Magdalenapassionen

Det är ändå något speciellt att vara med om ett uruppförande. Ikväll har jag varit på just ett sådant. I Olaus Petri kyrka i Örebro. Det handlade om

Magdalenapassonen

Textförfattaren heter Göran Sahlberg och kompositören Kjell Perder. Göran Sahlberg är författare och religionspsykolog.  Kjell Perder är en frilansande tonsättare som har undervisat vid flera av Sveriges musikhögskolor. Båda två har, vad jag förstår, sina rötter i svensk frikyrklighet.

Uppsättningen var ambitiös. Ytterst skickliga musiker i ensemblen – hämtade ur Svenska kammarorkestern, en av landets skickligaste organister – Johannes Skoog, fem kören och två solister. Allt under ledning av dirigenten Mats Bertilsson.

Musiken var inte inställsam. Den kunde upplevas som modern och bitvis utmanande. Mina tankar gick ibland till Förklädd gud och ibland till Kristina från Duvemåla. Men utan några musikslingor som fastnar i minnet. Och det förstår man nästan från det som står om Magdalenapassionen på Svenska kyrkans i Örebro webbplats:

Denna passion är skriven i Markusevangeliets efterföljd, med ett tydligt fokus på handlingens koncisa och konkreta stil samt med en naivistiskt musikalisk grundton.

Det stämmer. Enkelt i betydelsen rakt på sak men inte i betydelsen publikfriande. Till det naivistiska hör att barnen har en huvudroll. Det som berörde mig mest var när barnkören sjöng i Getsemane-scenen:

Någon gråter

under träden

någon gråter

som ett barn

(abba…)

De två solorösterna gestaltade Maria från Magdala (här kallad Magdalena) och Judas. Den senare uppfylld av den politiska konflikt som Jesus stod i (eller som Judas tyckte att Jesus borde göra mer av). Den förra – Magdalena – sjunger framför allt om sin närhet till Jesus (vars namn aldrig nämns). Exempelvis i en av de sista replikerna:

Mig ingens kärlek sårat mer

mig ingens kärlek gjort så hel

En träffande beskrivning av vad passion handlar om. Jesus själv har ingen egen röst. Verket ger röst åt ett antal personer och grupper som vittnar om honom. Barnen, Magdalena, Judas, de hemlösa och flera andra. Ett bra grepp. Det gör att jag som lyssnar kan lägga till min egen bild av Jesus.

Det var extra roligt att få sitta ner en stund med Göran Sahlberg en stund innan det började. Lärorikt. Roligt också att uruppförandet knyts till 500-årsjubileet av den första översättningen av Nya testamentet till svenska 1526. Inte så märkligt, eftersom Olaus Petri – som gett namn åt detta kyrkorum i Svenska kyrkan i Örebro – var djupt involverad i översättningen. I programbladet nämns även vår kommande översättning – NT 2026.

Ska jag säga något kritiskt så var det att den solist som sjöng Magdalenas delar inte riktigt hördes så bra där jag satt. Hon hade en fin röst, så det var lite tråkigt.

Det var fint att vara med. Jag kommer att behöva en del tid att smälta intrycken. Kopplingen till Jesaja 51 och Job 19 är bara två aspekter som kräver en djupare analys. Samt hur Judas framställs. Det blir säkert några fler genomläsningar av programbladet.

Göran Sahlberg - en halvtimme innan uruppförandet.

Det räcker och religionens plats

Som utlovat kommer här en bloggpost om religionens plats vid den nationella manifestationen mot vapenvåld i lördags.

Framför allt vill jag göra några randanmärkningar om den minnesstund som följde direkt på själva manifestationen. Den var delvis anledningen till att det var viktigt att vara med.

Men låt mig börja i själva manifestationen. På scenen fanns en slags minnesplats där flera medverkande la ner rosor. Några knäböjde. Det går att uppfatta på olika sätt men visar vårt inneboende behov av riter och andliga praktiker. Den sista sången som framfördes var Laleh’s Goliat:

Och vi ska slåss
Ja, vi ska slåss mot Goliat
Så tro på mig
För jag vet att du är modigast

Det visar sig gång på gång att Bibeln är en resonansbotten i vårt samhälle. Så det fanns egentligen inte någon skarp gräns mellan manifestationen och minnesstunden. Manifestationen avslutades med en tyst minut och det kan ju i sig ses som en väldigt förkortad minnesstund. Det var i och för sig klokt för det var många som valde att lämna arenan i det minimala glappet mellan manifestation och minnesstund. Enligt programmet skulle det vara en paus på 15 minuter men programmet drog över tiden, så det blev i stort sett ingen paus alls. Jan Eckerdal, direktor för teologi på Sveriges kristna råd (SKR), hade den otacksamma uppgiften att mitt i rörigheten inbjuda till minnesstund. Det skötte han bra. Och även SKR’s generalsekreterare, Sofia Camnerin, höll fokus i sitt inledande anförande. I efterhand har jag förstått att SKR fick korta ner minnesstunden eftersom det fanns en deadline gentemot 3Arena. Men så kan det bli ibland och trots detta upplevde vi minnesstunden som viktig.

I minnesstunden bad unga från de fyra kyrkofamiljerna för dem som drabbas av våldet, för deras närstående, för alla människor som ingriper och för dem som lockats in i kriminalitet. Det var starkt.

Det hade varit ett plus om representanter för fler religioner funnits med i en gemensam, interreligiös bön. De fanns på plats – det nämndes särskilt – men de var inte på scenen. Sorgen känner ju inga gränser, så det hade varit fint.

Till sist vill jag också fästa uppmärksamhet på det bibelord som Svenska kyrkans ärkebiskop, Martin Modéus läste:

Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds barn. (Matt 5:9)

Som generalsekreterare för Bibelsällskapet noterar jag att det inte var strikt ur Bibel 2000 för där står det inte ”barn” utan ”söner”. Inte heller hämtades bibelversen ut Folkbibeln, för där lyder orden

Saliga är de som skapar frid, de skall kallas Guds barn.

I en av Bibelsällskapets provöversättningar, ett led i arbetet med NT 2026 står det:

Saliga är de som skapar fred, de ska kallas Guds barn

Det var alltså uppenbart att ordalydelsen var en kombination av olika översättningar. Spännande. 

Sammanblandning i Luciatid

Det var ett väldigt fint Luciafirande från Visby som vi tog del av i morse. Så många skönsjungande barn och ungdomar. Vi förstår att Svenska kyrkan i Visby bidrar genom sitt kyrkomusikaliska arbete. Fint! Visst är det extra roligt att så många killar vill sjunga. Så har det inte alltid varit. Under min uppväxt i norra Sverige var jag ofta själv som kille i kören. Det var också speciellt att flera sånger framfördes på gutamål.

Att ett luciatåg länge varit en tradition i utveckling känner jag väl till. När jag växte upp fick Lucia sällskap av stjärngossar (som jag tror kommer från julspel som framförts på Trettondedag jul) som sjunger Staffansvisan (som kommer från så kallade Staffansritter på Annandag jul. Det var en tradition att unga män red runt mellan gårdarna och våldgästade för att få mat och dryck.) Så småningom kom också tomtar med i tåget. Vår rödklädda jultomte är en kombination av biskop Nikolaus av Myra (i nuvarande Turkiet) och den svenska gårdstomten, som var mindre och gråklädd. Biskop Nikolaus är mer känd som Sancta Claus. Den ursprunglige biskopen var en generös person och delade ut gåvor till de fattiga. Han firas egentligen 6 december.

Eftersom Luciafirandet har plats för fler gestalter har också pepparkaksgubbarna fått plats i många luciatåg. Det förekommer en diskussion om detta. Kanske har det att göra med den nederländska traditionen med Sinte Klaas som har med sig Zwarte Piet, som kastar ut så kallade pepparnötter när de båda kommer på besök på kvällen den 5 december. Zwarte Piet har traditionellt haft ett så kallat Black face. Våra pepparkaksgubbar är rätt oförargliga.

I morgonens Luciatåg dök en för mig ny gestalt upp – eller ska vi säga att den blandades ihop med själva Lucia. En fé. En sång heter just ”Strålande helgonfé”. Och i en annan sång bor Lucia i ett ”fé-slott”. En fé är ju en god person. Som exempelvis Askungens gudmor eller goda fé. Men hur kommer det sig att en koppling görs till Lucia?

När barnen sedan skulle sjunga fanns inte bara Lucia, tärnor och tomtar med utan även en ängel. Även detta en överraskning för mig. Jag kom osökt att tänka på komikern Johan Glans och hans obetalbara reflektioner över vårt Lucia-firandet.

Oavsett detta så var det ett väldigt vackert och stämningsfullt Luciafirande vi fick del av från Gotland.

Sankt Olofs vänner avslutar sin verksamhet

Idag firade vi högmässa i Prästgårdssalen intill Heliga trefaldighets kyrka. Högmässan började kl 15.30 – en aningen udda tid. Skälet till detta var att föreningen Sankt Olofs vänner hade extra årsmöte. Meningen var från början att föreningen skulle fira sitt 20-årsjubileum. Istället blev det extra årsmöte och huvudpunkten handlade om att upplösa föreningen.

Föreningen bildades 2005 i samband med att S:t Olofs kyrka i Flogsta-Ekeby revs. Beslutet att riva kyrkan var starkt ifrågasatt. Hos församlingsborna uppstod ett behov att fortsätta fungera som församling. Då bildades föreningen och en gång i månaden – under terminerna – har högmässa firats. Eftersom kyrkobyggnaden inte fanns kvar firades gudstjänsterna i Flogstaskolans matsal.

Sedan vi flyttade tillbaka till Uppsala 2015 har jag lett högmässan en eller två gånger per år. Det har varit mycket meningsfullt. Men allt har sin tid, som Predikaren säger. Nu går det inte längre att hyra Folgstaskolans matsal och när det visade sig svårt att hitta en annan lokal i området fattade styrelsen beslutet att föreslå årsmötet att upplösa föreningen.

Föreningens ordförande, Inger-Lise Olsen,
leder det extra årsmötet.

Efter det extra årsmötet och högmässan, som leddes av ärkebiskop emeritus Anders Wejryd, så blev det fika. Därefter ett kortare samtal om föreningens historia och vad som händer nu. Jag fick också säga några ord och då kom jag ihåg att jag var med i en kör som hette Sankt Olofs ungdomskör hösten 1976 och våren 1977. Den höll till i Sankt Olofs kapell, som var en gudstjänstlokal i Heliga Trefaldighets församling på den tiden. Nu tillhör den Adventistsamfundet. Den ligger inte så långt från Ekeby. Jag nämnde också att hustrun arbetade som fritidsledare i Helga Trefaldighets församling 1982–83. Då hade församlingen en lokal i Hamberg, som är en del av Flogsta. Spännande att vi båda har haft varsin relation med Svenska kyrkans arbete i Helga Trefaldighets församling i den här delen av Uppsala.

Inger Lise Olsen, Bertil Segerström, Olle Kristenson, 
Maria Rengård Sivertsson och församlingsherden
Lars Olof Fahlén under det efterföljande samtalet.

Dessutom bodde vi på Ansgarsgården när vi var nygifta och firade då högmässa i S:t Ansgars kyrka, som också ligger i samma del av Uppsala. Där döptes vår äldsta dotter av sin farfar. Det skedde när Karl-Gunnar Elversson var präst. En god vän som dessvärre gick ur tiden alldeles för tidigt.

Vi får se hur kyrkans närvaro i Flogsta och Ekeby kommer att se ut framöver. Kyrkan finns förstås där genom alla dess medlemmar som bor och lever där. Men kommer närvaron ta sig andra uttryck? Det får framtiden utvisa.

Farfar i Sápmi

När jag fyllde år senast fick jag en bok av mina barn.

Min kärlek till detta folk. Frälsning & förtryck: farfars tid i Sápmi

Boken är skriven av människorättsjuristen Johanna Westeson. Hennes farfar, Hjalmar Westeson, var präst i Gárasavvon/Karesuando under början av 1900-talet. 

Karesuando har jag besökt vid ett enda tillfälle. Vi bodde i Bårjås/Porjus 1967–70 och vid ett tillfälle gjordes en församlingsresa till just Karesuando. På Google maps ser jag att det är 255 km. Undrar om det var längre för 57 år sedan?

Jag minns att vi såg Laestadiuspörtet och säkert var vi inne i kyrkan. Det som nog gjorde mest intryck på mig som åttaåring var nog all söt-lakrits vi köpte på den finska sidan i byn med samma namn.

Författaren vill ta reda på vem farfadern var och förstå hur han såg på kyrkans roll i förtrycket av samerna. Vi får veta att han var en vänlig person som ville sina församlingsbors bästa. Han älskade samerna. Därav bokens titel. Men i allt väsentligt var han – som en kyrkans man – del av förtrycket. Hon hittar inga tecken på att han protesterade mot den behandling som samerna utsattes för, exempelvis nomadskolorna, som växte fram då. Han hade också samröre med rasbiologer som reste runt i området.

I början av boken uppfattar jag att hon vill ta sin farfar i försvar. Och det är ju inte så konstigt. Men det upphör snabbt och ju mer hon gräver i både texter, fotografier och filmer, desto mer kan hon lösgöra sig från honom – eller kanske från sin bild av honom – och bilda sig en egen uppfattning om relationen mellan storsamhället och Sápmi och se sin egen roll i detta. På en av bokens sista sidor – 282 – sammanfattar hon:

Och med detta kan jag möjligen låta Hjalmar bli till bisak framöver, i alla fall i min relation till Sápmi. Kanske kan Sápmi få spela huvudrollen i den relationen framöver.

Boken intresserar mig rent allmänt men på ett särskilt sätt dras jag också in i handlingen.

Ett starkt bidragande skäl till att jag ville läsa boken var att också min far, barnens farfar, under en tid vikarierade som kyrkoherde i Karesuando. Jag tror det skedde flera år i rad. Mor och far åkte någon gång bil ändå från Västergötland upp till tjänstgöringsorten. En resa på minst 1653 km. Far hade inte körkort så det var mor som fick stå för körningen. Far var präst i andra delar av Sápmi när jag var barn. Han återvände ofta dit och trivdes. Det hade varit spännande att ställa frågor om hur han agerade när det gällde relationen mellan samerna och storsamhället.

Hur han förhöll sig till samerna i Karesuando vet jag inte. Han berättade mer om laestadianerna – och de var säkert i stor utsträckning samer.

Vid ett tillfälle hade ett dop skett i en liten by. Jag tror det var i Kuttainen. Det var inte en präst i Svenska kyrkan som hade döpt utan en laestadiansk predikant. Det hela utgjorde en inomkyrklig kris. Detta skedde på slutet av 1980-talet eller tidigt 1990-tal. Då hörde – som jag minns det – de flesta laestadianer till Svenska kyrkan. Men om de började ordna med egna dop fanns risk för kyrkosplittring.

Far berättade att han ringde till biskopen i Luleå, Gunnar Weman. Han bad Gunnar Weman komma till Karesuando och bekräfta det dop som ägt rum. Gunnar Weman ska ha replikerat att detta endast sker när det är ett dop i krissituation. Då svarade far:

Är inte detta en krissituation, vad är då en krissituation.

Dop i krissituation sker vanligtvis när ett barn håller på att dö. Det kallades förut nöddop. Enligt Svenska kyrkans regelverk – Kyrkoordningen – får den som själv är döpt utföra sådant dop.

Dop i krissituation

5 § Ett dop i krissituation får förrättas av någon som är döpt.

Den som förrättat ett dop i en krissituation ska så snart som möjligt anmäla

detta till kyrkoherden för den församling där den döpta personen är eller ska

vara kyrkobokförd. Kyrkoherden ska pröva om dopet har skett i Svenska kyrkans ordning. (SvKB 2015:5)

Gunnar Weman hade övertygats av resonemanget och reste till Karesuando, bekräftade dopet och förstår jag det rätt gjorde detta att församlingen höll ihop.

Det spännande är att liknande företeelser tas upp i den bok jag nyss läst. Författaren läser även i kyrkböckerna för att hitta spår av sin farfar. Då ser hon att det sker väldigt många nöddop under 1920- och 1930-talen. Hennes farfar skriver själv om detta och förklaringen är att barnen skulle döpas så fort som möjligt efter födelsen och att samerna ofta befann sig långt bort från kyrkbyarna. Någon troende man i byn fick då sköta om dopet.

Johanna Westeson själv tror att samerna lät prästen tro att de hållit sig ”inom en strikt kristen ram” men att de i själva verket levde i parallella trossystem. Att samerna ”skapade sig utrymmen, små fickor, där de kunde navigera helt utan prästernas insyn”. Hon erkänner att hon spekulerar. Hon bygger sitt resonemang på att den samiska namngivningstraditionen är stark och ofta – vid denna tid – skedde i kåtan, direkt efter dopet.

För mig blev det intressant att min far också varit med i ett sammanhang där några laestadianer, kanske samer, valt att sköta dopet utan prästernas insyn. När far berättade om detta handlade det om att de tyckte att Svenska kyrkan fjärmat sig från rätt kristen tro. Så kanske det var. Men kan det ha funnits andra parametrar?

Oavsett vilket så är Johanna Westesons bok intressant och läsvärd.

Enheten i Kristus

I söndags var det 14:e söndagen efter trefaldighet och temat var ”Enheten i Kristus”. Vi deltog i högmässan i den kyrka vi brukar fira högmässa i. God förkunnelse om att vi som enskilda kristna inte kan avgöra vilka personer Jesus vill ha att göra med. Tänkvärt! Det är så lätt att ha synpunkter på andra kristna. Som om det vore vår sak att avgöra vem som hör till och vem som skulle exkluderas.

I fredags hade jag glädjen att leda mässan i Uppsala domkyrka mitt på dagen. Den började kl 12 i Sturekoret. Strax före – 11.45 – var det bön för freden i ett annat av domkyrkans många sidokor. När jag satt och bad i Sturekoret just före mässan hörde jag psalmsången. Fint!

Vi var 16 deltagare på mässan. Då kan det vara bra att vara två som delar ut nattvarden. När jag såg att det fanns tre andra präster på plats bad jag en av dem, en tidigare kollega från Svenska kyrkans utbildningsinstitut, vara med vid kommunionen. Det ville hon gärna. Roligt att få tjänstgöra ihop.

I mässan deltog också ett par från Seattle i USA. Hon var lutheran och han katolik. Det hade inte förstått något av min predikan men desto mer av liturgin, som var densamma som de var vana vid. Starkt! Jag gav dem en kort sammanfattning på engelska efteråt och det var de tacksamma för.

Väl ute i sakristian mötte jag den präst som skulle leda middagsbönen i Sturekoret kl 12.45 och även de två sakristaner som hade ansvar för att bistå. En äldre lärde upp en yngre. Mässor och andakter avlöser varandra. En ständigt pågående bön.

Jag är medveten om att de olika andakterna, mässorna och tidebönerna i domkyrkan härbärgerar olika fromhetstraditioner i Svenska kyrkan. Det är ett tecken på enhet att vi kan dela på kyrkorummet och trivas i varandras närhet. I min roll som generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet känner jag mig välkommen i de flesta traditioner utan att för den skull hålla med om allt.

Fredagens upplevelse fyllde mig med tacksamhet.

Orre testamente – dag 3

Huvudöversättaren av Nya testamentet till sydsamiska, Bierna Leine Bientie, står i mittgången i Stora kyrkan i Östersund. Han läser det som kallas Johannesprologen. Första kapitlet i Johannesevangeliet. Det börjar med orden om Ordet som fanns i begynnelsen hos Gud och som var Gud. När Bierna kommer till vers 14 som ordagrant beskriver hur Ordet ”slår upp sitt tält” hos oss blir han så inspirerad i stunden att han övergår till att jojka just den versen. Ordet kommer till det sydsamiska folket, på deras eget språk men det är så starkt att vi alla blir berörda. Detta är ett minne av Guds närvaro som jag kommer at bära med mig under hela mitt liv.

Min kollega i det norska bibelsällskapet och jag fick räcka över Orre testamente till representanter för Saemie och kyrkan. Vi har båda kommit in sent i arbetet men är de som nu leder bibelsällskapen. Vi hade i vår tur fått ta emot dessa exemplar av två av översättarna som bar in dem i processionen. I slutet av gudstjänsten delades ytterligare exemplar ut till representanter för sameföreningar, samebyar, samiska organisationer, kyrkor och samfund. Symboliken blev uppenbar; nu bär vi ut Ordet i världen.

Det var på alla sätt en pampig och glädjefylld högmässa med sång, jojk, kör och musik. En god predikan av biskopen i Svenska kyrkan i Härnösands stift, Eva Nordung Byström. Tre norska biskopar var också på plats och hade olika uppgifter. Utöver dessa många andra – vi hjälptes alla åt.

Efter mässan blev det kyrkkaffe i en stor Lávvu – ett tält. Symboliken fanns med från evangelieläsningen. Gud slår upp sitt tält över oss.

När jag nu sitter på tåget på väg hem är jag överväldigad och oerhört tacksam.

En av översättarna, Karin Rensberg Ripa, överlämnar Orre Testamente
till mig, som representant för Bibelsällskapet. 

Orre testamente – dag 2

Det är knappast möjligt att ge rättvisa åt denna fantastiska dag. Gårdagen var ju en höjdare. Och så fortsätter lanseringshelgen och blir nästan bara bättre och bättre.

Vi började med morgonbön i Equmeniakyrkan. Vi sjöng på sydsamiska, fick höra bibeltexten läsas på sydsamiska och fick ta emot välsignelsen på sydsamiska. Den var välbesökt och en riktigt fin början på dagen.

P-O Byrskog, regional ledare, Gerard Willemsen,
internationell chef och Joel Landén, lokal pastor.

Därefter var det dags för seminarier på Mittuniversitetet. Först huvudöversättaren, Bierna Leine Bientie som berättade både om sin egen väg till att bli bibelöversättare och om bibelöversättningens utmaningar. Han kunde inte läsa och skriva när han började. Och sydsamiska hade dessutom inget skriftspråk. Hans biskop bad honom att bli översättare. Då fanns varken Herrens bön, välsignelsen eller något annat översatt till sydsamiska. Fascinerande. 1993 låg Markusevangeliet klart. Det översatte han och Anna Jacobsen tillsammans. Sedan fortsatte de och fler har varit inblandade längs vägen. Nu är hela Nya testamentet klart. Vilken glädje.

Bierna Leine Bientie.

Bierna berörde också hur förtrycket av samerna på språkområdet såg ut när det var som värst. Storsamhällets mål var att alla skulle kunna förstå de olika nordiska språken och lägga bort de samiska språken. De skulle inte behövas. Jag blir alldeles kall och känner att vi behöver vara uppmärksamma på att det inte händer igen.

Einar Sørlid Bondevik, Birgitta Ricklund
Alma Åhrén och Meerke Krihke Leine Bientie. 

Seminarium 2 handlade om samiskt kyrkoliv och framför allt om vad som kännetecknar en samisk gudstjänst. En panel med fyra personer förde ett spännande samtal. Einar Sørlid Bondevik, präst för sydsamerna, ledde samtalet där Meerke Krihke Leine Bientie, Alma Åhrén och Birgitta Ricklund deltog. Meerke Krihke Leine Bientie underströk alldeles i början hur viktigt det är att barn och ungdomar finns med i det samiska gudstjänstlivet. Alma, som var yngst i panelen, berättade att en liten ansträngning betyder mycket. Som exempelvis att gudstjänstagendan i Stora kyrkan i Östersund är på båda språken. Så även om det inte finns någon same i kyrkan får det samiska finnas där. Birgitta Ricklund delade sin erfarenhet som en sydsame som inte kan sitt eget språk och hur viktigt det nu blir med Orre testament som en resurs. Men hon underströk också hur fel det blir när samer enbart får hjälpa till med utsmyckningen av gudstjänstrummet och det är allt. Så byggs inte ett samiskt gudstjänstliv. Samer måste få vara delaktiga på många plan.

David Kroik.

Sist ut var David Kroik, forskare, som talade om bibelöversättningens betydelse för språkrevitaliseringen. Det var väldigt bra att han gjorde större delen av sin föreläsning på sydsamiska och sedan sammanfattade på svenska, så att vi andra skulle hänga med. Det är ändå viktigt att det sydsamiska språket får höras denna helg. Bland annat delade David Fishmans åttagradiga skala över ett språks välmående. Steg 8 som är värst beskrivs såhär:

Språket används bara av enstaka äldre talare.

Steg 1 – ett välmående språk – beskrivs på följande sätt:

Språket används i alla funktioner, även högre utbildning, samhällsadministration och media.

Jag måste djupdyka mer i detta ämne, känner jag. Det centrala, säger Fishman, är intergenerationell språköverföring. Och det pratade ju även panelen om när det gällde gudstjänsten.

Vi hade hoppats kunna erbjuda ett program för barnen parallellt med seminarierna men vi klarade inte det. Det sörjer jag över.

På eftermiddagen firade Heliga Anna av Novgorods ortodoxa församling, som är en svenskspråkig ortodox kyrkoförsamling i Stockholm och Södertälje, tillhörande Georgiens patriarkat, den gudomliga liturgin i Gamla kyrkan i Östersund. Episteltexten lästes på sydsamiska. Den som gjorde det var Gerard Villemsen från Equmeniakyrkan. Fin ekumenik. Så roligt att också representanter för den ortodoxa kyrkofamiljen finns med. Vi var ett antal deltagare från både Norge och Sverige som inte är ortodoxa, i gudstjänsten.

Ytterligare en höjdpunkt idag var konserten i Stora kyrkan.  Aejlies Gaaltije. Den heliga källan – en arktisk mässa. Musik av Frode Fjellheim och text av Bierna Leine Bientie. Anna Kråik och Ulla Pirttijärvi stod för sång och jojk. Stora kyrkans Motettkör sjöng och där fanns även solisten Ingrid Grahn. Snorre Bjerck på slagverk, David Nyström på synth/orgel och dirigenten Nicklas Strandberg även på elpiano.

Det var fantastiskt. Under en del av konserten befann jag mig på Ultevisheden ovanför Saltoluokta med utsikt över Stora Lulevatten. Konserten var verkligen i farazonen, när Frode Fjellheim, som skulle medverkat, fick en stroke för en dryg vecka sedan. Anna Kråik hoppade in på kort varsel och även David Nyström, om jag förstod det rätt.

Nu är det dags att sova och samla krafter inför morgondagens stora händelse. Men mer om det imorgon kväll.

Far 102 år

Om min far hade levt idag hade han fyllt 102 år. 6 augusti var även mina föräldrars bröllopsdag. De gifte sig i Karlstad domkyrka 1950. Alltså för 74 år sedan.

För någon vecka sedan skrev jag om far. Det dök upp en bild på honom i mitt flöde och det kändes roligt att notera i en bloggpost. Detta ledde till att en klasskompis från den tiden skrev till mig på Messenger och delade några tidningsurklipp. Jag har själv något av dem – i min fars pärm med tidningsurklipp. Men åtminstone ett klipp var en nyhet. I det klippet fanns även jag omnämnd. Kul! Det handlade om vår första styrelse i kyrkans ungdom i Tåsjö. Tydligen var jag kassör. Det hade jag helt glömt.

Klippet om min far minns jag. Det var en intervju och rubriken säger en del om min far:

Olof Göranzon, kontroversiell kyrkoherde i Tåsjö:

- Var står det att jag skall göra som folk tycker?

Ett uttalande i artikeln är också typiskt:

Byskvallret får prästen tåla.

Artikeln tar upp en del brännande frågor. Enligt tidningen hade far förbjudit gudstjänstdeltagarna att sitta på läktaren men far replikerar i tidningen:

Det finns inget förbud att använda kyrkläktaren utan en vänlig hemställan om att ”Var god använd läktaren endast när kyrkan i övrigt är fullsatt”.

Jag minns skylten. Den uppfattades säkert av vissa som ett förbud. Tåsjö kyrka minns jag som oerhört stor. Det är klart att det var konstigt med väldigt få personer i bänkarna och sedan ett antal på läktaren. Visst var det lätt att uppfatta dem som åskådare. Ingressen är kanske mest symtomatisk – både på far och på hur han uppfattades.

Hans orädda och principfasta uppträdande retar och upprör och har gett fart åt många rykten. Kyrkoherdens sätt att vara är ett ständigt återkommande samtalsämne när församlingsbor träffas. Han lämnade stoff redan vid sin inträdespredikan i maj 1973. Vägrade då att ta emot kyrkorådets välkomstblommor inne i kyrkan.

Skälet till detta ger far i början av artikeln:

Ingen enskild person ska ställa sig i centrum för blickarna, utan i Herrens hus skall allt vändas mot Gud, förklarade han då.

Kyrkoinvigning – en sällsynthet

Denna helg har hustrun och jag varit i Storvreta. Två gånger. Igår var det en informell kväll med knytkalas där personer som arbetat i Svenska kyrkan i Storvreta förut hade bjudits in. Hustrun var församlingsassistent 1983–1987 och då var jag ofta med henne på helgerna. Vi fick en del presenter när vi gifte oss, som vi fortfarande har kvar och använder med stor glädje. Det var en trevlig lördagskväll. Även några som arbetar i pastoratet idag var där. Samt en stor grupp förtroendevalda. Flera enkla tal hölls och de flesta handlade om hur länge det har pratats om och planerats för en svenskkyrklig kyrka i Storvreta. Idag invigdes den kyrkan.

Ulla-Karin Zetterström bär processionskorset.
Biskop Karin Johannesson och hennes adjunkt
Erik Berggren gör sig klara för invigningen.

Biskop Karin Johannesson var den som invigde. Alla närvarande samlades utanför kyrkan och det börjar med att biskopen tog sin stav (kräklan) och stötte mot kyrkdörren. Jag är van vid att Ps 118:19–29 alltid läses. Avsnittet börjar med orden:

Öppna för mig rättfärdighetens portar!

Jag vill gå in och tacka Herren.

Men idag utlämnades den läsningen. Biskopen berättade dock att den nya ordningen, som vad jag förstår, användes för första gången i Svenska kyrkan idag, ger möjlighet att läsa ur Ps 118. Det enda biskopen sa idag innan hon stötte i dörren var:

I Faders och Sonens och den heliga Andes namn.

Därefter stöttes kräklan i dörren och ut kom en glad kyrkvaktmästare och så kunde vi gå in. Det var en folklig och glad mässa. Spännande nog skedde inte alla böner och textläsningar i början som i den förutvarande handboken. I stället invigdes predikstolen just före predikan och altaret före mässan började. Det gillade jag. På det sättet blev det tydligt att kyrkan invigdes genom att vi firade högmässa i den. Det första som invigdes var kyrkklockan med inskriptionen:

Sjung lovsång alla länder och prisa Herrens namn.

Vi sjöng också den sången när biskopen sedan gick runt i kyrkan och smorde fyra konsekrationskors med olja på fyra olika ställen. Det är en gammal, kyrklig tradition som inte funnits i Svenska kyrkan på länge men nu är den alltså tillbaka. Det var barn som pekade ut platserna för biskopen. Fint! Det ska bli spännande att se om de fyra korsen kommer att målas i med röd färg som brukligt är.

På den plats som barnen pekar ut smörjer biskopen ett
konsekrationskors med olja.

När vi var där igår kväll frågade jag kyrkorådets ordförande och kyrkoherden om jag fick ta med mig en bibel från Bibelsällskapet. Det fick jag, så när vi gick in la jag den synligt på altaret. Det uppmärksammades också mot slutet av mässan. Min erfarenhet är att det ibland saknas biblar i svenskkyrkliga kyrkorum eftersom vi läser bibeltexterna ur evangelieboken. Det är förstås inte bra om någon vill läsa en annan text i något sammanhang.

Bibeln fick ligga på altaret under invigningsmässan.
Alldeles bredvid ligger den lilla dosan med olja.

Förra gången jag var med om en kyrkoinvigning var jag själv kyrkoherde i församlingen. Det var i Aneby 1997. Då avtäckte den äldsta och yngsta gudstjänstdeltagaren ett blyinfattat glasfönster utformat av Winfried Baier från Tranås. Han hade också gjort ett fönster i Storvreta nya kyrka.

Kyrkorummet är helt i trä och väldigt ljust. Till vänster om
altaret är det blyinfattade glasfönstret, alldeles vid dopfunten.

Mässan avslutades med tillkännagivandet att kyrkan nu invigts och tagits i bruk genom Guds ord och bön. Därefter serverades korv och festis utomhus och kaffe/te/saft och tårta inomhus. Folkligt och festligt!

"Vi tänker inte glömma, vi tänker inte förlåta."

Detta är ett ordagrant citat ur det tal som Jimmie Åkesson höll på Sverigedemokraternas landsdagar. Vem är det som inte ska förlåtas? Sammanhanget visar att det är de som fört det han beskriver som en Sverigefientlig politik. Åkesson vill kartlägga vilka som ytterst bär ansvaret för ”denna enorma tragedi”. Det är dessa personer som inte ska förlåtas. Senare i talet visar det sig att det framför allt är socialdemokraterna och vänstern. Men Reinfeldtregeringen får sig också en släng av sleven. Åkesson hotar alltså en del av sina kamrater i regeringsunderlaget, för en del av dem satt väl med i Fredrik Reinfeldts regering? De kommer inte att förlåtas. Det borde oroa regeringen. En som skriver om detta hot är DN’s politiskt sakkunniga, Tomas Ramberg.

Statsministern har också tagit avstånd från Åkessons tal och det är bra. Ulf Kristersson säger att ”Jimmie Åkessons moskéuttalande sår split i det svenska samhället” enligt SvD.

Sedan ägnas Åkessons tal i stort sett åt att misstänkliggöra människor med utländsk bakgrund i allmänhet och muslimer i synnerhet. Till exempel det uttalande som så många reagerat kraftigast på; hotet att riva gudstjänstlokaler. Och överhuvudtaget en argumentation kring religionsfriheten som står i bjärt kontrast mot vår grundlag. Detta har också understrukits av sakkunniga på området. SvT skriver:

Enligt Victoria Enkvist, docent i konstitutionell rätt vid Uppsala universitet, finns det idag inget rättsligt stöd för att ta bort olika former av symboler och uttryck på grund av att de kan relateras till en religion.

”Att införa begränsningar för en specifik religion är diskriminering enligt såväl grundlag som europakonventionen”, skriver Victoria Enkvist i ett mejl till SVT. 

När Åkesson sedan går igenom ett axplock av saker som förhandlats fram med regeringen handlar de åtta första exemplen om migrationspolitiken. Det nionde exemplet är att biståndet minskas. Sedan radas andra politikområden upp. Det ska i ärlighetens namn sägas att Sverigedemokraterna inte är ett enfrågeparti. De vill genomföra sin politik på alla områden. Och visst finns det sådant som jag håller med om. T ex att

Sverige behöver mer el från planerbar kraftproduktion.

Men vi är nog inte överens om fortsättningen av energipolitiken. Även inom deras vårdpolitik och kriminalpolitik så framskymtar den grundläggande misstron mot människor med utländsk bakgrund. 

Det finns mycket att kommentera i talet. En del av de problem som tas upp är verkliga. Jag är exempelvis definitivt inte för att 

... det sprids antidemokratisk, antisvensk, homofob eller antisemitisk propaganda eller allmän desinformation om det svenska samhället. 

Men bara för att ta ett exempel ur denna uppräkning: Hur kunde då Åkesson tillåta att Björn Söder ifrågasatte att judar kan vara svenskar? Är inte det antisemitism?

Det är tydligen inte heller så att Sveriges judar skulle känna sig trygga med Sverigedemokraterna och Åkesson i ledningen. Aron Verständig, Judiska centralrådets ordförande, skriver på X att han är 

Väldigt illa berörd av Jimmie Åkessons utspel. Vi har alla ett ansvar att arbeta mot extremism men det görs verkligen inte genom att hetsa mot muslimer eller generella förbud mot moskébyggen. Vi måste slå vakt om den grundlagsskyddade religionsfriheten.

Svenska kyrkans ärkebiskop, Martin Modéus, sätter enligt Kyrkans Tidning, fingret på en viktig sak i Åkessons tal. Han menar att Åkesson blandar ihop religionslagstiftningen med brottslagstiftningen. Där har ärekbiskopen en viktig poäng. 

Om det kommer något gott ut av detta tal är det att regeringen inser vilken typ av parti de samarbetar med.

På stiftskonvent i Björnekulla

För en relativt lång tid sedan fick jag en inbjudan att hålla föredrag på stiftskonvent för Lekmannaförbundet i Lunds stift. Lekmannaförbundet är en rikstäckande organisation inom Svenska kyrkan. Den grundades 1918 och hette då

Kyrkobröderna, Svenska kyrkans lekmannaförbund

Det finns församlingskretsar uti i stiftet och det var representanter för dessa som samlats.

Efter en relativt kort natt i liggvagn anlände jag runt 6 i ottan till Helsingborg C. Efter kaffe på pressbyrån och en bussresa senare anlände jag till Åstorp och Björnekulla kyrka. Där bjöds förstås på mer kaffe och därefter morgonbön. Delegater från de olika församlingskretsarna skulle hålla årsmöte på förmiddagen och då bjöds vi andra på en busstur till församlingens två andra kyrkor: Hyllinge och Västra Broby. Båda var oerhört sparsmakade i färg och utsmyckning men det var nog det enda som förenade dessa två gudstjänstrum. Den ena från 1800-talets senare hälft och den andra invigd 1981.

Hyllinge kyrka – från 1981 – har ritats av arkitekten Wolfgang Heubner. Han ville att den skulle på minna om ett kloster i all sin enkelhet och det gör den också. Idag äger framför allt församlingens barnverksamhet rum där.

Västra Broby är en kyrka där det firas gudstjänst en gång i månaden. Jag förstod att många begravningar är där, eftersom det finns en kyrkogård där, vilket det inte gör i Hyllinge.

Den tredje kyrkan i församlingen är Björnekulla och det är församlingens huvudkyrka. Där firade vi sändningsmässa allra sist. Innan den hade jag hållit mitt föredrag:

Bibelbruk i vår tid. Hur blir Bibeln en del av mitt liv som kristen?

En viktig poäng jag ville betona var att Bibeln är en viktig del av vårt liv som kristna och att vi möter den på många olika sätt. Föredraget togs emot väl.

Det som delvis dröjer kvar hos mig var de olika Kristusbilderna i de tre kyrkorna. I Hyllinge hade en konstnär fastnat för att Höganäs drivit gruva i bygden, så Jesus ser ut som en gruvarbetare. Mer kraftfull än vanligt.

I Västra Broby finns en altarmålning där Jesus möter Maria från Magdala. Den går väl att beskriva som relativt traditionell.

I Björnekulla finns dels ett medeltida triumfkrucifix men mer iögonfallande är ett stort korfönster av konstnären Erik Olsson, Halmstadsgruppen. Jesus – liksom två av evangelisternas symboler – är avbildade upp-och-ner för att uttrycka att Gud blev människa och kom ner till jorden. Har aldrig sett något liknande.

Helt klart går Jesus att avbilda på väldigt många olika sätt. Ändå provocerar det när någon idag tar ut svängarna och avbildar Jesus på ett kontroversiellt sätt. Förmodligen har det alltid gjorts. Och kanske alltid provocerat. Vilket kanske inte är så märkligt när det har med Jesus att göra.

Bättre än jag trodde

Som en del vet är jag en del ute och föreläser ibland. På Bibelsällskapet kallar vi det för Bibelbesök. Ibland är det församlingar jag besöker, ibland kontraktskonvent i Svenska kyrkan. Någon gång en ekumenisk helg i en stad. En annan gång möter jag medarbetare i något av Svenska kyrkans stift. För en månad sedan deltog jag i en samling som ordnades av Stockholms katolska stift. Med andra ord har jag en varierad tillvaro.

När jag är ute och far kallar jag mig gärna för kolportör. Ordagrant betyder det någon som bär på nacken. Nu har jag ofta en väska i stället men det är mindre viktigt. I väskan har jag böcker, tidningar och broschyrer. En del till salu, annat gratis.

Förra veckan var jag i Kummelby. Där blev kolportörskapet omvänt för innan jag åkte hem frågade en person om hon fick ge mig en bok. Så roligt. Personen heter Gita Andersson och är präst i Svenska kyrkan. Boken heter:

Bättre än vi trodde

Att förvandlas som människa och kyrka

Boken börjar med Gitas egen berättelse. Hur hon kom till tro på Jesus. Sedan handlar den om Kummelby kyrka och framför allt framväxten av Alpha i Sverige. Att det var i Kummelby Alpha startade var nytt för mig. Jag har aldrig arbetat med Alpha under mina 36 år som präst i Svenska kyrkan. Endast gång har jag varit inbjuden till en Betagrupp. Det är allt.

Alpha är en introduktionskurs i kristen tro. Modellen bygger på att människor tar med sina grannar och vänner. En Alphakväll innehåller en gemensam måltid, ett föredrag och möjlighet till samtal och frågor.

Gita redovisar öppet att det finns kritik mot upplägget. En del tycker att det är för dogmatiskt och inte ger utrymme för olika trostolkningar. Hon bemöter denna kritik och hävdar att föredragen visserligen utgår från vissa fasta teman men att deltagarna inte behöver hålla med om det som sägs. Tvärtom finns det utrymme för frågor och ifrågasättande. Enligt Gita är det oftast de som inte deltagit i Alpha som har synpunkter och det kan säkert ligga något i det.

Det är också spännande att följa med i Gitas egen livsberättelse. Den handlar om hur hennes gudstro fördjupas och hur hon sedan möter Jesus för att så småningom upptäcka kyrkan. I kyrkan är det de andra människorna som öppnar hennes ögon för nya perspektiv.

Boken är läsvärd. Ett stycke svensk kyrkohistoria. Jag kan varmt rekommendera den. Även för den som är kritisk till Alphaarbetet. Eller kanske framför allt till den. I en så bred kyrka som Svenska kyrkan, där så många traditioner lever sida vid sida, är det en god sak att öka sin förståelse för andra traditioner än den egna. Sammanfattningsvis kan jag säga att boken var "bättre än jag trodde".

Bibeln på svenskt teckenspråk

Tvärtemot vad man skulle kunna tro är inte svenskt teckenspråk ett nationellt minoritetsspråk. Förklaringarna kan vara flera. Vissa beslut säger att det i första hand ska ses som ett kommunikationsmedel för personer med hörselnedsättningar. Jag har också hört förklaringen att det inte går i arv från föräldrar till barn. I språklagen som kom 2009 jämställs visserligen svenskt teckenspråk med de nationella minoritetsspråken. Skyddet är dock inte lika omfattande.

Ur ett bibelöversättningsperspektiv är det dock lika viktigt att arbeta med detta språk. Någon undrade häromdagen om inte de flesta teckenspråkiga ändå kan läsa i en vanlig bibel. Jo, så är det nog. Men de kan inte höra Guds ord som en hörande kan. Och svenska är inte deras hjärtas språk. Det är på svenskt teckenspråk de kommunicerar och ska de nås av Guds tilltal så är det ju rimligt att det sker genom teckenspråk.

Hela Bibeln finns endast översatt till ett teckenspråk i världen och det har skett i USA. Till svenskt teckenspråk drev Svenska Bibelsällskapet ett översättningsarbete mellan 1997 och 2007. Då översattes exempelvis Markusevangeliet, halva apostlagärningarna och en hel del texter ur kyrkoåret. Det går att läsa mer via denna länk.

Det finns också en bok om projektet som heter "Och Ordet blev tecken". Den går att köpa i Bibelbutiken. Länken är här.

För något år sedan gjorde vi en förstudie där vi undersökte om vi skulle kunna starta ett nytt projekt och fortsätta med fler bibeltexter. Jag hoppas att vi ska kunna det men det är kostsamt och vi vill att ett nytt projekt ska ha förutsättningar att bli långsiktigt hållbart. Läs mer här.

Det som är viktigt att förstå är att det är en enormt stor skillnad på tecknad svenska och svenskt teckenspråk. Tecknad svenska är när någon översätter svenska ord för ord. Svenskt teckenspråk har en helt egen uppbyggnad. När Bibeln översätts till svenskt teckenspråk skapas en översättning som personer kan hålla sig till när de ska teckna en bibeltext. Den som översätter utgår från Bibel 2000, då det inte är många teckenspråkiga som också har exegetisk utbildning på den nivå som krävs för att kunna översätta från grekiska eller hebreiska. Däremot kommer exegeter in i efterhand och går igenom översättningen så den stämmer överens med grundtexten. 

Det var roligt att läsa vad Svenska kyrkans ärkebiskop, Martin Modéus, sa till tidningen Händer i kyrkan, innan han installerades.

- Hur kan Svenska kyrkan bidra till att fler bibeltexter blir översatta till svenskt teckenspråk?

- På något sätt är det ju egentligen bara att göra det, för det är viktigt.

Det låter hoppfullt.

Urfolksspråk

Som jag tidigare skrivit är bibelöversättning till de nationella minoritetsspråken en viktig del av Bibelsällskapets arbete. Precis när jag började som generalsekreterare hösten 2019 hade arbetet med att översätta Bibeln till nordsamiska slutförts. Det är den samiska varietet som talas av flest människor. Runt 20 000 tror jag det är. Dessa bor i Norge, Sverige och Finland, så arbetet var ett samarbete mellan bibelsällskapen i dessa tre länder, även om Svenska Bibelsällskapet kom in ganska sent i processen. När Biibbal 2019 var klar hade det gått en bra bit över 100 år sedan förra gången översattes till nordsamiska.

Nu pågår arbete med översättning till lulesamiska och sydsamiska. Det är betydligt färre som talar dessa språk. Mellan 500 och 1000 personer behärskar sydsamiska. Och några fler lulesamiska, om jag har förstått saken rätt. Det innebär en stor utmaning när det gäller att få tag på översättare. Att få tag på någon som är utbildad exeget (bibelvetare) och kan sydsamiska, är ännu svårare. Därför tillämpas en delvis annorlunda metod. De som översätter utgår från den norska texten från 2011. Sedan återöversätts den sydsamiska texten till svenska – ord för ord. Detta görs för att en exeget, som inte kan sydsamiska, ska säkerställa att översättningen stämmer med grundtexten. Med andra ord är det ett tidskrävande arbete. 2024 ska Nya testamentet på sydsamiska vara klar. Då är det en så kallad editio princeps, första utgåvan av Nya testamentet på sydsamiska. Det blir stort att få vara med om det.

Arbetet med lulesamiska sker på samma sätt. På lulesamiska finns en äldre bibelöversättning från 1903. Hundra år efter den kom en ny översättning av Nya testamentet. Nu arbetar vi med Gamla testamentet. Det ska vara klart under senare delen av 2020-talet. Det är Svenska Bibelsällskapet som har ansvar för detta översättningsprojekt. Men vi samarbetar med Det Norske Bibelselskap, Den norske kirke och Svenska kyrkan. (Samma gäller sydsamiska, men där har det norska bibelsällskapet huvudansvaret.)

Det finns också fler urfolksspråk bland de samiska varieteterna. Umesamiskan talas av väldigt få men det är desto fler som skulle önska att det fanns fler bibeltexter översatta. Den första bibelöversättningen på samiska från 1755 var förmodligen en umesamisk översättning. Vi hoppas att det i framtiden ska finns möjlighet att göra något även på detta område. Sedan finns också andra varieteter, som exempelvis pitesamiska.

De samiska språken eller varieteterna är nationella minoritetsspråk i Sverige men mer än så. De är också urfolksspråk. FN har utnämnt 2022–2032 till ett decennium för urfolksspråk. På Sametingets webbplats går det att läsa vad ett urfolk är:

Etniska grupper som är de ursprungliga eller först kända invånarna i ett visst geografiskt område, kallas ofta urfolk eller ursprungsfolk (indigenous people) till skillnad från grupper som bosatt sig i eller koloniserat området under modern historisk tid. Därtill ska urfolken ha behållit traditioner och kulturella särdrag som associeras med landområdet, naturen och klimatet. 

När jag var 7 år flyttade vi till Bårjås (Porjus) och där gick jag lågstadiet. Det känns som om en cirkel sluts när jag nu får vara med och främja bibelöversättningsarbete till flera samiska språk. Under åren 1967-70 blev vi på olika sätt inbjudna i samernas liv och det är goda minnen som jag värdesätter.

 

Bibelöversättning. Till många språk.

Hieronymus betraktas som
bibelöversättarnas skyddshelgon.

Efter drygt tre år som anställd i Svenska Bibelsällskapet känner jag ett behov av att sammanfatta några tankar kring bibelöversättning och språk. Det kommer att bli ett antal bloggposter.

Till vilka språk ska Bibeln översättas? Svaret inom vår internationella organisation – United Bibel Societies – är enkelt: Alla! Men det går också att säga: till så många som möjligt. Gränsdragningsfrågorna är svåra. Om ett språk är utrotningshotat är det ju desto viktigare att jobba med översättningar av exempelvis Bibeln till det språket. Men om det finns väldigt få som behärskar ett språk är det oerhört svårt att få tag på översättare.

För Svenska Bibelsällskapets del handlar det om att fokusera på de språk som finns i Sverige. Och det är ju många nog. Först och främst måste det understrykas att det inte är Svenska Bibelsällskapets uppgift att översätta Bibeln till alla språk. Inte ens alla språk som talas i Sverige. Men vissa har vi ansvar för.

Svenska är det främsta. Dels för att det är Sveriges officiella språk eller huvudspråk, enligt Språklagen (SFS 2009:600), dels för att Bibelsällskapets stadgar och historia så tydligt pekar mot just svenska språket. Ett exempel är att Svenska Akademien utser en representant i huvudmannarådet. Det gör även Ekumeniska rådet i Finland, för att det finns en stor grupp finlandssvenskar, som har det som sitt modersmål. Nästa bloggpost kommer att handla om bibelöversättning till svenska.

De nationella minoritetsspråken är också självklara för Bibelsällskapet. Men där delar vi ansvaret med andra. Exempelvis när det gäller de samiska varieteterna. Norska och svenska bibelsällskapen samverkar i två projekt just nu. Det är viktigt att betona att de samiska språken också är urfolksspråk, som på ett särskilt sätt uppmärksammas av FN-systemet. Min tredje bloggpost i denna serie sammanfattar vårt arbete när det gäller samiska – ett urfolksspråk med olika varieteter.

Men sedan finns det andra nationella minoritetsspråk. Utöver samiska är det finska, meänkieli, romani och jiddisch. Inom romani finns också en antal varieteter. Svenska kyrkans kyrkohandbok är exempelvis översatt till kalderash, kaale, lovari och resanderomani. Den fjärde bloggposten berör dessa nationella minoritetsspråk.

Sedan finns också svenskt teckenspråk, som inte har status som nationellt minoritetsspråk men ändå har en ställning som liknar de nationella minoritetsspråken. Bibelöversättning till detta språk får en egen bloggpost.

Personer som talar älvdalska har drivit frågan om även detta språk ska betraktas som ett nationellt minoritetsspråk. Staten har sagt nej men Europarådets expertkommitté menar att det borde betraktas som ett minoritetsspråk. Delar av Bibeln är översatt till älvdalska men det är inte Bibelsällskapet som har gjort denna översättning. På samma sätt finns det bibelöversättningar gjorda till gutamål, mormål med flera språk, som skiljer sig från svenska så mycket att de inte går att beskriva som enbart en dialekt. Dessa språk, som har egna bibeltexter översatta men som inte har status som nationella minoritetsspråk, får en egen bloggpost.

Allra sist vill jag skriva något om övriga språk som talas i Sverige. Där förlitar vi oss på andra bibelsällskap eller organisationer som arbetar med bibelöversättning och de är många. Vår uppgift i detta avseende är att tillhandahålla så många språk som möjligt i vår bibelbutik.

Med andra ord kommer det inom kort sex bloggposter, som reder ut begreppen kring bibelöversättning. Vem vet, kanske blir det några fler, när jag väl börjar gräva i detta spännande område.

Psalm i sista stund

Ett av mina barn föreslog att jag skulle skicka in en psalm. Det har jag nu gjort. Nästan bokstavligen fem i tolv. Svenska kyrkan arbetar just nu med frågan om det ska bli en ny psalmbok med tiden. Så här kommer mitt bidrag. Titeln är:

Jesus föds mitt i skapelsen

Bakgrunden till denna psalm är att ordet för härbärge i Lukas andra kapitel kanske hellre ska översättas med "gästrum". (NT2026 provtext, Svenska Folkbibeln 2015). Tanken är att Josef hade släktingar som upplät sitt hem, när den unga Maria som var höggravid, behövde husrum. Det står ingenstans att Jesus föddes i ett stall utan endast att Maria lade Jesus i en krubba. Den stod rimligen mitt i huset, där djuren tagits in för natten. Eftersom det var fullt i gästrummet, fick Maria och Josef hålla till. Mitt i hemmet. Bland människor och djur.

Läs mer i min debattartikel, som publicerades i Dagen i förrgår. Länken kommer här. Där skriver jag också om denna fråga.

De närmar sig den lilla stan,

de söker plats i Betlehem.

Ska släkten där tar hand om dem?

Maria väntar ju sitt barn.

Men gästrummet upptaget är.

Var ska de nu få nattkvarter?

För släktingar de har ej fler.

De vill ej ställa till besvär.

När husfolket får syn på dem

de gör i husets mitt en plats.

Det är väl inte ett palats

men Jesus föds dock i ett hem.

Gud föds bland människor och djur

i skapelsen, ja i dess mitt.

Gud kallar alltihop för sitt

och vill ta plats i vår natur.

I varje hem föds Jesus Krist.

Det finns ej nån som bortglömd är

när Gud blir ett med oss som här

får leva med all synd och brist.

Så får vi göra liksom Gud

och dela med oss till varann

för då blir glädjen hel och sann.

Vi följer Jesus kärleksbud.

Jesus mor Maria – vart är hon på väg?

Idag firade vi mässa 8.30 i Uppsala domkyrka. Vi gör det ibland. Gudstjänsten tar en halvtimme och sedan ligger dagen framför oss. Hustrun studerar och behöver sitta med en inlämningsuppgift.

Jag blev nyfiken på hur denna morgonmässa beskrevs i den kalender som finns på Uppsala pastorats webbplats:

Skulle vi verkligen fira mässan framför den skulptur som finns bakom högaltaret i Uppsala domkyrka? En passande tanke. Fjärde söndagen i advent bär överskriften:

Herrens Moder

Den förmodligen främsta anledningen till att skulpturen står precis där den står är ju att Maria tidigare hade ett eget kor bakom högaltaret: Vårfrukoret. Men i samband med reformationen togs Mariakoret bort och ersattes av Gustav Vasas gravkor. Det var en viktig tanke under reformationen att inte tillbe helgonen (om nu dåtidens kristna verkligen tillbad Maria går ju att diskutera). Men frågan är om det blev bättre av att göra Mariakoret till kungens gravkor?

Jag läser i några artiklar på nätet om konstverket. I Svenska Dagbladet från det år konstverket invigdes – 2005 – säger domkyrkokaplanen Lars Åstrand:

Många har länge känt att hon är dåligt representerad och man tycker att hon ska få en egen plats och inte vara så undanskymd som hon ofta är ...

Konstnären som gjorde skulpturen, Anders Widoff, har en annan vinkel, när han säger:

Det har varit viktigt att ge henne en självständig roll. Hon hade ju en rätt bökig son. Det är ett sätt att ge henne upprättelse och inte bara se henne som en bifigur.

Tio år senare intervjuas Anders Widoff och detta kommenteras i den katolska tidskriften Signum. Där skriver Kerstin Hedberg Nyqvist angående intervjun (och indirekt om skulpturen):

Följande slutsummering är bara de intryck (som kan vara felaktiga) som jag fick utifrån intervjun: Konstverkets utformning och placering kan tolkas som att det återspeglar en attityd till förmedling av den kristna tron som innebär att det räcker med att ge ledtrådar till dess innehåll utan tydliga budskap eller besked. Kyrkobyggnadens utsmyckning är då inte avsedd för att tydliggöra trons innehåll, utan det är upp till betraktaren att skapa sin egen tolkning och välja uppfattning. Maria har i och för sig ”återkommit”, men utan att hon presenteras som den hon var, och är för de flesta kristna i världen. 

Det är säkert så att majoriteten kristna i världen ger Maria en mer framskjuten placering i både teologi och praktik än vad som är fallet i Svenska kyrkan. Men det finns också stora grupper protestanter, pingstvänner och evangelikala som inte gör det. Ofta har det att göra med huruvida Maria tar fokus från Jesus eller pekar mot Jesus. Där går uppfattningarna isär.

I den svenska evangelieboken, som används i Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan och kanske även i andra samfund, har dock Maria tre söndagar:

Kyndelsmässodagen

Jungfru Marie bebådelsedag

Fjärde söndagen i advent

(Kyndelsmässodagen kallas även Jungfru Marie kyrkogångsdag men det är inget bra namn. Maria var judinna och gick i templet eller synagogan, inte i kyrkan).

Jag vill dock påstå att det inte finns särskilt många i Svenska kyrkan som tillber Maria och placerar henne på samma nivå som Gud. Men däremot finns säkert de som riktar sig till Maria i sin bön. Jag tillhör inte dem men menar samtidigt att det är bra att Maria på senare tid har fått en mer framträdande plats i kyrkan. Hon var ändå Jesus egen mor och en förebild för hur vi ska bära in Jesus i vår kontext.

En märklig sak är ju annars att väldigt många körer sjunger Ave Maria, som är en bön riktad till Maria. En bön som kan sjungas i en vanlig högmässa utan att någon höjer på ögonbrynen. Om bönen däremot skrevs ut i gudstjänstagendan och blev en bön som alla bad med i, skulle det nog skapa en del frågetecken.

* * * * *

Just nu läser jag boken Prästerna av Gunnar Wetterberg (Albert Bonniers förlag, 2022). Den är underhållande. På ett populärvetenskapligt sätt går han igenom Sveriges kyrkohistoria, sett ur prästernas perspektiv. Jag läser precis om reformationen och inser – igen – att den tog lång tid. I korthet kan man säga om Gustav Vasa och hans närmaste familj, att de var en smula ambivalenta. (Här gör jag en kraftig förenkling utifrån kapitlet ”Den utdragna reformationen” i Wetterbergs bok):

Gustav Vasa (1523–60) – lutheran

Erik XIV (1560–68) – kalvinist

Johan III (1568–92) – reformkatolik

Sigismund (1592–99) – katolik

Hertig Karl/Karl IX (1999/1604–11) – kalvinist

Gustav II Adolf (1611–32) – lutheran

Kristina (1632/1644–1654) – katolik

Årtalen kan diskuteras. Hertig Karl var först riksföreståndare några år och Kristina var omyndig när hennes pappa dog.

Frågan är ju vad som hände sen? Var reformationen avslutad? Sverige ett lutherskt land? Min poäng med denna bloggpost är att delar av reformationen fortfarande omförhandlas. Vilket visar sig när firandet av Maria, Herrens moder, i en morgonmässa i Uppsala domkyrka den 18 december 2022, äger rum precis utanför det som tidigare var ett vårfrukor. Marias kor.

Att vara kyrka i samtiden 2

Min doktorsavhandling handlar om hur det sydafrikanska kyrkorådets (SACC) profetiska röst förändrades runt 1990, när Mandela släpptes ur fångenskap och ANC inte längre var olagligt. I denna bloggpost kommer jag att fokusera på begreppen ”critical solidarity” och ”critical engagement”. En artikel som jag läste i sammanhanget var Tracy Kuperus: “Building Democracy: An Examination of Religious Associations in South Africa and Zimbabwe” i The Journal of Modern African Studies, vol. 37, no. 4 –1999, sid 657. Kuperus skriver såhär:

More specifically, in the early 1990s, religious leaders, especially those connected with the SACC, decided that a different contextual theology – a theology of reconstruction (rather than resistance) – was needed to ground the churches’ goals and purposes in the new South Africa (sid 657).

Med andra ord fick jag stöd i mitt antagande att det var 1990 som SACC’s roll förändrades. Kuperus fortsätter:

A theology of reconstruction involves churches that are in critical solidarity with a democratically elected government. Churches and religious organisations cannot simply retreat to saving souls and letting politicians do the politicking, nor can they continue criticizing and resisting the state, making unrealistic, utopian demands. Instead, the church ‘must be critical’ but from within the context of solidarity and support for what is good and laudable in the government’s programmes’ (sid 657-658).

Att Kuperus använde begreppet “critical solidarity” var intressant, för det hittade jag också ofta i mitt material. Så skriver exempelvis generalsekreteraren för SACC år 1995, året efter det första demokratiska valet i Sydafrika:

The Churches are committed to stand in critical solidarity with the Government, participating in and supporting those aspects that uphold justice, that bring new dignity and create greater opportunities for the people, but challenging the Government when it forgets the marginalised, the needs of the poor, and its responsibility to all sectors of society. The Church’s role in civil society is well established, it has a strong base from which to call accountability’ (GS rapport till National Conference 1995, sid 15).

Det som sedan hände var att röster utanför och inom SACC börjar ifrågasätta huruvida det var rätt att bygga relationen till regeringen på just ”solidaritet”. Är det inte något som visas dem som är fattiga och lever i utsatthet? Vid SACC’s nationella konferens 2001 beslutades att införa ett nytt begrepp, nämligen ”critical engagement”. Här talas inte heller om regeringen utan om staten, vilket i sig är intressant:

… that the SACC adopt an attitude of critical engagement in its dealings with the state and other organs of civil society and therefore requests the NEC to develop clear policies that will inform the concept of ‘critical engagement’ and to assist SACC members in defining our relationship with the State; (SACC National Conference 2001, resolution 18).

Det går att ställa många frågor om dagens situation i Sydafrika. Min uppfattning är att SACC fortfarande kämpar med att hitta sin nya roll i relation till Sydafrikas regering och till staten.

Hur ser det då ut i Sverige? Anledningen till att jag skriver denna bloggpost är att något nytt inträffade i år, när ett högernationalistiskt parti fick tillträde till Regeringskansliet. Som jag skrev i min förra bloggpost är regeringen legitim. Det finns ingen anledning att ifrågasätta det. Däremot behöver vi som kristna förhålla oss extra vaksamt i denna nya situation. Det är förstås alltid viktigt. Exempelvis skrev jag ett antal debattartiklar – tillsammans med andra personer – under den förra regeringens ämbetsperiod. En av dem handlade om Bibelns ställning i skolans kursplaner och tidningen Dagen skrev då under rubriken: ”Bibeln struken ur skolans kursplan – blev fråga för Löfven”

Skolverket har strukit Bibeln från skolans nya kursplan. Det konstaterade biskop Åke Bonnier och Anders Göranzon, ordförande respektive generalsekreterare för Svenska bibelsällskapet, i en debattartikel i Dagen, vilket blev startskottet på en stor samhällsdebatt.

En utmaning är att det finns tecken på att den nya regeringen möjligen är något mer välvilligt inställd till kristendomen. Det är i och för sig bra men inte om det sker på bekostnad av andra religioner, vilket jag befarar med tanke på regeringens stödpartis syn på exempelvis islam. Jag misstänker också att kyrkan i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet förväntas ägna sig åt ”interna”, frågor och inte lägga sig i det som rör politiken. När jag läser Sverigedemokraternas kyrkopolitiska valplattform 2021 finner jag följande:

Sedan länge har Svenska kyrkans identitet, organisation och relation till staten och det offentliga samhället diskuterats flitigt, samtidigt har den interna diskussionen om Svenska kyrkans prioriteringar i det externa kommunikations- och informationsflödet kommit något i skymundan. Frågan är samtidigt viktig att ta tag i, särskilt mot bakgrund av de senaste årens stora oro och kritik mot att kyrkan är otydlig i sin identitet, sina konturer och prioriteringar. Något som vuxit och bidragit till medlemstappet. Mot bakgrund av Svenska kyrkans storlek, medborgerliga förankring och starka opinionsbildande roll är valet av frågor och prioriteringar i de externa kommunikations- och informationsflödena avgörande. Såväl för det omgivande samhällets och omvärldens syn på kyrkan, som för Svenska kyrkans egen självbild och medlemmarnas förtroende för kyrkans arbete och val av prioriteringar. Det har de senaste åren konstaterats att Svenska kyrkan på nationell nivå agerat som en politiskt opinionsbildande aktör och det i frågor som inte kan anses vara kyrkans kärnfrågor och det med en tydlig slagsida åt vänsterliberalism. Man kan ställa det i relation till vad Svenska kyrkans medlemmar kan tänkas vilja att vår kyrka ska prioritera. Studier har visat att det medlemmarna prioriterar lägst är klimatfrågor och deltagande i samhällsdebatten. Vi menar att Svenska kyrkan främst ska prioritera hjälp till utsatta i lokalsamhället, själavård och att sprida det kristna budskapet. Gudstjänst, undervisning, mission och diakoni (sid 16).

Ett parti som har enormt stort inflytande på regeringen ifrågasätter om det största samfundet, Svenska kyrkan, ska engagera sig i klimatfrågor och delta i samhällsdebatten.

Här behöver kristna i Sverige samlas och fundera. Hur ska vi vara kyrka i samtiden? Vi kan lära oss något av SACC som vid en viss punkt menade att det var vettigare att använda begreppet ”critical engagement” i förhållande till den politiska makten än ”critical solidarity”. Hur ska vi idag beskriva vår relation till staten?