Gudstjänster och pandemi

1987 prästvigdes jag i Luleå domkyrka. Sedan dess har jag varit präst i tre olika stift i Svenska kyrkan och i två olika stift i den lutherska kyrkan i södra Afrika. Fram till 2015 ledde jag gudstjänster i stort sett varje helg jag var i tjänst. Under mina första femton år hade jag ofta två eller tre gudstjänster per söndag. Att leda gudstjänst är något jag älskar.

Från 2015 var jag lärare vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut i Uppsala. Även då ledde jag ibland gudstjänster. Mycket för att själva praktisera det jag undervisade i: predikokonst.

Från 2019 är jag generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet. Första tiden var jag också ute och predikade i gudstjänster med jämna mellanrum. Men sedan tog det stopp. Och inte bara för mig. Hela kristenheten fick börja fundera: hur gör vi nu?

Jag har sett att vi delar upp oss i några olika positioner. Längs olika linjer. Det finns de som vill att vi i stort sett upphör att fira gudstjänster på plats. Bättre att sända digitalt. Sedan är det många som håller sig inom restriktionerna. När det var tillåtet med 50 följde man det. När taket blev sänkt till åtta, anpassade man sig till det.

Vissa församlingar satsar på livestreaming. Några förinspelar. I vissa församlingar uppmanas församlingen följa med i högmässan via datorn och är sedan välkomna att ta emot bröd (ibland doppat i vin) i kyrkan under en begränsad tid efteråt.

Sätten är många. Och diskussionerna rör olika saker kring detta. Exempelvis har en diskussion handlat om målgrupp när gudstjänster livestreamas. Är det för dem som brukar gå i gudstjänsten eller vill vi nå andra?

En annan vattendelare gäller i de fall det bara funnits plats för åtta. Ska det gå att föranmäla sig eller får gudstjänstdeltagarna gå dit på vinst och förlust?

Den gångna påsken har hustrun och jag firat med lite olika förtecken. Skärstorsdagsmässa fick vi fira i Lötenkyrkan. Där erbjöds möjlighet till förbokning vid sammanlagt tio-elva olika mässor under dagen. Vi var tagna av att varje mässa avslutades med altarets avklädande.

Långfredagsgudstjänst blev möjlig i Vindhemskyrkan. Där fanns också möjlighet till förbokning. Det erbjöds två tillfällen och vi gick vid det första tillfället. Alla åtta platser var inte bokade märkte vi. Kände inte människor till möjligheten?

På påskdagen gick vi i den kyrka vi vanligtvis har brukat gå i, Helga Trefaldighet. De hade fyra mässor på påskdagen och jag var ombedd att leda en av dem. Hustrun, som sitter i församlingsrådet, var kyrkvärd. På det sättet gick vi utanpå de åtta möjliga platserna.

Det har inte varit enkelt för de personer som fattar beslut om gudstjänstlivet att veta hur framtiden ter sig. Min gissning är att många i mars 2020 trodde att pandemin skulle gå över efter ett par månader och att det åter skulle bli möjligt att samlas. Besluten togs med detta scenario för ögonen. Sedan kom andra vågen och då var det inte många som trodde att det även skulle bli en tredje våg. Nu hoppas vi alla på vaccinet men kan vi vara säkra?

Om jag hade varit i beslutande ställning skulle jag satsat på att erbjuda många gudstjänsttillfällen varje helg. Jag minns mina första år. Jag hade, som jag redan skrivit, ofta två eller tre gudstjänster per söndag. Mina första år hade jag ledigt var sjätte helg. Det skulle gå även nu. Och vi är en del präster som kan hoppa in och hjälpa till. Sådana som jag, som inte har församlingstjänst finns här och där.

Jag förstår att det behövs andra också, som vaktmästare med flera. Men jag skulle tro att många är beredda att ställa upp. Att få hämta kraft i Ordet och sakramenten behövs inte minst under en pandemi. Jag ser inte lösningen i att förmå regeringen höja maxgränsen. Vi får finna oss i åttaregeln ett tag till. Det är inte hela världen. Små gudstjänster är ofta nog så berörande. Jag skulle gärna ställa upp och hålla i ett antal mässor varje helg jag är hemma. Att människor får anmäla sig i förväg ser jag som ett plus. Och varför inte börja nu? Bättre sent än aldrig.

Lavabo – jag tvättar mig

Det har nog aldrig hänt att jag varit så noga med handtvätt som nu. Jag tror att det gäller fler. Och inte är det så märkligt.

Vi deltog i en kvällsmässa idag – Pingstdagen 2020. Jag har tidigare uttryckt en viss kluvenhet inför gudstjänstfirande i dessa tider. Vissa söndagar har vi bett hemma. Vissa söndagar har vi deltagit i gudstjänster med maximalt 50 deltagare. Vi har också följt live-sända gudstjänster och sedan åkt till kyrkan, där det erbjudits enskild kommunion. På olika platser finns även inom Svenska kyrkan olika riktlinjer.

I kvällens mässa deltog cirka 10 personer. Vi satt mycket glest och min reflektion är att vi på intet sätt bidrog till smittspridningen. Utifrån ett Covid -19 perspektiv var mässan mycket genomtänkt.

Handsprit, handduk, tvättfat, flytande tvål och vattenkanna.

När vi kom in såg vi ett bord med en vattenkanna, flytande tvål, ett tvättfat, en handduk och handsprit. Det visade sig – som jag också trodde – att prästen grundligt tvättade sina händer och efter att ha torkat dem också spritade dem. Detta skedde vid det som kallas offertoriet. Med andra ord precis innan själva nattvardsdelen.

Under nattvardsbönen stod prästen inte direkt framför brödet och vinet. Vid utdelande fick vi varsitt bröd, som lades i våra händer utan att prästen vidrörde något annat än brödet. Vinet hölls sedan upp, utan att vi vare sig drack av det eller doppade brödet i det. Det kallas på teologiskt språk för att ”kommunicera under en gestalt”.

Det som är spännande är hur snabbt ett nytt liturgiskt bruk finner sin väg in i kyrkan och även ett nytt liturgiskt föremål. Det lilla bordet till höger om altaret kallas credensbord och där ställs bröd och vin. Detta har funnits länge. Nu finns alltså ytterligare ett bord. För handtvätt.

Sturekoret i Uppsala domkyrka. Altare, credensbord och så det extra bordet.

Ännu mer spännande är att det i många kyrkliga traditioner brukar finnas både ett liturgiskt föremål och ett liturgiskt bruk, som handlar om handtvätt. Det kallas för ”lavabo” som är latin och betyder:

Jag tvättar mig

I Romersk katolska kyrkan och på många håll i den anglikanska kyrkan, liksom på ett fåtal platser i exempelvis Svenska kyrkan, tillämpas detta. Förklaringarna är olika men det handlar knappast om hygien. Det beskrivs ibland som en symbol för prästens längtan efter inre rening. Prästen kan be med psaltarpsalm 51:2

Två mig, Herre, från min missgärning, och rena mig från min synd.

Jag har varit med om ekumenisk nattvardsgudstjänst (eller brödsbrytelse som det ibland kallas) i en pingstkyrka. Där gick alla pastorer och präster ut till en handikapptoalett och tvättade sig precis före utdelande.

Det är intressant att vara med om denna speciella tid. Det var fint att kunna fira mässa idag. Det var också gott att få sjunga en älska Pingstpsalm (161) där första versens början lyder:

Helige Ande, låt nu ske
undret, som väcker oss alla.

På olika sätt behöver vi alla, alltid och överallt bli berörda av Guds Ande.

Mässa i Sturekoret

När jag var nyprästvigd, 1987, ledde jag min första mässa i Sturekoret i Uppsala Domkyrka. Det var fredag morgon och med mig fanns en äldre kollega, som är brukligt. Det var Oloph Bexell. Vi var tre som tjänstgjorde vid altaret. Den tredje var Per Ström, som inte var präst och inte heller nu är präst, som gjorde tjänst som ministrant. Under min studietid hade jag med jämna mellanrum firat morgonmässa i Sturekoret på fredagarna. Den form som mässan hade var rik på symboler. Bland annat förekom det som på latin kallas lavabo. Det betyder ordagrant 'jag tvättar mig'. Det går inte att påstå att det är ett vanligt förekommande bruk i Svenska kyrkan. Varken då eller nu. Däremot sker det ofta i den lutherska kyrkan i södra Afrika och även i den anglikanska kyrkan där. Under mina år i Sydafrika har jag varit med om det regelbundet. Ett bibelord som ofta knyts till detta bruk är hämtat från Psaltaren 26:6.

Två mig, Herre, från min missgärning och rena mig från min synd.

Denna handling kan missuppfattas. Den kan tolkas som om prästen är särskilt helig och att bara prästen får beröra nattvardsbrödet och inte får göra det utan att först tvätta sig. I det sammanhanget stoppar ofta prästen brödet direkt i munnen på den som tar emot. För att bara prästen får vidröra brödet med händerna.

Det kan också finnas tankar om att inga smulor från brödet får komma på avvägar. Eftersom det verkligen blir Kristi kropp och blod i nattvarden.

I vår kyrka är det inte så. Det går mycket bra att ta emot nattvardsbrödet i sin hand och själv stoppa det i munnen. I många församlingar i Svenska kyrkan betonas att varje kristen har tillträde till det heliga. Då blir det ett problem om prästens exklusiva roll förstärks. Men - samtidigt - kan det förlösa andra i församlingen till annat ansvarstagande, om prästens uppgifter blir tydliga.

Nåväl. Igår ledde jag mässan i Sturekoret. För andra gången i mitt liv. Ungefär 30 år senare. Då firades 'mässa after work'. En mycket enkel liturgi. Det fanns inget vatten framställt för lavabo. Det som fanns var en kalk (bägare), en patén (brödfat), oblater (bröd) och vin. Brödet var glutenfritt och vinet alkoholfritt. Även här vet jag att det går att problematisera. Det finns medkristna som inte kan tänka sig att ta emot denna typ av bröd, eftersom det inte är bakat på vete. Och att nattvard endast kan firas med alkoholhaltigt vin. För att Jesus vid instiftandet använde alkoholhaltigt vin och bröd bakat på vete. Jag respekterar denna uppfattning.

En annan uppfattning är ju att vi framför allt bör ta hänsyn till den som inte tål gluten och den som inte kan komma i närheten av alkoholhaltiga drycker av risk för att få ett återfall.

Det är gott, när vi kan mötas med våra olika synpunkter. I Uppsala Domkyrka brukar det finnas både alkoholhaltigt och alkoholfritt vin, vid olika stationer. Det är ett sätt.

Men det går inte alltid att mötas. I mindre sammanhang måste församlingen ofta välja. Den ena vägen. Då är det risk att vi börjar misstolka varandra och ibland även tala illa om varandra.

Men vem har sagt att det ska vara enkelt? Vem tror på allvar att alla ska kunna vara överens? Är inte utmaningen för oss som människor att försöka leva tillsammans ändå? Trots olikheter?

Det verkar som om just detta. Hur vi firar vår gudstjänst är extra svårt. Det finns så många föreställningar om rätt och fel. Vi hamnar lätt i konflikter när vi gör olika. Jag har inte snabb lösning på detta. Men jag tror att samtalet är absolut nödvändigt. Och förmodligen kan vi lära oss mycket av tre råd, som Krister Stendahl (tidigare biskop i Stockholms stift) gav när det gäller religionsdialog (som jag återger på engelska):

(1) When trying to understand another religion, you should ask the adherents of that religion and not its enemies.
(2) Don't compare your best to their worst.
(3) Leave room for “holy envy”.

Vi tillhör ju alla kristenheten. Inte olika religioner. Möjligen gör det att det blir ännu svårare. Men inte desto mindre viktigt.

När jag läser igenom min text inser jag att jag direkt bryter mot regel nr 1 eftersom jag försöker beskriva hur andra ser på till exempel brödet och vinet eller bruket att prästen tvättar sina händer i gudstjänsten. Jag är medveten om detta. Alltså: mer samtal!

IOGT-NTO och nattvarden

En god vän skickade en länk med orden:

Du är överallt du... :) hittat på iogt.se

När jag läser förstår jag att min roll är att vara en illustration. Nina Svensson, som bloggar, ifrågasätter Svenska kyrkans öppenhet. Det är en kommentar till kyrkomötets ovilja att uttala sig om huruvida det ska vara alkohol eller inte i nattvardsvinet. Kyrkomötet hade samtidigt förordat glutenfria oblater. Jag har kommenterat frågan i en tidigare bloggpost.
Bilden på mig kommer från Världens fest. Diskussionen kring alkohol eller inte i nattvardsvinet var mycket aktuell. Det fanns argument både för och emot och framför allt Svenska kyrkan Unga ansåg (utifrån sin alkoholpolicy) att det skulle vara enbart alkoholfritt. Nu blev det en kompromiss. Vid 4 stationer fanns vin med alkohol. Vid övriga 12 stationer fanns alkoholfritt vin. Man kan säga att de som önskade alkohol i vinet fick utmärka sig. Man kan säkert ha andra synpunkter på det. Det var i alla fall ett sätt att försöka lösa en fråga på ett sätt, så att många kunde känna sig hemma.
Vad hade bloggaren på IOGT-NTO tyckt om saken? Svårt att veta? Kan vi leva med olika sanningar? Kan vi hitta former, så att fler än en grupp får sin vilja igenom.
Första idén på världens fest var att det skulle finnas bara en kalk med alkoholhaltigt vin men det ändrades till några fler. Jag var emot idén att ha bara en. Som det nu blev fungerade det. Så vitt jag vet!

Vilken mässa

Vi kom före nio då det skulle börja men så klart kom det igång strax efter halv tio. Lite folk men så är det ju alltid. Efter en timme är kyrkan nästan full. Prosten var på besök men hade bara ett litet meddelande att göra och gick efter det. Den ordinarie prästen var där. Man jag fick leda gudstjänsten på seTswana och även predika. Han skulle ha 3 dop. Det var en nyhet för en del av församlingen. Även för mig. Men det gick bra. Innan dopet skulle en av mödrarna, som fått barn utom äktenskapet, resas upp. Ja, så heter det. Framför allt när någon fått barn utom äktenskapet, även för pojkvännerna ibland, äger en s k penitential class rum. Botgöring. Men det kan också vara andra synder. Jag fick frågan om jag ville hålla i den biten men avböjde. Känns inte helt bra att sådant fokus just läggs på kvinnors del i barnafödande utanför äktenskapet. Men prästen skötte det ändå bra. Efteråt fick många komma fram och krama om den unga kvinnan. Trots att det inte känns bra att det så tydligt, oftast, är kvinnan som pekas ut, lyckas man ändå vara öppna kring något som i gruppen är oönskat. Problemet sopas inte under mattan och gemenskapen återupprättas. Ja, detta kunde man skriva en avhandling om. (Vilket jag inte ska göra!)
Mässan fortsatte med mycket sång och dans. Nattvard, välsignelse av alla barn, förbön för sjuka och mitt största ögonblick var nog när en ung kvinna kallades fram. Hon var döende när vi bodde i Sydafrika. Jag besökte henne på sjukhuset och bad för henne. Nu kom hon fram och hennes tårar strömmade nerför hennes kinder. Det har gått mer än 4 år och hon lever. Fantastiskt!
Efteråt fick vi mat och någon gång efter två åkte vi hem. Själva gudstjänsten höll kanske på fyra timmar.
På eftermiddagen och kvällen passade hustrun och jag på att möta goda vänner och vid tiotiden kunde vi krypa i säng mycket nöjda efter en fantastisk dag i Sydafrika.
Idag sker disputationen. Klockan är halv elva. Om tre timmar börjar vi! Det känns stort men jag är inte nervös. Mer samlad. Det ska bli roligt!

Skärtorsdag

Den stora veckan, som vi kallar den stilla veckan, går in i en ny fas ikväll. Nu samlas vi med Jesus, för att dela hans sista måltid. Samtidigt är det första gången nattvarden firas. Skärtorsdagen är en skärningspunkt mellan det obeskrivligt smärtsamma och det nya, hoppfulla. Jesus vet att han snart kommer att utsättas för omåttligt lidande. Samtidigt talar han både om att hans efterföljare (bland annat vi, om vi vill) ska minnas honom och att vi ska mötas igen, bortom tid och rum, i evighetens festmåltid.

Jesus och hans lärjungar delade den judiska påskmåltidens förtätade gemenskap. Hustrun och jag var med om något liknande i Heliga Korsets församlingsgård igår, där s k Seder-måltid hade dukats upp. Med bittra örter och eländets bröd, en påminnelse om slaveriet i Egypten. Det är en spännande måltid, som påminner oss om våra historiska rötter.

Israels folk blev befriade från slaveriet. Men så svårt det är, när Israles folk får budet att fortsätta med påskfirandet och det osyrade brödets högtid. Då står det i 2 Mos 12:43 att även deras slavar ska minnas uttåget ur Egypten ...

Så enkelt det är att den förtryckte, efter sin befrielse, börjar förtrycka andra. Jag tänker på situationen i Israel/Palestina idag. Och jag sitter och läser i denna tidiga morgonstund om Sydafrikas befolkning och ser tecken på hur snabbt den befriade glömmer. Jag inser att vi i vår dela av världen, som åtnjuter politiska frihet, inte gärna delar med oss till andra av den. Kilmatet hårdnar.

En skärtorsdag i Aneby, hade jag kontakt med ett par människor, som ville gifta sig. Enda problemet var att han var papperslös flykting. Det fanns väl omständigheter, som myndigheterna hade tagit hänsyn till i sitt beslut om utvisning. Det tror jag säkert. Men det fanns också ett gemensamt barn, som kanske inte skulle kunna förstå, varför hennes pappa inte fick leva ihop med henne och hennes mamma. Det var många turer. Men på skärtorsdagen kom polisen för att gripa honom. Han lyckades fly bort, ungefär som lärjungarna, när Jesus greps. När jag berättade om det i skärtorsdagsmässan den kvällen, fylldes gudstjänsten av en extra nerv.

Befrielse och framtidshopp är påskens tema. Skärtorsdagen är en innerlig kväll, där även smärtan och sorgen, som det heter i en psalm, 'tar säte i våra bröst'.

I Birgittakyrkan ikväll ska vi först fira s k agapemåltid. Man kan säga att det är mitt emellan en måltid och en gudstjänst. Den vill lite påminna oss om att Jesus instiftade nattvarden i ett måltidssammanhang. Sedan ska vi gå in i kyrkan, där vi firar mässa. Det börjar med att vissa utvalda får sina fötter tvättade. Så gick det till, när Jesus firade denna måltid med sina lärjungar. Så instruerade han sina efterföljare att också göra. Det är en handling som vill visa att vi ska vara varandras tjänare.

Sedan bryter vi brödet och delar bägaren. Allra sist får alla som vill komma fram till altaret och så bär vi ut alla ljus, blommor, dukar etc. Kvar blir ett tomt, avskalat altare. Jesus grips denna kväll av soldater. Vi sitter i bänkarna och föreställer oss hur det var. Men i vår meditation lyfter vi även in vår egen livssituation. När vi utsätts för förföljelse, lidande, smärta och kamp. Vi går in i Jesu lidande och tror att det han gör har med oss att göra.

Vilken gudstjänst …

Tillbaka i Batho! När jag kommer till kyrkan är bara jag där. Den förste som dyker upp är Oom George Senwamadi. Ordagrant betyder hans efternamn: ’Den som dricker blod’! En härlig gammal man, som bor i en järnvägsvagn. Han arbetar med Industrial Mission på Transnet – motsvarande SJ. Hans järnvägsvagn är ganska mysig men lite sliten. Kall på vintern! Sedam kommer Ma Boom. Översätter man hennes efternamn, betyder det rätt och slätt ’träd’. Eftersom Oom George är först hämtar han nyckeln hos grannen, Oumama.
Fler och fler kommer. Märkligt nog kommer jag ihåg fler namn än jag trodde. Snart är det dags att börja. De äldste samlas i sakristian och Molefi Mokoena går igenom pålysningarna. Vi ber! Länge. Sedan går vi in och jag inleder med bön. Psalm, tändande av AIDS-ljuset, bön, sång. Mer psalmsång osv. Alla verser sjungs på varje psalm. Uppskattar församlingen psalmen, sjunger man om de sista 2 eller 3 verserna. Varför inte? Det är ju roligt att sjunga!
Efter 1 ½ timme är det dags för mig att predika. Jag predikar på engelska och texten handlar om förlåtelse. Det är en speciell känsla att predika i Batho. Sedan blir det kollekt och så mässa. Ännu förekommer det inte i Batho att någon annan än en präst delar ut nattvarden, så innan alla 150-200 personer fått ta emot, har det gått ytterligare tid. Och sjungits psalmer och sånger. När jag gjort i ordning på altaret efter nattvarden och vänder mig om, så minns jag: Nu ska jag ju välsigna alla barn! Mycket riktigt! Det är ett hav av barn som står i femdubbla led framför altaret. Sedan kommer även många vuxna fram. Mer sång! När allt är klart är det dags för en ny kollekt, med anledning av att vi just firat nattvard och sedan kommer en till kollekt. Jag borde förstått detta, men jag hade hoppats att det inte skulle ske. Prästerna i den lutherska kyrkan i Södra Afrika har generellt sett dåligt betalt. Om man har en präst på besök tar man upp en kollekt till honom eller henne. Det kallas för Mojikele. Jag fick två plastpåsar med mynt med mig hem och en del sedlar. Jag har inte räknat ännu. Det känns svårt, eftersom många i församlingen behöver dessa pengar bättre än jag. Men att inte ta emot en gåva är otänkbart! Som tur är vet jag ju om var dessa pengar kan komma till nytta här i Sydafrika.
Allra sist får jag ställa mig vid utgången och hälsa på alla gamla vänner. Många av ungdomarna har jag konfirmerat. En del har jag vigt eller döpt. Jag har olika minnen men väldigt många. För varje handslag läggs ytterligare en bild till raden av andra bilder, där våra fyra år i Sydafrika passerar revy. För mig är detta en stor dag. Många är glada över att jag är där, för därmed har det kommit fler till kyrkan än vanligt. Så slutintrycket är att alla är glada. Det känns mycket bra!