Wednesday, 31 October 2018

A very special evening: South Africa – Sweden

It is probably the third time I meet Lindiwe Mabuza. The other two times we never got a chance to talk. I saw her at
The Swedish People's Parliament Against Apartheid in Stockholm 21-23 February 1986
This unique meeting was held in Stockholm a few days ahead of the assassination of Sweden’s Prime Minister, Olof Palme.

The second time I saw her was at
Modern Solidarity – What did we learn from Southern Africa’s liberation?Popular Movements’ Meeting 11-12 April 2008 – Sigtuna Folk high school
Lindiwe Mabuza is a South African poet. But she has also served as the African National Congress’ Chief Representative to Scandinavia from 1979 to 1986. She was also South Africa’s Ambassador to Germany, Malaysia, the Philippines and the United Kingdom.

The reason for the occasion was the launch of her book:
Tambo Lenyoka: Enduring friendships – Olof Palme and Thabo Mbeki
She read three of the poems. One about Oliver Reginald Tambo. The second about Olof Palme, who Tambo called his brother. The third about Thabo Mbeki, former President of South Africa. Tambo called him his son.

The first poem uses the praise name of Tambo, if I understood it correctly, which is
It means the bone of a snake and has given name to the whole book. The audience listened very attentive to the poems. It was a special moment. In between the readings a few other persons gave their views on the importance of the link between Sweden and South Africa.

The seminar was moderated by Angela Muvumba Sellström. At the table:
Lindiwe Mabuza, Tor Sällström, Velaphi Mzimba, Anders Bjurner, and Michael Selekane.
While Lindiwe Mabuza read her poems, Vusi Mbulali painted a picture of
OR Tambo and Olof Palme.
The seminar was held at Fredens Hus (The house of peace) at Uppsala Castle. It was jointly organized with Uppsala University’s Forum for Africa Studies.

Me and Velaphi Mzimba.
Three South African artist, who have contributed to the book, also spoke at the seminar. They were: Velaphi Mzimba, Vusi Mbulali and Michael Selekane.

I bought a book and of course had it signed. Lindiwe Mabuza wrote:
To Kristina and Anders. Many thanks for years of solidarity and assistance to pur people and country.
A very precious dedication But it is important to realise that the fight against racism continues. In Fredens hus we were surrounded by an exhibition called
Svart kvinna (Black woman)
10 March 2014 Fanna Ndow Norrby started an Instagram account where she posted a few stories about expressions of racism that she had experienced. The morning the day thereafter she had 10 000 followers. Some of the stories were posted on the walls in the room where we were seated. Lindiwe Mabuza were quite concerned that racism exists in Sweden today. She was not used to that when she lived here. 

She told us a story about a visit to a school A young boy - maybe eight years old - had listened to her stories about apartheid and responded about how the whites in South Africa treated the blacks:
I don't care what they say about them. I like her.

Tuesday, 30 October 2018

A visitor from Bloemfontein in Uppsala

Wanda Verster

Today I attended a seminar at the Department of Art History, Uppsala University. This is definitely not my field. The reason for my participation was an e-mail from one of the faculty members, Associate Professor Eva Sandgren. She invited me, because the department had a visiting scholar from the University of the Free State (UFS). Her name is Wanda Verster. I had never met her before, but since UFS is the University where I earned my PhD, I very much wanted to attend this seminar. The theme was:
Institutional Thresholds as Design Engagement. 
University Campus as Catalyst for Transformative Design

I really enjoyed listening to Wanda Verster. I have been a student at the Campus she spoke about. I know the dynamics and even the physical spaces she was referring to.

Not so welcoming, after all.
It was interesting to learn how the students had worked with a project around thresholds and boundaries. Wanda explained how the campus has become more and more closed over the years. Today one can access the campus through four main access points. If I understood it correctly that means if you come by car. There are also a number of smaller gates, where pedestrians can enter. You need a card to be able to enter and all gates are guarded by security personnel. The task of the students was to work with architectural ways of breaching the boundaries or making use of the edges in order to open up for communication between the university and its context. But also installations around other different phenomena such as the old statue in from of the Main Building. It is a statue of one of the founders of the University, President Martinus Theunis Steyn, who was the president of the Orange Free State 1896-1902.

The whole idea of statues I have written about before. That time it was about the Cecil John Rhodes-statue in front of the Main Building of the University of Cape Town (UCT) and the hashtag
After some googling I also found #steynmustfall on the internet. Especially a youtube video where a group called Boer Republic defend the specific statue.

Yes, there is an ongoing conversation in South Africa with clear postcolonial aspects. Sometimes peaceful, sometimes violent. Wanda also mentioned the 2016 #feesmustfall campaign. If I understood her correctly the protests at UFS were less violent than in other parts of the country. I have also blogged about this.

What I also find interesting is the fact that the gates and the fences around campus serve a mere symbolic purpose. I also remember this from the University of KwaZulu-Natal. If I had forgotten my card I could ask somebody to let me in or even talk with the security guards. They very seldom argued about that. So, at a very high cost, the universities put fences around the campuses. What does this do with a University when it comes to openness and creativity?

I told a colleague at Church of Sweden headquarters about the seminar and he directly said that it is the same with our head office. Our motto is
Openness, presence and hope
But to enter the office you need a card. Visitors need to wait in the reception to be let in. Even in the School where I teach, no one can just enter. When we celebrate Eucharist every Monday and Wednesday the worship is in theory open to any visitor. But in practice only card holderscan get in. 

It is enlightening to engage with another academic discipline. One can always learn something. About one's own context.

Monday, 29 October 2018


Adela Cortinas bok
om Aporofobi verkar
vara relativt ny.
En kollega upplyste mig häromdagen om detta ord. Ordet består av två grekiska ord:
άπορος som betyder fattig och φόβος som betyder rädsla.
På svenska översätts ordet ibland som
Det är inte helt nytt. Det är etikprofessorn i Valencia, Adela Cortina, som har myntat det, om jag förstår saken rätt. Hon menar att motvilja mot migranter inte alltid har med rasism att göra. Det behöver inte vara uttryck xenofobi utan kan vara aporofobi. Migranter som är förmögna eller har tillräckligt med tillgångar bemöts inte på samma sätt som fattiga migranter.

Det är viktiga tankar. Följande korta video förklarar begreppet på engelska. Bäst hade varit att lyssna på Professor Adela Cortina på något TED-talk men de verkar vara på spanska och det behärskar jag inte.

Aporofobi är inte alls bättre än xenofobi. Överhuvudtaget förlamar rädsla och misstänksamhet. Motgiftet är möten och dialog. Om vi vågar möta varandra kan vi upptäcka att vi som människor har mer gemensamt än vi tror.

En stor skillnad mellan dessa rädslor är dock att fattigdom inte har något egenvärde. Det har däremot det faktum att vi som människor är olika. Både mellan länder och kulturer och inom kulturer. Det berikar oss alla. Fattigdom berikar ett fåtal. Därför bör fattigdom bekämpas.

Sunday, 28 October 2018

Pittsburgh – why?

Yesterday, Saturday 27 October 2018, one of the deadliest attacks on the Jewish community in US history took place, according to CNN, when 11 persons were shot dead in the Tree of Life Synagogue in Pittsburgh.

US Attorney Scott W. Brady said:
The actions … represent the worst of humanity
It is appalling that the person who murdered the eleven people and wounded others have used bible quotations on social media to fuel his anti-Semitism. This is of course nothing new, which makes it even worse. We who confess ourselves to be Christians need to work even harder to stop this abuse of God’s name.

Late Archbishop Nathan Söderblom, Nobel Peace Prize
Laureate in 1930, looks down on the panel. I think he
would have been pleased with the conversation.
With this outrageous background it felt as a positive and constructive initiative that the Archbishop of Church of Sweden, Antje Jackelén, gathered a group of deacons and pastors on Friday around issues of dialogue between Jews, Muslims and Christians. We who are ordained and employed by Church of Sweden on national level stand under her oversight. Hence she gathers us twice every year for deliberations. This time the theme was
Learning and teaching in our different traditions
The panel consisted of Morton Narrowe, former Rabbi of the Stockholm Synagogue, Mohammad Fazlhashemi, professor of Islamic Theology and Philosophy at Uppsala University and Antje Jackelén, Archbishop of Church of Sweden.
It is difficult to cover a one and a half hour long conversation in a blog post. Suffice it to say, most of the time they were in agreement. To me that in itself was a good thing. That religious leaders from different traditions meet in peace and understanding.

One thing I would like to comment, though. The moderator, Jakob Wiren, theological secretary at the Archbishop’s office, has published a book on Christian Education, where he also speaks about the way different religions teach faith. He claimed that textbooks in school often describe people of faith in a stereotype way. If there for instance is a photo of a Jew, he is often orthodox with ringlets. The same with Muslims and Christians. Always the extremes. He wished for the education of school teachers to take this into account and safeguard that they are aware of this risk. Religious people are often alienated or exoticized.

Right now my wife is studying religion at Mid Sweden University. She shares a lot with me and I am under the impression that her studies are taking this into account. The literature and the teacher portrays the different religious traditions with respect and in their web seminars they discuss exactly the issue that Jakob Wirén pointed to. That is reassuring to know.

The illustration shows Judaism as a Tree of Life.
My wife also showed me a report she and her study group produced while she studied at Sigtuna Folk High School in the early eighties. She trained to become a Parish Educator and this study had the title:
Judaism. What can the roots teach us?
She has been working with Christian Education since then. With every age – from infant to old aged. In Sweden and Southern Africa. This also belongs to the full picture. While we as preachers have struggled with our theology on the relation between Christianity and Judaism, the Parish Educators have known better. It is important to know that this challenge lies with every Christian. How to look at the other with respect and curiosity.

I am also happy to be part of the Preaching Blog named Tala väl. (Literally: Speak well - meaning that we have to talk about other people of faith in a benevolent manner. And especially about our Jewish siblings.)

Let us continue the good work and always avoid describing the other in a way that is untrue. The rules of late Bishop Krister Stendahl still stands:
1. When trying to understand another religion, you should ask the adherents of that religion and not its enemies.
2. Don't compare your best to their worst.
3. Leave room for “holy envy.”

Tuesday, 23 October 2018

Anna Karin Hammar och 1968-kyrkan

Ikväll talade prästen Anna Karin Hammar i Uppsala Domkyrkokafé över rubriken:
1968: Kyrkans profetiska tradition – finns det ett kyrkans 1968?
Anna Karin är alltid påläst. Tydlig med vad hon anser men hon bygger inte sina slutsatser på luft. Vi som var där fick ta del av kyrkohistoriska och teologihistoriska tillbakablickar, som stöd för hennes tes att kyrkan inte är ett offer för yttre påverkan, när det gäller rättvisefrågor. Kyrkan är inte vänstervriden. Den är Kristusdriven. Anna Karin menar att Kristus är mer radikal än vänstern någonsin varit och att liberalismen aldrig kan mäta sig med Kristus vad gäller frihetsfrågor.

Många av Anna Karins nedslag i kristendomens historia hade med katolska kyrkan att göra. Fängslande var berättelsen om den franske biskopen Achille Liénart som gav sitt stöd till arbetarna i Lille på slutet av 1920-talet. Han blev kallad till påven och när han – enligt den sed som gällde – låg på knä framför påven fick han stora skälvan. Påven gjorde tydligt att biskopen hade ställt till med oro i norra Frankrike, eftersom han gav sitt stöd till arbetarna. Liénart trodde att han skulle bli avkragad men i stället hade påven tryckt på honom en kardinalshatt. Året var 1930.

Liénart deltog aktivt i Andra Vatikankonciliet och just detta koncilium, som ägde rum 1962-65, menade Anna Karin Hammar är en viktig bakgrund till den utveckling som ägde rum även i kyrkorna runt 1968. Här kritiserade hon Johan Sundeen, som i sin bok
68-kyrkan: svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989
hävdar att Svenska kyrkan och en del andra samfund i Sverige präglats av arvet efter 1968 och inte minst många inflytelserika opinionsbildare inom Svenska kyrkan, som t ex Anna Karins bror, KG Hammar, tidigare ärkebiskop. Anna Karin menade att Sundeen gör ett stort misstag som börjar sin beskrivning 1965 och inte tar med utvecklingen fram till och under Andra Vatikankonciliet. (Vi fick veta att Johan Sundeen hade inbjudits till denna kväll men inte kunnat komma. Det hade varit intressant att få även hans bild.)

Självklart tog också Anna Karin med en del viktiga händelser i Kyrkornas Världsråds historia. Inte bara generalförsamlingen i Uppsala 1968, som naturligtvis var upprinnelsen till kvällens föredrag. Anna Karin var ju själv anställd av Kyrkornas Världsråd och ledde arbetet vid det som kallas
Women in Church and Society
där hon bland annat hade ansvar för det Ekumeniska Kvinnoårtiondet. Detta skedde dock efter 1968, närmare bestämt åren 1989-98.

Denna ljusbärare kom till i samband med
Kyrkornas Världsråds Generalförsamling i
Uppsala 1968 på initiativ av Martin Lönnebo.
Inledningen är också värd att nämnas. Hon berättade där hur en grupp studenter, under ledning av Martin Lind, hade demonstrerat mot en grupp diplomaters besök i Lunds domkyrka år 1968. Problemet var att det även fanns representation från apartheidregimen i Sydafrika. Studenterna hade sjungit ”We shall overcome” och därmed stört den guidade turen. Speciellt med versen: ”Black and white together.” Fem personer åtalades och fälldes. Utöver Martin Lind var det Dag Sandahl, Anders Westerberg, Herman Smid och Clas Hellborg. Dåvarande biskopen i Lund, Martin Lindström, gav dem inget stöd men det gjorde däremot Professor Per-Erik Persson, som enligt Anna Karin (källa från Vår Lösen nr 2 1969) skrev i ett utlåtande till domstolen:
Att ställa sig likgiltig till rasismen i dagens världssamhälle … det är att förneka Kristus själv och vända honom ryggen.
Det fanns möjlighet att ställa frågor och komma med synpunkter. Det gjorde en del. Anna Karin hade avslutat sitt anförande med att peka på betydelsen av ljusbäraren i Uppsala domkyrka, Världsförsoningens träd. I det samtal som följde lyfte förre domkyrkovicepastorn Gunnar Sundin fram den andra ljusbäraren i domkyrkan. Även den är gjord efter design av konstnären Olof Hellström. Det är ett upp-och-nervänt träd, Arbor Inversa, som pekar på alla människor som flyr i världen. De som ryckts upp med rötterna. Det förde oss rakt in i vår tid. Kyrkans kallelse är att, tillsammans med andra goda krafter, värna människovärdet. För alla. Och minnas de fattigas företräde i Guds ögon.

Friday, 12 October 2018

Ett liv i förening

Smaka på ordet. Förening. Är inte det fint? Jag läste på en sida som heter ’’ att motsatsen till ’förena’ är följande:
splittra, dela, söndra, skilja, sära, separera
Personligen är jag hellre med och förenar. Men det är inte enkelt att förena idag. Att leva ett liv i förening. Åtminstone inte i den traditionella innebörden. Ändå tror jag ihärdigt på föreningen som idé. Den är demokratisk. Vid ett årsmöte får alla medlemmar som vill delta, tala, lägga förslag och rösta.

Föreningen är vardagsdemokrati. Jag vet att alla föreningar inte fungerar tillfredsställande. Jag vet också att det finns andra sätt att organisera sig på och att det definitivt finns andra sätt att leva i förening. Att vara med och ’förena’ i stället för ’splittra, dela, söndra, skilja, sära eller separera’.

Jag är med i ganska många föreningar. I två av dem innehar jag styrelseuppdrag. Mest tid lägger jag nog i
Föreningen Världsbutiken Globalen
Vi arbetar för rättvis handel. Vår butik ligger på Sysslomansgatan 2 i Uppsala. Om Du bor i Uppsala eller är på besök är Du välkommen in. Öppettiderna finns på vår hemsida. Du får gärna bli medlem i föreningen och mycket gärna engagera Dig som volontär. Läs om det på hemsidan.

Dessutom är jag vice ordförande i vår lokala fackliga styrelse. Krets 14 i Kyrkans Akademikerförbund. Det är såklart inte alla som läser detta som kan vara med där. Det förutsätter ju att Du arbetar på samma arbetsplats. Men – om Du har förmånen att ha ett arbete – kan Du engagera Dig fackligt på Din arbetsplats. Det handlar inte bara om lön. Exempelvis är arbetsmiljö en synnerligen viktig facklig fråga. Våra skyddsombud gör en fantastisk insats.

Varje stor eller liten förening som jobbar på i det tysta (eller i offentligheten) är med och förvaltar ett demokratiskt arv, som inte bör tas för givet. Vi bidrar till att det demokratiska utrymmet i offentligheten inte krymper. Var med Du också!

Wednesday, 10 October 2018

Finns main stream?

En av biskopskandidaterna i Uppsala stift, uppmanades vid hearingen – enligt referat i Kyrkans Tidning – att beskriva sin teologi. Svaret var – fortfarande enligt Kyrkans Tidning:
Jag är main stream Svenska kyrkan
(Jag tror att kandidaten har sagt mer än så. Men Kyrkans Tidning låter detta vara det enda svaret. Märkligt!) Därmed tänker jag lämna biskopsvalet. Det jag istället vill diskutera är själva begreppet. Att vara ’main stream’.

Jag googlar på begreppet och ser att Cambridge Dictionary skriver om mainstream:
... considered normal, and having or using ideas, beliefs, etc. that are accepted by most people
Nu infinner sig några frågor:
Vad betyder begreppet?
Är det en önskvärd position?
Om det är den position, som delas av majoriteten och som upplevs normal. Har vi då inte ett problem?
2000 kom en bok på svenska, som Richard Foster skrivit. Originalets titel var:
Streams of Living water – Celebrating the Great Traditions of Christian Faith.
I Svensk översättning heter den:
Strömmar av levande vatten. Sex andliga traditioner att ösa ur.
De sex strömmarna är:
Den kontemplativa traditionen – det bönefyllda livet
Helgelsetraditionen – det dygdefulla livet
Den karismatiska traditionen – det andefyllda livet
Den sociala traditionen – det barmhärtiga livet
Den evangelikala traditionen – det bibelcentrerade livet
Den sakramentala traditionen – att förkroppsliga budskapet

Genast inser jag att denna beskrivning av sex traditioner i kyrkans liv och historia också kan bli begränsande. Men jag uppskattar att det finns variation och mångfald. Richard Foster skriver i förordet att Gud idag för samman dessa traditioner i en enda bred flod. Jag undrar om det är så. Om det ens är något vi vill. Då blir det igen en slags 'mainstream'.

Tanken som ryms i bokens titel känns mer lockande. Att det finns olika traditioner att ösa ur. Personligen har jag nog öst mest ut den kontemplativa, den sociala och den sakramentala. Dessutom tror jag att det finns fler strömmar.

Men varför detta behov av att vara 'mainstream'? En tanke som slår mig är att vi kanske påverkats av hur den politiska spelplanen ser ut. Just nu verkar mitten vara den plats där vi ska hitta underlag till en ny svensk regering. Och framför oss ser vi partierna uppträdda på en skala. Från vänster till höger eller tvärtom.

Tror vi att kyrkan också ser ut så? En huvudfåra i mitten och avvikande fåror utanför. Men detta kanske inte är en rättvisande bild. Hur skulle det bli om vi istället såg olika strömmar, som kanske mer fungerar som ett delta-landskap?

Som lärare vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut ser jag många sådana strömmar. Studerande kommer från olika stift och ur olika traditioner. Meningen är inte att alla ska stöpas i samma form. Drömmen är att var och en får möjlighet att utvecklas på bästa sätt inom sin tradition.

Viktigt är dock att vi kan finna sätt att samtala om våra olika traditioner och synsätt. För att låna ett begrepp från en av mina arbetskamrater. Det vi gör och säger måste vara talbart. Möjligt att samtala om. Detta är självklart en utmaning. Men lyckas vi med detta, blir den tid, som de studerande läser vid institutet, en mycket värdefull tid. En tid då vi tillsammans får ösa ur många olika strömmar av levande vatten. Och därmed kan de också bidra på ett konstruktivt sätt i sin framtida tjänst.