Säkerhet - för vem?

Igår fördes en intensiv debatt i media om vad statsminister Stefan Löfven egentligen menade. Kan regeringen tänka sig att använda militärer mot civila? Nej, så ska det inte tolkas menar somliga. Andra uppfattade ändå att det fanns en öppning hos statsministern för detta. Aftonbladet skriver in en rubrik:

Löfven utesluter inte militär mot gängen

Jag såg inslaget i Aktuellt. Justitieminister Morgan Johansson grillades av nyhetsankaret. Tröttsamt! Går det inte att komma lite djupare i den politiska analysen?

Företrädare för olika partier fick komma till tals på scenen.
Gudrun Schyman är nummer två från höger. 

Efter att ha varit på Norrmalmstorg i söndags, på en manifestation, som anordnades av Me Too Sweden, måste jag ändå fundera över hur olika fokus läggs, när det gäller säkerhetsfrågor. Hur kan det komma sig att ansvariga är beredda att lägga miljarder på det militära försvaret och diskutera möjligheten av att använda militärer i förorterna men inte göra mer, när det gäller våld och övergrepp mot kvinnor?

Gudrun Schyman sammanfattade på Norrmalmstorg:

Vi kan inte ha miljardrullningar till det militära försvaret och samtidigt kaffepengar till kvinnojourerna.

Även Helle Klein har en poäng när hon på Dagens Arbetes blogg skriver om partiledardebatten:

Partiledardebatten stannade vid oron och glömde framtiden.

Får vi en valrörelse i år, som bara handlar om lag och ordning, brott och straff, så får vi också ett otryggare samhälle. Det är jag övertygad om.

Skolans julavslutning i kyrkan igen

Av någon anledning dyker frågan om skolavslutningar i kyrkan upp i tidningarna med jämna mellanrum. Företrädelsevis denna tid på året eller i början av juni. Ibland blir jag intervjuad. Så hände häromdagen och idag kom en artikel i Östran.
Om skolan väljer att lägga sina avslutningar på annan plats är det helt enkelt skolans beslut. Men egentligen är det märkligt att alla religiösa inslag ska förbjudas i det offentliga rummet. Jag håller med Helle Klein, som i förra numret av Kyrkans Tidning skriver:

Nyateisterna blandar ständigt samman den sekulära staten med det sekulära samhället. Det finns knappast någon i den svenska debatten som företräder idén att staten ska vila på religiös grund. Däremot hör självklart religion liksom kultur, politik, vetenskap och allting annat till själva samhället. Religion är en del av offentligheten liksom andra yttringar från folkrörelser och föreningar i civilsamhället.

Om samhället plockar bort religiösa uttryck i skolan, hjälper det inte våra barn och ungdomar. Hur ska de kunna förhålla sig till religion om de inte får möta den? Hur rustade blir det uppväxande släktet att stå emot religiös extremism om de aldrig får möta religion?
Men fortfarande är det skolan som äger problemet när det gäller skolavlutningarnas vara eller icke vara i kyrkorna.

Kyrkokansliet

Nu läser vi i Kyrkans Tidning om Svenska kyrkans kansli i Uppsala. Vad händer? Generalsekreteraren har fått sluta. Personalchefen har fått sluta. Nu även informationschefen. Bryggubben bloggar om det. Dag Sandahl bloggar om det. Någon som heter Jerry bloggar om det. Helle Klein bloggar om det. Vad händer? Enligt SVT ska det ha handlat om sexuella trakasserier. Och budskapet är det vanliga. Svenska kyrkan sopar konflikter under mattan. När sedan Aktuellt försöker fråga Ärkebiskopen om vad som hänt gäller: Inga kommentarer. Ett pressmeddelande verkar ändå erkänna att det handlar om någon form av diskriminering. Men vad är det som händer?
För ett par veckor sedan sökte jag ett arbete på kyrkokansliet. Men det fick jag inte. Kanske ska jag vara lika glad för det. Men fortfarande undrar jag: vad händer? Det kan ju inte vara hela sanningen att en chef har betett sig klandervärt. Är hela kolossen i gungning? När jag läser i Daniels bok kapitel 2 vers 31-36 om kolossen på lerfötter tänker jag att det kanske är Svenska kyrkans situation. Den dröm som kung Nebudkadnessar hade:

Konung, du såg i din syn en väldig staty. Den stod där framför dig, mäktig och starkt glänsande, en förfärande anblick. Huvudet på statyn var av rent guld, bröstet och armarna av silver, buken och höfterna av koppar, benen av järn, fötterna delvis av järn, delvis av lera.
Medan du såg på den rycktes en sten loss, utan att någon hand rörde vid den, och träffade statyns fötter av järn och lera och krossade dem. Då krossades alltsammans, järn, lera, koppar, silver och guld. Det spreds som agnar från tröskplatserna om sommaren, fördes bort av vinden och stod ingenstans att finna. Men stenen som hade träffat statyn blev till ett stort berg, som uppfyllde hela jorden. Detta var drömmen. Nu vill vi tyda den för konungen.

Det är inget fel på lera. Felet med statyn är att leran inte kan bära upp överbyggnaden. Leran klarar sig. Den är formbar och förändringsbenägen. Leran är församlingarna. Men överbyggnaden är t ex koppar.


Jag är övertygad om att vi behöver biskopar och stift för att hålla ihop kyrkan men fler och mindre stift. På den nationella nivån behövs inte så stor apparat. Rädslan för att lerfötterna inte bär upp överbyggnaden tror jag gör kyrkoledningen räddhågad och trendkänslig. Jag hoppas jag har fel. Men frågorna kvarstår: Vad händer i kyrkokansliet?

Snurrigt på nätet

Brygubben kommenterar tidningen Dagens påstående att Helle Klein ska bli präst igen. Ja, det är en märklig rubrik. Hon var ju präst även när hon var tjänstledig.

Men även Helle Klein själv lyckas krångla till det. Hon skriver i en ledare i AB den 21 april om sin förestående avgång:

Gud får förresten vänta lite ändå, för nu tänker jag ha hundraprocentigt fokus på opinionsbildningen fram till valet ...

Nog tycker åtminstone jag att det är synnerligen klantigt uttryckt. Eller rentav dålig teologi! Visst jag förstår att det har en koppling till en annan rubrik: "Himlen kan vänta". Men i alla fall. Som jag ser det har väl även opinionsbildning med Gud att göra! Till och med ganska mycket!

Insändaren som jag inte skickade in

Ibland skriver jag insändare. En del skickar jag in. Ibland blir de publicerade. Häromdagen skrev jag följande. Har inte orkat skicka in den. Då kan jag ju publicera den på min blogg, så får kanske någon läsa den i alla fall.

Vad är meningen?

När jag läser på Svenska kyrkans hemsida om vuxenkatekumenat, vuxenvägen till tro, och klickar på ’lästips’ får jag en smärre överraskning. Det finns bara två lästips, för den som, genom vuxenkatekumenatets form, vill hitta in i kyrkans liv. De två lästipsen är ’Om Jesus' Författare: Jonas Gardell Norstedts förlag, 2009 och ’Om Gud' Författare: Jonas Gardell Norstedts förslag, 2003.
Några frågor anmäler sig: Är detta de enda tänkbara böckerna? Är Jonas Gardell att betrakta som den enda representanten för Svenska kyrkans syn på hur en vuxen kommer till tro? Jag har läst båda böckerna, och delvis tycker jag att de är bra. Men det blir så ensidigt, om bara Jonas Gardell ska ha tolkningsföreträde. Dessutom blir jag trött på hans ojämnhet. På den blogg, som härbärgeras av Aftonbladet och som lovprisas av Helle Klein, på hennes blogg, med orden:

’Jag älskar hans komik. Liksom hans teologi.’

skriver Gardell om själslig otrohet:

'Jag skulle bli mycket ledsen om Mark var själsligt otrogen. Om han däremot skulle råka doppa veken i fel gryta bryr mig inte alls.’

OK, jag fattar att det är ett blogginlägg och ska tolkas som ett sådant. Men teologin bakom påståendet måste väl ändå kunna granskas. För mig verkar det som om Gardell skiljer mellan själslig och kroppslig otrohet. Jag håller inte med om den distinktionen. Kropp och själ hör väl ihop? Håller Helle Klein med? Och vad säger de inom Svenska kyrkan, som ger lästips på hemsidan, för dem som söker en vuxen väg till Kristen tro? Kanske ska jag bara vara tacksam att de inte länkade till Gardells Aftonbladsblogg.

Earth hour

En timme för jorden. Nu på lördag. 20.30 - 21.30. Då ska så många som möjligt släcka .... ja, vad ska vi släcka? Jag läste på Helle Kleins blogg att vi ska släcka ljuset. http://blogg.aftonbladet.se/3
Nja, kan man inte säga att man släcker alla lampor eller lyset? Lyset är väl bra. Man ska ju helst inte vara på lyset.
Men att släcka ljuset, det vill vi väl inte? Kommer ni ihåg det kinesiska (tror jag) ordspråket:
'Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus!' Vad ska vi nu säga: 'Förbanna inte mörkret, släck ljuset!' För mig blir symbolspråket problematiskt. För när vi sitter där och har släckt alla lampor, då ska vi väl ta fram våra stearinljus och föra ett stilla samtal om hur vi bäst förvaltar den jord, som Gud har gett oss? Handlar det bara om att släcka lamporna - men kanske behålla TV'n på eller datorn - vad har vi då vunnit?
Det finns lite att tänka på, med andra ord.
Vi pratade om det i ett kyrkligt sammanhang. Tänk om alla släcker utom kyrkan? Hur skulle det se ut? Frågan är befogad, men släcker vi bara, för att ingen ska ha möjlighet att i efterhand kritisera oss, för att ha haft lyset tänt, vad har vi då uppnått?