Kolportörens vardag

I torsdags började jag min sydländska resa. På morgonen hann jag med att vara några timmar på kontoret men sedan gick jag iväg till Uppsala C. Följande resor har jag gjort under loppet av sex dagar:

Torsdag:

Uppsala – Stockholm City: tåg

Stockholm C – Hässleholm C: tåg

Hässleholm C – Åstorp: tåg

Åstorp – Starby: bil

Fredag:

Starby – Åstorp: bil

Åstorp – Helsingborg C: tåg

Helsingborg C – Göteborg C: tåg

Göteborg C – Wieselgrensplatsen: Spårvagn

Lördag:

Wieselgrensplatsen – Korsvägen: spårvagn

Korsvägen – Wieselgrensplatsen: spårvagn

Söndag:

Wieselgrensplatsen – Göteborgs C: taxi

Göteborgs C – Malmö C: tåg

Malmö C – S:t Matteus kyrka: taxi

S:t Matteus kyrka – Malmö C: buss

Malmö C – Lund C: tåg

Lund C – Staffanstorp: buss, bil

Måndag:

Staffanstorp – Lund C: bil

Lund C – Helsingborg C: tåg

Helsingborg C – Höganäs: buss

Höganäs – Brunnby: bil

Brunnby – Arild: bil

Arild – Brunnby: bil

Brunnby – Arild: bil

Tisdag:

Arild – Ängelholm: bil

Ängelholm – Klippan: buss

Klippan – Hässleholm C: tåg

Hässleholm C – Stockholm C: tåg

Stockholm C – Uppsala C: tåg

Vad har gjort då? Fredag förmiddag deltog jag i styrelsesammanträde i Bibelns värld. På lördagen var det dags för Stiftsfest i Göteborg arrangerad av Svenska kyrkan i Göteborg. På söndag morgon predikade jag i högmässan i S:t Matteus och höll även föredrag. På måndag höll jag två föredrag i Brunnby.

Det har varit väl använda dagar. Jag har mött otroligt många engagerade människor från både vårt eget land och södra Afrika. Bibeln står förstås i centrum. Det är så inspirerande att få vara med och göra Bibeln tillgänglig på väldigt många olika sätt. Nu ska det dock bli skönt att komma hem.

Till sist vill jag säga att i stort sett allt har varit i tid. Kollektivtrafik är ändå väldigt bra.

Nu har det kommit upp stora vepor på några ställen.
Denna föreställ en gata i Jerusalem. Framför byggs kolonner.

I Göteborg träffade jag biskopen i det Östra stiftet i den lutherska
kyrkan i Södra Afrika (ELCSA). Biskop Zwanini Shabalala.

Även prästen Constance Mbamba, från samma stift i ELCSA, 
var det roligt att möta.

Skam- eller skuld-kultur

Denna vecka har jag varit på resande fot. Om jag delar upp resan i alla etapper såg det ut på följande sätt:

Uppsala-Stockholm-Alvesta-Värnamo-Gnosjö-Anderstorp-Gnosjö-Värnamo-Alvesta-Lund-Malmö-Stockholm-Uppsala

I stort sett alla tåg var i tid. Bara på den sista sträckan dök en försening upp. Jag är med andra ord nöjd. Givetvis har jag haft giltig biljett på varje sträcka. 

När jag åkte med Jönköpings länstrafik förstod jag att alla inte har det. Länstrafiken har nämligen en kampanj som går ut på att man ska blippa sin biljett. Det vill säga, resenären ska ha en biljett. Läs mer via denna länk.

Nu är frågan: vad är skälet till att resenären ska ha biljett och blippa? På något ställe i kommunikationen på webbplatsen förklaras det såhär:

Gör det rätta – följ lagen och ha en giltig biljett …

Men den bild + bildtext som fanns på bussen, lyfte fram en annan aspekt:

Om du inte blippar tror andra att du fuskåker.

Det är jobbigt med arga blickar. Ha en giltig biljett och blippa den när du går på bussen så slipper du blickarna.

Detta vill jag beskriva som ett uttryck för en typisk skam-kultur. En felaktig handling är bara fel om den upptäcks. Om ingen ser mig så behöver jag ju inte skämmas. Min fråga till Länstrafiken blir ju denna: Om bussen är tom, kan jag låta bli att blippa min biljett då?

I en skuld-kultur känner personen en inre röst som säger: skaffa biljett. Att inte göra det ger ett dåligt samvete, oavsett om någon ser på eller ej.

Med en kraftig förenkling är mitt intryck att vårt samhälle just nu präglas av individualism och skam-kultur. Det är en dålig kombination. Den innebär att individen i första hand tänker på sig själv och moraliskt styrs av huruvida hen blir upptäckt eller ej. Då är det betydligt bättre att också tänka på andras väl och ve. Samt göra rätt, oavsett om det upptäcks eller ej.

Några intryck från Saepmie

Den senaste tiden har Saepmie gjort sig påmint på flera olika sätt. (Saepmie är sydsamiska. Det kan också skrivas Sápmi, Sábme eller Sábmie.) Det blir nu några bloggposter om samer och om det samiska. Jag skrev för en tid sedan om en teaterföreställning som påverkade mig (och hustrun) djupt. Det går att läsa den bloggposten här. Nu har jag läst boken som ligger till grund för teaterföreställningen.

Herrarna satte oss hit

I nästa bloggpost ska jag kommentera boken lite mer. Men jag har också läst en annan bok, som heter:

Älven i mig

Det var min syster som tipsade. När båda mina bröder också hade skaffat boken gjorde även jag slag i saken. Helst skulle jag velat låna den på bibliotek men den var utlånad i hela Uppsala, så jag fick köpa ett exemplar. Mycket läsvärd. Det blir en egen bloggpost även om den. Boken handlar inte i första hand om tvångsförflyttningarna, de som det berättas om i ”Herrarna satte och hit”. Här är det regleringen av älvarna som beskrivs och det handlar helt och hållet om Luleälven. Både stora och lilla. Regleringarna av dessa vattendrag ledde förstås till förflyttningar av samer även de. 

Denna vecka har dessa båda böcker landat i min vardag eftersom vi har haft sammanträden i tre dagar. Sammanträden som rör bibelöversättning till lulesamiska och sydsamiska. Först två späckade mötesdagar i Uppsala tisdag onsdag. Därefter reste jag till Staaren (Östersund) där vi i augusti ska lansera Nya testamentet på sydsamiska. Det var viktigt att på plats få se lokaler och även möta personer som är viktiga i lanseringen. Jag leder den grupp som planerar lanseringen.

Bland annat fick vi se Mariamaljan i Stora kyrkan. Det är en stor mässingsplatta som representerar Maria, Jesus mor. Den påminner också om de smycken som samer bär i sina dräkter. De kan ibland vara av silver, ibland av mässing. Den är placerad till vänster om högaltaret uppe på en balkong men den går att flytta. I ett reportage från SvT medverkar utöver konstnären, Anna Maria Marsfjell, även prästen Karolinn Strandberg. Karolinn är med i vår projektgrupp och det är även Sofia Strinnholm, som syns på bild i reportage. Länken kommer här.

Att få vara med i arbetet för att Bibeln ska bli tillgänglig på de samiska språken är stort för mig. Det är som att en cirkel från min uppväxt sluts.

På väg hem från Staaren hittade jag en skrift på tåget. Den heter

[Kultje]

Den är utgiven av Vattenfall. Jag hittar ingen förklaring till namnet. Trodde först att det kanske kunde vara samiska men jag är tveksam. Eftersom det är hakklamrar runt ordet kanske det ska uppfattas som fonetisk skrift och i så fall ska det utläsas som det engelska ordet för "kultur":

Culture

Tidningen handlar om den enastående utvecklingen i norr. Om den gröna omställningen. Jag kunde kommentera mycket i den. Visst är det hoppfullt med grönt stål och allt annat. Men det jag undrar är, har någon reflekterat över vad detta betyder för samerna?

På sidan 81 dyker dock några rader om samerna upp. Det är i en artikel som heter

Norrbotten ur en äventyrares ögon

Det handlar om Linda Åkerberg som är just äventyrare.

För Linda innehåller Norrbottens historia två berättelser – den svenska och den samiska – som sedan blandas och blir nutidshistoria.

Men på intet sätt antyds att samerna fått och får betala ett högt pris för den industriella utvecklingen, både nu och då.

Hon skriver även om Stora Sjöfallet (Stuor Muorkke) som också förekommer i boken ”Älven i mig”. Linda Åkerberg skriver att platsen ”berättar om Sveriges historia från industrialism till sent 1900-tal.” Men inget om hur regleringen av Stuor Muorkke påverkade samerna.

På näst sista sidan skriver förre statsministern, Göran Persson. Han berör bland annat sitt uppdrag som styrelseordförande för Vattenfall. Han skriver:

Det här uppdraget, att vara ordförande i LKAB, är det finaste uppdrag jag har haft.

Det säger en del om omfattningen av denna omställning. Han avslutar med att önska människor välkomna till Norrbotten:

Här finns framtiden.

Men inte heller han har något som helst att säga om samerna. Jag återkommer till de båda böcker jag läst. För det finns mer att säga.

Det går som tåget …

För det mesta är jag väldigt nöjd med mina tågresor. Jag uppskattar detta färdsätt även om jag är kritisk till att det fortfarande är mycket dyrare än flyget. För det mesta. Som kolportör är det viktigt att tågen fungerar och det får gärna vara ekonomiskt försvarbart.

I söndags kväll åkte jag med nattåg till Skåne. Jag hade bokat i tid och fick en hel sovkupé för mig själv. Trodde jag! Förmodligen läste jag dåligt för jag fick i själva verket en hel liggkupé för mig själv. Det gick bra även det men jag hade sett fram emot egen toalett. Jag åkte med Snälltåget och måste nog tillstå att det just i detta fall var en väldigt sliten vagn. När jag skulle göra i ordning en av underslafarna lyckades jag inte räta upp den, så jag fick vackert lägga mig i en mellanslaf med minimalt utrymme. Tåget var försenat i Uppsala, så klockan blev nästan midnatt innan jag somnade. Vi skulle vara i Hässleholm sex på morgonen men anlände redan halv sex. Nåja, allt gick bra och jag hade gott om tid till anslutande tåg till Bibelns värld i Starby. (Jag blev hämtad i Knivinge).

Jonas Magnusson spelar Petrus, när han
förnekar Jesus. Arbetslaget från
Svenska kyrkan i Arboga är på besök.

På hemresan åkte jag Pågatåg och SJ. Allt gick smidigt och bra. Men när jag skulle byta i Stockholm blev jag konfunderad. Två tåg mot Uppsala samma tid? 13.11. Är det möjligt. Det ena var SJ och det andra Mälartåg. Det visade sig att det ena tåget gick via Märsta (SJ) och det andra via Arlanda (Mälartåg). Och på Arlanda hade det inträffat en olycka, så Mälartåget skull bli försenat.

Som av händelse fick jag syn på en ytterst liten informationstavla, där det stod att SJ och Mälartåg i detta fall tillämpade biljettsamverkan. Så jag gick till det andra spåret och frågade tågvärden (SJ) om jag fick åka med min Mälartågsbiljett. Hen lutade sig mot mig och bekräftade med svag röst, som om det var hemligt, att så var fallet.

Med andra ord kom jag med ett tåg som faktiskt avgick 13.11 till skillnad från de som väntade på den andra perrongen och förmodligen blev kraftigt försenade. När jag hade installerat mig på arbetsrum strax före 14.00 kom det ett SMS från Mälartåg med följande lydelse:

Hej!

Vi har uppmärksammat att ditt Mälartåg 936 är inställt. Din nuvarande biljett är giltig på kommande Mälartåg. Du hittar tider för senare avgångar här: trafikverket.se/trafikinformation/tag. Mer information gällande dina rättigheter finner du här: malartag.se/villkor-och-foreskrifter/resevillkor-malartag.

Vid frågor eller funderingar hittar du våra kontaktuppgifter här: malartag.se/kundservice/.

Med vänliga hälsningar,

Mälartåg Kundservice

Men då var jag alltså redan framme i Uppsala. Aningen märkligt i mina ögon. Kunde inte ett automatiskt SMS gå ut så fort det är förseningar? Varför måste ett tågbolag undanhålla kunden att det finns en möjlighet att åka samma sträcka med en annan operatör? För det var ju precis det som stod på den lilla skärmen som jag upptäckte. Tillämpar det biljettsamverkan eller inte, kan man fråga sig?

Jag hoppas verkligen att tågbolag och trafikverk tar sig an denna och liknande utmaningar. Så att människor väljer tåg framför mindre klimatsmarta transportsätt.

Bibelsällskapet - del 7: olika språk.

I tisdags åkte jag upp till Jokkmokk. Det är tredje gången i år som jag åker en längre sträcka tåg. I januari blev det en resa till Småland och en till Västerbotten. Denna månad en till Jokkmokk och om några veckor till Småland igen och i samma veva Skåne. Svenska Bibelsällskapet är hela Sveriges Bibelsällskap. Från norr till söder.

Det är allas Bibelsällskap. Bland våra huvudmän har vi inte bara kyrkor och samfund utan några andra organisationer finns också med. Svenska akademien och Kungliga Vitterhetsakademien finns också representerade i huvudmannarådet. (När jag nämner detta för en del av det uppväxande släktet, som aldrig hört ordet ”vitterhet” tror de att det finns en ”bitterhetsakademi”. De blir väldigt imponerade över att någon också tänkt på detta behov!)

Att Svenska akademien är en av huvudmännen skulle kunna peka i riktning att Svenska Bibelsällskapets uppdrag endast är att översätta Bibeln till svenska och nå dem som talar svenska. Men så är det inte alls. Dels finns Ekumeniska rådet i Finland också med som huvudman, vilket visar att vi arbetar för svensktalande även i andra länder, dels arbetar vi med översättningar till andra språk än svenska. Några av de erkända minoritetsspråken i Sverige håller vi precis på med: meänkieli och fler av de samiska varieteterna (för tillfället sydsamiska och lulesamiska). Dessutom säljer vi ju biblar på ett antal andra språk, som också talas i Sverige, i Bibelbutiken.

Kungaparet ser rätt så glada ut. Längst t v Ingrid Inga.

Därför var det också rimligt att jag som generalsekreterare i höstas skrev till hovet för att erbjuda kungen ett exemplar av Biibbal 2019, Bibeln på nordsamiska. Svaret kom i december. Kungen ville gärna ta emot Biibbal 2019 men helst i Jokkmokk i samband med Samernas nationaldag den 6 februari. Därav min resa i den gångna veckan.

När vi hade överläggningar med de projektgrupper som arbetar med bibelöversättning till sydsamiska och lulesamiska fick jag rådet att be någon same vara med och överlämna bibeln. På så sätt skulle det nordsamiska språket också kunna höras i samband med överlämnandet. Därför bad jag ordföranden i Svenska kyrkans samiska råd, Ingrid Inga, att vara med. Trots det lärde jag mig också att läsa en psaltarvers (Ps 119:105) själv. Jag kan inte låta bli att fascineras över språk och ser det alltid som en positiv utmaning att försöka lära mig.

Du sátni lea lámpá mu juolgái
ja čuovga mu bálgái.

I Bibel 2000 står det:

Ditt ord är en lykta för min fot,
ett ljus på min stig.

Mitt korta anförande följer nedan:

Det är med stor tacksamhet vi idag överlämnar ett exemplar av Biibbal 2019 till Bibelsällskapets beskyddare, kung Carl XVI Gustaf.
År 2019, UNESCO:s internationella år för urfolksspråk, slutförde bibelsällskapen i Sverige, Norge och Finland arbetet med en ny nordsamisk bibelöversättning.
Teamet av översättare från de norska, finska och svenska delarna av Sápmi, har fått lägga många timmar på att hitta en gemensam stavnings- och språkstil som omfattar hela det nordsamiska språkområdet.
Vi hoppas och tror att denna bibelöversättning ska vara betydelsefull för standardiseringen av det nordsamiska skriftspråket.
Det är också vår övertygelse att Bibelns ord genom denna historiska översättning får nå ännu fler människor. På deras hjärtas språk.

Därefter läste Ingrid Inga ett längre stycke ur Bibeln (Psalt 96:10–13) på nordsamiska:

Förkunna bland folken: Herren är konung!
Världen står fast, den kan inte rubbas.
Han dömer folken med oväld.
Må himlen fröjdas och jorden jubla,
havet brusa och allt det rymmer,
marken och allt den bär må glädja sig.
Då skall alla träd i skogen jubla
inför Herren – se, han kommer,
se, han kommer för att råda över jorden,
råda rättvist över världen,
råda trofast över folken.

Det var en av mina medarbetare som hjälpt mig att välja detta bibelord. Mycket passande. Dels konstateras att Gud står över alla världsliga ledare, dels talar psalmen om att Gud dömer rättvist, med oväld. Det uppfattade vi som ett viktigt budskap med tanke på Girjasdomen. Dessutom beskriver psaltarpsalmen att även skapelsen har en egen roll att spela.

Ingrid Inga övertygade mig dessutom också om att vi borde ge kungen och drottningen varsitt exemplar av Bibeln. Det blev väldigt bra. Jag är glad att jag lyssnade på det rådet.

Samma dag hade också Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén och biskopen i Luleå Stift, Åsa Nyström, publicerat ett uttalande, där de fördömde den rasism som getts uttryck för genom hot och hat efter Girjasdomen. Viktigt. Länken kommer här.

… må Gud hålla Dig i sin hand.

Vi startade vår resa tisdagen den 18 juni. Efter två och ett halvt dygns tågresa och nio dagars vandring nådde vi den 29 juni målet för vår pilgrimsfärd. Santiago de Compostella. Efter en vilodag den 30 juni var det dags att börja återfärden till Sverige måndagen den 1 juli. Hemresan gick inte via Paris utan via Madrid, Barcelona och Genève. Hustrun har släkt i Genève, så det passade bra att göra ett nedslag även där. Planen var att komma till Kalmar på kvällen den 5 juli. Så blev det också.

Det var ändå med en viss känsla av tomhet, som vi gick till stationen på måndagsmorgonen. Nu var det alltså snart över. Det vi sett fram emot och längtat efter och planerat inför under så lång tid. Samtidigt slår ju hemlängtan till några dagar i förväg. Blandade känslor med andra ord.

I Madrid, där vi bytte tåg, var det hett. Något vi varit förskonade från under vår vandring. Vi tog en taxi från ena stationen till den andra. Sedan hann vi i stort sett endast äta lite mat innan det var dags att borda tåget till Barcelona. Vi hade en tänkt hinna besöka Sagrada Familia, Gaudi fantastiska kyrka. Vi vågade dock inte chansa på att boka i förväg och när vi kom dit en halvtimme före stängningsdags, var det slutsålt. Nåväl, det finns tillräckligt mycket att beskåda på utsidan. Och att inte komma in i kyrkor hade vi ju vant oss vid, så att säga.

Sagrada Familia (den Heliga familjen) började byggas
1882 och är ännu långt från färdig.

Nästa dag hade vi inte så lång resa framför oss. Först ett tåg till Lyon och sedan ett litet mindre till Genève. Där mötte hustruns kusin och så tog vi ett pendeltåg till Satigny, där han bor med sin hustru. Så skönt att komma hem till familj. Kvällen innehöll god mat och sedan besök på ett annorlunda musikevent. En av våra barns sysslingar är en framstående pianist. Denna kväll handlade det om experimentell musik. Han skulle tillsammans med en saxofonist från Japan, som han träffat förut och en annan musiker, från Tyskland, som han tydligen aldrig träffat, improvisera under en timme. De hade, vad jag förstod, ingen plan utan de bara började. Det var intressant att vara med om.

Thomas Zimmermann, Haruhiko Okabe och Thomas Florin.

Dagen därpå besökte vi tillsammans med vårt värdpar det ekumeniska centret i Genève. Jag har varit där förut och också bloggat om det. Länken kommer här.

Så underbart med alla djur på korsarmen.

Kapellet i det ekumeniska centret, där bland andra Kyrkornas Världsråd och Lutherska Världsförbundet har sina huvudkontor, är fantastiskt. Kapellet är fyllt av gåvor från hela den världsvida kyrkan. Denna gång stannade jag särskilt inför ett kors från Latinamerika. Under vår pilgrimsvandring har jag fascinerats över djurens närvaro. Det kan sammanfattas i detta färggranna kors.

Vid lunchen i matsalen mötte vi både nya och gamla vänner. Eva Christina Nilsson är interim direktor för två avdelningar vid Lutherska Världsförbundet och bor i Genève med sin man Håkan. De är gamla goda vänner till oss båda. God vän är även Fulata Moyo, ursprungligen från Malawi. Vi samarbetade under Kyrkornas Världsråds Generalförsamling i Sydkorea 2013. Om detta har jag också bloggat. Här en länk. En ny bekantskap var Mikie Roberts, som är kaplan vid ekumeniska centret. Tillsammans med dessa och kusinen med hustru åt vi lunch.

Anne, Kristina, jag, Mikie, Håkan, Fulata, Eva Christina, Anders

Under eftermiddagen och den påföljande dagen hann vi även träffa det andra kusinbarnet, ytterligare en kusin och inte minst hustruns morbror och tillika gudfar. Mycket lyckat. Det är inte så långt till Genève men det är ändå inte så ofta som vi är där.

Ett besök vid reformationsmuren blev det också. Det är ju framför allt ett minnesmärke över den reformerta delen av reformationen, även om Luther finns med på sidan. Här vill jag framför allt lyfta fram Marie Dentière. Jag tror att hon är relativt okänd för oss lutheraner. Hon kämpade redan på 1500-talet för jämställdhet och lika möjligheter för kvinnor och män att verka i kyrkan.

John Calvin, Theodore de Beze, John Knox, Guillaume Farelya och Anders Göranzon.
De fyra första är kända från den reformerta traditionen.

Marie Dentière finns, liksom Luther, vid sidan av monumentet.

John Wycliffe, som levde redan på 1300-talet, spelade en
viktig roll vad gäller översättning av Bibeln till folkspråket.

På torsdagseftermiddagen den 4 juli satte vi oss tillrätta på tåget till Zürich. Där skulle vi byta till nattåg och sedan vakna upp i Hamburg. En glad överraskning var den trevliga konduktören, som serverade en enkel frukost i vår kupé. Vilken service.

I Hamburg blev det tågbyte och efter färjan mellan Puttgarden och Rødby klev vi på en buss, precis som på nerresan. Från Köpenhamn kunde vi ta ett tidigare tåg än planerat och på stationen i Kalmar blev vi mötta av en dotter.

18 dagar på resande fot. Vi hade sovit på 16 olika ställen. Två av nätterna på tåg. Så skönt att få landa i Kalmar. Med en stor tacksamhet. Orden från den psalm som sände iväg oss, får sammanfatta upplevelsen. Vi har erfarit att Gud hållit oss i sin hand.

Dessutom har det varit ett antal personer som följt med på resan, när jag i efterhand skrivit om den. Så fantastiskt med alla kommentarer i olika social medier. Det har jag verkligen uppskattat. På det sättet har denna berättelse och dess mottagande något lite trotsat de begränsningar vi har i tid och rum. Det är väl verkligen att vara i Guds hand.

Med tåg till Spanien

Kalmar är känt för många saker. I en omröstning om vilken stad som är Sveriges sommarstad har Kalmar vunnit fyra år i rad. Det går att läsa i Lokaltidningen på nätet. Kalmar var i centrum redan från slutet av 1300-talet, då staden var unionshuvudstad i den union, som inbegrep delar av det som idag är nuvarande Sverige, Finland, Danmark, Grönland, Island, Norge, Färöarna, Orkneyöarna och Shetlandsöarna och som kallades just Kalmarunionen. Varje år avgörs också en deltävling i den internationella triathlon-tävlingen Ironman i just Kalmar. Det som jag dock vill lyfta fram just nu är att Sveriges förmodligen bästa tågresebutik finns i Kalmar. Den heter kort och gott

Centralens Resebutik i Kalmar

Den är sedan många år privatägd men ligger kvar i stationsbyggnaden, så den som ska resa med tåg, kan gå in i en fysisk butik och få hjälp att köpa sin biljett. För några år sedan gjorde jag just detta och de ställde vänligt upp men upplyste mig samtidigt om att det skulle bli billigare om jag köpte biljetten med min mobil. Det handlade alltså inte om ovilja att hjälpa till utan var ett uttryck för omtanke om kunden.

När det gäller tågresor i Europa är butiken svårslagen. Därför var det självklart för oss att anlita just denna butik. Redan ett antal månader i förväg fick vi ett prydligt paket med interrailkort och ett antal platsbiljetter. Det var inte en helt okomplicerad beställning men så här i efterhand kan vi nöjt konstatera att allt har fungerat i det närmsta perfekt. Visst, det kostar en del och det tar också tid att åka tåg. Men för oss var det ett medvetet val. Ett sätt att gå ner i varv inför vår pilgrimsvandring. Så här såg resan ner ut. Tåg om inget annat anges:

18 juni         Kalmar (Höör) – Köpenhamn
                    Köpenhamn – Hamburg (buss på sträckan Köpenhamn – Rødby                              [färja Rødby – Puttgarden]
                    Hamburg – Offenburg (nattåg)

19 juni         Offenburg – Paris (Gare de l'Est)
                    Gare de l'Est – Gare Montparnasse (Metro – tunnelbana)
                    Paris (Gare Montparnasse) – Hendaye
                    Hendaye – San Sebastian
                    [Hotell i San Sebastian]

20 juni         San Sebastian – Ponferrada
                    Ponferrada – Pedrafita do Cebreiro (buss)
                    Pedrafita do Cebreiro – O Cebreiro (taxi)

I runda slängar tog resan två och halvt dygn. Men allt fungerade bra och vi hade gott om tid att slappna av, titta på utsikten och studera medpassagerare samt roa oss med korsord och kortspel.

Texten på denna skylt är faktiskt på tre språk:
spanska, baskiska och engelska.

Det blev lite komiskt i San Sebastian. Vi kom till stadens ena station, med tåget från Hendaye, i Frankrike och skulle åka vidare i Spanien från stadens andra station. Hustrun ville gärna söka upp den station vi skulle åka från morgonen därpå, för att vara på den säkra sidan. Helst innan vi sökte upp det hotell vi bokat. Jag tyckte dock att vi först skulle gå till hotellet. Hur löste vi denna minimala kontrovers? Den löste sig själv, för vi hade, utan att vara medvetna därom, bokat ett hotell precis bredvid stationen.

När vi morgonen därpå åkte den sista dagsetappen, hamnade vi på ett tåg med i stort sett enbart spanjorer. Det var fint att åka genom Baskien, få inse att människorna där lever i tvåspråkighet och att inse att det är så också i norra Sverige, där vägskyltarna ofta finns både på svenska och på något av de samiska språken.

Utanför järnvägsstationen i Köpenhamn. Dag 1.

På lokaltåget i norra Spanien. Dag 3.

I bussen. Näst sista etappen. Dag 3.

I taxin. Sista etappen. Dag 3.

När vi hade kommit fram på kvällen besökte vi helt kort kyrkan i O Cebreiro. Det var klokt. Det visade sig att den var stängd morgonen därpå. Vi fick vår första stämpel i pilgrimspasset i denna lilla bergsby, 1293 meter över havet. Kyrkan – Igrexa de Santa María A Real – är en av de äldsta byggnaderna längs pilgrimsleden. Där finns en nattvardskalk som kallas Galiciens Gral. Ett mirakel sägs ha inträffat på 1300-talet. En bonde hade kämpat sig genom snöstorm en lång väg, för att delta i mässan. Enligt vår guidebok [Ulf Luthman (2018) Pilgrimsvandra till Santiago de Compostela. En modern vandring längs tusenåriga färdvägar. Calazo Förlag] skulle prästen ha skällt ut bonden, för att han kommit hela den långa vägen för en bit bröd och vin (sic). Då förvandlades brödet till kött och vinet till blod och bondens starkare tro framstod i önskvärd tydlighet. Kyrkan innehåller också en 1100-tals skulptur – Santa María A Real. Ytterligare en detalj vi fick lära oss, är att de normandiska vikingarna år 968 hindrades i just O Cebreiro, från att tränga in i Kastilien. Hur skulle det då gå för oss?

Även på stämpeln finns Santa María A Real.

Santa María A Real.

Galiciens gral. Legenden säger att det var denna bägare
Jesus använde, då han instiftade nattvarden.

När vi tittat på kyrkan gick vi till vårt boende. Byn var höljd i dimma och husen – liksom rummet – var små och takhöjden låg. Det kändes lite som att ha kommit till Fylke i Sagan om Ringen. Förväntansfulla somnade vi in. Efter närmare tre dygns resa skulle vi morgonen därpå äntligen börja vår vandring.

Gårdagen är förbi

Från svärföräldrarnas lägenhet i Norra Kalmar går det att
skymta Kalmarsund. Inte minst när träden avlövas.

Som jag skrev i gårdagens bloggpost hade jag en spännande reseupplevelse. Allt gick bra. Det jag inte skrev var orsaken till förseningen på tåget mellan Stockholm och Alvesta. Obehörig person på spåret i Flemmingsberg. Polisen begärde att all tågtrafik stoppades. Därav förseningen. Hoppas verkligen att ingen kom till skada. Eftersom vi fick börja köra så snart, tror jag allt gick bra.

När jag alltså talade med tågpersonalen fick jag klartecken att åka med. Men dessutom informerade de om ett byte av personal längs vägen. Jag skulle behöva tala med den nya personalen, för att få veta hur det skulle bli med den sista delen av resan. Den mellan Alvesta och Kalmar. Detta glömde jag!

Tio minuter innan vi skulle stanna i Alvesta ropade de ut i högtalarna att fyra personer skulle få taxi till Kalmar. Hjälp! Jag visste att det fanns fyra till. Såklart säger de inte fem, eftersom de inte vet att jag också är med. Jag var ju bokad för tåget just före.

Lätt skärrad plockade jag ihop mina saker och gick till vagn fem, där konduktörens kupé fanns. Även denna person var mycket vänlig och ringde upp samordnaren och beställde en femte plats. Underbart!

Väl i Alvesta gick jag till den plats där taxibilarna väntar. Det visade sig att vi bara var fyra som skulle till Kalmar. Alltså rymdes vi i en bil. Efter en liten stund anlände två taxibilar. En skulle nämligen gå till Värnamo, eftersom personer skulle även dit.

De två chaufförerna hade båda utländsk härkomst, av accenten att döma. En liten reflektion baserad enbart på denna upplevelse är att Sverige verkar ha de utlandsfödda att tacka för ett och annat. Vi som fick åka till Kalmar tror jag kände så.

När Mubarak, som chauffören hette, satte på populärmusik från Etiopien spreds en skön stämning i bilen. Mubarak erbjöd sig dessutom att skjutsa var och en till just den adress vi skulle till och inte dumpa oss alla på stationen klockan 00.30 - vilken service. Jag lämnades sist. Den som klev av just före hade fått veta att jag är präst och sa som sista replik:
Gud vare med er.
Det var en fin avslutning på en spännande resa.

Lång dags färd mot natt …

Redan igår färdades hustrun, två av döttrarna och barnbarnet i bil till Kalmar. Skälen är flera. Det är alltid trivsamt att hälsa på svärfadren och svärmodren. Inte minst uppskattar svärfadren att få besök i samband med fars dag.

Själv hade jag arbetsuppgifter som gjorde att jag behövde vara i Uppsala under dagen och hade siktat in mig på ett tåg 16.12 från Uppsala. Till Kalmar skulle jag anlända 22.03 och bli hämtad av hustrun på centralstationen.

Vid tvåtiden fick jag ett SMS med texten:

Ditt tåg är inställt på grund av signalfel.

Samt en massa information om hur jag kunde boka om eller avboka min biljett och få pengarna tillbaka. Jag valde att gå direkt till stationen. Vi var i stort sett klara med arbetsuppgifterna.

Väl på stationen insåg jag att det inte gick att få svar på frågor om hur länge signalfelet skulle vara. Insikten att det var svårt att åka tåg till Stockholm fick mig att fundera på ett annat färdmedel. Så jag bestämde mig för att free-styla. Jag gick iväg till Arlandabussen och tog den. Nr 801. Betalfunktionen fungerade inte, så jag fick åka gratis.

När jag kom till Arlanda bytte jag till nästa buss mot Stockholm. Då fick jag nästa SMS. Det var även signalfel mellan Stockholm och Södertälje. Det kanske skulle innebära att jag skulle hinna med tåget från Stockholm.

Det gjorde jag inte. Trafiken i Stockholm var mycket långsam. Flygbussen skulle ta 45 minuter men tog en bra bit över en timme. När jag kom till Centralen hade mitt tåg gått, trots att det var försenat.

Det finns gott om plats på tåget.

Alltså hoppade jag på nästa tåg söderut. En mycket trevlig konduktör tog emot mig med öppna armar och förklarade att vi självklart hjälps åt när det blir förseningar.

Just nu är vi 47 minuter försenade. Frågan är hur jag ska komma till Kalmar. Konduktören förklarade att fler ska till Kalmar. Det blir buss, taxi eller hotell. Ja, värre kunde livet vara. Jag sitter bra – trots att jag inte har någon platsbiljett. Jag har ätit i bistron. Jag har uppkoppling så att jag kan blogga.

Tids nog kommer jag till Kalmar. Antingen sent i natt eller imorgon förmiddag.

På bussen från Arlanda till Stockholm satt jag bredvid en man som gått i gymnasiet med min storasyster och som det visade sig att jag hade mycket gemensamt med. Om inte detta hade inträffat, hade vi inte mötts. Så kan det också vara.

Hemma igen

Vi har varit iväg en dryg vecka. Men nu är vi hemma. Kursen på Folke Bernadotte Academy var mycket givande och oerhört professionell. Vårt säkerhetsmedvetande har generellt höjts en nivå. Har aldrig lyssnat så uppmärksamt på flygvärdinnans genomgång i planet. Viktigt! När vi kom hem kollade jag brandsläckaren och skakade den lite, för det ska man göra. Säkerhet!

Resan hem gick utan missöden. Buss till Kramfors. Tåg till Sundsvall. Taxi till Midlanda. Flyg till Bromma. Nytt flyg till Kalmar. Taxi till Enighetens väg. Bil till Konsum, hundpensionatet och sist men inte minst sommarstugan. Lite svalt men inte värre än att vi kommer att sova mycket gott med vetskapen om att vi kan få sovmorgon imorgon bitti. (Om inte hunden har andra planer).

Kastrup

Såhär skrev jag för en stund sedan på tåget (på FB):

Tåget till Kastrup är försenat. Men vi la in detta i beräkningen. Hade 4 timmar på Kastrup. Tåget är nu drygt 30 min sent och slutstationen blir Malmö. Skönt att vi räknade med något liknande. Vi klarar nog även med tågbyte i Malmö. Marginal för det oförutsedda, skulle svärfadren sagt!

Men nu är vi på Kastrup, incheckade och dessutom har vi ätit. Varsin kopp kaffe och så småningom en god bok. (Om man nu kan kalla "Hunger games" goda böcker?) Incheckningen var spännande. Det är själv-service och när jag la in sittplatserna kom det ut helt andra sittplatser. Då mindes jag att jag, när jag köpte biljetterna, hade problem. Jag la in sittplatser då också. Det var dessa som kom ut på våra boarding-pass. Men varför på olika ställen?

Jo, jag satt med två laptops bredvid varandra, för att kunna boka varsin biljett (så fungerar det bokningssystem vi har via Svenska kyrkan. Vi har olika konton, hustrun och jag). Nåväl, när jag tryckte OK på min dator gick beställningen iväg men när jag sedan tryckte OK på hustruns dator tog det stopp. Jag fick göra allt från början. Senare förstod jag att den prisnivå jag valt bara hade en biljett kvar och den knep jag. Hustrun fick en något dyrare biljett. Och även sittplatser, som inte var bredvid mig.

Men den mycket trevliga personen i "baggage drop" kunde fixa det hela, så nu kommer vi ändå att sitta bredvid varandra. Tredje gången gillt!

Rättrådig svärfader

Vi är på väg till Lund. Disputation. Det ska bli trevligt på alla sätt. Vi tog bussen till Kalmar Central och klev på tåget. Då kommer ett budskap i högtalaren: Det blir ersättnngsbuss. Olycka utanför Nybro. Någon i kupén blir irriterad. Jag säger klämkäckt: Det kunde varit värre! Då säger personen: Vi ska med flyget. Jag förstår plötslig irritationen. Konduktören kommer och säger att det kan ta 2 timmar extra. Nu blir jag själv fundersam. Ska vi missa disputationen? Inte bra. Hustrun ringer svärfadren. Beslutet blir: Kom och hämta oss! Vi kör bil till Lund! Den gode svärfadren lämnar den väntande frukosten, sätter sig i bilen och vi går ut ur tåget och ställer oss och väntar. Då kommer ersättningsbussen. Hustrun ringer svärfadren, men mobilen ligger nog hemma. Vad gör vi? Vi går på bussen och ringer svämodren. Sedan börjar ett ivrigt ringande åt olika håll. Resebutikens personal går ut och söker efter svärfadren utan famgång. Vi mår inte bra. Så småningom får vi åter kontakt med svämodren, som meddelar att svärfadren gått in i pressbyrån och ringt hem och fått information om läget. Klok svärfader löser situationen! Tack! Vi sitter nu på bussen och kanske snart på ett tåg till Lund.

Kebnekaise-expeditionen 3

Tågresan upp till Kiruna skulle ta 23 timmar. Vi såg det som en del av äventyret. De första timmarna upp till Stockholm, med byte i Alvesta, bjöd inte på några större överraskningar. Vi försökte vara uppmärksamma, när X2000-tåget i hög fart passerade Aneby, där vi bott.
- Vi passerar 10 år på 10 sekunder, sa en av ungdomarna, träffande.
Lite roligt var det dock att passera Aneby, eftersom Kristina och jag har bott på fyra ställen i Sverige. Samtliga skulle vi komma att passera, samt en plats, där jag bott som liten. Jag måste erkänna att jag gillar tåg och järnväg!

Vid 8-tiden kom vi till Stockholm. Vi, d v s Kristina, jag, Samuel, Matilda, Johannes och Elin, som är Samuels flickvän. Där mötte Amanda, Karolina och Mats, som bor ihop med Amanda. Så var vi samlade, alla 9. Vi gick mot vårt tåg och tog 1½ kupé i besittning. Amanda hade gjort sallad, köpt bröd och i en medhavd kylväska fanns dryck. Det blev fest och man kan faktiskt sitta 9 personer och äta i en kupé för 6.

Efter en stund var vi Uppsala, där Kristina, jag och Amanda har bott. Dit nu Karolina flyttar. Tredje bostadsorten avbetad, med andra ord.

Framåt 10-tiden gick Kristina, Karolina och jag bort till vår kupé, som vi hade nästan själva, och gjorde oss i ordning. Snart sov vi och även de andra 6. Allmän väckning skulle det bli kl 8.30. Jag satte alarmet på 8.15 av ett särskilt skäl!