The struggle against corruption

16 December is a Public Holiday in South Africa. It is the Day of Reconciliation. The reasons are numerous. The South African Truth and Reconciliation Commission held its first meeting on 16 December 1995. Before that Umkhonto we Sizwe ("Spear of the Nation" or MK), the armed wing of the ANC, began its first campaign on 16 December 1961. Afrikaners used to commemorate 16 December as the Day of the Vow also known as Day of the Covenant.  This has to do with the Voortrekker victory over the Zulus at the Battle of Blood River in 1838. But today it is the Day of Reconciliation.

I would like to dedicate this blog post to one of our family’s dear friends, Mr Sekhopi Malebo. I met him in Sweden in 1981 before I left for South Africa, where I worked in the Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA) for one year. Sekhopi belongs to the very same church. He spent the same period in Sweden and coincidentally he attended the same training as my wife. That was in a folk high school and they studied pedagogy and Christian education.

When Sekhopi returned to South Africa he got even more involved in the struggle against apartheid. He was involved in the Constitution Assembly that led to the Constitution of the New Democratic South Africa. He became a member of parliament after 1994 and after that a Minister in the Free State. 

When we moved to South Africa in 2002 with our family, we lived in Bloemfontein, Mangaung, where Sekhopi and his family also lived. Our children were schooling together. We belonged to the same Lutheran Congregation in Batho. Many times, we have underscored how much the whole Malebo family meant to us during those years. Sekhopi is involved in the leadership of ELCSA both on Congregational, Diocesan and Church wide level.

You don’t find many photos of Sekhopi on the web, but this I borrow from the Evangelical-Lutheran Church in Northern Germany. They also provide a good summary of who Sekhopi is. You find the link here.

Sekhopi is a person who carries the legacy after Nelson Rolihlahla Mandela. Right now, he is involved in a new struggle to fight the phenomenon named state capture. He is one of the organisers of a march to ANC headquarters at Luthuli House that took place some time ago. Mail and Guardian states that one person that is targeted is the Secretary General of the ANC, former Premier of the Free State, Ace Magashule. 

A few days ago Ace Magashule appeared before the ANC Integrity Commission. Magashule is facing 21 charges of corruption, fraud and money laundering from his time serving as Free State premier.

My wife and I cannot do much to support this struggle. But this is one way. We also keep Sekhopi and his family in our prayers as we understand that his part in this is pivotal. South Africa is our second home country. We really wish the rainbow people a just sharing of the wealth that this rich country has.

I know that we are many in Sweden who support this struggle in the same way as we supported the fight against apartheid. And I also know that there are many South Africans who wants this fight to succeed.

 

 

Gästbloggare om våld och möjlighet till försoning

Idag delar Ulrica Fritzson tankar kring våld och försoning på min blogg. Ulrica är präst och teologie doktor. Hon har disputerat på en avhandling som bland annat bygger på försoningsarbete bland fångar i Sydafrika. Ulrica är inte bara beläst. Hon är också klok. Helt enkelt en människa jag har stort förtroende för.

Ulricas text passar in i kampanjen 16 Days of Activism against Gender-Based Violence. Den passar in i Thursdays in Black. Och den passar denna dag: Internationella dagen för mänskliga rättigheter. Artikel 1 i FN's deklaration om de mänskliga rättigheterna lyder i svensk översättning:

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap. 

Här följer Ulricas text: 

Att försonas efter våld. Går det?

Våld är ett stort och dolt folkhälsoproblem, som drabbar så mycket mer och skadar så mycket djupare än vi kanske anar. Och arbetet mot våld och följderna av det tar lång tid att både bryta och läka. Något enkelt och entydigt svar på frågan om det går att försonas efter våld är svårt att ge. Snarare skulle jag vilja beskriva det som att en form av situerad försoning kan vara möjlig; en försoning som i många fall beror av situationens möjligheter och/eller inskränkningar. Och emellanåt sker det trots allt - försoning inträder, ansvaret läggs på rätt ställe och de av våldet drabbade upprättas och ges åter makten i sina liv. Då är det väldigt mäktigt att få vara med i arbetet.

I det försoningsarbete som jag verkat i under lång tid är det just våld som i princip alltid står i fokus för försoningsarbetet; dödligt våld, grovt våld, sexuellt våld, psykiskt våld. Det smärtsamma är att våld alltid förstör och trasar sönder relationer. Tillit, respekt och självkänsla bokstavligen smulas sönder till ett intet – hos alla parter. Och vägen till ett liv värt att leva igen är lång och svår. Ändå förundras jag ofta över den obändiga vilja och kraft som trots de svåraste förutsättningar tycks leta sig fram hos dem som är utsatta för våldet och hos dem som bär ansvar för det.

En av de allra viktigaste utgångspunkterna i ett försoningsarbete där våld står i fokus är att medvetandegöra hur våld alltid föder asymmetriska relationer – och därmed alltid kräver asymmetriska lösningar. När våld skett inträder omedelbart en i alla avseenden ojämlik situation som handlar om att den våldsutövande bär det fulla ansvaret för allt våld och den som utsatts för våldet bär inget ansvar alls. Ska parterna gå in i ett försoningsarbete måste naturligtvis först allt våld upphöra och förövaren måste genomgå någon form av samtal, behandling eller terapi som är insiktsförändrande. Våld är nämligen sällan en engångshändelse, utan något som ofta är förbundet med mer eller mindre destruktiva livsmönster hos vederbörande. Sedan måste förövaren i alla avseenden ta på sig allt ansvar för våldet. Allt. När så skett, kan en försoningsprocess inledas – om de av våldet drabbade vill detta.

Den långa process som här följer kan sammanfattas i tre ord: den asymmetriska konfrontationen. Ofta hör jag människor invända mot eller ställa sig frågande till just konfrontation. Att det skulle vara för tufft, för hårt och kanske ibland omänskligt; ”Man måste kunna förstå, hjälpa, det beror ju på det och det osv”. Men faktum är att konfrontation är det mest kapacitetsstärkande, upprättande och försonande verktyg jag arbetat med i någon försoningsprocess. Att i ett narrativt, berättande rum, konfrontera den som bär ansvar för våld är att skapa en plats där vederbörande kan återerövra och rehumanisera den humanitet han/hon dehumaniserat, både hos sig själv och hos dem vederbörande utsatt för våld. För det är just detta som sker vid våld – en dehumanisering av både sig själv och de som utsätts för våld. Och detta behöver återerövras om vi ska kunna fungera tillsammans i våra mänskliga gemenskaper igen. Att konfrontera förövaren är inte att straffa, förakta eller förkasta – det är att lägga ansvaret rätt, skapa möjligheter till skuldinsikt och subjekstblivande, precis som den sydafrikanska professorn i psykologi och tillika f.d. kommissionären i Sannings- och försoningskommissionen, Pumla Gobodo-Madikizela skriver:

Confrontation forces an offender to unearth what moral sensibilities he has buried and to face what he has done, in a sobering atmosphere of reflection on ordinary human lives now shattered. It is an act of re-humanizing what and who has been de-humanized during the time of mayhem.

Vi ska värna det utrymme där en skyldig människa ges möjlighet att bli konfronterad kring vad vederbörande har gjort och varför. Sanningen, det fulla ansvarstagandet och den asymmetriska konfrontationen kan efter våld leda till re-humanisering och verklig upprättelse.

Ulrica Fritzson,

Stiftsteolog i Skara stift, teol doktor och grundare till Försoningsgruppen

Fortfarande en ung demokrati

Det är nästan aldrig sövande att titta på en sydafrikansk nyhetssänding. Kvällens SABC3-nyheter var inget undantag. Flera av nyheterna har direkt att göra med mänskliga rättigheter och Sydafrika som en demokratisk stat. Några andra inte.

Huvudnyheten var att oppositionspartierna lämnar den ad hoc kommitté som utreder om president Zuma otillbörligen tjänat pengar på uppgraderingen av säkerheten vid presidentens privata hem, Nkandla. Kommittén fortsätter dock sitt arbete. ANC har ju egen majoritet. Självklart är detta inte bra.

Enligt Mail and Guardian säger oppositionspartierna, som i denna fråga har gått samman, följande:

The opposition will not legitimise this blatant undermining of the Constitution for the protection of one man ...

Mitt tips är att en rad tjänstemän, som varit inblandade i upphandlingen, får gå. Zuma kommer att klara sig även ur denna soppa.

En annan nyhet, som har med Zuma att göra, är att han vid sitt besök hos Putin, gjorde upp om en affär kring kärnkraft. Så klart för att Sydafrikas energiproduktion domineras av kolkraft. Men kärnkraft, är det lösningen. Från Ryssland? Det diskuteras också om avtalet var förankrat ens i ANC. Även denna uppgift från Mail and Guardian.

BDLive berättar, liksom SABC3 att tre anställda inom Sydafrikas försvarsmakt (SANDF) får sina jobb tillbaka. De blev uppsagda p g a sin HIV-status. Självklart helt emot Sydafrikas konstitution. Mycket kan sägas om Sydafrika men rättsväsendet fungerar.

Winnie Madikizela Mandela firar idag sin 78-årsdag, berättade också TV-nyheterna. Så även The NewAge. Hon har en stark ställning i Sydafrika och president Zuma lovprisade henne för hennes insatser. Vilket jag håller med om. Hon var en av dem som fick betala ett oerhört högt pris i kampen. Mot slutet blev hon anklagad och även dömd för inblandning i mordet på en av medlemmarna i den livvakt hon omgav sig med, Mandela United football club. Hans namn var Stompie Moeketsie. Jag minns hur hon trotsade en gråtande Desmond Mpilo Tutu, när hon stod inför Sannings- och försoningskommissionen. Han ville att hon skulle erkänna sin delaktighet men hon vägrade.

För mig är detta ett exempel på att ingen människa är helt igenom ond eller god. Det goda Winnie Madikizela Mandela gjorde, ska dock inte förringas. Och någon form av straff fick hon. Även om jag tror att hon till slut kom lindrigt undan.

Det mest spektakulära inslaget på nyheterna var egentligen bara en kommentar i förbigående. Ett av två nyhetsnakare, skulle lämna över till ekonominytt, och undrade över bensinpriset. I sin kommentar sa han att en viss kyrka säkert skulle lyssna med intresse.

Bakgrunden kan man läsa mer om i IOL News. En pastor i Gauteng har tidigare uppmanat sina församlingsmedlemmar att äta gräs, uppger källan. Nu har han gått vidare till att be dem dricka bensin.

Jag vill helst inte tro att det är sant, men i ett youtubeklipp (länken kommer här) verkar det som att det stämmer. Pastor Lesego Daniel menar att han kan förvandla bensin till juice.

 

André Brink – live

Onsdagen blev vädermässigt en något bättre dag i Kapstaden. Hustrun åkte bl a till Kirstenbosch (botaniska trädgården) med Barbro. Själv fortsatte jag skriva på vårt ”paper”. Fram på eftermiddagen åkte vi till UWC. Där skulle André Brink hålla ”Jan Rabie and Marjorie Wallace Lecture: Ground Zero – the South African literary landscape after apartheid.” Jan Rabie var författare och Marjorie Wallace konstnär. De verkade inom Afrikanderkulturen, men var nytänkare. André Brink menade att särskilt en bok av Jan Rabie som kort och gott hette ”21” och innehöll 21 berättelser, hade förändrat hand liv. Den kom ut 1956 och Brink läste den fem år senare.
I sin föreläsning beskrev Brink hur påtagligt närvarande våldet är i sydafrikansk litteratur och han var märkbart påverkad av att hans egen dotter precis blivit utsatt för våld i samband med ett rån. (Vi märker det på olika sätt och är mycket försiktiga. T ex tog vi bilen till en restaurang i Hermanus, som låg 300 meter bort från vårt boende. Ingen bra miljöpolicy men vad gör man!) Men Brink hade flera poänger. T ex att nutida sydafrikansk litteratur skriver om den socio-politiska från ett privat perspektiv. Förklaringen var att många sydafrikaner, efter Truth and Reconciliation Commission (TRC) har börjar berätta sina historier från apartheidtiden, som inte fick berättas. Eftersom så många delar liknande erfarenheter blir därför det privata inte så privat längre.
En märklig sak med föreläsningen skedde mot slutet. Då skulle Professor Brink tackas för föreläsningen. En kvinna kom fram med blommor, som hon gav till André Brinks fru. Ur ett svenskt perspektiv var det mycket konstigt. Det var ju han som hållit föreläsningen. Inte hon. Som dessutom, enligt vad jag förstod, själv är en framstående författare.
När vi varit på föreläsningen åkte vi till Waterfront och åt med Sven och Jouni och därefter gick vi på Jazz. Green Dolphin är en restaurang som ofta har levande musik. Mest jazz. Trevligt. Det blev en ganska sen kväll! Det var det värt!