Matkultur och teologi

Nu har jag läst färdigt en tredje bok som jag köpte på bokmässan 2024. De två andra har jag bloggat om tidigare. Dels boken De fann kärleken, dels Booksisters. Den jag nu läst heter

Varje tugga är en tanke. Svensk matkultur under 800 år.

Richard Tellström som skrivit boken är jag bekant med. En trevlig man med enormt stora kunskaper om mat. Richard disputerade vid Örebro universitet år 2006 i måltidskunskap. Han är numera docent. Hela boken är en explosion av kunskaper och detaljrikedomen är överväldigande. En bärande idé är att vi äter efter våra kulturella värderingar, inte i första hand för att det smakar gott.

Genom att läsa boken har jag fått många nya insikter. Men också några frågor. Som teolog läser jag förstås med spänning det som handlar om hur kristendomen påverkat vår matkultur. Och det står en del om det. På omslaget står det att även Gud ”fått säga sitt” när det gäller vad vi stoppar i oss. Och det är ju inget nytt. Jag bloggade om detta för en tid sedan. Kostrestriktioner. Det hade gått att skriva en hel bok bara om hur olika religioner anlägger perspektiv på vad vi bör eller inte bör äta. Så att det finns ett sådant perspektiv i Richards bok är i sig inget konstigt.

Richard är dock lite mer jordnära. Han skriver om ett av fler epokskiften och just detta sker 1527 i samband med den så kallade reformationsriksdagen. Dessförinnan har Sverige varit katolskt men då blir Sverige protestantiskt. På sidan 21 beskrivs det som sker i Västerås som ett kyrkomöte, men riksdag är nog det egentliga begreppet och så beskrivs händelsen också på sidan 71. Lite drastiskt är det kanske att tala om reformationsriksdagen som ett svärdshugg när det står att läsa att där …

… bekräftade Gustav Vasas förslag att konfiskera den katolska kyrkans egendomar och med ett svärdshugg kapa banden med den katolska kyrkan som både tro och militärpolitisk makt.

Visst var det en viktig riksdag men den svenska kyrkan antog den lutherska tron fullt ut först 1593 i samband med Uppsala möte. Övergången från att vara katolskt till att bli protestantiskt tog tid. Richard understryker också på otaliga ställen att den katolska faste-seden höll i sig länge efter reformationens intåg – kanske ändå till 1600-talets slut och i vissa fall in i vår tid.

… som traditionen i många hem att servera fisk på långfredagen, som historiskt var en viktig fastedag.

Vi gör det fortfarande i vårt hem. För oss är Långfredag en viktig fastedag. Och jag tror inte vi är ensamma om det synsättet.

Det finns en spänning i boken kring detta, som är välgörande. Å ena sidan kontrasten mellan katolskt och protestantiskt, å andra sidan alla gråzoner, där det inte är så enkelt att dra skarpa gränser. I den beskrivningen håller jag i stora drag med författaren.

Något som jag däremot undrar över är begreppet ”luthersk pietism” som förs in på sidan 122. Jag förstår av litteraturlistan ett det kanske kommer från Carola Nordbäcks avhandling från 2004:

Samvetets röst: om mötet mellan luthersk ortodoxi och konservativ pietism i 1720-talets Sverige.

Just på sidan 122 beskrivs företeelsen som pietistisk lutheranism. ”Lutheranism” är nog en anglicism. Det spelar mindre roll. Viktigare är att Richard verkar anse att pietismen är den kraft som tar över i kyrkan och samhället. Så uppfattar jag inte Carola Nordbäck utan jag tror att hon menar att det pågår en kamp om tolkningsföreträde mellan den lutherska ortodoxin och pietismen. Jag är förstås inte kyrkohistoriker men jag har aldrig fått uppfattningen att pietismen blev så dominerande som Richard verkar anse. Tvärtom brukar pietismen ofta användas som en slags syndabock. Dessutom behöver det understrykas att all pietism inte är luthersk.

En annan auktoritet som ligger till grund för resonemanget är kanske David Thurfjells bok

Det gudlösa folket; De postkristna svenskarna och religionen.

Den kom 2015. Har jag förstått Thurfjell rätt så handlar den inte i första hand om vad som hände på 1700-talet utan om hur pietismens sätt att definiera begreppet ”kristen” får människor i vår tid att avstå från att beskriva sig som kristna, eftersom de inte känner igen sig i den pietistiska beskrivningen. (Men detta kanske gradvis håller på att förändras.)

Pietismen har haft en stor påverkan på vårt land. Så stor att staten såg sig föranledd att införa konventikelplakatet 1726. Det var ett sätt att hålla emot när pietismen trängde på. Regelverket gällde ända fram till 1858. Åtminstone under denna tid pågick alltså en kamp mellan pietismen och den officiella kyrkan. Men frågan är om regelverket avskaffades för att pietismen då var så stark att den besegrat motståndet eller om den var så försvagad att det inte behövdes någon lagstiftning?

Utan att jag kan sätta fingret på någon särskild punkt känns det som att Richard menar att det finns en slags stränghet i den svenska matkulturen, som kommer från just pietismen. Detta att olika rörelser eller till och med staten förskriver hur vi ska äta och att det ibland även beskrivs som en synd att bryta mot dessa föreskrifter. Men ska pietismen skyllas för allt detta?

Nu har jag skrivit en liten randanmärkning om något som jag tror mig ha något slags kunskaper om. Boken som helhet har fantastiskt många förtjänster och det är verkligen en läsvärd bok som säkert blir ett standardverk när det gäller den svenska matkulturen. Jag kommer med stor sannolikhet att konsultera den när jag behöver förstå olika saker kring vårt ätande.

Guds hus

Temat för söndagen efter Nyår, som inföll häromdagen, är ”Guds hus”. Detta år blev det extra intressant. Vilken roll spelar detta begrepp eller snarare begreppets innebörd mitt i en pandemi, som begränsar våra möjligheter att fira gudstjänst på traditionellt sätt? ”Guds hus” i bemärkelsen kyrkobyggnaderna, finns ju kvar. Och vidgar vi begreppet till att gälla alla slags tempel, finns ju även dessa kvar. Många kyrkor är dessutom öppna. Ibland finns någon person, kanske en präst eller en diakon, på plats för samtal. Men själv går jag sällan in och bara sätter mig i ett kyrkorum. Det händer men är jag där, så är det i första hand för att fira gudstjänst. Genom åren har jag framför allt varit i kyrkorummet för att leda olika former av gudstjänst. Eftersom jag inte längre är i församlingstjänst, sker det inte så ofta.

För egen del uppskattar jag dessa lite udda söndagar som vissa år dyker upp i mellandagarna. Det är härligt med stora, festliga gudstjänster men det är minst lika betydelsefullt med söndagarna dessemellan.

Jag såg på Helgmålsringningen i TV i lördags. Länken kommer här. Den kom från Täby kyrka och det var Anders Ekhem som höll i den. Han utgick från två av söndagens texter. Dels berättelsen om den unge Samuel i templet, dels berättelsen om den tolvårige Jesus i templet. Han talade klokt om hur Guds hus både kan betyda en byggnad som exempelvis Jerusalems tempel eller Täby kyrka och hur det kan syfta på våra egna kroppar. Gud behöver inte hus att bo i. Gud bor i oss. Jag hörde den tredje texten för söndagen, från Hebreerbrevet, utan att den explicit nämndes:

Och hans hus är vi, så länge vi behåller den frimodighet och stolthet som vårt hopp ger oss (Heb 3:6b).

Och en viss tröst erfor jag. Så bra, när inte gudstjänstbesök kan ske på det sätt jag är van vid, att Guds hus finns i mig. Att Gud bor i mig.

Med det sagt saknar jag dock en viktig aspekt och det är kyrkan som kollektiv företeelse. Om jag ska göra lite bokslut på kyrka och gudstjänstliv under pandemin är det på detta område som det har varit svårt. Jag vet att jag när som helst kan gå in i en kyrka. Jag vet att Gud bor i mig, att jag kan be eller läsa min Bibel. Men gemenskapen med andra – hur uttrycks den i pandemins tid? Förmodligen väldigt olika.

Under de första månaderna i mars och april minns jag att det blev få gudstjänstbesök. Men jag kommer inte ihåg om det berodde på att gudstjänsterna var inställda helt eller att antalet besökare var begränsade. Eller om vi valde att hålla oss undan för att inte bidra till smittspridning. Kanske det senare. Jag minns att Svenska kyrkans stift gjorde olika och att andra samfund i vissa fall ställde in helt men istället streamade sina gudstjänster. Det var helt enkelt en väldig variation. Påsken blev märklig och då försökte vi på olika sätt upprätthålla någon form av husandakt.

Här ska sägas att det naturligtvis fanns och finns gudstjänster både på TV och i Radio. Samt en uppsjö av andra utsändningar. Men för egen del har jag svårt att finna gemenskap genom dessa.

Under sommaren blev det åter möjligt att delta i gudstjänster och vi sökte oss till platser där vi anade att det inte skulle vara fullsatt. Ibland möttes vi dock av en skylt med just ordet ”fullsatt”.

Så kom hösten och andra vågen av pandemin. På nytt blev det svårt att ta sig till gudstjänster. Och julen blev märklig. Den bild som kom till mig var att gudstjänstlivet i vanliga fall är den struktur vårt julfirande bygger på. Nu kändes det som att spika upp plankor utan några reglar.

När jag skriver denna bloggpost sitter jag och nynnar på en sång. Texten är skriven av Hans Adolph Brorson, dansk biskop och psalmförfattare verksam på 1700-talet. Eller är den skriven 1837 av den danske författaren Nikolaj Frederik Severin Grundtvig, som i sin tur inspirerades av Hans Adolph Brorsons julpsalm, som då hette Till Betlehem mitt hjärta, och skrevs redan 1732. Det är i alla fall Carl Oscar Mannström som översatt texten till svenska 1934. Den talar rakt in i den kyrkorumsmässiga hemlöshet jag upplever.

1. Förunderligt och märkligt,

omöjligt att förstå,

men dock så ljust och verkligt

och ljuvt att tänka på:

inunder öppen himmel,

på bädd av strå och blad,

du finner, Herre Jesus,

din första vilostad.

2. En fågel har sitt näste,

sin kula varg och lo,

var blomma har ett fäste,

var humla har ett bo,

men fursten i Guds rike,

det levande Guds ord,

får bli en hemlös' like

sin första natt på jord.

 

3. Men kom! Jag vill upplåta

mitt hjärta, själ och sinn

och bedja, sucka, gråta:

Kom, Jesus, till mig in!

Här är din egen hydda,

du köpt den dyrt åt dig,

mitt hjärta skall dig skydda,

ack, giv mig jul med dig!

 Lyssna gärna på denna inspelning med Akademiska sångföreningen i Helsingfors från 2011. Tonsättningen står Carl Nielsen för och arrangemanget Robert Sund.

Hopp i semestertider

På måndag börjar min semester. Efterlängtad. Redan nu är vi på sommarstället och njuter av värmen. Samtidigt våndas vi. Inte för att det är för varmt för oss utan för att det är för varmt för jorden. Greta Thunbergs sommarprat finns kvar i mitt medvetande. Och inte bara det. Samtal med nära och kära. Andra intryck från både böcker och media. Det är svårt att odelat glädja sig över värmen.

Denna morgon vaknade jag av mig själv lite efter sju och tog min bibel och satte mig på verandan för att läsa den föreslagna texten ur den bibelläsningsplan jag följer. Men innan jag öppnade Bibeln stannade jag upp, för att fånga in vilka känslor jag just då bar på. En slags sorg steg upp inom mig. Över tillståndet i skapelsen. Och en känsla av hjälplöshet.

Sedan läste jag:

Var inte rädd, jag är med dig. Ängslas inte, jag är din Gud. Jag ger dig styrka och hjälper dig, stöder och räddar dig med min hand (Jes 41:10).

Profeten Jesaja skriver dessa rader för cirka 2 500 år sedan. Men ändå drabbar de mig som ett direkt tilltal denna morgon. Det är som att Gud säger direkt till mig:

Anders, glöm inte bort att räkna med mig. Samma kärlekens Gud erbjuder sig inte att lösa alla problem. Jag erbjuds styrka. För jag vet ju att jag också måste bidra i den förändring som är ofrånkomlig. Men jag är inte ensam och jag behöver inte bära hela klimatkrisen på mina axlar. Jag får så klart dela ansvaret med alla andra människor men mitt i allt får jag/vi vara buren/burna av den som bär allt. (För att citera Olov Hartman).

Att leva av tro
är grenarnas liv från Olivträdets rot,
att bära ett ok i sitt jordiska kall
men själv vara buren av den som bär allt
och svara på åklagarmakternas dom
försoningens ord (Sv Ps 62:4).

I sökandet efter Guds mission

Idag har jag deltagit i Svenska Missionsrådets (SMR) årsmöte på förmiddagen och i SMR’s framtidsdag på eftermiddagen. Allt ägde rum på Zoom. Det är en miljö som många vistas i nu. Det går knappast en dag utan att jag har något möte i Zoom (eller Teams).

Arrangörerna hade jobbat hårt och det tekniska fungerade mycket bra. Även innehållsmässigt är jag nöjd. Intressanta talare och goda samtal. Två av dem som talade var avgående generalsekreteraren Anders Malmstigen och den tillträdande, Charlotta Norrby, som idag är nationell expert vid EU-kommissionens biståndsdirektorat i Bryssel.

Som relativt ny generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet är jag också ny i SMR. Men en fråga som jag levt med länge, finns också väldigt tydligt med i SMR. Enkelt uttryckt kan det beskrivas såhär: ska vi betona evangelisationssidan av kristen mission eller ska vi betona biståndssidan. De flesta menar ju att dessa två går att förena. Annars skulle de inte vara med i SMR. Men spänningen finns där. Och den får vi leva med. Hur skulle ett liv utan spänning vara? Jag upplever att även samtalet är spänstigt.

När jag så slår upp det senaste numret av Kyrkans Tidning ser jag ungefär samma spänning. Jag tänker närmast på två debattartiklar. Den ena är införd under Kultur &t Teologi och är undertecknad av Fredrika Gårdfeldt, KG Hammar och Benjamin Ulbricht. Två präster och en ärkebiskop emeritus. Den andra är undertecknad av Fredrik Modéus, biskop, och införd under rubriken Debatt.

Frågeställningen är densamma i båda artiklarna. Vad händer efter Coronapandemin? I båda artiklarna finns anspelningar på påsken. Om sådant som måste dö för att nytt liv ska födas.

Mitt första intryck var att artikel ett rör sig något mer i världen. Den andra artikeln tar sin utgångspunkt tydligare i kyrkans inre liv. Fredrik Modéus tar sina mest konkreta exempel från gudstjänst och församlingsliv. Den första artikeln hämtar däremot konkretion från andra håll. Den skriver om produktionsförhållanden, överkonsumtion och en skövlad planet. Men visst, även den nämner påskdagens mässa.

Båda artiklarna har en förankring i kristen teologi. Men den första av dem knyter inte ihop kyrkan med gudstjänsten på samma sätt som den andra. Kristi uppståndelse finns både i början och slutet men konkretionen finns i världen. Den andra artikeln talar uttryckligen om gudstjänstfirande som något angeläget.

Efter en dag med SMR och ett sökande efter vad som kännetecknar Guds mission, känner jag igen mig i båda artiklarna. Vi får fortsätta att eftersträva att vara en del av Guds vilja. Som vi bad tillsammans i eftermiddags:

Herre, visa oss Din väg. Och gör oss villiga att vandra den.

Åke på Kullen

Svärfadren på promenad förra året. 94 år gammal. Nere vid Kalmarsund.

Min älskade svärfader, Åke Svensson, har gått ur tiden. Han föddes 1924 på Bolmsö och eftersom Bolmsöborna talar om varandra med gårdsnamn har vi alla känt honom som Åke på Kullen. I mina bloggposter har han figurerat under beteckningen

Svärfadren

Det gammalmodiga ”fadren” var viktigt för oss. Svärfadren lyckades med konststycket att bära med sig det gammalmodiga in i både det moderna, det postmoderna och det post-postmoderna. Till sin 89-årsdag önskade han sig en I-pad. Såklart.

Vårt första möte skedde våren 1983. Han mötte mig och hustrun på Kalmar flygplats. Han berättade ofta därefter hur en god vän till familjen var först ut ur planet och fick syn på Åke och glatt sade:

De är med!

Sedan åkte vi en kort runda genom Kalmar och på ett ställe pekade han upp emot en upplyst lägenhet och sa:

Däruppe, där det är tänt. Där har jag slä[c]kt.

Ordvitsar är jag ju inte främmande för men vid detta tillfälle var jag lite för nervös för att uppfatta humorn. Väl hemma på Skogsliden 59 minns jag hur jag under middagen, för att få lite kontakt med min dåvarande flickvän, sökte hennes fötter under bordet. Hon reagerade inte alls. Det gjorde däremot svärfadren. Det var förstås hans fötter jag råkat beröra. Det har vi ofta skrattat åt.

Vi utvecklade en djup vänskap. Samtidigt måste jag understryka att Åke också varit en stor förebild för mig. Det finns många skäl till detta. Jag vill beskriva några.

Han hade en mjuk och empatisk sida. Efter sin mor, Ebba på Kullen, hade han alltid nära till tårar. Men det var tårar som visade prov på en inre styrka snarare än svaghet.

Åke kunde vara mycket bestämd, när han ville. Vid ett tillfälle hade jag, på hans uppdrag, köpt in en skrinda till hans första barnbarn. Skrindan gick sönder dag ett och vi åkte in för att reklamera. Affären ville erbjuda ett tillgodokvitto men Åke nöjde sig inte med mindre än att vi fick pengarna tillbaka.

Åke hade ett stort kunnande. Han var alltid intresserad att lära sig något nytt, så även om han i grunden inte var en praktiskt lagd man, lyckades han lära sig väldigt mycket inom det som rörde snickeri och hemteknik. Hans far, Ernst på Kullen, var ju snickare, så det fanns ett visst påbrå. 1986 fick jag bygga ett litet trädäck framför en friggebod på sommarstället (som han alltid ville att vi skulle kalla fritidshuset). Jag hade mycket dåligt självförtroende när det gäller byggande men Åke trodde att jag klarade det och trädäcket håller ännu. Efter 33 år.

Under sina många yrkesverksamma år inom socialtjänsten bidrog han in i samhället på ett viktigt sätt. Han arbetade både inom barnomsorgen, som han under många år var chef inom. För barnbarnen brukade han stolt visa upp de pulkbackar, som han varit med och anlagt i norra Kalmar. När det visade sig att alla överblivna schaktmassor var ett problem, var hans kreativa lösning att låta dem ligga kvar till glädje för alla barn. Efter de många åren inom barnomsorgen blev han avdelningschef för individ och familjeomsorgen. Det är säkerligen många människor i Kalmar, som fått möta Åke i tider av utsatthet.

Till hans stora kunnande hörde också hans förmåga att redogöra för världshistoriens alla förvecklingar. Inte minst kring andra världskriget. Han hade också en osedvanligt stor kunskap i den svenska diktskatten. Det hade han efter sin mor. Kännedomen hade sedan spätts på under tiden på Kronobergs folkhögskola. Det mesta kunde han utantill.

De tillfällen han förgyllt tillvaron med passande poesi är otaliga. Och det är inte bara vi, som haft glädje av det, utan det kunde även en förbipasserande, på någon av hans många promenader, få möta. Att stanna till vid en vilt främmande människa och fråga om vederbörande ville höra en dikt, det var inte främmande för svärfadren. Det var ett exempel på det han nämnde redan i sitt bröllopstal till oss:

Milt vanvett

Det tyckte Åke var viktigt. Han hade barnasinnet kvar.

En annan sida som gjorde Åke till den han var, det var hans önskan att bevara seder och traditioner från uppväxten på Bolmsö. Vi fick alla lära oss uttryck, som kanske endast förekommer där. Till exempel uttryckte han mot slutet ofta, att han kände sig yr. På Bolmsöitiska:

Jag är öre.

På Bolmsö var det också vanligt att citera äldre personer. Det gjorde även Åke. Och vi efter honom. När han varit med om något stort och viktigt kunde han säga:

Detta ska jag ha nytta av länge.

Det var efter hans morbror Arvid. Men det skulle uttalas ”nötta”. Mycket viktigt.

Hans stora kyrkliga engagemang och genuina gudstro var också något som jag uppskattade varmt. Som socialdemokrat i själ och hjärta såg han en uppgift i att bidra in i kyrkorådsarbete och byggkommittéer. Han brukade berätta om hur han byggt flera kyrkor i Kalmar och det är sant. Både tillkomsten av Birgittakyrkan och Två Systrars Kapell var han djupt involverad i. Med självklarhet deltog han i mässan både söndagligen och under veckan. Därför var det så fint att få räcka honom sakramentet endast några dagar innan han somnade in. Då var han fortfarande kontaktbar och när jag läste instiftelseorden läste han med. Så gör den som redan har ena foten i den lovsjungande församlingen inför Guds himlatron.

Intill slutet sjöng vi den kvällspsalm som hade följt honom sedan barnaåren. Med teknikens hjälp kunde vi spela upp en inspelning av hans då 90-årige far, som på dragspel framförde alla fyra versar på psalmen

Så går en dag än från vår tid.

Det är inte varje människa som får lämna detta jordeliv till tonerna av sin egen fars psalmspel. Men så upphör också tid och rum att existera i Guds närvaro.

Så går en dag än från vår tid
och kommer icke mer,
och än en natt med Herrens frid
till jorden sänkes ner. 

Men du förbliver den du var,
o Herre, full av nåd,
och våra nätter, våra dar
du tecknat i ditt råd. 

Trygg i din vård jag lämnar mig,
när solen från oss flyr,
och gladligt skall jag prisa dig,
när dagen åter gryr. 

Men om det stilla dödens bud
i denna natt jag hör,
det är min tröst, att din, o Gud,
jag lever och jag dör.

Älskade Åke. Vila i frid till uppståndelsens morgon!

El Camino – dag 1

Lilla pilgrimsboken innehåller ordning
för morgon- och aftonbön samt psalmer,
psaltarpsalmer, bibeltexter och böner.
Mycket bra att ha med på vandringen.

Midsommarafton! När vi vaknat och ätit frukost på ett morgonöppet café, gick vi iväg till kyrkan, för att be vår morgonbön. Den var stängd, så vi ställde oss inne på kyrkogården och tog fram våra exemplar av

Lilla Pilgrimsboken

Vi sjöng vår morgonpsalm med orden:

Om än varje träd och gräs på vår mark
fått stämma och talande tunga,
om djuren och fåglarna ljuvligt och starkt
med änglarnas röst kunde sjunga,
förmådde de aldrig till fullo Guds Son,
vår Frälsare Jesus, lova.

Det var som om fåglarna i trädkronorna hörde oss. Det var som om dom tog i ännu kraftigare i sitt kvitter, för att göra tydligt att de var där. Det var fortfarande morgon och dimman låg tät över den lilla bergsbyn. Vi var insvepta i skapelsen och vi erfor en sällsam känsla av helhet. När vi avslutat vår bön och dragit på oss ryggsäckarna och fattat våra stavar, gav vi oss iväg. Vägskylten berättade att det var ungefär 160 km till Santiago de Compostella. Det var dags att börja gå.

Dimman fick vi dras med ett tag. Det kändes lite trist att inte kunna njuta av utsikten, när vi ändå var så högt upp. Men vi hade inte behövt oroa oss. Efter någon timmes vandring sprack det upp och sikten blev klar.

I Alto do San Roque, finns en staty av en pilgrim, som kämpar i vinden.

Under den första timmen låt dimman tät.

Efter ett tag sprack dock molnen upp och utsikten blev mer och mer vidunderlig. 

Målet för vår vandring var Triacastela, en ort där det funnits tre slott. På vandringen var vi som högst 1337 meter över havet. Just före hade leden gjort en brant stigning och vi fick stanna flera gånger, för att dricka vatten och pusta. Väl upp i Alto do Poio, satte vi oss på ett café och åt varsin tortilla, det vill säga omelett med potatis i. Gott och mättande.

Därifrån sluttade leden brant nedåt, till Triacestala, som ligger på 665 meter. Hustruns knän uppskattar inte nedförsbackar. Förmodligen har hon därför gått dubbelt så långt som jag, eftersom hon gick i sicksack i alla nedförslut.

Under vandringen i Guds fria natur, gjorde sig skapelsen påmind på några övertydliga sätt. Dels en ko, som tittade ner på oss från en upphöjd position, dels hunden/räven och tuppen på ett kyrktorn. Jag undrar så mycket om det verkligen föreställer en räv. Skulle det kunna vara en illustration av profetian i Jesaja 11:6-8 – den om fridsriket:

Då skall vargen bo med lammet,
pantern ligga vid killingens sida.
Kalv och lejon går i bet
och en liten pojke vallar dem.
Kon och björnen betar tillsammans,
deras ungar ligger sida vid sida.
Lejonet äter hö som oxen.
Spädbarnet leker vid ormens håla,
ett barn sticker handen i kobrans bo.

Tanken att frälsningen handlar om hela skapelsen blir mer och mer viktig för mig, ju längre tiden går. När jag växte upp lärde jag mig att Guds frälsningsplan handlade om oss mäniskor. Men efter åren i Afrika och även efter alla pilgrimsvandringar i Sverige genom åren, har det blivit tydligt att hela tillvaron är omsluten av Guds kärlek. Inte bara genom skaparen utan också av frälsaren.

En vacker medvarelse visade upp sig i all sin prakt.

Kyrktornen är ofta mycket enkla i jämförelse med de svenska.

Är det en räv uppe till vänster, bredvid tuppen?

Den enda smolken i glädjebägaren var att vi inte hittade en enda öppen kyrka denna dag. Det skulle visa sig vara ett tema under åtminstone vandringens första del.

Det var skönt att komma fram på eftermiddagen. Vi sökte oss till ett härbärge – ett albergue – och fick en våningssäng anvisad i ett fyrabäddsrum. Dusch för damerna i källaren och för herrarna i markplanet. Efter middag på en restaurang – pilgrimsmeny för EUR 10/person – gick vi och la oss och somnade snart. En miss var så klart att inte frågat om filtar. Framåt natten blev det rätt svalt i våra reselakan. Sovsäckar hade vi inte tagit med, då vi fått intrycket att filtar tillhandahölls. Men någon direkt kyla handlade det ju inte om. Första dagen på El Camino hade absolut gett mersmak. Och vi hade helt klart firat midsommarafton på ett för oss nytt sätt.

Act Svenska kyrkan

Gunvor Arén och Sven-Roland Holmér är två av församlingens
engagerade internationella ombud, som delade ut material vid
utgången till dem som inte kunde vara med på kyrkkaffet.

Idag deltog vi i högmässan i S:ta Birgitta kyrka i Kalmar. Enligt annonsen skulle följande hända:

Sö 10.30 Högmässa /.../ Svenska kyrkans internationella arbete byter namn till Act – vi firar med tårta och Angelica Grön som berättar om Act och tiden i Brasilien.

Och så blev det också. Före klockringningen visades en kort informationsfilm på en av korväggarna och därefter läste ett av de internationella ombuden upp delar av kollektvädjan.

Under sex år var jag präst i S:ta Birgitta församling. Då var jag också med i den internationella gruppen. Några av ombuden kände jag igen. Några har blivit ombud sedan jag slutade. Vid kyrkkaffet talade alltså Angelica Grön, som deltagit i utbytesprogrammet

Ung i den världsvida kyrkan. 

Angelica Grön är en mycket trivsam person, som jag lärt känna just i
S.ta Birgitta församling.

Under tre månader har hon levt med den lutherska kyrkan i Brasilien. När jag tittar på Svenska kyrkans i Växjö stifts hemsida hittar jag ett fint citat, där Angelica beskriver vad det innebar att leva en tid i en annan del av den världsvida kyrkan:

Man får dessutom tillfälle att växa i sin tro. Vi har mycket att lära av varandra, både som människor och som kyrka!

För hustrun och mig sammanföll detta firande med vår 35-åriga bröllopsdag. Det var just i S:ta Birgitta kyrka vid gifte oss. Den gången fanns också det internationella arbetet med i sammanhanget. Under gudstjänsten och den efterföljande festen samlade vi ihop en gåva till det lutherska ungdomscentret i Athlone, i Kapstaden. Det var ett av de projekt som fanns med i Svenska kyrkans Missions (SKM) arbete och det var SKM, som förmedlade de pengar vi samlade in. I Kapstaden hade jag varit volontär under ett år och fått en liknande upplevelse, som Angelica. Under de år som hustrun och jag (delvis tillsammans med våra barn) fått vara utsända har vi också fördjupats i upplevelsen att vi vuxit i vår tro och att vi i den världsvida kyrkan har mycket att lära av varandra – precis som Angelica beskriver det.

En av psalmerna i dagens högmässa var psalm 292 och den sjöng vi även på vår vigsel. Jag vill gärna citera en av verserna. Tillsammans med omkvädet passar det mycket bra in på Heliga Trefaldighets Dag, som även är Missionsdagen:

Tack för den styrka, det liv du här gav oss,
gör något nytt, något brinnande av oss,
led oss att bygga en värld av rättfärdighet -
handling och bön må bli ett.

Pris vare Gud, pris vare Fadern,
hans Ande, hans Son.
Saliga sjunger och tillber vi
inför hans tron.

Texten är skriven av psalmförfattaren Fred Kaan och den svenska översättningen är gjord av Kerstin Anér, politiker och författare.

Psalmen beskriver på ett bra sätt hur visionen att bygga en värld av rättfärdighet hör ihop med Guds mission. Det är bara i Gud som vi förmår göra något. Men i tacksamhet över det vi fått – och här menar jag alla människor – deltar vi gärna i detta viktiga arbete.

Uppmuntrande var det också att se att trogna församlingsbor i en förortsförsamling någonstans i Sverige, som varit med i det internationella arbetet i många år, nu tar nya tag och fortsätter att kanalisera sitt engagemang under ett nytt namn. Ska jag beskriva dessa eldsjälar på ett träffande sätt så blir det genom att lätt bearbeta slutraden i psalmen:

Handling och bön är ett!

Ära vare Dig, o Gud

Att kunna spela gitarr var helt klart ett plus i relation
till "Sjung Guds Lov".

En spännande detalj i sånghäftet ”Sjung Guds lov” är en utelämnad vers i en av sångerna. Sången är en African-American Spiritual, som även finns i psalmboken. Där heter den

Ljus som liv åt världen gav

och har nummer 331:1-7 och det är nu det spännande kommer. I ”Sjung Guds lov” har den endast sex verser. De är aningen annorlunda, jämfört med psalmboken:

Det ljus som liv åt världen gav, halleluja,
nu sin boning bland oss tar. Halleluja.

Ära vare dig, o Gud, Halleluja!
Lov ske dig, Guds ende Son. Halleluja!

I världen lyser det, dess makt, Halleluja
inget mörker ödelagt, Halleluja!

Johannes kom, han vittnet var, Halleluja
om det ljus, som gryr i dag, Halleluja!

O nåd, till oss från himlen sänkt, Halleluja
fast vår dörr var låst och stängd, Halleluja!

Guds kärlek får vi ta emot, Halleluja.
den ger kraft till tro och bot, Halleluja!

O, skaparljus, o Livets Ord, Halleluja
sök vårt hjärta, led vår fot, Halleluja!

Den svenska texten är skriven av Anders Frostensson. På engelska tror jag den heter:

Michael row the boat ashore

Den är en av flera ifrågasatta psalmer i den svenska psalmboken. Men inte på grund av någon av dessa sex verser utan på grund av den vers, som uppenbarligen inte fanns med i ”Sjung Guds lov”.

Moses gav oss lag och krav, halleluja.
Jesus lyfter bördan av. Halleluja.

Detta är ett exempel på en onödig kontrastering av det judiska och Jesus. Jag använder inte denna vers, om jag väljer att sjunga psalm 331. Oftast väljer jag inte psalmen alls. Melodin faller mig inte riktigt i smaken.

Min fråga är nu: fanns den inte med i Anders Frostenssons originaltext? Eller var någon av de personer, som sammanställde ”Sjung Guds lov” medveten om denna komplikation och tog bort versen?

I vilket fall gör detta sakförhållande att jag gillar ”Sjung Guds lov” än mer.

Tittaren

Ytterligare en sångtext från sånghäftet ”Sjung Guds lov”, som hustrun och jag sjöng häromkvällen kommer här. Den är skriven av Britt G Hallqvist – en psalmförfattargigant i paritet med Frostensson. Versen där modeskaparen Dior ingår är lysande. Och slutet klassiskt. Att företeelsen Television bearbetas i en kristen sång uppfattar jag som mycket konstruktivt. Skriver någon idag psalmer om internet, smartphones eller AI? Psalmen kommer här:

Jag var hungrig, jag var törstig.
Du, du satt vid fyllda fat,
och du såg mig, men du gav mig
aldrig någon dryck och mat.

Herre, när såg vi dig hungrig säg?
Herre, när såg vi dig hungrig säg?
Herre, när såg vi dig hungrig säg?
Ofta i TV, men annars ej!

Jag var naken, jag var sårad.
Du, du kläddes av Dior,
och du såg mig, men du gav mig
inte dräkt och bot för sår.

Jag var husvill, jag var fången,
jag var slagen för min ras,
och du såg mig men din vrede
räckte blott för en grimas.

Det är mycket som du inte
gör för mina minsta små
där du sitter vid din TV
i din lugna hemmavrå.

Tror du min dom blir ett TV-program?
Tror du min dom blir ett TV-program?
Tror du min dom blir ett TV-program?
Tittare, nej, du får själv stiga fram!

(Text: Britt G. Hallqvist, Musik: Bertil Hallin).

Sjung Guds lov

I Luleå stift fanns en sångbok, när jag växte upp. Titeln utgjordes av den enkla och rättframma uppmaningen:

Sjung Guds lov

Hustrun och jag har ett exemplar som tillhört min äldste bror. På besök hos honom i fredags berättade jag att hans exemplar fanns i vår ägo. Det visade sig att han hade haft fler än ett. I hans egen bokhylla stod ytterligare två exemplar. Dels häftet med lila omslag, som vi också har, dels det med gulvitt omslag. Alltså kunde vi behålla ”vårt” exemplar. Så bra.

Det framgår inte när häftet trycktes. Troligen på 1960-talet. Tryckeriet är dockangivet.

Västerbottens tryckeri AB

Häftet har 96 sidor och jag anar att det trycktes i en tid, när copyright-regler inte riktigt nådde ända in i varje skrymsle av Svenska kyrkan.

Det finns många väckelsesånger i häftet. Dessutom en del African-American spirituals. Men det som hustrun och jag mest kommer ihåg är alla sånger som försöker sätta i den kristna berättelsen i en samtida språkdräkt. Min tanke är att publicera några på bloggen och se om det finns några som minns. Den första vi satte oss ner och sjöng är denna:

Gud går här på jorden
Han går på gator och torg
I kåk och höghus bor den
som vet vår glädje och sorg

Ty så älskar Gud världen
trots all ondska och hån
att i sin hand han bär den
att han sänder sin son.

Glömd är ofta Guds kyrka
Den syns så splittrad och svag
Där finns ändå Guds styrka
Guds ord som lever idag.

I Guds ord står det skrivet
att Han älskar envar
Gud ger mening åt livet
Han som är allas Far.

Gud låt mig leva för andra
Gud låt mig leva för Dig
Låt mig på vägar få vandra
där Du vandrar med mig.

(Text: Tore Littmarck. Musik: ”Ny Sång”, R.K.U.)

Första gången jag sjöng den var jag mellan 7 och 10 år. Vi bodde i Porjus och jag gick i lågstadiet. Det var de gånger Kyrkans Ungdom möttes i mitt hem och jag, som egentligen var för liten, ändå fick sitta med.

Att Gud skulle gå omkring på våra gator och även i höghus (som jag inte riktigt förstod vad det var) uppfattade jag som helt rimligt.

Att Guds kyrka syns splittrad och svag men ändå rymmer Guds styrka, är lika aktuellt nu som då.

Societas Homiletica – a society of love

The first evening at this homiletical conference is over. We meet at Duke Divinity School, in Durham, North Carolina. Around 70 participants from different parts of the world. I count between 15 and 20 countries on the list of participants. After registration and dinner we gathered for a Service of Worship in Goodson Chapel.

Listen to this prayer of confession, inspired by Proverbs 1:20-23:

God of rushing wind and silver moon,Wisdom cries in the street, and we have not heard.
She raises her voice, and we hurry past.
With distracted eyes and divided hearts, we have ignored her counsel.
We have ignored You.
Forgive us, we pray.
We are weary of our false assurance and would hear truth.

After that we hear the words of assurance.

Meslissa Gamble performs a Liturgical Dance.

We sing together. There is a Liturgical Dance performed by Melissa Gamble a 3^rd year Master of Divinity student. It is powerful.

Powerful is also the sermon of one of the founding members of the Society, Rev Dr Richard Lischer. It is he who describes Societas Homiletica as a society of love. An alternative to all societies of fear, that exist in this world.

The theme of this years conference is:

Fearing God in a Fear-Filled World?

He underscores this possibility: instead of fearing everything else – fear God. It gives me something to think about. The idea of fearing God as a help to get rid of much other fear. His final example is amazing. Obviously the President of the US had said, some time ago, that he wanted to protect the Christians in the US. The preacher ended the sermon with something like this:

Mr President, we don’t need your protection. The only one we fear is God. (I mean, how could anyone protect us from God?)

In the sermon and in the prayers I understood that the separation of migrants’ children from the parents is something that really troubles people here.

I look forward to Saturday. At 15.15 I will present my paper. I feel happy about this opportunity.

SKR och jämställdhet

Bilden på mig är tagen när jag var 3-4 år.
Den visade jag på samlingen kring jänställdhet. 

I fredags var jag inbjuden till

SKRs arbetsgrupp för jämställdhetsfrågor

Spännande. Bland annat berättade jag om min del i förmötet för kvinnor och män inför Kyrkornas Världsråds tionde Generalförsamling i Busan, Sydkorea, 2013.

Vi rörde oss mycket i psalmernas och bibelns värld. Det är ofta en god ingång. Inledningsvis sjöng vi psalm 607, med text av Margareta Melin.

Jag är hos dig, min Gud,
som barnet hos sin mamma.
Jag är hos dig
som fågeln i sitt bo.
Jag är hos dig, min Gud.
Jag är hos dig, min Gud,
när natten börjar komma.
Bli kvar hos mig,
så har jag lugn och ro.

Denna psalm har jag starka minnen med. Som pappa sjöng jag den för våra barn och hade lätt att identifiera mig med bilden av Gud som en mamma. Långt senare började jag fundera på varför jag inte sjöng ’pappa’ istället. Var det för att det är moderligt att ta hand om ett barn? Jag tror inte det. Jag tog ju verkligen hand om mina barn och såg det inte som att jag gjorde något moderligt utan något faderligt. Eller kanske förälderligt.

Vi samtalade i förlängningen om hur Gud vid ytterligare ett par tillfällen benämns som en mor i psalmboken. Och att bilden av Gud som förälder är knepig, eftersom föräldrametaforen är så belastad med tankar om kvinnligt/manligt. En vers som jag läste upp och som också är skriven av Margareta Melin. Det är psalm 549:

Min vanmakt har jag smakat
i frestelser och fall,
men vägrar att bli bunden
i modlöst självförakt.
Du söker mig i skammen,
din trofasthet är stor.
Jag skyndar till din godhet
som barnet till sin mor.

Det kom reaktioner på hur denna vers talar om självförakt och skam. Men även om det är starka och komplicerade begrepp säger väl psalmen att Gud inte vill att vi ska hamna i detta utan vill stärka oss att inte acceptera självförakt och skam?

Det är många kvinnor som far illa av alla manligt laddade Gudsbilder som finns i psalmboken och även i bibeln. Det har jag stor respekt för. Efter samtalet har jag också börjat fundera över hur vi män påverkas av alla dessa manliga Gudsbilder. Att det manliga oftast framställs som det starka och orubbliga.

Då inser jag att Jesus som vår broder kommer till undsättning. Jesus går ju på tvärs. Och, tror jag, blir därmed framför allt en människa, som varje människa kan identifiera sig med.

Jag skriver detta med öppenhet för att alla inte ser det som jag.

Men Jesus som en positiv förebild för män är självklart oerhört central. Och vi enades om att Filipperbrevet 2 är en central text i detta sammanhang. Det var när vi talade om kampen för genusrättvisa. Ska den ske som en revolution eller handlar det mer om reformism? Mot bakgrund av hur övergången från apartheid till demokrati gick till i Sydafrika, där de vita lämnade ifrån sig makten i en folkomröstning, blir just detta av avstå makt en viktig faktor. Vi konstaterade att människor med makt och privilegier väldigt sällan avstår den frivilligt.

Förmodligen sker det från minst två håll. Så var det ju också i Sydafrika. Yttre och inre tryck på apartheidregimen gjorde till slut situationen ohållbar. När kvinnor fick rösträtt i Sverige för ganska precis 100 år sedan hade det ju föregåtts av en kamp, som framför allt kvinnorna själva utkämpade.

Tillbaka till Filipperbrevet:

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt … (Fil 2:5-7).

Visst är det en problematisk text, för till skillnad från Jesus, som ju enligt vår bekännelse är både Gud och människa, är inte vi män på något enda sätt mer gudomliga än kvinnor. Men när det gäller makt har det ofta uppfattats så. Och det är denna praktik vi män har allt att vinna på att avstå från.

I vårt samtal dök vi också ner i Gamla testamentets berättelser. Om Hagar, som vad jag förstår är den första personen i bibeln, som ger Gud ett namn:

Hagar gav Herren, som hade talat till henne, ett namn: ”Du är Seendets Gud.” Ty hon tänkte: ”Har jag verkligen sett Gud och förblivit vid liv?” (1 Mos 16:13).

I dagens predikan, i Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala, sa Bibi Helgesson att detta gör Hagar till den första teologen. Fint!

Hagar är spännande. Hon får ju samma löften om att hennes ättlingar ska bli talrika, som Abram fick. Och Herrens ängel talar till henne på samma sätt som till Maria:

Du är havande och skall föda en son, och du skall ge honom namnet …. (1 Mos 16:11).

I sammanhanget nämnde någon ordet samtycke i förhållande till sexualitet. Det förekommer en gång i bibeln. Just precis i dagens gammaltestamentliga läsning. Och det handlar också om Abram och Hagar (och Saraj):

Abrams hustru Saraj hade inte fött honom några barn. Hon hade en egyptisk slavflicka som hette Hagar, och en dag sade Saraj till Abram: ”Herren har gjort mig ofruktsam. Gå till min slavflicka, kanske kan jag få barn genom henne.” Abram samtyckte, och så tog Saraj, Abrams hustru, sin egyptiska slavflicka Hagar och gav henne åt sin man (1 Mos 16:1-3).

Det som är mycket störande är ju att ingen frågar Hagar. Att det är Abram som samtycker.

Men i ett annat sammanhang får en ung kvinna vara med och tycka. Det är en stärkande berättelse. Den handlar om Rebecka, som utväljs till hustru åt Abrahams andre son, Isak. Det är visserligen hennes föräldrar, Betuel och Laban, som gör upp om giftermålet men samma morgon som Abrahams tjänare ska ge sig tillbaka och ta med sig Rebecka verkar de inse att hon måste höras:

De sade: ”Vi kallar hit flickan och frågar henne själv.” De kallade på Rebecka och frågade henne: ”Vill du följa med den här mannen?” Hon svarade: ”Ja, det vill jag.” (1 Mos 24:57-58).

Nu är berättelsen verkligen inte utan problem, eftersom en grupp tjänarinnor också skickas med. Om de fick vara delaktiga i beslutet är mer osäkert.

Vi kom också in på berättelsen om hur Jakob kämpar med en okänd person vid ett vadställe. Det står:

Då brottades en man med honom tills dagen grydde (1 Mos 32:24).

Tolkningen är att Jakob brottades med Gud. Är det viktigt att Gud beskrivs som en man? Kan även kvinnor känna igen sig i den kampen? Eller blir det bara män som kan det?

Att dessa och andra samtal får föras i olika sammanhang tror jag är viktigt och till och med avgörande för att vi som samhälle och kyrka ska kunna ta oss vidare på vägen till genusrättvisa. Det är möjligt!

Folkoperan – Förklädd gud – Synliggör de osynliga

Björn Kjellman som recitatör.

Igår lyssnade vi till Folkoperans version av

Förklädd gud

En annorlunda tolkning. En utvidgad version. Insprängt mellan Hjalmar Gullbergs orginaltexter med tonsättning av Lars-Erik Larsson, finns mycket annat material. Dels handlar det om fantastisk dragspelsmusik, framförd av Lelo Nika, en romsk dragspelsvirtuos, som bor i Danmark. Dels visas på en stor filmduk olika personporträtt. Vad jag förstår är alla romer.

Dessutom finns på scenen, tillsammans med Folkoperan och recitatören Björn Kjellman, också ett antal romer. En smula undrande blir jag, eftersom de inte medverkar med sina röster. Däremot finns de där som en slags relief. En rörlig kuliss. Ibland överskrids gränsen mellan denna, av människor bestående, kuliss och de övriga, när kören eller Björn Kjellman byter skor med romerna.

På hemsidan benämns de inte romer utan kort och gott EU-medborgare. Det ter sig för mig som ett missvisande begrepp, för även Björn Kjellman och Folkoperans sångare är väl EU-medborgare? EU-migranter skulle varit mer adekvat.

Om uppsättningen går det att läsa på Folkoperans hemsida:

I den antika grekiska gudasagan fick guden Apollon som straff att vandra förklädd bland människor på jorden. Med hjälp av denna saga om människovärde kommenterade poeten Hjalmar Gullberg samtidsmänniskan. Han blev starkt berörd av judarnas situation i Tyskland, vilket satte avtryck i diktsviten Förklädd gud. Frasen ”Ej för de starka i världen, men de svaga” inleder verket. Folkoperan försöker se människan bakom den yttre skepnaden. Kan vem som helst vara den inkarnerade guden?
Verket är förunderligt ljust och djupt humanistiskt. En magisk formel över det heliga och okränkbara i människan. Hjalmar Gullberg får oss att inse att varje gång vi värderar en medmänniska efter hennes yttre, hennes materiella ställning, hennes kulturella eller etniska bakgrund, efter hennes kön eller ålder, så gör vi våld på något heligt i oss själva.

Föreställningen gav många tankeställare. Framför allt kring att inte döma människor efter det yttre.

Jag funderar också, som en randanmärkning, över hur begreppet ’gud’ (eller ’Gud’) används. både i originalverket och i Folkoperans uppsättning. Jag ser att de på hemsidan stavar ordet med både stor och liten bokstav. Frågan ovan, om vem som helst kan vara den inkarnerade guden är svår att svar på. För mig är det heller inte en gud jag vill försöka se hos min medmänniska utan just en medmänniska. Och det är väl viktigt nog?

På hemsidan hittar jag också ett youtube-klipp, som jag inte såg innan. Det är väl värt att titta på. Också det en tankeställare. På många sätt. Länken kommer här.

Ett Nytt År

Det är många som beskrivit 2016 som ett hemskt år. Det handlar om krig och medmänniskor på flykt. Det handlar om terroristattacker. Det handlar om Brexit och Trump, som uttryck för att främlingsfientlighet och högerpopulism breder ut sig. Huruvida 2016 verkligen var sämre än andra år är dock en öppen fråga. Det beror såklart på vem som tillfrågas. För några var säkert 2016 ett mycket bra år.

Många har också beskrivit 2016 som det år då många legendariska musikprofiler dog. För dem som exempelvis älskade Bowie, Cohen eller Prince är det naturligtvis ett år av sorg. För andra spelar det mindre roll.

Hur som helst: de som sett 2016 som ett dåligt år önskar att 2017 ska bli bättre. Tänk om det skulle vända? Tänk om det skulle kunna bli bättre? Det kan ju ändå inte bli sämre.

När året endast är 1½ timme gammalt i Turkiet händer så något fruktansvärt. (Då är 2017 endast en halvtimme gammalt i Sverige). En medmänniska utklädd till jultomte går in på en nattklubb och dödar minst 39 av sina medmänniskor. Hur kan någon göra så? Obegripligt! Alltid lika obegripligt, även om det inte är första gången det händer och säkert inte sista.

Situationen får mig att tänka på något jag läste förra året. Kollegan Are Norrhava hade intervjuat Nadia Bolz Weber (luthersk präst från USA) och skrev om henne på Dagens Seglora. Enligt intervjun förkunnar hon en rätt mörk människosyn. Han citerar:

Att ha en ljus teologisk människosyn är att förlägga så mycket hopp till individers egna förmåga att förbättra sig själva. Jag har helt enkelt inte sett att det någonsin fungerat. Men du vet, vi är i allmänhet förtjusta i självförbättringsprojekt. På någon nivå hoppas vi alla att lagen ska bli vår räddning. Det är som att vi är mera bekväma med tanken på att den ska befria oss än att nåden kan åstadkomma det.

Vi människor är skapade till Guds avbild. Men vi har också förmågan att ställa till med oerhört mycket ont. Det visar sig hela tiden. Att konstatera detta är för mig inte att ge upp. Det handlar om realism.

Ändå – eller på grund av detta – vill jag på alla sätt kämpa emot det onda. Detta vill jag göra med den kraft jag får genom Jesus Kristus. Jag vill tro och hoppas att världen ska kunna bli bättre. Men jag vet samtidigt att den kommer att hända hemskheter även 2017. Livet är sådant.

2017 firas 500-årsjubileet av den reformrörelse som Martin Luther satte igång 1517. Lutherska Världsförbundets motto för detta år är:

Liberated by God's grace.

Där hittar jag min förankring. I Gud finns hoppet att även detta år ska vara just ett nådens år.

Terrorhandlingar och utbrett hat och sådant som vi ännu inte känner namnet på – som kommer att ske under 2017 – sporrar mig att kämpa ännu mer. Därför tror jag också – trotsigt – på ett Gott Nytt År.

En psalm som uttrycker detta förhållandet – att livet är både hårt och hoppfullt – psalm 269 i den svenska psalmboken:

Sorgen och glädjen, de vandrar tillsamman,

medgång och motgång här tätt följas åt.

Skyar med solsken, och suckar med gamman

skiftar alltjämt på vår jordiska stråt.

Jordelivets gull stoft är och mull.

Himmelen är av salighet full.

Nyckfull är lyckan till väsen och tycke.

Sorgen tar säte i konungens barm;

ofta ett bröst under kosteligt smycke

gömmer sin oro och hemliga harm.

Alla har sitt, hårt eller blitt.

Himlen allena är sorgerna kvitt.

Välde och rikedom, visdom och ära,

ungdom och hälsa i blomstrande år

högt över andra sitt huvud kan bära,

måste dock vissna och läggas på bår.

Natt faller på. Allt skall förgå,

himmelens salighet ensam bestå.

Skönaste rosor på törnbusken glöder,

vackraste ört kan ha gift som förgör.

Kinden kan blomstra, fast hjärtat det blöder,

morgonens glädje om aftonen dör.

Brusande skär hotar oss här.

Himlen är hamnen, och tryggheten där.

Ångest skall bytas i frid som oss gläder.

Plåga skall vändas i hälsa och hopp,

armodet skrudas i rikaste kläder,

svaghet förvandlas till kraft att stå opp.

Ondskan skall stå fängslad i vrå.

Allting kan himmelen omskapa så.

Låt då min lott och min lycka få falla

så som min Fader och Skapare vill.

Avund må tömma sin giftiga galla,

världen bedriva sitt ränkspel därtill.

Sorgen skall dö, salighets frö

växa till blomma på himmelens ö.

Moder eller fader

I söndags var det Heliga Trefaldighets Dag. Vi firade högmässa på förmiddagen. När jag gav min kollekt, till Svenska kyrkans internationella arbete, i kollektomaten, uppmärksammades jag av en annan gudstjänstbesökare på det anslagna kollektcirkuläret. Det var underskrivet:

Gunilla Hallonsten
chef för Svenska kyrkans internationellalla arbete

Det såg lustigt ut, tyckte vi. Under kollektupptagning log denna gudstjänstbesökare och jag åt varandra. Internationellalla. Lalalalala ...

Vad jag inte tänkte på var formuleringen i den avslutande bönen. Det uppmärksammades jag på senare.

Gud, Heliga Treenighet, Fader och Moder, Son – syster och broder, och Ande – livgiverska och inspiratör, led oss till dina djup av rikedom, kunskap och vishet, så att vi uppmuntras att utföra kärlekens uppdrag och kan vittna om nådens hemlighet. Du som lever och verkar från evighet till evighet, till dig ber vi om detta. Amen.

I sociala medier har jag sett flera reaktioner. Dels på formuleringarna som tilltalar Gud i kvinnliga termer, dels att bönen handlar om att vi som ber ska uppmuntras.

Den som framför allt kritiserar val av genus, är Helena Edlund. På Kristen opinion, menar hon att bönen inte riktar sig till den kristna guden. Det är hårda ord. Samtidigt vill hon att vi ska börja föra seriösa teologiska samtal inom Svenska kyrkan. Det är ju bra. Men då kanske inte andra ska utmålas som avgudadyrkare.

En annan kritiker av bönen, som jag råkat på, är biskop Ragnar Persenius på sin blogg. Han menar att det är fel att be om uppmuntran.

Att fokus i bönen ligger på vårt eget behov av att uppmuntras och vår förmåga att vittna istället för på Guds storhet och handlande verkar inte ha funnits i synfältet när den skrevs.

Visst ligger det något i biskopens kritik. Men bönen innehåller väl också något om Guds storhet. På biblisk grund. Romarbrevet 11:33

… led oss till dina djup av rikedom, kunskap och vishet

I själva verket är bönen uppställd som en klassisk kollektbön. Först en formulering som beskriver Gud, sedan en bön om vad som vi önskar ska hända med oss. Samt en avslutande del.

Min egen kritik handlar om att vi enbart beskrivs som givare. Inte mottagare i den världsvida kyrkan.

Samtidigt är det problematiskt att kritisera en bön. Å ena sidan är den skriven för att många ska be den. Då hamnar den under luppen. Å andra sidan är den ett uttryck för en enskild människas fromhet. Och bör mötas med respekt.

Det som satt igång mest debatt är nog ändå formuleringen som tilltalar Gud som Fader och Moder.

Under vår sista vistelse i Sydafrika hörde vi ofta formuleringen:

God, our parent.

Hur skulle det fungera om vi tilltalade Gud som förälder? Inte så bra, tror jag. Vi brukar ju inte göra det med våra egna föräldrar. Hej förälder ...

Vi behöver säkert samtala mer om detta i Svenska kyrkan. Och egentligen gör vi redan det. Handboksarbetet handlar delvis om detta. Nog måste vi väl kunna finna former där både den som önskar ett mer inkluderande språk får plats och samtidigt någon som inte kan tänka sig att ändra på vissa formuleringar i bön och gudstjänst, känner sig hemma. Eller måste vi gå skilda vägar nu? Eller ska några behöva ge sig?

Samtal och vilja till försoning! Det önskar jag!

Jag hoppas samtidigt att detta inte fördunklade den viktiga kollekten på Heliga Trefaldighets dag, som också kallas missionsdagen. Det var ju ändå huvudsyftet med kollektvädjan.

Välkommen, Jesus!

Ett barn är fött på denna dag,
så var Guds välbehag.
Det föddes av en jungfru skär,
Guds Son det barnet är.
Här vilar du i ringhet klädd
på fattigdomens bädd.
Välkommen var, o Herre kär!
Vår gäst du vorden är.

Om världen ännu större var,
av pärlor prydd och klar,
så vore den dock alltför klen
till säng åt dig allen.
Dock vilar du i ringhet klädd
på fattigdomens bädd.
Välkommen var, o Herre kär!
Vår gäst du vorden är.

Sv Ps 126

Gud utför mirakel om du ber och öppnar dig för honom

Det är med stor glädje jag presenterar Daniel, som gästbloggare. Tack, käre vän, för att Du är den Du är. Gud har verkligen gett Dig gåvan att vara en inspiration för Dina medmänniskar. Du sprider mycket uppmuntran och hopp kring Dig!

* * * * *

Daniel heter jag och har blivit inbjuden att skriva ett gästinlägg här på Anders blogg. Till vardags arbetar jag med försäljning av sökmotoroptimering på SEO-Bolaget Searchminds i Kalmar.

Lärde känna Anders när han arbetade i Birgitta kyrkan och han har utöver att varit en positiv kraft i mitt liv också Konfirmerat mig för några år sedan (gjorde det som vuxen)

Jag tänkte berätta lite om min väg till tro och hur mitt liv drastiskt förändrades tack vare Jesus.

Min resa mot Gud och frälsning startade med vin, men inte som för många andra med vinet i nattvarden utan med en rejäl fylla! Alkohol var något jag började dricka i min tidiga tonår och var något som öppnade upp världen för mig.

Inte för att jag på något vis var speciellt olycklig och deprimerad innan men det öppnade iaf upp en annan dimension av livet och jag älskade känslan av att vara berusad.

Tror nog så här med i efterhand och med lite distans till det hela att jag blev alkoholist vid första fyllan.

Min tonårsperiod utspelade sig på 90-talet och SD var inte speciellt stora men däremot var grupper som Ultima Thule något som var populärt bland ungdomar, Skinheads kulturen var ”ganska” stor i Sverige och rasistiska och rent nazistiska grupperingar var ofta omskrivna i pressen, Är nog många som minns VAM och liknade från den tiden.

Jag blev väldigt lockade av denna subkultur inte speciellt det högerextrema utan skinhead kulturen med rakat hår höga kängor och upprullade jeans lockade mig enormt, Gillade musiken, koppling till huliganism och det ständigt närvarande våldet och spänningen. Men framförallt älskade jag att vara skinhead för det innebar ett ganska enormt mått av supande.

Vi söp som galningar och varje helg innebar fylla och att föra liv på stan, Älskade känslan jag fick när vi kom gående och folk flyttade på sig och stirrade förskräckt på oss.

Det hela eskalerade med mer och mer alkohol våld och även andra droger började komma in i bilden, Misshandlar skadegörelse, våld mot tjänsteman m.m gjorde att jag började samla på mig domar och fängelsestraff.

Mitt missbruk av alkohol och droger fortsatte att eskalera, droger var något jag tog varje dag. Mitt liv kretsade tillslut helt runt att använda och skaffa droger.

Efter flera år av missbruk, fängelsestraff och behandlingshem var jag enormt sliten både fysiskt och psykiskt. Försökte ett otal gånger att sluta upp med mitt användande med klarade aldrig att stå emot suget och föll alltid tillbaka.

En natt på ett behandlingshems sjukavdelning där jag låg inlagd för avgiftning hände något. Fick av en lustig anledning en ingivelse att be. Var inte troende och hade inte speciellt mycket till övers för religiösa och troende människor men jag gjorde det ändå.

Jag låg på rygg i min säng och sa högt: Gode gud i himmelen hjälp mig!

Direkt så hände nåt, en känsla av lugn och frid kom över mig. Jag mötte Gud, Gud kom till mig den där natten och befriade mig. På en sekund var allt sug och alla tankar på droger borta. Jag fick en enorm klarhet i huvudet och jag förstod att det var jag som var problemet. Det var inte samhällets fel eller den där dumma soc kärringen som inte gav mig pengar.

Jag förstod att jag måste ändra mitt liv och börja ta ansvar, lyssna på människor omkring mig och ta till av vad terapeuterna sa på behandlingshemmet.

Det här skedde i juni 2007 och jag är fortfarande helt drogfri, har aldrig känt sug eller svårigheter att vara det heller.

När jag kom ut från behandlingshemmet kände jag ett sug efter Jesus och jag ville veta mer om vad som hände och vem Gud är. Jag började gå i Kyrkan, Jag flyttade hem till Kalmar (efter några års bortavaro från stan) och vilket jag bara kan se som Guds försyn så fick jag en lägenhet precis bredvid Birgitta Kyrkan i Kalmar.

Kände direkt att detta var stället för mig och har nu i några år fortsatt att gå dit. Att gå i Kyrkan för mig är lite som att tanka bilen. Jag fyller upp mig inför veckan med Guds kärlek och kraft. Känner direkt när jag inte varit på Gudstjänst på ett tag att livet inte funkar lika smidigt och att humöret inte är lika stabilt som när jag regelbundet ”tankar” mig själv.

Mitt liv idag är ett otroligt rikt liv både andligt och faktiskt materiellt. Jag har fått arbeta hårt men med Guds hjälp har jag faktiskt uträttat stordåd. Jag har gått från hemlös narkoman till att idag vara försäljningschef och vice vd för ett internetmarknadsförings Bolag med en betydligt stabilare inkomst. Men det största miraklet och gåvan till mig var att jag fick tillbaka vårdnaden om min dotter och får iaf varannan vecka vara pappa och ha henne boende hos mig.

Jag hoppas att min berättelse kan ge er lite hopp och stärka er tro på Guds kärlek och vad faktiskt en bön kan göra.

Vill ni läsa mer om mig och mitt arbete så klicka gärna in på min blogg där jag skriver om försäljning och sökmotoroptimering.