Europa – en fästing

Egentligen heter det Fästning Europa och var ett begrepp som användes under andra världskriget. På senare tid har det kommit att användas för att beskriva ett alltmer slutet Europa, som inte tar emot flyktingar på samma sätt som förut.

Men Fästing Europa. Vad får jag det ifrån? Jo, jag köpte en bok av Jayne Svenungsson i Bibelbutiken. Den heter

Den profetiska rösten. Om teologins otidsenliga uppdrag.

Det är i själva verket den föreläsning hon höll vid mottagandet av Per Beskows pris den 5 maj 2014. På sidan 5 skriver hon om ett alltmer slutet Europa men det måste ha smugit sig in ett stavfel, för det står faktiskt fästing Europa.

När jag mediterar över det är det ju inte helt fel. Idag pågår en diskussion om svenskt bistånd. Vissa anser att det borde sänkas. Men verkligheten är den att det går större penningströmmar från södra halvklotet till Europa än tvärtom. Så på sätt och vis kan en materiellt sett rik världsdel som Europa betraktas också som en fästing. Som livnär sig på en annan varelse.

Jayne Svenungsson skriver om Marx och Derrida utifrån en Derridas bok: Marx spöken. Både Derrida och Marx hade judiska rötter. Derrida menar att det finns en profetisk röst hos Marx, som Svenungsson sedan gräver vidare i. Hon hamnar hos profeterna Jeremia och Jesaja. Men där hajar jag till, när hon skriver att det profetiska kallet utgör …

… den kritiska rösten som inifrån det rådande systemet visar på dess brister i namn av en rättvisa som inte låter sig inskränkas till systemet ifråga.

I mitt eget avhandlingsarbete, som handlade om den profetiska rösten hos Sydafrikas Kristna Råd, SACC, utgick jag från en tankefigur att de gammaltestamentliga profeterna antingen stod utanför systemet, som t ex Mose, eller inuti, som exempelvis Natan. Har inte Jayne Svenungsson läst Walter Brueggemann, tänkte jag. För det är från honom jag fått den idén. Men det hade hon, för han citeras på sidan efter. Men inte just om detta. 

Det var i alla fall uppiggande att läsa denna tunna bok, som endast består av 24 sidor. Jag saknar en utblick till Sydafrika, när hon skriver om sina upplevelser av den tid som präglades så starkt av Berlinmurens fall. Samtidigt som die Wende sker ju en annan vändning i just Sydafrika.

Utmanad blir jag också av hennes önskan att återerövra det teologiska språket. Hon verkar mena att våra ord är en viktig del av den profetiska rösten. Det är viktigt att lyfta fram, när många skapar en dikotomi mellan ord och handling, som om det ena är bättre. Poängen är väl att båda behövs men måste stämma överens.

På sista sidan skriver Jayne Svenungsson om den teologiska insikten ”att Guds rättvisa alltid överskrider mänskliga ordningar”:

Kanske är det just här vi finner den viktigaste insikten i det över två tusen år gamla arv som profeterna lämnat efter sig. Att det finns en högre rättvisa i vars namn människans frihet kan hävdas gentemot det som söker förminska eller förtingliga henne; att historien i varje ögonblick är redo att ställas till doms inför en instans som inte kan reduceras till historien själv.

Jag skulle tillägga att det också – och nu i än högre grad – gäller hela skapelsens frihet. För människan beter sig sedan lång tid som en fästing i förhållande till den planet som hon borde ta hand om.

Eva Brunne – en profetisk röst?

Vad ska vi säga om dagens händelse i Storkyrkan i Stockholm? Några frågor väcks hos mig:
- Är biskop Eva Brunne en profetisk röst?
- Var det rätt att säga det hon sa?
- Hade Sverigedemokraterna rätt att gå ut?
- Hur ser relationen kyrka – stat ut i ljuset av det som hände?
Jag ska försöka fundera kring dessa frågor.
Men först konstatera att jag saknar kommentarer från några av de bloggar jag ibland läser. Varken Helle Klein, Dag Sandahl eller Brygubben har kommenterat. Ännu! Däremot kommenteras det av Åke Bonnier och Karin Långström Vinge. De båda är mycket positiva till predikan. Det är även jag, i stort sett, trots att jag inte hörde den men jag har läst den.
Men till frågorna:
Är biskop Eva Brunne en profetisk röst? Jo, det tycker jag. Förmodligen hade jag sagt något liknande. Och jag håller med Åke Bonnier om att det var grundat i bibelordet. (Vilket i och för sig är ett problem, eftersom det bibelkapitel, som Karin Långström Vinge citerar (3 Mos 19) också förbjuder tatueringar. Men detta är en exegetisk fråga, som får behandlas vid ett annat tillfälle. Men jag menar att det är en grundtanke i kristendomen att alla människor har samma värde och det måste kunna sägas i en predikan!
Det som kanske var problemet, var att Eva Brunne hänvisade till de demonstrationer, som hållits.

Igår kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag.

Och de var ju uttalat riktade mot Sverigedemokraterna. Hade det inte blivit lika starkt även om hon utlämnat den raden? Jag tror det!
Jag menar dock att hon uttalat sig klokt genom att säga att man ska ropa ut sin avsky mot "det" som gör skillnad på människor. Bra att hon inte sa "den".
Var det då rätt av Sverigedemokraterna att gå ut? Jag har aldrig hindrat någon att gå ut från en gudstjänst. Det måste ju ändå få vara tillåtet. Visst kan det upplevas som en provokation. Men de är faktiskt i sin fulla rätt att göra just det de gjorde.
Relationen mellan kyrkan och staten är dock intressant. Eva Brunne står, vad jag förstår, på luthersk grund. Hon målar ut att de folkvalda har ett viktigt ansvar. Givet av Gud. Det är klassisk s k två-regementslära, vad jag kan förstå, utan att vara luther-forskare. De gamla vanliga partierna, de tog inte illa upp. De vaggades tvärtom in i en trygg förvissning om att de är på rätt väg. Kanske fyllde därför predikan en djupare uppgift: nämligen att kyrkan ska stryka staten medhårs. Sverigedemokraterna fick bli syndabockarna. Hon skulle t ex kunna sagt något om att det faktum att nästan 6 % röstat på Sverigedemokraterna, även säger något om de etablerade partierna. Säger något om den invandrings- och migrations-politik som de båda blocken i princip står bakom. Av reaktionerna att döma (enligt Aftonbladets TV-klipp) verkar ju de andra inte ha tagit åt sig. Det gör mig bekymrad. Det är ju faktiskt inte Sverigedemokraterna som regerar i landet. Det är de andra partierna, och alla de som röstat på dem, som bär ansvar för de motsättningar och den misär som finns just nu. En profetisk röst skulle kunna fångat upp det.

Men samtidigt kan man inte säga allt i en kort predikan (eller tal, som en del kallade det för i TV-klippet). Att en biskop lyckats tala på ett sätt, så att det blir reaktion, det är något positivt i sig. (Även om jag inte skulle tycka att vad som helst var OK att säga).

Sammantaget: I sak tycker jag att predikan håller. Det är en speciell situation vi hamnat i. Att ett uttalat främlingsfientligt parti kommit in i riksdagen. Det är allvarligt! Men meningen om demonstrationerna, kunde ha uteslutits. Poängen skulle ändå framgått! Dessutom har fler ansvar för att det finns motsättningar i vårt land. Det kunde också ha framgått!