Tillbakablickar i Hermanus 7

Onsdag. Graduation. Förmiddagen tog vi det lugnt och sedan blev jag skjutsad till universitetet. Hade lite att pyssla med. Klockan ett anmälde jag mig på baksidan av den stora aulan: Callie Human Hall. Sedan kom de andra vid två-tiden och så var det dags att ta plats. Jag satt i närheten av Brad Sweet. På andra sidan mittgången fanns Amaka Ideh, från Nigeria. Kul att känna två av de andra blivande doktorerna.
Ganska exakt 14.30 spelades Gaudeamus Igitur ur högtalarna och en procession bestående av universitetets Chancellor, vice Chancellor (d v s Rector) och vice rectors, samt fakulteternas dekaner m fl. Alla klädda i olika gowns i alla möjliga färger. Det var vackert om än lite märkligt i Afrika.
Jag har vid ett tillfälle gått först i denna procession. Som studentpräst, för att inleda Graduation med bön. Nu hade detta moment tagits bort. Lite tråkigt, anser jag. Man skulle hellre gjort det mer inklusivt och haft företrädare för olika religioner som fått turas om att inleda med bön. Istället blir religionsfrihet, frihet från religion och ateismens agenda segrar. Trist!
The Chancellor öppnade ceremonin och sedan var det dags att presentera den som blivit hedersdoktor. (Doktor Honoris Causa). Det var en professor i pedagogik. Sedan fick en av de administrativa medarbetarna ta emot medalj. Därefter var det dags för oss doktorander. En efter en fick vi komma upp på scenen, tillsammans med vår promotor. Jag var näst sist. Sist var Brad Sweet. Mest jubel och stående ovationer blev det när Anna Magdalen de Jager stapplade upp på scenen. Hon är 93 år !!! Stort jubel, applåder och de särskilda afrikanska ljud, som kallas ululating, på engelska.
När det var min tur kände jag mig nästa fysiskt berörd av stundens allvar. Professor Strauss ledsagade mig till scenen. Jag ställde mig framför talarstolen och han presenterade mig och min avhandling. Sedan fick jag falla på knä framför the Chancellor, som la sin mössa på mitt huvud, som ett sätt att symboliskt sätta på mig min hatt. Därefter ställde jag mig framför en annan dignitär, med ansiktet utåt publiken och fick min hood trädd över huvudet. Det är ett band, som är själva tecknet på att jag nu fått min doktorsgrad. Jag fick även mitt doktorsintyg i handen. Ett enormt intyg i A3-format. Allt var över på någon minut och sedan fick jag gå och sätta mig.
Efter oss doktorander var det dags för alla magister/master – studenter, kandidater m fl. Det var nog över 100, så det tog ett tag. Ljudnivån höjdes hela tiden och en höjdpunkt var det, då en blind student leddes av förmodligen sin hustru över scenen. Då blev det åter stående ovationer.
En annan höjdare utgjordes av en ung, svart tjej, som låtsades att scenen var en cat-walk. Hon gick utstuderat mellan presentationen och the Chancellor. Folk jublade. Och vad ska man säga. Det var hennes 30 sekunder i rampljuset och hon hade insett att det krävdes något extra, för att synas i denna medeltida traditionstyngda kavalkad av röda och svarta gowner.
När alla blivit vederbörligen iklädda sina olikfärgade band höll universitetets Rektor, Professor Jonathan Jansen, tal. Det var lysande. Tyckte jag. Min professor sa till mig efteråt att han tyckte det var nonsens. Det tycker inte jag, sa jag.
Prof. Jansen talade om ledarskap. Om att våga sticka ut och gå sin egen väg. På ett o-afrikanskt sätt pratade han om ensamhet. Om att en ledare är ensam och måste våga gå sin egen väg. Själva poängen kom i form att Liverpools välkända sång. Professorn menade att ledarens uppgift är att ”walk alone” and if you do that ”you’ll never walk alone”. Mycket klokt!