Krönikör i blåsväder, lyckad ljusfest och flyttkartonger mm

Livet är rikt. Förra veckan bloggade jag om en fasansfull krönika i Östran. Nu verkar det som om krönikören råkat i blåsväder och det har även kommit till allmän kännedom att krönikören är pappa ansvarige utgivaren. På sin blogg (som återfinns under Östrans bloggar) ställer Markku Ahonen två frågor till krönikören men har inte fått några svar, vad jag förstår. Kanske finns det inte så mycket att säga!

Roligare då att läsa på Johan Perssons blogg om vår ljusfest i parken utanför Birgittakyrkan. Den blev verkligen lyckad och runt 300 personer i alla åldrar rörde sig runt kyrkan denna kväll. På den mässa i ljusets tecken, som avslutade kvällen, var vi 125 personer och det var härligt! Barometern skriver också om festen.

Annars är livet fyllt av flyttkartonger eller möjligen är flyttkartongerna fyllda av liv. I fredags lämnade vi över nycklarna till de nya husägarna och det hus vi ägt i drygt fem år och dessförinnan svärföräldrarna i att antal decennier är nu inte längre vårt. Denna vecka hämtas packningen till Sydafrika. Vi är på väg mot nya utmaningar och det känns stort!

Stort är också att bli omnämnd på bloggen Lerato. (Det betyder "kärlek" på samma som språk som Moruti betyder "präst", d v s seTswana).

Min dotter, spexaren, 1

Yngsta dottern har blivit en av de första kvinnliga medlemmarna i en av Lunds spexgrupper: Toddyspexarna! Om detta kan man läsa på hennes blogg, Lerato. (Hennes namn på Setswana, som betyder: Kärlek) Det är, vad jag förstår, medicinarnas spexgrupp, som nu är öppen för andra än medicinare och även för tjejer. Att någon av mina döttrar agerar pionjärer är inget nytt. Det har hänt förut och kommer att hända igen.
Imorgon, fredag, ska vi åka till Lund och se på. Det ser vi fram emot och säkert återkommer jag med våra intryck.
Spexet handlar om J. Edgar Hoover, den legendariske FBI-chefen. På hemsidan kan man läsa:

Året är 1969, och FBI bedriver krig både på hemma- och bortaplan. Fredsrörelsen har börjat få luft under vingarna och kommit på hur de äntligen ska få ett slut på kriget. Samtidigt har de amerikanska soldaterna stora problem borta i Vietnam. Mitt i detta står världens mäktigaste man, J. Edgar Hoover. FBI-chefen med öron och ögon överallt. Han tvingas själv ta tag i situationen med sitt eget budskap till världen. Make love AND war.

Det ska bli intressant att se hur detta landar när NATO just hoppat in i kriget i Libyen. Jag funderar mycket över detta.

Lerato

Det betyder kärlek, på Sotho och Tswana. Man kan skriva Lerato eller Lorato. Det var det namn Matilda fick av ungdomarna i kyrkan. Märkligt, när hon träffar sin pojkvän Benton, och han också heter Lerato!
Idag träffade jag ytterligare en Lerato. Vi minns framför allt hennes farmorsmor, Sadihela Matsietseng. En underbar människa. En riktig vän, under våra fyra år i Sydafrika. Hon dog för ett par månader sedan. Fortfarande pratar alla om henne och om begravningen. Det kom scouter från hela Sydafrika. Röda korset var där. Kvinnoföreningen i kyrkan. Alla i uniform. Det var storslaget. Själviskt tänker jag: om hon bar levt ett par månader till, hade jag fått träffa henne. Nu blev det inte av.
Men Lerato fick jag träffa. Jag besökte henne på Pelo Nomi. Det stora sjukhuset. Nyopererad. Hon var medtagen och mycket smalare än jag minns henne. Det var framför allt Kristina som hade med henne att göra. Särskilt när hon försvann och så småningom visade sig vara på en utbildning till Sangoma, d v s medicinkvinna. Nu ångrar hon att hon åkte dit. De är inga goda människor, sa hon. På sjukhuset hade hon delat sal med en annan kvinna, som också är Sangoma. Hon sa, när Lerato kom in: Jag vet vem Du är och vad Du varit med om. De människor Du varit hos är inte goda.
Nu ska Lerato bli frisk, flytta hem till sin mormor i Thaba ’Nchu (Det svarta berget). Nästa år ska hon börja studera igen. Vi ber tillsammans. Gode Gud, låt Lerato återhämta sig och var med henne i framtiden.
På väg från Pelo Nomi åker jag till Spar (en supermarket) där hennes pappa, Papi, arbetar. Det blir även det ett kärt återseende. Han har hälsat på sin dotter men det är inte hos honom hon bor. Jag får veta att mamman, som också bodde i Thaba ’Nchu, även hon är död. Så bra att mormor finns kvar, tänker jag. Fast jag vet inte hur mormor är.
Båda vill att jag hälsar till Mamoruti. Kristina, som gjorde mycket för familjen, när de hade det jobbigt. Jag berättar att Kristina ofta visar kort på Lerato, när hon är ute och pratar om Sydafrika. Det sprider glädje!
Det var Mashoto, en ung kvinna i kyrkorådet, som gav mig en lapp, med uppgifter hur jag kunde få tag i Lerato och Papi. Så omtänksamt! Och så skönt att veta att Mashoto bryr sig om dem.