Jag är nära nu …

För någon tid sedan dök det ner ett brev från brevinkastet. Jag har inte sparat kuvertet så jag vet inte om det var Postnord, Citymail eller Bring som lämnade det. (Spännande att vi i vårt civiliserade samhälle ska ha ett antal brevbärare som springer i samma trappuppgångar. Kan det möjligen ha något samband med att det nu bara ska komma brev varannan dag på sina håll?).

Nåja, detta brev hade ett mycket uppmuntrande innehåll. Så här börjar det:

Planer som går i kras och annat som kommer emellan. Känns det igen? Isåfall kan vi glädja dig med att du aldrig varit närmre ditt mål än nu.

Som präst ser jag ett predikoupplägg. En problemformulering och sedan en antydan att det finns en lösning. Inom predikokonsten kallas detta upplägg ibland för the homiletical plot. Det är från en bok med samma namn, skriven av Eugene L Lowry. (Homiletik är ett annat ord för predikokonst). Lowry lägger upp predikan i fem steg, utifrån orden:

Oops – Skapa en slags känsla av konflikt

Ugh – Analys eller diagnos

Aha – antyd att det finns en lösning

Whee – presentera det glada budskapet

Yeah – sammanfattning av det nya läget

Det brev jag fick gjorde just det.

Oops – planer går i kras

Ugh – analyserar att jag känner igen detta

Aha – jag kanske ändå är närmre målet nu än någonsin

Så frågan är: vad är det glada budskapet? Det Lowry kallar för Whee?

Hos oss kan du låna mellan 10 000 kr [och] 500 000 kr och få det att hända, med start idag.

Och sedan kommer Yeah, d v s en förklaring av hur jag fyller i min ansökan och får låna pengarna. Vem är denna goda aktör, som vill hjälpa mig? Resurs Bank. Anledningen till att de har min adress är förmodligen att jag är medlem i Bauhaus. Så jag får ju skylla mig själv. 

Vad kan jag lära mig denna söndagsmorgon? Jo, att budskapet inte fungerar på mig, trots det smarta upplägget. Jag tror inte att jag kommer närmare mitt mål, om jag sätter mig i skuld på detta sätt. Jag förstår att det för några människor innebär en möjlighet att få låna pengar så enkelt. Men det innebär för många andra en stor risk.

Och ja, jag vet att jag är priviligierad, som har en fast inkomst och att min ekonomi är stabil. Men ändå; retoriken i brevet – vem är den egentligen anpassad för? Finns det någon som på allvar kommer närmare sitt mål efter att ha nappat på detta erbjudande?

Jag tar hellre min tillflykt i dagens psaltarpsalm. Det är Sexagesima idag och temat är Det levande ordet:

Herrens ord är att lita på, han handlar alltid trofast.

Rätt och rättfärdighet älskar han, Herrens kärlek fyller hela jorden (Psalt 33:4-5).

Missöden på Malta

En av dagarna hyrde sönerna och jag en bil, för att kunna ta oss runt på ön. Och även åka runt på grannön - Gozo. Till vilken det går färja.

Bilresan gick mycket bra. Vänstertrafik känns närmast hemtamt. Efter en innehållsrik dag återvände vi till hotellet, där jag t o m fann en ledig parkeringsplats. Sällsynta på Malta.

Dagen efter skulle jag endast fylla på bensin och sedan lämna tillbaka bilen. Alltså åkte jag iväg runt halv nio, för att hinna före frukosten slutade serveras halv tio. Bilen skulle återställas före tio.

Sönerna hade sett ett par bensinmackar alldeles i närheten av vårt hotell så jag tänkte att detta skulle bli en kort och okomplicerad morgontur. Så blev det ej. Jag missade bensinmackarna och helt plötsligt var jag ute på N1 västerut. Inte direkt en motorväg men en väg med två filer i varje riktning och planskilda korsningar.

Nåväl, snart såg jag en bensinmack och tog av mot den. Min första miss var att jag bad dem fylla tanken. (Det visade sig sedan att jag endast hade fått halv tank i bilen och inte behövde fylla på mer än så. Hur mycket är det, då? Nåja. Jag fick bjuda på några hundra kronor. Inget stort problem.)

Ett större problem var att mackens internet låg nere. Så de accepterade inte kort. Och jag hade inte kontanter. Alltså fick jag lämna mitt körkort som pant och åkte iväg mot en bankomat. Med knapphändiga instruktioner. Något stressad insåg jag inte att jag hade GPS i mobilen. Jag skrev inte heller upp namn eller adress till macken.

Alltså åkte jag ut på N1 igen. Genom en tunnel. Första avfarten tog jag och åkte sedan på måfå mot något som såg ut som en bank. Vilket det inte var. Efter att ha frågat fick jag korrekta angivelser och lyckades hitta en bankomat.

Men hur skulle jag nu finna macken? Vid det här laget hade jag enbart vaga föreställningar om varifrån jag kommit eller vart jag var på väg. (Ja, det låter som en mindre livskris och så kändes det! Panik följd av bön följd av koncentration ledde dock till att jag återfann N1 och kunde åka i riktning mot macken. Som jag nu passerade i fel riktning. Med andra ord fick jag åka förbi och ta nästa avfart, åka under vägen och upp igen - i motsatt riktning.

Så långt lyckades jag betala och fick även tillbaka mitt körkort. Nu återstod bara att hinna hem till hotellet och lämna bilen före klockan tio.

Jag måste därför åka i fel riktning igen och korsa N1, för att komma åt rätt håll. I den avfarten, som bestod av en stor rondell, vilken var mycket kaosartad, dök det upp en polismotorcykel. Den skar genom trafikstockningen som en varm kniv genom smör och jag följde glatt efter. Kom alltså ut på N1 igen och klockan var nu närmare halv tio. M a o ingen frukost för mig men chans att hinna lämna tillbaka bilen i tid.

(Till saken hör att jag hade haft telefonkontakt med sönerna som tog frukost åt mig med upp på rummet!)

På hemvägen fastnade jag så klart i en stillastående bilkö. Skulle jag alltså även missa tiden för återlämnade av bilen? Nej, kön löste upp sig och 09.55 klev jag in med nyckeln på kontoret.

Någon ersättning för att jag fyllt på för mycket bensin fick jag förstås inte. Men i det läget var jag mest glad att allt hade gått väl.

Svärfadren hade nu frågat: vad kan vi lära oss av detta?

Mycket: fråga sönerna om var de sett mackarna. Ta med kontanter. Använd GPS. Lyssna på biluthyraren när det gäller instruktioner om påfyllnad av bilen.

Men det går också att säga att jag med facit i hand fick vara med om ett äventyr. Ingen kom till skada. Och jag fick uppslag till denna bloggpost.

Our Place 2

Nu är insamlingen till Our Place nästan klar. Jag har skickat det mesta idag. Om det blir mer går jag över med det till Två Systrars kapell på lördag. Det är den församling jag bor i. Från deras adventsbasar går pengarna också till Our Place. Med mångas hjälp och av Guds nåd har jag skickat 16 000:- till Our Place. Stort! (Kan det delvis vara ett svar på min förra bloggpost?

Men det finns fler saker att säga om detta. Deon, som förestår Our Place, har försett mig med bankuppgifter. Det är inte så enkelt detta med utlandsbetalningar. Det ska finnas en swiftcode och den vet jag hur den ser ut. För NEDBANK, som är den bank där Our Place har sitt konto, ser den ut såhär: NEDSZAJJ. Det tror jag inte Deon visste men det gick att googla fram det. Men sedan tog inte internetbanken emot mina idoga försök att skriva in siffrorna. Så jag ringde min egen bank, Swedbank. Budskapet var att jag måste ha en IBAN-kod. Så jag ringde till Nedbank i Bloemfontein och fick prata med Blanche. Jag kunde se hennes leende 9000 km bort när hon sa:

IBANkod har ni i Europa. Vi har inte sån't.

OK, tack för upplysningen. Så fick jag handfast hjälp och tror nu att pengarna både har kommit iväg från mitt konto (det ser så ut) och att de kommer fram.
Så säger Blanche:

Är det Deon Mulder som ska ha pengarna?

Otroligt! Är kvinnan en profet? Hur kan hon veta? Svaret var enkelt. Hon hade just pratat med Deon i telefon. Men det kändes häftigt. 9000 km och vi känner nästan varandra.
Men jag var ändå inte helt nöjd med min egen bank, som ligger högst 4,5 km bort. Så jag ringde upp Swedbank igen och fick naturligtvis inte prata med samme person men den som svarade tog mycket artigt emot min kritik och skulle föra den vidare i organisationen. Så jag är trots allt nöjd. Jag blev tagen på allvar. Men visst är det lite typiskt att en person som arbetar i bankens kundtjänst inte fått information om att de rutiner som gäller för betalning utanför Europa inte är de samma som de rutiner som gäller för betalning till andra länder i Europa? För världen är väl ändå större än Europa? Och verkar det inte som om vi får börja tänka att Europa inte längre är världsekonomins centrum? (Vilket Europa inte har varit på länge, tror jag!)