Kultur och värdighet

Denna helg pågår en palestinsk kulturfestival i Uppsala missionskyrka. Bland arrangörerna finns studieförbundet Bilda och Act Svenska kyrkan. Det omfattande och spännande programmet finns här.

Vi var med på invigningen igår. Ärkebiskop emeritus Anders Wejryd (Svenska kyrkan) var den som öppnade festivalen. Därefter talade helt kort EU-parlamentarikern Evin Incir.

Huvudtalare var prästen och författaren Mitri Raheb. Han har grundat Dar al Kalima University i Betlehem. En som arbetat där, utsänd av Svenska kyrkan som bildlärare, är Inger Jonasson, som också leder arbetet i Dar al Kalimas vänner. Hon var på plats i Missionskyrkan. När vi var utsända medarbetare för Svenska kyrkan och arbetade i Sydafrika 2013–15 hade vi en kollega som också var utsänd till Dar al Kalima, nämligen Simon Stanford, internationellt erkänd filmare. Universitetets vision lyder på engelska:

That We Might Have Life and Have it Abundantly

Det är ett citat från Joh 10 där Jesus talar om sig själv som den gode herden och säger:

Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd (Joh 10:10).

Mitri Raheb är präst i den lutherska kyrkan i Jordanien och Det heliga landet. Det var spännande att höra honom utveckla varför kulturlivet är så betydelsefullt för palestinierna. Hans tema var:

Kultur som motstånd

I själva verket är det kulturen som skapar själva samhället. Raheb menar att palestinierna behandlas som främlingar i sitt eget land. Därför är det ofrånkomligt att göra motstånd, vilket både innebär att kämpa mot det som angriper en och att vägra acceptera det. Det handlar om den israeliska ockupationen av västbanken. Han drog paralleller till situationen för folket i Ukraina och undrade varför inte stödet för palestinierna är lika starkt.

Att engagera sig internationellt uppfattar han som en del av den svenska kulturen men han såg också att detta engagemang försvagas. Därmed drog han även in Sverige som land i sammanhanget.

För Mitri Raheb är det inte frågan om huruvida vi ska göra motstånd utan hur. Och det är där som kulturlivet blir så centralt. När han sedan utvecklade tankarna kring palestiniernas motstånd beskrev han kampen som ett maratonlopp snarare än ett sprinterlopp. Uthållighet är avgörande och kulturen skapar förutsättningar för att man ska kunna andas i en situation där luften håller på att ta slut.

Att palestinierna skulle ta till militärt motstånd ser han som utsiktslöst. Kulturellt motstånd däremot är ett mjukt motstånd som påverkar ockupationsmakten. Det blir en spegel att hålla upp inför militärer och andra.

Det som gjorde starkast intryck på mig var när han kom in på kulturen som en förutsättning för att återfå sin värdighet som människa. Han var mycket noga med att uttrycka att palestinierna inte i första hand vill ha humanitär hjälp. De söker värdighet. De vill blomstra som land. Och det stämmer ju väl in på Dar al Kalimas vision.

Det var så intressant när han skulle göra en parallell till Sverige och beskrev våra traditioner under advent, som en del av vår kultur. Om man inte har varit i Sverige i december och sett alla ljusstakarna i fönstren kan man inte förstå denna kulturyttring, sa han.

Mitri Raheb avslutade med fem viktiga teser för arbetet med kulturellt motstånd. Jag tror jag lyckades skriva av dem:

Utveckla våra berättelser. Göra motstånd mot imperiets teologier.

Hävda vår identitet. Motstå patriarkatet.

Odla vårt arv. Göra motstånd mot militarismen.

Skriva våra melodier. Göra motstånd mot förödmjukelse.

Skildra våra berättelser. Göra anspråk på våra rötter.

Under resten av kvällen fick vi stifta bekantskap med Dandanat som är en festival, en studieresa och en mötesplats som Bilda ordnar årligen tillsammans med en organisation som heter Diyar Consortium. Svenska och palestinska grupper möts och musicerar ihop. Vi fick lyssna på svenska folkmusiker på plats och en palestinsk sångare via zoom.

Helgen fortsätter med program ända till söndag kväll. Det märks att behovet är stort efter två års pandemi. Det var många personer på plats som vi känner väl. Både från Svenska kyrkan, från Bilda och även från Samarbetsorganisationen för Invandrarföreningar i Uppsala, som har sina lokaler i vår bostadsrättsförening.

I onsdags var jag också i Uppsala missionskyrka. Då träffade jag min kollega Nashat Filmon, som leder det palestinska bibelsällskapet. Han är i Sverige av en annan anledning och kunde inte vara med på kulturfestivalen. Men det var fint att möta honom. Vi har inte setts sedan januari 2020. I november kommer vi att träffas i gen. Då deltar jag i Bibelsällskapets resa till Israel/Palestina. På dessa resor är det viktigt att vi träffar alla tre bibelsällskap som finns i området. Det palestinska i Betlehem, det arabisk-israeliska, som finns i Nasaret och det israeliska, som finns i Jerusalem. Resorna vill ge deltagarna möjlighet att möta människor från olika sammanhang i Palestina/Israel. Situationen är komplex.

Nu har jag med mig perspektiv från Mitri Raheb. Insikten att kulturlivet utgör ett språk som skapar förutsättningar för människor att mötas. När vi gör det, kan vi tillsammans göra motstånd mot de krafter i tillvaron som vill beröva människan (och hela skapelsen) hennes värdighet.

Jan Guillou och Elisabeth Sandlund

Ikväll fördes en lågmäld debatt mellan Jan Guillou och Elisabeth Sandlund i Uppsala Missionskyrka. En debatt som inte synts på så värst många ställen. Jag hittar en artikel i tidningen Dagen. Jag upptäckte det av en händelse, när jag letade något annat på Uppsala Missionskyrkas hemsida.

Det var en positiv överraskning. Debatten eller ska vi säga samtalet fördes i god ton och stundtals fanns en önskan att förstå den andra. Hans Josefsson ledde samtalet och gav relativt snart ordet till Elisabeth Sandlund. Den frågeställning som hade formulerats var huruvida Israel är en demokrati eller inte. Elisabeth Sandlund gav skäl för att jakande svar på denna fråga. Hon hänvisade till en UD och en del undersökningar.

När det var Jan Guillous tur började han med att säga hur glad han är att vara inbjuden till en kyrka, för där går det att hänvisa till Bibeln och människor förstår. Så är det inte i resten av samhället. Sedan berättade han att han firade ett märkligt 50-årsjubileum. Nämligen att det var 50 år sedan han senast debatterade om Israel. Han hade varit aktiv i Palestinarörelsen 1968–72 men ungefär då dog samtalet ut. Enligt honom beroende på att kritik mot Israel då uppfattades som antisemitism. (Något senare menade på Elisabeth Sandlund och Hans Josefsson att debatten visst förts. Åtminstone i kyrkorna.) På frågan om Israel är en demokrati svarade Jan Guillou nej. Han byggde det framför allt på det faktum att Israel ockuperar land som inte tillhör Israel enligt FN-resolutionen.

De hann med att diskutera huruvida begreppet apartheid är användbart i sammanhanget och ifall en tvåstatslösning är möjlig. Även här gick meningarna isär.

Men det fanns sådant de var överens om. Till exempel att palestinierna utsätts för någon form av förtryck och att mordet på Yitzhak Rabin 1995 innebar en vändning i en på den tiden relativt hoppfull situation.

När auditoriet släpptes in var det påfallande få som ställde frågor. Jag dristade mig till att ställa kvällens sista fråga. Eftersom Sydafrika nämnts ett antal gånger frågade jag om inte jämförelsen kunde ingjuta hopp. Sydafrikas problem såg länge olösliga ut men så hände något 1990–94 som ändå uppfattades som ett mirakel. Även om det är lång väg kvar.

Jan Guillou såg inget hopp alls men det gjorde Elisabeth Sandlund. Då svarade Jan Guillou att det var hennes plikt som kristen. Om detta var de överens.

Sydafrika drabbas hårt

Efter sju och ett halvt år i Sydafrika är det ofrånkomligt att leva med i även detta lands kamp mot Covid -19. Sydafrika har haft betydligt hårdare restriktioner och varit i Lockdown långa perioder. Jag känner starkt för detta prövade land, som tagit sig igenom Apartheid, världens mest omfattande AIDS-pandemi och nu borttas med korruption av värsta sort, så kallad State capture. Högt uppsatta politiker – som förre preseidenten Jacob Gedleyihlekisa Zuma och nuvarande generalsekreteraren för det statsbärande partiet, ANC, Ace Magashule – har roffat åt sig enorma summor pengar, som kunde använts till fattigdomsbekämpning och byggande av en rättvis välfärd för alla.

Nu drabbas landet av en omfattande Corona-pandemi och det slår naturligtvis mycket hårt mot framför allt de fattiga. Men egentligen drabbas hög som låg. Två relativt nära vänner har ryckts bort.

Clint le Bruyns arbetade jag ihop med på University of KwaZulu-Natal 2013–2015. Han var akademiker och aktivist med ett särskilt hjärta för Palestinas befolkning, för människor som hamnade i kläm på arbetsplatser och senast för studenterna, när de kämpade för lägre studieavgifter i kampanjen #feesmustfall. Den har jag bloggat om förut. Här är länken. Han ledde ett program som heter Theology and Development och den lista på studenter som han handlett fram till doktorsavhandling eller masteruppsats är lång. 

När vi bodde i Pietermaritzburg var han också privat en god vän. Vi har haft mycket roligt ihop och det känns tomt att han är borta. Han avled den 7 januari. Kyrkornas världsråd skrev fint om honom och det foto de valde har hustrun tagit. Läs mer på länken här.

Anna (Ansie) Poole är en annan god vän som avled i Covid -19 den 13 januari. Hon var husmor på Lutheran Youth Centre i Athlone, i Kapstaden under många år och satte stora avtryck både i kyrka och samhälle. Det var på ungdomscentret jag arbetade 1981–82 men då var inte Ansie husmor. Däremot var hon engagerad i kyrkan och jag träffade henne redan då, samt många gånger när vi antingen besökt ungdomscentret eller bott där. En härligt varm person som hade nära till skratt.

Två andra personer med ledarskap i Sydafrikas kristenhet har också ryckts bort. Dels den respekterade katolske ärkebiskopen i Durban, Abel Gabuza. Han stod i tur att bli Sydafrikas näste Kardinal. Läs mer här. 

Dels Ellinah Wamukoya, den första biskopsvigda kvinnan i Anglikanska kyrkan i Södra Afrika. Hon var biskop i Eswatini (tidigare Swaziland) och även hon djupt respekterad. Hon har gjort sig känd för sin kamp för miljön. Här går det att läsa mer om henne.

Fyra personer med olika uppdrag och olika personlighet, som alla betytt mycket för Sydafrika. Det är sorgligt och fyller mig med vemod. Må de vila i frid. 

 

 

Terror med olika ansikten

Bakom Bo Nylund skymtar Elisabeth Hultcrantz
och Crista Sandin, som också varit med i styrelsen.

Igår kväll gick hustrun och jag iväg på årsmöte för Ekumeniska Fristadsgruppen i Uppsala (EFGU). Det ägde rum i Nyby Visions lokaler. Huvudmän för Nyby Vision är Österledskyrkan i Gamla Uppsala och Uppsala missionsförsamling och är en mötesplats för integration. Spännande!

Vi var där för att lyssna på Bo Nylund, som är ordförande för EFGU. En eldsjäl i arbetet för flyktingars rättigheter.

Årsmötet började med ett föredrag av Bo. Det handlade om terror. Bo är mycket kunnig. Han började med att understryka att det finns en europeisk terrorhistoria som vi ofta glömmer bort.

Det handlade exempelvis om anarkistisk terror kring förra sekelskiftet. Terrororganisationen Narodnaja volja (Folkviljan) mördade tsar Alexander II den 13 mars 1881. Det skedde med explosiva bomber, när han åkte med häst och vagn på en av Sankt Petersburgs förnämsta gator.

Kejsarinnan Elisabeth av Ungern, mördades 1898 i Genève. Den som utförde dådet var den italienske anarkisten Luigi Lucheni.

Umberto I av Österrike överlevde två mordförsök av anarkisterna Giovanni Passannante och Pietro Acciarito. Men under ett tal i Monza, den 29 juli 1900, blev han skjuten av anarkisten Gaetano Bresci.

Tsar Nikolaj II blev 1909 föremål för ett misslyckat attentat i Kungsträdgården i Stockholm. Det kallas det "Wångska attentatet". Ungsocialisten Hjalmar Wång avlossade ett skott mot – trodde han – tsaren. I själva verket träffade kulan en högt uppsatt officer, Otto Ludvig Beckman.

Enligt Bo var det olika uttryck för anarkistiska försök att ta död på representanter för staten, eftersom den har ett maktmonopol. Anarkisterna misslyckades dock att förverkliga frihetliga samhällen. I stället växte nationalismen. Och det kom tio nya nationalstater i Europa (t ex Finland).

Nationalismen söndrade vår världsdel och gör så alltjämt.

I detta sammanhang pekade Bo också på den judiska nationalismen – sionismen – som drabbade palestinierna mycket hårt. Alla judar är ju inte sionister. Men sionisterna har omdefinierat vad en jude är, enligt Bo. För dem handlar det om att vara en del av den judiska staten. Som har ett eget land och ett eget språk.

Bo nämnde aldrig terrordåd i detta sammanhang. Det var ett exempel på nationalism.

Andra exempel på nationalism som Bo tog upp var baskernas kamp – genom ETA, kampen på Nordirland, genom IRA. I dessa fall har det skett många terrordåd. Vidare fanns på sjuttiotalet Röda armé fraktionen. Bader Meinhof, som ockuperade Västtysklands ambassad i Stockholm och sedan planerade att kidnappa Anna Greta Leijon, ett svenskt stadsråd.

Även Italien och Belgien nämndes och sedan riktade Bo blicken mot mellanöstern, där de europeiska nationalstaterna England och Frankrike (som också haft stora imperier världen över) ritade upp kartan. Detta har in i vår tid skapat de konflikter som i sin tur leder till terrorgrupper av olika slag.

Jag ska inte ge mig på att försöka beskriva de olika konflikterna och allianserna som finns i området. Men det som var en ahaupplevelse för mig var, när Bo berättade att det var arbetslösa före detta Irakiska officerare som uppfann IS. För att USA insisterat på att få invadera Irak, trots att inga massförstörelsevapen gick att finna.

De terrorister som USA fruktar kommer inte, menar Bo, från Irak utan från Saudiarabien, som USA stödjer.

Sammanfattningsvis menade Bo att terrorismen aldrig uppnår de syften de åberopar.

Det är den maktlöses utväg att kriga. Men det är alltid utsiktslöst.

Efter föredraget började årsmötesförhandlingarna. Det var inte många närvarande. Men desto fler får hjälp genom EFGU.

Vi förstod att kyrkorna i Uppsala står bakom EFGU men att det inte alltid känns så. T ex tas det inte upp kollekter med särskilt stor regelbundenhet. Jag hoppas att det blir en ändring på det. Fristadsgruppen behövs. Den beskriver kyrkan som

Gudsrikets ambassad på jorden.

Oliven – en fredssymbol

När Noas ark strandade på berget Ararat, sände Noa ut en duva för att undersöka om vattnet hade sjunkit undan. Duvan kom så småningom tillbaka med ett friskt blad från ett olivträd i näbben. Bilden av en duva med en olivkvist i näbben är en symbol för fred.

Under kvällen bjöds också på plockmat.

Idag ordnade Föreningen Världsbutiken Globalen en informationskväll med Per-Åke Skagersten, som är informatör på Sackeus. Sackeus importerar rättvisemärkta varor från hela världen. Ikväll handlade det särskilt om samarbetet med en olivoljeproducent i Palestina. Företaget heter Canaan FairTrade. Det drivs av en entreprenör, som heter Nasser Abufarha. Han är amerikansk palestinier och har grundat Palestinas Fair Trade Association.

Det var 13 personer som kommit till informationskvällen. Under dagen hade vi bjudit på kaffe med hembakt bröd, som en del av Fair TradeChallenge, en lustfylld tävling, som pågår i ca: 20-talet länder. 7-9 maj i Sverige. Vi hade också provning av olivolja på eftermiddagen, som en förberedelse för kvällen.

Det är min övertygelse att en verksamhet som Canaan Fair Trade bidrar till demokrati och fred i stort som i smått. Människor får arbete och därmed en värdighet.

Dessutom är det en god olja. Det fanns dels naturell olivolja. Nabali, som är en ordinär olja och Rumi, som är den traditionella oljan men gamla rötter. Dels fanns också smaksatt olja: chili, vitlök, citron eller basilika.

Olivoljan är inte helt gratis men jag bedömer den som prisvärd. Det känns fint att vara med och stödja ett positivt initiativ i en konfliktfylld region i vår värld.

Bertil Högberg och Magnus Myrberg provsmakar Olivolja
och Per-Åke Skagersten ger initierade kunskaper.

Svenska kyrkan, Palestina och Israel

Funderar mycket över situationen i Israel – Palestina. Eller Palestina – Israel. Går det att ha en balanserad uppfattning? Går det att förstå båda sidor och inte ta ställning? Tveksamt.

För många år sedan lyssnade jag till Håkan Sandvik, när han talade vid en samling under den årligen återkommande Fredshelgen i Aneby. Jag minns att han sa ungefär såhär:

Jag har förståelse för både Israeler och Palestinier och har vänner på båda sidorna. Men jag kan inte dela mitt hjärta och det bultar för Palestinierna.

Det är inte troligt att jag citerat helt rätt. Jag är också tveksam till om inte ett hjärta kan klappa för båda sidor i en konflikt. Är det inte det som gör att barn i separationer ofta har det så svårt? Men i sak förstår jag och lutar åt att hålla med Håkan. Varför jag gör det, vill jag utveckla nu.

Ojämlika maktrelationer har alltid intresserat mig. Finns överallt. Hierarkier och strukturer. Ibland nödvändiga. Exempelvis kan inte en brandkår i utryckning fungera om alla ska få vara med och tycka. Räddningsledaren bestämmer i skarpt läge.

Maktordningar måste kunna ifrågasättas och för mig känns det viktigt att ställa frågan vem som är i underläge. När det gäller konflikten i det Heliga landet är svaret kanske inte helt enkelt.

Min lekmannamässiga analys säger mig att staten Israel i nuläget har mest makt och att palestinierna på västbanken och i Gaza är i underläge. Israels makt är dock beroende av stöd från väst, framför allt från USA. Om detta stöd skulle dras undan, skulle maktbalansen snart komma att ändras.

Om vi ponerar att detta skulle ske och de krafter som vill utplåna staten Israel och dess invånare fick övertaget, tror jag att sympatierna snabbt skulle skifta fokus. Även mina.

Men just nu framstår det som om palestinierna ligger under.

Detta är ett sätt att se på saken. Ett annat är att fråga:

Vem har rätt? Eller: Vem var där först?

Här blir det omöjligt att svara och jag avstår därför från det.

Det pågår teologifestival i Uppsala. Inbjuden att tala och predika, är den palestinske prästen Mitri Raheb. Arrangörerna får skarp kritik i DN idag av prästerna Annika Borg och Johanna Andersson. De menar att Raheb står för hatpropaganda mot staten Israel och så kallad ersättningsteologi (som i korthet betyder tanken att kyrkan övertagit det judiska folkets roll).

Jag vill inte ge mig in i debatten i sak, eftersom jag varken träffat Raheb eller läst något han skrivit. Jag vill enbart göra en reflektion utifrån ett av Annika Borgs och Johanna Anderssons argument. Jag citerar debattartikeln i DN:

I en föreläsning från 2010, under konferensen Christ at the checkpoint i Betlehem, går Mitri Raheb ännu längre och menar att palestinier som han har en dna-gemenskap med de bibliska förfäderna, något judarna/israelerna inte har:
”Jag är säker på att om vi gjorde ett dna-test på David, som var från Betlehem, och Jesus, född i Betlehem, och Mitri, född tvärs över gatan från den plats Jesus föddes, så är jag säker på att dna skulle visa att det finns ett spår. Medan om du tar kung David, Jesus och Netanyahu så skulle du inte få något, eftersom Netanyahu kommer från en östeuropeisk stam som konverterade till judendomen på medeltiden.”

För mig är det osmakligt att dra in DNA. Till och med ovärdigt. Men uttalar sig inte Raheb om Netanyahu som person och inte om judarna som grupp? Därför är det inte helt riktigt när Annika Borg och Johanna Andersson skriver att Raheb menar att

... palestinier som han har en dna-gemenskap med de bibliska förfäderna, något judarna/israelerna inte har.

Hans argument är ju att Netanhyahu inte har det, eftersom han kommer från Östeuropa.

Och kanske, detta är en misstanke jag har, kan hans argumentation vara ett svar på något som sagts utav en person som använt samma argument för att stödja det judiska folkets historiska rätt till landet. Jag vet inte. Men jag delar kritiken som förs fram i DN-artikeln att detta resonemang inte är tilltalande. Det är knappast heller konstruktivt.

Men jag menar att biskop Åke Bonnier uttrycker saken bättre, när han på sin facebook timeline skriver:

Har just läst Annika Borg och Johanna Anderssons kritiska artikel på DN-debatt (http://www.dn.se/…/svenska-kyrkan-talar-med-kluven-tunga-o…/). Jag måste säga att jag är kritisk till Mitri Rahebs teologiska tolkning. Jag har lyssnat till honom i Betlehem och jag har samtalat med honom och jag har svårt att förstå denna ersättningsteologiska hållning. Biskop Munib Younan som är evangelisk luthersk biskop i det Heliga landet och Jordanien samt ordförande i Lutherska världsförbundet är mycket mer nyanserad och samtidigt skarp. Man måste skilja mellan det judiska folket och israelisk politik. Det senare måste man kunna kritisera liksom palestinsk politik, svensk politik och annan politik därför att man ogillar den aktuella regeringens politiska hållning. Samtidigt är det svårt att helt och hållet förstå den lokala situationen i både Israel och Palestina när en inte själv lever i det lokala sammanhanget. Vad som nu är viktigt är att vi som kristna i Sverige tydligt står upp mot all antisemitism och därmed också ersättningsteologioavsett hur den kommer till uttryck och oavsett vilka som ger röst åt den. Om detta har jag skrivit i mitt senaste blogginlägg:

Den som gör en resa har något att berätta

Så är det. Oftast! Den resa jag nu ska berätta om startade 1978. Tillsammans med delar av Fjellstedtska skolan i Uppsala (som är nedlags sedan länge) deltog jag i en lägerskola i Israel. (Palestina fanns inte som egen stat på den tiden.)

En av aktiviteterna (som var frivillig) bestod i att gå i den gamla vattenledningen från kung Davids tid, Shiloa-tunneln. Jag hade hört berättelserna från en tidigare lägerskola. Vattnet hade varit så högt att gruppen bitvis bara hade haft ett par decimeter mellan vattenytan och tunnelns tak. Någon hade svimmat. En lärare hade fått utdela örfilar, så att elever inte handlade i panik. Bakom gruppen svenska gymnasieelever hade ett förband med israeliska elit-soldater funnits och dessa hade inte haft någon förståelse för problemet, utan bara drivit på. Ja, mytbildningen var enorm. Kanske är allt sant. Jag vet inte för jag var inte med.

1978 var inte vattennivån så hög. Det visste vi. Men efter fem-tio meter, när dagsljuset försvann från öppningen bakom oss, kände jag mig mindre hugad att fortsätta och avbröt min vandrning. Resten av gruppen genomförde vandringen men jag har sedan dess undvikit alla former av grottor och tunnlar. Jag har ju klaustrofobi.

För många år sedan var vi i Falu koppargruva. D v s jag var inte med nere. För ett par år sedan tittade vi på utgrävningnarna i Sterkfontein. The Cradle of Humankind. Men inte jag.

Nu var det dags för Cango Caves tre mil från Oudtshoorn i västra Sydafrika.

Du får går ner själv ...

... sa jag, som vanligt, till hustrun.

Men när vi väl var där, föreslog en av våra vänner att jag skulle gå fram till öppningen och titta in. Och det såg ju helt klart annorlunda ut. Upplyst, plattlagda gångar osv. Så jag tänkte:

Det kanske är värt ett försök?

Jag ångrar inte detta. Det gick bra. Och det var verkligen värt det. Så vackert. Och så fantasieggande. Tusentals år har vatten droppat eller runnit och skapat olika formationer i den porösa kalkstenen.

Samtidigt så upprörande att turister och konsertbesökare (på den tiden de hade konserter i den största salen) brutit av mängder av stalagtiter och stalagmiter. Hur egoistiska är vi människor egentligen. Det tar kanske 100 000 år för en millimeter stalagmit att bildas. Och någon klåfingrig medmänniska bryter av den på någon sekund. Obegripligt!

Men mycket av det vackra finns ju kvar. Vi njöt. Och jag insåg att jag kanske inte har klaustrofobi.

Låt mig dela några bilder från det vackra och sedan ytterligare några bilder från vår resa genom Sydafrika. Alla utom den sista handlar om hur vatten påverkar naturen.

Denna formation kallas 'the Bridal Bed'.

Jag tror denna pelare, som är en stalagmit och stalagtit som vuxit ihop,
kallas för 'det lutande tornet i Pisa'. (Trots att det inte lutar!)

'The Hole in the wall' ligger nära Coffee Bay på det som kallas 'the Wild Coast'
i Eastern Cape.

Det går att titta länge på vågorna som väller in genom denna märkliga öppning.

Vatten är alltid mäktigt. Detta vattenfall ligger i Hogsback, också i Eastern Cape,
och kallas 'the Madonna and the Child'.

En bit ner i vattenfallet finns denna utskjutande klippa.
Kanske är det Jesusbarnet som sitter på axeln uppe till vänster?

I Hogsback vandrade vi i en kopia av labyrinten i Chartres. Där fanns inte mycket
vatten men vi fick anledning att meditera över vår livsvandring.

Så mycket våld

Detta blir en kort bloggpost.

Går det att värdera terror? Är det inte alltid fruktansvärt? Jag har bloggat om de tolv på tidningsredaktionen i Paris. Satirtecknarna och poliserna. Jag har även kommenterat de fyra judiska kunderna i en kosherbutik. Jag jämför inte. Jag uttrycker min avsky. Dåden i Paris skedde 7 och 9 januari.

Den 3 januari skedde ett annat terrordåd. I Baga i norra Nigeria. DN tror att upp emot 2 000 personer kan dödats av Boko Haram.

Vad jag förstår vill även Boko Haram utropa en egen stat. Ett kalifat. Som Isis. Skrämmande.

Jag har ingen uppfattning om hur många som dör i Syrien och Irak. Hur många dör i konflikten Israel-Palestina?

Om några veckor börjar det akademiska året. Några studenter från Paris, Syrien, Irak, Israel eller Palestina möter jag inte. Men några kommer från Nigeria, det vet jag.

Palestina – ett sydafrikanskt perspektiv

Suraya Dadoo är en av författarna till
den bok som släpptes.

Häromdagen var jag på en s k ‘book launch’. Det skedde på vårt universitet och boken som släpptes (ja, den hade redan släppts på andra ställen, så det var en del av en större lansering) heter:

Why Israel?

Den försöker svara på frågan varför vissa länder och/eller organisationer valt att fokusera på Israel och därmed kämpa för Palestiniernas rättigheter. Det finns ju så många andra ställen i världen, där förtryck och orättvisa råder. Är verkligen Israel värre än andra?

Månda i Sydafrika tycker att Israel är värre än andra. Undertiteln ger anledningen:

The Anatomy of Zionist Apartheid – A South African Perspective

Många sydafrikaner ser likheter mellan den situation som rådde i Sydafrika fram till 1990-talet och den situation som råder i Palestina/Israel. Vid boksläppet citerades bland andra Nelson Mandela:

We know too well that our freedom is incomplete without the freedom of the Palestinians.

Suraya Dadoo, en av författarna, berättade att Mandela visserligen sagt så, men att han lagt till andra länder som exemplevis Sydsudan. Det hade jag inte hört. Så jag googlar och ser att det fullständiga citatet är:

But we know too well that our freedom is incomplete without the freedom of the Palestinians; without the resolution of conflicts in East Timor, the Sudan and other parts of the world.

Viktigt att komma ihåg, att Palestina endast är ett av många andra områden, där orättvisa råder. (Jag hittar citatet på ANC’s eminenta hemsida, där alla tal som det nya, demokratiska Sydafrikas presidenter har hållit, finns att läsa!)

För visst är alla former av förtryck förkastligt? När jag kritiserar staten Israels behandling av palestinierna menar jag inte att försvara ISIS eller något annat förtryck.

Hur som helst var det intressanta tankar och samtal som uppstod vid boksläppet. Ett självklart perspektiv i Sydafrika är att tanken på en tvåstatslösning är tveksam. För ANC fanns det inte på kartan under förhandlingarna mellan 1990 och 1994. Det enda möjliga var ett enat Sydafrika, där varje myndig medborgare skulle ha en röst var.

Suraya Dadoo menade att många palestinier idag ifrågasätter en tvåstatslösning. Hon menade att även Likud (det statsbärande partiet i Israel sedan många år) gör det. Fast av andra skäl. Kanske är visionen av en enda, enad nation, en möjlig väg ut ur en låst situation? Finns det inte tillräckligt många israeeler och palestinier som inget hellre vill än att leva i fred med varandra?

Jag är inte tillräckligt insatt. Det kan var så, tyvärr, att en tvåstatslösning är ett pragmatiskt alternativ. Det enda som kan fungera nu. Jag kan också förstå att situationen i Israel/Palestina skiljer sig på viktiga punkter från den som rådde i Sydafrika. Det är ändå intressant att höra perspektiv härifrån.

 

Palestina-Israel-Sverige-Sydafrika: jämförelser

Svenska kyrkan uppmanar till bojkott
av varor från ockuperat område. Men
inte till bojkott av varor från andra
områden i Israel. En viktig skillnad.

På nyårsafton gav jag mig in i en diskussion på nätet, som blev mer omfattande än jag i förstone föreställde mig. Den gällde Svenska kyrkans internationella arbetes julkampanj och uppmaningen att bojkotta varor som producerats på mark, som ockuperats av Israel. Särskilt brännande blev frågan om huruvida det går att jämföra den politik som Israel för med den politik som fördes i Sydafrika under apartheid-tiden. Jag gav mig i diskussionen på bloggen Kristen Opinion. Johanna Andersson ville ha referenser till någon i Sydafrika som jämför Israels politik med apartheid. Eftersom jag ofta hör den jämförelsen letade jag upp en källa, som jag tyckte var vettig. Poängen i källan var att lärdomar kan göras i ett studium av Sydafrikas historia. Lärdomar som kan hjälpa till att hitta en lösning i konflikten Palestina-Israel. Jag fick lite mothugg på bloggen vilket ju är i sin ordning. Efter att ha fått två kommentarer publicerade valde Kristen Opinion att moderera den tredje och i stället lägga en länk till min egen blogg. Det går att följa kommentarerna här. Lite märkligt men sådana är ju spelreglerna i bloggosfären. Den som har en blogg har ansvar för vilka kommentarer som publiceras. Bloggare gör olika bedömingar. Risken, vad jag förstår, var att kopplingen Israel – apartheid kan upplevas stötande eller rent av antisemitisk. Jag har viss respekt för det. Antisemitism är en verklighet som bör tas på allvar. På bloggen Kristen Opinion gavs också en länk till FN’s definition av antisemitism.

Problemet uppstår dock om i stort sett all kritik av staten Israel kan betecknas som antisemitisk. Det kan ju inte främja det demokratiskt öppna samtalet. I FN’s definition tas detta upp och det sägs bland annat:

However, criticism of Israel similar to that leveled against any other country cannot be regarded as antisemitic. 

Låt mig därför dra en parallel. Under sextiotalet gjorde Sydafrikas dåvarande apartheidregim stora folkförflyttningar. En av de mest omtalade är rensningen av District Six i Kapstaden. Fortfarande lyser ett stort sår i centrala Kapstaden. Trots att det är 20 år sedan Sydafrika blev en demokrati, har inte området kunnat bebyggas mer än till en liten del. Av olika skäl, som jag inte går in på här.

Den som är i Kapstaden kan gärna besöka Museum of District Six. Som svensk blev jag lite paff, när jag mitt i utställningen såg en roll-up som handlar om ett område i Malmö: Lugnet!

Va? Det är ju upprörande! Jämföra apartheidregimens politik med sanering av slum-områden i Sverige. Så kan man väl inte göra?

Jo, det kan man visst! Och det är ganska nyttigt! På en hemsida/blogg som heter ”Mitt hjärtasMalmö” läser jag om Lugnet:

Det mesta av bebyggelsen revs och det praktiska tillvägagångssättet påminner om den skövling, som apartheidregimen inledde på 1960-talet i stadsdelen District Six i Kapstaden.

Detta exempel och mycket annat har lärt mig att det inte finns vissa länder som är helt onda och andra som är helt goda. Vi är alla inblandade och insyltade i det som i högmässan kallas för "världens bortvändhet från Gud". Samtidigt menar jag att vi kan och bör använda bojkott och sanktioner ibland. Det var legitimt när det gällde Sydafrika och det är legitimt när det gäller den del av Israels produkter, som kommer från ockuperat område. Man det betyder inte att allt därmed står rätt till i exempelvis Sverige.

Ergo! Om man alltså kan dra paralleller mellan apartheidpolitiken i Kapstaden och miljonprogrammet i Malmö, kan man, enligt mitt sätt att se det, dra paralleller mellan Sydafrikas politik före 1994 och Israels politik idag.

Palestina - nästan medlem i FN

Sverige står bakom ett "ja" till att Palestina ska komma ett steg närmare FN. Det är bra. Det är ett stöd för en två-stats-lösning. Det bästa hade väl varit att alla de som bor i området kunde samsas i ett land. Det verkar inte fungera. Det finns många honder på vägen. En varaktig fred måste ju framför alllt bygga på en rättvis fördelning av resurser: land och inte minst vatten.

Men att Palestina nu tar klivet från observatörsstatus till icke-medlem är en viktig markering. Hur det nu kan vara något bra att bli "icke-medlem". Det kommer dock att firas rejält i Palestina. På en god väns facebook-sida läste jag följande program:

Today in Palestine: Popular Activities in Palestine Marking UN Vote Ramallah’s popular events: 11:00 AM: UN vote celebrations, traditional dancing, national songs by “Al-Hanoneh” and “Fononiat" folklore bands, at Yaser Arafat’s Square 12:00: Political speeches (at Yasser Arafat Square) • Ramallah Governor's speech (Representing H.E President Mahmoud Abbas) • Speech by Senior Hamas Leader • Spe ech by Senior Islamic Jihad Leader • Speech by Senior Fatah Leader • Speech by Senior PFLP Leaders Kdec6:30 pm: Scouts bands marching from the Roman Catholic Church of the Holy Family (Al Ahliyya College), towards Yasser Arafat Square. Popular Events around Palestine: 11:00 AM • Beit Jala: 4000 Palestinian students will march from Talita Kumi School (Lutheran School) to the city center to deliver a book they have prepared reminding US President Barack Obama (The book will be sent to the White house). • Al Khalil (Hebron) – Popular Festival at Hebron Governorate • Nablus – Popular Festival at Martyr’s Square • Jenin – Popular Festival at Central Square • Qalqilia – March from Abu Ali Iyad Square towards the Governorate. • Tulkarem – March from Jamal Abdel Nasser Square towards the Red Cross • Bethlehem – Scouts bands will march from the Arab Bank to the Nativity Square – Festivities with Palestinian folklore at Nativity Square. • Jericho and Jordan Valley – Popular Festival at Central Square. • Salfeet: Popular demonstrantion from Independence’s Square (Al Istiqlal) to the Governorate at Peace Street (Salam Street). • Jerusalem: Activities to be announced on due time. • Gaza Strip: Events programmed during the whole day by Palestine Liberation Organization. 16:00 PM • Beit Sahour – Scout bands will march around the city (16:00 PM). 18:00 PM • Jericho: Palestinian military bands will perform Patriotic songs. 21:00 • Screens will be available in every city to watch the President’s Speech. • Bethlehem: Thousands of people are expected to wait for President Abbas speech to be projected at the Illegal Israeli Wall built in the city (Rachel Tomb/Bilal Bin Rabah Mosque Area). . 00:00 • Churches all over Palestine will ring their bells at midnight marking the vote.

Inte minst det sista är viktigt: Låt oss inte glömma de kristna palestierna. De är inte många och riskerar att bli färre och färre. Jag skulle velat vara där någonstans i natt och höra alla kyrkklockor ringa. Jag tror att de ringer för fred. Fred mellan Israel och Palestina. Fred mellan kristna, judar och muslimer. Såhär några veckor före julnatten. Passande!

Usama bin Laden är död

TT konstaterar kort:

Tio års jakt på Usama bin Ladin är över. En amerikansk säkerhetsstyrka har dödat al-Qaidaledaren i Pakistan, på order av USA:s president Barack Obama. Kroppen efter den ökände terrorledaren har begravts till sjöss. (TT)

Vad har hänt? och vad ska man tycka om detta? Jag söker på Al Jazeera och tydligen är det sant. Man kan läsa kommentarer. Palestinska och Israeliska myndigheter tycker att det är bra. Det gör inte Hamas. Resten av världen gläds. I USA jublar man.
Jag är emot dödsstraff! Jag tar verkligen inte bin Ladin i försvar. Det gör jag inte med någon mördare. Men jag är ändå emot dödsstraff. Eller ska jag tycka att USA har rätt att utdöma dödsstraff?

Viktigare är dock svaret på frågan: Kommer detta att bidra till en fredligare värld? Det tror inte Al Jazeera. Inte heller jag!

Skärtorsdag

Den stora veckan, som vi kallar den stilla veckan, går in i en ny fas ikväll. Nu samlas vi med Jesus, för att dela hans sista måltid. Samtidigt är det första gången nattvarden firas. Skärtorsdagen är en skärningspunkt mellan det obeskrivligt smärtsamma och det nya, hoppfulla. Jesus vet att han snart kommer att utsättas för omåttligt lidande. Samtidigt talar han både om att hans efterföljare (bland annat vi, om vi vill) ska minnas honom och att vi ska mötas igen, bortom tid och rum, i evighetens festmåltid.

Jesus och hans lärjungar delade den judiska påskmåltidens förtätade gemenskap. Hustrun och jag var med om något liknande i Heliga Korsets församlingsgård igår, där s k Seder-måltid hade dukats upp. Med bittra örter och eländets bröd, en påminnelse om slaveriet i Egypten. Det är en spännande måltid, som påminner oss om våra historiska rötter.

Israels folk blev befriade från slaveriet. Men så svårt det är, när Israles folk får budet att fortsätta med påskfirandet och det osyrade brödets högtid. Då står det i 2 Mos 12:43 att även deras slavar ska minnas uttåget ur Egypten ...

Så enkelt det är att den förtryckte, efter sin befrielse, börjar förtrycka andra. Jag tänker på situationen i Israel/Palestina idag. Och jag sitter och läser i denna tidiga morgonstund om Sydafrikas befolkning och ser tecken på hur snabbt den befriade glömmer. Jag inser att vi i vår dela av världen, som åtnjuter politiska frihet, inte gärna delar med oss till andra av den. Kilmatet hårdnar.

En skärtorsdag i Aneby, hade jag kontakt med ett par människor, som ville gifta sig. Enda problemet var att han var papperslös flykting. Det fanns väl omständigheter, som myndigheterna hade tagit hänsyn till i sitt beslut om utvisning. Det tror jag säkert. Men det fanns också ett gemensamt barn, som kanske inte skulle kunna förstå, varför hennes pappa inte fick leva ihop med henne och hennes mamma. Det var många turer. Men på skärtorsdagen kom polisen för att gripa honom. Han lyckades fly bort, ungefär som lärjungarna, när Jesus greps. När jag berättade om det i skärtorsdagsmässan den kvällen, fylldes gudstjänsten av en extra nerv.

Befrielse och framtidshopp är påskens tema. Skärtorsdagen är en innerlig kväll, där även smärtan och sorgen, som det heter i en psalm, 'tar säte i våra bröst'.

I Birgittakyrkan ikväll ska vi först fira s k agapemåltid. Man kan säga att det är mitt emellan en måltid och en gudstjänst. Den vill lite påminna oss om att Jesus instiftade nattvarden i ett måltidssammanhang. Sedan ska vi gå in i kyrkan, där vi firar mässa. Det börjar med att vissa utvalda får sina fötter tvättade. Så gick det till, när Jesus firade denna måltid med sina lärjungar. Så instruerade han sina efterföljare att också göra. Det är en handling som vill visa att vi ska vara varandras tjänare.

Sedan bryter vi brödet och delar bägaren. Allra sist får alla som vill komma fram till altaret och så bär vi ut alla ljus, blommor, dukar etc. Kvar blir ett tomt, avskalat altare. Jesus grips denna kväll av soldater. Vi sitter i bänkarna och föreställer oss hur det var. Men i vår meditation lyfter vi även in vår egen livssituation. När vi utsätts för förföljelse, lidande, smärta och kamp. Vi går in i Jesu lidande och tror att det han gör har med oss att göra.

Freden dröjer!

Det är vapenvila i Gaza! Den är bräcklig. Mycket bräcklig. Israels soldater ska vara ute i tid för Obama att bli president. Det känns cyniskt, att det ena ska ha med det att andra att göra. Är kriget bara propaganda?
Det är så många som har dolda agendor (ibland illa dolda). Som vid demonstrationen på Larmtorget i lördags. De som arrangerade var också upprörda över plakatet med hakkorset på. Det var någon som smugit sig in och tydligen ville sabotera. Så får alla lida för någons tilltag. De som arrangerat demonstrationerna i Kalmar har varit en grupp Palestinier. Nasim Malik har hjälp till. Vad jag förstår vill de alla ha fred i området. För alla som bor där! Det känns viktigt att det är så!
Jag lyssnade på Håkan Sandvik för flera år sedan. Präst i Svenska kyrkan, som arbetat bl a på Västbanken. Han sa då att hans sympatier finns både hos Palestina och Israel men hans hjärta kan inte delas. Han gav sitt stöd till Palestienierna, eftersom de är den svagare parten. Så ser jag det också.
Men jag tror att en tvåstatslösning är det bästa i nuläget. Men då måste det vara rättvist. Det är det inte som det ser ut i nuläget. Först när det råder rättvisa kan det blir fred. Fram till dess i bästa fall vapenvila!

Fred nu!

För tredje lördagen i rad var det torgmöte på Larmtorget i Kalmar. Nasim Malik, har dragit igång dessa manifestationer i Kalmar. Bra! Jag var där för andra gången. Det är mest palestinier! Helt klart ligger sympatierna hos det Palestinska folket. Bara ett plakat går över gränsen. Det jämför Israels flagga med ett hakkors. Trist! Det blir lite för starkt för mig. (Jag läser forfarande boken om Desmond Tutu. Han jämförde aparheid med nazimen. Jag kan förstå tanken. På sätt och vis stämmer det. Men just att koppla ihop hakkors och staten Israel. Det blir svårt!) Men det är mycket aggression. Vi i Sverige har ju inte riktigt varit med om något som skapar så stor smärta, när det handlar om krig och bomber. Det är i år 200 sedan vårt sista krig, när vi miste Finland till Ryssland. Skulle ett grannland bomba Blekinge, kanske vi också skulle ta i. Jag tror det! Men låt mig ändå få reagera!

Det måste bli fred nu! Eld upphör! Vapenvila! Och så småningom även Rättvisa! Det är ju inte rättvist, att 1 ½ miljon palestinier ska klämma in sig på en landremsa som är som halva Öland, om ens det. (Inget ont om Öland!) Sedan måste det blir försoning! Och då är det viktigt att se att även Israel behöver befrielse. Från rädsla.

Fred i Västasien! Nu!

Igår var vi på larmtorget i Kalmar. Det handlade om situationen i Palestina/Israel och i synnerhet vad som händer i Gaza. Riksdagsman (kvinna!)Lena Hallengren (s) talade väl. Hon visade tydligt sin avsky för Israels bombningar men var även klar över att Hamas måste upphöra med sina atacker på bosättningarna i närheten. Nasim Malik hade ordnat det hela. Bra gjort! han höll också ett eldigt anförande. Salim Saab, från Hultsfred, talade också. Det sista inlägget missade jag. De var svinkallt och jag hade cyklat till Larmtorget och skulle även cykla hem. Svinkallt i Kalmar är - 3 grader. (Jag växte upp i Porjus, där vi slapp gå till skolan om det var under - 40 ....)
Några reflektioner: Varför är det värre när kvinnor och barn angrips än när män angrips? (Man kan skilja på civila och militärer, det är OK, men jag reagerar på uppdelningen). En annan reflektion gällde ett av plakaten. Det stod att Israel var lika med ett hakkors. Sådan propagande stödjer jag inte.
Däremot vilar hela staten Israel på en omöjlig grund, nämligen att det är en nation för ett visst folk. Det kan aldrig hålla i längden. En tvåpartistat kanske kan vara ett steg på vägen men visionen måste ju vara att man ska kunna leva sida vid sida. Går det i Sydafrika (vilket det gör, även om det naturligtvis är problematiskt) så kan det gå i Västasien. (Detta är reaktion nr 3: Varför säger vi 'mellanöstern'? Öster om vad då? Det är ju ett eurocentriskt perspektiv. Tänk om amerikanarna skulle kalla oss för mellan nordöstern? Eller kineserna skulle säga 'fjärran västern'? Nordeuropa är ju enklare! Alltså bör vi, anser jag kalla området kring Israel/Palestina för Västasien!
Dessutom menar jag att vi ska protestera mot Israels atacker. Och mot Hamas våld. Men på något sätt är det Israel som i nuläget är starkare. Med USA och EU i ryggen. Palestineierna är naturligtvis inte moraliskt perfekta (liksom inga andra folk är det) men de borde få ha rätt till sina mänskliga rättigheter. (Annars vore det ju inga mänskliga rättigheter!)