En kioskvältare

 

Idag har jag varit på disputation. Numera Teologie Doktorn Erika Boije försvarade sin avhandling:

En ny luthersk nation

Ideal och motbilder i Fältskärns berättelser av Zacharias Topelius

Först en bekännelse. Jag har inte läst detta historiska romanverk. Genom avhandlingen – som jag skummat – och disputationen – som var mycket informativ – har jag dock ökat mitt kunnande betydligt. Och jag är i gott sällskap. Opponenten, Alexander Maurits – docent vid Lunds universitet – erkände att han trodde att verket omfattade en enda bok. Den hade han ju sett i sina föräldrars bokhylla. Sanningen är att romanen fördelas på flera band med över 1 000 sidor. Den textkritiska utgåvan utgörs av fyra band.

Topelius ville, vad jag förstår, besvara frågan:

Äger Finland en historia?

Hans svar blev bland annat detta verk. Han skrev på 1800-talet, sedan Finland gått från att vara den östra rikshalvan i Sverige till att bli ett autonomt storfurstendöme i Ryssland. Romanen utspelar sig på 1600- och 1700-talen. Syftet verkar ha varit att bidra till att skapa Finland som en nation efter 1809. Den lutherska tron spelar en avgörande roll.

Topelius litterära verk har studerats men ingen har tagit sig an Fältskärns berättelser ur ett religionsperspektiv. Nu är det gjort. Det andra kapitlet handlar om lutherska förebilder, tredje kapitlet om katoliker – som utgör en motbild. I dessa kapitel analyseras alla personer som är antingen lutheraner eller katoliker. I det fjärde kapitlet finns minoriteterna. Utövare av folktron, judar, muslimer och de som inte ens nämns: samer och ortodoxa kristna. Det ska bli spännande att läsa vad Erika skriver om detta.

Nationen byggs runt det lutherska hushållet, där husfaderna spelar en avgörande roll. Men samtidigt är Topelius kritisk mot män som inte är bra fäder. Ofta verkar det som att han lyfter fram husmodern som förebild. Kanske för att endast hans döttrar överlevde till vuxen ålder. I det lutherska hushållet finns ju inte plats för katoliker och andra. Därför finns det heller inte plats för dem i nationen, enligt Topelius. (Kraftigt förenklat av mig.)

Opponenten var inledningsvis skämtsam. Han började berätta vad en fältskär egentligen är. En slags amatörkirurg i krig. Lite väl grundläggande enligt mig. Men syftet var att han ville uttrycka en förhoppning att opponent och respondent inte skulle bli så oense att en fältskär skulle behöva tillkallas. Roligt! Men också ett sätt, tror jag, att förbereda auditoriet på att det skulle bli en snäll disputation. Opponenten var lågmäld och återhållsam. Erika fick inte så många svåra frågor. Hade hon fått det, hade hon säkert klarat det bra. Hon gjorde ett mycket påläst intryck.

Opponenten gör sin slutplädering och gratulerar Erika
till en välskriven avhandling.

Ett annat skämt handlade om doktorsavhandlingar inom kyrkohistoria i Uppsala. Det var där begreppet kioskvältare nämndes. Jag förstod det som att Erikas avhandling inte skulle bli en kioskvältare. Vilket avhandlingar sällan blir. Men så citerade han den tidigare professorn i kyrkohistoria i Uppsala, Oloph Bexell, som lär ha sagt att avhandlingar i kyrkohistoria i Uppsala ofta är väldigt tjocka. Vilket inte Erikas är. Oloph Bexell lär ha sagt att de är så tjocka att – om man kastar dem mot en kiosk – så välter den.

Det ska bli roligt att läsa mer i denna spännande avhandling. Jag tror faktiskt den skulle kunna bli en kioskvältare. Den finns också att ladda ner på DIVA. Länken kommer här.

Good guys and bad guys

Are Lutherans the good guys and Pentecostals the bad guys? This was one of the question that were posed at the defence of a thesis at Uppsala University on Friday morning. A friend and colleague, Johannes Habib Zeiler, defended his doctoral thesis:

Crafting Lutheran Pastors in Tanzania. Perceptions of Theological Education and Formation in the Evangelical Lutheran Church in Tanzania

It was an interesting two hours conversation, mainly between the respondent (Johannes) and the opponent (Prof. Knut Holter, University of Stavanger).

The opponent began by giving an overview of the thesis and made sure that the respondent accepted his rendering. Johannes did and said:

It is obvious that we have read the same book.

After that the opponent said he would now change attitude. He revealed that he was equipped with a sledgehammer. He was prepared to use it if he found any cracks in the reasoning in the thesis. He could even consider making cracks in the construction himself. Of course the respondent and the audience laughed but I could also feel a sense of anxiety in the room.

After almost 1½ hour the opponent stood up and concluded that the thesis
in deed was a good piece of academic work.

After almost one and a half hour we were, however, relieved. Johannes was calm and relaxed throughout the disputation and gave good answers to the opponent. Johannes also admitted that he could have done things differently. (As a respondent you must show some humility).

Let me point out a few things that struck me. Johannes has conducted interviews with lecturers at Tumaini University Makumira, where Lutheran Pastors in Tanzania get there education. He has also interviewed a number of Bishops of the Evangelical Lutheran Church in Tanzania. In order to get access to these informants he has made use of his contacts. He has met them both as a scholar and as a Lutheran Pastor from Church of Sweden. It has been important to build good relationships with them. This could however have interfered with his ambition to act critically, as a scholar. On the other hand, if he had not done this, he might have come across problems in even getting to talk with them. The opponent and some of the members of the committee, who ultimately would decide whether or not the thesis would be approved, raised some concern on this point. Johannes should have asked more critical questions and not relied on the informants so much. One of the committee members, Professor Eila Helander, University of Helsinki, also asked about the set of questions that Johannes had used in the interviews. They were nowhere to find in the thesis. Of course she was right, it would have been interesting to see them.

Another committee member, Professor Joram Tarusarira, University of Groningen, asked about the role of traditional African religion in the context of formation of Pastors. This could also have been interesting to find out. My remaining question is whether or not Johannes had asked the informants of this connection. It was obvious that they did not take up this issue on their own. Traditional belief systems probably play an important role. But again, how can you as a scholar get information about this if the informants don’t speak about it themselves? (I need to admit that I have no experience when it comes to interviews. I have mainly worked with written texts.)

What about the Pentecostals? If I understood the conversation correctly this is one of the finding in the thesis. Those who are responsible for the formation of Pastors in the Evangelical Lutheran Church in Tanzania regard Pentecostalism as a threat. They want to safeguard the Lutheran identity from to many charismatic influence. These influences also come from within the Church. Johannes states:

This study shows that the informants are constantly negotiating and wrestling with the influx of ideas and practices from the ‘inside’, i.e. from dynamic Lutheran pastors in charge of charismatic and flourishing congregations across the country (Zeiler 2018:193).

To me it is clear that we face similar challenges at the Church of Sweden Institute for Pastoral Education. There is a conversation about our own chapel life and our different forms of worship, such as folk church inspired, low-church, high-church, charismatic and many other forms. If I as a teacher find that students prefer a more charismatic worshipping style, do I welcome that? Do I try to “craft” that student in a different way? Does our new Altar Book allow a charismatic liturgy and accommodate Pentecostal influences?

Johannes is coming to us in a few weeks’ time as a guest lecturer. He is going to teach about Ecumenism. I think I will ask some of these questions to him during that lecture.

Disputation i onsdags

Det tar ibland några dagar att smälta viktiga saker. Gunilla Hallonstens disputation i Lund var fylld av intryck. Resan har jag redogjort för. Med hjälp av tågbyte kunde vi komma i tid till själva disputationen. Sal 118 på Centrum för teologi och religionsvetenskap, Allhelgona kyrkogata 8, Lund var fylld. Många personer kände jag. Bland annat JP Heath, som är anglikansk präst i Sydafrika. JP leder en världsomspännande organisation som heter INERELA+ (International Network of Religious Leaders Living with or Affected by HIV). I början av Gunillas avhandling berättas hur JP skulle leda en retreat med människor, som lever med HIV i Swaziland. Den var nära att ställas in p g a att många lämnade återbud. Men JP åkte ändå, för han menade att det var viktigt, även om bara en enda kom. Det visade sig att fler än väntat kom till retreaten. Gunillas avhandling heter:

Not the Whole Story. The Impact of the Church, Traditional Religion and Society on the Individual and Collective Perceptions of HIV in Swaziland.

En lång titel. Kort sagt handlar det om hur de som lever med HIV i Swaziland blir stigmatiserade, d v s hamnar i ett utanförskap, som är värre än själva sjukdomen. Både kyrkan, den traditionell religionen och samhället förstärker detta. Men detta har jag skrivit om i en tidigare bloggpost. Opponent var Diana Mulinari, som är fil dr i sociologi och professor i Genusvetenskap. Hon opponerade inte på ett traditionellt sätt. Enligt egen utsago var hon för berörd av alla de livsöden Gunilla beskriver i sin avhandling. Gunilla har gjort intervjuer, både i s k fokusgrupper och med enskilda (nyckelinformanter). Professor Mulinari var nästan lite väl vänlig. Dessutom pratade hon kanske något för mycket själv. I alla fall blev Gunilla godkänd och festen på kvällen var också en stor del av behållningen. Med en mycket brokig skara människor från både Södra Afrika och hela Norden. Sång och tal. God mat och god dryck. Gertrude och Tipei Marazanye, som är missionärer i Lunds stift, från Zimbabwe spred god stämning när de tillsammans med sina barn sjöng flera härliga låtar från Södra Afrika. Så mitt i allt ombads Gertrude be aftonbön och trots att inte särskilt många behärskar Shona, var vi alla delaktiga. En av akademikerna berättade att han aldrig varit på en disputationsmiddag på teologen där det förekom bön. Och han hade varit på många. Då var det verkligen på tiden, tänker jag. Och det ska till påverkan från Afrika, för att det ska inträffa. Tala om mission i retur! Underbart!

Rättrådig svärfader

Vi är på väg till Lund. Disputation. Det ska bli trevligt på alla sätt. Vi tog bussen till Kalmar Central och klev på tåget. Då kommer ett budskap i högtalaren: Det blir ersättnngsbuss. Olycka utanför Nybro. Någon i kupén blir irriterad. Jag säger klämkäckt: Det kunde varit värre! Då säger personen: Vi ska med flyget. Jag förstår plötslig irritationen. Konduktören kommer och säger att det kan ta 2 timmar extra. Nu blir jag själv fundersam. Ska vi missa disputationen? Inte bra. Hustrun ringer svärfadren. Beslutet blir: Kom och hämta oss! Vi kör bil till Lund! Den gode svärfadren lämnar den väntande frukosten, sätter sig i bilen och vi går ut ur tåget och ställer oss och väntar. Då kommer ersättningsbussen. Hustrun ringer svärfadren, men mobilen ligger nog hemma. Vad gör vi? Vi går på bussen och ringer svämodren. Sedan börjar ett ivrigt ringande åt olika håll. Resebutikens personal går ut och söker efter svärfadren utan famgång. Vi mår inte bra. Så småningom får vi åter kontakt med svämodren, som meddelar att svärfadren gått in i pressbyrån och ringt hem och fått information om läget. Klok svärfader löser situationen! Tack! Vi sitter nu på bussen och kanske snart på ett tåg till Lund.

Att leva med HIV

Igår åkte jag till Lund. Goda vännen och kollegan, Gunilla Hallonsten, la fram sitt avhandlingsmanus vid ett s k slutseminarium. Det var spännande. Gunilla har intervjuat människor som lever med HIV. Det har hon gjort i Swaziland, där Gunilla, Hermann och barnen bodde ungefär samtidigt som vi bodde i Sydafrika. Skrämmande berättelser, som framför allt (men inte enbart) kvinnor berättar om sin utsatthet i ett land där män utövar makt på många plan och ofta på ett våldsamt sätt. Ibland i form av det som sociologen Bourdieu kallar symbolisk makt. Men ytterst handlar inte avhandlingen om vanmakt utan om den energi som finns hos den utsatta. Gunilla är inte "the voice of the voiceless" utan låter de utsatta själva göra sina röster hörda.
Även om Gunilla säkert får ändra ett och annat i sin text (så blir det alltid vid slutseminarier) så kommer disputationen att gå som en dans.
Det var mycket fint att få vara med.

Avhandlingens väg över oceanen

Måndagen den 13 september 2010 disputerade jag. Avhandlingen fanns då i ett fåtal exemplar. Några häftade och några inbundna, enligt fakultetens anvisningar. I Sydafrika är det inte brukligt att man trycker sin avhandling. Vilket det är i Sverige.
Redan innan disputationen hade jag ansökt om medel att trycka avhandlingen. Jag hade fått ett par positiva förhandsbesked (och några negativa). Jag bedömde att de utlovade pengarna skulle räcka, för att trycka erforderligt antal avhandlingar. Därför påbörjade jag processen redan nere i Sydafrika genom att sätta mig med min redaktör, Mike McCoy, och gå igenom hur vi skulle jobba.
Väl hemma i Sverige kom mycket annat emellan men i februari 2011 var det mesta klart. Mike och jag hade tät kommunikation och det såg ganska bra ut, vid tryckeriets dead-line. Enda detaljen var själva person- och sakregistret, som jag skapade en mörk februarinatt. Men när jag fick korrekturet hade alla sidhänvisningar kommit fel. Kris!

Stryk hela registret!

Så kände jag och så skrev jag till Mike. Men han kunde ordna det genom något slags uppdateringskommando i ordbehandlingsprogrammet. (Nu har jag sett att det finns några fel kvar, men det får vara!)
Målet var att det skulle finnas en del avhandlingar till ett seminarium i Lund 23 maj, där jag medverkade med ett s k ”paper”. Det fanns det också. Med hjälp av en gästande sydafrikansk professor. Resten av avhandlingarna skulle sedan skeppas med båt. Piece of cake!
Eller inte. Det visade sig att någon (tryckeriet eller Mike) behövde ett exporttillstånd. Det blev Mike som fick ansöka om det. Och det tog viss tid. Sedan kunde processen startas. Böckerna skickades någon gång i höstas. Jag visade avin för min son sjömannen, som kunde utläsa att böckerna skulle lastas om i Hamburg.
När jag skulle åka till London häromveckan fick jag ett mejl från ett företag i Göteborg, som sköter förtullning mm. De meddelade att böckerna nått Hamburg. Och att de skulle förtullas där. Den tyska tullen behövde kopia på min faktura. Att jag betalt böckerna. Detta gick att ordna. Jag satt på tåget och hann precis mejla Mike, få svar och skicka det vidare innan vi passerade gränsen till Danmark och jag stängde av min iphone. Men när vi kom till London, fick jag veta att tullen hade stött på problem. På fakturan stod: 400 böcker och i lasten fanns bara 250. Vad har hänt med de andra 150? (Jo, de hade jag lämnat i Sydafrika hos Mike, som distribuerat de flesta till bibliotek, universitet, privatpersoner m fl.) En av böckerna hade jag skickat till Desmond Mpilo Tutu.

Hans sekreterare svarade såhär:

Dear Anders
On behalf of Archbishop Desmond Tutu I thank you very warmly for sending him a published copy of your doctoral thesis on the South African Council of Churches after 1990. Congratulations on your achievement.
The book will be shown to the Archbishop who I am sure will find it of interest because of his association with the SACC.
Yours sincerely
Anne Field
Office: Archbishop DM Tutu

Detta behövde tullen veta. Ja, kanske inte just vad Tutus sekreterare skrev men att boken distribuerats i Sydafrika. Nu kunde man stanna upp och något reflektera kring narkotika, trafficking, människosmuggling, vapenexport, valutahandel mm. Men jag ska inte bråka!
Jag hade bett hustrun hålla kontakten med företaget i Göteborg (vanguardlogistics) och hon föreslog att den på Londonresan medföljande kyrkoherden skulle anlitas. Varför? Jo, efter ett antal år i Berlin, torde han behärska tillräckligt god tyska, för att kunna författa en förklaring till tullen. Så skedde och böckerna kunde påbörja den näst sista etappen till Göteborg.
Dit kom de i morse. Jag fick telefonbesked att jag nu förväntades betala allehanda avgifter, vilket jag gjorde direkt. Men det borde jag inte gjort. För det kom ett till mejl, som sa att det var viktigt att pengarna skickades till bankkontot och inte bankgirot. Jag hade så klart valt bankgirot, eftersom det stod överst på fakturan. Här kunde ha uppstått problem, eftersom bankgirot tar något längre tid än bankkontot. Såvida jag inte hade gjort en s k skärmdump. Vilket jag hade! Mejlade alltså denna skärmdump från internetbanken och fick svar från företaget (denna gång ej vanguardlogistics utan KGH Customs Services). Nu var allt frid och fröjd och jag hoppas därmed att de 250 böckerna vägandes 178 kg är på väg mot Kalmar med lastbil.
När de väl är här återstår att distribuera lämpligt antal i landet. Universitet, bibliotek, andra institutioner, facktidskrifter mm. Men det känns enbart inspirerande.

Tillbakablickar i Hermanus 8

Direkt efter the Graduation togs en mängd bilder. Sedan skjutsade vi ut Kelebogile till hennes hem i Seven Days, Bochabela. Där tog vi fler kort med Kedibone (Moni) och Kea. Det kändes bra att få komma dit och visa att de också är starkt delaktiga i det vi varit med om.
Sedan åkte vi tillbaka till universitetet och var med om Chancellor’s dinner. Den ägde rum i Centenary Hall, som är ett ombyggt hostel. Gjordes i ordning till 100-årsjublieet. (Centenary på engelska betyder just det!) Professor Strauss har bott i detta hostel och berättade om hur han som ledare för sitt hostel satte stopp för de vilda lekar, där man bland annat kastade tomater på varandra….. Nu är det en stilig festlokal och den var verkligen snitsigt dekorerad.
Vi möttes av blåsmusik och en välkomstdrink. Därefter fick vi sitta till bords. Maten var OK men inget kulinariskt mästerverk. Det var en del tal. De flesta på Afrikaans, så hustrun fick låna hörlurar med översättning till engelska. Bland annat talade the Chancellor själv. Det var inte heller någon höjdare. Han talade mest om sig själv. Det mest intressanta var nog när en av hedersdoktorerna, Monty Jones, från Sierra Leone, talade om sitt arbete för att utrota hunger och fattigdom i Afrika. Han hade som tonåring haft en dröm att få arbeta med just detta och nu är han ordförande för Global Forum on Agricultural Research (GFAR). Så viktigt är det att ha drömmar och hålla fast vid dem.
När festen var slut kring halv tio, följde Professor Strauss med hustru oss till bilen. Vi frågade hur de upplevt festen och de sa att den var trevligare än de trott att den skulle bli. (Professorn hade beskrivit dessa fester som ganska tråkiga, när vi tidigare frågat.) Men så tillade han, att de fortfarande hade kvar lite av den energi de fått under måndagskvällens disputationsfest. Det kändes roligt att höra.

Tillbakablickar i Hermanus 2

Disputationskvällen. Vilken kväll. Något att minnas länge. Vi var 21 personer. Är inte det fullkomlighetens tal? Alla goda ting är tre. Sju är ett heligt tal. Tre gånger sju är 21. Det säger något. På något sätt var det en kväll där ålder, kön, etniskt ursprung mm inte spelade någon som helst roll. (Helst skulle jag skrivit att det inte fanns några begränsningar. Men det är tyvärr inte sant. Vi har goda vänner i Sydafrika, som vi valde att inte bjuda med. Hur blir det för en människa som lever i arbetslöshet och ekonomisk misär att komma med på en tre-rätters middag på en flott restaurant? Någon som kanske inte ens har en finklänning eller blazer att ta på sig? Någon som inte har mer än några års skolutbildning? Tankarna snurrar. Alla gränser är inte utsuddade. Hur vi än försöker finns vissa innanför och vissa utanför. Det är inte bra och måste därför sägas).
Maten var dock god, alla verkade trivas. Själva inledningen, när jag presenterade var och en, blev så bra. Inte på grund av mig. Alla ville vara med och kommentera och det var verkligen en ömsesidighet i stämningen.

Utanför, när vi kom, stod Frickie. En vit parkeringsvakt. Han sa så här:

- Jag känner igen Dig. Visst brukade du träna på Virgin Active?(Ett gym i Bloemfontein). Du heter Anders!

Efter fyra år i Sverige, blev jag igenkänd av den person som för ca: 5 Rand tycker det är OK att vakta vår bil. Och det var en ömsesidig glädje.

Precis därefter kom hustrun och ville presentera mig för en katolsk präst ute på gatan. Det visade sig vara Brad Sweet, en kanadensisk präst, som disputerade dagen efter mig. Vi pratade en stund och sågs sedan både vid graduation och på chancellor’s dinner. Även det spännande. Att möta människor från olika håll och få nya vänner.

Kim, ägaren till 7 on Kellner, ska vi inte glömma. Som hade ordnat det så bra för oss och när vi, p g a ljudnivån i lokalen, kände att vi ville flytta halva sällskapet till ett angränsande rum, ordnade även det.

Ja, det kan sägas mycket om kvällen. Om talen, sångerna och skratten. Kanske ändå min systers tal och överlämnande av en bok hon funnit hemma hos far, fyller mig med den djupaste känslan av samhörighet. Vi har i släkten en präst, på mors sida, som levde på 1800-talet. Han var både filosofie och teologie doktor. Som av en tillfällighet (vilket det förstås inte var) hade syrsan hittat hans psalmbok. Som gått i arv till mormor och sedan mor. En hälsning från förfäderna. Bokstavligen. I en afrikansk kontext.

- Sjung något? sa flera av våra gäster.

Inte så lätt. 1819 års psalmbok. Jag kan inte säga att jag vet några psalmnummer. Men jag bläddrade fram julpsalmerna. Började sjunga en melodi. Snart nynnar Professor Strauss, från den vita reformerta kyrkan med. Det gör även Maphuti och Thandi, från den svarta lutherska kyrkan. Och vi svenska lutheraner. Sången och musiken känner inga gränser. Varken i tid eller rum. Underbart!

Tillbakablickar i Hermanus 1

Igår anlände vi till Hermanus. Lugn morgon i Bloemfontein, flygresa till Kapstaden, hyrbil till Hermanus. Det tog ca: 1 timme att åka mellan flygplatsen och vårt boende. Blåsigt värre men vädret ska bli bättre. Vi får se om det blir någon valsafari. Vi har i alla fall bokat.

Dagarna i Bloemfontein känns nära och långt borta på samma gång. Gudstjänsten på söndagen var härlig. Att kunna känna sig så hemma. Så omsluten av värme och kärlek. Fantastiskt.

Måndagen var fantastisk på ett annat sätt. Att disputera är verkligen en speciell upplevelse. Egentligen handlar det ju bara om att föra ett samtal kring något man skrivit. Men sju års uppladdning fyller hela händelsen med så många känslor. Vid tre tillfällen har jag varit på andras disputationer vid University of the Free State. Ändå var det förstås helt annorlunda att själv stå i talarstolen och vara den som försvarade en avhandling. Frågorna som ställdes var initierade och för det mesta begrep jag vad frågeställaren avsåg. Vid ett tillfälle var jag tvungen att be den som ställde frågan omformulera den. Dels för att vinna tid. Dels för att jag inte riktigt förstod. Det kändes bra att ibland erkänna att någon hade rätt och att ibland svara, att jag inte höll med. Varje frågeställare inledde med att artigt gratulera till ett strålande arbete. Säkert hör det till men det kändes ändå äkta.

Men det fanns andra nivåer i frågestunden. T ex när vi pratade om förhållandet mellan SACC och den vita reformerta kyrkan (Dutch Reformed Church – DRC). Då flög det i mig att jag måste kommentera något som min professor hade sagt tidigare. Mest i förbifarten. Han hade varit på senaste National Conference för SACC. Hans kommentar var:

- De har stora ekonomiska problem.

Min kommentar till honom under disputationen var, att han som Moderator för DRC, borde ha sagt ”vi” istället för ”de”, eftersom DRC nu är medlem i SACC. Det kändes bra att få säga det och det togs emot bra.
Innerst inne visste jag ju att jag skulle blir godkänd. Ändå blir det en anspänning. Man vill gå i mål med flaggan i topp.

När dekanus, professor Tolmie, skulle avsluta disputationen, bad jag om ordet igen. Jag vill avsluta med att säga något inför framtiden. Då sa jag följande: Allow me to conclude by mentioning what happened last Thursday. We went to Khotso house, the headquarters of the SACC, to hand over a copy of the thesis to General Secretary Eddie Makue. We had a nice discussion and he mentioned the most recent consultation the SACC had about the situation in Palestine. Dr Allen Boesak gave a bible study, which can be found at the website of the SACC. In the centre of the Bible Study is another person from the time of David. Not Nathan, but Rizpah the daughter of Aiah. Her story is recorded in the second book of Samuel, chapter 21:1-14. Dr Boesak says about her that she says,

“I rise up and I say: over my name shall not be written victim, but woman in resistance”.

I am just mentioning this, because I predict that now comes the era of the women, yes it is already here, and we will see a new kind of prophetic ministry in the church. The women taking care of people living with HIV and AIDS in the rural areas of Mpumalanga are descendents of Rizpah. Over their names shall not be written victims but women in resistance.

Vilken mässa

Vi kom före nio då det skulle börja men så klart kom det igång strax efter halv tio. Lite folk men så är det ju alltid. Efter en timme är kyrkan nästan full. Prosten var på besök men hade bara ett litet meddelande att göra och gick efter det. Den ordinarie prästen var där. Man jag fick leda gudstjänsten på seTswana och även predika. Han skulle ha 3 dop. Det var en nyhet för en del av församlingen. Även för mig. Men det gick bra. Innan dopet skulle en av mödrarna, som fått barn utom äktenskapet, resas upp. Ja, så heter det. Framför allt när någon fått barn utom äktenskapet, även för pojkvännerna ibland, äger en s k penitential class rum. Botgöring. Men det kan också vara andra synder. Jag fick frågan om jag ville hålla i den biten men avböjde. Känns inte helt bra att sådant fokus just läggs på kvinnors del i barnafödande utanför äktenskapet. Men prästen skötte det ändå bra. Efteråt fick många komma fram och krama om den unga kvinnan. Trots att det inte känns bra att det så tydligt, oftast, är kvinnan som pekas ut, lyckas man ändå vara öppna kring något som i gruppen är oönskat. Problemet sopas inte under mattan och gemenskapen återupprättas. Ja, detta kunde man skriva en avhandling om. (Vilket jag inte ska göra!)
Mässan fortsatte med mycket sång och dans. Nattvard, välsignelse av alla barn, förbön för sjuka och mitt största ögonblick var nog när en ung kvinna kallades fram. Hon var döende när vi bodde i Sydafrika. Jag besökte henne på sjukhuset och bad för henne. Nu kom hon fram och hennes tårar strömmade nerför hennes kinder. Det har gått mer än 4 år och hon lever. Fantastiskt!
Efteråt fick vi mat och någon gång efter två åkte vi hem. Själva gudstjänsten höll kanske på fyra timmar.
På eftermiddagen och kvällen passade hustrun och jag på att möta goda vänner och vid tiotiden kunde vi krypa i säng mycket nöjda efter en fantastisk dag i Sydafrika.
Idag sker disputationen. Klockan är halv elva. Om tre timmar börjar vi! Det känns stort men jag är inte nervös. Mer samlad. Det ska bli roligt!

På University of the Free State igen

Så fantastiskt! Även om personen, som skulle öppna biblioteket kl 9 kom 10 minuter för sent (vilket fick en äldre herre att utbrista att han skulle skriva brev till universitetets rektor) kom jag i alla fall in på detta stora, vackra, välsorterade bibliotek. Jag har skrivit färdigt morgondagens predikan och haft tillgång till hyllmeter av bibelkommentarer mm. Jag har även förberett mig inför måndagens disputation. Så småningom insåg jag att det kanske finns trådlösa nätverk här och mycket riktigt: det finns det. Så därför skiver jag detta blogginlägg, från min laptop, över ett trådlöst nätverk, för oss som är studenter på University of the Free State. Vilket jag är ett tag till.

Men säg vilken glädje som varar för evigt. När jag nu skulle plugga in kontakten till min laptop, eftersom det bara är 18% kvar på batteriet, inser jag att jag glömt adpatern på vårt B&B. Det går ju inte att sätta in en europeisk kontakt i ett sydafrikanskt vägguttag. Hustrun är visserligen i stan och hälsar på vänner och skulle även köpa ett par adapters. Men vad hjälper det mig. Nu är jag nere i 16% och inser att jag får sluta detta blogginlägg här och nu.

Men vad gör väl det? Solen skiner. Vi är i Sydafrika. Ikväll kommer mina syskon och några andra vänner. Imorgon firar vi högmässa med S:t Johannes församling i Batho och på måndag kl 13.30 ska jag disputera! Jag struntar i adpatern, stänger av datorn och går ut i solen. För nu är det bara 12 % kvar av batteriet.

Men själv är jag laddad till tusen!

Studietider hej, hej

Så är jag inne i en studieperiod igen. En märklig sådan. Jag har redan skickat ca: 300 sidor text till Lunds universitet, där mitt arbete ska nagelfaras på måndag kl 13-15. Åt den texten kan jag inte göra någonting. Så jag förbereder mig. Slipar mina argument. Inser var bristerna finns. Hur kommer jag att må efter måndag? Det återstår att se! Häromdagen fick jag besked att en professor emeritus ville ha min text, för att kunna läsa inför seminariet. Han behöver inte vara där. (Det behöver inte de andra heller, men några har jag bett komma.) Att han ville komma kändes verkligen bekräftande.

Idag har jag även fått mejl från min handledare, professor Strauss. Positivt! Det handlade lite om hur många kopior av avhandlingen som jag ska lämna in i slutet av maj och hur jag ska lämna dem. Så nu sitter jag och funderar över vem av våra vänner i Bloemfontein som har en fungerande dator med Word 2007? Då ska jag be henne eller honom att ta ut min avhandling på ett USB-minne, gå till en kopierings-shop (sådana finns massor) få den utskriven och bunden, samt lämna in den till universitetet i tid.

På något sätt börjar det känna som om disputationen ligger inom räckhåll. Fantastiskt!

Utvecklingssamtalet gick bra

Yngste sonen kom till utvecklingssamtalet. Trots att det var resursdag och inga lektioner. D v s potentiell sovmorgon - eller sovdag. Att ändå vara där kl 8.30 är ju strongt. Respekt!
Även innehållsmässigt gick det bra. Pappan nöjd, lotsen (som betyder ungefär klassföreståndare men även mentor) nöjd, sonen nöjd. Fanns det någon utvecklingspotential (eller som det heter i den rapport jag fick med mig hem: förslag till förbättringar)? Jo, men det finns det väl alltid.
Med andra ord var det en glad pappa som återvände hem till egna studier. Undrar om yngste sonen någonsin får möjlighet att följa med mig på utvecklingssamtal? Blir det i så fall disputationen?