget: I sak tycker jag att predikan håller. Det är en speciell situation vi hamnat i. Att ett uttalat främlingsfientligt parti kommit in i riksdagen. Det är allvarligt! Men meningen om demonstrationerna, kunde ha uteslutits. Poängen skulle ändå framgått! Dessutom har fler ansvar för att det finns motsättningar i vårt land. Det kunde också ha framgått!

Högt i tak - bra eller dåligt?

Igår såg jag som så många andra på Uppdrag granskning om Pius X prästbrödraskap (SSPX). Det är en grupp som brutit sig ut / blivit utslängda ur den Romersk Katolska kyrkan. Vad jag förstår är de inte så många i Sverige. Men det är väl OK att TV tar upp även små företeelser. Jag sympatiserar verkligen inte med det de står för. Deras grundare, Ärkebiskop Marcel Lefebvre i Paris, accepterade bland annat inte Andra Vatikankonciliet (Vaticanum II). Det var ju ett enormt kyrkomöte, som man kan säga massor om. På Katolska biskopsämbetets ( i Sverige) hemsida http://www.katolskakyrkan.se/Turnpike.aspx?id=1072 tar man upp framför allt två saker: Dels att SSPX inte accepterar synen på dialog och dels att de inte accepterar att lekfolket (de som inte är vigda som t ex diakoner, präster och biskopar) fått en annan betydelse i kyrkan.
Men detta är ju inget som Uppdrag granskning tar upp. De markerar framför allt att SSPX innehåller väldigt många högerextremister och antisemiter. Låt mig vara tydlig även här: Jag har inget till övers för högerextrema och antisemitiska åsikter. Men skulle någon i min församling hysa liknande åsikter, vore min önskan att kunna föra dialog även med dem. För att jag tror på dialog mer än fördömande! Om man vill förändra.
Nu reagerar många på Uppdrag granskning och det heter att Svenska kyrkan i framtiden inte ska låna ut sina kyrkor till SSPX. Det kanske är ett klokt beslut. Men av vilket skäl? Att Romersk Katolska kyrkan i Sverige inte låter dem vara i katolska kyrkor, det beror ju på helt andra saker. Inte på deras högerextrema åsikter. Åtminstone står det inte ett ord om det på hemsidan. De skriver så här:
Det avgörande problemet ur Katolska kyrkans perspektiv är att SSPX inte kan acceptera ekumenik och inter-religiös dialog och inte heller Mässordningen från 1969.
Men nu inträffar ju det intressanta att Svenska kyrkan på sin hemsida länkar till den katolska kyrkans hemsida. http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=194205 När det egentligen är så att Svenska kyrkan och Katolska kyrkan är mot SSPX av två helt olika skäl. Märkligt!

Ikväll var det så ett rapportinslag om Svenska kyrkans prästers inställning till samkönade äkenskap. Jag var en av dem som svarade att jag kan tänka mig att viga samkönade. Men jag kände mig också kritisk till enkäten. Samt till det sätt som den framställs på, att si och så många präster är för respektive emot. Det var ju inte ens alla präster som fick enkäten. Bara de som har en e-mailadress. Det var mycket konstigt!
I debatten förekommer uppfattningen att den som inte kan tänka sig att viga samkönade par, inte ska få vara präst. Helle Klein skriver på sin blogg: http://blogg.aftonbladet.se/3
Svenska kyrkan har idag en regel som säger att manliga präster inte ska kunna vägra samarbeta med prästvigda kvinnor. En liknande regel bör sättas upp för vigselrätten, en präst ska inte kunna vägra viga homosexuella par.
Det är inte svenska kyrkans officiella uppfattning. Inte heller min! Jag menar att man ska kunna få leva med olika uppfattningar i denna fråga. Liksom i frågan om kvinnliga präster.

Nu vill jag dock göra en reflexion. Skulle man fråga företrädare för Katolska kyrkan i Sverige (eller i världen) hur de ser på kvinnliga präster respektive vigsel av samkönade, skulle man förmodligen få ett svar som man inte kunde bli prästvigd på i Svenska kyrkan. Ska vi verkligen fortsätta och ha ekumenik med katolska kyrkan? Vad svarar vi om Uppdrag granskning kan visa att vi lånat ut en svenskkyrklig gudstjänstlokal till en grupp vanliga katoliker? Som inte kan acceptera kvinnliga präster eller samkönade vigslar?

Det blir väldigt svårt om man ska hålla ordning på vad alla tycker och anser, gör eller inte gör. Framför allt känns det som att man hamnar lite i samma fålla som t ex SSPX. Enligt TV-programmet menar de att just de sitter inne med Sanningen. Gör vi i Svenska kyrkan det?

Så vad ska man göra? Såhär menar jag:

Föra dialog med människor som hyser andra uppfattningar än en själv, så långt det går. Även debattera och visa känslor. (Jesus kunde ju både skälla ut Fariseerna och samtala med Nikodemus)
Hellre försöka umgås med oliktänkande än stänga dem ute. (Vi pratar ju ofta om att Jesus gjorde det. Vad skulle Uppdrag granskning sagt om hans besök hos Sackaios? (Luk 19) http://www.bibeln.se/
Sträva efter försoning så långt det är möjligt. (In i det sista pratade Jesus med vilka då? Två rövare!)