100 mil i halvöken och 2 timmars historielektion

Det var verkligen torrt. Inget regn har kommit. Det borde det ha gjort. Hans och jag åkte hemifrån efter 10 och ägnade sedan någon timme på UWC åt att kopiera 70 ex av vårt ”paper”. Före 12 var vi iväg från Kapstaden. Det är härligt att färdas N1 från Kapstaden till Bloemfontein. Vilka vidder. Det karga landskapet. Vi stannade 3 gånger för att äta och turas om vid ratten. Dessutom stannade vi 6-7 gånger vid rödljus! Vägarbeten och sträckor där trafiken släpps fram åt ett håll i taget. Man kan få vänta upp till 15 minuter. Inget att göra. Det sinkade oss en del men vi hann prata desto mer. Det blev en viktig resa. Både inåt och utåt. Före midnatt kom vi fram till Sekhopi. Resten av familjen låg och sov. Vi drack lite te och gick till sängs. Visst hade det varit smidigare att flyga men genom att färdas genom landskapet kunde vi liksom känna att vi nu hade förflyttat oss en bra bit in i landet. Hettan mitt på dagen (som inte var särskilt extrem såhär tidigt på våren), solnedgången bakom oss strax efter Three Sisters och det kompakta mörkret de sista 3-4 timmarna. Att sitta tyst med en god vän eller föra samtal, som sträcker sig från gemensamma upplevelser under 1980-talet, då apartheid-systemet pågick för fullt, fram till nutid och in mot framtiden känns också viktigt och omistligt.

Efter en stärkande natt och frukost tog Sekhopi med oss på en rundtur i den del av staden där han växt upp. Trots att jag bott här och kan en del fick jag lära mig mycket. T ex det bostadsområde som heter ”curtains” för att det byggdes lagom till kung George V skulle besöka Bloemfontein. Som ett slags draperi, för att dölja misären. Vi fick se alla de platser, där ANC bildades och hade sina första möten. Om knappt 2 år (2012) firas 100-årsjubileet och Sekhopi med flera hoppas att det kan ske en försoning i partiet och med de grupper som brutit sig ut, så att Sydafrika står bättre rustade att ta sig an de många utmaningar som finns. Sekhopi visade oss också den plats, som faktiskt heter Sekhopi Malebo square, trots att han motsatt sig detta. Han vill inte ha vare sig gator eller platser uppkallade efter sig. När vi åker runt i bostadsområdena inser jag att jag känner igen ett hus och en kvinna som sitter utanför. Jag ber Hans stanna, går ut och hälsar på en kvinna, som jag träffat många gånger, när jag varit hennes hem och gett nattvard till hennes mamma, som nu avlidit. Det var ett kort men viktigt möte.
Jag fick lära mig mycket nytt av Sekhopi denna morgon. Samtidigt känner jag mig oerhört hemma i Bochabela, Pahameng, Batho och på alla de andra platserna. Märkligt detta. Att vara hemma så långt hemifrån.

På University of the Free State igen

Så fantastiskt! Även om personen, som skulle öppna biblioteket kl 9 kom 10 minuter för sent (vilket fick en äldre herre att utbrista att han skulle skriva brev till universitetets rektor) kom jag i alla fall in på detta stora, vackra, välsorterade bibliotek. Jag har skrivit färdigt morgondagens predikan och haft tillgång till hyllmeter av bibelkommentarer mm. Jag har även förberett mig inför måndagens disputation. Så småningom insåg jag att det kanske finns trådlösa nätverk här och mycket riktigt: det finns det. Så därför skiver jag detta blogginlägg, från min laptop, över ett trådlöst nätverk, för oss som är studenter på University of the Free State. Vilket jag är ett tag till.

Men säg vilken glädje som varar för evigt. När jag nu skulle plugga in kontakten till min laptop, eftersom det bara är 18% kvar på batteriet, inser jag att jag glömt adpatern på vårt B&B. Det går ju inte att sätta in en europeisk kontakt i ett sydafrikanskt vägguttag. Hustrun är visserligen i stan och hälsar på vänner och skulle även köpa ett par adapters. Men vad hjälper det mig. Nu är jag nere i 16% och inser att jag får sluta detta blogginlägg här och nu.

Men vad gör väl det? Solen skiner. Vi är i Sydafrika. Ikväll kommer mina syskon och några andra vänner. Imorgon firar vi högmässa med S:t Johannes församling i Batho och på måndag kl 13.30 ska jag disputera! Jag struntar i adpatern, stänger av datorn och går ut i solen. För nu är det bara 12 % kvar av batteriet.

Men själv är jag laddad till tusen!