Friday 29 April 2011

Ångbåtar och gräsänklingar

I en av Cornelis Vreeswijk’s låtar, Ångbåtsblues, finns följande textrader:
Man skickar frugan till sommarstugan,
så går man och tar en på operabaren.
Så fort hon har stuckit så sitter man där.
Fortsättningen citerar jag inte. Den som är intresserad kan googla. En annan låt, denna gång av Povel Ramel, innehåller följande rader:
Min fru har rest till Mölle, till Mölle by the sea.
Hon for för fjorton dar sen och jag kände mej så fri.
Oh, hå, hå, hå, oh boy! Nu skulle här jumpas för joy!
Men nu känner jag mig mindre fri,
så nu får refrängen bli:
Oh, Elsalill, come back to me!
Varför skriver jag nu om detta? Jo, jag är gräsänkling. Och inte nog med det. Huset är heltomt, sånär som på Ludde (hunden) och mig själv. På påskdagens satt vi 9 personer och spelade spel. Alla ätteläggarna har åkt hem, en efter en. I går skjutsade jag hustrun till flyget. Hon är på besök hos äldsta dottern i Stockholm. I morse skjutsade jag äldste sonen till stationen. Han åker till Uppsala. Så nu är frågan:
Ska här jumpas for joy?
Skulle inte tro det! Det räcker med en liten stund utan min livskamrat, så känns huset tomt. Jag förstår vännerna Vreeswijk och Ramel, som raskt ramlar ner i bluesträsket. Jag greppar själv efter allehanda halmstrån men känner redan hur andra halvan av dubbelsängen skriker:
Come back to me!
Och någon operabar finns ju inte i Kalmar, som bekant. Så vad finns?
Det första var att lämna bilen på service. På andra sidan Kalmar. (Beställd av hustrun, förstås. Till just denna dag!) Och cykla hem …
Kalmar är en stad där det alltid blåser. Ofta nordan. Så också i morse. Äldste sonen svarade häromdagen, när jag frågade honom var han ska plugga i höst:
I en stad, där det inte blåser!
Men nu är jag hemma och bloggar en stund innan jag går till jobbet. Vad väntar? Framför allt en begravning. Kanske blir inte arbetsdagen så lång idag. Innan 3 ska jag cykla tillbaka till Svaneberg och hämta bilen. Men imorgon är jag ledig. Då ser jag fram emot trädgårdsarbete, handling och storstädning. Det blir kanske inte direkt som Povel Ramel beskriver:
Jag måste skura trappan, jag måste bona golv,
och jag ska hinna in på banken före klockan tre,
och jag ska stämma om pianot, jag ska måla om i köket,
jag ska samla alla kräftskal i en prydlig liten hög,
och laga dörren sen, och muta portvakten,
å så damma, damma, damma om igen.
Vi storstädade ju innan påsk. Men sysslolös blir jag inte. Det är i alla fall boten mot min gräsänklingsbluestillvaro.

Thursday 28 April 2011

Pastor från Brasilia

Gerthie har haft besök av en pastor från Brasilia. Spännande! Hon (pastorn, alltså) var i Kalmar utan att jag visste om det. Men man kan läsa mer på Gerthies Allehanda.

Gaddafi



Jag har tidigare skrivit att jag läser en bok om Afrika. Den har legat nere ett tag men nu håller jag på med den igen. Den heter:
The State of Africa. A History of Fifty Years of Independence.
Författaren, Martin Meredith, är journalist och tecknar Afrikas moderna historia i ganska mörka färger.
Just nu läser jag om Gaddafi och Libyen. På 1970-talet. Man kan väl lugnt säga att han inte var mycket mer omtyckt då. Även om han hade sina vänner. Det mest träffande är den kommentar, som enligt Meredith, Sudans dåvarande ledare, Numeiri, sa om Gaddafi. Enligt boken, sid 351, diagnostiserades Gaddafi som:
... a split personality - both evil.
Frågan är väl i och för sig hur godhjärtad Jafaar Mohammed al-Numeiri var själv.
I media börjar det bli ganska tyst om Libyen. Vad händer? Är det ett nytt Irak eller Afghanistan? Man undrar ...

Monday 25 April 2011

Påskuppror mot utförsäkringarna

Den 18 april kunde vi läsa i Östran att två ungdomar, Rebecca och Marcus Bornlid, tagit initiativ till en manifestation på larmtorget. Den ägde rum idag. Mot orättvisorna i utförsäkringssystemet. Det var ett bra initiativ. Det var tänkt att hållas utan att det skulle bli partipolitik av det hela. I tidningen kunde man bland annat läsa:
Både kommunalrådet Johan Persson (S) och landstingsrådet Anders Henriksson (S) har tackat ja till att tala på Larmtorget men arbetsgruppen hoppas få dit någon präst, eller kankse [kanske] en diakon, en läkare och förhoppningsvis också någon som är drabbad av systemet med utförsäkring.
Nu var inte Johan Persson där och inte heller Anders Henriksson, vad jag kunde se. Däremot var jag med. Bevis för detta finns på youtube. Eftersom en präst hade efterfrågats gick jag fram och erbjöd mina tjänster. Vilket tacksamt togs emot.

Jag sjöng först en sång av kyrkofadern Ambrosius:
Jorden ska brukas av alla, alla gemensamt, alla tillsammans.
Den känner inga rika, bara fattiga, som den föder.
Det är inte av Ditt goda, som Du ger åt den fattige.
Det är en del av hans eget, som Du ger tillbaka.
Efter att ha talat något om vad ett samhälle är, avslutade jag med att inbjuda alla att vara med och skandera:
Utförsäkra inte mera
Börja rehabilitera.
En kollega från Ålem, Peter Wärnlund, hade kommit med idén och det gillades. Efter mig talade bland andra Lena Hallengren. En av de två riksdagsledamöter, som jag skrev till för ett tag sedan. Men det som berörde mest var de som själva drabbats. Flera talade samtidigt som de grät. Dessutom var det en pensionerad riksdagsledamot för kristdemokraterna, som faktiskt bad om ursäkt, för att dagens system blivit fel. Det var bra!
Vad som nu krävs är dock en intensifierad motståndsrörelse. Vi har råd att låta de sjukskrivna leva drägligt.

Sunday 24 April 2011

Kristus är uppstånden!

Det är femtionde året för mig. Som jag upplever påskhelgen. De första gångerna var det ju högst omedvetet. Tämligen tidigt blev gudstjänsterna i kyrkan en viktig del. Jag har spridda minnen. När jag var liten var nog den mättade stämningen på passionsandakterna och långfredagsgudstjänsten mer påtaglig än påskdagens glädje. Med åren har påskens drama blivit mer helt.
I Birgittakyrkan inleddes årets fasta, som i så många andra kyrkor, med askonsdagen. För min del blir det en anledning att fundera över hur jag lever och prioriterar. Ett kors i aska ritas i min panna. Även om jag tvättar bort det ganska snart finns det där ända till påsknattens dopförnyelse, när någon tecknar ett kors med vatten på samma ställe. Dessförinnan har jag varit med om fastans intensifiering med passionstiden och stilla veckan, som övergår i skärtorsdagens drama. Vi har fotatvagning inledningsvis. I år tvättade en präst, en diakon och en av ungdomarna fötterna på en annan ungdom, en äldre kvinna och på den andra prästen. På det sättet ville vi gestalta att alla i församlingen inbjuds att betjäna varandra. När vi sedan firat nattvardens födelsedag går dramat in i en ännu djupare fas. Altaret kläs av. Alla i kyrkan får vara med och allt som pryder kyrkorummet bärs ut och kvar blir det svartklädda altaret med ett krucifix i järn, en törnekrona och fem röda rosor.
På långfredagen är orgeln och kyrkklockorna tysta, inga ljus brinner och bibelläsningen får tala för sig. Påskafton blir den stilla dag när vi kan träffas i familjen, ta en promenad och bara vara, i väntan på det som ska ske.
När vi samlas vid elden inför påsknattsmässan är det mer stor förväntan. Vi var inte så många i Birgittakyrkan. Jag tror att vi i fortsättningen ska samlas i domkyrkan, alla kristna i Kalmar och fylla den till bristningsgränsen. Men även om vi var få, var budskapet detsamma. Vi lyssnade till gamla testamentets profetior, tände våra ljus på det stora Kristusljuset och hälsade varandra med den urgamla påskhälsningen: Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden.
I dag har det varit högmässa och då var kyrkan välfylld. Stor glädje, mycket sång och tårta på kyrkkaffet.
För mig är detta det stora livsdramat, som vi går in i under några dagar. Med ritens hjälp blir Guds seger över tillvarons ondska gripbar. Genom att vara med och gå, stå, tala, sjunga och på andra sätt dras in i skeendet, övar jag mig i tanken att detta kosmiska drama också kan ske i mitt liv och att det jag gör eller inte gör har betydelse för helheten.
När jag har varit med om ytterligare ett påskdrama, vill jag tänka att jag bär med mig något, som jag får sprida till dem jag möter. I det jag gör, säger och tänker vill jag bidra till livets seger. Varje gång jag lånar ut mitt liv till det som bryter ned, vill jag stanna upp och tänka: Hallå? Vad håller jag på med? Var inte jag med och firade påsk nyss?
Ganska snart ska jag därför ta med hustrun och hugade barn på en stärkande promenad i det vackra solskenet. Det känns som ett rätt beslut just nu!

Wednesday 20 April 2011

Nordstjärneorden


För ett antal år sedan avskaffades det svenska ordensväsendet. Jag tror det var 1974. Om jag har fattat det rätt kan enbart utländska och statslösa personer få ordnar. Det är konungen som delar ut dem.
Nu har jag ju precis funderat högt kring min inställning till monarkin. Intressant nog kommer ett mejl från två sydafrikanska vänner, Maphuti och Calvin. De ska komma till Sverige i sommar. Men mejlet handlar om Calvins morbror, SR Makgetla, som tills alldeles nyligen varit Sydafrikas ambassadör i Sverige. I mejlet står:
... the King of Sweden, His Majesty King Karl XVI Gustaf, has awarded the Order of the Polar Star (Commander First Class), to Ambassador SR Makgetla during the Ambassador’s final farewell courtesy call on His Majesty at the Royal Palace in Stockholm on the afternoon of 30 March 2011.

Så nu har mina vänners släkting fått en utmärkelse, för sina år som ambassadör i Sverige. Vad ska jag säga? Det är ju roligt. Bara att gratulera. Och vem ska dela ut den? Såklart kungen.
Där fick jag för mitt republikanska fritänkande. (Men det är klart, det hade ju fungerat även om riksdagens talman delat ut utmärkelsen. Eller hur?)

Tuesday 19 April 2011

Avhandling på väg

Efter många turer hit och dit verkar det som om min doktorsavhandling nu är på väg till tryck. Fram emot senare delen av maj kanske jag har det första exemplaret i min hand. Det ser jag fram emot. Mike McCoy, en god vän i Sydafrika, är min redaktör. Han har ett företag, som heter WriteRight Editing. Det är precis vad jag inte kan på engelska. Utöver att ha hjälpt mig med själva avhandlingstexten har han också redigerat och gjort lay-out inför utgivningen.
Igår trodde vi att allt var färdigt. Då upptäckte jag att det index jag svettats med inte stämde. Det var en förskjutning i ett par sidor mellan vad jag angav i indexet och de sidor som fanns i avhandlingen. Förmodligen p g a att vi ändrat lite på någon sida under resans gång. Sent igår kväll mejlade jag Mike och sa att vi måste skippa hela index-idén. I morse, när jag bad min morgonbön, delade jag mitt bekymmer med Gud. När jag sedan satte på datorn hade Mike skickat ett svar, med innebörden att allt var åtgärdat. (Word kan ju uppdatera ett index om man bara vet hur man gör). Så bra. Nu ligger texten i PDF-format hos tryckeriet Salty Print i Kapstaden.
Visst, det är lite arbete kvar. Sedan ska det ske lite distribution. Men nu börjar jag se nästa hållplats på denna intressanta resa, som det innebär att disputera och den utgivning, som i Sverige ofta sker innan disputationen men i Sydafrika oftast inte sker alls. Jag är privilegierad, som kan få min text utgiven.

Monday 18 April 2011

Danse macabre


I en av Tallinns kyrkor finns en fantastisk målning. Bernt Notke (1430/40-1509) var målare i Lübeck och har målat ”Danse macabre” eller ”Dödsdansen”, som den heter på svenska. Den fanns även i Mariakyrkan i Lübeck, men förstördes kvällen innan Palmsöndag 1942, när kyrkan bombades.
Men i Tallinn finns den kvar. En predikant riktar sig till sina åhörare, både fattiga och rika, såväl unga som gamla. Budskapet är: Ingen kan undvika döden, som kan komma helt oväntat.
Denna allegori är vanlig i konsthistorien. Vi bjuds in till dans med döden eller med de döda. De säger: Quod fuimus, estis; quod sumus, vos eritis (Vad vi var, är ni, vad vi är, kommer ni att bli). Tankarna går till filmen Pirates of the Caribbean eller Sagan om ringen. Gränsen mellan världen på den här sidan döden och den andra sidan överträds ideligen. En av hårdrockgruppen Iron Maidens låtar heter följaktligen också Dance of Death. Såhär i början av Stilla veckan känns det lämpligt att något meditera över temat.
Efter att ha kommunicerat med hovet och biskopsämbetet i Härnösands stift denna vecka, kom jag att tänka på de sista bilderna i målningen i Tallinn (som återfinns i Sankt Nicolauskyrkan). Dessa bilder föreställer en kardinal och en kung. Texten indikerar att näste person som döden ger sig i samspråk med är biskopen, men där slutar målningen. (Dessförinnan har döden dansat och talat med påven, kejsaren och kejsarinnan). Poängen är att vi alla är lika inför döden. Höga ämbeten hjälper inte här. Nej, snarare ställs högre krav på den som fått mer ansvar.
Det som är uppfriskande är att adressaten så tydligt i det utgående 1400-taletet är kyrkans och samhällets mäktiga. Tidlöst!
I Kyrkans Tidning på nätet kan man idag läsa två artiklar, som står bredvid varandra som av en händelse. Den ena artikeln handlar det om förre Röda kors-chefen Johan af Donner, som döms till fängelse, för att ha förskingrat nästan åtta miljoner kronor. Den andra handlar om förre generalsekreteraren i Svenska kyrkan, Lars Friedner, som fått en tjänst som ordinarie domare vid Göta Hovrätt. Trots att han får en månadslön på 55 000:- i månaden får han under de tre år han har kvar till sin pension behålla det avgångsvederlag från Svenska kyrkan på 67 950 kronor per månad, som han har fram till sin 65-årsdag år 2014. Självklart är jag medveten om att Lars Friedner på intet sätt gör något olagligt, när han tar emot dessa pengar. Men jag kan ändå inte se det rimliga i arrangemanget.
Men nu är ju varken förre detta Röda kors-chefer eller avgångna Generalsekreterare med på kyrkomålningen i Tallinn. Lika tur är kanske det.

Biskopssvar

Nu har även Biskopen i Härnösands stift, Tuulikki Koivunen Bylund, kommenterat min bloggpost om hovets blunder. Såhär kan man läsa på Härnösands stifts hemsida under rubriken “Biskopens anteckningar”.
På min resa har jag hållit två olika föredrag om ledarskap; för ledarforum och i Finska kyrkan i Stockholm, där jag också predikade vid en minnesvärd gudstjänst. Några sammanträden hann jag också med och jag deltog även i kungaparets representationsmiddag på Stockholms slott. En uppmärksam präst från Kalmar hade sett på hovets hemsida att jag hade placerats under rubriken ”myndigheter” trots att det också fanns en rubrik som hette ”trossamfund”. Eftersom vår kyrka under elva år har varit ett trossamfund undrar man ju hur det egentligen är med kungahusets devis ”för Sverige i tiden” och deras kyrkokunskaper överhuvudtaget. Inbjudan till middagen var adresserad till Biskop TKB, Härnösands stift i Östersund!
Lite stillsam kritik av kungahuset från biskopens sida verkar få plats i våra sammanhang. Just när det gäller relationen mellan kungen och biskopen ber jag att få återkomma i nästa bloggpost, som kommer att vara inspirerad av vår resa till Tallinn.

Hovet svarar

Skrev till hovet i fredags, som jag antydde i en tidigare bloggpost. Såhär skrev jag:
Hej!

När jag läste gästlistan för kungaparets andra representationsmiddag

http://www.royalcourt.se/download/18.3430a77a12f2c72bd338000765/G%C3%A4stLista+13+april+2011.pdf

hittade jag till min förvåning biskopen i Härnösands stift under rubriken "Myndigheter" trots att det finns en rubrik som heter "Trossamfund".

Sedan 2000-01-01 är ju Svenska kyrkan just ett trossamfund.

Är detta ett förbiseende eller ser hovet på saken annorlunda än Svensk lagstiftning? (Se: Lag (1998:1591) om Svenska kyrkan).

Jag ser fram emot ett svar på denna min undran! Jag har också skickat en kopia på detta mejl till biskopen i Härnösands stift och hennes administrativa stöd.

Med vänlig hälsning,

Anders Göranzon
Präst i Kalmar
Nu har det kommit svar:

Det var kort, sakligt och positivt. Bra, hovet!

Sunday 17 April 2011

Svärmodren fyller år

Alltid lika trivsamt att vara hembjuden till svärföräldrarna. I april duggar födelsedagarna [2 st] tätt. Denna gång svärmodren. Svägerskan och hennes karl hade lagat god mat. Det är OK att han lagar god mat. Värre är att han spöar mig i latinkunskaper. Idag gällde det vad måltid heter på latin. Svar: caena. Som t ex i sentensen: Nulla caena sine caesum, som lär betyda: Ingen måltid utan ost. Nu fick vi visserligen ingen ost denna gång men latinkunskaperna imponerade. Vi hann också avhandla diverse ämnen som larviga födelsedagssångers snara utrotande och huruvida Aix-la-Chapelle heter Aachen på flamländska eller inte. (Svar: det heter så!) Detta i sammanhanget om städer kan heta olika saker samtidigt. Exempelvis kallas Pretoria i Sydafrika numer Tshwane (på kommun-nivå) eftersom det hette så innan de första vita dök upp.
Inte många vet dock att Strömsund i Jämtland heter Straejmie på sydsamiska. Något som också finns på vägskyltar numer.
Samtidigt med födelsedagsfirande hann vi också prata om dop. Detta via en kristallskål, där svärmodrens syskon döpts. Själv döptes dock svärmodren på sjukhus. Det var inget nöd-dop i egentlig mening. Endast i den meningen att barnmorskan hade nöd för alla ensamstående mödrar och deras barn. Oftast blev det inga dop. Alltså rekvirerades en präst och barnmorskan menade att svärmodrens mamma, som var gift och hade fött ett antal barn, skulle ställa upp och vara den första vars barn döptes av prästen på BB, så att inte de ensamstående mödrarna skulle känna sig utpekade. Jag blev inte förvånad. Svärföräldrarna är bland de mest inkluderande människor jag känner.
Efter att tillsammans med hustrun ha diskat och torkat middagsdisken vandrade vi och hunden Ludde hemåt i den milda vårkvällen. Dagen hade börjat med Palmsöndagens högmässa, som var levande och fylld av barn och sång. På eftermiddagen satt jag ute i solen med bar överkropp och läste ut Bröderna Karamazov. En god söndagsmiddag med efterföljande promenad fick avsluta denna sköna dag.

Min son, barn- och ungdomsledaren, 2

Det är uppenbarligen fler, som delar min uppfattning, att äldste sonen är en bra ledare för barn och ungdomar. Nu i helgen höll Svenska kyrkans unga i Växjö stift sitt årsmöte. Det kallas DÅM (Distriktsårsmöte) och sonen blev vald till ordförande. Det kan man se på organisationens hemsida. Grattis!

Saturday 16 April 2011

Min son, barn- och ungdomsledaren, 1

Just nu vikarierar äldste sonen som assistent i församlingsarbetet. Det gör han med den äran. Det är på gränsen, förstås, eftersom jag är hans arbetsledare. Men en vakans måste lösas och han fanns att tillgå. Jag förankrade det hela hos min chef och personalchefen skötte själva anställningen. Det handlar om en timanställning och snart är den historia.
Lite kul var det häromdagen. Jag skulle skriva en lapp och lägga på hans skrivbord. Först skrev jag under med "pappa". Det kändes lite tokigt. Sedan skrev jag "Anders" men så kallas jag inte av något av mina barn. Alltså fick det bli "Arbetsledaren".
Nåväl, sonen sköter sig, enligt vad andra säger, väl. Igår fick jag uppleva det med egna ögon och genom egen kameralins. P g a sjukdom och VAB (vård av barn) skulle sonen haft Föräldrabarngrupp i Heliga Korsets församlingsgård själv. (Det hade säkert gått bra). 7 föräldrar och 10 barn - inga problem. Men jag hade en lucka och följde med. Sonen höll i det hela. Jag medverkade med själva samlingen och spelade resten av tiden andra fiolen. (Nej, jag spelar inte fiol. Jag säger som gubben, som fick frågan om han spelade fiol: Nej, jag spelar inte fiol Min moster dog i fjol!)
Tillbaka till sonen. När han hade haft alla föräldrarnas och barnen fulla uppmärksamhet under sångstunden och rytminstrumenten skulle samlas in, sa han glatt:
- Ni kan ge dem till min medhjälpare.
Så gärna! Med stor glädje och stolthet samlade jag in dem och vill nu belägga det jag skrivit om ätteläggen med bildbevis:



Rätt ska vara rätt

Vän av ordning talade jag med häromdagen. Rätt ska vara rätt. I en bloggpost häromdagen skrev jag av mig om monarkin. Jag skrev i farten fel titel för kungen och drottningen. Sveriges konung ska ju tilltalas Hans Majestät (H.M.) Konungen och Sveriges drottning följaktligen Hennes Majestät (H.M.) Drottningen. Nu är detta tillrättalagt.
När jag ändå kontrollerade exakt hur titulaturen ska skrivas hittade jag på hovets hemsida information om den senaste middagen hos kungaparet. (De kallas, när de benämns tillsammans för Deras Majestäter, vilket förkortas DD.MM.) Om man vill kan man se vilka som var bjudna. Då finner jag något intressant. Hur ser hovet på kyrkan? Vad jag kan se är det två representanter för kristenheten inbjudna. Biskop Tuulikki Koivunen Bylund, Härnösands stift och Kommendör Marie Willermark, Frälsningsarmén. Inget märkligt med det. På gästlistan finns representanter för olika sammanhang. Men nu kommer det märkliga. Kommendören i frälsningsarmén står upptagen under rubriken ”Trossamfund”. Biskop Tuulikki Koivonen Bylund, däremot, hittar man under rubriken ”Myndigheter”. Säger detta något enbart om hovet eller även något om Svenska kyrkan? Jag ska skicka ett mejl till hovet och höra vad de (eller kanske kallas hovet "det") har att säga.

Människans utveckling

Fick en länk till Dalarnas Tidning igår. Prästen i Aspeboda, Ulla Karlsson, har skrivit en debattartikel. Den finns också i Kyrkans Tidning. (Några veckor tidigare. Med en mängd kommentarer). Den är kort och kärnfull och ifrågasätter med stor kraft att kyrkan ska tala om synd och skuld:
Är det inte dags att vi i kyrkan börjar tala om människor i utveckling istället? Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!
Debattören tvivlar på att människor utanför kyrkan bryr sig om vad kyrkan säger. Säkert är det så. Men slutsatsen delar jag inte. Svaret blir inte självklart att kyrkan ska ändra sitt budskap. Svaret kunde lika gärna bli att vi ska ändra det sätt på vilket vi kommunicerar vårt budskap.
Och just där får jag problem med debattartikeln. Den sitter fast i en kontext som handlar om ord. Själv menar jag att kyrkan kommunicerar på många andra sätt än det rent verbala. Psalmtexter är naturligtvis viktiga men psalmernas melodier är också viktiga, kyrkorummets arkitektur, hur vi rör oss i gudstjänsten, vilka som är med och talar, sjunger eller agerar osv. Är gudstjänsten stel och känslokall, beror det inte alltid på orden.
En annan del av artikeln som stör mig, är föreställningen att vi lever i en modern tid, bland upplysta människor. Särskilt illa berörd blir jag, när artikelförfattaren måste gå till en annan kontinent (och som vanligt dras Afrika in) för att hitta mörka motbilder mot vår egen upplysta tid. Är västvärlden upplyst? Präglas vi västerlänningar av utveckling? Hallå! I vilket universum lever Ulla Karlsson?
Men låt oss återvända till detta med det som skribenten vill plocka bort? Ja, det är viktigt att bilden av relationen mellan människa och Gud inte bara präglas av synd och skuld. Det handlar inte bara om att människan är fallen i relation till en god Gud. Människan är också, och framför allt, skapad till Guds avbild. Människan är älskad och utrustad med oerhörda gåvor och förmågor. När jag som präst talar om mig själv och andra människor, vill jag självklart ha med detta perspektiv. Det är ju det grundläggande. Ulla Karlsson skriver:
Tala istället om kärlek, kärlek till medmänniskor, kärlek till det egna jaget, barmhärtighet, godhet, medmänsklighet, frihet, yttrandefrihet, jämlikhet, mod, självkänsla, självförtroende, upprättelse och kärlek igen. Det är vad världen behöver!
Jag ser inte vari konflikten ligger. Jag talar ofta om detta. Kanske ännu hellre ber jag Gud om kraft och inspiration att visa det i mitt sätt att vara. Orden räcker ju oftast inte så långt!
Men jag kan därmed inte sluta tala om min egen och andra människors synd och skuld. (Skam, som Ulla Karlsson blandar in är ett svårare begrepp, som jag inte gillar att man oreflekterat klumpar ihop med skuld. Det är olika saker och bör inte blandas ihop på detta sätt). Tyvärr är det omöjligt att inte beskriva mig själv och andra människor som syndfulla. Jag vet själv vad jag gör, säger och tänker. Även om jag tror och hoppas att jag gör mycket gott, finns där mycket övrigt att önska. Inte minst om jag tänker på det jag inte gör. Det som brukar kallas för underlåtenhetssynder.
En annan stor fråga, som Ulla Karlsson tar upp, är huruvida Gud är som en diktator, som kräver offer. Jag kan hålla med om, att ifall Gud beskrivs på detta sätt, blir bilden av Gud skev. Men lika skev blir den om Guds helighet och iver för rättvisa inte får vara med. Gud är större. Alla försök att montera ner Gud, så att vår bild av Gud blir hanterlig (åt ena eller andra hållet) känns för mig främmande. Men självklart ser jag inte Gud som en blodtörstande diktator.
Däremot krävs lite mer av en präst, än att bara slänga ut stora delar av bibelordet och ett par tusen års kyrkohistoria med badvattnet. Att bli historielös är farligt. Då ser vi inte heller hur vi människor idag utser andra till syndabockar. Eller själva går in i offerrollen. Om man som präst vågar gå in i tankarna kring offer, offerlamm och försoning, hittar man ofta redskap för att bättre förstå både sin egen situation och därmed människans natur. Skulle vi sortera ut alla dessa motiv ur den kristna tron eller ur vår psalmskatt, skulle vi bli fattigare.
Ulla Karlsson börjar artikeln med att säga att vi är inne i fastan. I år handlar Svenska kyrkans internationella arbete om att ”utrota hungern”. (Det hade varit bättre att skriva: ”utrota svälten” men vi förstår vad som avses). Hur kan vi, som bor och lever i västvärlden, med bibehållen ärlighet, säga till våra systrar och bröder i andra delar av världen, att vi inte har någon skuld i deras livssituation? Jag begriper det inte! Eller de många som idag slås ut i vårt eget samhälle, när de hamnar i kläm mellan olika försäkringssystem, trots att det finns pengar i aktiebolaget Sverige, som går för högtryck. Är problemet bara någon annans? Har inte jag en del i det, så länge jag inte protesterar?
Kan jag som människa, inför Gud, som är kärlek, med bibehållen ärlighet säga: jag är utan skuld?

Ulla Karlsson är anmäld till domkapitlet i Västerås stift. Nu utreds huruvida hon med sin artikel brutit mot sina prästlöften. Det kan kännas hårt. Men detta vet vi präster, när vi prästvigs. Vi lovar att följa kyrkans lära. Det kan ju inte bara vara tomma ord? Eller har vi blivit så individualistiska att vi egentligen lovar att följa vårt eget huvud? I så fall är ju vigningslöftena bara tomma ord.
Men även här faller det tillbaka på mig själv: är jag trogen mina prästvigningslöften? Skulle jag bestå provet? En viktig fråga att ställa och meditera över!
Debatt och diskussion är dock av godo. Det ska bli intressant att se hur detta utvecklar sig. I Dalarnas Tidning kunde man läsa häromdagen, att Ulla Karlsson själv sagt:
- Men allt jag vill är att skapa debatt …
Och debatt har hon ju uppenbarligen lyckats skapa.

Tuesday 12 April 2011

Sång och revolution

Vi har varit i Tallinn. För några månader sedan såg vi, hustrun och jag, att vi hade fyra dagars ledighet tillsammans och tänkte: kan vi inte åka iväg. Jag köpte en bok om Prag som födelsedagspresent men det blev inte Prag utan Tallinn. Vi är inte ledsna för det. Det visade sig vara en underbar stad med en gammal stadskärna, som står på UNESCO’s världsarvslista.
Det första musset vi besökte kallas Museum of occupations och vi insåg att Estland levt under förtryck. Under förra seklet handlade det om Ryssland fram till 1921, sedan Sovjetunionen från 1940-41 varefter Nazityskland tog över och sedan Sovjetunionen ända till 1990. Estland blev fritt igen efter den sjungande revolutionen. Så underbart. I år är Tallinn tillsammans med Åbo Europas kulturhuvudstad. Sången och inte minst körsången är en stor del av Estlands kultur. Just när vi var där var det inte jättemycket på gång men vi var på opera och hörde och såg La Bohème.

Men vi såg paralleller med Sydafrika, förstås. Hur sången kan förena människor och vilket oerhört effektivt vapen sången kan vara i kampen. Därför blev vi väldigt nyfikna, när vi i en kyrka på baksidan av ett altarskåp hittade en bild av en svart man. Vem var han? Och varför i en medeltida kyrka? Det visar sig att det är en bild av Sankt Mauritius, som var officer i Nordafrika men vägrade vara med och offra kristna, som kejsare Maximianus ville. Då blev den 6600 man starka truppen dödad i stället. Så även deras ledare: Mauritius. Som sedan blev skyddspatron, för ett slags gille i Norra europa, bestående av ogifta män.

I Tallinn kallas de på engelska: the Tallinn Brotherhood of Blackheads. Nu vet jag inte om just dessa grabbar var några revolutionärer eller ens några förebilder. Men lite spännande tyckte vi att det var med ett svart ansikte på baksidan av det medeltida altarskåpet. Deras gamla ordenshus, som nu är kulturhus, hittade vi alldeles bredvid den Svenska ambassaden. Också det ett märkligt sammanträffande.
En fråga som dök upp i huvudet var: skulle vi i Sverige kunna sjunga ihop oss i kampen mot utförsäkringar och orättvisor? Eller kan vi bara sjunga snapsvisor? Och fortfarande vissa psalmer (Den blomstertid nu kommer och några till).
Men det var spännande att vara i Estland och gärna skulle vi vara med på Laulaväljak, som är den stora utomhusarenan i Tallinn, där sångarfesterna äger rum. Hade vi stannat till på torsdag hade vi fått vara med om The 12th International Choir Festival “Tallinn 2011” April 14 – 17, 2011. Men så blev det inte. Vi hade bara fyra dagar. Vi får sjunga här hemma istället. Kanske dra igång en liten revolution!

Thursday 7 April 2011

Om man inte syns i Kalmarposten finns man inte

”Om man inte syns i Kalmarposten finns man inte” sa någon till mig häromdagen. Det är en reklamtidning. Glad och gratis, står det på den. Hälften reklam och hälften en massa bilder från olika tillställningar. Kalmars svar på hänt i veckan. Idag står det att läsa om en ”Kunglig middag på residenset”. Var jag där? Nej, av bilderna att döma var jag inte det. Inte heller särskilt många andra medborgare. Var kungen där? Nej, inte heller kungen var där. Hur kan det då bli en kunglig middag? Hans dotter, Hennes Kungliga Höghet (H.K.H.) kronprinsessan Victoria med maken Hans Kungliga Höghet (H.K.H.) prins Daniel var där. Då blir det en kunglig middag.
Hade jag velat vara där? Kanske för 20 år sedan men jag blir mer och mer trött på hela monarki-prylen. De som var där var inte så många politiker, som man kunde trott. Landshövdingen förstås. Han var ju värd. Med hustru. Jag vet inte om de här Högvördigheter (H.H. och H.H.) eller bara mer vanliga. Det var mest folk från näringslivet. Av fotografierna i Kalmarposten kunde man inte se om det var några vårdbiträden eller parkarbetare, lärare eller arbetslösa. Mest glad är jag att ingen av mina kollegor var där.
Så frågan är: Är Kalmarposten glad och gratis? Gör den mig glad? Jo, för jag liksom övriga skattebetalare var säkert med och betalade den kungliga middagen. Alltså blir jag glad och för de inbjudna var den säkert gratis. Kalmarposten – glad och gratis!
Det är ju viktigt att de kungliga syns. Bara inte för mycket. Som för Hennes Kungliga Höghet (H.K.H.) drottning Silvia, som blev fotograferad av en alltför idog aftonbladsfotograf i New York, när hon var på shoppingtur med Hennes Kungliga Höghet (H.K.H.) prinsessan Madeleine. På hovets hemsida kan man läsa:
Vid ett besök i en affär under eftermiddagen måndagen den 4 april försökte Drottningen och Prinsessan att undvika en påstridig fotograf från svensk media. Fotografen tog inte hänsyn till deras vädjan om att inte bli fotograferade utan stod kvar i entrédörren till butiken. Drottningen upplevde fotografen som påstridig och valde då att gå ut genom en sidodörr till affären. Drottningen gick hastigt mot en parkerad bil för att undvika fotografen som sprang efter. Drottningen föll då olyckligt och skadade både sin fot och handled.
I Aktuellt eller Rapport häromkvällen fick aftonbladets chefredaktör, Jan Helin, be hovets presschef, Bertil Ternert, om ursäkt. Hovets presschef, som inte gillar att media koncentrerar sig på de kungligas privatliv. Det borde skrivas mer om deras jobb. Men snälla nå’n! Anledningen till att vi fortfarande har en monarki är väl att det skrivs om dem. De sysselsätter ju massor med folk i veckotidningar och skvallerpress. Hela kedjan av journalister, fotografer, utdelning, försäljning mm. Utan dessa företeelser skulle ju jubileer, födelsedagar och kungliga bröllop bli ickehändelser. Jag kan inte tycka särskilt synd om Hennes Kungliga Höghet (H.K.H.) drottning Silvia. Jo, det var tråkigt att hon föll. Men själva mediedrevet är väl så att säga en del av paketet. Däremot är det synd om minderåriga barn, som måste växa upp i denna låtsasvärld. Det liknar faktiskt mest the Trueman Show och det är tragiskt.
Är jag republikan? Inte egentligen, men jag håller på att bli. Samtidigt kan man ju säga att monarkin är en liten miniatyr av världen. Några (läs vi materiellt rika) får gå på fest på bekostnad av alla andra. Alltså slår monarki-kritiken tillbaka mot mig själv. Alltså: som vanligt handlar det om att först sopa framför egen dörr. Men jag kan väl få vara kritisk mot monarkin också?

Tuesday 5 April 2011

Arbetsledare 4

Idag är det tisdag. En rolig dag för en arbetsledare som jag. Varje tisdag försöker jag äta soppa på Café Kärleksängeln, som äger rum i Två Systrars kapell varje tisdag under terminerna. Svärfadren var med i kyrkorådet när det startades för ganska många år sedan. Det ger mig ett tillfälle att vittja ett av mina postfack. Samt samtala med arbetskamrater. Idag var det en delvis ny konstellation som samarbetade. Det gick som väntat bra men gladde mig inte mindre för det.

Ikväll ska det bli samverkansgrupp. Kyrkoråds-, kyrkonämnds- och kyrkofullmäktigeordföranden i åldrarna 21-80+ samt några anställda. Kyrkoherden, kanslichefen, ekonomichefen och två arbetsledare. De sistnämnda är någonstans i åldrarna 40-65. Det är, om alla kommer, 8 herrar och 4 damer. Motsvarar inte hur det ser ut i kyrkbänkar och församlingsliv. Detta är inte helt oväntat heller. Det blir dock goda samtal och vi strävar efter att personalledning och verksamhetsstyrning ska ha samma mål. Organisationen är ny, så det finns en del att jobba med.

Imorgon blir det först ett kort möte, för att kalla några sökande till ett församlings-
pedagogsvikariat på intervju. Det sker i Birgittakyrkan. Därefter cyklar jag till Två Systrars kapell för att arbetslaget ska träffas. Resultatet av en sammanslagning av de tre gamla arbetslaget i Norra Kalmar. Vi sitter en stund i storgrupp. Då är vi ungefär 20 personer. Sedan i mindre grupper. När de som arbetar i samma kyrka träffas kallar vi det husgrupp. Men några arbetar i flera kyrkor och hamnar mellan stolarna. Vi får se hur detta kan lösas på sikt. Vi är mitt emellan två system. Förändringsprocesser tar tid. Och måste få ta tid.
På torsdag morgon brukar vi ha ledningsgrupp men kanske blir det ingen denna vecka. Däremot cyklar jag nog förbi Heliga Korsets kyrka. Det brukar jag göra på torsdagarna. Även där finns ett fack, där det nog ligger några arbetstidsrapporter. Kanske behöver jag byta några ord med någon av mina arbetskamrater, som har sin arbetsplats där.
Sedan cyklar jag vidare till S:ta Birgitta kyrka. Där pågår Café Birgitta. Så klarar jag livhanken även torsdagen. Samt träffar mina arbetskamrater i den tredje av de kyrkor jag har personalansvar i. Fast just i Birgittakyrkan är jag ju ganska ofta, eftersom jag utöver mina 50% som arbetsledare också är församlingspräst på 50% just i denna församling. Vilket inte hindrar att jag tjänstgör i andra församlingar ibland. Exempelvis ska jag för första gången leda högmässan i Heliga Korsets kyrka den 29 maj. Det ser jag redan fram emot!

Att vara arbetsledare är omväxlande. När solen skiner, som idag, får jag också några sköna cykelturer. Som nu, innan samverkansgruppen, när jag cyklar ut ur pastoratet och in i grannpastoratet, för att ha ett dopsamtal. Jag har vigt föräldrarna och även konfirmerat båda två. Men det var i ett annat pastorat, i ett annat stift, för ganska många år sedan.

Sunday 3 April 2011

Ordbruk

Det är inte så ofta jag kommenterar kommentarer. Men det är helt sant att det inte heter punsch-line. Punsch är visserligen gott och helt säker är jag inte på att alla Gideoniter avstår om det bjuds. På engelska tror jag dessutom att Punsch kan stavas även Punsch och egentligen betyder bål. Vår svenska arraksvariant heter Swedish Punsch. Men oftast stavas det Punsch och betyder även (vilket det oftast gör) slag eller smäll. Därav ordet punch line. Som på engelska ska särskrivas!
Ett annat ordbruk, som avhandlats på denna blogg är namnet på Svenska kyrkans internationella arbete. Act alliance. Någon sa att det låter som ”Akta lejonen!” Kanske något att samla in pengar till: Svenska kyrkan. Akta lejonen! Samarbete med WWF.
Annars var det församlingens diakon som idag undrade över namnet på årets fasteinsamling: Utrota hungern! Är det inte bättre att utrota svälten? Att vara hungrig är ju inte farligt. Jag ställde frågan idag på världens fest, som vi firade i Birgittakyrkan. En i salen utbrast då: Hungern är den bästa kryddan!
Inte är det lätt med ord. När jag skulle skriva ner denna slogan på bloggen höll det på att bli: Utrota ungern och det var ju inte meningen.
Annars gick det bra med världens fest. Efter högmässan såldes det sticklingar, bröd, kakor, lotter, saffranspannkaka, ljudböcker, påskpynt, äggkoppar, påskris och en del annat. Det gick att äta soppa med smörgås och/eller kaffe och muffins. Församlingsbor i olika åldrar hade varit med och arbetat för detta. Trivsamt! Hela aktiviteten var fylld av glädje! Det känns bra!
Arbetet med namnfrågan går dock vidare i Svenska kyrkan, på den nationella nivån. Hustrun och jag åker på Kyrkans världsdag den 14 maj. Där kommer nog namnfrågan upp. Men då undrade vi: Varför heter det Kyrkans världsdag? Vad betyder ett sådant ord? Vad är en världsdag? Är det samtidigt någon som firar Världens kyrkodag? Inte vet jag. Av dessa tre ord kan man också konstruera: Världens dagkyrka, Kyrkans dagsvärld eller Dagens världskyrka. Jag har fått fram en enda kombination som blir meningsfull: Dagens kyrkvärd. (Men då krävs en felstavning. Som i detta fall var medveten!)

Friday 1 April 2011

Män kan



I tisdags kväll, kommer hustrun hem, och har varit på fastesamtal i sin församling. Särskilt inbjudna var representanter för den kristna motorcykelorganisationen Tribe of Judah. Man kan säga att hustrun var minst sagt hänförd. Jag gillar deras beskrivning på hemsidan:
An evangelistic ministry reaching the outlaw biker world and people in all walks of life!
Ett särskilt bibelord verkar specialdesignat för dem:
And the Lord said unto the servant, Go out into the highways and hedges and compel them to come in, that my house may be filled.
Luk 14:23 (King James Version)
Samma morgon hade jag varit på frukostmöte med Gideoniterna. Det är en sammanslutning av män, som delar ut biblar. Förra året 77 miljoner exemplar i hela världen. Vi som var inbjudna var präster, pastorer, församlingsledare. Det är en organisation, som består av till största delen ideellt engagerade entreprenörer. Besjälade! De delar ut på hotell, sjukhus, skolor, regementen osv. En punsch-line som vi fick oss till dels var:
Vi vill att svaren ska finnas, där livets frågor ställs.
Det är kul att det finns dessa sammanhang för killar. I Birgittakyrkan har vi en grupp, som heter Män i Birgittakyrkan. I måndags samlades vi till mat och prat.

Men för mig är det viktigast att det inte är hemliga klubbar. Men att män kan behöva prata med andra män ibland, det är inget konstigt.

I församlingens gudstjänst däremot, ska det finnas människor av alla sorter från olika bakgrund och livssituationer. Där ska kvinnor och män mötas och berika varandras liv.

Mörk teater men sann


Efter en dag med hårt kroppsarbete var det spännande att få sätta sig tillrätta på Byteatern. 80 minuters intensiv föreställning. Den som vandrar om natten. Enkel rekvisita. Avskalat. Fem aktörer spelar minst dubbelt så många roller samt även ett dussin instrument. Mest Peder Nabo, som inte agerar särskilt mycket. Det gör däremot Lasse Sonnesjö. Han är suverän. Liksom dockorna. Katarina Rodopoulos, Sara Glaser och Martin Ellborg är lysande även de.
Pjäsen bygger på Marianne Fredriksson roman med samma namn. Marcus föds år noll i Rom. Hans mor blir våldtagen och detta färgar pojkens hela liv. Trots att han även möter goda förebilder, exempelvis Jesus i en kort scen, blir hans liv aldrig helt. Därav det mörka draget.
Ändå är det ju en sann bild av många människors liv. Det som präglar en människa från födseln kan man göra något åt. Förändring är möjlig. Men det blir ändå inte så för alla. Vissa fastnar i det mörka och kommer aldrig ur det. Så är det för Marcus.
Men också detta behöver gestaltas. Och som sagt var skådespelarnas insatser imponerande. Inte minst att de stod på golvet när vi kom in och tog emot oss. Även med små enkla kommentarer visade de att vi i publiken var med. Inledningsvis inbjöds vi till en inre resa och denna teater bjöd på många öppningar för att göra den resan. Vem är jag? Hur hanterar jag mitt mörker? Vilka goda förebilder har jag mött, som hjälpt mig vidare från mörker till ljus?
En god teater att se i midfastotid!

En dag med kroppsarbete. Skönt!

Före ...

Och efter ...

Ljuv musik

Såhär skrev Mike McCoy igår. Han som hjälper mig att publicera min doktorsavhandling. Man kan säga att han är redaktör. (Editor)
As soon as you get back to me about the digital publishing, I'll update
the document and send it off to you (or to the e-publisher). I think it's
ready for publication!
As ever,
Mike
Denna veckan har jag suttit i timtal med index och annat. Men nu kanske det snart är klart. Underbart!
Thankyou, Mike!