Mindre pengar till Svenska kyrkans internationella arbete

Brygubben skriver om minskningen i insamlade medel till Svenska kyrkans internationella arbete. Han ställer en relevant fråga:

Kan det helt uteslutas att schabblet med namnfrågan inte är orsaken till de förlorade miljonerna?

Igår var Växjö stifts internationella råd samlat. Då ställdes just den frågan. Och visst tror vi också att namnbytet har en viss betydelse. Men inte bara det. Vi har haft två organisationer som blivit en. Det ger inte direkt hälften så mycket pengar men det blir en minskning. Förut samlade vi in pengar till Svenska kyrkans mission under advents- och jultiden. Sedan tog fasteinsamlingen vid och fokuserade kring Lutherhjälpen. Det var i stor utsträckning olika personer ute i församlingarna som jobbade.
Nu har vi precis avslutat julinsamlingen och ska dra igång nästa insamling. Till samma ändamål. Det känns svårt att tända till igen.
Ett annat skäl till minskningen denna gång kan vara att vi samlat in med kvinnor och barn i fokus tidigare år. Nu var det männens situation, som stod i fokus. Det är inte lika behjärtansvärt, kanske.
Men säkert tappade vi en del fart under året, när vi fokuserade kring namnfrågan. Desto viktigare att nu ta ny sats och fortsätta kämpa för att den världsvida kyrkans gemenskap ska ta sig uttryck i ord och handling.

Ny stiftsindelning

Efter att ha läst vad Brygubben skriver måste jag fundera högt över stiften i Svenska kyrkan. Det borde vara fler och mindre stift. Biskoparna ska flytta ut ur biskopspalatsen. Det är Jesus som är Herre. Inte biskopen! Avskaffa biskoparnas vapensköldar. Mitran och kräklan blir kvar. Kanske även guldkorset. Men hellre skulle det vara av trä eller möjligen ett Taizé-kors. Modell större? Ja, OK för det.
I sitt något mindre stift kan biskopen hinna träffa fler människor, röra sig till fots ute i vimlet av människor. Biskopsmötet blir större men träffas mest för retreat och andlig vägledning.
Biskopen blir återigen den enda som får konfirmera. Hallå? Varför det? Jo, i de kyrkor där biskoparna konfirmerar ungdomarna, träffar stiftets biskop under ett år alla 15-åringar och lägger fysiskt sin hand på dem. Häftigt! Det får bli ungdomskontakter på bekostnad av kungamiddagar och landshövdingsbjudningar.
I dessa mindre stift behövs förre stiftsanställda. Biskopen får en liten, rörlig stab. I övrigt förordnas församlingspedagoger, präster, musiker, diakoner och andra i församlingarna att under låt säga en tre-årsperiod vara tjänstlediga på 50% och arbeta som stiftskonsulenter på 50%. Kontoret kan de ha i sin egen församling. Kontakt med församlingslivet blir fokus.
De stora pastoraten i städerna blir kanske egna stift? Då blir det inte samfällighetens kanslichef som styr ensam utan biskopen finns med på ett tydligt sätt.
Inga små pastorat har eget arbetsgivaransvar. Personalfrågor sköts från ett väl utrustat stiftskansli med resurser och kompetens. Församlingarna har färre anställda. Fler frivilliga släpps in i verksamheten.

Framtiden tillhör oss, du och jag ska forma den, inga andra ska göra det, framtiden det är vi.

Så skrev Börje Ring i min ungdom och det håller ännu!
Men Jesus är fortfarande Herre!

Nu får det vara nog

Jag är glad att personalen på kyrkokansliets informationsavdelning reagerar på det som nu skrivs och sägs kring bytet av namn på Svenska kyrkans internationella arbete. Johan Ehrning har kommenterat min förra blogpost. Tack! Ulrika Lagerlöf kommenterar på Kyrkans Tidnings webupplaga. Också det bra. Men jag är ändå kritisk!
Att i framtiden vara med i ett internationellt engagemang som kallas Act alliance är inget jag blivit tillfrågad om. Känner fler än jag så? Jag tror det! I dagens Kyrkans Tidning blev det en liten futtig artikel. Men på nätupplagan fylldes snabbt på med kommentarer, som nämnts ovan. Det är ju bra. Men vad blev det av kommunikationen kring detta inom Svenska kyrkans vanliga kommunikationskanaler? Jag fick veta det genom en blogg och genom facebook. Är det OK? Svar: Nej!
Jag vill ju inte vara motvalls och tillbakasträvare. Men ibland, kanske nu, är det dags att säga: NEJ!
Varför? För att denna namnändring är beslutad på ett odemokratiskt sätt. Det skälet räcker. För mig!
Läs mer om detta på Brygubben, som gör en mycket informativ och utredande sammanställning. (Tack, Martin!)
En viktig del saknas dock, som ofta kommer bort. När Lutherhjälpen grundades 1947 fanns redan en annan rörelse inom Svenska kyrkan, som hette Svenska kyrkohjälpen, grundad 1944, tror jag. Svenska kyrkohjälpen gick ihop med Lutherhjälpen 1963. Den rörelsen är också en viktig del av vår gemensamma historia. På kyrkomötets hemsida, kan man läsa följande:

1963 beslöts om samgående mellan Lutherhjälpen och Svenska kyrkohjälpen; deras insamlingsresultat förhöll sig då som 4:1 Efter diskussion i ett gemensamt representantskap fattades det formella beslutet av biskopsmötet. Under några år framträdde organisationen under dubbelnamnet "Lutherhjälpen - Svenska kyrkohjälpen". Detta representantskap blev det högsta beslutande organet och biskopsmötet bevarade ett starkt inflytande.

Som vi vet blev det så småningom bara Lutherhjälpen. Historien upprepar sig. Sammanslagningar leder ofta till att den ena parten tar överhanden och den andra glöms bort. Så var det också när KGF och RKU gick ihop, anser jag. Och när RKU och Ansgarsförbundet gick ihop.
Namnbytet vi nu bevittnar, är det ett uttryck för att det internationella engagemanget i Svenska kyrkan slås ihop med vadå? Jag är verkligen för internationalisering. Vi behöver arbeta gränsöverskridande. Men vi behöver göra detta genomskinligt. Hur vet jag att kopplingen mellan kyrkokansliet i Uppsala och ACT sekretariatet i Geneve verkligen leder till ökad försystring och förbrödring i vår värld? Eller leder det mest till att fler handläggare får åka på fler rundabordssamtal?
Är jag bara gnällig nu eller kan det vara så, vilket Gud förbjude, att den kader av kvinnor och män, unga och gamla, som bär upp detta engagemang på många sätt, inte bara ekonomiskt, utan framför allt ideologiskt och dessutom i bön, att dessa människor nu inte fått vara med i processen? Jag hoppas att jag har fel!

Johan Ehrning menar att bara 1,2 % känner till ”Hela Världen” medan 96 % känner till ”Svenska kyrkan”. Visst! Men namnet var väl: Svenska kyrkan, internationellt arbete? Inte Hela Världen! Så jämförelsen ”Svenska kyrkan Act Alliance” – ”Svenska kyrkan, internationellt arbete” blir ju ett nollsummespel, om ”Svenska kyrkan” är det vi pratar om.

Kyrkokansliet

Nu läser vi i Kyrkans Tidning om Svenska kyrkans kansli i Uppsala. Vad händer? Generalsekreteraren har fått sluta. Personalchefen har fått sluta. Nu även informationschefen. Bryggubben bloggar om det. Dag Sandahl bloggar om det. Någon som heter Jerry bloggar om det. Helle Klein bloggar om det. Vad händer? Enligt SVT ska det ha handlat om sexuella trakasserier. Och budskapet är det vanliga. Svenska kyrkan sopar konflikter under mattan. När sedan Aktuellt försöker fråga Ärkebiskopen om vad som hänt gäller: Inga kommentarer. Ett pressmeddelande verkar ändå erkänna att det handlar om någon form av diskriminering. Men vad är det som händer?
För ett par veckor sedan sökte jag ett arbete på kyrkokansliet. Men det fick jag inte. Kanske ska jag vara lika glad för det. Men fortfarande undrar jag: vad händer? Det kan ju inte vara hela sanningen att en chef har betett sig klandervärt. Är hela kolossen i gungning? När jag läser i Daniels bok kapitel 2 vers 31-36 om kolossen på lerfötter tänker jag att det kanske är Svenska kyrkans situation. Den dröm som kung Nebudkadnessar hade:

Konung, du såg i din syn en väldig staty. Den stod där framför dig, mäktig och starkt glänsande, en förfärande anblick. Huvudet på statyn var av rent guld, bröstet och armarna av silver, buken och höfterna av koppar, benen av järn, fötterna delvis av järn, delvis av lera.
Medan du såg på den rycktes en sten loss, utan att någon hand rörde vid den, och träffade statyns fötter av järn och lera och krossade dem. Då krossades alltsammans, järn, lera, koppar, silver och guld. Det spreds som agnar från tröskplatserna om sommaren, fördes bort av vinden och stod ingenstans att finna. Men stenen som hade träffat statyn blev till ett stort berg, som uppfyllde hela jorden. Detta var drömmen. Nu vill vi tyda den för konungen.

Det är inget fel på lera. Felet med statyn är att leran inte kan bära upp överbyggnaden. Leran klarar sig. Den är formbar och förändringsbenägen. Leran är församlingarna. Men överbyggnaden är t ex koppar.


Jag är övertygad om att vi behöver biskopar och stift för att hålla ihop kyrkan men fler och mindre stift. På den nationella nivån behövs inte så stor apparat. Rädslan för att lerfötterna inte bär upp överbyggnaden tror jag gör kyrkoledningen räddhågad och trendkänslig. Jag hoppas jag har fel. Men frågorna kvarstår: Vad händer i kyrkokansliet?

Brygubben bryr sin om Växjö stift

Det är roligt att bli länkad av Martin Garlöv, brygubben i bloggsfären. Jag inser att hans blogg är mer läst än min. Det är ännu roligare att han bryr sig om biskopsvalet i Växjö stift. Av brygubben får man veta att Kyrkans Tidning inte gör det. Mer än i en liten notis innan! Skärpning!
Brygubben är bl a bra när man vill vara lite uppdaterad kring saker och ting i Svenska kyrkan. Tack för det!
Genom brygubben blev jag varse att Dagen anser att ingen vill "rota i" det som varit kring förre biskopens avgång. Med det är ju inte sant! Jag hörde då att Lisa Tegby var intresserad av det som hänt. Men det verkar vara många som vill hjälpa till att sopa saker under mattan.
Beskriver Smålandsposten det som alla vill borde vara förhållningssättet till den konflikt som var:

Det faktum att den förre biskopen, Sven Thidevall, avgick under upprivande former nämndes till exempel bara i förbifarten.

Mer och mer känner jag att det inte är bra! det kan inte vara så enkelt att allt nu är löst!

Snurrigt på nätet

Brygubben kommenterar tidningen Dagens påstående att Helle Klein ska bli präst igen. Ja, det är en märklig rubrik. Hon var ju präst även när hon var tjänstledig.

Men även Helle Klein själv lyckas krångla till det. Hon skriver i en ledare i AB den 21 april om sin förestående avgång:

Gud får förresten vänta lite ändå, för nu tänker jag ha hundraprocentigt fokus på opinionsbildningen fram till valet ...

Nog tycker åtminstone jag att det är synnerligen klantigt uttryckt. Eller rentav dålig teologi! Visst jag förstår att det har en koppling till en annan rubrik: "Himlen kan vänta". Men i alla fall. Som jag ser det har väl även opinionsbildning med Gud att göra! Till och med ganska mycket!

Ännu fler biskopar

Först 9 biskopar igår. Sedan 4 idag. På DN debatt.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=881441
Vad är det ute efter? Och varför tiger ärkebiskopen? Han står ju inte över de andra. Han är bara den främste bland likar. Primus inter pares.
Är det så att de 14 biskoparna har regisserat detta samtal? Att allt är ett spel? Man vet inte.
Men ett samtal är det inte. Det är ju debatt. Läs brygubbens analys. Den är bra!
http://brygubben.blogspot.com/