Mer offergång åt folket

Efter varje gudstjänst stannar ett par kyrkvärdar
kvar och räknar kollekten. En ansvarfull uppgift.

Förr i tiden. Alltså, jag menar inte att allt var bättre förr i tiden. Men en del bruk, som försvunnit, längtar jag efter. Ett sådant bruk är just:

Offergång

Det ägde förut rum i Svenska kyrkan framför allt två gånger om året. (Jag tror att det förekommer fortfarande. Du som läser detta får gärna berätta om det är så!) Båda gångerna fanns det en tydlig koppling till den världsvida kyrkan. Dels förekom det offergång på Trettondedag Jul, när den ena av årets stora insamlingsperioder avslutades, dels på Palmsöndagen, när den andra insamlingsperioden nått sitt slut. Men egentligen är det inte helt riktigt att säga insamlingsperiod, för det var så mycket mer. Under dessa två perioder talades det mycket om vårt ansvar för varandra i den världsvida kyrkan. Det ordnades auktioner, informationsmöten, fastemarscher och mycket annat. Detta vet jag förekommer på många håll! På många sätt är julkampanjen och fastekampanjen levande begrepp i Svenska kyrkan.

I dagens högmässa bars endast en faste-
sparbössa fram. Förut var det massor.
(Jag erkänner villigt att inte heller jag
haft någon bössa stående hemma).

När vi idag deltog i högmässan i den kyrka som vi kallar vår, saknade jag dock offergången. Det är palmsöndag och årets fastekampanj når sin kulmen. Temat är:

Att resa sig starkare

Tänk så fint det hade varit om vi som var i kyrkan hade fått resa oss upp, gå fram i mittgången och sedan lämnat vår gåva på ett för ändamålet framställt bord. (I sammanhanget ska sägas att vi under våra år i södra Afrika var vana vid att få ge kollekt via offergång varje söndag. Ibland förekom mer än en offergång i samma gudstjänst. Alltid under sång och dans!)

Efter högmässan tog jag upp frågan med två av församlingens präster. En av dem poängterade att det blir svårt med offergång, när många – däribland prästen själv – lämnar sin gåva med hjälp av swish. Jag förstår! Samma problem fanns när kollektomaterna infördes. Det löstes genom att den som betalat med sitt kort också fick ett kvitto, med en anonym del, som kunde rivas av och läggas i kollekthåven. Men hur gör vi med swish? Det kommer ju inte ut något kvitto ur mobiltelefonen.

Idag väljer fler swish än bössa.

Hustrun, församlingspedagog till professionen, löste ekvationen vid lunchen. Tryck upp en bunt papperslappar med texten:

Jag har lämnat min gåva via swish

Lägg sedan dessa lappar på olika ställen i kyrkan, så att den som vill delta på detta sätt kan göra det.

Kroppen! Vi behöver ha med kroppen. Vi – liksom andra syskon i den världsvida kyrkan, ja i hela mänskligheten – behöver resa oss starkare. För det handlar inte om givare och mottagare. Det handlar om en enda mänsklighet, där vi lär oss att dela med varandra.

Mälardrottningen och fastan

Rubriken till trots handlar det om fastan och dess plats i våra liv. Som enskilda och som kristenhet.

Först dock: Vem är hon, Mälardrottningen? Jag frågar, för att jag läste Biskop Eva Brunnes och Helén Källholms (VD för Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation) pressmeddelande efter Stockholms stifts och Svenska kyrkans arbetsgivarorganisations middag i Gyllene Salen härom veckan. I deras text figurerar nämligen Mälardrottningen.

Först dock en tillbakablick. Detta har hänt:

1. Stockholms stift och Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation har haft presidieträff. D v s de har samlat presidierna, församlingarnas strategiska ledarskap, till samtal om församlingsgemensamma frågor. Inget fel i det. Tvärtom. Det är bra att samla kyrkans ledarskap till samtal.

2. Som en del av tvådagarssamlingen avnjöts en måltid. Detta är också bra. När människor samlas behöver de äta och varför inte äta tillsammans. Även om samlingen sker under fastan behövs mat. Få människor fastar (i ordets bokstavliga bemärkelse, d v s avstår från mat) helt och hållet de sju veckorna före påsk.

3. Måltid beställdes i Stadshuset och den var enligt uppgift mycket påkostad.

4. Annika Borg skriver en krönika i Kyrkans Tidning och påpekar i ganska skarpa ordalag att denna festmåltid, mitt i fastan, knappast är lämplig, eftersom kyrkfolket (som ju betalat notan) samtidigt är ute och skramlar pengar till Svenska kyrkans internationella arbetes fasteinsamling:

Utrota hungern

Eller som det står på Stockholm stift hemsida:

5. Aftonbladet plockar upp denna nyhet och skriver om den. Låt vara att rubriken blir halvsann – men vad kan vi annat förvänta:

Präster åt lyxmiddag – för 330 000 kronor

Det var ju fler än präster som åt.

6. Biskop Eva Brunne och VD Helén Källholm går ut med ett pressmeddelande och försvarar arrangemanget.

7. Mattias Irving på Seglora Smedja skriver om deras svar och rekommenderar följande:

Brunne bör allvarligt överväga att förtydliga sig i ett nytt pressmeddelande och visa lite mer förståelse för hur detta agerande upplevs av människorna på golvet.

8. Eva Brunne skriver ett nytt pressmeddelande. Nu är det bara hon som undertecknar det. Rubriken blir på Stockholms stift hemsida blir:

Biskop Eva: Jag beklagar

Biskopen skriver ärligt och uppriktigt att hon är ledsen och jag tror verkligen att hon menar det. Hon skriver:

Jag inser att förtroendet för Svenska kyrkan har skadats och ansvaret för det tar jag personligen på mig.

Det är väl gott att vi kan be om förlåtelse när vi gör fel? Jag känner inte biskop Eva så väl men de gånger vi träffats har hon gjort ett gott intryck på mig. Min upplevelse är att hon vill, som så många av oss, något annat än det som signaleras av denna brakmiddag.

Att jag inte hittar någon kommentar på Svenska kyrkans arbetsgivarorganisations hemsida är trist. Är organisationen tondöv för det som händer i Svenska kyrkan? Den var ju med och organiserade det hela.

Hur kunde det då bli så här? Jag vill försöka ge några svar – dels utifrån fastans ställning i vår kyrka, dels utifrån denna hittills obesvarade fråga:

Vem är hon, Mälardrottningen?

Jag börjar med Mälardrottningen. I det första pressmeddelandet, det som försvarar arrangemanget, läser jag:

Stadshuset är en del av Stockholms kulturarv och den kulturella kontexten ökar också samhörighetskänslan. Det finns en viss symbolik att få sitta i stadshuset där Mälardrottningen blickar ner med S:t Jacobs kyrka och Storkyrkan i knät.

Det är klart att jag reagerar extra, när jag ser ordet 'kontext'. Vid vårt universitet, University of KwaZulu-Natal, arbetar vi med kontextuell teologi. Inte bara i allmänhet, utan interdisciplinärt med ett uttalat genus- och Afrika-perspektiv.

Bra alltså att biskop Eva också arbetar kontextuellt. Ett genusperspektiv finns så klart i symbolen 'Mälardrottningen'. Också ett lokalt, svenskt för att inte säga stockholmskt perspektiv. Men fungerar det? Frågan är nämligen:

Vem är hon, Mälardrottningen?

Efter diverse googlande ser jag, det jag nog redan visste, att det är en mosaik i Gyllene Salen. Jag förstår också att Mälardrottningen är ett smeknamn för Stockholm. Men det är även ett flytande hotell och fram till 1998 var det en skönhetstävling. På wikipedia läser jag:

Stockholms Mälardrottning var en skönhetstävling för kvinnor som ägde rum i Stockholm från 1946 och åtminstone fram till 1998.

Och om det flytande hotellet kan vi läsa på hemsidan:

När ni beträder landgången går ni kanske i fotspåren av svunna tiders filmstjärnor, politiker och kungligheter. 

Dessa associationer tror jag leder fel. Jag menar inte att Biskop Eva avsåg att anknyta till dem. Men är det inte så att symbolen 'Mälardrottningen' ger ett överhets- och uppifrånperspektiv? Jag tror nog att valet av bild var ett försök att beskriva hur Svenska kyrkan i Stockholm är kontextuellt situerad i just Stockholm och att uttrycket ...

… med S:t Jacobs kyrka och Storkyrkan i knät …

... var tänkt att ses som en öm bild av att sitta i knät på sin förälder.

Men fungerar det? Jag tror inte det. Bilden av 'Mälardrottningen' är en bild av makt. Och att kyrkan sitter i knät på makten känns inte helt oproblematiskt.

Min andra punkt handlar om fastan. Annika Borg, liksom Mattias Irving och även biskop Eva, i sitt andra pressmeddelande, fokuserar på det olämpliga i denna festmåltid, just för att den ägde rum i fastan.

Resonemangen skulle kunna tolkas som att är OK att äta för 330 000 kronor, bara det inte sker i fastan. Jag håller inte med. Mitt förslag är: fortsätt att anordna presidieträff under fastan. Istället för brakmiddag, utrusta deltagarna med varsin fastebössa och gå ut en timme i centrala Stockholm och skramla. Ordna sedan en festmåltid med fastekaraktär. Varför inte i någon Stockholmsförort. En måltid med internationell prägel. (Fast med lokalt producerade råvaror!) Säkert finns lokaler som klarar 250 personer. Välj en annan kontext än att sitta i knät på 'Mälardrottningen'.

Fastan ger nämligen rätt anslag till en träff för församlingarnas strategiska ledarskap. Inte bara i Stockholms stift. Fastan som en tid för eftertanke och bot. Om Stockholms stift flyttar denna träff till en annan tid på året och ordnar en i stort sett liknande festmåltid (kanske något billigare) har då något förändrats?

Vi är många som äter alldeles för mycket och för ogenomtänkt. Både i fastan och annars. Vi kanske försöker handla klimatsmart och rättvist men med handen på hjärtat inser vi att vi ofta misslyckas. Men en nymoralism på detta område gynnar ingen. Samtidigt är det friskt att lyssna på sin inre röst och ta tag i skuldkänslor – de kan ju vara befogade. 

Med andra ord handlar hela denna bloggpost om många av oss. Vad innebär vår fasta och i vilket kontextuellt knä väljer vi att sitta?

Gallring i advent

För ett tag sedan läste jag i en liten skrift av Peter Halldorf: En liten vägledning till fastan. Cordia förlag. Han jämförde fastan med att gallra. I ett trädgårdsland gallrar man t ex morötter. Det behöver inte vara något fel på de morötter man tar bort. Men alla plantor kan inte stå kvar. Då blir det inget av något. När man är inne i en fasteperiod handlar det om att avstå från viss mat, vissa saker. Inte för att det är något fel men för att ”de andra plantorna” ska få livskraft.
Nu är det advent. Julfastan. Det är en tid då budskapet snarare är: Skaffa mer! Du behöver även detta! Då kan det vara skönt med en motrörelse. Med gallring! Både inre och yttre!

Mycket internationellt nu

Och det är ju trevligt. Nödvändigt! Framför allt beror det på att vi är mitt i fastan. Det är en tid, då eftertanken framför allt handlar om att fundera globalt. Hur lever jag i förhållande till mina systrar och bröder i resten av världen? Förra helgen var det Kvinnor för mission, som hade möte i Kalmar. Elitha från Zimbabwe och dessutom Fidelia från Mozambique. Torsdag - fredag denna vecka har vi varit i Löddeköpinge. En vecka under temat: Hallå, hela världen! Där träffade vi människor från Zimbabwe (igen), Etiopien och Tanzania. På söndag blir det Världens Fest i Birgittakyrkan och kommande tisdag avslutar vi fastestudierna med frågan: 'För vems skull ger vi?' Det är en oerhört viktig fråga. Att ge är bra. Men det är också bra att veta varför man ger. Det finns ju en risk, att man gör det p g a dåligt samvete. Det är ingen bra drivkraft. Besläktad med denna känsla är viljan att visa sig duktig. Det gör väl inte så mycket, men fokus ligger fortfarande på mig och mina behov. Det kan också smyga sig in brist på förtroende i givandet. (Kan ibland vara legitimt!) Det som är eftersträvansvärt är att ha den andre i fokus. Vilka behov finns hos henne eller honom?
Nästa steg är att inse att även jag har behov av att ta emot? Vågar jag be om hjälp? Har vi i Sverige och västvärlden något att be systrar och bröder i syd om hjälp med? Eller har vi allt, kan allt och är oss själva nog?
Detta ska vi prata om på tisdag kväll!

Vem bestämmer över döden?

Det är mycket om döden nu. Läkaren, som står inför rätta, efter att ha gett 1000 gånger för mycket medicin till ett litet barn, som dog. Som kanske ändå hade dött. Ville läkaren lindra smärtan eller döda?
Den 9-åriga flickan i Brasilien, som säkert skulle ha avlidit under sin graviditet. Kardinalen som bedömer aborten som en värre synd än pappans mångåriga övergrepp.
Östran skriver idag om en flicka på Lars Kaggskolan som begick självmord. Kunde skolan ha förhindrat det?
Tre helt olika frågor men de handlar alla om frågan: Vem bestämmer över döden? Det finns en organsiation som heter: Rätten till en värdig död! De
'vill skapa opinion för varje människas rätt att på egen begäran få hjälp att dö när fortsatt liv innebär ett oacceptabelt lidande, som den drabbade ej vill bära.' http://www.rtvd.nu/livstestamente.aspx

ju mer jag funderar över dessa frågor, desto svårare blir det. Men min grundsyn är ändå att det måste vara viktigare att arbeta för livet. Att lägga mer energi och kraft, för att inte säga kärlek, på att de människor, som lever ska få ett så bra och värdigt liv som nöjligt. Sedan kommer situationer, då vi som enskilda och samhället i stort ställs inför olika dilemman. Att väga liv mot liv. Att ifrågasätta livsuppehållande behandling, som bara drar ut på ett ovärdigt lidande osv. Jag har själv svårt för tanken, att vi ska kunna få hjälp med aktiv dödshjälp. Men jag är öppen för att det finns situationer, som är så svåra, att jag måste tänka om.
Låt mig säga något kort om de tre exempel jag inledde med:

När spädbarn visar tecken på att inte kunna klara ett liv på egen hand, känns det försvarbart att avbryta livsuppehållande behandling. T ex att koppla ur en respirator. Det blir då barnet själv, som får visa om hon eller han kan leva på egen hand. För mig känns det märkligt att vilja förkorta det liv, som barnet då lever, på egen hand. Men om barnet har stor smärta och avsikten är att lindra denna smärta, men effekten blir att livet förkortas, oavsiktligt, blir frågan genast svårare. Att riksdag och regering ska fatta beslut i dessa frågor och inte läkare, känns inte nödvändigtvis som en förbättring av läget.

Abort är, som jag ser det, inte önskvärt. Jag kan inte se det på ett annat sätt att abort ofta kunde ha undvikits. Om sexualiteten har sin plats i långvariga och stabila relationer, är det väl önskvärt att de barn, som blir till, känner sig välkomna? Men jag stödjer vår nuvarande lagstiftning. Inte för att jag tycker om abort, utan för att alternativet är värre. Illegala aborter skapar så oerhört stort lidande. När det gäller den 9-åriga flickan som våldtogs, av sin pappa, är det mycket märkligt att inte kardinalen kan se att flera olika etiska principer kommer på kollisionskurs. Nog måste det vara riktigt att rädda livet på en 9-åring, som själv inte valt att hamna i den situation hon hamnat i? Nej, här får den lokala katolska ledningen i Brasilien klart underkänt. (Nu har jag inte kollat källorna så väl. Kanske finns fakta i detta, som inte kommer fram. Men utifrån det som kan läsas i tidningar och på nätet, skriver jag ovanstånde!)

När det gäller självmord, är det ju varken olagligt eller straffbart. Man kan säga att den som vill ta sitt liv, är fri att göra det. Men samtidigt är det inte straffbart att försöka hindra någon, från att ta livet av sig. (Tror jag!) Hittar man en person, som försökt ta livet av sig, får man ju ingripa. Jag har aldrig hört talas om någon som blivit anklagad, för att då lägga sig i andras angelägenheter. I detta fall anklagas skolledningen, för att kunna ha förhindrat att det skedde. Det känns svårt, att hävda det. Överhuvudtaget känns det fel att peka ut syndabockar. Ett självmord är enbart tragiskt. Tillsammans bör vi arbeta, för att skapa ett samhälle, där det inte skulle behöva upplevas som ett alternativ. I någon mening har vi väl alla ibland del i att vissa inte hittar någon annan utväg. Men samtidigt är det en enskild människas eget beslut. Vem kan egentligen ta på sig skulden, för det som en annan person väljer att göra. Självmord sågs länge som en oförlåtlig synd. Jag tror inte att en sådan teologi gör saken bättre. Den som är död, kan ju inte längre uttrycka ånger. Alltså drabbas de efterlevande dubbelt. Samtidigt är det en aggresiv handling, som ger andra skuld. Så oerhört svårt detta är.

Så får en tonåring i Tyskland för sig att skjuta ner en mängd lärare och elever. Och självmordsbombare fortsätter att detonera sina sprängladdningar. USA flyttar några schackpjäser från Irak till Afghanistan. Ja, det är mycket död.

Se, vi går upp till Jerusalem,
till Frälsarens kors och pina,
till Lammet, som offras för världens skuld,
för dina synder och mina.

Fastan är en tid för eftertanke. Är jag med och främjar livet? Min skuld får jag bekänna och så be om ny kraft att ställa mitt liv i LIVETS tjänst.

Fasta och facebook

Efter en del funderande, kom jag fram till att göra såhär med facebook under fastan. Jag kollar min facebbok på söndagarna. Varför nu denna restriktion?
Först och främst: Det är en helt frivillig åtgärd. Jag fick en artikel. (Se min blogg 22 feb: Varför har du inte uppdaterat din blogg, pappa?) I den fanns ju en fråga om man inte kunde bli lite väl beroende av företeelsen facebook. Jo, det kan jag hålla med om. Så jag bestämde mig för att avstå från facebook under fastan. Men alltså bara delvis. Varför?
Det förhåller sig så att fastan är 40 dygn. Så lång var Jesu fasta. (Se t ex Matteus 4:2, ur en av texterna i söndags). Men om nu fastan börjar den 25 februari och slutar på påskaftons kväll den 11 april, blir det ju mer än 40 dygn. Hur stämmer det? Det blir ju 46 dygn! Jo, om man tar bort alla söndagarna, då blir det 40 dygn kvar. Därför har kristna i alla tider firat Kristi Uppståndelse även under fastan, om än med något dämpad glädje. För mig blev det en anledning att inte avstå facebook på söndagarna.
Egentligen var huvudskälet ett annat. Jag tycker det är ett bra sätt att hålla kontakten. Om jag nu skulle vara bortkopplad i 7 veckor, skulle jag kanske missa något viktigt meddelande. (Även om de brukar dyka upp som ett mail också). Alltså denna anpassning av mitt facebook-fastande.

Fasta och champagneprovning

Det kanske inte var det man mest förknippar med fastan. Vår näst äldsta dotter arbetar på vin- och sprithistoriska muséet. Därför var vi medbjudna på vinprovning. Champagne-tema. Samt queer-tema. Den som höll i provningen var Stefan eller Nadja, hur man nu vill se det. Vi fick bl a dricka rosa champgne och äta lakrits därtill. Det handlade ganska mycket om det annorlunda. Det som avviker från normen. På det sättet kan man ju säga att det passade in i fastan, eftertankens tid. Vad är normalt? Vad är inte normalt? Vem är det som har tolkningsföreträde?
Nadja/Stefan berättade om sjöfararen, Zheng He, som var i Australien och rundade Afrikas horn samt kanske även besökte Amerika många hundra år före Comombus, Cook och da Gama. Varför är denne person inte känd? Han var eunuck!
Nu ska vi njuta av detta vackra vintevädret i Stockholm och gå en promenad!

Stoft är vi

Askonsdagsmässa. En av årets besynnerligaste gudstjänster. Vi är säkert nästan 50 människor. Som samlas en vanlig onsdagskväll, för att få veta att vi ska dö. Som om vi inte redan visste det! Jo, det vet vi ju. Men på vilket plan. Förnuftsmässigt. Rationellt. När vi får det hela förkroppsligat, låt vara på enklast tänkbara sätt, med ett enkelt kors av aska ritat i pannan, blir det lite mer gripbart.
Framför allt känns det som en ärlig gudstjänst. Insiktsfull. Och om sju veckor - ungefär - får vi rita ett kors med vatten. På påsknatten. Uppståndelsen och det nya livets fest.
Ola predikade bra om detta i kväll. Hur vår tro får kroppsliga uttryck. Det var skönt att få sitta med, som ledig präst.
Nu börjar fastan och det känns bra. Eftertankens tid!