Se upp med begreppet ”etnisk rättvisa”

Jag får erkänna att jag missat en debatt som förts på Kyrkans Tidnings digitala debattsidor. Det började med en kommentar på en ledare (förmodar jag) från Eskil Jonsson, publicerad 29 oktober 2021. Han skriver:

Jonas Eek, opinionschef i Kyrkans Tidning, menar att kyrkovalet visar på en “polarisering” i kyrkan. Extremhögerns Alternativ för Sverige (AFS) och Vänstern i Svenska kyrkan (Visk) framställs som två “ytterligheter” eller “diken” i kyrkopolitiken.

Under rubriken "Inte polariserad – utan under attack." fortsätter Eskil Jonsson

Det är snarare så att det är vänstern som senare i modern tid börjat uttrycka sig i liknande politiska termer, medan den kyrkopolitiska högern har blivit påverkad av den världsliga maktens ointresse för frågor som handlar om krav på jämlikhet och ekonomisk rättvisa.

På denna inlaga svarar Gustav Kasselstrand, partiordförande för Alternativ för Sverige (AFS) och Axel W Karlsson, präst i Svenska kyrkan och del av AFS kyrkomötesgrupp i ett genmäle publicerat den 15 november 2021 med rubriken: "I verkligheten är det tvärtom."

Om ambitionen att lyfta fram bibliska tankar som blivit undanträngda i dagens debattläge, är profetisk, så märk att vi i AFS tror som aposteln Paulus i Apostlagärningarna, att Gud har ”skapat alla folk. Han har låtit dem bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo” (17:26). Det är den grundläggande bibliska rättvisefrågan – den etniska rättvisan. Vårt folk, vårt språk och vårt land är Guds gåvor som vi får glädja oss åt, men som vi också har skyldighet att vårda och försvara. Den nuvarande migrations-(o)ordningen skapar fattigdom och etniska orättvisor för svenskar, skolelever och pensionärer. Och även för invandrare.

Debattörerna fortsätter:

Vi arbetar för återvandring, för en återupprättad etnisk rättvisa och menar att återvandring är lösningen på många av de problem vi ser i dag. Detta har förstås inget med ”främlingsfientlighet” att göra – enligt Bibeln har ju varje folk fått sitt land och sitt språk att glädja sig över. 

Här ger sig Caroline Kyhlbäck Komminister Västerås domkyrkoförsamling, in i diskussionen. Under rubriken "Samma bibelläsning som apartheidkyrkorna." skriver hon en replik, som publicerades den 2 december 2021. Hon skriver bland annat:

Genom att referera till detta bibelord gör Karlsson och Kasselstrand gemensam sak med den reformerta kyrkan i Sydafrika som under apartheid­regimen använde Apostlagärningarna 17:26 i tid och otid för att teologiskt rättfärdiga ett rasistiskt system där människor systematiskt separerades från varandra.

Kyhlbäck har helt rätt i detta. Det svar som Gustav Kasselstrand och Axel W Karlsson skriver läser jag i papperstidningen på trettondedagsafton. Det är publicerat i nätupplagan samma dag, den 5 januari 2022, med rubriken: "Alternativ för Sverige gör inte ”gemensam sak” med apartheid."

Nu har naturligtvis Kasselstrand och Karlsson rätt att själva beskriva vad de gör men jag lutar ändå åt att kopplingen till apartheidteologin är påfallande. Inte minst när de i sitt svar för in ytterligare en bibelreferens:

Att Skaparen har låtit folken “bo över hela jordens yta” har som förutsättning den naturliga separation mellan folken som är en följd av de många olika språkgåvorna som Gud enligt Första Moseboken 11 gett till folken.

Kasselstrand och Karlsson nöjer sig inte med detta utan fortsätter – och jag måste säga att det även här bär likhet med den teologi som låg till grund för apartheid:

Apostlagärningarna 17:26 är således en grund för etnisk och ­nationell rättvisa för alla folk, ett ord som trängts undan i en nationsfientlig kyrklig praxis.

En nutida sydafrikansk teolog beskriver att dessa två bibelord (bland andra) var synnerligen viktiga för apartheidteologerna:

The texts most frequently used to justify apartheid were Genesis 11, Deuteronomy 32:8, Acts 1:8 and 17:26, 1 Corinthians 7:17-24 and Revelation 5:9 and 7:9. From these texts conclusions were summarily drawn about racial segregation within society and in the church.

Det är Christo Lombaard, som 2009 skriver detta i artikeln: "Does contextual exegesis require an affirming Bible? Lessons from 'apartheid' and 'Africa' as narcissistic hermeneutical keys." Scriptura 101,276. Jag hittar citatet i en artikel av Elelwani B Farisani i Studia Hist. Ecc. vol.40 n.2 Pretoria Dec. 2014: "Interpreting the Bible in the context of apartheid and beyond: An African perspective."

Kasselstrand och Karlsson övergår senare i sin artikel till att uttala sig rakt in i den svenska kontexten:

Kyhlbäck hänvisar till, vad vi vet, Jesu korta flyktingskap. Hans familj återvandrade från exilen till det land och folk som de älskade och där han hade sin uppgift. Jesus framstår här som ett föredöme. AFS föreslår återvandring som en lösning på de enorma problem som en ansvarslös invandringspolitik skapat och som alltför många politiker står handfallna inför. Återvandring kan bringa fred, harmoni och trygghet i vårt land där nu otrygghet och destruktivitet råder.

Det är häpnadsväckande att Jesus, Maria och Josef blir förebilder för nutida svensk repatrieringsideologi.

Som jag ser det är kopplingen till apartheidteologin glasklar. Här blir det viktigt att påpeka att kristenheten, just när det gäller apartheid, intagit en tydlig position. Vid Lutherska Världsförbundets generalförsamling i Dar se Salaam 1977 uttalades tydligt att frågan kring apartheid hade så kallad status confessionis, vilket innebär att ett ställningstagande för apartheid betyder att den personen eller det samfundet lämnat den kristna tron. Vid nästa generalförsamling, i Budapest 1984, uteslöts två vita medlemskyrkor i södra Afrika på grund av sitt ställningstagande. Liknande processer ägde rum inom den reformerta världsgemenskapen ungefär samtidigt.

I december föreläste jag på en universitetskursen: 

Bibeln i afrikansk kultur och politik

Efter moget övervägande valde jag att säga något inledningsvis om apartheidteologernas bibelsyn. Jag återgav bland annat dessa två bibelreferenser. När jag förberedde mig övervägde jag att skippa detta, eftersom apartheid "är historia". Men tyvärr misstog jag mig. 

Att bygga sin teologi på samma bibelsyn som apartheidteologerna är alltså allvarligt. Därför menar jag att vi behöver se upp med detta. 

Desmond Mpilo Tutu

(A translation in English will follow).

Sedan förre ärkebiskopen för den anglikanska kyrkan i södra Afrika, Desmond Mpilo Tutu, gick ur tiden igår, har mycket redan sagts och skrivits om honom. Hans Engdahl, mångårig missionär i Sydafrika, sammanfattade det i DN igår, med orden:

Desmond Tutu var “larger than life”

Med det menar Hans att det är svårt att beskriva den stora betydelse Tutu har haft. Att ge en heltäckande bild är inte heller syftet med denna bloggpost. Men några penselstråk vill jag lägga till den stora bild som nu ges av så många.

Tutu var först och främst en del av något större. Det var på intet sätt Tutu som myntade begreppet Ubuntu men han talade ofta om denna afrikanska mentalitet. På sin fars språk, isiXhosa, skulle Tutu sagt

Umntu Ngumntu Ngabantu

Hans mamma, som var mosotho, skulle uttryckt det på ett liknande sätt:

Motho o motho ka batho

En människa är en människa bland människor. Som individ blir jag till i mötet med andra. Om inte andra finns, finns inte heller jag.

För Tutu var denna mänsklighet större än den egna gruppen. Han har beskrivit hur han fick syn på sig själv under åren i London, när han blev behandlad som en människa vid Kings college. Därför betraktade han också apartheid som ett ont system, som måste bekämpas. Att dela upp människor utifrån hudfärg var oförenligt med Tutus grundsyn.

Min egen bild av Tutu är att den världsvida kyrkan för honom var uttrycket för denna mänsklighet. Även efter sin pension 1996 ledde han regelbundet morgonmässan på fredagsmorgon i S:t Georges Cathedral i Kapstaden. Jag minns en morgon när ett filmteam var med för att fotografera och filma honom ”in action”. Någonstans skulle en staty resas över Tutu och konstnären behövde material. När fotografen blev för närgången under nattvardsbönen stannade Tutu upp och påpekade det olämpliga i att störa honom mitt i det mest centrala momentet. Fotografen backade förstås undan direkt.

Tutu var inte bara anglikan. Han var ekumen. Och det var som ledare för Sydafrikas kristna råd (South African Council of Churches – SACC) som han blev världsberömd. Han var SACC’s generalsekreterare 1978–84 och det lade grunden till att han fick Nobels fredspris 1984. Flera svenskar var direkt inblandade i nomineringen. Inte minst Axel-Ivar Berglund, som hade arbetat på SACC tillsammans med Tutu. Som generalsekreterare i SACC hade Tutu mandat att uttala sig på hela organisationens vägnar. Det fanns ett stort förtroende för Tutu och det är omöjligt att beskriva Tutu utan det sammanhanget. Men även här var hans kristna tro grunden. Han införde daglig morgonbön, regelbundet mässfirande och retreat för de anställda. Den kristna tron och engagemanget för rättvisa var två sidor av samma mynt. Oupplösligt förenade. Under alla år har Tutu börjat sin dag med egen meditation och bön. Utan den stunden hade han inte kunnat åstadkomma något, enligt egen utsago.

När jag läser artiklar, tweets och olika uttalanden är det ofta som Tutus förankring i sin gudstro glöms bort. Därför är det bra att exempelvis Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén, säger i DN:

För det var det som var Desmond Tutus livsmelodi – att leva sin tro i kärlek till människor.

Hans husläkare, Ingrid le Roux, säger också till Kyrkans Tidning:

Men han är också en djupt troende och andlig människa. Han lever nära korset, med bön och meditation varje dag. Det är hans styrka, det som burit honom.

Där fanns också skälet, tror jag, till att Nelson Rolihlahla Mandela utsåg honom till ledare för Sannings- och försoningskommissionen 1995. Desmond Tutus uppdrag var på intet sätt slutfört när Sydafrika fick sin första demokratiskt valda president. Kommissionen lyckades vidga ett från början kristet begrepp till att gälla samhället i stort. Som ordförande uppträdde Tutu alltid i sin biskopsdräkt.

Samtidigt fortsatte han att vara en profetisk röst även efter demokratiseringen. Han kunde exempelvis hota Zumas regering med att kristna skulle be för den regeringens fall, på samma sätt som kristna bad under apartheid, om inte regeringen ändrade sin politik. Hans kritik mot korruptionen var svidande. De fattiga var alltid i fokus.

Tutu är en stor inspirationskälla. Må han vila i frid till uppståndelsens morgon.

---

Since the former archbishop of the Anglican Church in southern Africa, Desmond Mpilo Tutu, passed on yesterday, much has already been said and written about him. Hans Engdahl, a longtime missionary in South Africa, summed it up in DN yesterday, with the words:

Desmond Tutu was "larger than life"

By that, Hans means that it is difficult to describe the great importance Tutu has had. Providing a comprehensive picture is not the purpose of this blog post either. But a few brushstrokes I want to add to the big picture that is now given by so many.

Tutu was first and foremost a part of something bigger. It was by no means Tutu who coined the term Ubuntu but he often talked about this African mentality. In his father's language, isiXhosa, Tutu would say

Umntu Ngumntu Ngabantu

His mother, who was a Mosotho, would put it this way:

Motho o motho ka batho

A person is a person among persons. As an individual, I am created in the interaction with others. Unless others exist, neither do I.

For Tutu, this humanity was larger than the own group. He has described how he saw himself over the years in London, when he was treated like a human being at King's College. Therefore, he also regarded apartheid as an evil system, which must be fought. Dividing people by skin colour was incompatible with Tutu's basic view.

My own image of Tutu is that for him the worldwide church was the expression of this humanity. Even after his retirement in 1996, he regularly led the morning mass on Friday morning in St. George's Cathedral in Cape Town. I remember one morning when a film team was there to take photos and film him "in action". Somewhere a statue was to be erected over Tutu and the artist needed materials. When the photographer became too close during the communion prayer, Tutu stopped and pointed out the inappropriateness of disturbing him in the middle of the most central moment. Of course, the photographer backed away immediately.

Tutu was not just Anglican. He was ecumenical. And it was as the leader of the South African Council of Churches (SACC) that he became world famous. He was SACC's Secretary General in 1978–84 and this laid the foundation for him to receive the Nobel Peace Prize in 1984. Several Swedes were directly involved in the nomination. Not least Dr Axel-Ivar Dabulamanzi Berglund, who had worked at SACC together with Tutu. As Secretary General of the SACC, Tutu had a mandate to speak on behalf of the entire organization. There was a great deal of trust in Tutu and it is impossible to describe Tutu without that context. But even here his Christian faith was the foundation in a very practical way. He introduced daily morning prayer, regular Mass celebrations and retreats for the employees. The Christian faith and the commitment to justice were two sides of the same coin. Inextricably linked. Throughout the years, Tutu has begun the day with own meditation and prayer. Without that moment, he would not have been able to achieve anything, according to his own statement.

When I read articles, tweets and various statements, it is often that Tutu's anchoring in his faith in God is forgotten. Therefore, it is good that, for example, the Archbishop of the Church of Sweden, Antje Jackelén, says in DN:

Because that was what Desmond Tutu's life melody was - living his faith in love with people.

His family doctor, Ingrid le Roux, also tells Kyrkans Tidning:

But he is also a deeply believing and spiritual man. He lives near the cross, with prayer and meditation every day. It is his strength, what has carried him.

There was also the reason, I think, that Nelson Rolihlahla Mandela appointed him head of the Truth and Reconciliation Commission in 1995. Desmond Tutu's mission was by no means complete when South Africa got its first democratically elected president. The Commission succeeded in extending an initially Christian concept to society as a whole. As chairman, Tutu always appeared in his bishop's robe.

At the same time, he continued to be a prophetic voice even after democratization. He could, for example, threaten the Zuma government with Christians praying for the fall of that government, in the same way that Christians prayed under apartheid, unless the government changed its policy. His criticism of corruption was scathing. The poor were always in focus.

Tutu is a great source of inspiration. May he rest in peace until the morning of the resurrection.

Bortglömda av Kyrkans Tidning

I dagens nummer av Kyrkans Tidning ger biskoparna råd om hur vi firar gudstjänst under pandemin. Det handlar om vilka rekommendationer de ger angående hur gudstjänst bör firas, om gudstjänster ska sändas live eller vara inspelade och om hur nattvarden ska förvaltas under pandemin.

Det går fort att upptäcka att det finns olika uppfattningar och att flera av biskoparna dessutom låter kyrkoherdarna besluta lokalt. Min bloggpost handlar inte om huruvida detta är bra eller dåligt. Egentligen handlar den inte alls om biskoparna utan om Kyrkans Tidning.

Vi bor i Uppsala och tillhör Uppsala Domkyrkoförsamling. Men vi firar för det mesta vår gudstjänst i Helga Trefaldighets kyrka och hustrun sitter även med i församlingsrådet i Helga Trefaldighets församling. Vår biskop fanns inte ens med i Kyrkans Tidnings artikel.

Dessutom är jag prästvigd och står under en biskops tillsyn. Det betyder att jag kan vända mig till min biskop när jag behöver råd och stöd. Skulle jag missköta mig får biskopen gripa in. Hur jag, som inte har församlingstjänst och inte ens är anställd av Svenska kyrkan, ska förhålla mig i pandemin, hade jag också velat att min biskop skulle ge sin syn på. Men Kyrkans tidning har glömt fråga min biskop. Är inte det konstigt?

Nu undrar kanske någon, vem jag syftar på? I artikeln intervjuas ju tretton biskopar och det finns väl endast tretton stift i Svenska kyrkan? Sant! Men det finns fjorton biskopar och den biskop jag talar om är Antje Jackelén. Hon har tillsyn över Uppsala kontrakt, där både Uppsala Domkyrkoförsamling och Helga Trefaldighets församling ingår. Eftersom jag är kyrkobokförd här står jag också under hennes tillsyn.

Det är bekymmersamt att Kyrkans Tidning inte inser detta sakförhållande. De skriver till och med på första sidan:

Alla stiftens 13 biskopar har svarat på Kyrkans Tidnings enkät.

Det finns 14 biskopar. Jag får nog vända mig direkt till Ärkebiskop, min biskop.

Fler stift - inte färre

Kyrkans tidning har intervjuat Svenska kyrkans kyrkostyrelses förste vice ordförande Wanja Lundby-Wedin. Rubriken lyder:

Kyrkostyrelsen: Se över stiftsindelningen

Upprinnelsen är dystra ekonomiska prognoser för Svenska kyrkan. Enligt Lundby-Wedin måste kyrkan vända på alla stenar. Hon citeras:

Men vi har inte bestämt att vi vill minska antalet förtroendevalda eller antalet stift.

Det enda som är bestämt är att frågorna ska utredas.

Intressant detta med stift. Antalet har varierat i Svenska kyrkan. Men inte så mycket. När Kalmar stift upphörde 1915 och gick upp i Växjö stift hängde det ihop med att den norra delen av Härnösands stift avknoppades och blev Luleå stift, vilket skedde redan 1904. Det var för att spara pengar som Kalmar stift lades ned. Tanken är alltså att fler stift kostar mer pengar. Färre stift blir billigare. Ändå bildades Stockholms stift 1942. Dessförinnan gick stiftsgränsen vid Slussen. Norra Stockholm tillhörde Ärkestiftet och södra Stockholm Strängnäs stift.

Antalet stift har diskuterats. 2004 diskuterades en delning av Göteborgs stift men de flesta församlingar var tveksamma.

Min hållning är annars just den. Fler och mindre stift. Just nu verkar tanken vara att det ska bli färre stift och större pastorat och församlingar. Jag undrar om det är rätt väg att gå. Är stordriften verkligen lösningen på Svenska kyrkans ekonomiska problem? Hur skulle det bli om det fick finnas många församlingar och många stift. Och sedan skulle pastoraten helt tas bort. Åtminstone som administrativ enhet.

Detta skrev jag om i en bloggpost redan 2011. Jag skrev om det även 2015. Några hörde av sig och tyckte att det var intressant. Någon större succé blev inte mitt förslag. Med en dåres envishet kastar jag fram mitt förslag igen.

Min tanke är att de mindre och administrativt mer lättrörliga stiften skulle göra att det inte behövdes så stora och tungrodda pastorat. Organisationen skulle helt enkelt kunna plattas ut. I en framtid, när ekonomin krymper kanske rent av storpastoraten kan upphöra. Istället blir det mindre stift. Vem vet. Det kanske inte ens behövs kontrakt? Eller har fler nivåer ett egenvärde? Som jag skrivit tidigare menar jag att de mindre stiften också ska vara präglade av större enkelhet. Den som lever får se vad framtiden har att erbjuda.

I sökandet efter Guds mission

Idag har jag deltagit i Svenska Missionsrådets (SMR) årsmöte på förmiddagen och i SMR’s framtidsdag på eftermiddagen. Allt ägde rum på Zoom. Det är en miljö som många vistas i nu. Det går knappast en dag utan att jag har något möte i Zoom (eller Teams).

Arrangörerna hade jobbat hårt och det tekniska fungerade mycket bra. Även innehållsmässigt är jag nöjd. Intressanta talare och goda samtal. Två av dem som talade var avgående generalsekreteraren Anders Malmstigen och den tillträdande, Charlotta Norrby, som idag är nationell expert vid EU-kommissionens biståndsdirektorat i Bryssel.

Som relativt ny generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet är jag också ny i SMR. Men en fråga som jag levt med länge, finns också väldigt tydligt med i SMR. Enkelt uttryckt kan det beskrivas såhär: ska vi betona evangelisationssidan av kristen mission eller ska vi betona biståndssidan. De flesta menar ju att dessa två går att förena. Annars skulle de inte vara med i SMR. Men spänningen finns där. Och den får vi leva med. Hur skulle ett liv utan spänning vara? Jag upplever att även samtalet är spänstigt.

När jag så slår upp det senaste numret av Kyrkans Tidning ser jag ungefär samma spänning. Jag tänker närmast på två debattartiklar. Den ena är införd under Kultur &t Teologi och är undertecknad av Fredrika Gårdfeldt, KG Hammar och Benjamin Ulbricht. Två präster och en ärkebiskop emeritus. Den andra är undertecknad av Fredrik Modéus, biskop, och införd under rubriken Debatt.

Frågeställningen är densamma i båda artiklarna. Vad händer efter Coronapandemin? I båda artiklarna finns anspelningar på påsken. Om sådant som måste dö för att nytt liv ska födas.

Mitt första intryck var att artikel ett rör sig något mer i världen. Den andra artikeln tar sin utgångspunkt tydligare i kyrkans inre liv. Fredrik Modéus tar sina mest konkreta exempel från gudstjänst och församlingsliv. Den första artikeln hämtar däremot konkretion från andra håll. Den skriver om produktionsförhållanden, överkonsumtion och en skövlad planet. Men visst, även den nämner påskdagens mässa.

Båda artiklarna har en förankring i kristen teologi. Men den första av dem knyter inte ihop kyrkan med gudstjänsten på samma sätt som den andra. Kristi uppståndelse finns både i början och slutet men konkretionen finns i världen. Den andra artikeln talar uttryckligen om gudstjänstfirande som något angeläget.

Efter en dag med SMR och ett sökande efter vad som kännetecknar Guds mission, känner jag igen mig i båda artiklarna. Vi får fortsätta att eftersträva att vara en del av Guds vilja. Som vi bad tillsammans i eftermiddags:

Herre, visa oss Din väg. Och gör oss villiga att vandra den.

Osynliga kyrkomusiker

Kyrkans Tidning har en stor artikel idag som handlar om Svenska kyrkans anställda och deras löner. Fyra stora cirkeldiagram illustrerar artikeln. Av dessa framgår att kvinnorna dominerar gruppen diakoner och pedagogiska yrken. Bland komministrarna är fördelningen kvinnor och män jämnare. Bland kyrkomusiker är det betydligt fler kantorer än organister. [Sic!]

Tankarna går till programmet fem myror är fler än fyra elefanter och Brasses lek:

Lattjolajbanlådan

Ni kommer kanske ihåg. Brasse tog upp fyra djur ur en väska och satte upp dem på en hylla. Sedan gällde det för Eva och Magnus att välja ett, som skulle bort.

Könsskillnader är alltså helt oviktigt när det gäller kyrkomusiker. Det som dessutom förbryllar mig är varför musikerna överhuvudtaget inte nämns i texten. Det enda är cirkeldiagrammet och det verkar signalera att kön är oviktigt när det gäller kyrkomusikernas lön. Jag bollade detta med en av våra studerande, som sa:

För vissa organister är skillnaden mellan organister och kantorer större än mellan män och kvinnor.

Är det också så vi andra ser på våra kyrkomusiker? Det är väl i och för sig positivt att det är oviktigt om kyrkomusikern är en man eller en kvinna. Men det är väl inte bättre att en annan uppdelning ersätter denna?

I utbildningsreformen skiljer också musikerna ut sig. Församlingspedagoger, diakoner och präster går ett pastoralt slutår vid utbildningsinstitutet. Antingen på helfart eller på distans. Det gör också en del kyrkomusiker, fast deras slutår sker på halvfart och är alltså endast en sluttermin. De flesta kantorer utbildas dock fortfarande på folkhögskolor och gör endast tre veckor vid utbildningsinstitutet. Vi som undervisar (och de studerande) är väldigt glada för dessa veckor, eftersom det ger oss en möjlighet till samverkan. Kontentan är att kyrkomusikerna sticker ut även i utbildningsreformen.

Artikeln i Kyrkans Tidning väcker dessutom andra frågor. Varför används kategorin

Pedagogiska yrken?

Om jag gissar ryms även de, som innehar församlingspedagogtjänster utan att ha formell behörighet. Ingår även förskollärare vid kyrkans förskolor? Svårt att veta. Det intryck som ges är dock att utbildade församlingspedagoger inte får den uppskattning de borde i kyrkan.

En följdfråga är då om alla diakoniassister ingår i gruppen diakoner. Förmodligen inte. De finns kanske inte ens med. Detsamma gäller kyrkovaktmästare, lokalvårdare, kyrkoskrivare och många andra. Kanslicheferna finns dock med. Skälet framgår tydligt. De är chefer. De ingår i en egen liga med biskopar, domprostar och kyrkoherdar.

Genomgående är dock att män fortfarande tjänar mer än kvinnor. Artikeln diskuterar huruvida detta har saklig grund eller inte. Mitt enkla svar är: skulle inte tro det. Visserligen är kyrkan (liksom den kommunala sektorn) något bättre i jämförelse med den övriga arbetsmarknaden. Men det är ju fortfarande helt oförsvarligt att lön baseras på kön.

Reformationen och sommarvärdarna

Artikeln i Kyrkans Tidning är tyvärr bakom en betalvägg men de uppmärksammade
också dessa två romerska katoliker bland sommarvärdarna.

Det blev 2017 och vi firar reformationen. Sveriges radio har verkligen tagit detta på allvar i valet av sommarpratare.

I vanliga fall brukar det finnas med minst en präst eller en biskop i listan över sommarvärdar. Jag läser igenom årets presentation och hittar en biskop och en före detta präst/pastor. Båda tillhör den Romersk katolska kyrkan. Det kallar jag att kontextualisera reformationen 2017. Förändringens vindar blåser.

Som den uppmärksamme läsaren förstår är detta inte en djuplodande teologisk bloggpost utan en så kallad randanmärkning. Framtiden får utvisa om detta var en enskild händelse eller del av en trend.

Biskopen heter Anders Arborelius och är biskop för Stockholms katolska stift. Påven Fransiskus har utnämnt honom till kardinal. Det går att läsa på det Stockholms katolska stifts hemsida. Den förste svenskfödde kardinalen. Just nu är Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén i Rom tillsammans med Anders Arborelius, för att möte just påven Fransiskus. Den före detta prästen/pastorn heter Ulf Ekman och prästvigdes för Svenska kyrkan före snart 40 år sedan. Några år senare grundade han Livets Ords församling i Uppsala. Häromåret konverterade han till den Romersk Katolska kyrkan. Tidningen Dagen skrev om det 2014.

En av de andra på listan läste en gång teologi för att bli präst, vill jag minnas: Douglas ”Dogge Doggelito” León. Det skrev åtminstone Aftonbladet år 2016. Men enligt Mitti hela Stockholm har han sedan dess hängt in prästkappan i garderoben.

En och annan har idag hört av sig och undrat om jag själv är på listan. Mitt namn står nämligen där. Men det är en namne, som är polis i Stockholm. Nära skjuter ingen hare. Inte ens om skytten är polis.

Det är möjligt att jag missat någon. Det kan finnas kollegor på listan, utan att jag känner dem. Hoppas i så fall bli upplyst om det.

Det finns självklart många lutheraner med på listan. Så möjligen är det en alternativ läsning. Sveriges Radio vill lyfta fram det som vi lutheraner kallar för det allmänna prästadömet. I så fall har de verkligen tagit reformationen på allvar.

Min arbetsplats

Förra veckan skrev jag och min chef under mitt anställningskontrakt. Med andra ord är jag fast anställd som lärare i pastoralteologi, särskilt homiletik, vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Tjänsteställe är Uppsala. Jag är glad över detta. Att undervisa blivande kyrkoarbetare i predikokunskap eller predikokonst, som homiletik också kan betyda, är meningsfullt. Under hösten har jag vikarierat på tjänsten och det gav alltså mersmak.

Samtidigt som min anställning blir klar skrivs det om min arbetsplats i Kyrkans tidning. Två veckor i rad. Sammanlagt sex artiklar.

Dessvärre går det inte längre att länka till Kyrkans tidning på nätet. Den som vill läsa måste ha en prenumeration och logga in med särskilt lösenord. Tråkigt! Jag förstår om en del artiklar ska vara material som läsare måste betala för men det försvårar för bloggare. Nu får jag nöja mig med att hänvisa till pappersupplagan.

De tre första artiklarna publicerades i Kyrkans tidning nr 48, som kom ut 26 november. Den första beskriver arbetsmiljön vid institutet och hänvisar dels till en arbetsmiljörapport som gjorts, dels till ett brev, som lärarna vid dåvarande Pastoralinstitutet i Uppsala skickade till kyrkostyrelsen och generalsekreteraren i augusti 2014. Kyrkans Tidning har här ett sakfel. De skriver att det var lärare vid utbildningsinstitutet som stod som avsändare. Det är inte korrekt. Det var lärare vid Pastoralinstitutet. Utbildningsinstitutet startade i september 2014. Om jag förstår saken rätt.

Ett problem med mottagande av brevet verkar vara att det aldrig diariefördes och att inget svar lämnades. Vad detta beror på vet inte jag. Men visst är det olyckligt?

I den andra artikeln i KT nr 48, får vår rektor, Anne-Louise Eriksson, komma till tals. Hon menar bland annat att starten av utbildningsinstitutet varit ansträngd. Hon beskriver det som ett år då ”rälsen lades medan tåget gick”.

I den tredje artikeln är det biskopen i Uppsala stift, Ragnar Persenius, som, enligt Kyrkans Tidning, oroas över ”kraftig nedrustning”. Han oroar sig också över hur rekrytering av nya medarbetare kommer att ske. Tja, jag är en av de senaste rekryteringarna. Tack, Ragnar! J Han har också frågor kring huruvida utbildningsinstitutet ska ägna sig åt liturgisk utveckling. Det är församlingarnas och stiftens ansvar, menar han. Detta går förstås att diskutera. Att utbildningsinstitutet inte kan fatta beslut i den liturgiska utvecklingen är väl klart. Men tror biskop Persenius verkligen att blivande kyrkoarbetare inte har idéer och visioner om hur kyrkans liturgi skulle kunna bli bättre? Måste inte alltid kyrkans sätt att fira sin gudstjänst förändras, eftersom det omgivande samhället gör det? Mitt sätt att se det är att en plats som utbildningsinstitutet måste kunna vara en arena där nytänkande sker. Sedan bejakar jag helt och fullt att andra delar av kyrkan måste vara med och att besluten framför allt fattas av kyrkomöte, läronämnd och av församlingar i remissrundor.

Det mesta av vårt arbete, menar jag, handlar ändå om själva hantverket och vi är noga med att de studerande verkligen följer gällande kyrkohandbok.

I KT nummer 49 får två av de studerande i Uppsala komma till tals. Det är två av tre studerandeskyddsombud: Margareta Andersson och Erik Keijser. De kopplar ihop de studerandes studiesituation med den omorganisation som skett av kyrkans utbildningar. De är kritiska.

Även här är Kyrkans Tidning inte uttryckligen medveten om att det finns två campus vid utbildningsinstitutet. Uppsala – men även Lund. Dessutom ges vissa kurser i Göteborg och Umeå. Detta kunde Kyrkans Tidning upplyst om.

De två andra artiklarna i KT nr 49 är intervjuer med generalsekreteraren vid kyrkokansliet, Helén Ottosson Lovén och med Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén. De får båda frågan om de har förtroende för utbildningsinstitutets rektor och svarar båda jakande, även om generalsekreteraren är tydligare.

Är detta alltså min nya arbetsplats? Ja och nej. Det som beskrivs är självklart verkligheten men det är inte hela verkligheten. I min vardag är mycket bra. Samtidigt som det finns problem. Det är så, som Kyrkans tidning skriver, att en del av personalen söker sig bort. Alla gör det inte för att de är kritiska men en del gör det.

Jag förstår de studerande som inte har tålamod att vänta till 2017 eller 2018 på att situationen ska bli bättre. Skälet är enkelt: då har de studerat färdigt. De vill såklart att utbildningsinstitutet ska fungera bra under det år de är där. Ett rimligt krav.

Det som på kort sikt bör göras, för de studerande, är följande, som jag ser det:

1. De studerandes upplevelser behöver tas på allvar. Dialog mellan ledningen och de studerande är nödvändig. Denna dialog sker också. Bland annat i de studeranderåd som finns. Säkert kan detta förbättras.

2. Samordningen inom de olika programmen kan förstärkas. Detta är ju ett problem i många utbildningssammanhang. Att tentor, prov och inlämningsuppgifter kommer i sjok. Jag tror att ledning och lärare tillsammans behöver ta tag i detta, så att de studerande får en rimlig studiesituation.

3. Information från lärare och ledning till de studerande sker idag på ett oorganiserat sätt. Alla lärare mejlar var för sig till klasserna. Ingen samordning sker. Detta gör att de studerande blir överösta med mejl. Och ibland skickar vi ut ändringar sent. Det skapar förvirring och det blir lätt att viktig information missas. Vi försvarar oss ibland med att en digital lär-plattform är under utarbetning. Men det är ju en klen tröst, för de studerande vi nu har kommer inte att få glädje av denna reform.

Nu kan det så klart sägas att dessa problem inte är unika för ett kyrkligt utbildningsinstitut. Att liknande problem inte uppstår när andra institutioner omorganiseras. Självklart är de problem som finns vid utbildningsinstitutet även generella problem. Men det ska inte användas som ett försvar. Utan som en maning till att ta lärdom av andras erfarenheter och göra något åt det.

Det finns en plan för en förbättrad arbetsmiljö. Det redovisas i KT nr 48. Som nyanställd vill jag på ett konstruktivt sätt vara med och jobba enligt denna plan. Men jag tror att det vore bra om den kommuniceras även till de studerande. Vi har ju delvis en gemensam arbetsmiljö.

Troligen vore det bra om även andra kritiker kan få ta del av den. Exempelvis biskoparna.

Ny kyrkohandbok

Arbetet med ny gudstjänstordning gick väldigt snabbt och slutresultatet blev bra. Först var jag tveksam och ville inte delta. Egentligen har jag heller inte deltagit. Den arbetsgrupp som jobbat med den nya ordningen har bara tillfrågat mig ibland.

I stort sett är det en person som drivit denna fråga. Hon har sedan sökt kontakt med olika instanser, som tittat på förslag och godkänt. Av olika skäl har inte en enda kyrkomusiker varit inblandad.

Vilket inte är så konstigt, eftersom det inte finns någon kyrkomusiker i vår församling i Eastwood. Inte i någon av de andra församlingarna i kontraktet heller. I den Lutherska kyrkan i södra Afrika finns över  huvud taget väldigt få kyrkomusiker. Inte någon enda är anställd. Möjligen finns en handfull frivilliga organister. I de flesta fall sjunger församlingen a capella. Och det gör de väldigt bra.

Det började när församlingens äldsta en söndag pratade med hustrun och sa att den upptryckta gudstjänstordningen inte stämmer. Vissa moment finns inte med och det är många felstavningar. Så hustrun talade med församlingsprästen och kyrkorådets ordförande och fick klartecken.

Det är OK. Vi är glada om Du skriver ut en ny gudstjänstagenda.

Även en av de mest kunniga biskoparna i kyrkan har varit konsulterad. Snart är arbetet med en ny gudstjänstordning på engelska klar. Den följer helt och hållet kyrkans gällande gudstjänstordning men en del oklarheter har rätats ut.

Annat är det med handboksarbetet i Svenska kyrkan. I dagens Kyrkans Tidning på nätet läser jag att styrkommitteen i stort sett dissar den enorma protest som verkar komma från kyrkans musiker. Det är sorgligt. Framför allt är det sorgligt att ordföranden, biskop Per Eckerdahl, ger uttryck för en ganska rigid inställning:

De arbetsformer som valdes för många år sedan har vi ingen möjlighet att lägga om nu. Det var ett vägval som gjordes då och kyrkokansliet arbetar nu för fullt med revideringen av förslaget.

Men om förslaget är dåligt, är det inte bättre då att bromsa nu? Eller har flertalet musiker i kyrkan så fel?

Nu ska jag erkänna att jag är dåligt insatt. Men det lilla jag ser och hör från min kant, känns inte hoppfullt. Och lite fick jag stifta bekantskap med förslaget innan vi flyttade till Sydafrika. Jag var inte så imponerad.

Dessutom är det tråkigt att samtalet om texterna helt verkar ha hamnat i skymundan.

Kläder – viktigt?

Min kollega, Philippe Denis, blir utnämnd till 'Fellow of the University'.
Han har en ganska medelmåttig, svart dräkt från något uuropeiskt universitet.
Betydligt färggrannare är dräkten från UKZN.

De senaste dagarna har jag reagerat på kläder. För någon vecka sedan hade vi 'graduation'. Då går alla lärare i en procession. Den ena utstyrseln är förgrannare än den andra. Det är vackert. Men såklart signalerar kläderna också annat än skönhet. Makt och position.

Vi människor hör till djurriket. Där uppträder också individer i vackra skrudar. Främst männen. Men förmodligen finns det, som alltid, undantag. Skillnaden är att inte djuren behöver klä på sig (eller klä ut sig).

Det var inte så lätt att hitta företag som säljer biskopsskjortor
 för kvinnor. Denna skjorta benämndes inte som sådan. Men är dock lila.

T ex läste jag en artikel av forskaren Karin Sarja. Women’s situation in Church of Sweden. Där hänvisar hon till en predikan, som dåvarande biskopen i Lunds stift, Antje Jackelén, höll 2008. Det var 50-årsjubileum efter beslutet 1958 att öppna prästämbetet för kvinnor. Predikan tog sin utgångspunkt i apostlagärningarn 16:14-15 där Paulus, Silas och Barnabas kommer till Thyatira och möter Lydia. Det som här har med kläder att göra är att Lydia handlar med purpurtyger. I sin predikan 2008 gav Antje Jackelén, enligt Kyrkans Tidning, ett affärstips till Lydia:

Satsa på biskopsskjortor för kvinnor. Det är en underutvecklad men växande marknad.

En kul poäng, tycker jag.

Sedan dyker drottning Silvia och prinsessan Madeleine upp i mitt facebook-flöde. De har varit på besök hos påven Fransiscus. Läser jag på SvT. Och de har varit iklädda svarta sjalar. Jag får lära mig att det på spanska kallas 'mantilla'. Efter en ganska lång kommunikation på facebook inser jag att det är samma ord som 'mantilj' i en av Evert Taubes slagdängor:

Förmodligen ska jag ange att hovet har copyright på detta foto. Läste dock
att jag får använda det om jag anger fotografen. Han heter Henrik Montgomery.

Dragspel, fiol och mandolin hördes från krogen och i salen steg jag in, där på bänken i mantilj och med en ros vid sin barm satt den bedårande lilla Carmencita ....

Inser att jag aldrig förstått vad en mantilj är, förrän nu.

Och idag dyker Equmeniakyrkans nya gudstjänstdräkt. En blå så kallad 'robe'. Intressant. På denna kan pastorer och diakoner använda en så kallad 'stola' – det som även biskopar, präster och diakoner i många andra kyrkor bär. Som en randanmärkning reagerar jag på att pastorer och diakoner använder dem olika. Diakonen ska ha den korslagd över höften och pastorn ska ha den rakt hängande. Här tror jag Equmeniakyrkan blandar bort korten. Så gör även Svenska kyrkan. Stolor hänger olika för biskopar, präster och diakoner. På en alba har prästen inte rakt hängadande stola utan den är korslagd på magen. Om vi däremot har ett s k räcklin kan stolan hänga rakt ner. Enligt mitt sätt att se det, borde samma sak gälla för diakoner. Annars är budskapet att biskopar och präster kan göra likadant ibland men aldrig diakoner.

Blått brukar annars i kyrkliga sammanhang vara Marias färg. Men jag
tror inte att Equmeniakyrkan tänkt så.

Detta var dock en liten utvikning. Det som är intressant är att vi verkar behöva kläder för att uttrycka oss. För Equmeniakyrkan är det viktigt att markera att det fortfarande råder valfrihet. Sofia Camnerin, som är biträdande kyrkoledare säger enligt Sändaren:

Det här är ett erbjudande .... Men man får göra precis som man vill under ordinarie gudstjänst. Full frihet råder.

Den blåa dräkten har valts, för att den finns hos metodisterna. När Equmeniakyrkan bildades, var ju metodisterna en av tre samfundsbildare.

Så, vad vill jag säga? Egentligen bara fundera högt kring detta med kläder. Själv använder jag ju både prästkläder och akademisk dräkt. Det senare mer sällan. Skulle jag kunna klara mig utan? Kanske. Många kyrkor gör ju det. Men å andra sidan är det vackert. Däremot inser jag mer och mer att det är viktigt att fundera över sambandet makt/position och kläder. Den lila biskopsskjortan signalerar ju helt klart makt och position. Den svarta mantiljen på drottningen och prinsessan kanske kan sägas signalera underordning. Vad signalerar Equmeniadräkten? Jag vet inte riktigt.

En bild säger mer än tusen ord

Det kanske inte alltid är sant. Men ofta. När jag såg ett par platsannonser i dagens Kyrkans Tidning, studsade jag till inför bilden. Låt mig berätta varför.

Bilden föreställer kyrkans hus i Uppsala. Där inryms kyrkokansliet, som är den administrativa funktionen på nationell nivå i Svenska kyrkan. Fotografiet är klurigt, för Uppsala domkyrkas tre torn tycks sitta på taket till kyrkokansliet. På så sätt ges intrycket att kyrkokansliet och kyrkobyggnaden hänger ihop.

Men det går också att se bilden på ett annat sätt. Är det kanske så att kyrkans hus, från de plats där fotografen står, skymmer domkyrkan?

Min tolkning, och jag vet att den är subjekiv, är att de två tjänsteinnehavare som söks, ska förstå att de ska arbeta mer med administrativa sysslor än med sysslor som kan kopplas till ett kyrkorum.

Symbolen för Svenska kyrkan på nationell nivå är ett kansli. En administrativ funktion. Ett maktcentrum.

Hur hade det uppfattats om bilden istället föreställt människor?

De var judar

Det kanske inte är så konstigt att det mesta av medialt fokus varit riktat mot avrättningen av de anställda på Charlie Hedbo i Paris förra veckan. Jornalister världen över skriver om andra journalister och värnar om det det fria ordet. Inget fel i det.

Men dagen efter togs gisslan i en butik och fyra av dem dödades. Jo, det har skrivits även om dem – men mitt intryck är att det skrivits mindre. Och framför allt i sociala medier har det uppmärksammats mindre. Åtminstone i mitt flöde. Vilket är ett memento!

Det brutala dödandet skedde i en judisk kosherbutik och de som dog var judar.

Enligt Aftonbladet har detta redan lett till att fler judar vill fly från Frankrike. Förra året emigrerade sju tusen – en fördubbling med året innan. Detta är en mycket skrämmande utveckling.

Lika oroande är det att judar också känner sig otrygga i Sverige och många flyr.

Positivt är att Frankrikes regering har beslutat skärpa säkerheten vid de judiska skolorna. Om detta skriver Kyrkans Tidning. Men det i sig är ju oacceptabelt: att barnen ska behöva säkerhetsvakter.

Om detta behöver vi tala. På detta behöver vi reagera.

Samisk besvikelse – min besvikelse

Kyrkans Tidning skriver:

Samerna får inte hjälp med att utöva påtryckning på regering och riksdag för att värna sina rättigheter. Det beslutade kyrkomötet, vilket nu kritiseras av samer.

FN har ett fackorgan, som bevakar arbetsvillkor, distriminering etc. Det heter ILO. Konvention nr 169 handlar om bland annat om urbefolkningar. Sverige är ett av få lander som inte ratificerat detta.

En av motionerna till kyrkomötet (från Johan Åkesson) ville att kyrkostyrelsen skulle 

... uppvakta regering och riksdag till stöd för en ratificering av FN-stadgan om urfolkens rättigheter.

Det blev nej. Trist, anser jag.

Men jag undrar också varför det blev nej. Vågar inte kyrkomötet ta fighten? När jag läser i Kyrkans Tidning får jag inga svar.

Jag ser däremot på Sveriges Radios hemsida att biskopen i Luelå stift, Hans Stiglund, ville något annat. Stöd för samerna. Bra!

Om inte något skett före nästa års kyrkomöte, hoppas jag motionen kommer tillbaka.

Vad skulle Jesus göra?

Med anledning av Svenska kyrkans satsning i Almedalen ställde jag en fråga i min senaste bloggpost:

Vad skulle Jesus göra?

För något år sedan minns jag att även Sverigedemokraterna var med vid Nikodemussamtal i Domkyrkan. I år la jag märke till att de inte är med. Kanske är den tiden förbi, tänkte jag.

Men så läste jag något i Kyrkans Tidning. I kommentarerna efter artikeln jag citerade i min senaste bloggpost. Där skriver Peter Nyqvist:

Ser att man fått med alla större partier utom Sverigedemokraterna. Så mycket för den påstådda mångfalden där...

Kanske avser han just Nikodemussamtalen. Jag tror det. En faktaruta angående dessa samtal avslutar artikeln. Barbro Matzols, den journalist som skrivit artikeln svarar då:

Sverigedemokraterna har inbjudits till Nikodemussamtal i domkyrkan, precis som alla andra riksdagspartier. Att de inte svarat på inbjudan, trots påminnelse, är deras beslut.

Det var viktigt att få reda på. Nikodemussamtal är en fin tradition alltsedan det först skedde, när Nikodemos kom till Jesus en natt. (Läs mer om det samtal som då fördes, i Johannesevangeliets 3:e kapitel.) Det är ett bra initiativ av Visby Domkyrkoförsamling. Det är också bra att alla partier i riksdagen inbjuds. Om något parti sedan väljer att inte komma, är det i och för sig beklagansvärt. Det är i alla fall ett försök till dialog och det är bra. Ett delsvar på frågan:

Vad skulle Jesus göra?

Visby reagerar

Det var ju roligt. Nu finns Almedalsveckan på både Visby stifts hemsida och på Visby Domkyrkoförsamlings hemsida.

Visby stifts hemsida. Länk till Almedalsveckan.

Visby Domkyrkoförsamlings hemsida. Länk till Almedalsveckan.

Men fortfarande kommer nog biskopen "lysa frid" över veckan och inte "lysa marknadsfred". En vän undrade om det verkligen var en bra idé, oavsett ordval. Såhär skrev hon:

Kanske det inte ska lysas alltför mycket varken fred eller frid över veckan utan just diskussion o ifråga sättande är vad världen o vi behöver?

Jag är benägen att hålla med men jag tror att tanken är att de olika politiska partierna ska debattera på ett fredlig sätt.

En utmaning är: hur kan vi inkludera även extremisterna i freden? Klockringning är ett sätt att protestera som användes i Jönköping och nu även ska användas i Visby. Men är det inkluderande?

Psalmsång, som några försökte i Jönköping är tydligen åtalsbart, enligt Kyrkans Tidning.

Missförstå mig inte. Rasism kan aldrig accepteras. Den måste motarbetas. Men även de extrema är samhällsmedborgare. Ska freden bevaras genom att exkludera dem? Det är ju inte heller en framkomlig väg. Eller genom att marginalisera dem? När jag läser på Svenskarnas partis hemsida går budskapet totalt stick i stäv mot mina egna värderingar. Jag skulle vilja påstå mot kristen tro. Men hur ska jag se på dessa människor? En fråga som kommer till mig är:

What would Jesus do? Vad skulle Jesus göra?

Jag tror vi ska be och arbeta med detta. Hur kan vi protestera mot medmänniskor, som har åsikter som vi absolut inte håller med om och anser vara direkt människofientliga?

Protester tror jag är nödvändigt. Helt nödvändigt! Men kan vi göra något mer! 

K G Hammar ska tala i Visby. Vid en Midnattsmässa den 2 juli. Såhär står det i annonsen:

Vår stora utmaning är att i alla möten, alla konflikter, i alla relationer välja fredsbyggandets väg.

Hur bygger vi bäst fred med exempelvis Svenskarnas Parti? Går det?

Almedalsveckan blir fridlyst

Enligt KyrkansTidning kommer Almedalsveckan, för Svenska kyrkans del inledas

... med att biskop Sven-Bernhard Fast lyser frid över veckan.

Skojigt ordval. Som präst tänker jag kring orden ”lysa frid över” att det är något en präst gör ute på kyrkogården, när kistan sänks. Men så ska det väl ändå inte tolkas.

Så jag googlar på ”lysa frid” men får inga bra svar. Då vänder jag på steken och googlar på ”fridlysa” och inser att det har ytterligare en innebörd. Enligt wiktionary betyder ”fridlysning”:

... skydda från att bli utrotad, eller från att påverkas av människor ...

Det verkar som Almedalsveckan ligger illa till. Vad säger egentligen Visby stift om saken. Det är ju där Sven-Bernhard Fast är biskop. Men faktum är att Visby stift inte alls annonserar några aktiviteter på sin hemsida, när det gäller Almedalsveckan. Inte ens en länk till den hemsida som Svenska kyrkan har kring Almedalsveckan. Det är väl ändå märkligt!

Men på Svenska kyrkans Almedals-hemsida, finns kanske ursprunget till Kyrkans Tidnings ordval. Där står det att biskopen

... lyser "marknadsfred" över Almedalsveckan 2014.

Puh, det var ju bra. Nu ska det bli intressant att se vilket ordval som media i övrigt väljer. Samt om Kyrkans tidning står på sig, när det gäller ordvalet. Samt om Visby stift lägger ut en länk till Svenska kyrkans hemsida om Almedalen.

Det kunde förresten Visby Domkyrkoförsamling också göra. Där står det mest om Helgmålsringning från Domprostens trädgård och Gotlands kyrkvecka.

 

Om hatbrott – 2

När jag igår skrev att jag vill göra ytterligare två bloggposter om det som Svenska Dagbladet skrev om den 22 mars (i lördags) visste jag inte att det ganska snart skulle framkomma nya uppgifter kring kopplingen mellan Svenska kyrkan i Kinna och de hatbrott som ägt rum. Igår skrev Kyrkans Tidning:

Kyrkoherde Owe Johansson deltog i manifestationen i Kinna till stöd för det homosexuella par som utsatts för attentat.

Det var bra. Dels att han gjorde det, dels att Kyrkans Tidning skriver om det. Artikeln känns hoppfull.

I min dator fanns färdig text kring hur bloggare och debattörer på nätet reagerade på Svenska Dagbladets artikel. En del av denna text var ganska kritisk mot medkristna. När jag igår valde att göra en trestegsraket var det bland annat för att få lite betänketid. Så nu vill jag inte längre skriva det jag tänkte skriva.

Om inget annat händer skriver jag nog ändå en tredje del imorgon. Kanske lite om en utställning kring hatbrott här i Pietermaritzburg och lärdomar från den.

Urusel journalistik i Kyrkans Tidning

Kyrkans Tidning har en rubrik i gårdagens nätupplaga:

Fler kvinnor i kyrkan

Detta är verkligen ingen nyhet. Så är det i en stor del av kristenheten. Och så har det varit länge. Om skälen till detta kan vi ha många tankar och åsikter. Just nu tänker jag dock inte stanna upp inför den frågeställningen.

Rubriken är förstås missvisande. Den mycket korta artikeln handlar om att det är

… fler kvinnor än män som utbildar sig till präst …

Uppgiften kommer från ekot, enligt Kyrkans Tidning. Intressant! Rimligen måste Ekot ha fått sina uppgifter från Svenska kyrkan. Kyrkans Tidning hämtar sedan uppgiften från Ekot. Besynnerligt! Inom akademisk forskning brukar vi akta oss för att använda sekundära källor om vi har tillgång till förstahandsuppgifter.

Den oerhört korta artikeln har sedan ett citat från ärkebiskop Anders Wejryd.

– Jag brukar skoja och säga att förr hade vi kvotering då fick vi bara karlar, men i dag går vi på de mest kompetenta och då blir det fler kvinnor …

Är detta skojigt? Det tycker inte jag. Är det som sägs sant? Förmodligen inte. Vad säger det i så fall om Ärkebiskopens egen kompetens? Däremot är det en mycket ytlig analys. Skälen till att fler kvinnor än män söker till prästutbildningen är förmodligen flera och mer komplicerade. Det vet säkert ärkebiskopen och rimligen har han sagt mer än just detta lösryckta citat. Men varför lyfter Kyrkans Tidning fram just det?

Det mest märkliga är att artikeln avslutas med en uppmaning:

Läs mer här.

Då trodde i alla fall jag att det skulle bli någon form av fördjupning men döm om min förvåning, när jag hamnar på Sveriges Radios hemsida. Budskapet blir att Kyrkans Tidning hänvisar till Sveriges Radio för fördjupning och analys, när det gäller fenomen inom Svenska kyrkan. Märkligt!

Så vad säger då Sverige Radio?

Så sent som på 90 talet var det flera stift i Sverige som fortfarande inte tillät kvinnliga präster men i dag är en majoritet av alla präster som vigs kvinnor.

Men hallå, ekot! Avses 1890-talet eller hur tänkte ni här? På 1990-talet vigdes kvinnor till präster i samtliga stift i Svenska kyrkan. Journalistens okunskap på denna punkt är väl ändå pinsam!

Tyvärr blir inte artikeln bättre ju längre jag läser. Och jag blir bedrövad, när jag inser att Kyrkans Tidning i stort sett har snott det mesta i sin korta artikel från Sveriges Radio. Det är kanske därför som det inte står något namn under Kyrkans Tidnings text.

Trots allt får artikeln på Sveriges Radios hemsida mig att dra på smilbanden. Eller vad sägs om följande mening med både felaktig grammatik och märklig särskrivning:

I sommar får svenska kyrkan sitt första kvinnliga ärkebiskop, och i dag märks de kvinnliga prästmotståndarna knappt av i kyrkan …

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men mest gråter jag, för genusrättvisa och arbete mot diskriminering är alltför viktigt för att slarvas bort på detta sätt. Jo, jag är kritisk när det gäller Hanna Weiderud på Sveriges Radio, för en artikel som jag menar är slarvig på flera punkter. Men ännu mer kritisk är jag mot Kyrkans Tidning som agerar ogenomtänkt och lättjefullt, när denna artikel används rakt av. Varför kan vi inte få en djupare analys av en intressant och viktig företeelse?

De kvinnor som utbildas till präster i Svenska kyrkan och de kvinnor som är präster i Svenska kyrkan är värda bättre journalistik. Så även vi män!

Kyrkans Tidning slarvar till det

Imorgon, fredag, hålls nomineringsval inför biskopsvalet i Lunds stift. På listan med 15 namn finns också jag med. Det har varit ett medvetet val från min sida att inte blogga om detta. Min grundinställning är att kandidater i biskopsval bör ligga lågt. Men här kommer i alla fall några rader.

I dagens pappersupplaga av Kyrkans Tidning finns en artikel om valet. Mitt namn finns med även där men jag har blivit förväxlad med min namne i Karlstads stift, som är stiftsmusiker. Hur Kyrkans Tidning kunnat göra denna miss är för mig obegripligt. Särskilt som det stod rätt i gårdagens nätupplaga. Jag har ringt chefredaktören som beklagade det inträffade. I nätupplagan ska det komma en rättelse.

Anders Göranzon i Karlstad har jag ofta kontakt med. Vi har liknande adresser i kyrknätet (svenska kyrkans e-post system) och genom åren har vi kommunicerat en del, när mejl hamnat fel. Det jag undrar över är hur biskopsvalssystemet säkerställer vilken person eventuella röstsedlar som bär namnet ”Anders Göranzon” faktiskt gäller. Låt oss säga att någon enbart läst Kyrkans Tidning och googlat på Anders Göranzon, musikkonsulent och tror sig rösta på honom. Att den personen råkar gå ut en sväng, när pläderingarna handlar om detta. Vad händer? Anders i Karlstad uppfattar jag som en from, klok och erfarenhet kristen. Valbar är han! Erkänn att det kanske finns en gråzon i valsystemet? Det är inte heller OK att Kyrkans Tidning skriver att en person, som kanske inte är tillfrågad, ställer upp som biskopskandidat. Vad jag menar är att Anders i Karlstad borde få en ursäkt.

Jag har ställt mig till förfogande i valet och skulle med stor glädje och bävan gå in i uppgiften som biskop i Lunds stift. Det viktigaste är dock att Lunds stift får en god ledare de närmaste åren. Det är min bön!

Spelar antalet gudstjänstdeltagare roll?

För någon dag sedan ställde jag frågan om gudstjänstens längd spelar någon roll. Det blev ett samtal om detta. Dels med någon kommentar på min blogg, dels på facebook i några olika trådar.

Hur är det då med antalet gudstjänstdeltagare? Spelar det någon roll? Jag ställer frågan för jag har sett åtminstone 3 personer som diskuterar detta i digitala media idag.

Den förste är kommunikationschefen på Svenska kyrkans nationella nivå, Gunnar Sjöberg, som på bloggen En rundare kyrka – i tillit, samspel, dialog ställer bl a skriver:

Gudstjänsten är en fantastisk möjlighet. Dess värde bygger inte på hur många som kommer utan på kvalitén i närvaro och delande.

Johan Kårlin, präst i Kalmar, är lite mer kritisk. Han skriver en insändare/debattartikel i KyrkansTidning och utbrister bland annat:

Det är inte gott förvaltarskap att ha tre, fyra anställda i tjänst när deltagarna är få.

En som reagerar på detta är Carolina Johansson, Journalist, författare & redaktör verksam i Stockholm,  på bloggen rambling thoughts. Hon citerar en stor del av Johans ord och skriver:

Läs gärna hela texten. Jag finner den märklig, inte minst hur den visar hur cementerat detta med de anställdas kyrka är. Färre än 100 i en gudstjänst blir lätt en nödlösning? För de anställda? Så många behövs för att motivera allt arbete som en god Gudstjänst behöver?


Jag har väldigt svårt att se att detta inläggs andemening delas av speciellt många kristna inom Svenska kyrkan och jag säger det med tacksamhet – men vad vet jag. Funderar på om det är ett skämt, ett försök till ironi eller parodi. Raljeras det eller menar artikelförfattaren allvar? Vad tror ni?

Jag är övertygad om att Johan menar allvar och han har ju visa poänger. Fira färre högmässor, där många anställda är med och förbereder samt har olika ansvar. Kommer det färre – anpassa gudstjänsten efter det. Ungefär så tror jag också Gunnar Sjöberg menar.

För mig handlar det mycket om ärlighet. Oavsett om det kommer många eller få. Om det är flera anställda eller ingen. Jag har själv många gånger känt mig besviken men inte sagt något. Kanske av omsorg. Men jag tror det ligger en befrielse i att vara ärlig. Där det går. Låt mig exemplifiera med ett vanligt exempel ur min egen erfarenhet som präst på landet.

Jag kommer till kyrkan en halvtimme före gudstjänsten börjar. I sakristian finns en kyrkvärd. Hon säger:

Idag kommer det nog inte så många. Det är så fint väder.

Jag svarar:

Det gör inte så mycket. Vi är glada för de få som ändå kommer.

Det som egentligen sägs är följande:

Käre präst: var inte ledsen om det inte kommer så många. Det beror inte på Dig. Det har andra orsaker.

Mitt svar:

Kära kyrkvärd: vi får bita ihop och göra det bästa av situationen.

Det som kunde ha sagts av kyrkvärden:

Jag är ganska besviken över att vara här söndag efter söndag när det är så få andra som kommer.

Jag kunde då ha svarat:

 Jag med. Det känns inte alls roligt.

Kanske kunde då samtalet fortsatt mellan kyrkvärden och mig, där vi delat vår smärta och sedan undrat över varför vi ändå är där och berättat om vad vi längtar efter innerst inne. Då hade den lilla gudstjänsten kunnat bli det stora mötet. Som den ju egentligen är. 

I morse var hustrun och jag i den anglikanska katedralen. Morgonmässa 6.45. Jag har skrivit om det förut. Vi var fem personer. Vi firade minnet av Johannes Döparens halshuggning. (Bara en så'n sak). Underbart!