Thursday 31 March 2016

Predika med och för barn

Maria hjälper Hanna att limma hår på dockan.
Igår fick vi besök på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Vår gäst var Maria Eklöw Bosaeus. Maria är arbetsterapeut, bildterapeut, missionär, konstnär och mycket mer. Som en röd tråd genom allt går hennes passion för dockor. Hon svepte in med en mobil scen, strålkastare, dockor i olika storlekar, böcker, tyger, träslevar, limpistol och ett stort engagemang.

De blivande prästerna fick vara med om såväl genomgång av teorier bakom arbetet med bilder och symboler, tillverkande av egna dockor samt praktiska övningar.

En inspirerande förmiddag. Självklart är det möjligt, för att inte säga önskvärt, att en präst kan använda bilder och symboler i all förkunnelse – oavsett ålder. Även i det talade språket förekommer ju mängder av bilder. Någon skulle till och med hävda att även ett ord är en slags bild.

Men om vi nu stannar upp kring bilden i en mer gängse betydelse, bidrar ju den till att vi lyssnar betydligt lättare. Åtminstone de flesta av oss. Kombinerar vi dessutom bilden med rörelse i en berättelse, då är det svårt att inte bli berörd.

Det handlar självklart även om viljan att leka. Modet att våga leka. Vilket vi vuxna ofta har lättare att göra när det är barn i närheten. Ofta, säger jag. Inte alltid. Jag vill påstå att vi lekte en del igår. Och några av lekarna delades med alla i rummet. De genererade skratt och god stämning.
Så önskar jag att predikan med och för barn ska kunna vara. Vi genomförde förmiddagen mot bakgrund av fyra 'budord' för predikan med och för barn, som homiletikläraren i Lund, Gunilla, bestått mig med:
Åskådlighet
Hörbarhet
Igenkännlighet
Dialog
De passar ju alldeles utmärkt in i arbetet med dockor.

Fem ivriga prästdockor längtar efter sina kaftaner.
De blivande prästerna hade bland annat fått i uppdrag att införskaffa varsin träslev. Det var med den som grund, de tillverkade sina dockor. Det populäraste blev att tillverka dockor som föreställde präster. Det visar en av dockans viktigaste funktioner. Den hjälper oss att få syn på oss själva. I det avslutande minidramat, blev det också tydligt. En person ställde frågor till fem prästdockor:

- Vad vill ni ha?
- Kaftaner!
- När vill ni ha dem?
- Nu!
Förmiddagen var inte utan allvar. Under hela dagen hade vi sällskap av en syrisk kamelskötare och hans kamel. Maria arbetar regelbundet i Syrien. Närvaron av dessa två gestalter i rummet lärde oss att lek och allvar alltid hör ihop.
Kamelen och kamelskötaren. Den senare ännu icke färdiggjord.
Charlie och Maria
Josefine och Erik
Lars och Nils
Karolina, Ingrid och Sofia

Sunday 20 March 2016

Palmsöndag och processioner i Gottsunda

Dagens andra predikstol.
Idag ledde jag högmässan i Gottsunda. Det var fint att få vara där. För någon dag sedan fick jag dessutom veta att ett nätverk, som heter 'Tillsammans för Uppsala' planerade för en marsch för trygghet och sammanhållning. Högmässan började 11.00 och marschen skulle börja 12.00, vilket var en utmaning. Det blev i slutändan så att några av oss som var i kyrkan han möta marschen halvvägs och gå med till Kulturpunkten i Gottsunda centrum. Där hade jag, bland andra, blivit ombedd att hålla tal. Nedan följer mitt tal och efter det min predikan.

Tal vid tillsammansmarsch för trygghet och sammanhållning 
i Gottsunda Palmsöndagen den 20 mars 2016 kl 12.00

Under sammanlagt 7½ års tid har jag bott i Sydafrika. Ett samhälle som länge var känt för rasförtryck och segregering. Apartheid. Jag bodde där på 1980-talet och har även bott där nyligen.

Det finns inget gott i ett samhälle där åtskillnad mellan befolkningsgrupper är grundidén. Efter apartheids fall har Sydafrikas befolkning i stort sett varit överens om detta. Visst finns det, som alltid, röster som säger att det var bättre då. Men ingen vill egentligen tillbaka till den typen av samhälle.

Det betyder inte att Sydafrika är utan problem. Åtskillnad grundad på hudfärg har ersatts av ekonomiska klyftor. Både kriminalitet och främlingsfientlighet skapar nya utmaningar.

Försoning, trygghet och sammanhållning är färskvara. Varje generation behöver återerövra dessa grundläggande värden på nytt.

Det är oroande att Europa och därmed även Sverige synes tro att nya stängsel och uppdelningar är lösningen på dagens utmaningar.

Kritikerna säger: men vad skulle hända om vi tog emot alla som söker sig hit?

Mitt svar är: tänk om alla delade min uppfattning att vi ska ha en generös hållning? Då skulle självklart våra politiker kunna fatta modiga, generösa beslut.

Vi behöver alltså påverka varandra till större generositet. Då kommer de folkvalda att följa med.

Svårare än så behöver det inte var.

Ledarskap kommer inte bara uppifrån.

Idag när vi alla vandra för trygghet och sammanhållning är det ett sätt att visa ledarskap.

Vad skulle hända om alla var med?

Låt oss tillsammans göra Uppsala till en tryggare och mer sammanhållen stad.

Det är det vi bidrar med idag. Det kan vi även göra imorgon och dagar som kommer.

* * * * *

Högmässa i Gottsunda kyrka Palmsöndagen den 20 mars 2016 kl 11.00

Inledning

Har Du någon gång mött en människa, som förbryllat Dig? Som Du inte kunnat begripa Dig på. Och undrat:

Vem är hon? Vem är han? Vad är detta för en person? Ska jag vara rädd? Kan jag lita på?

Vem är han?

Ungefär den känslan fyller människorna som samlats utanför Jerusalems stadsport.

Vem är han?

Låt oss ha kvar den frågan men börja i en annan ända.

Efter att ha lyssnat till dagens bibeltexter ser jag en bild:

Mur

Jesus rider in igenom stadsporten. Genom Jerusalems mur.

Hundratals år dessförinnan talar Jesaja om främlingar som kommer till Guds heliga berg. Det finns de som hör till och de som är utanför.

Om detta skriver Paulus till församlingen i Efesos: skiljemuren mellan olika folk är nedriven.

Vi har inte svårt att känna igen oss.

- 1989 revs muren i Berlin. Som funnits där sedan 1961. Det såg ljust ut då. Ungefär samtidigt släpptes Nelson Rolihlahla Mandela efter 27 års fångenskap i Sydafrika.

- Sedan dess har vi sett hur nya murar rests och stängsel dragits upp mellan människor. Psalmens ord är mer än någonsin aktuella:

Och ändå är det murar oss emellan 
och genom gallren ser vi på varann.

Den värld vi ser – både nära och långt bort – vill väldigt få av oss ha. Men hur ser alternativet ut? Vilken ledning ger oss bibeln och vår kristna tro?

Förväntan

Vi längtar efter något annat. Men vår längtan kan se väldigt olika ut.

Många människor väntar på en ledare, som ska återställa ordningen. I det sammanhanget kan murar upplevas som trygghet.

Under de år jag bott i Sydafrika har jag sett hur murar runt en tomt skapar mer otrygghet än trygghet. Den som sitter bakom muren upplever sig som en fånge. På gatan utanför rör sig de kriminella fritt.

Om lösningen på otryggheten blir att människor skiljs åt, upplever de flesta av oss inte att problemet är löst.

De förväntningarna fanns på Jesus. Många hoppades på en politisk kung, som skulle befria landet från förtryck med hjälp av våld.

Men Jesus är inte en sådan kung. Han kommer i ödmjukhet.

Profeten Sakarja talar om det.

Se, din konung kommer till dig.
Rättfärdig är han, seger är honom given.
I ringhet kommer han …

När Matteus citerar Sakarja säjer han inget om segern. Bara om ringheten. Ödmjukheten.

Jesus rider rakt in i fiendskapen. Helt skyddslös. Hans intåg är en ren provokation mot de styrande. Tempelaristokratin. Det är en politisk handling. Men utan våld.

Vägen till korset

Om vi väljer att följa Jesus på vägen till korset, så innebär detta att vi också – i någon mån – bereder oss att ge upp tryggheten bakom murarna.

Hur kommer Jesus till oss idag? Kan vi någon som närmar sig oss i ödmjukhet, beredd att ta striden med dem som har makten?

Och en kanske lika viktig fråga till Dig och mig:

Är vi beredda att följa Jesus på vägen till korset?

Vem är han?

Det finns en detalj i berättelsen om Jesu intåg i Jerusalem. Det är bara de som går med Jesus, som ropar:

Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!

Alla ser inte vem Jesus är. De är med i festligheterna men de förstår inte.

Men vi vet inte vem som har fått syn på Jesus och vem han är. Därför uppmanas vi att vandra vägen till korset inte bara med Jesus utan med alla människor.

* * * * *

Idag får vi som vill och kan vara med på en spegelbild av den första palmsöndagsprocessionen. Då gick Jesus och hans lärjungar in i Jerusalem och möttes av stadens invånare.

Idag får vi gå ut och möta dem som vandrar in mot Gottsunda centrum.

Det är min tro att Jesus är med dem som vandrar in emot centrum och även med oss, som går dem till mötes.

Sådan är vår Herre och Befriare.

Sunday 13 March 2016

Marias (tveksamma) återkomst

Hade vi inte kunnat samlas runt Maria istället?
Det är inte ofta jag deltar i högmässan i Uppsala domkyrka. Men idag gjorde jag det för andra gången i år. (Förra gången var vid prästvigningen i januari). Anledningen till dagens gudstjänstbesök var att jag stämt träff med två sydafrikaner. Dimza och Barney Pityana. Barney är gästforskare vid Nordiska Afrikainstitutet (NAI).

Det är Jungfru Marie Bebådelsedag och med anledning av det inbjöds vi att delta i en procession under en av psalmerna. Vi samlades bakom högaltaret utanför Vasakoret. Där vilar Gustav Vasa tillsammans med sina tre gemåler, drottningarna Katarina av Sachsen-Lauenburg, Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud) och Katarina Stenbock.

Före reformationen var koret helgat åt Maria och kallades Vårfrukoret.

2008 återvände jungfru Maria till Uppsala domkyrka.  Anders Widoff är konstnären bakom skulpturen. Hon står som en vanlig kvinna och blickar in i Vasakoret, som en gång var hennes.

Tanken var att evangelietexten skulle läsas där. Lite förbryllad blev jag dock av att ljusbärarna ställde sig så att de skymde Maria. Det verkar som om vi fortfarande har svårt att låta henne ta fysisk plats. Att läsa om henne är tillåtet men annars blir det bekymmersamt. Hursomhelst var det ett bra grepp att gå dit. En gudstjänst blir ofta bättre av att deltagarna får röra på sig.

Barney och Dimza trivdes i Marias sällskap.

Sunday 6 March 2016

Det behövs mer ...

Europa håller på att drabbas av en humanitär katastrof. Ungefär så sa programledaren i kvällens Agenda.

Men jag undrar: är det inte flyktingarna i världen som upplever en humanitär katastrof?

Sverigedemokraterna och Donald Trump med flera har självklart rätt att hävda att stängda gränser, murar och restriktioner är lösningen. Socialdemokraterna och miljöpartiet känner sig uppenbarligen föranledda att delvis fatta beslut som drar åt samma håll.

Men det är inte i första hand Europa (eller USA, för den delen) som upplever en humanitär katastrof. Det är människor som lever på flykt undan krig och förtryck.

Såklart finns det människor överallt, som upplever humanitära katastrofer. Jag skriver inte om det. Men flyktingkatastrofen är i första hand flyktingarnas.

Om världen ska bli bättre, behövs mer öppenhet. Mer solidaritet. Mer samarbete.

Inte mindre.

Sedan får Sverigedemokrater och Donald Trump säga vad de vill.