Thursday, 27 December 2012

Jag tror jag kan …

För ungefär 10 år sedan förberedde vi oss för utlandstjänst, hustrun och jag. Det var våren 2002 och vi gick bland annat en 8 veckors utresekurs i Uppsala. Det jag minns väldigt väl, bland annat, var den dag vi var på Lidingö och fick utbildning av Utepedagogerna. Det är välkänt att man lär sig mindre när man hör eller ser något men mer när man gör något. Därför har det vi lärde oss på Lidingö fastnat i mitt medvetande. Vi skulle bland annat klättra i en höjdbana 8 meter över marken. Det var en utmaning för mig, som inte är direkt förtjust i höjder. En poäng var att utsätta sig för risker och att tänka: jag klarar mer än jag tror.

Jag minns att jag tänkte: om jag ska klara detta måste jag vara först, så jag räckte upp min hand när instruktören frågade vem som ville börja. Sedan jag säkrats med karbinhakarna klättrade jag snabbt upp till utgångspunkten. Bäst så, innan jag ångrar mig, minns jag att jag tänkte. Och jag tror att detta är en del av min personlighet. Jag tar på mig uppdrag, kastar mig in i situationer på olika plan, utan att först tänka igenom om jag verkligen klarar det. När jag väl kommit så långt finns det oftast ingen återvändo och då måste jag ju klara det. Så var det också på höjdbanan. Uppe på avsatsen fortsatte klättringen på två rep, som sträckte sig över en avgrund på 8 meter. Visst: jag hade ju min livlina men jag ville ogärna bli hängande i luften, så jag valde att ändå börja gå över. (Att klättra ner igen var absolut inget alternativ!). Höjdbanan innehöll tre vandringar på hög höjd med eller utan stöd vid sidan och avslutades med en linbana. Under hela klättringen hade jag gott stöd av kamraterna på backen som överöste mig (eller kanske ”under-öste” mig) med glada tillrop. För att göra berättelsen kort kan jag meddela att allt gick väl och den euforiska känsla jag fylldes av efteråt är svår att beskriva.

Nu när jag står inför en betydligt större utmaning, nämligen att bli universitetslärare i Sydafrika, försöker jag minnas känslan av att stå på avsatsen. Jag vill inte ta ett steg tillbaka men jag är långt ifrån säker på fortsättningen. Men jag tror att jag klarar det.

Därför är det också positivt att samtala med en tentamensläsande och uppsatsförberedande dotter, som också har stora akademiska utmaningar framför sig. Känslan av att något är övermäktigt är inte alltid angenäm men infinner sig i de flesta viktiga processer. Tillsammans med de andra döttrarna tittade vi på ett youtube-klipp som innehöll en kär film från barndomen. Det lilla blå tåget, som ska dra födelsedagståget över berget. Som kämpar på med orden: jag tror jag kan och till slut även klarar uppgiften. Men då har det också behövts en del uppmuntran från andra. Som alltid! Slutet kan man se här:

Så därför känner jag väldigt stor tillförsikt inför den stora och spännande utmaning som nu ligger framför oss. För att inte tala om tacksamhet. Men just nu är det jullov tillsammans med några av ätteläggarna. Skönt!

2 comments:

mattias renhorn said...

Du kommer att klara detta utan problem. Du är så bra på att ge, rätt man på rätt plats :)
/Mattias

Anders Göranzon said...

Tack för de uppmuntrande orden, Mattias!