Tillbakablick från Cape Town

Lördagen i Hermanus blev fantastisk. Vi var på marknad på morgonen, åkte sedan till Volmoed och besökte professorsparet De Gruchy. Vi fick en stärkande promenad till ett underbart vattenfall och hann sedan ner till nya hamnen i Hermanus i tid för valsafarin. Det var inte hög sjö, bara 15 m/s vilket motsvarar 7 på den 12-gradiga Beaufort-skalan. Det utläses styv kuling. Flera personer mådde illa och bruna papperspåsar delades ut. Hustrun och jag trivdes. Dessutom fick vi se valar. På nära håll, tyckte vi. Men det tyckte inte researrangören, varför alla fick hälften av pengarna tillbaka. Inte oss emot. Vi var nöjda. På kvällen besökte vi en närbelägen restaurang och trodde att den skulle börja gunga av dagens upplevelser men så blev det inte.
På söndagen besökte vi den lokala anglikanska kyrkan. Naturligtvis hade tjänstgörande präst varit i Sverige vid ett flertal tillfällen och kände väl Barbro och Hans Engdahl, som vi nu bor hos. Det var första gången på 14 år som Edwin Arrison predikade just där och det kändes märkligt att vi kom just den söndagen. Predikan var utmanande för oss som kommer från Sverige, i ett sydafrikansk kontext. Man kan inte tjäna både Gud och pengar …
Efter högmässan åkte vi till Kapstaden, där Barbro och Hans tog med oss till en konstutställning på South African National Gallery. ”From Pierneef to Gugulective.” Det var sydafrikanska konstnärer från 1910-2010 och den var mycket spännande. Vi kunde gått där mycket längre.
Nu fanns inte tid till det. På kvällen hade Barbro och Hans bjudit hem 7 sydafrikaner som vi nästan alla kände. Det blev en härlig kväll med mycket skratt och vi avslutade med bön, som sig bör. Vårt bidrag var bl a en snoek (typisk sydafrikansk fisk, som man grillar med en marinad av smör, vitlök, citron och aprikosmarmelad.) som vi köpt i Hermanus. Gott!

Tillbakablickar i Hermanus 9

Snart återstår bara att beskriva resan till Hermanus. Torsdagens morgon bestod av att skicka iväg syskonen mot Johannesburg och det övriga sällskapet mot Port Elizabeth. Så var det åter bara hustrun och jag i Bloemfontein. Fem intensiva dygn. Helt otroliga. Innan vi åkte kom Thandi och Tebogo. Vi fick ytterligare avskedspresenter och tog sedan farväl av Margret och Mirriam, två av personalen på Angel’s Haven, där vi bott.
På flygplatsen återlämnade vi bilen, checkade in bagaget och skrev lite vykort. Sedan var det dags att lyfta mot Cape Town. Vi fick gå ombord väldigt tidigt. Förklaringen kom, när en funktionshindrad kvinna bars ombord just innan take off. Hon var kul. När vi skulle kliva av råkade jag nog putta till henne med min ryggsäck. Jag bad om ursäkt om jag råkade stöta till henne och hon svarade rappt:

- Ingen fara, så länge jag får slå tillbaka!

Vi hämtade ut en hyrbil och fick hjälp av en ung kvinna från Malawi, född i Zimbabwe. Hennes namn var Loveness. Jag frågade henne bl a hur hon såg på främlingsfientligheten i Sydafrika. Hon hade inte stött på någon, sa hon. Det kändes hoppfullt.
Väl ute på N2 tog det just över en timme att ta sig till Hermanus. Vi hittade ganska snart vårt B&B som heter Robin’s nest. Trevligt! Precis när vi kom fram ringde en god vän från Welkom, father Keith. Så kul att höra hans röst. Tyvärr fick vi inte träffa honom, när vi var i Free State. Men det är inte möjligt att hinna med allt, när man bara har några dagar på sig.
Vi tog en promenad och handlade mat och gick sedan på restaurang, för att sedan ta oss hem och krypa ner i en inbjudande säng. Lediga! Härligt!

Tillbakablickar i Hermanus 1

Igår anlände vi till Hermanus. Lugn morgon i Bloemfontein, flygresa till Kapstaden, hyrbil till Hermanus. Det tog ca: 1 timme att åka mellan flygplatsen och vårt boende. Blåsigt värre men vädret ska bli bättre. Vi får se om det blir någon valsafari. Vi har i alla fall bokat.

Dagarna i Bloemfontein känns nära och långt borta på samma gång. Gudstjänsten på söndagen var härlig. Att kunna känna sig så hemma. Så omsluten av värme och kärlek. Fantastiskt.

Måndagen var fantastisk på ett annat sätt. Att disputera är verkligen en speciell upplevelse. Egentligen handlar det ju bara om att föra ett samtal kring något man skrivit. Men sju års uppladdning fyller hela händelsen med så många känslor. Vid tre tillfällen har jag varit på andras disputationer vid University of the Free State. Ändå var det förstås helt annorlunda att själv stå i talarstolen och vara den som försvarade en avhandling. Frågorna som ställdes var initierade och för det mesta begrep jag vad frågeställaren avsåg. Vid ett tillfälle var jag tvungen att be den som ställde frågan omformulera den. Dels för att vinna tid. Dels för att jag inte riktigt förstod. Det kändes bra att ibland erkänna att någon hade rätt och att ibland svara, att jag inte höll med. Varje frågeställare inledde med att artigt gratulera till ett strålande arbete. Säkert hör det till men det kändes ändå äkta.

Men det fanns andra nivåer i frågestunden. T ex när vi pratade om förhållandet mellan SACC och den vita reformerta kyrkan (Dutch Reformed Church – DRC). Då flög det i mig att jag måste kommentera något som min professor hade sagt tidigare. Mest i förbifarten. Han hade varit på senaste National Conference för SACC. Hans kommentar var:

- De har stora ekonomiska problem.

Min kommentar till honom under disputationen var, att han som Moderator för DRC, borde ha sagt ”vi” istället för ”de”, eftersom DRC nu är medlem i SACC. Det kändes bra att få säga det och det togs emot bra.
Innerst inne visste jag ju att jag skulle blir godkänd. Ändå blir det en anspänning. Man vill gå i mål med flaggan i topp.

När dekanus, professor Tolmie, skulle avsluta disputationen, bad jag om ordet igen. Jag vill avsluta med att säga något inför framtiden. Då sa jag följande: Allow me to conclude by mentioning what happened last Thursday. We went to Khotso house, the headquarters of the SACC, to hand over a copy of the thesis to General Secretary Eddie Makue. We had a nice discussion and he mentioned the most recent consultation the SACC had about the situation in Palestine. Dr Allen Boesak gave a bible study, which can be found at the website of the SACC. In the centre of the Bible Study is another person from the time of David. Not Nathan, but Rizpah the daughter of Aiah. Her story is recorded in the second book of Samuel, chapter 21:1-14. Dr Boesak says about her that she says,

“I rise up and I say: over my name shall not be written victim, but woman in resistance”.

I am just mentioning this, because I predict that now comes the era of the women, yes it is already here, and we will see a new kind of prophetic ministry in the church. The women taking care of people living with HIV and AIDS in the rural areas of Mpumalanga are descendents of Rizpah. Over their names shall not be written victims but women in resistance.