Our Place 2

Nu är insamlingen till Our Place nästan klar. Jag har skickat det mesta idag. Om det blir mer går jag över med det till Två Systrars kapell på lördag. Det är den församling jag bor i. Från deras adventsbasar går pengarna också till Our Place. Med mångas hjälp och av Guds nåd har jag skickat 16 000:- till Our Place. Stort! (Kan det delvis vara ett svar på min förra bloggpost?

Men det finns fler saker att säga om detta. Deon, som förestår Our Place, har försett mig med bankuppgifter. Det är inte så enkelt detta med utlandsbetalningar. Det ska finnas en swiftcode och den vet jag hur den ser ut. För NEDBANK, som är den bank där Our Place har sitt konto, ser den ut såhär: NEDSZAJJ. Det tror jag inte Deon visste men det gick att googla fram det. Men sedan tog inte internetbanken emot mina idoga försök att skriva in siffrorna. Så jag ringde min egen bank, Swedbank. Budskapet var att jag måste ha en IBAN-kod. Så jag ringde till Nedbank i Bloemfontein och fick prata med Blanche. Jag kunde se hennes leende 9000 km bort när hon sa:

IBANkod har ni i Europa. Vi har inte sån't.

OK, tack för upplysningen. Så fick jag handfast hjälp och tror nu att pengarna både har kommit iväg från mitt konto (det ser så ut) och att de kommer fram.
Så säger Blanche:

Är det Deon Mulder som ska ha pengarna?

Otroligt! Är kvinnan en profet? Hur kan hon veta? Svaret var enkelt. Hon hade just pratat med Deon i telefon. Men det kändes häftigt. 9000 km och vi känner nästan varandra.
Men jag var ändå inte helt nöjd med min egen bank, som ligger högst 4,5 km bort. Så jag ringde upp Swedbank igen och fick naturligtvis inte prata med samme person men den som svarade tog mycket artigt emot min kritik och skulle föra den vidare i organisationen. Så jag är trots allt nöjd. Jag blev tagen på allvar. Men visst är det lite typiskt att en person som arbetar i bankens kundtjänst inte fått information om att de rutiner som gäller för betalning utanför Europa inte är de samma som de rutiner som gäller för betalning till andra länder i Europa? För världen är väl ändå större än Europa? Och verkar det inte som om vi får börja tänka att Europa inte längre är världsekonomins centrum? (Vilket Europa inte har varit på länge, tror jag!)

Our Place

Idag är sista dagen av mina 50 första år. Igår inbjöd jag därför till tårtkalas efter mässan. Ett 70-tal personer kom. Jag uppskattade det varmt. Hustrun hade ordnat smörgåssnittar och tårtor i alla möjliga former. Själv hade jag bidragit med en tårta, som var glutenfri, sockerfri, mjölk- och laktosfri. (Tyvärr innehöll den ägg, så alla kunde ändå inte äta den! Kanske tur för dem, eftersom den var lite väl hård, för att gå under kategorin tårta.) Nåja, alla var glada och bäst av allt var insamlingen till Our Place. Vi gjorde en likadan, när hustrun fyllde 50 tidigare under året.
70 personer. Över 9 700:-. Fantastiskt! Jag är djupt rörd och berörd. Ännu mer berörd blev jag när jag fick mejl från Deon, som driver Our Place, detta hem eller hospice för människor som lever med HIV och AIDS. Han skrev idag:

We need to find additional donations immediately. Sorry again for being so “direct”. I don’t have the energy to do it any other way.

Jag kunde svara honom att pengar är på väg. Så underbart, när behov och hjälp möts. Jag är också oerhört tacksam att Två Systrars församling samlar in pengar till detta från sin basar på lördag 8-da'r. Det är långt från Kalmar till Bloemfontein men ändå oerhört nära.

TSSA dag 2

När man ska vara på en konferens en hel dag och höra en rad ”paper” läsas upp, för det är så det går till, känns det märkligt att morgonbönen i stort sett består av en predikan. Visserligen började den med en vers på psalmen ”Amazing grace” (kunde vi inte sjungit något mer afrikanskt?) men i övrigt pratade en av eleverna på UFS, John Letsie, i stort sett hela tiden. Märkligt!

Under dagen lyssnade jag på Eddy Van der Borght från VU University i Amsterdam, d v s det Fria Universitetet, som drivs av en av de reformerta kyrkorna. (Eller åtminstone har en koppling dit!) Han pratade om hur den internationella ekumeniska rörelsen bidragit i kampen mot apartheid. Det var bra men jag har svårt att säga vad hans poäng var. Jag reagerade på att han två gånger använde ordet ”non-white” när han pratade om svarta. Det är en fälla, som det är enkelt att gå i. Men ingen kallar vita för ”non-black”. Han fick presentera sitt ”paper” i en s k ”plenary” d v s för alla deltagare.

Därefter lyssnade jag på Beverly Haddad från University of KwaZulu Natal. Hon är anglikansk präst och pratade om hur ”the Ecumencial Advocacy Alliance” (en organisation, som står Kyrkornas Världsråd nära) har arbetat med HIV och AIDS. Hon var mycket bra och borde ha fått prata i plenum. Anser jag! Hennes poäng var egentligen självklar: arbetet med HIV och AIDS borde inte ha sitt centrum i Geneve utan i Syd. Men där pengarna finns, där fattas även besluten och därför är inte arbetet så imponerande.

Nästa parallellseminarium jag gick på var underligt. Janet Trisk, från St David’s i Pietermaritzburg, presenterade ett ”paper” med rubriken: Beauty for ashes: responding to violence. Grundtanken var att kyrkan ofta tagit sin utgångspunkt i döden, snarare än livet. Vi kallar oss för dödliga (mortals) istället för levande. På olika sätt gick hon igenom hur en teologi, som tog sin utgångspunkt i livet med begrepp som ”natality” och ”flourishing” som grund, skulle kunna leda till mindre våld. Därifrån kom hon in på begreppet skönhet. Där gick det kanske lite för långt. Ett medelklass-perspektiv. Men det väckte tankar i alla fall.

Före lunch skulle vi hört Russel Botman, den enda svarta personen, som hade fått möjlighet att tala i plenum. Först när vi satt i salen fick vi veta att han inte kunde komma. Dåligt! På sått sätt blev alla plenarsamlingar ledda av vita, medelålders män. De flesta från Europa! Trist och egentligen helt obegripligt! Istället för Russel Botmans ”paper” blev det årsmöte för TSSA och Hans föreslog mig som medlem, vilket accepterades. Vad nu det kommer att betyda! I mötet tog Beverly Haddad upp snedfördelningen när det gäller talare. Bra!

Efter lunch åkte jag och hyrde en bil och uträttade en del ärenden. Jag missade därmed en omgång seminarier men det gjorde inget. Efter fikat, som jag delade med professor Pieter Verster, som jag hjälpt med visum till Sverige i somras (det är inte så lätt att komma in i Sverige) lyssnade jag till konferensens enda katolik. En radikal nunna från St Joseph’s, som heter Sue Rakoczy. Hon pratade om ”Discernment” som på svenska betyder urskiljning. Vi använder inte det så ofta men det handlar om att urskilja Guds röst i sitt liv och hör hemma inom den mystika traditionen. Hon gav några feministiska perspektiv och pratade bland andra om Katarina av Sienna, Florence Nightingale och Dorothy Day. Jag var nog inte så motiverad men det fanns intressanta vinklingar!

Innan middagen åkte jag till Angels Haven och hämtade kläderna, som mina bröder lämnat kvar. Dessa och kläder de lämnat i Kapstaden körde jag sedan till Our Place, där de förhoppningsvis kom till nytta.

Middagen blev mycket trevlig. Jag satte mig vid samma bord som studenterna från UKZN. Det var postgraduate students från Kamerun, Nigeria, Zambia, Malawi, Zimbabwe och Tanzania samt deras lärare, Beverly Haddad. Äntligen en fläkt av det svarta Afrika i detta annars så vita sammanhang. Vi hade dessutom oerhört roligt. Skrattade mycket! Härligt!

När vi väl kommit hem till Sekhopi och Keitumetse satt Hans och jag och förberedde oss för vårt ”paper”. T ex genom att läsa igenom vissa delar och ta tid. Vi tyckte att det var viktigt. Att hålla tiden och ge utrymme för samtal!

Tillbakablickar i Hermanus 3

Tisdagen var en mellandag. Måndag disputation och onsdag graduation. Så vi hade vissa funderingar på vad vi skulle göra på tisdagen. Det blev tre saker. På förmiddagen åkte hustrun och jag till sta’n med några av de andra. Bland annat för att köpa grönsaker och annan mat till det hem för människor som lever med HIV och AIDS, som vi brukar besöka. Alltså åkte vi på förmiddagen och handlade mat. När vi kom hem fick vi besök av Maphuti, som ville ge oss några minnen från Sydafrika. Det var fint. Efter det åkte vi mot Our Place.
Deon, som är föreståndare, var inte där men vi hälsade på de andra och hustrun lyckades få kontakt med honom via telefon. Hustrun gick ut till de andra kvinnorna i köket och började göra i ordning mackor. Vi satte oss och åt, tillsammans med Deon. De som bor där fick också sina smörgåsar och sin frukt. Jag hade nog tänkt att vi alla kunde sitta och äta tillsammans men det blev inte så. De flesta boende finns i sina sängar. Det centrala var ända att alla fick samma mat, tillredd av samma händer. Man ska heller inte underskatta smittorisken. Någon av oss kunde ju föra med sig en förkylningsbakterie och de sjuka ska helst inte dra på sig mer sjukdomar. Av Deon fick vi veta mycket om situationen på Our Place och hur människor som lever med HIV och AIDS har det i Sydafrika idag.

- Människor runt omkring är trötta på sjukdomen.

Det betyder att det blir mindre gåvor och svårare att få tag på medicin. Men de människor vi träffade på Our Place var inte friska, det kunde vi se med egna ögon. De finns! De behöver omvårdnad och de behöver medicin.
Deon är noga med att alla de som bor på Our Place är resurser. När inte han eller någon av de andra ansvariga är där (anställda finns inte) är det de sjuka som vårdar varandra.
Our Place är en typ av projekt som vi i vanliga fall inte skulle stödja. Det har en svag organisation, några rapporter eller bokslut har vi inte sett. Men det engagemang vi ser hos Deon är äkta. Det går inte att ta miste på. Det finns inga som helst tecken på att han tjänar pengar på det han gör. Det liv han lever är allt annat än behagligt. Drivkraften ligger på ett helt annat plan.
När ouma (det betyder mormor eller farmor) kommer för femte gången och avbryter vårt samtal, berättar Deon att AIDS sätter sig på hjärnan hos vissa. Viruset äter protein. Så uttrycker han det. Ouma talar inte många rediga ord. Deon, som är lång och kraftigt överviktigt, reser sig upp, tar Ouma varligt i handen och säger:

- Kom, nu går vi härifrån, Du och jag, Ouma.

Det är mycket kärlek och värme. En sydafrikansk, vit medelålders man och en gammal, nästan hopskrumpnad, svart kvinna går iväg och vi ser det nya Sydafrika. Men glädjen över att hudfärg inte spelar någon roll längre blandas med insikten att Sydafrika i stort sett samtidigt som apartheid avskaffades fick en minst lika stor utmaning att brottas med. Hur är det idag med solidariteten med Södra Afrika? Under kampen mot apartheid var vi med och sjöng befrielsesånger. Idag finns också behov av befrielse. Bryr vi oss? Anders och Ouma