Lorensbergskyrkan i Kalmar

Ledig söndag brukar ibland innebära att jag firar gudstjänst i min hemförsamling och ibland att jag firar gudstjänst i en annan församling i den världsvida, ekumeniska kyrkan. Idag blev det i gemenskap med Pingstförsamlingen i Kalmar i deras relativt nya kyrka: Lorensbergskyrkan. Hustrun, yngsta dottern och undertecknad vaknade sent men hann ändå i tid och deltog i en gudstjänst som bestod av sång och förkunnelse. Temat var gemenskap och fokus låg på aposteln Johannes relation till Jesus. Förkunnelsen var lättlyssnad och lovsångerna leddes av fyra ungdomar på ett medryckande sätt. Med handen på hjärtat får jag erkänna att vi också var där för att se på den nya lokalen. Passande nog kom vi samtidigt med Anders Wolke, som stått för den konstnärliga utsmyckningen. Anders, som förut hette Axelsson, har haft svärmodren som lärare och hustrun har ofta suttit jämte honom i klassrummet, när hon varit på besök på sin mammas arbetsplats och just Anders var den som gärna tog hand om den två år yngre flickan.

När man kommer in i kyrkan ser man den smidda tidslinjen, som för tankarna till Linus på linjen. (Denna association hörde jag konstnären själv göra!) Mitt på tidslinjen, som börjar i ett alfa och slutar i ett omega, står korset. Det är inget vanligt kors, utan ett träd, vars grenar sågats av, så att enbart själva korsformen återstår. Korset är avsågat precis som nedskärningar idag sker i kyrkan i vårt land. Församlingar läggs ned och missionshus säljs. Men ur korset kommer ett skott, vilket visar att trädet lever. Skottet kan sägas vara den enskilde kristnes spirande liv, som också står i kontakt med Helig Ande, på väggen i en duvas gestalt. (En del av detta har jag uppfattat från konstnären själv).

Min egen association gick till den urgamla tradition som binder ihop korsets trä med livsträdet, som är en urgammal symbol i de flesta religioner. En som skrivit om detta är min syster Elisabet Jansson, på sin hemsida Vilairörelse.nu. Traditionen med blommande eller grönskande kors kan man se i otaliga medeltida kyrkor. Närmast tänker jag på Ålems kyrka där det finns ett medeltida, grönskande kors. Legenden lär säga att det vid tiden för Jesu korsfästelse saknades trävirke i det heliga landet. Man fann ett par bitar av Livets träd, som hade stått i Edens lustgård och när Jesus dog, började de gamla plankorna spira. Så öppnade Jesu korsdöd en väg genom döden tillbaka till Paradiset. Jag berättade detta för konstnären, som dock inte funderat åt det hållet.

Utöver altartavlan (om den nu kan kallas så) finns i Lorensbergskyrkan ett altarbord, som också gjorts av Anders Wolke och en predikstol. Predikstolen består av ord. Anders kallar det för en ”ordmån”. Ur dessa ord och bokstäver, som ligger i en enda röra längst ner, växer begripliga ord fram. Det är de åtta saligprisningarna och tanken är väl att också förkunnaren, med Guds hjälp, ska kunna forma begripligheter som ger växt. Tittar man noga i ordmånen finns ett citat från Joh 1:1, den s k Johannesprologens första vers:

I begynnelsen fanns ordet och ordet fanns hos Gud och ordet var Gud.

Spännande att i en nybyggd kyrka inom Pingströrelsen finna en sakramental teologi i det konstnärliga uttrycket.

Vi var glada att att vi fick vara med i dagens gudstjänst och jag vill gratulera Kalmar Pingstförsamling till en fin kyrka och önska mina trossyskon all Guds välsignelse. Sägas ska också att jag är imponerad av hemsidan, där man kan välja mellan svensk och engelsk version. Framsynt!

Avslutningsvis en bild från Svenska kyrkans Ungas i Växjö stift Vintermöte 2010. Även där fanns, som logotype, ett blommande kors. Just nu är äldste sonen på Tallnäs på årets möte. För 30 år sedan träffades hustrun och jag på just ett sådant läger, då på Kronoberg. Något började spira och spirar än!

Min son, sjömannen, 21

Nu närmar sig slutet på den 10 veckor långa praktikperioden. Sonen har inte sovit en enda natt i land. Jag skulle mött honom. Nu blev det inte så. Just nu är båten utanför Varberg. Det handlar alltså om timmar.
Planen är att det sedan blir taxi till lägenheten, buss eller spårvagn till stationen och tåg till Kalmar. I helgen ska det planeras vintermöte. Kadett på Transpaper blir mötessekreterare i Svenska kyrkan unga i Växjö stift.
Men vi får i alla fall ses.
Mellan varven följer jag båtens färd in mot hamnen i Göteborg.

Vintermöte i Växjö stift

Hustrun och jag träffades under ett vintermöte. Då hette den arrangerande organisationen Kyrkans Ungdom i Växjö stift eller möjligen fortfarande Kyrkliga Gymnasistförbundet (KGF). Nu är det Svenska kyrkan unga som håller i det. Då var det på Kronoberg. Året var 1982-83. I år ägde vintermötet rum på Tallnäs. Men mycket är sig likt! Fyra fullmatade dygn med samvaro, bibelstudium, lekar, bön, mässor, mat, samtal spex osv. Det är av ungdomar och för ungdomar. Vi var helt klart äldst och gjorde det vi blev ombedda. Men det är ungdomar som planerar, genomför och innan vintermötet ens är slut meddelar vilka som ska hålla i det nästa gång.
Vad ska jag nämna? Det blir helt omöjligt att peka ut några speciella personer eller ens några speciella funktioner. Visst finns det de som är mer engagerade och de som är vanliga deltagare. Men gränsen är mycket flytande. Mitt intryck är att alla tar ansvar för varandra. Och de som är med för första gången kommer i många fall att vara djupt involverade i förberedelser och genomförande redan nästa år.
Idag avslutade vi med avtackning. Den förmåga som finns att med små medel uppmuntra de olika insatserna på ett mycket inkluderande sätt var fint att se.
Visst var vi lite nostalgiska och därmed mottagliga. Inte bara för att temat byggdes kring flower power, peace, love and understanding, hippies osv. Vi var visserligen bara barn när det begav sig med vi levde. På något sätt kunde vi bli en länk bakåt. Nostalgin bestod också av midnattsmässan. Den täta gemenskapen och den efterföljande uppsluppenheten.
Något som inte hände på vår tid var tre timmars tystnad på nyårsaftonens eftermiddag. Att sitta med 100 ungdomar och äta lunch under total tystnad är mäktigt.
Undervisningspassen, samtalen och gudstjänsterna handlade mer om begreppen från 1968 än om själva hippiekulturen. Slagorden peace, love and understanding hade bytts mot peace, love and forgiving. För oss blev det naturligt att utveckla det ytterligare och prata om försoning som en kombination av både förståelse och förlåtelse.
Nu hoppas vi att fler ungdomar i Växjö stift får syn på detta fantastiska läger. Om vi kommer att vara med fler gånger återstår att se. Den bollen är inte vår. Men vi hoppas att fler generationer unga får chansen.