Ett ord betyder så mycket

Så brukar det heta. Idag hade hustrun och jag varit i högmässa. Det är ju Alla helgons dag, så vi tog tillfället i akt att gå i kyrkan en lördag. På väg hem mötte vi en pappa med sin son (tror jag att det var). 

Att döma av deras vita klädsel gjorde jag bedömningen att de kom från kyrkan de också och att de förmodligen var från Eritrea (eller kanske Etiopien). När jag såg att pappan hade en bit bröd i handen kunde jag inte låta bli att utbrista:

Ambasha

Ambasha eller himbasha är ett bröd som bakas i Etiopien och Eritrea och som framför allt används i anslutning till gudstjänsten vid stora högtider. I Aneby fanns det många flyktingar från Eritrea och när det var högtid i kyrkan tog de med sig detta fantastiskt goda, väldoftande bröd. När gudstjänsten var slut delades det ut. Någon kom med brödet och man fick bryta en bit och så bars det vidare.

Särskilt minns jag vid en gravsättning av en god vän. Den skedde någon dag efter begravningen, som skett på annat håll. Ingen samling efteråt var planerad men några eritreaner kom med ambasha och så uppstod en spontan måltidsgemenskap på kyrkogården. Så starkt!

Nåväl, idag mötte hustrun och jag denna pappa med sin son. Och jag kunde alltså inte låta bli att påpeka att han i sin hand höll en bit ambasha. Vad hände? Jo, ögonblickligen stannade han och gick tillbaka mot oss och räckte fram en bit, så att vi skulle bryta loss varsin del. Vi sa: tack. Inget mer. Pappan och sonen fortsatte åt sitt håll och vi åt vårt.

Efteråt tänkte jag på att det kanske är märkligt att ta emot en bit bröd från en person jag aldrig träffat förut. Men i mötet såg vi en samhörighet som ligger djupare. Vi delade bröd mitt i steget och det var stort.

Det finns de som säger att den som kommer till Sverige från ett annat land ska anpassa sig och bli svensk. Annars kan de till och med mista sitt medborgarskap – om de nu hunnit bli svenska medborgare – och skickas tillbaka till det land de kom ifrån. Om det blir så, tänker jag inte heller anpassa mig. Skicka mig vart ni vill men jag vill inte bo i ett likriktningens land, där någon makthavare  bestämmer vem som som hör till och vem som ska ut. Jag älskar kulturmöten. De berikar vår värld och vårt samhälle.

Det handlar om makt

Frågor kring

segregerade badtider, könsspecifika hälsningsprocedurer eller acceptans av månggifte

ställs av Jenny Nordberg i Svenska Dagbladet. Ja, hur ska vi se på detta med kultur och genus (Jenny Nordberg skriver kön)? Jag kom plötsligt att tänka på en ramsa/saga från min barndom:

Det var en gång en pojke, som inte ville gå till skolan.
Då gick hans mamma till riset och sa:
Snälla ris, slå pojken, för han vill inte gå till skolan.
Nej, sa riset.
 Då gick mamma till elden och sa:
Snälla eld, bränn riset, för riset vill inte slå pojken och pojken vill inte gå till skolan.
Nej, sa elden.
 Då gick mamma till vattnet och sa:
Snälla vatten, släck elden. För elden vill inte bränna riset och riset vill inte slå pojken, och pojken vill inte gå till skolan.
Nej, sa vattnet.
 Då gick mamma till oxen och sa:
Snälla oxe, drick upp vattnet. För vattnet vill inte släcka elden och elden vill inte bränna riset och riset vill inte slå pojken och pojken vill inte gå till skolan.
Nej, sa oxen.
 Då gick mamman till slaktarn och sa:
Snälla slaktare, slakta oxen. För oxen vill inte dricka vattnet och vattnet vill inte släcka elden och elden vill inte bränna riset och riset vill inte slå pojken och pojken vill inte gå till skolan.
Nej, sa slaktarn.
 Då gick mamma till repet och sa:
Snälla rep, bind slaktaren. För slaktarn vill inte slakta oxen och oxen vill inte dricka vattnet och vattnet vill inte släcka elden och elden vill inte bränna riset och riset vill inte slå pojken och pojken vill inte gå till skolan.
Nej, sa repet.
 Då gick mamman till råttan och sa:
Snälla råtta, gnag av repet. För repet vill inte binda slaktarn och slaktarn vill inte slakta oxen och oxen vill inte dricka vattnet och vattnet vill inte släcka elden och elden vill inte bränna riset och riset vill inte slå pojken och pojken vill inte gå till skolan.
Nej, sa råttan.
 Då gick mamma till katten och sa:
Snälla katt, ät upp råttan. För råttan vill inte gnaga av repet och repet vill inte binda slaktarn och slaktarn vill inte slakta oxen och oxen vill inte dricka vattnet och vattnet vill inte släcka elden och elden vill inte bränna riset och riset vill inte slå pojken och pojken vill inte gå till skolan.
JA!!! sa katten.
 Och katten på råttan och råttan på repet och repet på slaktarn och slaktarn på oxen och oxen på vattnet och vattnet på elden och elden på riset och riset på pojken och pojken till skolan!

Vi har en inneboende ovilja att ge oss på varandra. Men om någon börjar, då kan andra dras med. Syftet kan verka gott. Men helgar ändamålet alltid medlen?

When in Rome …

Eller på svenska:

Ta seden dit man kommer

Under åren i Sydafrika funderade hustrun och jag på denna klokskap med jämna mellanrum. Vi upplevde att devisen inte präglar Sydafrika på samma sätt som den präglar Sverige. Det finns inte en stark förväntan på att ’ta seden dit man kommer’ i det sydafrikanska samhället. Nu är jag fullt medveten om att jag inte varit i alla sammanhang i Sydafrika, utan endast i vissa. Jag kan också ha tagit miste. Min upplevelse är min och grundar sig på mina begränsade erfarenheter.

Det jag vill fråga är följande: skulle det kunna vara så att många av oss i Sverige är så fast i föreställningen att vi är en monokultur att vi tar för givet att alla tycker att man ska ta seden dit man kommer? Kan det vara så, att många sammanhang i världen bygger på att man istället respekterar gästen och låter gästen få vara den hen är?

Ni förstår att jag funderar kring handskakandet. Det har ju i debatten kring Yasri Khan hävdats att man ska ta seden dit man kommer. Vilket i och för sig är befängt! Yasri Khan är född i Stockholm.

Men även om det hade varit en person som kom från ett annat land, undrar jag: var i deklarationen om mänskliga rättigheter står det att man ska ta seden dit man kommer?

En som verkar argumentera enligt denna devis är min kollega Karin Långström Vinge. Hon skriver i en krönika i Skaraborgs Allehanda daterad 30 april:

Det kanske är så att en politiker som gör anspråk på att företräda ett parti och andra människor måste följa den tradition som är majoritet där hen befinner sig. Ta seden dit hen kommer, helt enkelt. Miljöpartiet, som i vanliga fall driver för viktiga frågor för att behöva ägna tid åt ständiga krishanteringar, lanserar en uppförandekod. Det är bra - då behöver ingen fundera. Och den som av religiösa skäl inte kan leva upp till den uppförandekod som gäller i den förening en vill tillhöra (oavsett om vederbörande tillber Gud, Buddha eller en påse grillchips) kan helt demokratiskt välja att engagera sig någon annanstans.

Karin säger inte att hon med 'seden' menar 'den svenska seden' Det går att läsa uttalandet som om hon menar 'miljöpartiseden'. Men fortfarande: är det verkligen så enkelt? Det tror inte jag. Frågan måste betraktas ur en rad olika synvinklar. Genus är såklart ett perspektiv och bör beaktas. Men det finns även under paraplyet ’feminism’ många perspektiv. En som skriver klokt om detta är en annan kollega, Helene Egnell, på bloggen

Den Kristna Humanismen.

Helene lyfter vackert fram de olika språkliga metaforerna:

Att ta den utsträckta handen

och

Handen på hjärtat

Ytterligare ett inlägg, som jag vill peka på, hittar jag i tidningen Syre, där Anna-Klara Bratt bland annat skriver:

Att ta varandra i hand är inte det enda sättet att hälsa. I striden om handskakningen krockar problem som den intersektionella och postkoloniala feminismen har brottats med i årtionden

Liksom Helene anlägger hon flera perspektiv. Intersektionalitet. De betyder inte att någon av dem gillar att män och kvinnor i detta fall behandlas olika. Men det innebär att saken inte är så enkel. 

Anna-Karin Bratt skriver vidare:

Ett enkelt rättesnöre är att rättigheter generellt vinner på att byggas ut – och att diskriminering bör beivras – inte motas med mer diskriminering.

Hon är kritisk till Stefan Löfvens, som hon menar, förhastade utspel i riksdagen. På Svenska Dagbladets hemsida hittar jag ett klipp där han säger:

I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen.

Jag delar Anna-Klara Bratts uppfattning att statsministerns uttalande skulle kunna blivit en stor skandal utomlands.

Själv försöker jag behandla alla människor lika. Men jag vet samtidigt att jag inte alltid klarar av att göra det. Jag misslyckas hela tiden. Därför välkomnar jag även i denna fråga problematisering och ett visst mått av ödmjukhet.

En vanlig onsdag

I onsdags var schemat relativt välfyllt. Efter morgonbön i kyrkan och sedvanligt kaffe (en given start på arbetsdagen med ungefär 15 min gemenskap i bön och 15 minuters gemenskap kring det som går under namnet varma drycker) hade jag en stund över till förberedelser. Halv elva var det dags för mässa på Riddaren, där det bor ca: 20 äldre systrar och bröder. Vi var många denna gång och det blev en förtätat gemenskap kring sakramentet. En kopp kaffe även här. Någon är en bit över hundra, en annan blind sedan länge. Men Jesus i enkelt vin och bröd känner inga gränser. Jag undrar hur länge vi kan fira denna typ av församlingsgudstjänster mitt i sällskapsrummet på ett kommunalt äldreboende. Personalen är positiv. `Just denna dag var det tandvård, så en efter en hämtades under mässan, för att få sina tänder i ordning. Det kändes bra även det. Lite ortodoxa kyrkan, på något sätt.
Hem och släppa ut hunden och få en bit mat. Sedan var det dags för konvent. Alla präster och diakoner på Öland och runt Kalmar (Norra Möre) samlades i Två Systrars kapell. Vi skulle dels prata om konfirmandarbetet, dels träffa vår blivande biskop, d v s biskop electus Jan-Olof Johansson. Det var väl inte så klurigt att prata konfirmandarbete med just präster oh diakoner. Det skulle varit bättre att samla alla som arbetar med konfirmander. D v s även församlingspedagogerna och kanske en och annan musiker eller vaktmästare. Dessutom hade föreläsaren först blivit lovad tre timmar, men p g a biskopsbesöket krympte det till 40 minuter. Det blev inte bra.
Biskopen talade mindre än 40 minuter och själv har jag svårt att få något grepp om hur vår nya biskop kommer att bli. Många tycker att det blir bra. De känner honom och känner sig trygga i det. Jag hade kanske hoppats på lite mer djärvhet. Men jag kommer att lägga honom och vårt stift i Guds händer i bön.
När konventet var slut var det dags för at åka hem och ta det lite lugnt innan kvällspasset. Först Gud och spagetti med barn, ungdomar, föräldrar och även några äldre församlingsbor. Kort gudstjänst i kyrkan. Vi hade med oss lera och funderade kring hur Gud kan forma och även omforma oss. Edvin som är i femårsåldern tyckte att den banan jag gjorde i lera var för platt. Jag lade undan den och tog en ny bit lera. Då sa Edvin att jag kunder använda den gamla biten och göra om den. Mycket bra. Hur gör jag då? Frågade jag och fick svaret: Banka till den. Ja, det är kanske så Gud gör med oss ibland. Bankar till oss. Det låter obehagligt. Och jag säger inte att detta är en genomtänkt teologi kring lidandets problematik. Men i stunden där på kyrkgolvet med barnen och lerklumparna kändes det OK att Gud skulle banka till mig i all ömhet om jag behöver omformas.
Efter gudstjänsten äter alla spagetti. Sedan var det dags att förbereda sig för mässan och därefter KU, som inleddes med ett kort bibelstudium om bibelns syn på alkohol och dryckenskap. Som en inledning på kvällens besök. Vi hade besök från Ung KRIS och det var spännande.
En fullmatad dag. Gamla, barn, unga. Fantastiskt att vara präst. Mässan i centrum. Bibeln i handen. Lera och spagetti med. Torsdagen blev lugnare och nu väntar tre dagars ledighet. Det är skönt det också!

Inget hår alls - men flera fruar

En som man inte kan önska 'grått, nytt hår' är Sydafrikas president, Jacob Zuma. Han är helt slätrakad. Men han kompenserar sitt kala huvud genom att nu gifta sig med sin tredje fru. (Fast det är hans femte totalt.) Han är även förlovad, så tanken är att det blir fler. Enligt uppgift är han far till 18 barn.

Detta är lagligt i Sydafrika! Men är det bra? Jag tycker inte det. Även i Sydafrika argumenteras det. Det handlar om huruvida det är förenligt med bibeln. Huruvida det är ekonomiskt försvarbart med tanke på att skattebetalarna ska försörja presidentfamiljen. Ett annat argument är kopplingen AIDS och polygami. Zuma själv menar att det finns många andra män, som har älskarinnor vid sidan om. Skillnaden är att han lever med flera kvinnor öppet. Han blir också försvarad från olika håll. Man säger att kritikerna inte tar hänsyn till Zumas kultur. (Zuma är Zulu.)

Men ett argument saknar jag. Varför lägger man inte ett genusperspektiv på det hela? Jag vet ingen kvinna i ledande ställning i Sydafrika, som har flera män? Skulle det accepteras?

Vi undrar, hustrun och jag, vad Zumas ledarskap kommer att betyda för kvinnors situation i Sydafrika?

Men det är intressant, detta med olika kulturella bruk. I samma ögonblick som man kritiserar en annan kultur eller en annan tid, för den delen (kanske med rätta) blir ju den självklara frågan: Vad är det i min kultur, som inte håller måttet? För det kan väl inte vara så att min kultur är den mest högstående och felfria i världshistorien?

Nästa fråga blir då: är jag öppen för kritik? För förändring?

Idag är det Trettondedag Jul. Stjärntydare från en annan kultur samlas kring Jesusbarnet. En bild för vikten av kulturell kommunikation och mångfald. Att främmande folk har något att ge. Det är traditionellt en Missionsdag i kyrkan. Bland annat samlas pengar in till detta. Men frågan är: Är vi bara givare i missionssammanhanget? Eller kan vi också vara mottagare? Vad menar jag med detta? Jo, att vi har mycket att lära av andra kulturers sätt att gestalta kristen tro. Det innebär att det svenska sättet att vara kristen, eller det västerländska, eller det feministiska eller det patriarkala, eller det högkyrkliga eller det lågkyrkliga eller något annat kontextuellt sätt att vara kristen inte nödvändigtvis är det enda rätta.

Två saker till slut:

1) Tänk om det hade varit både män och kvinnor som kom till Jesus med gåvor? Eller var det kanske det? Det är ju bara en legend som säger att det var just tre och i den nuvarande bibelöversättningen står det inte 'vise män' utan 'några österländska stjärntydare.'

2) Jag tycker fortfarande att polygami är helt fel!