Tuesday 28 September 2021

Jag – en hacker?

Svenska Bibelsällskapet byter just nu kund- och givarvårdsprogram. Eller CRM-system, som det också heter. Customer Relationship Management. Programmet heter Salesforce Non-Profit Success Pack. Slaesforce är världens största CRM-system. 

Det handlar om att ha en bra relation till kunder (som handlar i Bibelbutiken), givare, tidningsprenumeranter, medlemmar, Bibeläventyrare och andra som vill ha med Bibelsällskapet att göra. Vi har en genomtänkt informationssäkerhetspolicy och på vår nyss uppdaterade webbplats kan den som vill läsa om den och hur vi arbetar med GDPR- frågorna. Allt ska ske på ett klokt sätt, där vi respekterar individens integritet.

Med det som grund vill vi ha rätt uppgifter i våra register och även kunna informera om sådant som är intressant för olika målgrupper. Eller skulle vi hellre säga ”kommunicera”. Det handlar om två vägar. Förhoppningen är att vi inte bara berättar om sådant vi tycker är viktigt utan också lyssnar på andra.

Vårt tidigare registerprogram är gammalt och fungerar otillfredsställande. Därför är alla (ja, det vågar jag påstå) glada för att vi nu byter. Och vi är precis i steget. Vi har fått hjälp att migrera all information till det nya programmet men har ännu inte börjar arbeta i skarpt läge. Spännande!

Mitt i denna supermoderna omställning slog det mig. På mitten av 1980-talet bodde jag på Ansgarsgården i Uppsala och hjälpte föreståndaren, Karl-Gunnar Ellverson med en del administration. Både för själva Ansgarsgården och för Sankt Ansgars stiftelse. Bland annat skötte jag gåvoregistret. Någon gång varannan månad cyklade jag från Studentvägen till ett litet IT-företag i Boländerna, med en bunt adressändringar och postgirotalonger i väskan. Hos IT-företaget fanns ett antal datorer och när jag väl slagit på en av dessa möttes jag av en svart skärm med ett antal bokstäver och tecken. Där skrev jag in ytterligare kod och så öppnades själva registret. I DOS-miljö. Någon mus fanns inte. I programmet kunde jag ta mig fram med piltangenterna. Det var pilligt och jag sneglade ofta på manualen som låg vid sidan. Det var allt annat än intuitivt.

Det är alltså 35 år sedan. De kunskaper och färdigheter jag fick då har jag inte så stor nytta av. Men det fyller mig ändå med en viss tillfredsställelse att jag har arbetat med registerhantering – åtminstone i ringa omfattning. Och att jag gjort det i datorernas stenålder.

Bland mina arbetskamrater finns personer som sköter detta mycket bättre än vad jag skulle kunna göra. Som generalsekreterare är jag ändå superuser. Hur gick det till? När vi nu genomgår olika utbildningssteg förlitar jag mig på de andras förmåga att greppa det hela. Och minns hur det var då, när det – som man säger – begav sig.

Monday 20 September 2021

Det bortglömda valet

Igår var jag i kyrkan. När jag stod utanför såg jag en kö. Trevligt, tänkte jag. Kö till högmässan. Det visade sig dock att kön gick till baksidan av kyrkan och utanför fanns en skylt, som gav en förklaring.

Vallokal

Samtidigt som vi firade högmässa pågick alltså kyrkovalet i samma byggnad. Jag kan möjligen förstå att så måste ske, för att så många som möjligt ska beredas möjlighet att rösta. Men jag vet att vissa församlingar valt att stänga vallokalen under gudstjänsttid. Det är väl det rimligaste? Så det kändes märkligt.

Vi gick i alla fall in genom den andra ingången och satte oss ner. En kyrkvärd inledde med några pålysningar. En av dessa gällde val till församlingsrådet i den församling som vi bor inom, nämligen Uppsala Domkyrkoförsamling. Kyrkvärden berättade att församlingsrådet inte väljs denna dag, när det är kyrkoval. Det kändes också märkligt.

I stället fick vi veta att vi kunde nominera kandidater till församlingsrådet på annat sätt. Jag kanske var ouppmärksam men jag uppfattade faktiskt inte när, var och hur nomineringarna ska ske. Väl hemma googlade jag och förväntade mig att information om detta skulle finnas på pastoratets hemsida. Och jag fick en träff. Men det handlade om nominering till församlingsråden 2017. Det kändes oerhört märkligt.

Jo, jag kanske förstår att de som organiserar valet inte vill att människor ska blanda ihop de olika nivåerna. Men ärligt talat: varför ska alla de medlemmar som inte deltar i gudstjänstlivet ställas utanför denna viktiga nivå? Som också är den mest decentraliserade nivån? 

Församlingen är ju enligt Kyrkoordningen den primära enheten inom Svenska kyrkan. Det är där det händer. Och församlingsråden är ju oerhört viktiga. Inte minst i processen att ta fram församlingsinstruktionerna. Då måste väl kyrkans medlemmar få reda på att det också finns denna nivå i organisationen? Även om församlingsrådet inte väljs på listor den 19 september?

Är det alltså såhär jag ska förstå min kyrkas ordning. I val till kyrkomöte, stiftsfullmäktige och kyrkofullmäktige får alla kyrkans medlemmar som har fyllt 16 år rösta. Det skickas ut runt 5 miljoner brev om detta och det informeras på alla möjliga plattformar. Men när det gäller nomineringar till församlingsråd finns ingen information att tillgå. Där behöver man vara närvarande i gudstjänsten för att möjligen uppfatta hur det går till.

Jag pratade faktiskt med en person i kyrkan igår och frågade om jag fick nominera hen till församlingsrådet och fick ett jakande svar. Men nu vet jag inte hur jag ska göra. Det stör mig. 

Jag vill helst inte polarisera aktiva kyrkomedlemmar mot mer passiva. Men här måste jag säga att själva valsystemet inte gör det lätt för den som vill hålla ihop kyrkan i ett ”vi”. Är förklaringen att församlingsråden är oviktiga? Jag vill helst inte tro det. Eller är förklaringen att församlingsråden är den plats där ”de kyrkligt aktiva” kan vara ganska säkra på att få sin röst hörd? 

Förklaringen är kanske att det är kyrkofullmäktige som enligt kyrkoordningen väljer församlingsråd. Så det är ju vad som vanligtvis brukar kallas för ett indirekt val. Det innebär att vi som är medlemmar i kyrkan får rösta i direkta val på alla nivåer utom på församlingsnivån. Där gäller endast ett indirekt val. Det känns enormt märkligt.

Epilog 1:

En vän gjorde mig uppmärksam på att nästan allt fokus i valdagens rapportering låg på hur det gick i valet till kyrkomötet. Det är också problematiskt eftersom församlingen är den primära nivån. Jag måste erkänna att jag också dragits med i den felfokuseringen.

Epilog 2:

Att ett starkt nationalistiskt parti som Alternativ för Sverige tar plats i kyrkomötet på grund av ett i mitt tycke felaktigt valsystem är upprörande. Därmed får de under mandatperioden stöd i storleksordningen 300 000 kronor - som vi medlemmar alltså bidrar med. Beklämmande.

Sunday 19 September 2021

Sápmi är mycket större än de flesta tror

När jag var barn bodde familjen i Sápmi. Vi firade gudstjänster i kyrkkåtor på våren, sommaren och hösten. Vi bodde i prästkåtorna i Saltoluokta och Vaisaluokta. Våra vänner hette bland annat Tuolja, Tjikkom och Utsi. Att samer, samiskt språk och samisk kultur är en del av Sverige har varit klart för mig sedan unga år. Men fortfarande inser jag att jag har stora kunskapsluckor. Då visste jag t ex inte att Porjus, där jag gick i lågstadiet, också heter Bårjås. Det lärde jag mig ganska sent.

En vän tipsade mig om ett radioprogram. ”Vetenskapsradion historia. Sydligaste sameboplatsen grävs ut.” Länken kommer här.


Programmet hjälpte till att fylla ut ytterligare kunskapsluckor. Den del som handlar om samer är ungefär 30 minuter långt. Väl värt att lyssna på.

Arkeologer i projektet ”Det delade landet” har grävt ut en samisk boplats i närheten av Östervåla i Norduppland. Det rör sig om en liten boplats. Förmodligen har det stått en lavvu (tältkåta) på platsen. Det finns lämningar av kol och aska från en eldstad och även renben. Platsen är fyndfattig, som det uttrycks i programmet. Men det är, menar arkeologerna, tydligt att det finns en aernie (eldstad). (Jag lärde mig i Bårjås att eldstad heter Àrran men det är på lulesamiska, som talas i Bårjås).

Det kom inte som en total överraskning att det funnits samer i Mellansverige. Det har jag nog både förstått och hört förut. Men nu blev det liksom konkret. Att det är minst sagt troligt att just denna plats faktiskt bebotts av samer styrks av en anteckning i en av Östervålas kyrkböcker från januari 1717. Då döptes ett barn till samiska föräldrar. Hon hette Margareta.

Ett annat skäl till att det säkert bott samer på platsen är att den kallas ”Lapphällarna” (sic!) av ortsbefolkningen. Och här vill jag stanna upp ett ögonblick. Jag väljer att skriva ut namnet, även om det innehåller en benämning på samer, som anses nedsättande. Jag lägger till kommentaren (sic!) vilket är vanligt inom akademin, när någon använder ett citat, som innehåller ord eller begrepp, som är udda eller felaktiga. Ofta är det för att understryka att citatet är tveksamt ur genussynpunkt men kan även användas i andra sammanhang.

Tillbaka till radioprogrammet. En nyhet för mig är begreppet ”sockenlappar” (sic!). Jag googlar ordet och hittar en informativ sida, som Det samiska informationscentrumet står bakom. (Centret invigdes 2005 och är en del av Sametingets myndighetsuppdrag.) Det står att

… sockenlapp (sic!) i ordets egentliga betydelse var en same som var anställd av socknen och mot ersättning utförde sysslor åt bönderna. Det var en tjänstetitel motsvarande sockenhantverkarna. Sockenlappsinstitutionen (sic!) är känd från norra Svealand upp till Ångermanland från början av 1700-talet till mitten av 1800-talet.

Det som är intressant är att det fanns samer i mer än halva Sverige och att samer och andra svenskar levde sida vid sida. Kanske var det så att de oftast levde i samförstånd. Jag får ett intryck av det när informationscentret skriver att det år 1720 kom en kunglig förordning som gick ut på att samerna skulle tvångsflyttas tillbaka till norra Sverige. Men enligt informationscentret så accepterade varken samer eller bönder förordningen. Systemet tog dock slut under senare delen av 1800-talet. Jag uppfattar att staten då lyckades med något som knappast kan beskrivas med andra ord än etnisk rensning. Längre än så har vi inte till dessa mörka skikt i vår historia. Och frågan är om inte någon form av liknande krafter fortfarande är i omlopp, när det står strid kring gruvor, vatten, jakt- och fiske och andra saker. Men här har jag svårt att reda i begreppen, för det är komplicerat ur ett antal aspekter. Inte minst när det också ter sig som om det finns djupgående konflikter mellan samer i dessa frågor.

En annan spännande uppgift som framgick i radioprogrammet var att inte bara samerna talade samiska. Även andra svenskar var ofta tvåspråkiga. Det hade jag velat vara.

I programmet intervjuas två samer. Ylva Gustafsson och Marita Sandberg Lööf. De talade om detta hur människor tidigare levt sida vid sida och behärskat mer än ett språk.

Tänk om detta skulle vara ett sätt att arbeta med integration i dagens Sverige? Inte kravet att den andre ska lära sig mitt språk utan att vi lär oss varandras språk? Hur skulle integrationen då se ut?

De talade också om hur stora delar av historien har mörklagts. Och att de hoppas att en ändring är på gång. Det skulle inte bara vara till fördel för samerna utan alla i Sverige skulle tjäna på att förstå fler delar av hela Sveriges historia.

Jag googlar och hittar en sida på Skolverket som faktiskt lär ut samiska till skolbarn. Så bra. Jag hade velat få den kunskapen, när jag bodde i Bårjås. De ord jag fångade upp var utanför skolan. I skolan skulle ju endast svenska förekomma. Det material jag hittar på Skolverket är dock knappast tänkt för alla utan bara för dem som vill läsa – i det här fallet sydsamiska – som tillval i skolan. Nog borde väl alla få lära sig åtminstone några ord? På min tid hade vi undervisning i norska och danska och lite finska. Hade det inte varit mer logiskt med samiska och andra nationella minoritetsspråk. Jag tror och hoppas att det är annorlunda idag. Men jag vet inte.

I sammanhanget vill jag nämna att Svenska Bibelsällskapet är inblandad i översättning av Bibeln till flera nationella minoritetsspråk, däribland lulesamiska och sydsamiska, men än meänkieli. Läs mer här.

Thursday 16 September 2021

Sverige möts, Bibeln och Kahneman

Igår såg jag och många med mig TV-programmet Sverige möts. Temat var Greta eller Jesus. En missvisande rubrik. Det handlade om relationen mellan politik och religion eller mer kvalificerat om relationen mellan Svenska kyrkan och politik i allmänhet och Svenska kyrkan och partipolitik i synnerhet. Länken kommer här.


Det var ett märkligt program. Sverigedemokraten Emil Aronsson, som sitter i både Svenska kyrkans kyrkomöte och kyrkostyrelse fick företräde att formulera problemet.  I korthet att Svenska kyrkan blivit för vänstervriden.

Mot honom stod socialdemokraten Anders Lindberg, som mig veterligen inte har uppdrag i Svenska kyrkan men är politisk chefredaktör för Aftonbladet.

Det är ganska vanligt att framställa kyrkovalet som ett val mellan SD och S. På det sättet blir kyrkovalet också en förturnering till det allmänna valet nästa år.

I övrigt fanns det en biskop och tre präster i Svenska kyrkan, en diakon i Equmeniakyrkan och ett par akademiker. Vad jag förstår var inte alla medlemmar i Svenska kyrkan men jag tror det flesta.

Jag vill inte gå in i detalj på själva debatten. Men jag vill understryka att jag är kritisk mot redaktionens urval av personer som skulle debattera. Endast vissa av nomineringsgrupperna var representerade och det var olyckligt. Några debattörer, som visserligen tillhör Svenska kyrkan, är engagerade i andra kristna samfund.

Än mer kritisk är jag till formen. Programledaren slutade efter ett tag att fördela ordet och det blev den starkaste som fick prata mest. Det kanske var meningen men det känns inte seriöst.

Vad jag vill göra i denna bloggpost är att ställa debatten mot två perspektiv. Dels dagens bibelläsning i Svenska Bibelsällskapets bibelläsningsplan, dels mot Daniel Kahnemans teori om två sätt att tänka: att tänka snabbt eller långsamt. (Det var hustrun som tipsade mig. Hon och yngsta dottern, som båda studerar vid universitet, läser i olika kurser texter av Kahneman).

Men först dagens bibeltext från Första Johannesbrevet. Jag återger den i Svenska Bibelsällskapets Pilotöversättning 2021:

Att pröva andarna

Mina älskade, tro inte varje ande, utan pröva andarna för att se om de är av Gud, för många falska profeter har gått ut i världen. På detta sätt känner ni igen Guds ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus och att han har kommit som människa är av Gud. Men den ande som inte bekänner Jesus är inte av Gud. Den är Antikrists ande, som ni har hört ska komma och som redan nu är i världen.

Ni, mina barn, är av Gud, och ni har besegrat dem, för han som är i er är större än han som är i världen. De är av världen. Därför talar de vad som är av världen, och världen lyssnar på dem. Vi är av Gud. Den som känner Gud lyssnar på oss, den som inte är av Gud lyssnar inte på oss. Utifrån detta känner vi igen sanningens ande och villfarelsens ande

(1 Joh 4:1-6 i Svenska Bibelsällskapets Pilotöversättning 2021).

För Johannes var det ofta ”antingen eller”. Antingen lyssnade människor på Johannes och hans krets. Då var de på rätt sida. Eller så lyssnade de inte och då var de inte av Gud.

När jag lyssnade på debatten i TV och även läste i olika flöden kände jag igen sättet att dela in människor i å ena sidan meningsmotståndare och å andra sidan dem man håller med. Och det är väl egentligen inget fel i det. Om debatten är ärlig och saklig. Det jag hörde i TV igår var dock oftast inte en vilja att förstå den andre. Undantag fanns visserligen - som alltid. Men de var just undantag.

Och det för mig till Kahneman. Förstår jag honom rätt, så använder vi olika system när vi tänker. System 1 baseras på känslor och system 2 på förnuft. Det är förenat med större ansträngning att använda system 2, så därför agerar vi ofta utifrån system 1 – det som handlar om att tänka snabbt. Det är oftast inget problem.

TV-formatet uppmuntrar användande av det snabba system 1, som domineras av känslor och intryck baserat på instinkter. System 2 hanterar fakta, logik och självkontroll. Men i TV går det för snabbt. Även om System 1 anropar system 2 för hjälp, hinns det inte med. Så är det även i sociala medier. Den som sitter och twittrar under programmets gång, tenderar att skriva sådant som endast grundas i System 1. Och jag riktar denna kritik även mot mig själv.

Jag inser att teorin också är förenklad och bygger på en dikotomi. Precis som texten i Första Johannesbrevet. Men med det sagt kastar den ljus över gårdagens TV-program.

Det jag skulle önska är mer eftertänksamhet. Förmåga att ta ett steg tillbaka och fundera ett varv till. Egenskapen att lyssna på meningsmotståndaren och inse att alla är mer komplicerade än vad som i förstone framgår.

Det var också en annan sak som jag fastnade för i dagens bibelläsning. Johannes skriver:

På detta sätt känner ni igen Guds ande: varje ande som bekänner att Jesus är Kristus och att han har kommit som människa är av Gud.

Bibel 2000 översätter på detta sätt:

Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud

Att Jesus Kristus kommit i mänsklig gestalt eller har kommit som människa har bäring på gårdagens debatt. Jesus är inte en andlig varelse utan både Gud och människa. Därför – menar jag – måste också kyrkan vara politisk. Men jag tror inte att partipolitiken hör ihop med kyrkan längre. Det var kanske logiskt när kyrkan var en del av staten. Men varför ska det vara så nu?

Däremot är det ofrånkomligt att vi kristna engagerar oss politiskt. I många frågor är även passivitet ett sätt att ta ställning. Och varje gång som Svenska kyrkan framträder som organisation behöver hon ta ställning. Svenska kyrkan äger exempelvis skog. Det krävs ett beslut om skogsbruket ska sträva efter största möjliga ekonomiska vinst eller om lägre vinst är tänkbart, för klimatets skull. Att vara neutral i en klimatkris är omöjligt.

Däremot är det en utmaning att kyrkan består av människor med olika politiska åskådningar. Eftersom vi är en trosgemenskap och inte en åsiktsgemenskap måste vi sträva efter att lyssna på varandra. Annars blir vi något annat än kyrka. Och det kräver tid och mer av system 2, för att tala med Kahneman.

Tuesday 14 September 2021

Pilgrim's Walk for Future

Lördagen den 16 oktober är vi några som kommer att göra en pilgrimsvandring för klimatet? Vi är en del av Pilgrim's Walk for Future, som

... är en gigantisk manifestation på nästan 200 mil. I 100 dagar pilgrimsvandrar en grupp med Annika Spalde i spetsen genom Sverige, Danmark, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien för att slutligen nå fram till Glasgow och klimatmötet COP26 med i början av november.

Du välkommen att vara med lördagen den 16 oktober kl 9-15. Start och mål för vandringen är Uppsala Domkyrka. Vi går längs en av Linnéstigarna ner till Lurbo. Sedan går vi hem via Ingegerdsleden. Temat blir Bibeln och klimatet.

Visste Du att Carl von Linné var med i den kommission som översatte 1917 års bibel? Översättarna brukade sitta nere i Lurbo ibland. Men det är bara kuriosa.

Viktigare blir för oss att under vandringen utforska vad Bibeln säger om vårt ansvar för klimatet.

Jag har registrerat vandringen som en aktivitet inom Friday's For Future. Den som går in på Global Map of Striking and Actions och söker efter aktiviteter i Uppsala hittar denna pilgrimsvandring.


Var och en tar med egen färdkost, bekväma skor och kläder efter väder.

Skicka ett mejl eller ett SMS till mig om Du är intresserad!

anders.goranzon@outlook.com

0735502678

Välkommen med!